Samisk bebyggelsearkeologi Med fokus på stalotomterna

Transkript

1 Institutionen för arkeologi och antik historia Samisk bebyggelsearkeologi Med fokus på stalotomterna Tina Larsson Kandidatuppsats 15 hp i arkeologi VT 2018 Handledare: Gustaf Svedjemo Campus Gotland

2 Abstract Larsson, T Samisk bebyggelsearkeologi med fokus på stalotomterna. Larsson. T Sami settlement archaeology with focus on the stalló foundations. This essay has been a literary study where the purpose has been to provide insight into Sami settlements focusing on the so-called stalló foundations. Based on previous research, questions that have been considered have touched on who or whom the builders of the stalló foundations are, what uses they have had, and what period the stalló foundations may have dated. The delimitation has been to limit the period from about zero to about the 17th century. The material in this essay consists of books and scientific articles. After a thorough analysis of the previous research, a separate discussion has also been conducted. The result showed a disagreement about who is the builders of the stalló foundations as well as whether the stalló foundations have been part of a moving or permanent settlement pattern. However, much suggests that the stalló foundations have a Sami origin, and that there may be regional differences and natural geographic conditions that may have affected the use of stalló foundations. Finally, the stalló foundations appear to have a total time span in the period 500 to 1900 AD, but most of these have been used during the Viking Age and a bit in the Middle Ages. Keywords: bebyggelsearkeologi, samer, Sápmi, Stalo, stalotomt Kandidatuppsats i Arkeologi [15 hp]. Handledare: Gustaf Svedjemo. Ventilerad och godkänd [ ]. Tina Larsson Institutionen för arkeologi och antik historia, Uppsala universitet, Campus Gotland, Cramérgatan 3, Visby, Sweden. Omslagsbild: Flygfoto över stalotomter beläget i Remdalen i Vilhelmina, Lappland. Foto av Jan Norrman, Riksantikvarieämbetet,

3 Innehållsförteckning 1. Inledning Syfte och frågeställningar Källmaterial, metod och avgränsning Tidigare forskning Samisk arkeologi och bosättningar Presentation av materialet Vem var Stalo? Stalotomternas utbredning Analys av materialet Stalotomternas utformning Stalotomternas användningsområde Föremålsfynd Datering Diskussion Stalotomternas ursprung, användningsområde och datering Förslag på vidare forskning Resultat Sammanfattning Referenser... 24

4

5 1. Inledning Samernas historia går att spåra tillbaka till den förhistoriska jakt- och fångstbefolkningen, vars lämningar går att hitta i form av boplatser, fångstanläggningar och lösfynd. Det är dock först omkring det första århundrandet och det kommande årtusendet efter Kristus som det börjar går att urskilja någon form av samisk materiell kultur såväl som förändringar i olika samiska ekonomier och bosättningsmönster. Under den här tiden började det även etableras agrara samhällen med jordbruk och boskapsskötsel i södra och mellersta delarna av Nordnorge och Norrland under det första årtusendet e.kr. Samerna i norra Sverige, norra Finland samt Nordnorge påverkades dock inte av denna förändring på samma sätt och skulle därmed fortsätta att leva som ett fångstsamhälle, med en ekonomi som baserades på jakt, fiske och insamling (Johansson 2002:6; Mulk 1994:1). Till den samiska materiella och immateriella kulturen förekommer det flera lokala variationer av språk, dräktskick, religion och byggnadskultur. Denna kultur förekommer i ett stort område med samisk befolkning, som brukar kallas för Sápmi, och som idag omfattar delar av Sverige, Norge, Finland och Ryssland. Samerna kan beskrivas som en etnisk folkgrupp, det vill säga en grupp personer som bland annat har ett gemensamt språk, har en gemensam materiell och immateriell kultur såväl som delar samma världsbild och värderingar. De etniska grupperna har dessutom ofta en nära relation till naturmiljön runt omkring där en anpassning till miljön även är enhetlig i gruppen. Ur en arkeologisk synvinkel är det dock ofta den materiella kulturen som hamnar i fokus då områden såsom världsbild ofta är svåra att studera (Johansson 2002:6; Karlsson 2006:16f, 16f; Mulk 1994:1). Samernas bosättningsmönster var fram till 1600-talet rörligt. Befolkningen inom de samiska fångstsamhällena levde vanligen i så kallade sjidda-samhällen som bestod av ett tiotal familjer som livnärde sig på fisk och jakt inom avgränsade och lokala bosättningsområden samt hade en gemensam social organisation. I stora drag går det att dela in tre naturgeografiska regioner havet, skogen och fjället. Utifrån de naturgeografiska förutsättningarna, såväl som de aktuella resurserna på platsen, påverkade behovet att byta boplats under året vilket medförde att samerna inom sjidda-samhället rörde sig mellan två till tre fasta basbostäder. Under medeltiden levde samerna främst som jägare- och samlare med en intensiv renskötsel där några enstaka renar nyttjades för bland annat mjölkning till ett självhushåll. Från 1600-talet fram till 1950-talet ändrades samernas levnadsmönster i stort. Renen skulle komma att bli samernas huvudnäring där renskötseln blev extensiv med fokus på bland annat köttproduktion (Johansson 2002:6; Kjellström 2003:17; Manker 1947:84f; Mulk 1994:1). Det var främst fjällsamerna som övergick till en fullt utvecklad rennomadism med renskötsel bestående av tamrenhjordar, något som även kan kallas pastoralism. Inom den pastorala renskötseln förekommer det en nära kontakt mellan renskötare och renen. Vidare kan den pastorala djurhållningen kan beskrivas som en produktionsform, där domesticerade, det vill säga tama, djur är väsentliga för människornas överlevnad. För samerna innebar det att de tog kontroll över renen från deras vilda tillstånd och blev en del av deras sociala struktur och som ägdes av samerna. Exempelvis blev öronmärkning är en del av ägandeskapet och som visar vem eller vilka som äger renen (Andersen 2011:65; Johansson 2002:6; Mulk 1994:25). 3

