De nordtyska furstarna

Transkript

1 92 europeiskt inbördeskrig europeiskt inbördeskrig 93 italienske fursten Conti, organiserade främst ett defensivt försvar i syfte att försvåra en snabb svensk utbredning. I slutet av månaden hade svenskarna ändå kunnat bygga upp sina positioner till ett större sammanhängande brohuvud mellan Stralsund och Stettin. Då hade de också kunnat räkna in nya förstärkningar, så att Gustav Adolf hade en armé på omkring man. De nordtyska furstarna Gustav Adolf hade utgått ifrån att en framgångsrik inmarsch i norra Tyskland skulle få de osäkra tyska protestantiska furstarna att tänka om och öppet ansluta sig till det svenska kriget. Hertigen Bogislav XIV av Pommern hade visserligen pressats till förbund med Sverige, vilket gjorde hans arvinge, kurfursten av Brandenburg, ursinnig. Endast Magdeburg, som visserligen var norra Tysklands mäktigaste stad, anslöt sig öppet till en allians med Sverige. Det föranledde Tilly att omedelbart belägra staden. Magdeburg bad följaktligen om svensk hjälp men i det läget då Magdeburg allierade sig med Sverige befann sig de svenska trupperna på alltför långt avstånd. Gustav Adolf hörde sig för hos den lutherske kurfursten om möjligheten till genommarsch för att undsätta Magdeburg, men kurfursten sade ett bestämt nej och tog avstånd från den svenska offensiven genom att organisera ett eget, neutralt evangeliskt försvarsförbund. Ett minst lika ohyfsat svar fick Gustav Adolf på frågan till det närliggande Brandenburgs kurfurste, om denne kunde tänka sig att ingripa till Magdeburgs försvar. Kurfursten Georg Vilhelm, Gustav Adolfs svåger, satt ju fortfarande och tjurade över Gustav Adolfs framfusighet i Pommern. Det Gustav Adolf kunde göra var att sända officeren Didrik von Falkenberg till Magdeburg, där han faktiskt lyckades krångla sig in genom den kejserliga belägringen i början av oktober Tanken var att Falkenberg skulle bistå med sakkunskap till stadens försvar och samtidigt fungera som en slags förbindelseofficer eller kontaktperson för de svenska trupper som vid lämpligt tillfälle skulle sändas till Magdeburgs undsättning. Eftersom det var lönlöst att sända trupper till Magdeburg så koncentrerade sig Gustav Adolf på att utvidga positionerna västerut, in i Mecklenburg. Den protestantiske hertigen där hade fördrivits av Wallensteins trupper. Men inte ens som fördriven tog hertigen mod till sig för att öppet stödja det svenska krigståget. Gustav Adolfs strategi och förhoppning var att när svenskarna gick in i Mecklenburg skulle befolkningen göra revolt mot de kejserliga ockupationsmakterna. Den svenske kungen tänkte skaffa ett ordentligt stöd i Mecklenburg först och med det dra till Magdeburgs undsättning. Problemet var att han aldrig nådde så långt som till gränsen till Mecklenburg. Tanken var att trupper skulle gå ombord på fartyg som skulle transportera dem till Rostock. Höststormarna blev dock för svåra och de svenska trupperna tvingades i stället ta sig landvägen västerut. De svenska förbanden blev hårt prövade av en svår fältsjuka som decimerade manskapet. Förutsättningarna för ett lyckat fälttåg in i Mecklenburg minskade för varje dag. När svenskarna dessutom fick uppgifter om att små upprorsförsök bland mecklenburgare slogs ner av de kejserliga trupperna under Pappenheim gjorde svenskarna halt. Habsburgarna hade haft ett gyllene tillfälle att driva tillbaka svenskarna men den kejserliga sidan saknade fortfarande initiativförmåga och svenskarna klarade av att ta sig tillbaka österut. Den svenska armén råkade ut för en sammandrabbning med de kejserliga trupperna första gången den 13 november Det var vid den lilla byn Falkenberg som två mindre förband utkämpade ett överraskande och kaotiskt slag. Striden hade uppstått mer spontant än planerat och slutade med att de kejserliga förbanden flydde fältet. Då hade redan omkring Först när Tilly gick in i det protestantiska