EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS KOMMISSION RAPPORT FRÅN KOMMISSIONEN TILL RÅDET

Transkript

1 EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS KOMMISSION Bryssel den KOM(2001) 36 slutlig RAPPORT FRÅN KOMMISSIONEN TILL RÅDET om genomförandet av förordning (EG) nr 2200/96 om den gemensamma organisationen av marknaden för frukt och grönsaker

2 RAPPORT FRÅN KOMMISSIONEN TILL RÅDET om genomförandet av förordning (EG) nr 2200/96 om den gemensamma organisationen av marknaden för frukt och grönsaker INNEHÅLLSFÖRTECKNING Förord Inledning Tillgång och efterfrågan på världsmarknaden Världshandel Tillgång och efterfrågan i EU EU-handeln Produktionsstruktur och inkomstläge Översyn av den gemensamma organisationen av marknaden för frukt och grönsaker Handelsnormer och klassificering av produkter Handelsnormer Normer för livsmedelssäkerhet Producentorganisationer Producentorganisationer och produktionen av frukt och grönsaker Producentorganisationerna och deras marknadssegement Branschorganisationer och branschavtal Interventionsordningen och återtagande från marknaden Driftsfonder och deras användning Miljövillkor Nötter Bearbetningsstöd för citrusfrukter Samexistens mellan frukt- och grönsaksordningen och den nya förordningen för landsbygdsutveckling Budgetfrågor

3 FÖRORD I juli 1994 lade Europeiska kommissionen fram sitt meddelande om utvecklingen av och framtiden för gemenskapens politik inom sektorn för frukt och grönsaker (KOM(94) 360 slutlig 27 juli 1994) för rådet och Europaparlamentet. Där skisserades de största utmaningar som den europeiska sektorn för frukt och grönsaker skulle komma att ställas inför fram till sekelskiftet och vad det skulle innebära för den framtida utvecklingen av politiken inom området. Kommissionen ansåg att huvudmålet var att hjälpa och uppmuntra EU:s producenter att anta de utmaningar en öppnare och mer konkurrensinriktad marknad innebar genom att utveckla sina starka sidor, nämligen kvaliteten på sina produkter, sin företagsamhet och förmåga att anpassa sig till en föränderlig marknad, tjänster som erbjuds som komplement till det breda utbudet av sunda produkter. Kommissionen föreslår därför att de positiva sidorna av organisationen av marknaden-marknadsorienteringen, decentraliseringen av förvaltningen och grupperingen av produktionen-förstärks, och att detta kopplas till en förenkling och en omdirigering av budgetmedel till åtgärder som skulle bidra till en ekonomiskt sund framtid och svara mot de europeiska medborgarnas miljökrav. Meddelandet togs emot väl av rådet och av hela sektorn för frukt och grönsaker. Kommissionen lade fram sina förslag till rådsförordningar om reform av sektorn den 4 oktober 1995 (KOM(95) 434 slutlig). Efter två års diskussion i rådet antogs slutligen förordningar för färsk frukt och färska grönsaker, för citrusfrukter och för bearbetad frukt och bearbetade grönsaker den 28 oktober Enligt artikel 56 i förordning (EG) nr 2200/96 skall kommissionen senast den 31 december 2000 överlämna en rapport till rådet om hur förordningen fungerar samt vid behov framlägga lämpliga förslag. Enligt artikel 9 i förordning (EG) nr 2202/96 skall kommissionen när systemet för citrusfrukter har tillämpats i två år förelägga rådet en rapport om tillämpningen, i förekommande fall åtföljd av lämpliga förslag. Handelsavtal med tredje land påverkades inte av 1996 års reform och reviderades därför inte i samband med denna rapport. Den 12 juli 2000 antog Europeiska kommissionen ett förslag om ändring av den gemensamma organisationen av marknaden för frukt och grönsaker. Syftet med förslaget var att behandla de problem som krävde en snar lösning, och tanken var att eventuella ändringar skulle kunna tillämpas från och med regleringsåret 2001/02. Den 2 och 3 oktober 2000 anordnade kommissionen ett tvådagars seminarium för producentorganisationerna för att gå igenom hur reformen från 1996 hade genomförts i de olika medlemsstaterna och fokusera på möjliga förbättringar som skulle kunna införas i grundförordningen för att göra den effektivare. Syftet med denna rapport är att beskriva det nuvarande läget. Den är avsedd att fungera som bakgrund till förslag till politiska riktlinjer, både för denna sektor och för samhället i vidare bemärkelse, som kan komma längre fram, beroende på utfallet av diskussionen i rådet. Rapporten är en första ansats till svar på rådets begäran från oktober 1996 om att kommissionen skulle gå igenom läget inom sektorn och vid behov lägga fram nya förslag. 3

4 1. INLEDNING 1.1. Tillgång och efterfrågan på världsmarknaden 1 Under låg världsproduktionen av frukt och grönsaker i genomsnitt strax över miljoner ton: fruktproduktionen uppgick till 530 miljoner ton och produktionen av grönsaker till 470 miljoner ton. Asien är det ledande produktionsområdet med en andel på nästan 56%, följt av Latinamerika och Karibien med 12%, EU med 10%, Afrika med 9% och Nordamerika med 7%. Världens sammanlagt största producent av frukt och grönsaker är Kina (29%), sedan kommer EU (10%), Indien (10%) och USA (7%). Världsproduktionen av frukt och grönsaker per huvudområde i miljoner ton (Genomsnitt 1996/1998) Asien 607 Latinamerika och Karibien 157 Västeuropa 120 EU (15) Afrika Genomsnittlig världsproduktion 1996/98: 1139 miljoner ton Det industrialiserade Nordamerika 85 Central- och Östeuropa 32 Oceanien Källa: FAO Världskonsumtionen under samma period (960 miljoner ton) låg ungefär 180 miljoner ton under produktionen. Även här är Asien det ledande området, med 59% av den sammanlagda konsumtionen, följt av EU (10%), Afrika (9%), Nordamerika (8%) samt Latinamerika och Karibien (8%). Världens största konsument är Kina, med en andel på 30%, följt av Indien och EU (10%) och sedan USA (7%). Globalt går trenden mot ökande produktion, medan konsumtionen ökar i långsammare takt. I vissa utvecklingsländer verkar det mesta av potentialen för produktionsökning inriktas på inhemsk konsumtion, medan andra satsar på exportorienterad produktion. 1 FAO-siffror, även för EU (för konsekvensens skull). Alla frukter och grönsaker utom potatis. De sammanlagda värdena gäller alltså fler produkter än dem som omfattas av den gemensamma organisationen av marknaden för frukt och grönsaker. 4

