Björn Forseth. Nato och Arktis. föredrag i Luleå

Transkript

1 Björn Forseth Nato och Arktis föredrag i Luleå I onsdags sammanträdde Arktiska rådet i Kiruna med Carl Bildt som sin ledare för sista gången. När Sverige blev ordförandeland för två år sedan skrev några Greenpeace- och Världsnaturfondsrepresentanter i Svenska dagbladet följande:»de delar av Arktis, som historiskt har varit skyddade på grund av ett permanent havsistäcke, måste fortsätta skyddas med ett starkt bindande regelverk«. Den lyckade formuleringen följdes av en uppmaning till vår regering att»inleda processen med att förbjuda oljeexploatering och destruktivt fiske i Arktis«. Det är alltså om miljöhänsyn artikelförfattarna skrev. 1

2 I ett senare inlägg skrev USAs ambassadör Mark Brzezinski om de grupper inom Arktiska rådet som arbetade med förslag på avtal för hållbara lösningar. Destruktivt fiske nämner han inte men är han säkert emot. USA verkar tro på överenskommelser som ska skydda Arktis. Att förbjuda oljeutvinning där är det däremot inte tal om. Ett par företrädare för norska UD samt olje- och energidepartementet ondgjorde sig i ett inlägg för drygt ett år sedan över att diskussionen tycktes utgå från att Arktis var ett jungfruligt ingenmansland. De påpekade, att Norge befolkat delar av Arktis sedan urminnes tid och då naturligtvis nyttjat dess resurser, att oljeoch gasprospektering i Arktis landområden påbörjades redan för hundra år sedan och att Norge i havsområdena bedriver utvinning i Snövit-fältet sedan Deras poäng var, att Norge är miljömedvetet och varsamt och att 2

3 FNs havsrättskonvention redan gäller i Arktis som i världen i övrigt. Ja, olja och gas kan kanske utvinnas på ett miljömedvetet och varsamt sätt, men på näthinnan har många av oss bilder av grisig miljöförstöring i Sibirien och vi hade kanske trott att västliga bolag som BP var mer att lita på. Men så kom det långvariga oljeutsläppet i Mexikanska golfen Och i norra Kanada utvinner Shell och andra bitumen eller oljesand, och där ser det just grisigt ut. Norska Statoil beräknar att de släpper ut åtta gånger mer växthusgas per fat producerad olja från oljesand än när de producerar i Nordsjön. Katastrofen i Mexikanska golfen skedde i varmvatten, men kallvattnet i Arktis är inte lika»förlåtande«, om man säger så. Dels renar det inte föroreningar så som varmvatten i någon mån gör, dels fryser man utan vidare ihjäl, om man är ett djur som annars är anpassat till det 3

4 tuffa klimatet, försåvitt man har fått oljefläckar på sig. Allt detta gäller naturligtvis bägge polerna, men Antarktis har faktiskt världens länder enats om att skydda från all industriexploatering och militär verksamhet för generationer framåt. I Arktis däremot riskerar vi en huggsexa. Ryssland demonstrerade detta tydligt, när de planterade en rysk flagga på havsbotten på nordpolen. Det väckte mycket ont blod i vår del av världen, men det var väl inte värre än när amerikanerna planterade sin flagga på månen. I fråga om nordpolen hävdade Ryssland rätt till naturresurserna med hänvisning till att deras kontinentalsockel går ända fram till nordpolen, och kontinentalsocklarna ligger till grund för hur långt ett lands exklusiva ekonomiska zon sträcker sig i enlighet med FNs havsrättskonvention. 4