Sachsen i september 1631, sökte Sachsen stöd hos Sverige. Flera protestantiska furstar avvaktade så länge som möjligt för deras maktpolitiska bas var det tysk-romerska riket. Kurfursten Johan Georg och Gustav II Adolf i gemytligt samspråk inspekterar de befästningsarbeten som deras manskap utför tillsammans. fyrahundra svenska soldater stupat. Man räknade med något färre förluster på den kejserliga sidan, men eftersom de habsburgska soldaterna i den svåröverskådliga situationen ansåg det bättre att fly än illa fäkta på ett dimmigt slagfält, noterade Gustav Adolf slaget vid Falkenberg som en klar svensk seger den första. Den lilla framgången stärkte den svenske kungens självförtroende i så stor utsträckning att han genast började planera ett angrepp mot de kejserliga truppernas huvudläger vid Garz vid södra Rügen. Det visade sig att de trupper furst Conti hade överlämnat till Hannibal von Schaumburg fortfarande var lika mediokert förberedda för ett krig mot motiverade svenskar. När Gustav Adolf på juldagen 1630 angrep det kejserliga lägrets förposteringar rasade det habsburgska lägret bokstavligen ihop som ett korthus. Lägret föll slutgiltigt den 27 december 1630 och de svenska trupperna förföljde den flyende kejserliga trossen och lade beslag på femhundra vagnar med proviant. Den svenska vintern i Tyskland såg med ens ljusare ut. Krigen_kring_Östersjön_3.indd :34:16

2 94 europeiskt inbördeskrig europeiskt inbördeskrig 95 Pommern och Brandenburg Sveriges protestantiska nyckelallierade för evigt Det tysk-romerska riket var ett svåröverskådligt nätverk av större och mindre politiska enheter. Efter den kyrkliga reformationen karaktäriserades riket förutom av en politisk mångfald, även av en konfessionell pluralism, eller åtminstone bipolaritet. Detta innebar att sökandet av allierade inte enbart kunde styras av militärstrategiska överväganden, utan en förutsättning var nästan att det även fanns någon form av samstämmighet på det religiösa planet. Det var till exempel totalt orealistiskt att tänka sig att Sverige skulle ha kunnat samarbeta med Bayern, vars strängt katolske hertig Maximilian I samtidigt även anförde den katolska ligan. Därtill hade de dynastiska relationerna inom det nätverk som benämndes det tysk-romerska riket av tysk nation även skapat en rad känsliga förhållanden av svågerpolitiskkaraktär, vilka även skulle beaktas när de politiska strategierna byggdes upp. Av de otaliga furstendömen som det tyska kejsardömet utgjordes av, var det främst furstendömena Pommern, Brandenburg och Sachsen som kom att spela en avgörande roll för den svenska politiken under trettioåriga kriget. Alla dessa enheter finns i en eller annan form fortfarande kvar som politiska enheter i dagens moderna tyska förbundsstat. Ändå är det kretsen i allmänhet föga vi inom den nordiska känner till om dessa tyska enheters historiska förhållanden. Hertigdömet Pommern närapå tvingades med år 1630 på den svenska sidan när Gustav Adolf landsteg i Tyskland vid öarna Rügen och Usedom, uttryckligen på pommerskt område. Som politisk enhet hade Pommern redan då haft en mycket mångsidig och splittrad historia, inte minst i etniskt och språkligt hänseende. Inte heller det nuvarande tyska förbundslandet Mecklenburg-Vorpommern utgör hela det historiska Pommern, utan det historiska Pommern är beläget på bägge sidor om den nuvarande polsk-tyska gränsen. En pommersk furste omnämns för första gången år 1046 i hertig Zemuzils skepnad. Han erkände då den tyska kejsarens överhöghet. Som även den första furstens namn antyder, hade Pommern redan då länge varit befolkat av en slavisk befolkning och utgjort ett eget äldre självständigt stamhertigdöme. Kring sekelskiftet 1000 erövrades Pommern av Polen och under de följande århundradena pågick en ständig konflikt mellan Polen, det tysk-romerska riket och Danmark om de pommerska territorierna. Danmark innehade