Tekniskt underlag Landsbygdsprogram samt Behov av nya mål och åtgärder för ekologisk produktion i landsbygdsprogrammet

Transkript

1 CARL-ERIK EHRENKRONA, ordförande Telefon E-post 21 september 2012 Till Landsbygdsdepartementet Remissvar Tekniskt underlag Landsbygdsprogram samt Behov av nya mål och åtgärder för ekologisk produktion i landsbygdsprogrammet Ert Dnr L2012/1449 Ekologiska Lantbrukarna lämnar här utförliga synpunkter på de förslag som direkt rör den ekologiska produktionen, samt kortfattade kommentarer till ett antal övriga punkter i underlaget till nytt landsbygdsprogram. Sammanfattning Jordbruksverkets analys av anslutningen till ekologisk produktion och ekogårdarnas ekonomi är onyanserad och delvis vilseledande. Det är inte korrekt att anslutningen generellt är lägre i slättbygd, och den påstått dåliga lönsamheten i ekologisk växtodling förklaras av att verket valt att underskatta intäkterna. Detta innebär att det saknas skäl för den genomgripande omläggning av miljöersättningen till ekologisk produktion som verket föreslår. Ekologiska Lantbrukarna menar att nuvarande modell för ekoersättningen i stort fungerar bra och bör behållas med vissa justeringar.

2 Vi föreslår en ny konstruktion av ersättningen till ekologisk vallodling, som tydligt premierar ett aktivt brukande och helt eliminerar möjligheten att få ersättning för vallareal som inte regelbundet förnyas. Vi avråder bestämt från förslaget att kräva helomläggning av växtodlingen. Målet för ekologisk areal 2020 behöver vara minst 30 procent för att hålla jämna steg med ekomarknadens tillväxt, som redan idag är snabbare än omläggningstakten. Allmänt Jordbruksverket poängterar att man eftersträvat att begränsa förändringarna jämfört med nuvarande landsbygdsprogram. Det är en inriktning vi stöder. Långsiktigheten i landsbygdsstöden är avgörande för lantbrukarnas förtroende och därmed för effektiviteten. De sjuåriga programperioderna är korta i förhållande till lantbrukets planeringshorisont. Vi noterar dock att denna princip helt har frångåtts när det gäller miljöersättningen till ekologisk produktion, där man istället föreslår mycket genomgripande förändringar. I förslagen läggs mycket stark tonvikt vid förenkling. Även detta är en inriktning vi stöder, men förenklingen får inte ses isolerat, utan måste relateras till åtgärdernas resultat och effektivitet. I förslagen finns en rad förenklingar som sker på bekostnad av resultaten. Vi tycker detta strider mot instruktionerna i regeringsuppdraget, som i första hand betonade kostnadseffektiviteten som prioriteringsgrund. Det förslag till extremt förenklat landsbygdsprogram som Jordbruksverket och Skogsstyrelsen producerat på eget initiativ illustrerar tydligt hur överdriven förenkling skulle gå ut över programmets syfte och innehåll. I det tekniska underlaget finns en klar tendens att prioritera förenklingar av administrationen, i syfte att spara arbetstid och pengar för myndigheterna. Vi anser att prioriteringen bör vara enkelhet för mottagarna/användarna i första hand. Två centrala delar av landsbygdsprogrammet behandlas inte i det tekniska underlaget: kompensationsbidragen och ersättningen till vallodling utanför slättbygderna. Detta gör det mycket svårt att bedöma helheten. Nya mål och åtgärder för ekologisk produktion Utredningen om nya mål och åtgärder för ekologisk produktion består av flera delar, med skiftande kvalitet. Effektutvärdering Merparten av rapporten ägnas åt att utvärdera den ekologiska produktionens effekter på miljö, djurvälfärd, hälsa och landsbygdsutveckling. Utvärderingen är i huvudsak väl genomförd, men slutsatserna är ofta överdrivet försiktiga. Två exempel är 2