6 Bidragande faktorer till det förändrade bosättningsmönstret och renskötseln, framför allt runt 1600-talet, skulle kunna bero på statsstaternas växande intresse för de nordliga områdena som började ta fart under 1400-talet och framåt. Bland annat skulle det ske en förändring i samband med storsamhällenas mission att utföra ett religionsbyte för samerna. Samernas egna tidiga religion hade tidigare haft ett nära band till naturen. Religionsbytet började bli mer intensiv på och 1700-talen där de västliga samerna blev introducerade till de nordiska lutherska nationalkyrkorna medan de ryska samerna introducerades till den ryska ortodoxa kyrkan. I samband med den lutherska ortodoxins epok förekom det en jakt på bland annat religiösa föremål och platser som var knutna till den samiska religionen där bland annat trummor skulle komma att brännas. Förutom förstörandet av religiösa föremål kunde det även förekomma att nåjder, det vill säga en person var en slags specialister som hade som huvuduppgift att förmedla en länk mellan människorna och gudavärlden, som vägrade avsäga sig sin tro även blev brända på bål. På den ortodoxa sidan fanns det dock en större tolerans. Dessutom kunde det även i samband med den kristna missionen i det samiska området ibland medföra, av kolonialpolitiska skäl, beskattning och handel. I slutet på 1600-talet i Sverige skulle de första samerna även blivit döpta och gifta enligt kristen ritual, samt blev även de första kyrkorna skulle även byggas i lappmarkerna (Karlsson 2006:28; Kjellström 2003:185, 214f). I samband med den utvecklade rennomadismen skulle även de fjällsamiska sjidda-samhällena löstes upp och samebyarna blev mer långsträckta i sin form när de anpassades efter fjällrenens vandringar mellan kust och fjäll. Även skogssamerna började använda sig av större hjordar av tamrenar, men med skogslandskapet var det främst skogsrenen som användes som tamdjur. Skogsrenen vandrade inte heller lika långa sträckor mellan sommar- och vinterbeten, vilket gjorde att skogssamernas samebyar även var relativt runda till sin form. Idag lever däremot majoriteten av samerna i Stockholm, och de flesta har andra sysselsättningar än de traditionella samiska näringarna (Johansson 2002:6; Kjellström 2003:19; Mulk 1994:1, 26f). Eftersom att samerna framför allt hade ett rörligt bosättningsmönster och levnadssätt som påverkades av årstider och av de naturgeografiska förutsättningarna påverkade detta givetvis utformningen av samernas kulturmiljöer. De samiska byggnadsskicken fick konstrueras utifrån de behov som fanns inom olika näringar, såsom jakt, fiske och renskötsel, men även beroende på vilken typ av byggnadsmaterial som fanns på den aktuella platsen. Vanligt förekommande ska en blandning av byggnader, som till exempel olika varianter av kåtor, tält, timrade bodar, förrådsanläggningar och fasta bostäder ha varit. Byggnaderna kunde variera under året där samerna under höst och vår ska ha använt sig mer av relativt stationära byggnader, medan det under sommar- och vinterhalvåret var vanligare med lättflyttade tältkåtor. Kåtorna, den både fasta och flyttbara, är den byggnadstyp som oftast förknippas med den samiska kulturen. Till den vanligaste fornlämningstypen i norr Norrlands inlandsområden utgörs dock av härdar, som inom vissa områden utgör uppemot % av det totala beståndet av fornlämningar (Johansson 2002:8; Karlsson 2003:1; Liedgren et al. 2009:115, 117). Kulturlämningar som hamnat i diskussion inom arkeologin är de så kallade stalotomterna, vilket troligen är en form av bostäder (Mulk 1994:129), och där frågor som exempelvis användning och datering har varit vanligt förekommande. Arkeologerna Lars Liedgren & Ingela Bergman (2009:3) menar på att stalotomterna tillhör till ett av de mest framträdande antika monumenten i de svenska fjällområdena. Idag finns det drygt 470 kända stalotomter runt om i Skandinavien, mellan Jämtland och norra delar av Norrbotten och Norge. Stalotomterna tillhör även den mest undersökta bostadslämningen i fjällregionen i Sverige (Liedgren & Bergman 2009:4; Mulk 1994:129). 4

7 1.1. Syfte och frågeställningar Syftet med uppsatsen är att ge en inblick om samiska bosättningar samt redogöra för de så kallade stalotomterna. Frågor som kommer sökas att besvaras är: Vad säger forskningen om vem eller vilka som byggde stalotomterna? Vilka användningsområden har stalotomterna ansetts varit i tidigare forskning? Till vilken tidsperiod har stalotomterna daterats? 1.2. Källmaterial, metod och avgränsning Denna uppsats är en litteraturstudie inom samisk arkeologi, med fokus på bebyggelsearkeologi på samiskt område. Med samisk arkeologi och bebyggelsearkeologi som bakgrund avgränsas till, går temat mer specifikt över till de så kallade stalotomterna. Tidsmässigt är fokuset från år noll till tiden omkring 1600-talet e.kr. Detta grundar sig i att det är först under det första årtusendet e.kr. som det börjar gå att urskilja någon form av samisk materiell kultur i det samiska bosättningsområdet Sápmi, samt att när det gäller studier om ett antal bosättningar sträcker sig forskningen fram till omkring 1600-tal (Johansson 2002:6; Karlsson 2006:20; Mulk 1994:144). I föreliggande arbete kommer tidigare forskning, analyser och diskussioner angående stalotomerna att kritiskt granskas. Detta genomförs genom att läsa tidigare forskning främst i form av böcker och vetenskapliga artiklar av olika författare och forskare som publicerats inom det aktuella ämnet. Vidare kommer uppsatsen att disponeras med en inledande bakgrund inom samisk arkeologi och samisk bebyggelsearkeologi för att ge en bakgrund om det aktuella ämnet. Därefter förekommer det ett avsnitt om stalotomterna och en medförande diskussion kring dessa. 5

