Som tolk å sammanträdet tjänstgjorde lappmannen Petter Sitsi i Kaltisluokta.

Transkript

1 Protokoll, hållet vid 1930 års lapputrednings överläggningar med lapparna i Sirkas och Tuorpons fjällappbyar och Jokkmokks skogslappby i Jokkmokk den 31 mars Närvarande: landshövdingen A B Gärde, ordförande i 1930 års lapputredning, av Chefen och Statsrådet för Kungl. Socialdepartementet utsedde utredningsmannen, jordbrukskonsulenten Walde Lorens Wanhainen, landssekreterare R Sundberg samt lappfogdarna Erik Malmström och Ragnar Pappila i Luleå. Som tolk å sammanträdet tjänstgjorde lappmannen Petter Sitsi i Kaltisluokta. 1 Till sammanträdet hade lappallmogen blivit kallad genom vederbörande lappfogdens försorg, och voro nu vid sammanträdets öppnande klockan 10 f m å tingshuset i Jokkmokk flertalet husbönder jämte övrig allmoge från ovan nämnda lappbyar närvarande. Härjämte bevistades sammanträdet av ett antal bofasta. 2. Inledningsord Ordföranden erinrade de närvarande om att sammanträde med Jokkmokks sockens fjällappar hållits inför honom den 3 sistlidna februari, varvid behandlats frågor rörande bildande av en tredje fjällappby, uppdelning av sommarlanden, de rationella renantalen m m. I stort sett hade enighet uppnåtts, beträffande vissa mera invecklade frågor hade man ifrågasatt särskild utredning (Jfr protokoll, hållet vid sammanträde med Jokkmokks sockens fjällappar i Jokkmokk den 3 februari 1934). Se härjämte utdrag av protokoll, hållet vid sammanträde inför lappfogde Malmström med lapparna i Jokkmokks sockens fjällappbyar den 5 och 6 februari Om vad vid sammanträdet förekom antecknades som följer: 3 Utseende av ombud för fjällappbyarna för viss utredning Lappfogde Malmström föreslog att lapparna nu skulle utse ombud att deltaga uti instundande sommars befaringar, avseende utredning av gränsfrågor beträffande den ifrågasatta nya lappbyn Jåkkåkaska: i synnerhet om denna bys södra och norra gränser rådde delade meningar bland lapparna. Lappfogden Pappila föreslog att dessa ombud lämpligen borde utrustas med fullmakter, innefattande behörighet att tala och svara för respektive lappbyar. Såväl det av Malmström som det av Pappila framställda förslaget biträddes enhälligt av lapparna. Ett av Anta Pirak i Sirkas framställt förslag att utom ett ombud från vardera av Sirkas och Tuorpons lappbyar, för Jåkkåkaska lämpligen borde utses två ombud, det ena ägande kännedom om den föreslagna lappbyns norra delar och det andra med samma insikter rörande de södra delarna av nämnda lappby, biträddes jämväl enhälligt av de närvarande.

2 Beslut På grund av vad sålunda förekommit beslöts, att för vardera Sirkas och Tuorpons lappbyar skulle utses ett ombud samt för Jåkkåkaska två ombud, att dessa ombud skulle förses med fullmakter, innefattande behörighet för ombuden att handla å respektive lappbys vägnar, samt att valet av dessa ombud skulle verkställas senare denna dag, se bilaga A. 4. Angående gränser å området mellan odlingsgränsen och lappmarksgränsen Lars H:son Blind i Sirkas ansåg det vara olämpligt med ifrågasatta gränser, alldenstund tillgång å renbete vore mycket varierande under olika år, med påföljd att man måste stanna än här, än där. Erik Kuoljok i Sirkas: Han för sin del vitsordade behovet av berörda gränser, bland annat för att undvika sammanblandningar; i synnerhet på vårarna vore dessutom gränser av stor nytta. Vad flyttningarna beträffade kunde det ordnas så att man flyttade efter varandra och icke i en klunga. Anta Pirak i Sirkas instämde, med tillägg att sedan sådana gränser erhållits, visste var och en huru han skulle och hade att flytta. Likaså instämde Petter Ivarsson Tuolja i Sirkas samt tillade: i äldre tider hade man förfarit så att då en by gjorde uppehåll på ett ställe flyttade de som kommo efter förbi. Nu plägade man emellertid stanna för nära varandra. Det borde vara så att ingen finge flytta tvärs över landen och ej heller stanna på precis samma land, som en annan förut intagit. Ordningsmannen N A Gruvvisare i Sirkas: Under ogynnsamma år vore det svårt att respektera ifrågasatta gränser. Det ginge an möjligtvis för dem som flyttade i norra delen av Sirkas lappby, men däremot icke för den som hade södra kanten. De som flyttade efter Lilla Luleälven hade sina egentliga betesmarker på södra sidan av nämnda älv. Denna vinter hade han flyttat skild men ej så föregående två vintrarna. Tuorpons södra del hade sedan många år tillbaka flyttat skilda, varemot den norra delen gått mera tillsammans med Sirkas. Flyttning tvärs över ett land förorsakades av verkligt nödläge. För att undanröja rådande oegentligheter vid flyttningar borde man kunna ordna det så, att den som hunnit företaga nedflyttning före andra skulle stanna på vägen för att de efterkommande finge tillfälle att flytta förbi honom. Mattias Kuoljok i Sirkas instämde med förmälan att denna vinter hade det ej gått att taga hänsyn till några gränser, samt att bestämda gränser skulle bland annat leda till att man måste stanna på ett ställe, där det icke funnes bete. Johannes Nutti i Sirkas framhöll i detta sammanhang nödvändigheten av att var och en flyttade efter sin gamla flyttningsväg och icke tvärs över och på detta sätt efter andras.