3 klimatpåverkan och växtnäringsläckage. Faktaunderlaget visar i båda fallen att den grovfoderbaserade ekologiska djurproduktionen minskar miljöpåverkan, men i slutsatsen avfärdas skillnaden som oviktig. Ekologiska Lantbrukarna har kommenterat verkets resonemang i detalj i ett brev som finns på Trots att många faktiska miljövinster på detta sätt sorteras bort, blir verkets övergripande bedömning ändå att stöd till ökad ekologisk produktion är en kostnadseffektiv åtgärd som bidrar till att uppfylla en rad olika samhällsmål. Vi noterar att detta därmed är en slutsats med mycket god säkerhetsmarginal. Analyser av anslutningen Verkets analyser av anslutningen till ekologisk produktion och ekogårdarnas ekonomi är tyvärr ganska ytliga och delvis direkt vilseledande. När det gäller anslutningen hävdas i rapporten att omläggning till ekologisk produktion hittills huvudsakligen skett på vallbaserade djurgårdar utanför slättbygderna. Detta onyanserade påstående har inget stöd i de data som redovisas. De tecknar tvärtom en mycket komplex bild (se t ex kartor på sid 75 i rapporten). Anslutningen är låg i slätt- och mellanbygder i södra Götaland, särskilt i Skåne och Blekinge. Slättbygderna i Västergötland och Östergötland har däremot en anslutning över genomsnittet och de hör även till de områden där omläggningen ökat snabbast de senaste åren. I Svealands slättbygder är bilden mycket blandad, med genomsnittlig anslutning i Sörmland, under genomsnittet i Uppland, men långt över genomsnittet i Värmland och Närke. Den splittrade bilden gäller även skogsbygderna och Norrland. Delar av Götalands skogsbygd ligger över genomsnittet, andra delar under. Södra Norrland och särskilt Jämtland har höga anslutningstal, men både Västerbotten och Norrbotten ligger under genomsnittet. De här skillnaderna kan inte förklaras med någon av de generella faktorer som utredningen för fram marknadsrisker och skiftande merpriser, oro för ändringar i regler och ersättningssystem, eller att miljöersättningen är densamma i hela landet. Det är ju uppenbart att anslutningen varierar kraftigt även mellan områden med snarlika förutsättningar. Vi misstänker att det snarare är skillnader i attityder och värderingar som förklarar de stora regionala variationerna, något som också framskymtar i några av de rapporter som refereras i utredningen, där lantbrukare exempelvis anger skälet att de helt enkelt föredrar sin konventionella produktion och saknar intresse för att lägga om till ekologiskt. 3

4 Analyser av ekonomin När det gäller ekonomin presenterar utredningen siffror som visar en klart bättre lönsamhet i ekologisk djurproduktion jämfört med konventionell drift (mjölk och nötkött), men sämre lönsamhet när det gäller växtodlingsgårdar. Det är ett förvånande resultat. Kalkyler från andra källor har i en följd av år visat bättre lönsamhet även för ekologisk växtodling, på ungefär motsvarande nivå som för djurhållningen. Vid kontakt med Jordbruksverket framkom att den sämre lönsamheten beror på att man i växtodlingskalkylen av oklar anledning endast räknat med halva det ekologiska merpriset, medan hela merpriset finns med i djurkalkylerna. Det innebär att lönsamheten för ettåriga grödor underskattats med i storleksordningen 2000 kr/ha. Att Jordbruksverket trots detta gör en direkt jämförelse utan att på något sätt redovisa den stora skillnaden i beräkningssätt måste milt uttryckt betecknas som vilseledande. Om hela merpriset räknas in även för växtodlingen bör lönsamheten räknat över en hel växtföljd ligga någon tusenlapp högre per hektar för ekologisk än för konventionell produktion det vill säga rätt precis samma skillnad som i djurproduktionen. Vi har inte fått tillgång till verkets kalkylunderlag, men har istället kontrollräknat den växtföljd man utgått ifrån (sid 46) med hjälp av två uppsättningar aktuella bidragskalkyler (HS Kristianstad och LST Västra Götaland). Beräkningarna (som bifogas) indikerar i båda fallen bättre lönsamhet för de ekologiska växtföljderna (TB kr/ha). Färska kalkyler från HIR Malmöhus ger en mycket snarlik bild med ett plus på kr/ha för en ekologisk växtföljd jämfört med en konventionell (opublicerat, personlig