5 Världskonsumtionen av frukt och grönsaker per huvudområde i miljoner ton (Genomsnitt 1996/98) Asien 542 Västeuropa 100 EU (15) Det industrialiserade Nordamerika Latinamerika och Karibien Genomsnittlig världskonsumtion 1996/98: 959 miljoner ton Afrika 85 Central- och Östeuropa 25 Oceanien Källa: FAO Frukt och grönsaker Världsproduktion och -konsumtion konsumtion i miljoner ton produktion i miljoner ton Frukt - konsumtion Grönsaker - konsumtion Frukt - produktion Grönsaker - produktion 1.2. Världshandel Under senare år har världshandeln rört sig runt 50 miljarder euro per år i värde, eller 70 miljoner ton. När det gäller genomsnittsvärdet för var USA världens ledande exportör med en andel på 18%, följt av EU med 12%, Kina med 7%, Mexiko med 7% och Turkiet med 5%. Under samma period var EU den ledande importören med 27% av det sammanlagda värdet, följt av USA (18%), Japan (11%) och Kanada (6%). Två områden hade ett betydande handelsunderskott: EU (-9 miljarder euro) och Japan (-5 miljarder euro), medan överskott noterades främst i Kina (+3 miljarder euro), Mexiko (+2,5 miljarder euro) och Turkiet (+2 miljarder euro). Som ledande nettoimportör är EU den största solventa marknaden. 5

6 Frukt och grönsaker världens ledande importländer i % (Total import: 49,3 miljarder USD) (Genomsnitt 97/98) EU-15 utom intern handel 27.1 USA 18.3 Japan 11.2 Kanada 6.1 Ryska federationen Schweitz Brasilien Indien Singapore Polen Saudiarbaien Källa: FAO Övriga Frukt och grönsaker världens ledande exportländer i % ((Total export: 42,4 miljarder USD) USA UEU-15 utom intern handel Mexiko Turkiet Brasilien Chile Ecuador Argentina Kanada Sydafrika Costa Rica Australien Nya Zeeland Övriga Källa: FAO Citrusfrukter är den produkt som det handlas mest med globalt, med 4,4 miljoner ton och 2,6 miljarder euro, sedan kommer äpplen (3,2 miljoner ton och 2,1 miljarder euro), lök (3 miljoner ton och 1 miljard euro) och tomater (2 miljoner ton och 1,6 miljarder euro). 6

7 1.3. Tillgång och efterfrågan i EU 2 Under de senaste åren har medlemsstaternas sammanlagda produktion av grönsaker legat på ungefär 55 miljoner ton. Italien har varit den största producenten med 15 miljoner ton, följt av Spanien med 11,5 miljoner ton. EU-områdets sammanlagda produktion av färsk frukt har legat strax över 30 miljoner ton, varav 9 miljoner ton citrusfrukt. Spanien har producerat mest: 10 miljoner ton varav 5,5 miljoner ton citrusfrukt. Sedan kommer Italien med 9,5 miljoner ton varav 3 miljoner ton citrusfrukt. Under det tidiga åttiotalet låg EU:s grönsaksproduktion på cirka 45 miljoner ton, alltså nästan 20% under dagens nivå. För färsk frukt, inklusive citrusfrukt, var siffran 27 miljoner ton, 12% lägre än i dag. När det gäller efterfrågan har trenden för konsumtionen i EU varit stabil för färsk frukt och färska grönsaker, med 29 miljoner respektive 41 miljoner ton, motsvarande en konsumtion per person på 92 respektive 133 kg. Däremot är trenden för konsumtionen av bearbetad frukt, huvudsakligen i form av fruktsaft, starkt stigande EU-handeln EU är en aktiv aktör på världsmarknaden. Bland färskvarorna är det främst citrusfrukter, äpplen (60% från Nya Zeeland, Chile och Sydafrika), tropisk/exotisk frukt och druvor som importeras. Fruktsaft, huvudsakligen djupfryst koncentrat av citrusjuice samt äppeljuice, är också viktiga importprodukter. Efter potatis (som inte omfattas av den gemensamma organisationen av marknaden) är lök och tomater de färska grönsaker som det importeras mest av. Djupfrysta och torkade grönsaker står för en mycket större importvolym. EU exporterar huvudsakligen citrusfrukter (apelsiner, klementiner och citroner), äpplen och druvor, medan lök och tomater är de grönsaker som exporteras mest. De traditionella destinationerna är Ryssland, de central- och östeuropeiska länderna, Schweiz och Norge Produktionsstruktur och inkomstläge Frukt och grönsaker odlas på ungefär 4% av EU:s utnyttjade jordbruksareal. Sektorns relativa betydelse uttryckt i andel av den utnyttjade jordbruksarealen varierar kraftigt mellan medlemsstaterna: 27,8% i Spanien, 26,3% i Italien, 24,6% i Grekland och 19,9% i Portugal mot 2,7% i Danmark, 4,3% i Irland eller 5% i Sverige. De viktigaste regionerna för frukt- och grönsaksodling finns i Grekland, Spanien och Italien. 2 Eurostat-siffror. 7

8 Tabell 1: De viktigaste regionerna för frukt- och grönsaksodling Region Medlemsstat Frukt och grönsakers betydelse för den slutliga jordbruksproduktionen Den regionala frukt- och grönsaksproduktionens betydelse för EU: slutliga jordbruksproduktion Andalusien E 39,6% 6,5% Murcia E 51,8% 2,5% Provence-Alpes-Côte d'azur F 36,0% 2,4% Emilia-Romagna I 24,9% 3,0% Kampanien I 38,0% 2,7% Apulien I 35,7% 3,3% Sicilien I 44,9% 4,1% 8

9 EUROPEISKA UNIONEN Frukt och grönsaker i % av värdet av regionens totala jordbruksproduktion Under 1997 då den senaste undersökningen av jordbrukets företagsstruktur gjordes fanns det jordbruksföretag med en genomsnittlig areal per företag på 4,1 ha som producerade färsk frukt och färska grönsaker inom EU. Endast 14,5% av dessa var inriktade på grönsaker. Antalet specialiserade kommersiella företag, 9

10 dvs. företag med en ekonomisk storlek på över 16 europeiska storleksenheter (ESU) 3 var , med en genomsnittlig storlek på 22,5 ha. Mellan 1990 och 1997 minskade antalet specialiserade företag med 21%, medan deras genomsnittsareal ökade med 28%. Specialiserade företag med inriktning på grönsaker var i genomsnitt 6 ha större än företag inriktade på frukt. Arealiha 25 EU 12 - Jordbruksareal per företag Totalt antal företag Totalt antal företag Totalt antal företag Totalt antal företag Företag specialiserade på frilandsgrönsaker > 16 ESU Totalt antal företag Totalt antal företag Alla företag specialiserade på frilandsgrönsaker Företag specialiserade på frukt > 16 ESU Totalt antal företag Totalt antal företag Alla företag specialiserade på frukt Eftersom sektorn för frukt och grönsaker är arbetsintensiv är det nettomervärde som genereras per hektar alltid mycket högre än nettomervärdet för jordbruket totalt. Inkomsten per arbetsenhet är däremot mindre god, särskilt för frukt och i de sydligaste medlemsstaterna. Inkomsten för specialiserade grönsaksproducenter är ofta väsentligt högre än för fruktproducenter. 3 Ekonomisk storlek uttryckt i europeiska storleksenheter. Vid undersökningen 1997 var 1 ESU värd 1200 ecu. 10