8 2. Tidigare forskning 2.1. Samisk arkeologi och bosättningar Inom den arkeologiska forskningen kring norra Norrlands inlandsområden har enligt Karlsson (2006:20) till stor del fokuserat på offerplatsfynd, silversmyckedepåer och boplatser under perioden e.kr. Forskningen kring bosättningar fortsätter fram till omkring 1600-talet. Kring den historiska forskningen menar Karlsson (2006:20) att det främst berört översiktsfrågor, bland annat indelning och beskattning av bosättnings- och resursområden i lappmarken. Vissa frågor har dock varit viktigt, som till exempel om rennomadismens uppkomst, både ur ett historisk som ett arkeologiskt perspektiv. Till de tidiga källorna om samerna hör bland annat den romerska historieskrivaren Tacticus på 100-talet e.kr. och den nordnorske stormannen Ottar som lämnade en muntlig berättelse till den engelska kungen Alfred om sina självupplevda iakttagelser av samerna år 892 e.kr. Dock kan det här vara bra att ha i åtanke att det finns få skriftliga källor och skriftliga beskrivningar om framför allt av livet i Norrlands inlandsområden under äldre perioder då den samiska befolkningen i norra Fennoskandien inte haft något eget skriftspråk. Dessutom har de beskrivningar om samernas tidiga historia skrivits av icke-samer, och det går inte att vara helt säker på om det verkligen är samer som avses (Karlsson 2006:20; Kjellström 2003:25). Även om samerna själva inte hade någon direkt eget skriftspråk har de istället haft en stark muntlig tradition med rötter i den egna natur- och kulturmiljön såväl som i vandringssägner. Traditionerna handlar bland annat om möten och motsättningar mellan samer och främmande folkslag, som till exempel tjuder, karlerare och Stalo. Inom de lapska vandringssägnerna möts historier från olika delar av världen, och har även påverkats även av miljön (Kjellström 2003:224; Manker 1960:224f). Det är först senare under 1500-talet som det börjar dyka upp fler skriftliga källor om den samiska befolkningen. Hit hör Olaus Magnus Historia om de nordiska folken och som byggde på egna observationer. Det började även nu förekomma skattelängder, uppbördsböcker och fogderapporter över de norra Norrlands inlandsområdena. Senare under 1700-talet besökte även Carl von Linné, professor i naturhistoria, som skildrar sina intryck från en resa till Lappland. Han gav precis som Olaus Magnus, en positiv bild av samerna, och då särskilt fjällsamerna. Men det är dock först i slutet på 1800-talet som det går att ta del av uppgifter om fornlämningar i Lappmarken, och in en bit på 1900-talet som det började dyka upp uppgifter om fornlämningstypen stalototmer (Karlsson 2006:20; Kjellström 2003:25, 27; Wepsäläinen 2011:11f). Etnologen Ernst Manker, som var särskild verksam vid nordiska museet, tillhörde en av talets mest produktiva utforskare och skildrare av den samiska kulturhistorien. Manker genomförde under 1930-, 40- och 50-talen intensiva fältarbeten i Lappland för att dokumentera just samisk kultur och kulturlämningar, med en undersökningsmetodik som berörde hela det samiska området. År 1960 bland annat boken Fångstgropar och stalotomter ut där han undersökt 16 uppmätta tomtgrupper med totalt 70 tomter, och ska ha varit det största verket om 6

9 ämnet. Stor del av Mankers arbete utgjordes av litterära källor, intervjuer och uppteckningar av traditioner (Manker 1960:281; Mulk 1994:33, 35; Silvén 2010:135; Wepsäläinen 2011:12). Kring de samiska kulturlämningarna och boplatserna i form utav kåtor, härdar såväl som stalotomter har det även skrivits om i en del avhandlingar. Inga-Maria Mulk (1994:1) gör i sin avhandling ett försök att redogöra det samiska fångstsamhällets bosättningsmönster, resursutnyttjande och sociala organisation i stora Lule älvdal under perioden omkring Kristi födelse till början på 1600-talet. Sven-Donald Hedman (2003) skriver i sin avhandling om samiska metalldepåer och boplatser i form av härdar, med ett bosättningsmönster under vikingatiden. Ytterligare en avhandling som berör härdar mellan 600- och 1900-tal är Nina Karlsson (2006:2), har i sin avhandling som syfte att, med utgångspunkt från boplatser med härdar, studera bosättning såväl som resursutnyttjande inom skogssamiskt område i norra Norrland. Etnologen och etnografen Rolf Kjellström har även bidragit med litteratur om stalotomterna. Kjellström har bland annat skrivit boken Samernas liv från 2003, som även ger en viss bakgrundsinformation om samerna. Förutom denna bok har Kjellström, som ägnat stor del av sitt yrkesverksamma liv åt forskning kring framför allt den samiska kulturen, genomfört fältarbeten i de svenska lappmarkerna under 1970-talet. Kjellström har även publicerat ett antal artiklar kring samerna och stalotomterna under 1970-talet och i början på 1980-talet (Wepsäläinen 2011:9f, 12, 99). Arkeologen Inger Storli har även genomfört arkeologiska undersökningar av stalotomter som är belägna i Saltfjället på norska sidan av fjällryggen mellan Sverige och Norge (Mulk 1994:36, 277). Storli publicerade 1991 en avhandling om stalotomterna i Lønsdalen på Saltfjellet en avhandling som senare skulle omarbetas och ges ut i en ny version I avhandlingen redogör Storli (1994:17) för åtta grupper med stalotomter med totalt 32 tomter, med syfte att bland annat undersöka vilken slags boplatser dessa var, vem som brukade boplatserna, boplatsernas användningsområde och hur det byggdes. Det är den senare omarbetade avhandlingen som kommer användas i denna uppsats. Även Silvermuseet i Arjeplog har under de senaste årtiondena arbetat med dokumentation av samiskt byggnadsskick, genomfört omfattande urgrävningar av byggnader samt dokumentation av stående byggnader. Dessutom har forskningsarbetet intensifierats ytterligare under museets nuvarande ledning med docent Ingela Bergman i spetsen, och inom ramarna för museet har det så kallade Institutet för subarktisk landskapsforskning, INSARC, inrättats. Vid institutet utövas det grundforskning med fokus på sambandet mellan människans utnyttjande av landskapet samt förändringar i ekosystemen i nordliga miljöer. Verksamheten bedrivs i ett tvärvetenskapligt samarbete mellan främst arkeologer och ekologer, om än forskningen även inkluderar andra vetenskapliga discipliner med olika specialkompetenser hos forskarna (Liedgren et al. 2009:116; Silvermuseet u.å.). 7