kommunikation). Det finns alltså inget stöd för utredningens påstående att ekologisk växtodling generellt skulle ge sämre lönsamhet än konventionell drift, och att den skulle vara "i hög grad ersättningsdriven" (sid 94) till skillnad från den ekologiska djurproduktionen. Enligt utredningens egna siffor motsvarar miljöersättningen cirka 30 procent av TB2 på en ekologisk växtodlingsgård, förutsatt att hela merpriset räknas med. Det kan jämföras med cirka 20 procent för ekologisk mjölkproduktion och cirka 40 procent för ekologisk stutuppfödning. I samtliga fall siffror som indikerar en rimlig balans mellan merpris och miljöersättning. Nya mål Utredningen ägnar avsevärt utrymme åt en teoretisk diskussion om olika slags mål. Den utmynnar i två förslag. Förslaget till "överordnat mål" är så allmänt formulerat att vi har svårt att se vad det skulle tjäna för praktiskt syfte. Att den ekologiska jordbruksproduktionen ska vara "samhällsekonomiskt optimal" är svårt att invända mot, men det bör väl å andra sidan gälla även för jordbruket som helhet. 4

5 Förslaget till "riktmål" är däremot mycket konkret och ansluter till tidigare målformuleringar. Modellen med ett arealmål har ibland kritiserats för att vara alltför grov, men den är samtidigt väl etablerad och lätt att utvärdera, och vi tycker därför det finns all anledning att behålla ett sådant. Vi kan däremot inte ställa oss bakom förslaget att lämna kvar målet på den 20- procentsnivå som redan gäller. Vi delar Jordbruksverkets bedömning att 20 procent ekologisk areal sannolikt inte uppnås till 2013, men att skjuta det ända till 2020 skulle troligen kräva aktiva insatser för att bromsa omläggningen. Den ekologiska andelen av jordbruksmarken har de senaste 5-6 åren ökat med drygt en procentenhet per år och låg enligt utredningen på ungefär 15 procent Redan en oförändrad omläggningstakt skulle därmed innebära en andel på omkring 25 procent Samtidigt har den svenska marknaden för ekologisk mat i genomsnitt över den senaste tioårsperioden vuxit med cirka 10 % per år. Det innebär att ekokonsumtionen vuxit något snabbare än den inhemska ekoproduktionen, och lett till en växande andel importerade ekoprodukter. Vi vill understryka att importen inte främst är ett problem för dagens svenska ekoproducenter, som ofta gynnas av en underskottsmarknad, men desto mer för resten av lantbruket. Om den svenska ekoproduktionen inte växer i minst samma takt som efterfrågan innebär det att det konventionella svenska jordbruket krymper i samma utsträckning som konsumenterna övergår från svensk konventionell mat till importerad ekologisk. En absolut bottennivå för ett nytt arealmål måste därför vara den areal som behövs för att först återta förlorade marknadsandelar och därefter hålla jämna steg med marknadens tillväxt, som även under överskådlig framtid kan förväntas ligga på 10-procentsnivån. Vi bedömer att detta motsvarar ett arealmål 2020 på minst 30 procent av jordbruksmarken. Om det dessutom ska finnas utrymme för att åter bygga upp en viss export av svensk ekomat kan målet behöva sättas ytterligare något högre. Vi vill understryka att en målnivå på 30 procent eller strax däröver bara innebär en måttlig ökning av dagens omläggningstakt. Vi ser inte att det skulle leda till kapacitetsproblem vare sig i certifiering, rådgivning eller marknadskanaler. På marknaden skulle större volymer troligen tvärtom underlätta för logistik och förädling. Liksom Jordbruksverket tror vi det kan vara värdefullt att komplettera det övergripande arealmålet med ett mål för de områden där omläggningen släpar efter. Att inrikta detta mål på "slättbygden" tror vi dock är alltför ospecifikt. Som utredningens eget faktaunderlag visar finns det både slättbygder med mycket låg anslutning och slättbygder med en ekoandel långt över genomsnittet. Allra lägst ekoandel finns i Götalands mellanbygder (Blekinge och delar av Skåne) intensiva jordbruksbygder där 5