11 2. ÖVERSYN AV DEN GEMENSAMMA ORGANISATIONEN AV MARKNADEN FÖR FRUKT OCH GRÖNSAKER Även om den frukt och de grönsaker som omfattas av den gemensamma organisationen för marknaden utgör över 15,8% av EU:s slutliga jordbruksproduktion, dvs. mer än spannmål (9,3%) och nötkött (9,8%) betraktas sektorn inte som en av de stora jordbrukssektorerna, eftersom frukt- och grönsaksproduktionen är uppdelad på många produkter. Dessutom är utformningen av den gemensamma organisationen av marknaden mycket specifik, eftersom den bestäms av frukters och grönsakers särskilda egenskaper, till exempel kvalitetsnormer, produkternas lättfördärvlighet och producentorganisationerna Handelsnormer och klassificering av produkter Handelsnormer Utformning av normer för färsk frukt och färska grönsaker har spelat en viktig roll under fyrtio år och bidragit till marknadens öppenhet och utveckling. Handelsnormer infördes när handeln med färsk frukt och färska grönsaker började utvecklas i slutet av 1800-talet. I och med att långdistanshandeln blev allt viktigare införde flera länder, bland dem Italien, Nederländerna, Spanien och USA, kvalitetsnormer för sin produktion och handel (huvudsakligen export). Det arbete som inleddes i oktober 1949 av arbetsgruppen för lättfördärvliga produkter vid Förenta nationernas ekonomiska kommission för Europa (FN/ECE) konsoliderades från och med 1962 av OECD, som inrättade en projektgrupp för tillämpning av internationella normer för färska frukter och grönsaker vars uppgift var att harmonisera tillämpningen av handelsnormer. I EU och USA har tillämpningen av normer varit ett sätt att klassificera produkter i fördefinierade kategorier som används i hela försäljningskedjan. Normerna gör det möjligt att beskriva produkter och ge information om deras marknadsvärde utan att en fysisk presentation behövs. Klassificering och återtagande från marknaden av bristfälliga produkter gör marknaden öppnare och priset får en klar innebörd genom att det hänför sig till en standardprodukt (klass, storlek, presentation, ). En effektiv tillämpning av normer och ett tillförlitligt standardiseringssystem verkar inte hämma handelsutbytet av frukt och grönsaker, utan snarare främja handeln och garantera en fri rörlighet för varorna. Tillämpningen av internationella normer för frukt och grönsaker på nationella marknader och på världsmarknaden minskar transaktionskostnaderna mellan ekonomiska aktörer i olika delar av försäljningskedjan för frukt och grönsaker, vilket upplevs som en fördel av aktörerna. Utöver dessa institutionella handelsnormer har många aktörer utvecklat egna normer för särskilda varumärkeskrav. 11

12 Genom att definiera regler för identifiering av produkter minskar standardiseringen den ekonomiska osäkerheten vid handel mellan ekonomiska aktörer. Främst undanröjer standardiseringen osäkerhet om produktnormer och om ekonomiska aktörers handlingssätt. Köparna kommer att föredra producenter vars testade produkter helt följer normerna. Standardisering har varit nödvändig eftersom producenter och köpare inte har något omedelbart samarbete, fysisk presentation av produkterna oftast inte är möjlig, utvecklingen av varumärken är mycket begränsad på grund av livsmedelsbranschens struktur, dvs. en uppsplittrad produktion med små volymer på leverantörssidan i kombination med svårigheten att erbjuda ett brett och varierat utbud av produkter under hela året. Handelsnormernas betydelse förklarar varför vissa men inte alla av de främsta konkurrenterna på världsmarknaden (t.ex. Sydafrika och Nya Zeeland) deltar i standardiseringsarbetet på internationell nivå. Dessutom har standardiseringen blivit viktigare i den nuvarande situationen, när konsumenten ställs inför ett allt större utbud och en allt ymnigare tillgång på grund av den ökande globaliseringen av handeln med frukt och grönsaker. Frukt- och grönsaksleverantörerna försöker finna sätt att skilja ut sig från sina konkurrenter och att nischa in sig på vissa marknadssegment. Kvalitetsaspekterna får i detta läge allt större betydelse. Det gäller exempelvis färskhet, smak, färg, spårbarhet, livsmedelssäkerhet, miljövänligt produktionssätt, ursprungsregion och sockerhalt. Växtskyddsfrågor har också blivit en konkurrensfaktor. Syftet med förordningen från 1996 var att upprätthålla och modernisera normerna, i nära koppling till det arbete som utfördes internationellt (främst av FN/ECE). Kommissionen har gjort en översyn av de flesta av de handelsnormer som tillämpades före reformen och har också infört normer för vissa nya produkter (avokado, melon och vattenmelon). För närvarande finns det kvalitetsnormer för 35 produkter som finns upptagna i bilaga I till grundförordningen. Standardisering används i nuläget inte längre som ett instrument för marknadsstyrning. Genom att införa fasta klasser för produkter avsedda för färskvarumarknaden (klasserna I och II, och för vissa produkter klassen "Extra"), och genom att för produkter avsedda för bearbetningsindustrin endast kräva att minimikrav uppfylls, avstod Europeiska kommissionen från möjligheten att använda normer för marknadsstyrning. Denna ståndpunkt har kommissionen konsekvent hållit fast vid sedan den nya förordningen trädde i kraft 4. Därför kan det förefalla något inkonsekvent att grundförordningen fortfarande medger att produkter som inte överensstämmer med normerna i extremfall får saluföras (artikel 4) eller exporteras (andra meningen i artikel 9.1). Frågan är om dessa överflödiga bestämmelser skall finnas kvar i förordningen. 4 Förvaltningskommittén diskuterade detta i samband med marknadsläget för persikor år En klar majoritet av medlemsstaterna ansåg att inga handelshinder skulle införas på grund av överskottet på persikor. 12

