Landsbygd kontra stadsmiljö gotländska avrättningar som talar

Transkript

1 Institutionen för arkeologi och antik historia Landsbygd kontra stadsmiljö gotländska avrättningar som talar Olivia Gustafsson Kandidatuppsats 15 hp i Osteologi VT 2018 Handledare: Gustav Malmborg

2 Abstract Gustafsson, O Landsbygd kontra stadsmiljö gotländska avrättningsplatser som talar. Gustafsson, O Countryside versus urban area Gotlandic executions that reveals. This bachelor thesis covers two executional sites on Gotland, one on the east coast near Visby, called Galgberget and the second one on the southern part of Gotland called Grötlingbo. The focus of this bachelor thesis will be on separating the sites and comparing them with each other based on their executional marks found on the bones from each site. I examined the 29 boxes recovered remains, with 25 boxes from Galgberget and four boxes from Grötlingbo, excavated from these two sites and used different methods to determine what kind of weapon and crime can be linked to the executional marks on the remains. One of the four methods that was used for this examination was sharp force trauma, that revealed a similarity in cervical vertebra damage on the individuals from both sites. The second method was dismembering, which was only identified on the bone fragments from Galgberget. The third method that was used to examine the remains was penetration wounds, which only appears on the remains that had been through violence-related circumstances or torture with a 20-centimetre nail through the head, the remains with these kinds of wounds were only discovered at Galgberget. The fourth method that was used was bone fractures, which showed; after examining the 29 remains that it was only discovered at the Galgberget executional site. It can be concluded from this that even if the execution sites are near-by each other, they performed different kinds of executions, with different kinds of execution marks. For example, from Grötlingbo the only execution mark there was the cervical vertebra sharp force trauma. Meanwhile from Galgberget there were several execution marks, which are mentioned in the methods above. Keywords: Galgberget, Grötlingbo, execution marks, Gotland, execution. C-uppsats i Arkeologi med inriktning mot osteologi 15 hp. Handledare: Gustaf Malmborg. Ventilerad och godkänd Olivia Gustafsson Institutionen för arkeologi och antik historia, Uppsala universitet, Campus Gotland, Cramérgatan 3, Visby, Sweden.

3 Tack Till Gotlands museum för utlåning av materialet som gjorde det möjligt att utföra denna analys. Till Gustav Malmborg, adjunkt vid Uppsala Universitet Campus Gotland, för handledning av uppsats och ett peppande stöd genom hela processen. Till Per Widerströmverksam arkeolog på Gotlands museum, för rundturen på magasinet och inventeringen av materialet. Sonja Blinova för hjälpen med framtagning och fotografering av benmaterialet från Grötlingbo. Annelie Öhman för hjälpen med identifiering av yngre individen från Galgberget. Victoria Udy för hjälp med språkgranskning av abstract.

4 Innehåll 1 Inledning Material & metod Att identifiera huggskador Att identifiera snittskador Att identifiera penetrationsskador Att identifiera trauman Syfte Frågeställning Teoretisk utgångspunkt Bakgrund Galgberget Grötlingbo Resultat Galgberget Grötlingbo Analys Sammanställning av skadorna på Galgberget Sammanställning av skadorna på Grötlingbo Jämförelse mellan lokalerna Rättssystemet från till 1850-talet Vilka straff får vilket brott? Huggskador med svärd eller yxa Snittspår eller partering Penetrerande skador Bödeln Diskussion Sammanfattning Källor:... 29