5 Nordpolen ligger närmare Kanada och Grönland, det vill säga Danmark, än Ryssland, men då ser man bara på kartan. Det är kontinentalsockeln som ligger till grund för territoriella anspråk, och halva omkretsen runt nordpolen består av Ryssland. Men när flaggan planterades på botten blev vi i vår del av världen kanske så upprörda, för att vi inte litar på Ryssland så som vi litar på Shell eller BP Folk skrämdes omedelbart av att det antyddes vara ett militärt hot. Jag hör till dem som störs av den reflexmässiga misstanken att Ryssland ska komma och ta oss. Sverige och Ryssland har i historien utkämpat uppemot tio krig mot varandra, hälften av dem har Sverige börjat. Men Sverige har aldrig varit en del av det ryska riket, inte mer än att den finska halvan av landet blev en del av Ryssland efter det sista kriget Betraktar man storryska imperieälskare som Vladimir Zjirinovskij, som på väggen på sitt kontor har en karta över det 5

6 »rättmätiga«ryska imperiet, så ser man där att Alaska är markerat som rätteligen ryskt (trots att Ryssland sålde det till USA 1867), och där på kartan har han även Finland. Men i bägge fallen kanske man kan skratta åt hans storvulna planer. I Finland gör man inte det. De har anledning att vara på sin vakt, för de var faktiskt i hundra år en del av det ryska imperiet. Men Sverige har aldrig varit ryskt och är inte något mål i sig. Arktis naturresurser är däremot ett klassiskt exempel på, vad som egentligen brukar ligga bakom krig: ekonomiska hänsyn. Liksom Japan gav sig på USA 1941, när USA lagt embargo på oljeexport och metallskrot till det resursfattiga Japan, så gav sig USA på Irak, sedan deras gamla vapenbroder Saddam Hussein velat sluta basera oljeexportavtalen på dollar och gå över till euro. Så det är klart att en huggsexa om naturresurserna i Arktis kan gå överstyr. 6

7 Under det kalla kriget talades det inte så mycket om demokrati och diktatur när det gällde ekonomiska intressen. En stor del av världens länder, många i både östra och västra Europa inberäknade, var uppenbara diktaturer. Det var det man hade att göra med, det var dem man hade att handla med. Efter Sovjetunionens upplösning ser sig de västliga ledarna som segrare och gör tydlig åtskillnad mellan dem i sitt eget läger och dem man kallar diktaturer. De senare ska man inte ge bistånd eller hålla under armarna. Och när man går till krig mot diktaturer skyller man enbart på mänskliga rättigheter eller demokrati. För att göra det tydligt för gemene man skyr man inga medel. När Irak anföll Iran stödde USA Saddam Hussein, när Saddam anföll Kuwait lät USA en amerikansk reklambyrå sprida påståendet att irakisk militär gick in på kuwaitiska sjukhus och kastade ut spädbarn ur kuvöser för att komma åt tekniken. Därför kommer hotfulla åtgärder i eventuella framtida konflikter om Arktis att 7

8 skyllas på försvar för mänskliga rättigheter eller dylikt. Varför inte på att arktiska urfolks rättigheter hotas? På tal om urfolks rättigheter hade jag ett samtal med den store samiske allkonstnären Áillohaš, Nils Aslak Valkeapää, några månader före hans död om den Nato-övning som just då pågick i Nordnorge. I scenariot för denna var några uppdiktade länder i konflikt med anledning av att en regional folkgrupp trakasserades. Valkeapää ansåg, att Nato förberedde framtida insatser för att röja undan det besvärliga samefolket, även om de utåt sa ungefär tvärtom. Nå, i Antarktis samsas världens länder för att de faktiskt kommit överens om att inte hävda några anspråk där alls. Det skedde redan 1959, mitt under det kalla kriget. Bland de ursprungliga undertecknarna fanns de sju länder däribland Norge som sedan länge 8