13 Normer för smakkvalitet har försiktigt införts i vissa förordningar om handelsnormer, iformav ett minimiinnehåll av fruktsaft för citrusfrukt, en mognadsgrad på minst 6,2% enligt Brix-testet för kiwifrukt, ett brytningsindex för fruktköttet på minst 8% för meloner, möjlighet att ange en minimisockerhalt uttryckt i Brix-grader och/eller en maximal fasthet för persikor, nektariner, tomater och meloner. Det är att märka att de sista tre strecksatserna gäller sockerhalt. Dessutom innehåller nästan alla handelsnormer en klausul om tillräcklig utveckling och tillfredsställande mognadsgrad för frukt och grönsaker. Såsom framgår av exemplen har vissa framsteg gjorts när det gäller möjliga kriterier för organoleptiska normer, även om analysmetoderna fortfarande utreds. Det är en öppen fråga om systematiska hänvisningar till frivilliga kriterier som redan används av marknadsaktörer bör införas. I så fall skulle några enkla och meningsfulla kriterier kunna vara sockerhalt, syra, förhållandet sockerhalt/syra samt torrviktsprocenten. Å andra sidan menar vissa observatörer att reglerande handelsnormer är överflödiga i ett marknadsläge där mer än hälften av den nationella produktionen och i vissa medlemsstater två tredjedelar av utbudet når konsumenten via högst fem aktörer. Det vanligaste motargumentet är att en liten andel av produkten kan störa marknaden kraftigt. Diskussionen om handelsnormernas roll och betydelse är ännu inte slutförd. Frågan förtjänar troligen en lugn och grundlig diskussionen som kan befästa EU:s ståndpunkt Normer för livsmedelssäkerhet Normerna för livsmedelssäkerhet ingår inte i grundförordningen, även om de bidrar till att öka marknadens öppenhet och innebär att konsumenternas förväntningar tillgodoses bättre. En skärpning av kraven när det gäller resthalter (direktiv 90/642/EEG och direktiv 76/895/EEG) och främmande ämnen (förordning (EG) nr 194/97) skulle påskynda utvecklingen inom detta område. Frågan om möjligheten att införa SPS-standarder (livsmedelssäkerhet) i handelsnormerna inom ramen för den gemensamma organisationen av marknaden inställer sig automatiskt. I de Codex-standarder för äpplen som utformats av Codex Alimentarius-kommissionen (FAO/WHS) ingår främmande ämnen (gränsvärden) och resthalter av bekämpningsmedel (gränsvärden för resthalter). Klarheten och öppenheten skulle bli större om alla normer ingick i samma regelverk. Det kunde också leda till en bättre överensstämmelse och samordning mellan olika system/kontrollförfaranden (som nu är åtskilda). 13

14 2.2. Producentorganisationer Producentorganisationer och produktionen av frukt och grönsaker Vid reformen 1996 lade man tonvikten på en förnyelse av producentorganisationerna, eftersom dessa var svaga och fungerade otillfredsställande. Producentorganisationerna nämns ofta tillsammans med handelsnormerna som huvudelement i den gemensamma organisationen av marknaden för frukt och grönsaker, och de måste utan tvekan utöka sin verksamhet från bidragen för återtagande till att omfatta gruppering av utbudet, saluföring av produkter och spela en viktig roll i att förbättra skyddet av miljön inom denna sektor. På en mer konkurrensutsatt och öppen marknad skulle producentorganisationerna också ge producenterna möjlighet att reagera mer adekvat på och anpassa sig efter signaler från marknaden. Den ökande koncentrationen av efterfrågan kräver att producenterna stärker sin position genom att satsa mer på grupperingar så att även utbudet koncentreras. Detta mål nämns uttryckligen i förordningen från Frivilligt medlemsskap i producentorganisationer, effektivt tillhandahållande av tjänster för medlemmar och skyldighet för de producenter som är medlemmar att saluföra hela sin produktion via producentorganisationen ansågs vara grundläggande krav för en större, öppnare och mer konkurrensutsatt marknad. Olika kategorier av producentorganisationer kan införas: en del som är specialiserade på saluföring av citrusfrukt, nötter, svamp eller produkter avsedda för bearbetning (främst tomater), andra som är inriktade på flera typer av frukter eller grönsaker eller som grupperar producenter av frukt och grönsaker i allmänhet. De nya reglerna kräver främst att medlemmarna saluför hela sin produktion via sin producentorganisation. I gengäld bör det finnas demokratiska regler som ger jordbrukarna möjlighet att granska sin producentorganisation, och organisationerna skall också vara skyldiga att ge sina medlemmar tekniskt bistånd för omställning till miljöanpassat jordbruk. Medlemsstaterna skall godkänna producentorganisationerna och ställa upp villkor för det minsta antal producenter som måste ingå samt en minsta volym för avsättningsbar produktion. Producenterna har haft två möjligheter: antingen att skapa nya organisationer eller under den femåriga övergångsperiod som föreskrivs i artikel 13 i förordning (EG) nr 2200/96 anpassa producentorganistioner som godkänts enligt den tidigare förordningen (EEG) nr 1035/72 till de nya kraven. Det verkar inte vara nödvändigt att förnya eller ändra denna bestämmelse. En direkt jämförelse med de tidigare producentorganisationerna kan endast delvis användas för att bedöma hur effektiva de nya reglerna och funktionerna för producentorganisationerna är. En sådan analys är också svår på grund av att uppgifter tidigare inte har rapporterats systematiskt. 14

15 De kriterier för erkännande av producentorganisationer som finns i bilaga I till förordning (EG) nr 412/97 skiljer sig både mellan medlemsstaterna och mellan olika typer av producentorganisationer. Det krävs minst fem producenter för att bilda en producentorganisation. Ju fler medlemmar, desto lägre minimivärde för saluförd produktion. Det högsta värdet, alltså för fem producenter, var 5 miljoner euro. I specialfallen nötter och svamp var detta belopp minskat till 0,25 miljoner euro. Artikel 2.2 ger dock medlemsstaterna möjlighet att "ersätta den produktionsvolym som avses i bilaga I med en viss procentsats av en producentorganisations avsättningsbara produktion i förhållande till den totala genomsnittsproduktionen i den ekonomiska region där organisationens producenter är etablerade. Denna procentsats får inte vara lägre än 15%. I detta fall skall det minsta antalet producenter vara 20 för producentorganisationerna. Endast 5 medlemsstater (Belgien, Tyskland, Grekland, Italien och Österrike) har använt sig av denna möjlighet att höja minimikriterierna. För närvarande går omkring 40% av hela produktionen av frukt och grönsaker via de nästan producentorganisationerna. Detta motsvarar ett värde på omkring 12,5 miljarder euro. I Nederländerna och Belgien går över 70% av produktionen via producentorganisationerna, men i de tre viktigaste producentmedlemsstaterna är andelen mycket lägre: under 30% i Italien, 50% i Spanien och 55% i Frankrike. Antalet producentorganisationer och deras storlek skiljer sig kraftigt mellan medlemsstaterna: 5 medlemsstater (Belgien, Danmark, Österrike, Finland och Sverige) har färre än tio producentorganisationer, medan fyra medlemsstater har fler än 100 (Grekland, Spanien, Frankrike och Italien). Variationen gäller inte bara antalet producentorganisationer, utan också medlemsantalet och den produktion organisationerna saluför. Procentandel av värdet av hela den frukt- och grönsaksproduktion som säljs via erkända producentorganisationer (Genomsnitt 1999/2000) 100% 90% 80% 70% 60% 50% 40% 30% 20% 10% 0% NL B F E S DK D I UK IRL A EL FIN P L Frukt och grönsaker som inte saluförs via en erkänd producentorganisation Frukt och grönsaker som saluförs via en erkänd producentorganisation 15