5 1 Inledning Mellan åren 2002 och 2009 utförde arkeologer sex utgrävningar på två olika avrättningsplatser på Gotland, där den ena platsen var Galgberget, som ansågs vara stadsmiljö och landsbygden representerades av Grötlingbo. Materialet från de båda lokalerna (avrättningsplatserna) har i efterhand blivit analyserade av både arkeologistudenter och av de arkeologerna som grävde ut platsen. Skelettmaterialet de fann är sedan utgrävningarna bevarade i Gotlands museums magasin. Materialet som har undersökts var sammanlagt 29 lådor med både mänskligt och animaliskt benmaterial, men med övervägande mänskligt material. Uppsatsen behandlar de olika lokalernas benmaterial utifrån avrättningsrelaterade skador samt diverse trauman exempelvis frakturer. De jämförs mot varandra i syfte att identifiera eventuella skillnader på dess metoder utifrån ett övergripligt rättssystem, för att sedan använda dessa identifieringar och ta fram de mest troliga brotten för de separata skadorna. Avslutningsvis kommer rättssystemet att diskuteras övergripande utifrån bödelns funktion, samt citat från nedtecknade fall, där anteckningar finns från individer som dömts, vilket brott de har begått samt vilket straff de har tilldelats och när detta har skett i tid Material & metod Materialet som har blivit analyserat kommer från Galgberget i Visby och Grötlingbo på södra Gotland. Från Galgberget är det 25 lådor benmaterial som har analyserats med Dnr: , , och från Grötlingbo är det 4 lådor benmaterial som ingick i analysen med Dnr: , Metoderna som använts i analysen är baserade på de skador som framträder på benmaterialet och de presenteras i nästa kapitel. Övriga metoder vid denna analys är litteraturstudier från tidigare utgrävningsrapporter samt litteratur med olika aspekter på avrättningsmetoder Att identifiera huggskador Huggskador visar sig oftast som raka skåror med släta snittytor och vid användning av mikroskop vid analysen blir det enklare att se de vanligt förekommande parallella linjer som uppkommer vid ett hugg. Med hjälp av dessa linjer och placeringen av hugget på benet går det att tolka var hugget hade sin träffpunkt samt i vilken position individen bör ha varit i för att åsamkas skadan, skadan kan dock inte tala om var bödeln var placerad i samband med hugget. Genom att analysera hugget i benet är det möjligt att särskilja vilken typ av vapen som användes vid hugget. Exempelvis svärd uppenbarar sig som raka hugg vanligtvis utan några sekundära skador på benet. Medan en yxa ger en skärande och krossande effekt med en kilformad skada på benmaterialet (Syse, 2003:95). 1

6 1.1.2 Att identifiera snittskador För att identifiera en skada till snittspår är det antalet skåror som identifieras samt hur de är placerade på benet som är av intresse. Snittspår uppkommer som parallella strimmor där varje strimma kan ha flera närliggande linjer (Larje, 1992:23). Tydliga snittspår på halskotorna innebär exempelvis att det har hänt i samband med att de lösgjorde huvudet från kroppen (During, 1992:119f) Att identifiera penetrationsskador Penetrerande skador eller stickskador är relativt enkla att koppla till ett specifikt vapen eftersom de oftast uppvisar en karaktäristisk form på benmaterialet. Vapen som räknas in under penetrerande skador är bland annat stångvapen, pilar från exempelvis armborst och pilbågar (Syse, 2003:101), men på avrättningsplatser kan även denna skada uppkomma via stegling. Stegling innebär att man pressat långa spikar exempelvis genom kraniet, i syfte att sedan kunna visa upp den dömdes kranium för allmänheten (Karlsson, 2008:62) Att identifiera trauman Trauman, mer specifikt frakturer kan uppkomma på alla ben i kroppen, men denna uppsats kommer endast behandla revbenen, lårben, skenben samt armbågsbenet. Revbenen är över lag väldigt känsliga och är det vanligaste benet att få en fraktur på, eftersom de inte är lika skyddade av vävnad som resterande ben i kroppen. Frakturerna på revbenen går att urskilja via benpålagringarna vilket uppkommer i samband med att frakturen har läkt och uttrycker sig som en svullnad som förekommer tydligt på framförallt revbenen eftersom de till sin natur ska vara platta. När det gäller de övriga rörbenen som nämndes ovan, uppenbarar frakturerna sig på liknande sätt. Går det inte att se en benpålagring på skelettmaterialet är det möjligt att tolka frakturen som dödlig eller åtminstone ha skett i närliggande tid till dödsögonblicket. En oläkt fraktur uppenbarar sig som en spricka eller till att det helt gått av (Baxarias et al, 2008 kap 1:9 & kap 1:22,29,32). 1.2 Syfte Studien kommer att behandla två avrättningslokaler på Gotland, den ena är belägen i norra Visby och heter Galgberget och den andra är belägen i Grötlingbo, vilken är belägen söderut på Gotland. Det har analyserats skelettmaterial från båda dessa lokaler, hela individer samt parterade individer. Tanken med denna analys är att kunna peka ut lokalernas karaktäristiska drag i form av dess trauman och urskilja skadorna. För att sedan utföra en presentation av skadorna och sedan en jämförelse på dessa lokaler och se dess likheter och skillnader utifrån bilderna. Eftersom under Medeltiden, det vill säga från tal fram till 1850, även Medeltid, såg de gotländska avrättningsplatserna olika ut beroende på om de var i stadsmiljö eller på landsbygden. 1.1 Frågeställning - Går det att via en osteologisk analys se skillnader på Grötlingbos och Galgbergets avrättningsplatser? - Går det att via osteologisk analys särskilja två närliggande lokaler via de skador som påträffats? - Kan de skriftliga källorna om medeltidens rättssystem skilja lokalerna åt? - Vilka typer av brott kan kopplas samman med olika avrättningsmetoder? 2