9 gjort anspråk på stora delar av Antarktis som sina (Dronning Mauds land heter den delen av Norge) men också de bägge supermakterna USA och Sovjetunionen var undertecknare, och de hade inga anspråk där. Men genom att dessa också var signatärmakter blev Antarktis en kärnvapenfri zon; ja, en militärfri zon. Arktis är dock inget ingenmansland. Grönland ligger där och Norge och Ryssland har erkända ö-territorier där. Inte ens själva nordpolen är fri från militär ubåtstrafik. USA har kraschat flygplan med kärnvapen på Grönland, och Sovjetunionen har testat sådana på Novaja Zemlja. Bara det att både USA och Sovjetunionen gränsade till Norra ishavet hade gjort det till en laddad zon. Men Sovjet finns ju inte mer. Om vi skyller all spänning under det kalla kriget på Sovjet, så borde det därför vara lugnt nu. Ändå väckte den ryska flaggan på nordpolen så mycken oro. Egentligen uppträdde ryssarna som 9

10 handlingskraftiga företagare. De mutade in en fyndighet, och de gjorde det med hänvisning till internationella avtal om att man får räkna sitt ekonomiska territorium från kontinentalsockeln. Och eftersom Rysslands nordkust är halva Ishavets kust, så är det inte konstigt om kontinentalsockeln gör halva Ishavet till rysk ekonomisk zon. Kanske kommer nu Ishavet att bli ett helt inmutat innanhav som Östersjön redan är. Det ryska energibolaget Gazprom tänker naturligtvis precis som Shell på vilken olja som kan finnas där. Världens oljetillgångar är på upphällningen, och inga stormakter lär som i fallet Antarktis sluta något avtal som utestänger dem från att utvinna gas och olja i Arktis. Det gjorde de inte heller i Kiruna i onsdags. Förvisso kom alla överens om miljöskydd i Arktis och om hur eventuella oljeutsläpp ska förhindras eller saneras. Att stoppa olje- och gasutvinning i Arktis var tydligen inte aktuellt. 10

11 Men jordens resurser töms, och när en råvara är på upphällningen, ligger faran på lur. För när ett land hindras från att få en livsviktig råvara (som Japan under det andra världskriget) känner det sig nött att överväga»utomparlamentariska«åtgärder och finna någon undanflykt för att kunna ta till våld, om så skulle bedömas oundvikligt. Men notera följande: nyligen sa ryska Gazprom Nefts förste vice vd Vadim Jakovlev, att»ickekonventionella«reserver av gas och olja under det närmaste årtiondet kommer att spela en större roll för Ryssland än eventuell exploatering i Arktis. Det är ny teknik som till exempel hydraulisk uppspräckning, så kallad fracking, som leder in hela branschen på nya banor. Uppspräckning innebär att man borrar hål och fyller dem med vatten och kemikalier under högt tryck tills sprickor i gasrika skifferlager under jord utvidgas och släpper 11

12 upp naturgas. Inte alls miljövänligt, men det är ju inte det som är dagens ämne. Jakovlev sa att Ryssland nog måste köpa teknik men redan samarbetar med Shell i Salymfältet och själva utvinner Krasnoleninskojefältet, men det är tydligen sådant som har framtiden för sig och inte konventionell borrning i Arktis. Detta låter trösterikt; får vi alltså ett andrum, en konfliktorsak mindre? Men Ryssland har ett hot riktat mot sig: klimatförändringarna har ju tinat upp så mycket av isen i Arktis, att nordostpassagen håller på att öppnas. Hittills har nordostpassagen varit en inhemsk rysk kusttrad sommartid från Barents hav till Berings sund, upprätthållen av deras enorma atomisbrytare som lett konvojer av handelsfartyg den vägen runt kontinenten. Nu höjs utomlands röster för att göra den rutten till internationell handelsväg, och därför ansökte väl Kina, 12