16 7000 Uppdelning av värdet av hela den frukt- och grönsaksproduktion som säljs direkt eller via godkända producentorganisationer (Genomsnitt 1999/2000) i miljoner euro E F I NL D EL UK B P A IRL FIN DK S L Värdet av hela den frukt- och grönsaksproduktion som inte säljs via en godkänd producentorganisation Värdet av hela den frukt- och grönsaksproduktion som säljs via en godkänd producentorganisation utan verksamhetsprogram värdet av hela den frukt- och grönsaksproduktion som säljs via en godkända producentorganisation med ett verksamhetsprogram Producentorganisationerna och deras marknadssegement Dessa skillnader mellan medlemsstaterna syns märkligt nog inte om de kumulativa produktionsvärdena för de varor som säljs via producentorganisationerna jämförs. Antalet producentorganisationer och den saluförda produktionens relativa storlek är nästan densamma för de flesta medlemsstater: 10% och 20% av producentorganisationerna står för ungefär 40% respektive 60% av den produktion som säljs via producentorganisationerna. I Belgien och Nederländerna är dock situationen en annan, liksom i Portugal, som är utgör den andra extremen. Genomsnittsvärde för den produktion som sålts via producentorganisationerna under första decilen miljoner euro B+NL (*) I D F UK E EL P EU-15 (*) första två decilerna 16

17 Jämförelse mellan den totala saluförda produktionen och den som säljs via producentorganisationer i de 15 medlemsstaterna Produktion som säljs via producentorganisationer (i %) S FI L IRL DK ÖS P B UK NL D EL Såld produktion totalt (miljarder euro) F E I En stor andel av alla produkter som säljs via producentorganisationer går via ett litet antal organisationer, och den andel som säljs av en organisation är inte relaterad till organisationens ekonomiska tyngd i varje medlemsstat. Det är bara i Nederländerna och Belgien som producentorganisationerna har en andel av produktionen som ligger nära eller över 100 miljoner euro och en marknadsandel på över 70% för frukt och grönsaker. I de flesta andra medlemsstater vars producentorganisationer är små eller medelstora mellan 5 och 20 miljoner euro utgör den produktion som säljs via organisationerna mindre än 55% av den totala produktionen. EU-15: Kumulativt värde av den produktion som säljs via producentorganisationer 10 miljoner euro % av PO = 70% av hela värdet som säljs via PO 10% av PO = 56% av hela värdet som säljs via PO Kumulativt antal producentorganisationer 17

18 En regional analys belyser den nuvarande svagheten i organisationen av frukt- och grönsaksproduktionen. I några få regioner kontrollerar producentorganisationerna en stor andel av den slutliga regionala produktionen av frukt och grönsaker. I dessa fall har producentorganisationerna vanligen nått en tillfredsställande ekonomisk storlek (Nederländerna, Belgien, Västfrankrike, Limousin, Murcia, Trentino Alto Adige, Emilia Romagna). 18

19 EUROPEISKA UNIONEN % av produktionen av frukt och grönsaker som saluförs genom producentorganisationer I ännu färre regioner finns det ett samband mellan en stor andel av den slutliga jordbruksproduktionen för frukt och grönsaker och en hög medlemsanslutning till producentorganisationerna: Trentino Alto Adige (Italien), Murcia (Spanien) och Emilia Romagna (Italien). Å andra sidan är den ekonomiska organisationen fortfarande svag i vissa regioner där frukt och grönsaker är en viktig del av den regionala slutliga jordbruksproduktionen: Syditalien, Comunidad Valenciana, Andalusien, Algarve och Grekland. 19

20 EU-15 : Genomsnittsvärde för den produktion som säljs via PO uppdelat efter klass miljoner euro klass (centil) Det är ändå inte möjligt att finna något direkt samband mellan frukt- och grönsaksproduktionens regionala betydelse och producenternas organisationsgrad. Den regionala variationen i Frankrike, Italien och Spanien visar tydligt detta fenomen, vilket framgår av diagrammet "Samband mellan producentföreningar och slutlig regional produktion av frukt och grönsaker". Tabell 2 : Producentorganisationer Genomsnittsvärde för den produktion som säljs via producentorganisationer Medlemsstat VPS 1 VPS 2 VPS 3 Antal organisationer (Värdet av den produktion som sålts i medlemsstaterna) miljoner euro (Värdet av den produktion som sålts via alla producentorganisationer) miljoner euro % (Värdet av den produktion som sålts av producentorganisatione rsomharett verksamhets- eller åtgärdsprogram) miljoner euro %of VPS 2 Summa med verksamhetseller åtgärdsprogram (begärt stöd) %av summan miljoner euro B 1 038,43 738,14 71% 738,14 100% % 123,02 DK 167,5 48,54 29% 46,79 96% % 8,09 D 1 735,84 593,97 34% 528,56 89% % 10,07 EL 2 159,38 325,00 15% 156,91 48% % 3,07 E 6 768, ,51 50% 3108,34 92% % 6,33 F 4 889, ,93 55% 2461,01 91% % 7,97 IRL 186,51 17,62 9% 16,66 95% % 2,94 I 8700,0 2347,84 27% 2034,28 87% % 19,57 L 5,0 0,00 0% 0,00 0% 0 0 0% 0,00 NL 2279,0 1618,61 71% 1591,38 98% % 115,62 A 344,11 59,88 17% 59,88 100% % 14,97 P 782,49 61,13 8% 35,13 57% % 1,57 FIN 174,61 22,51 13% 19,71 88% % 2,50 S 166,22 67,02 40% 67,02 100% % 9,57 UK 1 740,96 457,91 26% 446,38 97% % 6,11 Totalt , ,63 40% ,19 91% % 9,39 20