tidvis Rügen som ett eget furstendöme och danskarna kom långt in i historien att göra tydliga anspråk på ön, vilket inte är förvånande med tanke på öns strategiska placering i Östersjön. I början av 1100-talet splittrades det pommerska området, så att de västliga delarna integrerades inom det tyska riket som hertigdömet Pommern, medan den östliga delen under benämningen Pommerellen kring staden Gdansk (Danzig) gick ett annat historiskt öde till mötes. Pommerellen kom senare under historien att skymta fram under benämningen Västpreussen. Pommern väster om Danzig styrdes av fursteätten Greif, som antog hertigtiteln år 1170, vilket bekräftades av den tyska kejsaren år En kontinuerlig tysk invandring, Drang nach Osten, utplånade småningom de slaviska spåren i hertigdömet. Från 1185 till 1227 Ett populärt och beskrivande motiv: Gustav II Adolf och en av de nordtyska furstarna som beskyddare av lutherdomen. löd hertigdömet under Danmark och när Pommern dock fortlöpande konflikter, som under 1500-talet kom återfördes till det tyska riket, kom Pommern under Brandenburgs överhöghet. Därefter präglades den pom- Wolgast) och Hinterpommern (Pommern-Stettin), vars att skapa skillnaderna mellan Vorpommern (Pommernmerska hertigättens historia av en ständig strävan att gränser rent generellt, men inte regelmässigt, löpte lösgöra sig från det brandenburgska greppet, vilket i längs floden Oders lopp. Dessa skillnader hade i praktiken uppstått redan under 1100-talet och kom att ut- formell mening lyckades i och med fördraget i Grimnitz år Enligt fördraget blev Pommern ett så kallat göra en kontinuitet i hertigdömets självbild. riksomedelbart hertigdöme. Den greifska ätten skulle Den manliga arvsordningen inom ätten Greif slutade ha en omedelbar relation till kejsaren utan brandenburgska mellanhänder, men Brandenburg garantera- Då hade Sverige redan länge utnyttjat Pommern som i och med Stettinhertigen Bogislav XIV:s död år des Pommern i fall av att den greifska ätten dog ut. Av en stabil bas för krigsoperationerna längre söderut. Redan 1630 hade Gustav II Adolf visserligen erkänt Bran- den orsaken var det lätt att förstå att den brandenburgske kurfursten blev upprörd av Pommerns lättvindiga denburgs successionsrätt, men en förutsättning var att övergång till den svenska sidan i trettioåriga kriget. Brandenburg bröt med kejsaren. Den gemensamma pommerska lantdagen antog en När den pommerska hertigätten sedan dog ut, rådde protestantisk kyrkoordning år Inom ätten fanns fullständig anarki i Pommern och den svenska överhög- Krigen_kring_Östersjön_3.indd :34:17

3 96 europeiskt inbördeskrig europeiskt inbördeskrig 97 heten kunde hålla stången fram till de westfaliska fredsförhandlingarna. Vid fredsförhandlingarna i Osnabrück blev västra Pommern (Vorpommern) svenskt och den östra delen (Hinterpommern) kom att tillhöra Brandenburg. Delar av Vorpommern kom senare att erövras av Brandenburg-Preussen 1679, 1720 och 1815, varefter hela Pommern blev en preussisk provins. Efter andra världskriget tillföll Hinterpommern Polen medan Vorpommern förenades med Mecklenburg och bildade den tyska delstaten Mecklenburg-Vorpommern. Från 1952 till 1990 var denna delstat upplöst i tre östtyska distrikt men den återuppstod i samband med Tysklands enande. Markgrevskapet Brandenburg skapades när området erövrades av det tysk-romerska riket under 1100-talet. Under 1200-talet fick Brandenburgs markgreve också ställningen som kurfurste, vilket innebar att denne var en av sju furstar som hade rätt att välja kung. Det brandenburgska markgrevskapet byttes tämligen regelbundet från en ätt till en annan, efter den historiska ätten Askanien figurerade de båda mäktiga ätterna Wittelsbach och Luxemburg i markgrevskapet, men en tydlig vändpunkt inföll år 1415 då kejsar Sigismund förlänade Brandenburg till Fredrik av Hohenzollern. De hohenzollernska kurfurstarna förstärkte den inre