10 3. Presentation av materialet 3.1. Vem var Stalo? Stalo har en härkomst från samernas muntliga tradition, och har antagligen sin förebild inom den nordiska vikingatiden och med influenser från nord och öst. Namnet Stalo, eller Stallo, sägs ha sitt ursprung från det samiska ordet för stål, det urnordiska och keltiska ordet för järn samt det fornnordiska ordet för hård eller järn. Dock går det inte att med säkerhet veta om det funnits någon skillnad i orden, som om det exempelvis har åsyftats på smidbart och icke smidbart järn. Val av namn framgår i de sägner som anger att Stalo har haft vapen, redskap och en sorts kofta eller kolt av järn där namnet i det här sammanhanget även skulle kunna betyda den järnklädde eller den stålklädde. En ytterligare förklaring till namnet är att Stalo ska ha lärt samerna att använda redskap som exempelvis eldstålet (Kjellström 1976:155; Kjellström 2003:224; Manker 1960:224f; Wepsäläinen 2011:14f). Men uppenbarligen har namnet en stark koppling till järn och stål i allmänhet. I sägnerna med Stalo skildras det om en grym och omoralisk värld där det förekommer ondska, dumhet och list. Ofta förekommer det en kamp mellan den stora Stalo och den lilla människan, där egenskaper såsom list förekommer. Stalo omnämns även många gånger som en ickemänniska såväl som en storvuxen och stark varelse om än lättlurad och dum, i jämförelse med samerna. Även Stalos fru beskrivs som elak och arg. Mötena sker vanligtvis, om än inte alltid, vintertid. Närvaron av Stalo i den svenska lappmarken tycks vanligen bero på jakten, främst av vildrenen, om än bävern tycks ha haft störst betydelse som jaktbyte. Ofta slutar historierna om Stalo drastiskt och i blodspillan (Kjellström 1976:158, 163; Manker 1960:225; Wepsäläinen 2011:17ff). Till stalotraditionen förekommer det även ett antal geografiska platser, och olika företeelser, runt om i Sverige, Norge och Finland som är uppkallad efter gestalten Stalo. Ungefär hälften av företeelserna är knutna till vatten. Många platser har även ortnamn med Stalo och förekomsten av stalotomter. Ett exempel på detta är Staloluokta (Staloviken) vid sjön Virihaure, där det bland annat på Stalonjarka (Staloudden) går att hitta ett antal stalotomter. Men de flesta stalonamnen går att hitta öster om fjällkedjan inom skogslandskapet (Kjellström 1975:113; 1983:216f; Wepsäläinen 2011:20, 22). Med den muntliga traditionen med Stalo kommer även frågan kring till vem stalotomterna tillhörde. Kjellström (1976:163; 1983:230) menar på att stalotomterna knappast liknar några övriga kända samiska byggnader, om än de möjligen är snarlika samernas kåtor samt att det stått någon form av permanenta byggnader på stalotomterna. Vidare gör Kjellström (1975:113) en stark koppling mellan traditionen om Stalo och stalotomterna där Stalo även utpekas som den troliga byggaren av dessa, och som utgjort bostäder åt det så kallade stalofolket. Kjellström (1975:114; 1976:170, 1983:232) beskriver stalofolket som ett nordiskt folk från Norge och som vistades på svensk mark, men som inte var samer, samt att denna befolkning åtminstone delvis levt vid den norska kusten och fjordarna. Manker (1960:222f) å andra sidan beskriver detta folk som antingen svenska eller norska nordbor, eller möjligen en blandning av båda. Dessa ska ha levt tillsammans i stalobyar med bostäder placerade i grupper med ett antal uppemot 15, och 8

11 som i vissa fall kan ha bott kvar inom fjälltrakten sommar som vinter. Både Kjellström (1975:114) och Manker (1960:223) är inne på att stalofolket troligen uteslutande var jägare och fiskare, åtminstone periodvis, samt användande sig utav fångstgropar. Fjellström (1985:123) skriver även om sjösamerna som bott uppe i fjordarna och som troligen bodde i en sorts torvkåtor av så kallad gammetyp som följer byggkonstruktionens form (Fjellström 1985:123; Johansson 2002:8). Vidare skriver Fjellström (1985:124, 126) om en intensiv invandring till Norge, möjligen äldre järnålder, men främst under perioden 200 och 600 e.kr. där det troligen uppstod en kulturkonfrontation mellan samerna och nordborna. Fjellström (1985:128) motsäger sig dock Kjellströms tolkning av att stalotomternas bebyggare skulle vara nordbor, och menar på att den samiska kustbundna befolkningen i Norge var ett fångsfolk som rört sig på den svenska fjällsidan för att jaga och hade ett levnadssätt som påminner om skogssamerna. Även Storli (1994:47) och Liedgren & Bergman (2009:14) motsäger sig Kjellströms tolkning om att stalotomterna inte hade ett samiskt ursprung, och menar på att stalotomterna tydligt pekar mot ett samiskt ursprung. Ett argument för detta är enligt Liedgren & Bergman (2009:15) att härden är placerad på tvären i förhållande till stalotomtens längdriktningen. Även Manker (1960:285) styrker denna slutsats att härden är placerad på tvären och jämför denna placering gentemot den lapska bågstångskåtan. Skulle stalotomterna istället haft en norsk byggnadstradition som Kjellström menar på skulle byggnaderna snarare varit konstruerade med sadelformat tak samt att härdarnas långsidor skulle vara placerade i samma riktning som långsidan av byggnaden. Ett motargument mot att stalotomterna skulle ha ett samiskt ursprung innehar Wepsäläinen (2011:71) som menar på att stalotomterna visst har ett nordiskt ursprung. Det argumentet Wepsäläinen (2011:71) använder sig utav har att göra med att stalotomterna ofta är uppradade i en någorlunda rät linje med kortsida mot kortsida av värmeekonomiska skäl. Att bygga bostäderna på detta sätt ska även ha påvisats i undersökningar av isländska och norska bosättningar från bland annat vikingatiden. Men även om stalotomterna skulle ha ett nordiskt ursprung utesluter inte att det är samerna som har byggt dem (Wepsäläinen 2011:71). I en recension av Wepsäläinens bok Stalotomterna:En kritisk granskning av forskningsläget rörande en omdiskuterad fornlämningstyp från 2011 gjord av Carl-Gösta Ojala (2012) förekommer bland annat debatten kring identitet och etnicitet på tal, och var gränserna mellan vad som är nordiskt respektive samiskt (Ojala 2012:157). Ojala (2012:157) menar här på att Wepsäläinen inte tar upp diskussionen kring etnicitetbegreppet, och då särskilt i en kontaktoch interaktionskontext, vilket hade kunnat vara intressant om det blivit belyst mer ingående i boken. Vidare menar Ojala (2012:157) att det även resulterar i ett större problemområde som berör synen på den samiska kulturen och historian något som länge betraktats som statiskt, oföränderligt och homogent. Vidare tycks det även som att det på senare tid förekommit fokus på bland annat förändring inom de samiska samhällena under förhistorisk tid. En sådan sak som byggnadstekniker kan tänkas ha tagits upp i en del samiska grupper från omgivande nordiska samhällen och där byggnadstraditioner kan förändras över tid såväl som anpassas till de lokala förutsättningarna (Ojala 2012:157). Förutom Ojalas recension på Wepsäläinens bok från 2011 har även Olof Holm (2016a) gjort en recension på denna och som har publicerats i tidskriften Fornvännen. Denna recension gav upphov till en diskussion mellan Holm och Wepsäläinen, även denna är publicerat i Fornvännen, och som bland annat berörde huruvida det går att använda den muntliga traditionen som källa. I recensionen menar Holm (2016a:63) på att Wepsäläinen och Kjellström inte tar hänsyn till att förklaringar av fornlämningar i folktraditionen vanligen saknar all historicitet, det vill säga om det är historiskt sant eller verkligt (Nationalencyklopedin u.å.). Vidare menar Holm (2016b:202) att när traditionerna upptecknades på 1900-talet fanns många förklaringar 9