7 1.2 Teoretisk utgångspunkt Fokus ligger på att separera materialet från Grötlingbo och Galgberget utifrån skadorna och presentera dem som två enskilda avrättningsplatser. Använda ett generellt rättssystem från tal i Sverige för att sedan jämföra och tolka avrättningarna på de båda lokalerna. Det kommer endast presenteras avrättningsmetoder som efterlämnar spår på benmaterialet, övriga avrättningsmetoder som fanns under den tiden, exempelvis hängning, är inte representerade i texten på grund av att det är en svårtolkad skada som vanligtvis inte lämnar spår efter sig. 3

8 2 Bakgrund I kommande kapitel presenteras de både lokalerna utifrån tidigare forskning, utgrävningar, arkeologiska rapporter samt tidigare uppsatser utförda av studenter. 2.1 Galgberget Galgberget är en avrättningsplats som är lokaliserad nordöst om ringmuren i Visby och uppträder i form av tre pelare i sten omgivna av en mur, där tre pelare tyder på en storstad. Teorier kring muren finns och menar på att den uppkom en tid efter pelarna förmodat i samband som avrättningsmetoden halshuggning inrättades (Widerström, 2007:3). Via analys av olika bearbetning på stenarna i muren och pelarna går det att datera galgen till att ha uppkommit runt talet och muren på 1600-talet, vilket stärks med att halshuggningen inrättades (Widerström, 2008:17). Undersökningar på Galgbergetpåbörjades redan under början av 1940-talet då arkeologerna fann en grav cirka 400 meter nordöst om galgen med RÄA 136:1(Widerström, 2007:3). I juni samma år fann arkeologerna ytterligare en grav denna gång cirka 40 meter nordväst om galgen, det vill säga mot klintkanten. Efter analysen av arkeologerna begravdes individen på ungefär samma plats som den hittades (Widerström, 2007:3f). År 2007 påbörjades utgrävningar i samband med ombyggnationer tillsammans med bland annat arkeologen Per Widerström. Det skulle byggas en vändplats och en busshållplats, de båda tänkta placeringarna låg en bit bort från galgen men på grund av tidigare fynd kunde de inte riskera att stöta på ytterligare fornlämningar. Men som svar på oron påträffades inga fynd inom dessa områden (Widerström, 2007:4). År 2008 och 2009 utfördes arkeologiska utgrävningar på Galgberget med fokus på galgen. Dessa år var det inte inom uppdragsarkeologin. På insidan av muren i dess centrum påträffades två näst intill kompletta individer begravda i varsin kista. Individerna var placerade på rygg i öst-västlig riktning, vilket är enligt den kristna seden(widerström, 2008:18). De var begravda med stor respekt och de båda var troligen avrättade med svärd, varav den ena hade även fått sin ena hand avhuggen (Widerström, 2008:19). Individerna blev tolkade till att vara de två borgmästarna som avrättades 1342 men enligt dateringar av individerna var stämde dessa tolkningar inte (Widerström, 2008:19&Widerström, 2009:6). Utgrävningen 2008 hittade även benmaterial från både människa och djur, vilket var placerade under de två individerna i kistorna. Benmaterialet från människa och djur var både brända och obrända och arkeologerna har kunnat konstatera att dessa individer inte blev brända på samma plats som de hittats, utan de har blivit flyttade från en annan plats för att sedan begravas i galgen (Widerström, 2008:19). Benmaterialet som var placerat under de två gravarna var inte i ordning och det gick inte att koppla vilket ben som tillhörde vilken individ. Det mänskliga benmaterialet fick en uträkning på minsta antalet individer, vilket blev 30. Identifieringen av benmaterialet utfördes av arkeoosteologen Elin Brödholt och hon tog bland annat fram resultatet att majoriteten av 4