13 Singapore med flera länder att få bli observatörer i Arktiska rådet vilket de i onsdags blev. Det ryska sändebudet för internationellt samarbete i Arktis, Artur Tjilingarov, ledamot i Rysslands federationsråd, sa nyligen i Rysslands arktiska råd att förslag om att göra nordostpassagen fri är»en farlig trend som påverkar vår nationella säkerhet«. Han menade, att»försvar och ekonomiska aspekter är maximalt sammanflätade«i Rysslands arktiska område.»idag är den militära strategiska situationen i Arktis stabil, kontrollerbar och förutsägbar«, sa han. Dessa tre ord är värda att lägga på minnet. För stora makter, som helst vill styra utan krig, och för företag, som vill ha affärsro, är stabilt, kontrollerbart och förutsägbart detsamma som lugnt. 13

14 På den andra kanten anser den kanadensiska regeringen, att nordvästpassagen hör till deras inre vatten. Inre vatten är en folkrättslig term för en kuststats vattendrag, hamnar, hamninlopp och kustvatten innanför baslinjerna, som man beräknar territorialhavet ifrån. Om nordvästpassagen är inre kanadensiskt vatten kompliceras det av att den också passerar Alaska, som hör till USA. Även nordvästpassagen kan möjligen bli farbar på grund av klimatförändringar. Konfliktanledningar saknas således inte i det arktiska området. Nu utgör alltså Ryssland halva den arktiska omkretsen, den andra halvan utgörs av länder, som alla är med i Nato (jag räknar inte med Sverige och Finland här, för vi når ju faktiskt inte ut till Ishavet och är inte arktiska mer än i trakten av Rostujávri). 14

15 Att halva den arktiska omkretsen skyddas av Nato känns kanske betryggande, men känner man så, utgår man från att Ryssland är ett hot. Varför skulle man annars behöva känna ett samlat försvarsverk som betryggande? Som vi såg gränsar halva Ishavet till ryskt inre vatten, vilket gör det till»stabilt, kontrollerbart och förutsägbart«för att tala med Tjilingarov. Det är hemmaplan, helt enkelt, inget att bråka om. Men innanhav är det meningsfullt att använda sådana begrepp? Låt oss blicka bakåt i historien. Sverige sades under min skolgång ha eller ha haft två arvfiender: Ryssland och Danmark. Det senare verkar ha fallit i glömska, men 1599 seglade den danske konungen Kristian IV inkognito på en ishavsexpedition, vars syfte var att kontrollera att Norra ishavet inte befors av holländska och andra handelsmän, som var där för att handla skinn av samerna, fånga val och utvinna tran utan att betala tull. Riket var 15

16 Danmark-Norge, och Svalbard betraktades redan som norskt och därigenom danskt vilket enligt danskt synsätt gjorde hela havet mellan Spetsbergen och Nordkap till danskt innanhav. Det var makten över detta, den ekonomiska vinningen av detta område, som ledde till Kalmarkriget med Sverige Kriget är uppkallat efter Kalmar, eftersom arméerna fanns där i södra Skandinavien, där det var billigare att slåss än här uppe Kristian sände faktiskt fartyg att söka öppna nordvästpassagen för handel, fast man på talet inte säkert visste hur kontinenterna såg ut. Projektet var framsynt men katastrofalt för dem som genomförde det. Ändå visar dessa historier oss, hur ekonomiskt intressant Arktis var redan för 400 år sedan, och att ekonomin var konfliktskapande. 16

17 Innanhav är alltså en bra sak för det land som innehar havet. Men bara om omvärlden erkänner det som det landets innanhav. Om nu halva Arktis kan betraktas som ryskt ur ekonomisk synvinkel skulle resten kunna betraktas som Nato-beskyddat. Det är kanske gott och väl, om man oroar sig för att Ryssland även skulle vilja kontrollera Arktis ända ner i nordvästpassagen. Är då inte det att vara konspiratoriskt lagd? Som Nils Aslak Valkeapää? Personligen var jag just under diskussionen med honom i Natos tjänst, på permission från Bosnien och Hercegovina. Tyvärr tror jag att Áillohaš uppfattade mig som Nato-anhängare, vilket jag inte var bara för att jag var i tjänst hos Nato. Jag var bara försiktig med att dra slutsatser, och jag var medveten om att FN fullständigt gjort bort sig i det jugoslaviska inbördeskriget, medan Nato när de fick FNs mandat att gå in faktiskt gjorde något för att stoppa en del djävligheter. 17