12 men som tyder på att samerna under den här tiden förlorat kontakten med byggnadsskicket som gett upphov till stalotomterna flera årtionden tidigare och därför är det inte historievetenskapligt försvarbart att använda sig av dessa förklaringar idag. Även Brynjulf (1980:4) kommer in på sägnernas sanningsvärde och diskuterar att dessa inte utgör en objektiv sanning och att sägner ofta förklarar både vad som hänt och varför det hände. Dessutom kan sägner, som en memorerad upplevelse, redan vid första återberättelsen influeras av det traditionella vilket påverkar både berättelsen och själva upplevelsen. Till sitt försvar säger Wepsäläinen (2016:199) att den muntliga traditionen är utredd av bland annat Rolf Kjellströms artiklar i Rig och i Fataburen där skriftlösa folk ska ha bevarat historiska fakta i den muntliga traditionen. Kjellström (1976:156; 1983:214) säger själv att han anser att traditionerna om Stalo är historiskt grundade, men ställer sig dock källkritisk då traditionerna i sig inte går att använda sig av som källmaterial eftersom att de är folkdiktning, samt att tänka på att sägentraditionerna speglar det samhälle där de uppkom Stalotomternas utbredning Stalotomternas utbredning sträcker sig över Skandinavien, från Jämtland i söder till delar av Norrbotten samt Norge i norr. Trots att stalotomterna breder ut sig över ett stort område har de endast påträffats på begränsade områden, och nästan uteslutande i den svenska lappmarken. Till skillnad från fornlämningar som till exempel härdar där omkring till har registrerats, många i Norrbotten eller i de svenska fjällen, förekommer det endast omkring 470 kända stalotomter i Sverige och i Norge (Liedgren & Bergman 2009:4: Wepsäläinens 2011:30). Figur 1. Spridningskarta som visar stalotomternas utbredning på registrerade platser i fjälltrakterna i norra Sverige såväl som avgränsade områden längs fjällryggen på norska sidan. Spridningen är baserad på uppgifter från undersökningar av Manker, Kjellström, Storli och Mulk (Mulk 1994:130). Kjellström (1976:164) diskuterar kring var stalofolket skulle ha haft sin permanenta hemvist, och han menar pekar ur svensk synpunkt, mot Norge. Här menar Kjellström att bosättningarna skulle förekomma nära den norska kusten, särskilt i de djupa fjordarna som går in i landet. På 10

13 svensk mark ska stalofolket ha vistats i områden i anslutning till hög- och lågfjäll. Stalotomterna som är belägna inom de begränsade områdena på svenska-norska fjällkedjan överensstämmer med de nordliga och sydliga gränserna inom ett hövdingdöme vid namn Hågogaland, där det förekommer en del skriftliga källor bland annat i form av handel och skatteuppbörder (Kjellström 1976:164; Wepsäläinen 2011:34, 72f). För att få en djupare förståelse av stalotomternas utformning kommer det här en genomgång av hur kåtorna varit utformade. Kåtorna är den byggnadstyp som vanligen förknippas med den samiska kulturen, och kunde antingen vara fasta eller flyttbara såväl som förekomma i olika varianter allt från bostadskåtor, getkåtor och rökkåtor. Dessa i sin tur har konstruerats på olika sätt och se lite olika ut mellan olika områden, exempelvis bågstångskonstruktion och hade en form som var antingen rund, oval eller rektangulär och med rundande hörn. Kåtan med en bågstångskonstruktion och var vanligare som bostad i inlandet och som uppstod under fjällnomadismens framväxt då det uppstod ett behov av en flyttbar kåta. I centrala och sydsamiska områden var det även vanligt med bågstångskåtor med näver och träkonstruktion utan torvtäckning. Timrade kåtor förekom vanligen i skogssamebyar, främst i Arvidsjaur och Malå. Tältkåtorna användes både i fjäll- och skogslandet medan torvkåtorna främst i förfjällregionen och i skogslandskapet. Den rektangulärt formade bostadstypen användes framför allt hos kust- och sjösamerna. Det förekom även samiska förrådsbyggnader i olika varianter, som till exempel njallan som är en timrad bod som placerats på en hög stubbe, sten eller dylikt (Johansson 2002:8f; Kjellström 2003:94; Mulk 1994:136f). Till de äldre traditionella bostadstyperna hör flyttbara kåtor av antingen bågstångsmodellen som nämnt ovan eller klyvstångsmodellen. Dessa bestod av en träställning och var antingen täckta med näver-, tältduk- eller torv. Bågstångskonstruktionen var mer anpassad för transport, och var både stadig såväl som bärkraftig tack vare att den hade en stabil sammanfogningsprincip. Dessutom var denna konstruktion praktisk eftersom stommen kunde göras större eller mindre beroende på storleken på hushållet, är rymlig och kunde tas upp och ned på kort tid såväl som att den var lätt att transportera. Klyvstångskåtan bestod, till skillnad av bågstångskåtan med sina runda stänger, av raka stänger och var svårare ett transportera då den hade många stänger och var tyngre. I Den flyttbara kåtan var golvytan indelad i fem avdelningar, vilka var: Härden i centrum, områded mellan härden och dörröppningen, ett motsvarande område bakom härden längst in i kåtan samt två platser för husmodern. Området mellan härden och dörröppningen hade en form av en cirkelsektor som delades av med hjälp av en stock på varje sida och som användes som vedupplag. Platsen bakom härden användes tidigt som en helig plats men senare som kök och skafferi (Johansson 2002:8; Kjellström 2003:94f, 99, 101; Mulk 1994:137). 11