9 individerna är via biologiska drag tolkade som män (Widerström, 2008:15). Den yngsta åldern på individerna är 5 8 år gammal och ett flertal individer blev beräknade till att vara mellan år gamla (Widerström,2008:15). Djurbensmaterialet som hittades utfördes det inga tidigare analyser av utan blev endast konstaterat som djurben. Galgberget har varit med i diverse olika studier och blivit jämförd med en avrättningslokal i Danmark där syftet var att ta fram livet för de som skulle avrättas innan och efter döden med användning av arkeologiskt material. En analys där studenten jämförde Galgberget gentemot individer från Chile. Det har även utförts en rättsmedicinsk undersökning av skelettmaterialet såsom identifiering, traumaidentifiering och även en tolkning av hur individerna varit i för position i samband med avrättningen. Finns tydliga bilder på de trauman som identifierats på skelettmaterialet men det finns varken en tydlig benlista eller tydlig översikt på för varje individ som har analyserats. Det har heller inte utförts några jämförelser på olika platser på Gotland vilket gör det intressant att kunna se skillnader och likheter på lokaler så pass nära varandra. Önskar även att göra en tydlig uppdelning och strukturering över de olika individerna där läsaren kan tolka på ett enkelt sätt vilka trauman som tillhör vilken individ. 2.2 Grötlingbo Grötlingbos eller Eke tings avrättningsplats påträffades år 2002 i ett grustag vid Brunns vid den norra delen av Grötlingbo vid gränsen till Havdhem mellan dagens väg 142 och Eke på södra Gotland och är registrerad i FMIS med RAÄ nummer 258:1. Totalt fem individer låg begravda i grustagets kant och identifierades till att vara tre biologiska kvinnor och två män varav två av dessa har tecken på halshuggning. År 2005 fann arkeologerna två stolphål i samband med att de ville avgränsa avrättningsplatsen, dessa blev daterade till att ha blivit placerade på lokalen runt 1600-talets första decennier. År 2006 utfördes ytterligare en grävning där en biologiskt manlig individ dök upp i samma område som de tidigare individerna. Problematiken med dessa individer är att alla inte är kompletta människor utan skelettmaterialet har blivit omrört i grustaget och de saknade bene går inte att finna (Pettersson, 2007: &Andersson, 2013:19f). Under år 2013 gjorde Lithander en analys av benmaterialet från Grötlingbo gjorde en tydlig indelning för varje individ och dess skador samt tolkningar i sin kandidatuppsats. Lithander behandlar skelettmaterialet med fokus på hur dåtidens människor levde, hur de såg på avrättningsplatserna och även hur själva avrättningarna såg ut (Lithander, 2013:2), vilket kommer att användas vid identifiering av skadorna samt vid tolkning av vapen från Grötlingbo. 5

10 3 Resultat Nedan följer en tydlig genomgång av de skador som analysen påvisar, på vilket ben de visar sig, vilken lokal de olika benen tillhör samt vilken typ av handling som skapat varje enskild skada. Först presenteras benmaterialet från Galgberget från figur 1 41, framtaget, analyserat och fotograferat av författaren. Sedan följer den samlade identifieringen av Grötlingbos benmaterial figur 42 59, framtaget, analyserat och fotograferat av Sonja Blinova. 3.1 Galgberget Avvikelsen på halskota 4 från den yngre individen på figur 1 är tolkad till en huggskada som klyver halskotans vänstra sida. Enligt linjerna som hugget efterlämnat sig går det att tyda på en början vid kotans tvärutskott och fortsätter över den vänstra delen av kotkroppen. Individen saknar halskota4 vilket kan indikera på användning av Bila eller bödelsvärd då denna förmodat gått sönder vid avrättningstillfället. Vapnet bör ha varit vasst Figur 1 Huggskada på halskota 4. Foto: Olivia Gustafsson. då tecknen på skadan är tvär och innehåller inga krosskador, vilket tyder mer på ett svärd snarare än yxa och skadans vinkel tyder på att individen befann sig i knäståendeposition framför bödeln. Figur 1 Huggskada på halskota 4. Foto: Olivia Gustafsson (Syse, 2003:95f &Arcini, 2008:97). Figur 2 innehåller ett oidentifierat benfragment med snittskador troligtvis djurbensmaterial. Figur 2 Oidentifierat benmaterial med snittskada. Foto: Olivia Gustafsson. 6