18 Det är ungefär så de försvarar Nato-insatser, de som är Nato-anhängare: att Nato gör något i stället för att bara se på. FN gjorde bort sig i Rwanda också vid samma tid. Den FN-officer som förtvivlat uppmanade till insatser fick inget gehör, fast han såg folkmordet äga rum inför sina ögon. Kamrater som tjänstgjort på FNuppdrag på andra håll har berättat för mig om hur FN-byråkrater i olika länder bara låter anmärkningar och rapporter från energiska observatörer ligga och vila tills officerarna i fråga åkt hem och ersatts med någon ny. Rapporten faller i glömska medan den lokale byråkraten sitter kvar. Så vid tillfället föreföll Nato vara handlingskraftigare. Men argumentet är ihåligt. Politiker som säger att Nato gör något i stället för att bara se på gör inget själva för att förmå FN att ändra regelverket så att FN-trupper också skulle ges handlingskraft. 18

19 Hur har denna situation uppstått? Uppstod den när Jugoslavien förföll i inbördeskrig i början av 1990-talet? Låt oss se. I juni 1991 började det inbördeskrig som gjorde slut på federationen Jugoslavien. Några dagar efter att Slovenien och Kroatien utropat sig som självständiga stater upplöstes formellt Warszavapakten. Warszavapakten var en militär pakt mellan Sovjetunionen och dess anhängarstater i Europa. Den bildades 1955 som en reaktion på, att Atlantpakten, det vill säga Nato, tagit upp Västtyskland i sitt militära samarbete. Atlantpakten bildades 1949 till försvar mot sovjetisk expansionism. Således fanns redan Nato mot vilket Sovjet bildade en pakt mot amerikansk expansionism. Jag tänker inte gå in på kalla krigets bakgrund eller vem som egentligen startade det, men vanliga medborgares naturliga reaktion 1991 var nog, att det var skönt att det kalla kriget 19

20 äntligen var över. Nu hade ju bara Nato att ta ner skylten också. Men det gjorde de inte. Några år senare kunde vi kanske glädja oss åt det, eftersom det fanns lätt gripbara styrkor att sätta in mot övergrepp i det jugoslaviska inbördeskriget, när FN svek med sina som var där utan att få lov att ingripa. Detta att styrkor fanns att tillgå är ett argument för att ha en organisation som Nato, för man stampar inte upp en här ur jorden hur lätt som helst. Tänk bara på Falklandskriget 1982: det tog Storbritannien en månad från beslutet att skicka en expeditionsstyrka till ögruppen till dess den var framme, och då hade de ändå redan en stående armé. Men återigen: om Nato hade lagt ner sig själva hade naturligtvis de forna Nato-länderna behållit förband för eget försvar och till eventuella FN-uppdrag. Natos ledare kunde ha ansträngt sig för att förändra FNs regelverk för 20

21 sina militära insatser. De gjorde inte det utan behöll sin jättelika organisation med all infrastruktur och alla arbetstillfällen de innehade. Att Warszavapaktens alla anställda kastades ut i ovisshet var tydligen oväsentligt, men inte att Natos gjorde det. Att Nato behöll sin organisation har blivit ett självuppfyllande syfte. De måste ha något att göra för att motivera sin existens, när Sovjetunionen försvunnit. Bosnienkriget gjorde dem populära, och 11 september 2001 gjorde dem oumbärliga. Åtminstone i deras egna ögon. I mina, helt personliga och subjektiva, ögon blev det uppenbart att alla möjliga stater ville delta där stormakten deltog, att alla ville vara med och göra samma humanitära insatser som alla andra i uniform, och till och med Island (som inte har någon krigsmakt) sände en kontingent till Afghanistan och Isaf. En kontingent om en, säger en, man. 21