21 Producentorganisationer och slutlig regional produktion av frukt och grönsaker % av den produktion som säljs via PO Slutlig regional produktion av frukt och grönsaker (miljoner euro) Reformen från 1996 har ännu inte lett till någon större ökning av producentorganisationernas ekonomiska storlek. Framträdande redan etablerade producentorganisationer, som är en del av ett välstrukturerat ekonomiskt sammanhang, har uppenbarligen kunnat dra nytta fullt ut av de möjligheter 1996 års reform ger. (Se även punkt 2.5 om driftsfonder och deras användning). Vidare har den uppdelning i olika typer av producentorganisationer som rådet införde inte lett till någon trend mot ökad specialisering av producentorganisationerna. Det verkar vara viktigt att få producentorganisationerna att titta närmare på varandras organisation för att få fram en ökad samordning av deras verksamhet och få dem att förbättra sitt utbud av tjänster. Denna process måste dras igång på nytt och skulle kunna ge upphov till flera frågor: Bör man behålla olika typer av producentorganisationer? Finns det något skäl till att inte ge producenterna frihet att välja vilken producentorganisation de vill gå med i för olika produkter? Bör taket på 25% av den produktion som får säljas direkt till konsumenterna sänkas? Enligt grundförordningen får producentorganisationerna delegera förvaltningen av sina driftsfonder till en sammanslutning av producentorganisationer. Många producentorganisationer välkomnade denna möjlighet. Den nuvarande funktionen för en sammanslutning av producentorganisationer är begränsad till att utforma, lägga fram och genomföra verksamhetsprogram, men sådana sammanslutningar skulle kunna ge en möjlighet att gradvis och på ett smidigt sätt komma förbi det problem som uppstår till följd av att många producentorganisationer inte är tillräckligt ekonomiskt betydande. Detta skulle innebära att sammanslutningarna av producentorganisationer skulle behöva ha samma juridiska rättigheter som de producentorganisationer som är medlemmar i sammanslutningarna, annars uppfylls inte konkurrensreglerna. Frågan blir då om, och i så fall hur, en sådan process bör backas upp. F P D I E B+NL 21

22 2.3. Branschorganisationer och branschavtal Begreppet branschorganisationer finns med i förordningen från 1996 och definieras som juridiska personer som utgörs av företrädare för ekonomisk verksamhet som är knuten till produktion och/eller handel och/eller bearbetning av frukt och grönsaker. De har bland annat rätt att utforma regler för produktion och försäljning som är strängare än gemenskapens regler eller nationella regler. De godkänns om de företräder en betydande andel av produktionen i det område där de är verksamma. För närvarande har bara fem branschorganisationer godkänts: två i Frankrike INTERFEL för färsk frukt och färska grönsaker och ANIFELT för frukt och grönsaker avsedda att bearbetas, och tre i Spanien AIPEMA för päron och äpplen, AILIMPO för citroner och grapefrukt och INTERCITRUS för färska och bearbetade citrusfrukter (apelsiner, mandariner, klementiner och satsumas). Avtal som sluts av godkända branschorganisationer skall tillåtas utan hinder av artikel 81.1 i fördraget. För att avtalen skall kunna tillämpas måste de anmälas till kommissionen. Såsom framgår av tabell 3 är det endast Frankrike och i någon mån Spanien som har använt branschavtal i någon större utsträckning. Tabell 3: Branschavtal Antal avtal Branschorganisation Medlemsstat anmält i kraft Antal berörda fruktsorter Antal berörda grönsakssorter Allmänt avtal för frukt och grönsaker INTERFEL Frankrike ANIFELT Frankrike INTERCITRUS Spanien AILIMPO Spanien AIPEMA Spanien De finns två viktiga skäl till detta. I de flesta länder är producentorganisationer på regional och nationell nivå för svaga för att kunna företräda det mesta av den produktion som är inriktad på handel och bearbetning. I andra regioner och/eller länder är skälet att försäljningskedjan för frukt- och grönsaker är annorlunda uppbyggd: produktionssektorn har byggt upp en försäljningsstruktur som innebär att gemenskapens branschavtal undviks. Branschavtalen skulle kunna göras mer attraktiva genom vissa ändringar. Enligt artikel 20.2 krävs en förhandsanmälan av avtalen till kommissionen, och enligt samma artikel får avtalen inte träda i kraft förrän två månader efter det att kommissionen har tagit emot alla uppgifter som krävs som bedömningsunderlag. Om branschorganisationen är verksam i ett visst område (en viss region, en viss grupp av regioner eller en viss medlemsstat) anses den dessutom företräda en viss produkt, vilket innebär att där organisationen står för minst två tredjedelar av produktionen av och/eller handeln med och/eller bearbetningen av produkten får den berörda medlemsstaten på begäran av branschorganisationen utöka dess regler till att gälla även andra aktörer i området. De regler vars användning skall utökas måste dock ha varit i kraft under minst ett regleringsår. Dessa två villkor kan förefalla onödigt begränsande, särskilt för frukt- och grönsakssektorn, som ofta måste reagera snabbt på marknadssignaler. 22

23 I likhet med vad man redan har gjort för grundförordningen för vin skulle ett sätt att undvika de två månadernas fördröjning av tillämpningen av avtal vara att se till att aktörerna får kännedom om reglerna genom att offentliggöra dem i Europeiska gemenskapernas officiella tidning i den berörda medlemsstaten. Detta skulle samtidigt innebära att reglerna börjar tillämpas, vilket också kommissionen skulle underrättas om. Kommissionen skulle sedan kunna kontrollera att reglerna följer gemenskapslagstiftningen. Liksom i den lagstiftning som antagits för vinsektorn skulle kravet på ett års tillämpning innan en utökning blir tillåten också kunna släppas utan att kommissionen kontroll försvagades. När det gäller utökning av reglernas tillämpning får branschorganisationerna begära ekonomiska bidrag (artikel 22.2) för sin verksamhet från grupper som inte är medlemmar men som drar fördel av verksamheten. Denna möjlighet får dock endast utökas när det gäller produkter som odlas i den berörda regionen eller de berörda regionerna och inte till produkter som importeras från tredje land. EG-domstolens rättspraxis innebär också att en vidare tillämpning än den nuvarande skulle kräva ett uttryckligt beslut från rådet Interventionsordningen och återtagande från marknaden Enligt det nya systemet kan producentorganisationerna återta alla de produkter som omfattas av systemet från marknaden, i valfri mängd och för valfri period. För 16 produkter som finns upptagna i bilaga II till förordning (EG) nr 2200/96 får producenter som är medlemmar av en producentorganisation kompensation för återtagande upp till en gräns på 10% av den mängd som säljs via producentorganisationen. Takvärdet på 10% nås dock först i slutet av en övergångsperiod på sex år, dvs. regleringsåret 2002/03. Tabell 4: Återtagande: takvärden under övergångsperioden År Citrusfrukt Meloner och vattenmeloner Äpplen och päron Övriga produkter enligt bilaga II 1997/ % 10% 50% 1998/ % 10% 45% 1999/ % 10% 40% 2000/ % 10% 30% 2001/ % 10% 20% 2002/ % 10% 8,50% 10% För att förebygga tänkbara utbredda strukturobalanser som skulle kunna leda till återtagande av stora mängder föreskrivs en interventionsgräns för 11 produkter som finns upptagna i bilaga II. Om interventionsgränsen överskrids utlöses en sänkning av kompensationen från gemenskapen under följande regleringsår. Detta inträffade för blomkål, persikor och nektariner under regleringsåret 1999/2000, varför en sänkt kompensation gäller för 2000/01. Utbetalningen av kompensation från gemenskapen förenklades också genom att ett fast belopp sattes för varje produkt för hela EU. En variation på mellan -44% och +9% efter produkt måste tillämpas under övergångsperioden. 23