14 4. Analys av materialet 4.1. Stalotomternas utformning Men hur har då stalotomterna varit utformade? I naturen går det att urskilja stalotomterna gentemot andra fornlämningstyper genom att de har en låg och platt vall som är omsluten av karakteristiskt nedsänkt golv på uppemot 30 centimeter. Vallen är resterna av någon form av byggnad där höjden kan vara uppemot en halv meter och bredden kan variera mellan en till två meter. Vanligen är det tre till fyra stalotomterna uppradade tätt intill varandra med kortsida mot kortsida, vilket troligen berodde på värmeekonomiska skäl. Stalotomterna är ofta belägna i eller just ovanför trädgränsen, ofta både vid björkskogens övre gräns och ovanför björkskogen, på en höjd mellan 550 till 800 meter över havet. De är även ofta placerade på platåer med torr risbevuxen fjällhed eller grusåsar längs renarnas vandringsstråk såväl som i närheten av fångstgropar, fyllda härdar och offerplatser samt i enstaka fall i närheten av yngre boplatslämningar och rengärden. I närheten av stalotomterna fanns det även tillgång till färskt, rinnande vatten. Att stalotomterna var placerade intill skogskanten medförde att de ofta var placerade med en bra uppsikt över landskapet runt omkring, med en relation mellan altituden (meter ovanför havet) och latituden (stalotomternas position i landskapet från norr till söder) (Liedgren & Bergman 2009:4; Mulk 1944:129f, 136; Wepsäläinen 2011:24f, 27). Flera forskare, bland annat Mulk (1994:140), Manker (1960:283) och Liedgren & Bergman (2009:23), är eniga om att stalotomterna, med sin ovala form, är byggda med en bågstångskonstruktion. Dock förekommer det en del olikheter om hur stalotomternas konstruktion i övrigt. Mulk (1994:129, 139f) diskuterar exempelvis utifrån de utförda arkeologiska utgrävningarna i hennes avhandling att det är svårt att avgöra huruvida stalotomterna var någon form av permanent byggnad. Vidare diskuterar Mulk att det är oklart huruvida vallarna var ett fundament för en lättare träkonstruktion eller om de är rester från torvkåtor. Dessutom finns det en oklarhet kring om stalotomterna varit täckta med näver, torv eller något lättare material men att de troligen ska ha varit täckta med torv. Manker (1960:283) menar på att både den fasta torvkåtan och den flyttbara tältkåtan varit byggd med bågstångskonstruktion, men att det är svårt att avgöra om stalotomterna varit bebyggd som torveller tältkåta. Till sist verkar Liedgren & Bergman (2009:23) mena på att stalotomterna antagligen var byggda av björktimmer och bark från björk. Kjellström (1983:230) skiljer mellan två perioder där stalotomterna fungerat som boplatser, dels period I under vikingatid och dels period II från 1600-talet och framåt, som utgjort en primär respektive sekundär bosättning. Stalotomterna skulle under period I möjligen kunna vara byggd av björk eller torv, där ett hus av torv med en kallmurad vägg och tak som stöttes av väggens krön. Detta beror på att denna konstruktion även förutsätter att golvet är nedsänkt och har en omgivande vall. Väggen behöver då inte heller byggas särskilt hög tack vare den omgivande vallen och det nedsänkta golvet, särskilt i områden där torv inte alltid varit nära till 12

15 hands. Det nedsänkta golvet var även fördelaktigt ur värmeekonomisk synpunkt särskilt i områden där det fanns begränsat med bränsletillgångar. När det gäller bosättningar under period II tyckts detta snarare som att stalotomterna från period I återanvänts, där den redan befintliga vallen och golvet användes på nytt. Det finns även spår efter en senare, sekundär, eldning under denna period, samt att härdarna i vissa fall har byggts om. Under denna period placerades det troligen en tältkåta på den redan befintliga tomtningen. Samtidigt var stalotomterna troligen en lämplig plats att placera en tältkåta eftersom tomterna redan var färdiga och som inte krävde någon extra arbetstid, att det åtminstone regnfria perioder hade ett jämnt bottenplan samt att det redan förekom tillgängliga härdstenar på platsen (Kjellström 1983:227f). Figur 2. Bilden föreställer en grop och en vall av en Stallo-kåta och är beläget vid Vilstugan nära Silvervägen mot den norska gränsen (Fotograf: Lars Liedgren, 2007, Silvermuseets bildarkiv). Figur 3. På bilden syns en rekonstruktion av en stalotomt som användes under senhöst och vinter, där ett försök gjordes att elda med färskbjörk. Beläget vid Vilstugan nära Silvervägen mot den norska gränsen (Fotograf: Lars Liedgren, 2007, Silvermuseets bildarkiv). 13

16 4.2. Stalotomternas användningsområde Stalotomterna var antagligen någon form av bostäder. Mulk (1994:35f) menar på stalotomterna skulle vara någon form av jaktboplatser och lämningar från fjällsamernas bosättningsmönster. Både stalotomterna och de fyllda härdarna i förfjälls- och fjällregionen kan kopplas till ett bosättningsmönster där en fångsekonomi med jakt och fiske var basnäringen. Vidare menar Mulk (1994:26, 28) att jakten på vildren innebar ett bosättningsmönster där befolkningen utnyttjade resurser inom två olika skilda regioner och flyttar mellan två till tre fasta boplatser som fördelades på sommar- och vintervisten. Enligt Mulk (1994:216) skulle jaktkollektiven vara en blandning av både män och kvinnor, men att de som ägnade sig åt jakt av större villebråd såsom vildrenen främst bestod utav män. Enligt Mulk (1994:216) finns det ingen anledning att tro att kvinnorna skulle vara helt uteslutna från fångst, jakt och fiske, och även om de inte aktivt deltog i jakten kunde de delta i efterföljande ceremonier. En annan tolkning, som framförs av Storli (1994:50, 69), är att stalotomterna är spår av permanenta boplatser, troligen tältboplatser. Dessa kan i sin tur kopplas ihop till ett vardagsliv som inkluderade vardagssysslor, såsom handarbete, och där föremålsfynden tyder på att boplatserna hade en mer varaktig plats. När det gäller vildrensjakt anser Storli (1994:69) att kvinnorna inte deltog och att jakten var en manlig syssla. I likhet med Storli, som anser att stalotomterna skulle ha utgjort någon form av permanent bostad, menar även Liedgren & Bergman (2009:6f) att stalotomterna var en form av permanenta bostäder. Vidare menar Liedgren & Bergman (2009:6f) att dessa byggdes av samiska herdar som stannade i bergen året runt och endast är lämningar i bergsområden. Detta innebar även att grupper av renskötare tillsammans stannade under vintern i områden som var rika på naturtillgångar av lav och annat foder. Under sommaren levde de i tält och mer fördelat. Även Liedgren et al. (2007:1286f) menar på att stalotomterna är en form av permanenta byggnader under vikingatiden, samt att någon form av rörligt bosättningsmönster började dyka upp först under medeltiden. Denna tolkning om att stalotomerna som permanenta bostäder stödjs av de gamla norska sagorna som bland annat hänvisar till förhållanden från 800-talet där människor reste österut under vintern till norska hövdingdömen som levde längs den atlantiska kusten för att utbyta handel och bedriva skatteindrivning hos samerna. Sagalitteraturen beskriver även flera kontakter mellan samer och andra nordmän under perioden då stalotomterna var i bruk (Bergman et al. 2013:28f; Storli 1994:106f). Dessutom menar Wepsäläinen (2011:33) att de föremålsfynd som har gjorts av mynt intill samiska offerplatser kan bekräfta att det förekom ett samröre mellan samerna och den nordiska kulturen väster om fjällkedjan. Vidare skulle även detta kunna styrka att samerna längs den västnordiska kulturen utmed den norska atlantkusten haft kontakt med folk utifrån. Kring nyttjande av renar anser Mulk (1994:36, 38) att samerna endast haft enstaka tama renar som främst användes vid transport och som lockdjur vid vildrensjakt under yngre järnålder och medeltid. Storli (1994:77f) å andra sidan menar på att det varken finns några arkeologiska som etnologiska belägg för att hävda att stalotomterna skulle utgöra någon utgångspunkt för organiserad vildrensjakt, om än det kunde förekomma individuell vildrensjakt hos en del samer i början av hösten. Enligt Storli (1994:78f) förekommer det endast enstaka fångstgropar i närheten av stalotomterna vilket tyder på att renen snarare varit ett komplement till hushållet som tamrenar. I områdena runt omkring stalotomterna där det förekom jakt på vilt var det troligen enbart ren som jagades. Mulk (1994:130, 134) menar dock på att det förekommer ett tydligt rumsligt samband mellan stalotomter och fångsgropssystem, även i den södra lappmarken såväl som mellan stalotomter och offerplatser. I forskningen förekommer det även en skillnad i huruvida fjällsamernas respektive skogssamernas bosättningsmönster och renskötsel. I detta sammanhang kopplar Mulk (1994:35) ihop stalotomterna till fjällsamerna 14