6 miljövinsterna med ökad ekoproduktion är mycket angelägna, men som skulle falla helt utanför ett specialmål för "slättbygd". Mer träffsäkert och samtidigt mer flexibelt skulle vara att lägga till en formulering som säger att ekoomläggningen så långt möjligt ska vara jämnt fördelad både mellan olika produktionsgrenar och över landet. Vi saknar också en målsättning för fortsatt ökning av ekoandelen i den offentliga konsumtionen. Vi är medvetna om att detta inte ingick i regeringens uppdrag till Jordbruksverket, men vill på detta sätt rikta en uppmaning till landsbygdsdepartementet att istället bereda denna fråga på annat sätt. Ökad efterfrågan på ekoprodukter från storkökssektorn har varit en av de viktigaste drivkrafterna för ekomarknaden de senaste 5-6 åren, och samtidigt en viktig del i strävandena att förbättra matkvaliteten i vård och skola. Miljöersättningen till ekologisk produktion Jordbruksverket föreslår en rad genomgripande förändringar av miljöersättningen till ekologisk produktion. Förslagen finns dels i utredningen om nya ekomål, dels i tekniska underlaget för landsbygdsprogrammet. Vi kommenterar dem här först punkt för punkt, och sammanfattar sedan samlat hur Ekologiska Lantbrukarna skulle vilja utveckla dagens ersättningsmodell. Ersättning endast till certifierad produktion Möjligheten att få ersättning för att följa ekologiska produktionsregler i en ocertifierad produktion har i praktiken redan varit under avveckling sedan ersättningen för dessa producenter halverades. Vi har inga invändningar mot att möjligheten upphör helt, men vi förutsätter att de medel som frigörs används till att förstärka andra delar av ekoersättningen. Kontroll endast från certifieringsbolaget Ett närbesläktat förslag är att certifieringsbolagens kontroll skulle ligga till grund även för ekoersättningen. Från ekoböndernas synpunkt vore detta en välkommen förenkling, om den kunde minska antalet kontrollbesök. Men det skulle samtidigt skapa en juridisk oklarhet och ge certifieringsbolagen en myndighetsroll, något som hittills stoppat en sådan lösning. Det framgår inte av Jordbruksverkets rapport om en juridiskt fungerande modell nu är inom räckhåll. Krav på helomläggning av växtodlingen Jordbruksverket föreslår att ekoersättningen görs om till en icke blockbunden ersättning. Det medför krav på att hela företagets areal måste läggas i ekologisk produktion, och vad vi kan se även att det inte längre ställs några krav på att samma areal ska ligga i ekologisk drift varje år. 6

7 Detta är en mycket olämplig modell för ekoersättningen av flera skäl. Allvarligast är att ett krav på helomläggning kan förväntas kraftigt minska nyomläggningen, särskilt bland större växtodlingsgårdar som idag ofta går in i ekologisk produktion med betydande arealer, även om de behåller ännu större arealer i konventionell produktion. Med ett helomläggningskrav bedömer vi att nyanslutningen från den här gruppen upphör helt, och även att många delomlagda väljer att lämna ekoproduktionen om enda alternativet är att lägga om hela arealen omedelbart. Möjligen skulle ett helomläggningskrav kunna kringgås genom att företag formellt delas, men det vore en olycklig utveckling som skapar nya, improduktiva utgifter för lantbruket, samtidigt som det vore raka motsatsen till den förenkling som Jordbruksverket anger som skäl till förändringen. Ett krav på helomläggning skulle också innebära att villkoren för ekoersättningen blir strängare än villkoren för certifieringen. Varken KRAV eller EU-regelverket kräver helomläggning för certifiering. Det är dessutom tveksamt om en icke blockbunden modell överhuvudtaget är kompatibel med den ekologiska certifieringen. Det är specifika arealer som certifieras, inte ett företag med ett skiftande antal ospecifierade hektar. Åtminstone i KRAVs regelverk finns villkor som omöjliggör att gå ut och in med areal i certifieringen. Vi skulle däremot gärna se att man på