ordningen i Brandenburg och återtog de landsdelar som hade gått förlorade under den tidigare perioden. Albrekt av Hohenzollern som tillhörde en sidogren av ätten blev 1510 högmästare i Tyska orden och var därmed regent över det polska länet Preussen. År 1525 lyckades han få länet sekulariserat och gjorde om det till ett ärftligt hertigdöme samt införde den lutherska läran. I Brandenburg bekämpades protestantismen vid samma tid av Joakim I, men hans son Joakim II gick över till Luthers lära På grund av den barnlöse hertig Albrekt Fredriks sinnesjukdom blev Brandenburgs kurfurste Johan Sigismund regent över Preussen 1605, elva år senare efterträdde han också Albrekt Fredrik som hertig varmed den historiskt betydelsefulla föreningen mellan Brandenburg och Preussen ägde rum. Under trettioåriga kriget förde Brandenburg en vacklande hållning och dess territorium härjades därför svårt av både svenska och kejserliga trupper. Trots att det var ett av de större furstendömena i det tysk-romerska riket var dess armé inte särskilt stor och få kunde då ana vilken kraftutveckling som skulle äga rum under Fredrik Vilhelms regering Han lyckades framgångsrikt hävda de brandenburgska intressena vid den Westfaliska freden. Brandenburg hade legitima anspråk på Pommern men fick nöja sig med bara den östra halvan, men som kompensation för detta förhandlade han sig till bland annat stiften Magdeburg, Halberstadt, Minden och Kammin. Efter den Westfaliska freden ägnade sig Fredrik Vilhelm, eller den store kurfursten som han snart kom att kallas, åt att bygga upp sitt krigshärjade land. Envälde infördes successivt i de olika landsdelarna och en stark stående armé sattes upp. Under kriget mellan Sverige och Polen visade Brandenburg återigen prov på en vacklande hållning, men denna gång var den betydligt mer framgångsrik då Fredrik Vilhelm lyckades få Polen att erkänna Preussen som ett självständigt hertigdöme samt införliva polska områden längs den tyska gränsen. Fredrik Vilhelms son Fredrik III ( ) fick kejsarens tillstånd att år 1701 kröna sig till kung av Preussen. Därmed bytte den brandenburgska staten namn till Preussen, en tysk stat som skulle låta höra av sig på allvar ett drygt sekel senare. Kardinal Richelieus stora mål var Frankrikes ledande roll i Europa. För att stärka statens enhet körde han ut de franska protestanterna, hugenotterna, men han hade inga skrupler med att samarbeta med det protestantiska Sverige, så länge som det gynnade det primära syftet att försvaga habsburgarna. Sverige och Frankrike De svenska störningarna av de habsburgska trupperna i norra Tyskland hade nogsamt noterats i Paris, där kardinal Richelieu styrde och drog upp riktlinjerna för hur Frankrike skulle kunna bemästra det habsburgska motståndet i konflikten i norra Italien. Richelieu såg givetvis gärna att någon allierad satte press på habsburgarna på annat håll i Europa så att motståndet mot de franska trupperna skulle avta. Den 13 januari nådde Gustav Adolf äntligen ett formellt avtal om partnerskap som han hade strävat efter ända sedan Ulvsbäcksmötet. Enligt det så kallade Bärwaldefördraget, namngett efter en liten by i Brandenburg, skulle Frankrike betala Sverige ett understöd på fyrahundra tusen riksdaler årligen i fem år mot att Sverige höll en armé på omkring trettio tusen man i Tyskland för att bekämpa kejsarens trupper. Kardinalen krävde att svenskarna skulle lämna den katolska kyrkan oantastad i de områden som erövrades. Katolsk religionsutövning måste tillåtas också efter svenskt ingripande och inga våldsyttringar skulle riktas mot vare sig katolska kyrkans tjänare eller egendom. Fördraget var ett stort steg i riktning mot upplysningstidens tankar om reli- Krigen_kring_Östersjön_3.indd :34:18