17 medan Storli (1994:94) ihop bosättningsmönstret till skogssamerna. Storli (1994:94f) ser många likheter mellan fjällsamernas bosättningsmönster och levnadssätt och menar därför på att stalotomterna representerar en början på fjällsamernas pastorala renskötsel som innefattar mjölkhushåll. Detta betyder dock inte att det utgjort någon tidpunkt för uppkomsten av pastoral rendrift. Avkastning från renen ska ha varit av större betydelse för fjällsamerna än för skogssamerna och medfört att tamrenhjordarna även varit större, där en vikingatida renhjord kunde vara uppemot 200 djur. Vad som har varit ett bra antal renar har diskuterats av renägare under senare tid, omkring 1600-talet. Omkring och 1800-talet menar Andersen (2011:66) att ett minimum av 200 renar är vad som krävs för att herdar och deras familjer ska kunna försörja sig och leva bra. Figur 4. Spridningskarta som visar på fördelningen av undersökta platser med stalotomter och fallgropssystem i boreala landskap och bergslandskap i norra Sverige (Bergman et al. 2013:29, karta modifierad av Tina Larsson). Vilken slutsats går det att dra från dessa två tolkningar om närheten till fångstgropar och nyttjandet av renen? Kjellström (1983:216, 219) menar på att stalotomterna förekom i renrika områden där renarna, åtminstone periodvis, kommer i stora antal och att stalotomerna är 15

18 belägna i landskapet på ett sådant sätt att det går att bedriva olika näringar såsom vildrensjakt. Vidare menar Kjellström (1983:221) att förutsättningarna att bedriva renskötsel med utgångspunkt från stalotomterna var goda, i varje fall under sommarhalvåret. Även jakten på ren ska haft mycket goda förutsättningar kring de renrika stråken och med den goda överblicken över landskapet samt närheten till fångststationer. Manker (1960:283) verkar dock mena på att då stalotomternas gruppantal, på tre till sju tomtgrupperingar, vittnar om att det förekom ett fångstmanna- eller renskötarlag som fullt ut motsvarar de renskötande samernas sita, alltså en liten grupp av familjer som tillsammans har sina djur i en gemensam hjord. Vidare menar Manker (1960:293) på att stalotomerna skulle kunna kopplas till renfångst i närbelägna fångstgropar innan renskötselns tid, men då bebyggarna av stalotomerna kom med tältkåtor tyder på att de hade tama klöverdjur, och att det framför allt fanns en tillsyn av renhjordar. Kort sagt går det att säga att renen varit en viktig del av samernas samhälle och som genomsyrat samernas näring, kultur och natur. Trots renens betydelse för samerna går det fortfarande inte att säga någon exakt tidpunkt för renskötselns uppkomst. En del teorier har dock framförts, exempelvis att samerna hade enstaka renar som ökade i samband med avel och att en vildrenshjord ska ha följt efter i samband med att renarna allt eftersom vant sig vid samernas närvaro. Ytterligare en teori är att det förekommit regionala skillnader i tämjandet av renen. Tamrenskötsel och vildrensjakt har stått nära samman ur ett historiskt perspektiv, där förutom tämjandet av vildrenar under långa perioder förekommit tamrenskötsel och vildrensjakt vid sidan av kompletterande näringar (Kjellström 2003:65f) Föremålsfynd I samband med undersökningar av stalotomter, men även andra platser såsom härdar och offerplatser, har det återfunnits en hel del föremålsfynd. Tidigare har det diskuterats att stalotomterna skulle ha fungerat som permanenta bostäder i bergsområden året runt, och som ska ha styrkts av sagalitteraturen där människor reste längs den atlantiska kusten för att bland annat bedriva handel (Bergman et al. 2013:28f; Liedgren & Bergman 2009:6f). Hedman (2003:161f) har exempelvis i samband med undersökningar av härdar och offerplatser hittat fynd i form av vikter, som visar på att det även i Norrlands inland förekom ett ekonomiskt handelssystem som dominerade i södra Sverige. Detta handelssystem ingår i en viktekonomi där betalningsmedlet blir vägt och bestäms utifrån vikten. Exempelvis har inte mynt och silver inte något värde i sig själv utan det var vikten som var av betydelse. Ytterligare fynd som Hedman (2003) beskriver består utav mynt. Av dessa fynd är enstaka vikingatida tyska silvermynt som hittats i ett bostadskomplex, men även arabiska, norska och tyska mynt som återfunnits i samband med offerplatser med en datering omkring perioden och 1200-talet. Det förekommer även enstaka mynt från offerplatserna från Danmark och England. De rika fynden av bland annat vikter och mynt visar att även skogssamerna bedrivit handel och haft rika kontakter med omgivande befolkningsgrupper (Hedman 2003:161, 163f). En tolkning kring myntfynden som framförs av Wepsäläinen (2011:32f) är att dessa inte har någon direkt koppling till stalotomterna utan snarare kan kopplas till stalogestalten, men hävdar trots detta att det har en betydelse för stalotomternas kulturella hemhörighet. Som Wepsäläinen (2011:33) även skriver framställs Stalo i sägnerna som mycket rik och vars rikedomar ofta beskrivs i form av silvermynt. Förutom fynd i form av mynt, framför allt i anslutning till härdar och offerplatser, har Hedman (2003:161) funnit föremål vid härdar och boplatser i form utav vardagliga föremål samt föremål 16

