Bilaga B Jokkmokk den 31 mars 1934

Transkript

1 Den 31 mars 1934 hölls sammanträde med alla lappbyar i Jokkmokk. Som följd av 1930 års lapputredning fanns förslag om förändringar i lappbyarnas organisering; Jokkmokks skogslappby skulle upphöra och två nya lappbyar föddes, Udtja och Sirre skogslappbyar. Samtidigt skulle en ny lappby bildas, Jåkkåkaska skulle bli en ny lappby och tillsamman med Tuorpon och Sirkas kallades fjällappbyar. Här följer det första protokollet i saken; Bilaga B Jokkmokk den 31 mars 1934 Särskilt protokoll hållet vid sammanträde med skogslapparna i Jokkmokks skogslappby å tingshuset i Jokkmokk den 31 mars Sedan lapparna i Jokkmokks skogslappby på övligt sätt, det vill säga genom tillsägelser av lapptillsynsmannen och ordningsmannen, blivit kallade till sammanträde inför 1930 års lapputredning, hade vid sammanträdets öppnande å tingshuset infunnit sig förutom ordningsmannen Lars Teilus ett antal husbönder från nämnda lappby. Härjämte bevistades sammanträdet av ordningsmannen N A Gruvvisare i Sirkas och Henrik Omma i Tuorpon, ävensom ett flertal husbönder från sistnämnda två lappbyar, varjämte ett antal bofasta hade tillstädsekommit. Om vad vid sammanträdet förekom antecknades följande; 1. Uppdelning av Jokkmokks skogslappby i två nya byar. Ordföranden föreslog, att Jokkmokks skogslappby lämpligen skulle uppdelas i två skilda lappbyar, nämligen Sirre- å ena och Teilus-gruppen å andra sidan och anförde till stöd för denna uppdelning: Redan på grund av geografiska förhållanden vore uppdelningen ifråga betingad, skilda som grupperna vore från varandra av ett större landområde. Härjämte vore avståndet mellan gruppernas visten så stort, att betning av renar på samma områden icke förekomme. Området mellan grupperna ifråga utnyttjades helt och hållet av fjällappar som vinterbetesland. Samarbete mellan Sirre- och Teilusgrupperna förekomme därför icke, i följd varav det vore förenat med svårigheter för en ordningsman, exempelvis den som för närvarande utsetts från Teilusgruppen, att utöva den tillsyn över och ha den förbindelse med den andra gruppen, som vore önskvärt. På grund härav vore det angeläget att vardera gruppen finge sin egen ordningsman. Till Teilusgruppen kunde man lämpligen hänföra Rödingsträskgruppen samt kalla den sålunda bildade lappbyn Udtja skogslappby på grund av att samtliga husbönder vore bosatt i Udtja. Den enhet, som utgjordes av Sirregruppen skulle lämpligen få heta Sirre skogslappby. Det antecknades att lapparna som vitsordade vad ordförande anfört enhälligt ansågo den ifrågasatta uppdelningen lämplig samt förklarade sig icke hava något att erinra mot benämningarna Udtja och Sirre skogslappby. På grund härav beslöts, att Jokkmokks skogslappby skulle uppdelas i två skilda lappbyar, nämligen Udtja skogslappby, till vilken Rödingsträsk-gruppen skulle räknas, samt Sirre skogslappby. 2 Gränser