11 Figur 3 Underkäke med snittskada. Foto: Olivia Gustafsson. skador efter halshuggning tenderar att hamna (Syse, 2003:99). På figur 4 ses ytterligare snittskada, i detta fall på ett revben. Det förekommer i form av ett hack intill tafonomiska skador, vilket gjorde det svårt att avgöra om det verkligen var ett snittspår. Snittet liknar ett hack som uppkommit på liknande sätt som snittspår uppkommer hos djurbensmaterial i samband med slaktning. Underkäke med spår av hugg, skadan har utförts med vasst föremål eftersom huggen är skarpt och tecken på krosskada inte finns synligt på fragmentet. Hugget är på underkäkens vänstra sida strax innan tandrötterna finns på käken och börjar från kraniet och fortsätter nedåt mot kroppens riktning. Avrättningen har alltså skett med individen i liggande position och träffat underkäken istället för rakt på halskotorna. Enligt Syses tabell på skador som förekom i materialet är underkäken en träffpunkt där Figur 4 Revben med snittskada. Foto: Olivia Gustafsson. Detta vänstra lårben visar tydliga tecken på ett avsiktligt benbrott med hjälp av något typ av verktyg som först sågat igenom benet till 75% och till sist knäckt av resterande ben. Lårbenet är delat på mitten och ledänden mot skenben och vadben saknas och endast lårbenets ledkula finns kvar. Figur 5 Vänster lårben men huggskada. Foto: Olivia Gustafsson. Snittskada på tinningbenet, går inte att avgöra vilken sida benet sitter på i individens kranium och gör det därför svårt att veta vilken vinkel snittet är utfört. Men eftersom det snarare tyder på snittskada än huggskada är det möjligt att tolka den till att höra samman med någon typ av partering snarare än hugg. 7 Figur 6 Tinningben med snittskada. Foto: Olivia Gustafsson.

12 Figur 7 representerar ett revben med en fraktur, men det går inte att urskilja om denna fraktur har utförts med något typ av vapen. Figur 7 Revben med trauma. Foto: Olivia Gustafsson. Ytterligare ett revben med fraktur, kan inte kopplas samman med något specifikt vapen. Figur 8 Revben med trauma. Foto: Olivia Gustafsson. Figur 9 är ett mellanhandsben med huggskada i lodrät linje men endast på ledändarna. Vilket kan tyda på spår efter partering av individerna. Figur 9 Mellanhandsben med huggskada. Foto: Olivia Gustafsson. Figur 10 är ett revben med fraktur på mitten av benet, det går att urskilja en benpålagring på benets båda sidor vilket betyder att skadan är läkt. 8 Figur 10 Revben med trauma. Foto: Olivia Gustafsson.

13 Figur 11 är en halskota med huggskada som sträcker sig från tvärutskottet på bakre delen av kotan. Skadan är skarp och relativt rak, dock var nog inte denna halskotan i träffpunkten utan denna är sekundärs skadad. Figur 11 Halskota med huggskada. Foto: Olivia Gustafsson. Figur 12 är en halskota som inte går att koppla till en enstaka individ utan tillhör det material som är fragmenterat och omrört. Tydliga spår efter hugg på tvärutskottets vänstra sida och fortsätter över kotkroppens vänstra sida. Skadan är relativt slät, men eftersom resterande ben, bland det omrörda materialet inte går att koppla ihop med denna halskota, är det svårt att konstatera ett specifikt vapen. Hugget går att tolkas till att komma från individens vänstra sida och i knäståendeposition eftersom hugget harträffat kotan från en sned vinkel. Figur 12 Halskota med huggskada. Foto: Olivia Gustafsson. Figur 13 är ett revben med en tydlig fraktur på mitten av benet, frakturen är läkt och har en tydlig benpålagring på båda sidorna av benet. Figur 13 Revben med trauma. Foto: Olivia Gustafsson. Figur 14 visar en fragmenterad oidentifierbar ryggkota som gått itu genom hugg, fyra släta vinklar. De släta vinklarna är från ett skarp vapen förmodat svärd då fragmenten inte har någon typ av krosskada utan endast raka och släta hugg spår. Figur 14 Fragmenterad ryggkota med huggskada. Foto: Olivia Gustafsson. 9