19 som kan kopplas till jakt och fiske. Till vardagliga föremål hör bland annat knivar, synålar och eldstål. Till jakt och fiske hör exempelvis pilspetsar främst från vikingatid och tidig medeltid, blykulor från 1600-talet och framåt, samt björnspjut och metkrokar. Det förekommer även en del smyckeformer av olika slag från yngre järnålder in i historisk tid (Hedman 2003:161). Wepsäläinen (2011:33) nämner att det även förekommit en del föremålsfynd i anslutning till undersökningar av stalotomter. Sådana fynd är allt från grytor, olika järnföremål i form av pilspetsar, knivar och järnslagg bara för att nämna några (Wepsäläinen 2011:33). Till vardagliga föremålsfynd hör även sländtrissor, något som Storli (1994: 68f) hittat i anslutning till stalotomterna i Lønsdalen och andra platser. Detta innebär att, precis som Storli menar, den ena delen av bostaden skulle kunna tillskrivas kvinnan. Storli (1994:62f) menar även att alla medlemmarna i hushållet hade sina särskilda platser i hushållet med strikta regler gällande aktiviteterna hos de inneboende vilket även kunde medföra särskilda restriktioner för kvinnorna. Ett exempel på detta berör den så kallade hustrustenen som var beläget i nära anslutning till härden och som skulle påminna kvinnan om hur långt bak i rummet hon hade tillträde vilket i sin tur skulle kunna visa på att bostaden hade en rumslig uppdelning mellan manligt och kvinnligt (Storli 1994:63, 68). Vidare menar Storli (1994:69) att stalotomterna inte uteslutande kan ha varit jaktboplatser för manliga vildrensjägare, utan snarare utgjort en boplats för både män och kvinnor något som fynden av sländtrissorna styrker samt att boplatserna kan kopplas ihop till ett vardagsliv. Att även Hedman (2003:161, 225f) skriver om vardagliga fynd i form av knivar, synål och eldstål visar även på att det förekommit olika aktiviteter på boplatserna som kan kopplas ihop till kvinnliga respektive manliga aktiviteter. Hedman (2003:226) drar slutsatsen av detta att det under vikingatiden uppstår ett boplatsmönster som baseras på familjen och släktskapsförhållanden, som i grupper mellan två till fem familjer, tillsammans utnyttjar områden som har bra renbeten. Utifrån de undersökningar av stalotomter Mulk (1994) har genomfört har även en del föremålsfynd påträffats. Bland föremålsfynden börjar det dyka upp föremål som bland annat järn, täljsten, mal- eller glättstenar samt järnslagg. Från omkring mitten av 1000-talet och mitten av 1200-talet förekommer de flera föremålsfynd som börjar uppträda under vikingatiden såsom järn, järnslagg, täljsten, malstenar och glättstenar samt sländtrissor. Efter 1250-talet förekommer det fynd av olika föremål av järn, nitar, bronsbleck och ett bälteshänge av brons i Sierkavagge. De föremålsfynd som kan kopplas ihop med kvinnliga arbeten i anslutning till stalotomterna består utav sländtrissor, skrapor, pärlor, glimmer samt mal- och glättstenar. Dock har inga fynd av vävskedar och synålar inte påträffats. Vidare tycks föremålsfynden, både i antalet fynd såväl som fyndens sammansättning som domineras av traditionellt manliga aktiviteter förekomma på verksamhetsområden som där jakt såväl som beredande av jaktföremål är framträdande (Mulk 1994:143, 213, 216) Datering Som tidigare nämnt skiljer Kjellström (1983:228f) mellan två perioder, dels period I som utgör en primär bosättning under vikingatiden, och dels period II som utgör en sekundär bosättning från slutet av 1600-talet och början av 1700-talet och framåt. För att komma fram till denna slutsats genomförde Kjellström (1983:228) totalt 15 C14-analyser i anknytning av utgrävningar av stalotomter, där det gick att få fram åldersbestämning av totalt 13 av dessa analyser. Genom en ytterligare indelning av analyserna presenteras nio kolprover från sju härdar från period I samt två prover varav ett kolprov och ett prov av ett renhorn från period II. Resultatet från 17

20 Period I visade på ett nyttjande av härdarna i bosättningarnas slutskede, där vistelsen i stalotomten kan dateras till omkring 1050-talet och där användningen av stalotomterna avslutas ungefär samtidigt i hela området. Resultatet från period II antyder på att denna period uppkom först i början på 1700-talet. Även Storli (1994:39, 45, 47) har använt sig av C14-analyser som dateringsmetod av stalotomterna. Precis som Kjellströms analyser, visar dateringarna att stalotomterna haft två bosättningsfaser, period I och period II. Även dessa perioder har utgjort en primär och sekundär bosättning, där bosättningarna under period II helt enkelt återanvänt bosättningarna från period I. Utifrån analyserna menar Storli (1994:45, 47) att de flesta dateringarna ligger inom tidsramen omkring sekelskiftet vid 900-talet och slutet på 1300-talet. Däremot ska bosättningarna under period I ha nyttjats perioden omkring 900- och 1350-talet e.kr. Analyserna från denna period visar därmed att bosättningarna har nyttjats under en längre period än de bosättningar som Kjellström undersökt från samma period där resultaten visade att bosättningarna endast skulle ha nyttjats under vikingatiden. Vidare menar Storli (1994:47) att det förekom en period på omkring 300 år innan bosättningarna togs i bruk igen, under period II, där bosättningarna nyttjades ungefär mellan tidsperioden och 1900-tal. Även Mulk (1994) och Liedgren et al. (2007) menar på att de redan uppförda och nyttjade stalotomterna har använts i olika omgångar, men skiljer inte på olika perioder på samma sätt som Kjellström och Storli. Mulk (1994:145) menar på majoriteten av dateringarna av stalotomterna ligger inom perioden omkring 1050 och 1250 e.kr. men har ett totalt tidsspann ungefär mellan 500- och 1700-talet. Utifrån en stratigrafisk undersökning, det vill säga en datering med hjälp av lagerföljder där ett övre lager är yngre än ett undre lager, av en stalotomt Sierkavagge visar det understa lagret har en datering på åtminstone till så tidigt som 600-talet (Burenhult 1999:48; Mulk 1994:143). Dateringar som uppkommer senare än 1700-talet i områden som Sallohaure och Sierkavagge är dock endast återanvändning av redan befintliga stalotomter (Mulk 1994:143, 145). Liedgren et al. (2007:1278f, 1287) dateringar från 22 stalotomter i Adamvalldá, nära den norska gränsen, menar på att stalotomterna främst byggdes under vikingatiden mellan 800 och 1050 e.kr. Proverna även på att det förekom en sekundär användning från medeltiden och framåt, något som även kunnat bekräftas genom dateringar på friläggande härdar i det närliggande området (Liedgren et al. 2007:1286f). 18