4 98 europeiskt inbördeskrig europeiskt inbördeskrig 99 Den gamla staden Magdeburg vid Elbe invid flera viktiga handelsleder omnämns redan 805. Magdeburg blev protestantiskt redan 1524 och var den enda stad som genast öppet signalerade sitt stöd för Sverige. Efter de stora svenska framgångarna längs Oderlinjen under vintern 1631 beslöt Tilly att snabbt få kontroll över Elbelinjen och stormade staden den 10 maj så brutalt att det i praktiken bara återstod en utbränd ruinhög. gionsfrihet och Gustav Adolf hade för egen del inga dubier mot det franska kravet så länge som pengarna strömmade in. Fördraget med Paris stärkte Gustav Adolfs självförtroende och han planerade att slå till mot kejsarens arvländer, bland annat Prag, Regensburg och rent av Wien. Hans tanke var att det var effektivare att angripa och störa och kanske rent av erövra något habsburgskt maktcentrum, i stället för att genomföra en mer slitsam utrensningsaktion av de katolska ockupationsstyrkorna i övriga delar av Tyskland. Om svenska trupper stod utanför Wien skulle resten ordna sig också, var hans tanke, en tanke som hade tänkts av många politiska ledare både före och efter honom. Magdeburgs fall De militära katolska ledarna reagerade självfallet på den svenska erövringen av lägret i Garz. Tilly övergav belägringen av Magdeburg och drog norrut med en stor del av belägringshären, omkring man. Just när svenskarna inledde sin marsch söderut i slutet av januari 1631 nådde Tilly och hans trupper Frankfurt an der Oder. Gustav Adolf var informerad om Tillys truppförflyttningar och vände västerut mot Elbe i stället för mot Oder, som Tilly väntat sig. Efter ett dygns kamp erövrade svenskarna fästningen Demmin. Tilly tog då sina trupper västerut mot svenskarna men Gustav Adolf gick mot nordost, inte långt ifrån Garz. Den svenske kungen lekte denna katt och råtta-lek främst på grund av att han ännu inte var beredd att möta Tillys armé i ett öppet slag. Tilly fortsatte inte förföljelsen längre norrut utan återvände till Magdeburg för att säkerställa att ställningarna inte skulle rubbas där. När Tilly drog bort sina trupper från Frankfurt an der Oder blev området fri jaktmark för svenskarna. Att ha kontroll över den så kallade Oderlinjen innebar fritt tillträde till vattenvägarna till Böhmen och Schlesien och vid behov ända ner till Wien. Kontrollen över Oderlinjen innebar också bättre kontroll över polackernas agerande, för Gustav Adolf var inte helt övertygad om att Polen inte skulle bryta stilleståndet med Sverige för att rycka ut till de katolska brödernas försvar. Genom att få kontroll över Frankfurt an der Oder skulle de svenska trupperna dessutom befinna sig i närheten av både Brandenburgs och Sachsens gränser, vilket gav Gustav Adolfs stab ett mycket större politiskt svängrum än isoleringen uppe vid kusten. Svenskarna lät alltså bli att stanna upp för att organisera sina trupper och drog i stället omedelbart söderut mot Oder. De nådde Frankfurt an der Oder den 2 april och staden föll faktiskt redan ett dygn senare. Också den svenske befälhavaren Johan Banér var överraskad över hur snabbt erövringen kunde genomföras. Med tanke på att de kejserliga trupperna nyligen övergivit staden och att svenskarna var den andra stora armé som intog staden inom några veckor var stadsbornas bleka motstånd inte svårt att begripa. Tack vare erövringen av Frankfurt an der Oder började den svenska armén uppfattas med respekt på olika håll i de tyska staterna. Kungens egen svåger, Georg Vilhelm av Brandenburg, som tidigare hade varit så motsträvig till ett samarbete, trädde in som Sveriges första öppna bundsförvant den 4 maj, mycket motvilligt men ändå. Den brandenburgske kurfursten hade ju vägrat bistå i försvaret av Magdeburg, men nu visade det sig redan vara för sent. När svenskarna hade tagit kontroll över Oderlinjen blev det ännu viktigare för Tilly att få kontroll över Elbelinjen. Om de kejserliga trupperna lyckades kontrollera Elbe kunde det svenska avancemanget mot södra och västra Tyskland förhindras. Magdeburg var onekligen