3 Lappfogden Pappila: Förhållandena uti ifrågakomna hänseenden vore för närvarande allt annat än tillfredsställande. Då några gränser icke funnes, vore det ofta mycket svårt för lappväsendets tjänstemän att ingripa för att få kvarlämnade strövrenar avlägsnade från vinterbeteslanden, varest de vore bofasta till ohägn, exempelvis vårtid. Man hade sig i allmänhet icke bekant vems renar det vore fråga om, och vände man sig till någon lapp finge man till svar, att det icke vore hans renar utan allmänhetens. Då det icke funnes gränser, vore det jämväl svårt för lapparna själva att veta, var de hade rätt att företaga hopsamling av renar utan att träda andras rättigheter för nära, och i varje fall hade man alltid den olägenheten att få med andra renar. Vid sådant förhållande måste dylika hopsamlingar verkställas genom myndigheternas försorg och på lapparnas egen bekostnad. Finge man däremot gränser, skulle man i nämnda fall kunna anmoda vederbörande byalag att taga hand om renarna. Förhållandet till de bofasta skulle förbättras, varjämte vinterenskötseln skulle komma att draga nytta av sådana gränser. Vinterbeteslanden bleve givetvis icke trängre genom bestämmande av gränserna ifråga. För utomordentliga fall komme lappväsendet naturligtvis att medgiva avvikelser från bestämmelser rörande iakttagande av gränserna ifråga. Lappfogden Malmström instämde, med tillägg att av Pappila omförmälda svårigheter förekommit även i Jokkmokks socken; det hade exempelvis varit besvärligt att nu under renräkningen få Pårte- och Kableslapparna att samla ihop sina renar; man hade nämligen invänt, att det vore allmänhetens renar. Erik Kuoljok i Sirkas förklarade sig instämma uti vad lappfogdarna anfört. Nils P. P:son Pavval i Tuorpon vitsordade behovet av ifrågasatta gränser, med förmälan att han själva i vinter blivit undanträngd av Arjeplogs-lapparna, som kommit in på hans land, med påföljd att han måst stanna i de övre trakterna för länge. Ordningsmannen N A Gruvvisare i Sirkas förmenade att renskötsel icke kunde förbättras genom ifrågasatta gränser, utan det gällde att sköta renarna i mindre grupper och undvika sammanblandningar. Det skulle här antecknas, att bland lapparna rådde delade meningar om lämpligheten av ifrågasatta gränser, samt att frågan tillsvidare finge anstå i avbidan på närmare utredning. 5. Flyttning med familjer till sommarlanden Ordföranden erinrade lapparna om att under de senaste åren börjat förekomma även här i socknen att en del familjer icke följde upp till sommarbeteslanden, sådant vore naturligtvis icke att förorda. Petter Ivarsson Tuolja och ordningsmannen N A Gruvvisare i Sirkas instämde med förmälan att i äldre tider hade familjen alltid åtföljt renarna till fjällen, vilket naturligtvis vore det enda riktiga. 6. Fast bosättning