24 Tabell 5: Återtagande: kompensation från gemenskapen för vissa produkter (euro/100 kg) Genomsnittsbelopp för 2000/ / /97* 1997/ /01 från 2002 i% i% Persikor 19,49 14,65 12,45 10,99-36% -44% Äpplen 14,74 10,69 9,56 8,81-35% -40% Nektariner 22,57 17,39 14,78 13,04-35% -42% Blomkål 11,69 9,34 7,73 7,01-34% -40% Aprikoser 23,40 18,90 16,06 14,17-31% -39% Päron 12,79 10,18 9,10 8,39-29% -34% Mandariner 15,66 16,15 14, % -17% Citroner 14,02 13,37 13, % -7% Tomater 5,77 6,44 5,47 4,83-5% -16% Apelsiner 13,45 14,33 14, % 4% Klementiner 11,98 12,74 12,9 13 8% 9% Anmärkning: * Priserna för 1996/97 är det årliga genomsnittet för de institutionella beloppen. Före reformen 1996 sänktes de institutionella priserna möjligen med någon koefficient på grund av vissa kriterier (presentation, etc.). Producenter som inte är medlemmar i någon producentorganisation kan få del av gemenskapens kompensation för återtagande minskad med 10% för högst 10% av sin saluförda produktion. Den dramatiska minskningen av återtagna mängder 50% under de fem åren före reformen har huvudsakligen berott på att producentorganisationerna delvis har ansvarat för återtagandena, genom genomförandet av tak för återtagandet för varje producentorganisation, snarare än på att det fasta beloppet för gemenskapens kompensation har sänkts. Denna sänkning av återtagna volymer har, i den mån detta också innebär en minskning av avfallsmängden, också en positiv inverkan på miljön. Minskningen av återtagandena gäller alla produkter som tas upp i bilaga II och i alla medlemsstater. På EU-nivå är det bara när det gäller nektariner som över 10% av produktionen återtas. På medlemsstatsnivå verkar återtagandena inte ha bromsats upp för tomater i Spanien, för blomkål i Förenade kungariket och för nektariner och persikor i Frankrike. Tabell 6: Återtaganden av produkter upptagna i bilaga II 1997/ / /2000* Återtagna mängder av produkter i bilaga II 000 ton Utbetalad kompensation från gemenskapen miljoner euro 155,8 92,1 74,7 Antal produkter Tillägg till gemenskapens kompensation miljoner euro 8,5 6,8 4,0 Antal produkter som får tillägg Anm.: Uppgifterna för regleringsåret 1999/2000 är ofullständiga (Italien saknas). Uppgifter saknas för citrusfrukter, päron och äpplen. Det anses av tradition att återtaganden har två effekter: De skapar en konstlad avsättning för färska produkter. De förhindrar att marknadspriserna sjunker alltför mycket. 24

25 En jämförelse av återtagandena före ( ) och efter reformen 1996 har gjorts för fem produkter (blomkål, tomater, persikor, nektariner, äpplen). Fram till 1996 visar en analys av priser och återtaganden månad för månad att båda effekterna föreligger. Efter reformen 1996 tenderar användningen av återtaganden som en form av avsättning att försvinna, eftersom producentorganisationernas medansvar innebär att de har anledning att begränsa användningen av återtaganden för att hålla uppe ett lågt pris. Marknadspris och återtaganden, månadsvis ÄPPLEN EU-15 (juli juni 1999) Återtaganden (ton) före reformen efter reformen Priser (euro/ton) före reformen Y=bx a = b=3.6e+11 (r² = 0.65) efter reformen: regression: ej signifikant Marknadspriser och återtaganden, månadsvis TOMATER EU-15 (juni december 1998) Återtaganden (ton) före reformen efter reformen pris (euro/ton) före reformen a Y=bx a = b=6.3e+7 (r² = 0.35) efter reformen: regression: ej signifikant 25

26 2.5. Driftsfonder och deras användning Alla erkända producentorganisationer får ta emot ekonomiskt stöd från gemenskapen för att inrätta en driftsfond. Fonden finansieras till hälften av organisationens medlemmar och till hälften genom EU-bidrag. Alla producentorganisationer ansöker inte om ekonomiskt stöd från gemenskapen, men antalet som gör det har ökat snabbare än antalet erkända producentorganisationer, och skillnaden har nu sjunkit till nästan 200 producentorganisationer (vilket motsvarar ca 5% av värdet på den saluförda produktionen). För närvarande begränsas det belopp som producentorganisationer kan beviljas av ett dubbelt takvärde på 4,5% av värdet av den saluförda produktionen för varje producentorganisation, förutsatt att det sammanlagda ekonomiska stödet motsvarar mindre än 2,5% av den produktion som säljs via alla producentorganisationer. Trots denna begränsande och komplicerade mekanism ökade det beviljade stödet kraftigt under reformens första år. Utgifterna omfattar nu 95% av producentorganisationerna och taket på 2,5% har nåtts. Enligt gällande regler skall varje ökning av stödet till producentorganisationer tas från en ökning av den produktion de saluför, dvs. genom nya producentorganisationer, nya medlemmar eller ökad produktion. Tabell 7: Producentorganisationer med verksamhetsprogram (beräknat) 1997/2000 i% Antal producentorganisationer Producentorganisationer med % verksamhetsprogram Värdet av den produktion miljoner % som säljs via producentorganisationer med verksamhetsprogram Produktion som säljs via % 79% 84% 91% 95% 20% producentorganisationer med verksamhetsprogram jämfört med den produktion som säljs via alla producentorganisationer Begärt stöd miljoner % Beviljat stöd miljoner % Procentsatsen för det beviljade stödet tenderar att ligga över 2,2% (av värdet för den produktion som säljs via producentorganisationerna) bland de viktigaste eller största producerande medlemsstaterna, med två anmärkningsvärda undantag: Portugal och Grekland, med 1,11% respektive 0,82% Dessa två medlemsstater har alltså inte bara ett sämre läge när det gäller produktionen som saluförs via producentorganisationerna 8% respektive 15% 1999 utan deras producentorganisationer utnyttjar inte ens det stöd de teoretiskt sett är berättigade till. 26