annat sätt stimulerade helomläggning, till exempel genom en högre arealersättning till företag som har hela sin areal omlagd. Ingen ersättning till vallareal Vallen spelar en avgörande roll för ekoproduktionens positiva miljöeffekter, inte minst på växtodlingsgårdar i slättbygder, som annars helt domineras av ett fåtal ettåriga grödor. Det konstateras uttryckligen av Jordbruksverket i utredningen om nya ekomål, där bättre växtföljder som gynnar biologisk mångfald anges som ett viktigt skäl att särskilt stimulera ekoomläggningen i slättbygd. Slopas den redan låga ersättningen till ekovallen särskilt om det kombineras med höjning av ersättningen till ettåriga grödor ger det ett starkt incitament att ytterligare begränsa vallodlingen på de ekologiska växtodlingsgårdarna, där den ofta redan är mindre än vad som är biologiskt optimalt. Vallen ger ett mycket lågt täckningsbidrag jämfört med ettåriga grödor, och i rena slättbygder är det dessutom ofta svårt att hitta vettig avsättning för skörden. Även på djurgårdar kan slopad ekovallersättning leda till att vallareal av ekonomiska skäl ersätts med ettåriga grovfodergrödor som majs eller spannmål för ensilering. 7

8 Vi har svårt att förstå varför Jordbruksverket föreslår en förändring som så uppenbart skulle försämra miljöeffekten av ekoproduktionen. Vi har inte heller kunnat hitta någon motivering i utredningsmaterialet. Vi anser att ersättningen till ekovallen istället behöver ökas och helst också ge tydligare incitament till ett aktivt brukande. Tidigare utformningar av ekoersättningen ledde till att relativt stora arealer extensiv vall fick ersättning. Denna oönskade bieffekt har nu kraftigt begränsats genom att ersättningen är kopplad till ekologisk djurhållning, alternativt maximerad till 40 procent av ekoarealen. Men det vore ännu bättre om ersättningen mer direkt premierade en aktiv vallodling. Ekologiska Lantbrukarna föreslår därför att ersättningen till ekovall i fortsättningen betalas endast första skördeåret, men att hektarbeloppet samtidigt höjs till samma nivå som för ekospannmål. Praktiskt kan detta genomföras så att man skapar en ny grödkod, "ekologisk förstaårsvall", och att denna blir det enda slag av vall som berättigar till ekoersättning. Liggetiden förblir den samma som för annan flerårig vall, dvs minst två vintrar (vintern före och vintern efter ersättningsåret). Effekten av denna förändring blir att den som använder vallen aktivt i sin växtföljd, med 2-3 skördeår, får en höjd ersättning räknat som genomsnitt över liggetiden. Vid fyra skördeår motsvarar det årliga genomsnittet ungefär dagens ersättningsnivå, och vid ännu längre liggetider sjunker ersättningen ytterligare. För vallar som aldrig förnyas utgår överhuvudtaget ingen ersättning. Vallen kan med denna modell anläggas antingen som insådd i en ettårig gröda eller sås i renbestånd. I båda fallen är betalas ersättningen det första hela skördeåret, alltså året efter anläggning. Vallbrott kan ske från och med våren efter andra vintern. Samma ersättningsnivå till alla grödor utom vall Jordbruksverket föreslår att den nuvarande differentieringen av ekoersättningen efter gröda slopas och ersätts med en enhetlig ersättningsnivå till alla grödor utom vall. Motivet är att man vill förenkla länsstyrelsens handläggning. Detta är ett mycket tydligt exempel på hur verket prioriterar förenkling för myndigheterna framför åtgärdernas resultat och kostnadseffektivitet även när förenklingen är närmast försumbar (verket bedömer att länsstyrelsernas arbetsbörda skulle påverkas "mycket marginellt"). Förslaget innebär höjd ersättning för grödor som är relativt lätta att odla ekologiskt framförallt spannmål och sänkt ersättning för alla grödor som är dyrare och/eller svårare att lyckas med. Effekten skulle bli minskade incitament framförallt för specialiserade växtodlare med varierad växtföljd just de slättbygdsbönder som verket annars säger sig vara särskilt angeläget att stimulera till ökad omläggning. 8