en nyckel till Elbelinjen och i det alltmer utsatta läget hade Tilly inga andra råd än att med brutalt våld storma staden. Magdeburg föll den 10 maj 1631 men de alltmer hetlevrade kejserliga trupperna nöjde sig inte med det, utan ägnade sig sedan åt att plundra och härja. När invasionstrupperna hade lugnat ner sig återstod inte mycket mer än en utbränd ruinhög. I Tillys plan ingick att staden skulle kunna användas som bas i den fortsatta kampen mot svenskarna men hans egna soldater omintetgjorde de planerna. Den stora nöden i staden föranledde Tilly att dra sig tillbaka efter två veckors ockupation. Magdeburgs fall och förstörelse var en stor besvikelse och politisk förlust för Gustav II Adolf. Den enda politiska aktör som frivilligt gått in för att stödja den svenska kampen mot kejsaren kunde inte undsättas i tid. Också den utsände svenske officeren Didrik von Falkenberg tvingades betala för förseningen med sitt liv. Att Sverige inte förmådde undsätta den enda Krigen_kring_Östersjön_3.indd :34:20

5 100 europeiskt inbördeskrig europeiskt inbördeskrig 101 Pappenheim han kände sina pappenheimare Greve von Pappenheim-Treuchtlingen ( ), var en legendarisk bayersk och kejserlig fältherre. Sin ungdomstid ägnade han åt långa studieresor i utlandet, men efter återkomsten till Tyskland anslöt han sig till den katolska kampen och utnämndes av kejsaren till rikshovråd. Efter att ha tjänat på olika krigsskådeplatser i Europa bl.a. deltog han med utmärkelse i slaget på Vita berget år 1620 nedslog han år 1626 i Maximilian I:s av Bayern tjänst det stora bondeupproret i Oberösterreich och ledde året därpå belägringen av det av Kristian IV besatta Wolfenbüttel. Då Tilly efter Wallensteins fall övertog befälet över den kejserliga armén, utnämndes Pappenheim till kejserlig fältmarskalk år I slaget vid Breitenfeld bröts hans våldsamma kavallerianfall mot svenskarnas högra flygel; efter nederlaget påstods det att hans framryckning varit förhastad och väsentligt bidragit till den olyckliga utgången av slaget. huvudarmén, men skilde sig snart åter från denna för Samarbetet mellan Tilly och Pappenheim blev överlag att företaga ett nytt strövtåg västerut. Underrättelsen sämre och Maximilian beslöt därför till slut att ge att Gustav Adolf angripit Wallenstein vid Lützen förmådde honom att vända om. Han nådde slagfältet Pappenheim mer självständigt ansvar för ett eget verksamhetsområde. Han sändes till nordvästra Tyskland tillräckligt tidigt för att hinna agera, men han fördes i för att överta befälet över de där kvarlämnade katolska likhet med många andra dödligt sårad av en kanonkula därifrån och avled följande dag. stridskrafterna. Pappenheims närmaste uppgift var att omintetgöra svenskarnas förhoppningar om att få exploatera dessa landsdelars resurser. Han hyste dock trycket jag känner mina Pappenheimare. Det var ur- Greve Pappenheim har också givit upphov till ut- även en idé om att han skulle kunna samla tillräckligt sprungligen de så kallade kyrassiärerna det vill säga stora styrkor för att dra Gustav Adolfs uppmärksamhet tunga ryttare rustade med kyrass (harnesk) av järn eller från Sydtyskland. Genom att koncentrera sina stridskrafter bakom Weser vann han en tryggad utgångspunkt, penheimare. De var kända för mod, trofasthet och tap- stål i Pappenheims regemente som betecknades Pap- varifrån han genom djärva strövtåg tillfogade de olika perhet och gav upphov till talesättet: Jag känner mina svenska befälhavarna allvarsamma förluster. Då Pappenheimare (Ich kenne meine Pappenheimer), vilket kan tolkas som att man känner sitt folk eller vet vem Wallenstein genom sitt infall i Sachsen drog Gustav Adolf efter sig mot norr, förenade sig Pappenheim med man har att göra med. svenskarna till ett slag på öppet fält, men på grund av uteblivna svenska reaktioner gjorde Tilly i stället några resultatlösa försök att anfalla lägret. Den svenska