27 Fördelningen av stödet mellan producentorganisationerna avspeglar deras ekonomiska tyngd, med en högre koncentration hos de största producentorganisationerna: 10% av producentorganisationerna får 50% av det stöd som beviljas, i genomsnitt 1,9 miljoner euro per producentorganisation, 20% av producentorganisationerna får 64% av det stöd som beviljas, i genomsnitt 0,43 miljoner euro per producentorganisation, 47% av producentorganisationerna får mindre än euro, 27% av producentorganisationerna får mindre än euro. EU-15 : genomsnittsstöd till producentorganisationer fördelning efter klass miljoner euro (varje klass representerar 101 producentorganisationer) % får mindre än euro % får mindre än euro klass (centil) Driftsfonderna får användas för att finansiera återtaganden från marknaden av produkter som gemenskapen inte betalar någon kompensation för, och för tillägg till gemenskapens kompensation, verksamhetsprogram, efter godkännande från medlemsstatens behöriga myndigheter. 27

28 Tabell 8: Återtaganden finansierade med driftsfonder Produkter som inte finns upptagna i bilaga II 1997/ / /2000* Antal återtagna produkter Återtagen mängd 000 ton 9,4 28,7 15,1 Utbetald kompensation miljoner euro 1,5 2,0 1,5 Antal produkter > 1000 ton Återtagna mängder av produkter > 1000 ton 000 ton 6,9 2,4 1,0 Antal produkter > 0,1 miljoner euro Utbetald kompensation för produkter > 0,1 miljoner euro miljoner euro 1,3 1,4 1,1 Produkter som finns upptagna i bilaga II 1997/ / /2000* Antal återtagna produkter Återtagna mängder 000 ton Utbetald kompensation från gemenskapen miljoner euro 155,8 92,1 74,7 Tillägg till gemenskapens kompensation miljoner euro 8,5 6,8 4,0 Antal produkter för vilka tillägg betalas Anm.: Uppgifterna för regleringsåret 1999/2000 är ofullständiga (Italien saknas). Uppgifter saknas för citrusfrukter, päron och äpplen. Mer än dubbelt så mycket betalas ut som tillägg till gemenskapens kompensation än vad som betalas för återtagande av produkter som inte finns upptagna i bilaga II. Det belopp som är avsatt för återtaganden utgör mindre än 0,5% av driftsfonden. Detta är långt från takvärdet som skulle kunna användas för detta syfte på producentorganisationsnivå och som under 2002/03 gradvis skall sänkas från 60% till 30% av varje producentorganisations driftsfond. Verksamhetsprogrammen infördes faktiskt i det nya systemet för att rikta om budgetstödet, skynda på anpassningen av frukt- och grönsakssektorn och främja en mer miljöinriktad verksamhet, i samband med den öppnare och mer konkurrensutsatta marknad som blev resultatet av GATT-avtalet från I artikel 15.4 a anges exempel på åtgärder som får finansieras. I uppräkningen ingår: förbättra produkternas kvalitet, öka produkternas handelsvärde, främja konsumenternas intresse för produkterna, ta fram ett sortiment av ekologiska produkter, främja integrerad produktion eller andra produktionsmetoder som tar hänsyn till miljön och att minska återtagandena. Enligt artikel 15.4 b, som föregriper den kommande förordningen för landsbygdens utveckling (förordning (EG) nr 1257/1999), skall verksamhetsprogrammen omfatta användning av miljövänlig teknik. Enligt artikel 15.4 c skall programmen dessutom innehålla en ekonomisk uppskattning av de tekniska hjälpmedel och mänskliga resurser som krävs för att säkerställa kontrollen av att normer och bestämmelser om växtskydd och bestämmelser om högsta tillåtna resthalter iakttas. Förslag till verksamhetsprogram skall inte omfatta verksamhet eller utgifter som finns på listan över åtgärder och utgifter som inte är stödberättigande i bilagan till tillämpningsförordningen (förordning (EG) nr 411/97). 28

29 Det är tyvärr inte möjligt att ge en systematisk överblick över hur driftsfonderna används, eftersom man för närvarande faktiskt inte tillämpar någon centraliserad rutin för årlig rapportering. Med hjälp av ett harmoniserat frågeformulär skulle det i framtiden kunna bli möjligt att få en bättre bild av de miljöåtgärder som ingår i verksamhetsprogram och den andel av driftsfonderna som de tar i anspråk. Dock kan en fallstudie som genomfördes 1998 i Spanien av 332 verksamhetsprogram kasta ljus över användningen. Programmen indelades i åtta kategorier av åtgärder för sammanlagt 54 miljoner euro (22,5% av den totala summan för EU). Resultaten sammanfattas i nedanstående diagram: Bevattning 11 % Förbättring av packningscentraler 29 % Såbäddar och växthus 29 % Initial bearbetning 1% Allmän maskinell utrusting 4% Specialiserad maskinell utrusting 6% Utsäde, grundstammar, packning 6% Miljöåtgärder 14 % 2.6. Miljövillkor Miljökonsekvenserna i frukt- och grönsakssektorn har starkt samband med de i allmänhet intensiva produktionsmetoderna och en hög förbrukning av insatsvaror. Detta gäller i synnerhet bekämpningsmedel, eftersom det ofta krävs upprepad användning för att produkterna skall kunna saluföras, vilket i sin tur innebär att de regioner i EU som använder mest bekämpningsmedel tenderar att ha en hög fruktoch grönsaksproduktion. I de sydliga medlemsstaterna är stor vattenförbrukning kopplat till frukt- och grönsakssektorn, medan frukt- och grönsaksproduktion i vissa nordliga medlemsstater medför stor energiförbrukning. Avfallshantering inklusive återtagna produkter och använt plastmaterial ger också anledning till oro ur miljösynpunkt. Slutligen kan man konstatera att sektorns miljöinverkan på landskapet är en blandning av positiva bidrag i områden där estetiska värden associeras till traditionella fruktträdgårdar och negativa effekter med utbredningen av växthus i högt specialiserade områden. I rådets förordning (EG) nr 2200/96 understryks upprepade gånger vikten av att miljöaspekterna beaktas i större utsträckning inom frukt- och grönsakssektorn. Först och främst anges det i artikel 11.1 b 4 att producentorganisationerna särskilt skall "främja odlings- och produktionsmetoder och en avfallshantering som är miljövänlig, särskilt för att skydda kvaliteten på vatten, mark och landskap, samt för att bevara och/eller främja den biologiska mångfalden". 29