2 Efter en stunds överläggningar rörande de lämpligaste gränserna för de båda lappbyarna skulle här antecknas, att de tillstädesvarande lapparna enades om följande gränser; 1:o) Sirre lappby, omfattande områden inom följande gränser; från Lilla Luleälvs sammanflöde i Stora Luleälv, uppefter förstnämnda älv till bäckmynningen strax öster om Nelkerim och uppefter denna bäck till Harrejaure och därefter i rak linje över denna sjö och vidare till Lulle Ålojaures sydligaste vik, över denna sjö till dess västra ände, härifrån i rak linje till Pajep Sjatjoripmes sydligaste vik, över denna sjö och uppefter bäcken till Samonåivejaure, härifrån över denna sjö i rak linje till högsta toppen på Årjep Tapmukjaurats östra ände och vidare härifrån i rak linje österut till p i ordet Pakkojokk, och nedefter denna bäck till dess utflöde i Stora Luleälv och efter denna älv ned till dess sammanflöde med Lilla Luleälven. 2:o) Udtja lappby, omfattande områden inom följande gränser: Från den punkt strax norr om Rödberget, där lappmarksgränsen skär Krokån efter nämnda gräns mot sydväst till Sikån, härifrån mot väster efter Arvidsjaurs och Jokkmokks sockengräns till odlingsgränsen, härifrån vidare mot väster efter sockengränsen mellan Arjeplog och Jokkmokk till högsta toppen på Talvatisåive, härifrån i rak linje mot öster till sydligaste kröken på Tjäurajokk och ned efter denna bäck till Naustajaure, efter denna sjö till dess östra ände, härifrån i rak linje till Padtjejaures västligaste vik, över denna sjö och längs efter därifrån utrinnande bäck till Juokkiljaure, efter denna sjö till dess östra ände, vidare efter Juokkiljokk till Nelkejokks utlopp i denna bäck, härifrån i rak linje mot öster till Puottaure vägskäl på landsvägen Älvsbyn Jokkmokk, och från detta vägskäl och längs efter landsvägen till Puottaure, härifrån i rak linje mot öster till den punkt, där lappmarksgränsen skär Krokån. 3. Renbeståndet Det skulle här antecknas att lapparna ansågo renar för Udtja lappby och för Sirre utgöra lämpliga antal. Som ovan. Ragnar Pappila Bilaga 2. Antecknat i Koikul den 15 oktober 1931 vid samtal med Mikkel Mikkelsson, f d ordningsman i Jokkmokks skogslappby. Skogsrenskötsel i Jokkmokks norra del bedrevs vid tiden omkring år 1900 av följande lappar; Koikul-gruppen Paulus Mattsson Mulka, ordningsman, Koikul L A Pettersson Svärd, Piatis Mikkel Mikkelsson, Koikul Lars Petter Mikkelsson, Koikul N P Tuorda, Varjek Renskötseln omfattade ca renar. Sommarlanden hade man i trakten av Vuollaurbäckens övre del, vidare mot Tårajaure, Vaimat, dock ej gärna väster om Appoälven; där kommo renarna över in på Udtja-området. Sommarhagar hade man exempelvis vid Kvarnaträsk (nära Vuollerim), Tallberget (NV Guldringheden), Tåddape (Guldringheden)

3 Man började sommarskötseln vanligen straxt före midsommar, när kalvarna börja växa till i kraft. Så höll man renarna samlade i hjord; två-tre veckor höll man på med detta tills huvudsakliga märkningen var klar; därefter släppte man men var fortfarande tvungen att vakta för de stora ängsmarkernas skull. Och kanterna höll man ända tills tid kom för vintersamlingen genom att då och då göra en resa till skogen. Sarvtiden hade man ett par veckors samling skocken fördes vanligen till slaktgärde vid Görjeån. Samlingen för vintern började vid första snöföre; den innebar värvning, indrivning från kanterna, nedkörning mot Koikul Sudok. Det kunde också hända att man gjorde en sväng mot Larve och hedarna kring Övre Görjeån, dock hade man en överenskommelse med fjällapparna att man här icke skulle anstränga markerna, varför man alltså drog sig neråt Edefors-landen. Skiljningar förekommo på hösten, dock egentligen av ringa omfattning. Regelbundet for man till Udtja och Rödingsträsk, och därifrån besvarades visiterna. Även med fjällapparna hade man då och då någon skiljning, särskilt på vintern, då man var grannar på var sin sida av Lule älv. Vinterlanden. Man förde sin hjord nedefter Görjeån från Koikulhållet; den fick själv röra sig här neråt, man höll efter och grovrände men man höll dem aldrig hårt ihop, de spridde sig själva ned i terrängen och mådde ju bäst då; skogsrenen vill ju förresten gärna sprida sig i blåsten, den är ej så lätt att hålla på ett mindre område som fjällrenen. Görjeån nedefter finnas utmärkta land. Undantag västra delen av Spikberget, sedan bra ända ned till Luleälv. Särskilt framhålls Uddberget. Norra strandlandet är bra land. Men renen ville mindre gärna beta där, då annan kreatursbetning skrämmer. Bodträskån från Sudok och nedöver; norra strandlandet präktigt till Laduforsen, sedan något sumpland till sockengränsen och Krokå. Sålunda bra land äro Storberg Kåtaberg Garsiberg Brandberg - Klusåberg. Dessa land äro förstås på många ställen särdeles snåriga, de äro besvärliga vid samling och dylikt, men mossa finns dock så gott som överallt rejält. Ja, man kan säga att allt land mellan Bodträskforsvägen och Luleälv är utmärkt renbetesland. Norr om Koikul mot Vuollerim är särskilt att observera Suoinakvare, vilket ofta varit ett räddande ställe i skartid Muortavare närmast Koikul brunnet sommaren Bra land även Björkberget, likaså landen härifrån i nordlig riktning. Tabmokvare är dock sämre i västra delen. Rödingsträsk Här hade man följande husbönder: Mattias Mikaelsson Abel Mikaelsson Johan Nyman Petter Lundman