maktdemonstrationen var så imponerande att lantgreven Wilhelm av Hessen-Kassel tog steget fullt ut och anslöt sig till den svenska sidan. I Wien började kejsaren bli kall om fötterna och försökte pressa den neutrale kurfursten av Sachsen att ansluta sig till den kejserliga sidan. Mot ett sådant hot fanns ingen annan utväg än att vädja om svensk hjälp och Gustav Adolf inledde omedelbart en marsch mot Sachsen den 20 augusti. Men den här gången hängde Tilly med i svängarna och inledde en brutal härjning i delar av Sachsen. På grund av Tillys våldsamhet blev kurfursten ännu mer övertygad om det förnuftiga i en allians med Sverige och i början av september förenades de svenska och sachsiska styrkorna. För de förenade protestantiska trupperna gällde det i första hand att stoppa Tillys framfart. De kejserliga trupperna hade slagit läger en bit från Leipzig och när Tilly blev varse om den förenade arméns ankomst, ställde han sig tveksam till en öppen sammandrabbning mot en så stark fiendestyrka. Tilly föredrog att göra snabba utfall mot underlägsna motståndare men det fanns en stor risk för att en strid med den svensk-sachsiska slagkraften i värsta fall skulle sluta illa. Tillys yngre officerare med Pappenheim i spetsen yrkade ändå på att de skulle ta strid mot de svenska angriparna. Eventuellt tänkte sig flera av de habsburgska officerarna att de skulle kunna mota bort svenskarna på samma sätt som de hade gjort med danskarna, men de vägde uppenbarligen inte in att många av de svenska officerarna och soldaterna redan hade många års erfarenhet från de polska fältallierade i tid uppfattades som ett löftesbrott och inkompetens. Det märkliga är att frågorna mest har ställts av senkomna historiker för i den samtida debatten kom det svenska sveket inte att leda till någon förtroendekris för Gustav Adolf. Orsaken till att skadan blev så liten som den blev var att den svenske kungen omedelbart satte i gång en propagandakampanj som hängde ut Sachsens kurfurste Johan Georg som huvudskyldig till tragedin i Magdeburg. Sachsen hade ju fått frågan av Sverige om kurfursten kunde sända trupper till Magdeburgs undsättning men Johan Georg hade vägrat diskutera frågan. I efterskott har frågan om Magdeburgs fall utsatts för många tolkningar. En vanlig tysk tolkning är att Sverige med avsikt förlängde belägringen av staden för att binda Tillys trupper så att svenskarna kunde organisera sig i norr. Svenska tolkningar hänvisar till kungens diplomatiska sökande efter samarbetspartners för att visa att han verkligen försökte bistå Magdeburg, men helt enkelt misslyckades. Andra menar att Gustav Adolf visserligen var en skicklig fältherre, men att han också var försiktighetens mästare. För Magdeburg blev hans försiktighet ödesdiger. Den svenske kungen gjorde sig känd för sin systematiska krigföring: flankerna skulle säkras, det skulle alltid finnas befästa läger i slagfältets omedelbara närhet och fienden skulle aldrig tillåtas angripa i ryggen. De som betraktar Gustav Adolfs krigsstrategi som ett schackspel där de vinnande positionerna läggs ut systematiskt kan konstatera att den svenske kungen inte hann bli klar med alla drag i rätt tid. Efter Magdeburgs fall blev Gustav Adolfs nästa drag att flytta sina förband mot Elbe och bygga ett befäst läger vid staden Werben, vilket skedde i enlighet med den svenska trygghetsprincipen. Tilly gjorde en kringgående rörelse mot sydväst under samma tid, i syfte att motverka eventuella försök till protestantiska upplopp. Men sedan vände han tillbaka norrut för att angripa det svenska lägret. Han försökte locka fram Nästa sida: I slaget vid Breitenfeld den 7 september 1631 visade det sig att den nya svenska rörliga taktiken utmanövrerade de kejserliga truppernas traditionella spanska uppställning. Krigen_kring_Östersjön_3.indd :34:21

6 102 europeiskt inbördeskrig europeiskt inbördeskrig 103 Krigen_kring_Östersjön_3.indd :34:27