9 Särskilt kraftig skulle effekten bli för specialgrödor som potatis och grönsaker, där verkets förslag innebär en sänkning av ersättningen med mellan 60 och 76 procent, beroende på vilken av de föreslagna ersättningsnivåerna som väljs. För fruktodling innebär förslaget en sänkning med mellan 73 och 84 procent. Tillsammans med den helt slopade ersättningen till ekovallen kan signalen till lantbrukarna bara uppfattas på ett sätt: ekologisk växtodling ska helst bedrivas som monokultur av spannmål. Det är svårt att bedöma hur stark och snabb effekten skulle bli, men det är knappast någon tvekan om att verkets förslag skulle minska intresset för ekologisk odling av grödor som raps, konservärter, vallfrö, potatis och alla slags frukt och grönsaker. Ekologiska Lantbrukarnas uppfattning är att modellen med differentiering efter gröda fungerar väl och ska behållas. Den har såvitt vi vet inte heller ifrågasatts av någon annan än Jordbruksverket. Bland lantbrukarna uppfattas den som rimlig, även om nivåerna för olika grödor emellanåt diskuteras. Någon förenkling för lantbrukarna innebär det inte att övergå till enhetlig ersättningsnivå. Grödkoder ska i vilket fall som helst rapporteras för varje skifte, såväl på SAM-blanketten som till certifieringsbolaget. Vi anser däremot att det kan vara motiverat med en översyn av ersättningsnivåerna för olika kategorier av grödor. Som redan noterats menar vi att det behövs bättre incitament för vallen. Det finns också skäl att ge en ökad stimulans till odlingen av ettåriga proteingrödor som ärtor, åkerbönor, lupiner och vicker både i renbestånd och i blandningar med spannmål eller ettåriga gräs. Det kan även vara motiverat att överväga en ekoersättning till naturbetesmark. Naturbetena finn idag med i målen för ekologisk produktion och ingår i underlaget för den ekologiska djurersättningen, men de ger inte någon hektarersättning. Högre ersättning i slättbygd Istället för att differentiera ekoersättningen efter gröda föreslår Jordbruksverket i ett av sina alternativ en regional differentiering med högre ersättning i slättbygd (GSS, GNS och SS). Motivet är att öka anslutningen till ekologisk produktion i slättbygderna, som verket säger är låg beroende på att lönsamheten i växtodlingen är sämre än vid konventionell drift. Som redan konstaterats stämmer det inte att slättbygderna generellt skulle ha låg anslutningsnivå eller en långsammare ökningstakt, och inte heller att ekologisk växtodling i allmänhet har lägre lönsamhet än konventionell det påståendet grundade sig enbart på en missvisande kalkyl från Jordbruksverket. Redan vid dagens ersättningsnivåer ger ekologisk växtodling, precis som ekologisk djurproduktion, något högre täckningsbidrag. Det finns inga indikationer på att ekonomin generellt är orsaken till dålig anslutning i vissa delar av landet. Vi kan därför inte se några skäl att ändra ersättningssystemet i den riktning verket föreslår, särskilt eftersom den modellen redan har prövats med mindre lyckat resultat. 9

10 Det Jordbruksverket föreslår enhetlig hektarersättning och uppdelning i två regioner är nästan exakt det ersättningssystem som gällde i den allra första versionen av miljöersättningen till ekologisk produktion Modellen utvärderades av miljöprogramutredningen 1999 (SOU 1999:78), som konstaterade att det finns en merkostnad vid omläggning av slättbygdsgårdar med hög andel ettåriga grödor, men att den merkostnaden snarare är knuten till grödorna är till regionen. Utredningens förslag, och regeringens beslut, blev att övergå till den gröddifferentierade modell vi har idag. Att differentiera ersättningen efter grödor är i själva verket ett betydligt träffsäkrare sätt att stimulera de företag som faktiskt har en produktionsinriktning med stor andel "slättbygdsgrödor". Det finns stora koncentrationer av sådana företag utanför det som verket i sitt förslag