4 Ordföranden erinrade om att fasta bostäder av något slag icke finge uppföras utan Länsstyrelsens tillstånd. Johannes Nutti i Sirkas höll före att därest en del lappar måste flytta bort från Vaisaluokta skulle renskötseln lida men härav, nu hade man nämligen folk samlat där, så att man vid behov på en gång kunde skicka ut tillräckligt mycket folk. 7. Förhållandet till de bofasta Fråga om särskilda skadeståndsområden inom Jokkmokks socken Ordningsmannen N A Gruvvisare, med vilken Anta Pirak instämde, ansåg ifrågasatt uppdelning i särskilda skadeståndsområden icke vara erforderlig. Skadegörelse å bofastas hö Lappfogden Malmström förmälde att de bofasta toge dåligt vara på sitt hö, ty så sent som i oktober månad hade han iakttagit oskyddade hässjor kring Vaikijaur och Randijaur. Lapparna instämde. Från bofastas sida framhölls, att hösten 1932 hade renarna varit vid höet redan den 20 september, då det vore omöjligt att skydda höet för skadegörelser. Det upplystes att år 1932 renarna skadat omkring kg hö samt att för omkring 10 år sedan skador av liknande storlek förekommit. På fråga av jordbrukskonsulenten Wanhainen angående områden som vore särskilt utsatta för skadegörelser, upplyste Mattias Kuoljok i Sirkas att på hans flyttväg trakterna kring Nautijaur, Randijaur och nedöver utgjorde sådana områden; ett spärrgärde tvärs över norr om Randijaur vore i detta hänseende till stor nytta för såväl de bofasta som lapparna (se härom utdrag av protokoll, hållet vid sammanträde med fjällapparna i Jokkmokks socken den 5 februari 1934). Beträffande betydelsen av sådana tvärgärden som föreslagits av Kuoljok anförde landssekreteraren Sundberg: ett spärrgärde tvärs över ett renbetesland vore en sak på gott och ont: 1:o) lapparna ville gärna ha gärdet till dräng, som vaktade renarna i stället för dem; 2:o) gärdet lede renar över på andra byars områden, med påföljd att renarna sammanblandades; och 3:o) ett sådant tvärgärde skure av höstlandet på ett olämpligt sätt. Häri instämde Petter Parfa och andra Tuorponlappar av karesuandostammen: de ville gärna ha bort Faleshaure Peurauregärdet och i stället få stängsel efter sockengränsen mot Arjeplog. Härefter antecknades att från såväl de bofastas som lapparnas sida framhölls, att höet bäst skyddades i lador samt att det vore mycket behjärtansvärt om de bofasta kunde erhålla bidrag till ladubyggen.

5 Vid skogsavverkning förolyckas renar och ersättning för dem Från lapparnas sida anfördes allmänt klagomål över att renar dödades vid avverkningar, varvid i många fall uppenbar vårdslöshet förelåge; det hade till och med hänt att medan lapparna hållit på med att bortföra renar från ett hygge, träd härvid fällts på renar, som dödats (uppgift av Petter Parffa). Gamla sockenbor vore i allmänhet mera aktsamma än folk från annat håll. Man ifrågasatte, huruvida bolagen kunde förpliktas utgiva ersättning för sålunda skadade och dödade renar. Lappfogden Malmström uppgav att vid ett tillfälle ifjol hade det inkommit till hans kännedom att renar dödats vid skogsavverkning, i följd varav han verkställt undersökning som ådagalagt att avverkaren underrättat lapparna att renar funnes inom avverkningsområdet, vilka emellertid icke bortförts av lapparna. Petter Tuolja vitsordade av Malmström nu lämnade uppgifter men anförde som förmildrande omständighet att det ifjol förekommit så mycket strövren att det varit svårt att hålla timmerhyggen fria från renar, ty så snart som man lyckades få bort renarna därifrån hade andra strövrenar så gott som omedelbart infunnit sig i samma hygge. På särskilda frågor uppgavs från de bofastas sida att det naturligtvis icke funnes någon människa som med vett och vilja fällde träd på renar lika litet som på andra djur, tvärtom hade det hänt att man måst avstanna arbetet i hygget för att driva bort renar därifrån; det vore emellertid svårt att undvika, att en och annan ren skadades, beroende bland annat på att timmerhuggare hade bråttom och icke alltid kunde upptäcka renarna, vilket jämväl vore svårt, när man fällde stora lurviga tallar. Ladssekreteraren Sundberg erinrade om att det torde vara svårt för lapparna att utfå någon ersättning i de fall, då avverkaren underrättat dom om att renar funnes inom hygget, och lapparna det oaktat icke bortfört dem, vilket exempelvis Petter Tuolja, enligt vad han nyss vidgått, låtit komma sig till last. Det antecknades att länsstyrelsen skulle fästa uppmärksamhet vid anmälningsskyldighet enligt 36 mom. 1 st. 3 renbeteslagen. Som ovan, vid protokollet Edvin Kangas Beträffande frågor rörande Jokkmokks skogslappby se särskilt protokoll, intaget här nedan bilaga B.