4 Oskar Mikaelsson Nils Granström (efter honom brodern Anders) Deras renantal gick upp mot Sommarlanden hade de huvudsakligen i trakten kring Kåbdalis Pajenis Luovvaure Vitbergsträsk, alltså vattendelar landet Lule Pite. Vinterland nyttjades efter olika sträckor Sirre A. Luleälv eller egentligen Kvarnåvattnet utmärkt land, huvudpunkt Kvarnå, Tällberg. Här kom man Koikul till mötes. Sedan flyttade man nedåt Bodträskfors och Lule-dalen. Visserligen snårskog men mossa voi,voi. B. Stockforsälven och ned mot Älvsby. C. Tvärs över land mot Piteälv via Brännmark. Johan Anders Svensk, far åt Sirre-Lars, kompanjon var Slakka-Erik. Renantalet var högst 500. Sommarland omkring Juggejaur och inöver. Vinterland också innanför älvgränserna, endast i nödfall tog man sig ned mot Edefors. På vintern endast L A Grufvisare i denna trakt (nedanför nuvarande Porjusbanan). Dessa beten äro dock icke så goda som Koikuls. Kuouka Rickard Mannberg och hans morbor Nickan Bergman hade renar. Sommarlanden morr om Lule älv och upp mot Stubbalandet, ibland ända mot Sjaunja-ätno. Skötsel denna årstid huvudsakligen märkning av kalvar och bevakning mot Nattavaaralapparna. Vinterlanden. Vanligen nedemot Porsi - Kirtik Murjek, men senare då fjällrenar började komma nedöver drog man sig till landen Storbacken Edefors (fin bergskedja) Edefors mot Lakaträsk (utmärkta områden) Harads mot Svartlå överallt mot älven fina land Palkejaure och Mörtberg hade mindre skötsel av skogsrenar med dessa om sommar och vinter runt hemknutarna. Bilaga 3. Njetsavare Om Njetsavare-gruppens renskötsel av Jokkmokks skogslappby antecknades följande vid besök i Luleå den 10 december 1931 av Karl Larsson i Njetsavare och poststationsföreståndare Leonard Mannberg i Kuouka. I Njetsavare finns för närvarande tre husbönder: Emil Persson Mattias Persson farbror åt Emil Persson

5 Karl Larsson svensk, bördig från Piteå, uppflyttad till Njetsavare för 30 år sedan. Renantalet går för närvarande ej upp till 300. Skötseln Sommaren få renarna vara i fullständig frihet, de vistas mest i närheten av Lakamanvare, Pessim, Nammaberget och Tjårri. Huvudsommarlanden äro sålunda inom Jokkmokk och gå ej inom Gällivare. Samlingsarbetet på hösten börjar vid Larsmässtid, man behöver ej gå långt för att få tag i sina djur, aldrig uppåt Stubba eller till Gellivare-sidan. Kring Mikaelitid och efter sarvslakten har man renarna ihop och sköter dem utan avbrott. Hösten 1931 har man dem nedåt älven i Messauretrakten. På vintern upphåller man sig i trakten av Sotaure och ned mot Högträsk, här finns utmärkta mossland, de bästa man kan önska sig. Man har alltid stora, feta renar. Vintrar med tjock snö har man måst flytta nedåt Kuouka, ibland nedåt Edeforsen. Mattias Persson började renskötseln i Njetsavare som tjänare åt Paulus Bergman i Kuouka. Denna sistnämnda renskötsel är ju synnerligen gammal. Mattis Persson är nu 80 år, har skött renar i all sin tid, hans brorssöner ha fortsatt efter honom. Leonard Mannberg är som till kronojägaren i Kuouka; dennes hustru är dotter till Paulus Bergman, den store renägaren. Denne Paulus dottersöner äro Arthur Mannberg, hemmansägare i Kuouka Rickard Mannberg, död, varit renskötare Leonard Mannberg, Kuouka Otto Mannberg, kronojägare i Åbacka, Edefors Hugo Mannberg, hemmansägare i Kuouka Emil Mannberg, varit renskötare i flera år, nu upphört därmed Lappfogden i Norrbotten, norra distriktet , FXI:5