definierar som slättbygd (GSS, GNS, SS). Blekinge, Kalmarslätten, Öland, Gotland och stora delar av Skåne räknas till exempel inte till slättbygden enligt denna definition, utan till mellanbygden (GMB). Hela Sörmlands, Stockholms och Uppsala län räknas däremot som slättbygd (SS). Det är inte heller så att slättbygderna generellt är de bygder som har högst avkastningsnivåer. Normskördarna i GMB är för praktiskt taget alla grödor högre än i SS, och för många grödor även högre än i GNS. Med dagens ersättningsnivåer har en specialiserad växtodlingsgård en genomsnittlig ekoersättning på kr/ha medan den valldominerade växtodlingen på en nötköttsgård ger cirka 500 kr/ha. I praktiken innebär detta även en regional differentiering, eftersom olika driftsinriktningar dominerar i olika regioner. Men genom att utgå från grödorna och inte från geografin undviker man de kontraproduktiva gränsdragningseffekter som Jordbruksverkets förslag skulle ge. Det skulle till exempel sänka ekoersättningen för en lantbrukare i GMB där avkastningen är högst i landet näst GSS och anslutningen till ekologisk produktion långt under genomsnittet men höja den för kollegan i SS, där avkastningen är mycket lägre och ekoandelen på eller över genomsnittet. Sänkt ersättning för det stora flertalet Jordbruksverket anger utan att visa något sifferunderlag att de föreslagna ändringarna ger oförändrade förutsättningar för ekologisk produktion i skogs- och mellanbygd, men ökade incitament i slättbygd. Våra beräkningar (se bilaga) visar istället att företag med djur utanför slättbygderna genomgående får kraftigt sänkt ersättning för sin ekologiska växtodling. Sänkningen varierar mellan knappt 30 och nära 60 procent i Jordbruksverkets olika alternativ. 10

11 Men även företag med djur i slättbygd får sänkt ersättning till växtodlingen i flertalet alternativ, med upp till 30 procent. Endast i det högsta ersättningsalternativet (2000 kr/ha) blir ersättningen jämförbar med dagens. Inte heller växtodlingsföretag i slättbygd får självklart en högre ersättning med Jordbruksverkets förslag trots att detta är själva syftet. Med verkets lägsta ersättningsalternativ blir ersättningen per hektar oförändrad, medan det högsta ersättningsalternativet ger en ökning med cirka 20 procent. Växtodlingsföretag utanför slättbygd får i bästa fall oförändrad ersättning (i högsta ersättningsalternativet), annars en sänkning med upp till cirka 20 procent. För det ekologiska lantbruket som helhet blir resultatet en rejäl sänkning. Skälet är framförallt den slopade ersättningen till vallen, men även de sänkta ersättningarna till olika specialgrödor. Extra omställningsersättning i slättbygd Jordbruksverket föreslår även en extra omställningsersättning till ekologisk växtodling, som skulle utgå de första fem åren som ett tillägg till den vanliga ekoersättningen men bara i slättbygd (GSS, GNS, SS). Det kan finnas motiv att ge en extra ersättning till ekologisk växtodling under de två första åren, när lantbrukaren har alla merkostnader men inte kan sälja skörden med ekologiskt merpris. Däremot har vi svårt att se några motiv för högre ersättning år 3-5. Verket anger inget skäl till att omställningsersättningen bara skulle erbjudas i slättbygd. Eftersom den ekonomiska belastningen under karenstiden är lika oavsett region, anser vi att ersättningen bör erbjudas alla som lägger om sin växtodling. En omställningsersättning kan enkelt integreras i nuvarande gröddifferentierade system genom att man ger ett procentuellt påslag på hektarsummorna de två första åren. Sammanfattning ekoersättningen Sammanfattningsvis anser Ekologiska Lantbrukarna att miljöersättningen till ekologisk produktion bör utformas så här under perioden Modellen med differentiering efter gröda behålls. En översyn görs av hektarbelopp och grödkategorier. Ersättning till vall ges endast första skördeåret, med lika belopp som för spannmål. Ersättningen till ettåriga baljväxter (proteingrödor) höjs. Ersättning till ekologisk naturbetesmark övervägs. Ersättning ges endast till certifierad ekologisk produktion. Ett extra procentpåslag ges till nyomlagd växtodling under de två första åren. 11