22 Med det kalla krigets slut försvann en del goda saker som att länder kunde variera vem de skulle luta sig emot och därmed kunna välja en egen väg. Idag, särskilt efter 11 september, råder snarare fruktan för att hamna i utanförskap internationellt. Och utanförskap i moderna sammanhang betyder att vara i onåd hos den enda kvarvarande supermakten och dess militära resurser. Vi kunde dagen efter attentatet mot tvillingtornen i New York se, hur paralyserade FNs medlemsländer var. Säkerhetsrådets två resolutioner om Afghanistan röstades igenom av förstenade statsmän, och än idag hänvisar våra ledare till dessa dokument för att försvara USAs angrepp på Afghanistan en månad senare fastän Afghanistan inte nämns i dem. Natos medlemsländer var inte mindre förstenade. De röstade dagen efter attentatet för att angreppet på USA var ett angrepp på dem alla enligt Natostadgans artikel fem. 22

23 Således stärkte al-qaida Natos ställning i världen på ett sätt de knappast hade kunnat göra själva efter att de börjat ta sig egna friheter såsom det olagliga flygkriget mot rest- Jugoslavien Respekten för FN (och då menar jag inte svaga militära FN-insatser) undergräves varenda gång som våra politiker ser mellan fingrarna på USAs eller Natos otillåtna avsteg från FN-stadgan och folkrätten. Nu är det glömt hur världens folk demonstrerade i skaror, som i storlek bara kan jämföras med dem under Vietnamkriget, för att hindra USAs anfall på Irak, och efter kriget låtsas man som om det elände det landet nu befinner sig i är självförvållat. Under 1990-talet rådde en mycket intressant period i det svenska försvaret. Vi hade fortfarande värnplikt, men efter Sovjets upplösning skulle vi självklart nedrusta kraftigt men lika självklart ha planer för hur vår försvarsförmåga på en tioårsperiod skulle 23

24 kunna återtas. Bland anställd personal, värnpliktiga och i frivilligförsvaret bedrevs utbildning i folkrätt, och det var noga att Sverige skulle följa den. Man lärde uttryckligen svenska soldater att de inte var skyldiga att åtlyda order de uppfattade som folkrättsbrott. Nu är också det glömt. Sverige var väldigt stolt över att bli ombett att skicka en ubåt till USA med besättning och allt för att tjäna som B- styrka under amerikanarnas övningar, varvid den svenska ubåten gjorde sig beundransvärt osynlig. Men det var ju att hjälpa ett krigförande land att utveckla sin krigsförmåga. Kriget mot Libyen är ett annat exempel, där även undertecknad lät sig lura av våra politikers talekonst. Jag var väl i gott sällskap, eftersom inte ens Ryssland genomskådade att Nato skulle gå in för att byta regering i Libyen, fastän det inte var det syfte som FN hade sanktionerat. 24

25 Författaren Margareta Zetterström citerar i Folket i Bild/Kulturfront en italiensk journalist, som om EU skriver att de»med förbundna ögon gått in i en ny tidsålder av nykoloniala krig och vandrar nu omkring där inne i dimman«. Hon skriver inte om Nato, men EU känns nästan som samma sak när det gäller militärfrågor, fast jag vill inte säga om EU som jag säger om Nato: det borde ha lagts ner när det tjänat ut. Skratta inte nu, men EU fick ju Nobels fredspris. Zetterström formulerar sig så bra, att jag låter hennes ord om EU få bli mina om Nato och avsluta mitt anförande:»om vår europeiska union någonsin skall göra sig förtjänt av ett fredspris måste de styrande i de olika medlemsländerna således tygla den nykoloniala och krigiska ryggmärgsreflex som har utvecklats de senaste decennierna och istället börja arbeta aktivt för fred på jorden.«tack för att jag bjudits in att tala här! 25