12 Vi avråder bestämt från Jordbruksverkets förslag om att återgå till den gamla modellen med enhetliga hektarsummor och regional differentiering, och från förslaget att införa krav på helomläggning av växtodlingen. Övriga åtgärder i landsbygdsprogrammet Kunskapsöverföring och informationsinsatser Vi anser att det är viktigt att behålla dagens möjlighet för enskilda att själva söka stöd till egen kompetensutveckling. Det bör alltså inte begränsas till "anordnare". Rådgivningstjänster för jord- och skogsbruk Det är oklart vad förslaget syftar till. Vi ser inget behov av en helt ny, statlig rådgivningsorganisation. Betesmarker och slåtterängar De föreslagna förändringarna innebär en kraftig nedrustning av ambitionsnivån med oförändrad eller höjd ersättning. En rad miljövillkor slopas och ersättningen görs i praktiken ettårig. Det innebär att både miljönytta och kostnadseffektivitet minskar. Vall på slätten De nya villkor som föreslås för vallersättning i slättbygd kan ge en positiv miljöeffekt, men kostnaden är mycket hög. Vi ifrågasätter också om planerad anslutning kan nås med villkoret om 5 % blommande areal, som kan leda till ogräsproblem och troligen får många lantbrukare att avstå. En lösning med betydligt lägre grundersättning och ett tillägg för blommande areal på frivillig basis kan vara en bättre modell. Med extremt höga ersättningar uppstår en konkurrenseffekt för vallodling utanför slättbygdsområdet som vi inte kan bedöma eftersom inga förslag ännu lämnats om kompensationsbidrag och vallersättning i LFA-områden. Hotade husdjursraser Vi välkomnar att ersättningen äntligen höjs, men noterar att den fortfarande är låg i förhållande till faktisk merkostnad (som är "betydligt större" enligt utredningen). Det finns en obalans mellan hur kostnader och ersättningsnivåer kalkyleras i olika åtgärder. Skyddszoner Eftersom Sverige i fortsättningen är skyldigt att lagstifta om skyddszoner bör ingen ersättning längre utgå för baskravet, som vi menar bör vara en 6 meters bevuxen men ogödslad och obekämpad zon mot vattendrag. Bredare frivillig zon liksom "anpassad skyddszon" på erosionskänslig mark kan däremot ersättas. 12

13 Djurvälfärdsersättningar Ekologiska Lantbrukarna är i princip positiva till djurvälfärdsstöd inom landsbygdsprogrammet, men vi menar att innehållet måste vara åtgärder som driver utvecklingen framåt, inte sådant som redan görs av de flesta djurägare. Ersättningen till suggor är mycket tveksam ur det perspektivet, samtidigt som beloppet per sugga är högt. Av de två nya ersättningar som föreslås kan även ersättningen för klövhälsovård ifrågasättas av liknande skäl två klövverkningar är redan normal praxis hos en stor del av mjölkbesättningarna. Ersättningen till tackor innehåller däremot en rad villkor som går utöver normal standard i näringen. Men å andra sidan är ersättningen hög med cirka 400 kr/tacka nästan dubbelt så mycket som ersättningen för att hålla en tacka i ekologisk produktion. Stöd till samarbete Den nya stödformen är ett välkommet tillskott som kan underlätta för innovativa idéer att utvecklas. För bästa effekt bör ramarna behållas så öppna som möjligt. Odling av lokala eller gamla växter Jordbruksverket lägger inget formellt förslag om den här åtgärden, vilket är klokt eftersom underlaget känns ofärdigt. Det bör dock vidareutvecklas och genomföras snarast. Kvalitetssystem Eftersom stöd till certifiering i landsbygdsprogrammet är begränsat till en femårsperiod är det ganska ointressant att utveckla nya stödformer där. När det gäller ekocertifieringen finns däremot möjligheten att integrera stödet i den vanliga ekoersättningen. / För Ekologiska Lantbrukarna Carl-Erik Ehrenkrona, ordförande 13