14 Ytterligare revben med fraktur, benpålagring på båda sidorna av benet eftersom frakturen är läkt. Figur 15 Revben med trauma. Foto: Olivia Gustafsson. Figur 16 är ett kraniefragment, troligen tinningben eller nackbenet med hugg spår, skadan är rak och slät, alltså är skadan förmodligen skapat av ett svärd. Placeringen på benet går inte att identifiera utan endast en tolkning om att det har hänt i samband med halshuggning. Utifrån tolkningen av att benet är ett kraniefragment stämmer det att skadan uppkom i samband med halshuggning. Tack vare en tabell som Syse tagit fram, går det att se att kraniet är i riskzonen för att bli träffat vid en halshuggning (Syse, 2003:99). Figur 17 Underkäke med huggskada. Foto: Olivia Gustafsson. individen legat i knäståendeposition på en stupstock (Arcini, 2008:90f). Figur 16 Kranium fragment med huggskada. Foto: Olivia Gustafsson. Figur 17 representerar en vanligt förekommande skada som uppstår i samband med halshuggning, det vill säga en underkäke med spår efter hugg. Denna skada tolkas komma av ett svärd på grund av dess raka och släta yta. Hugget är placerat på individens högra sida och börjar nerifrån och går upp mot kraniet i en sned vinkel åt höger. Enligt Arcini är det vanligt för underkäken att få dessa skador i samband med halshuggning om Figur 18 är det vänstra pannbenet med en huggskada, ett tydligt hack i benet som skapat en kilformad skada. Kilformen går att identifieras att vara från en yxa, det förekommer ingen krosskada på benet. Vapnet kom från vänster sida och gick inte igenom benet, förmodligen i samband med en halshuggning eftersom skador på kraniet är vanligt i det sammanhanget. Figur 18 Vänstra sidan av pannbenet med huggskada. Foto: Olivia Gustafsson. 10

15 Figur 19 är ett kraniefragment med huggskada, den har inte gått igenom benet utan har bara kapat det översta skalet. Skadan är rak och relativt slät, men i detta fall liknar det inte skadorna som uppkommer efter ett svärd, utan snarare ett resultat efter en yxa som inte varit speciellt vass. Figur 19 Kranium fragment med huggskada. Foto: Olivia Gustafsson. Figur 20 visar på en huggskada som är placerad på ett fingerben i lodrät riktning förutsatt att individen är i anatomisk position. Skador på fingerben uppkommer antingen i samband med partering av kroppsdelar eller i samband med att individen utfört en stöld och får handen avhuggen innan halshuggningen (Arcini, 2008:99ff). Figur 20 Fingerben med hugg skada. Foto: Olivia Gustafsson Figur 21 är vänster lårben med en fraktur, den är läkt och har en benpålagring på benets vänstra sida vilket innebär att det var på den vänstra sidan av benet som frakturen uppstod. Skadan gick inte igenom benet, då hade det funnits benpålagring på benets båda sidor. Figur 21 Lårben med trauma. Foto: Olivia Gustafsson Figur 22 är ett armbågsben med två läkta frakturer där benet har gått av helt på det ena stället, det vänstra. Detta kan tolkas eftersom det finns benpålagring på båda sidorna. Figur 22 Armbågsbenet med trauma. Foto: Olivia Gustafsson. 11

16 Figur 23 är ett pannben med ett penetreringshål i form av en fyrkant. Denna typ av skada kan komma från två olika föremål, antingen en spik som användes vid stegling av en individ (Karlsson, 2008:62) eller av stickvapen från strid, som stämmer överens med skadorna från Gotlands invasion 1361(Thordeman, 1944:134f). Figur 23 Dorsalt mot pannbenet med huggskada. Foto: Olivia Gustafsson Figur 24 är ett revben med en läkt fraktur, frakturen har benpålagring på båda sidorna vilket innebär att benet varit helt av. Figur 24 Revben med trauma. Foto: Olivia Gustafsson. Figur 25är ytterligare ett revben med fraktur, i detta fall en mindre fraktur som eventuellt inte gjort att benet har gått av helt. Benet har benpålagring men ytterst lite. Figur 25 Revben med trauma. Foto: Olivia Gustafsson. Figur 26 är en ländkota på räv med en huggskada, räven har alltså blivit huggen uppifrån och snett bakåt mot svansen. Det går inte att avgöra om räven blivit styckad i syfte som mat eller om den är offrad. Eftersom den ligger mellan två lager av människoben, det innebär att den inte kan vara en nutida räv. Under lång tid i folktro kunde räven skydda mot trolldom. Därför kan räven ha blivit avrättad och deponerad i syfte att driva bort trolldom från de avrättade under Figur 26 Ländkota på räv med huggskada. Foto: Olivia Gustafsson. galgen( 12

17 Figur 27 är en underkäke med huggskada på dess undersida, skadan är rak och slät vilket indikerar på ett vasst vapen. Arcini menar på att det är enklare att träffa underkäken vid avrättning med svärd på grund av att individen står på knä med huvudet lutat bakåt för att bödeln ska kunna komma åt halsen (Arcini, 2008:96). Figur 27 Underkäke med huggskada. Foto: Olivia Gustafsson. Figur 28 är en halskota med en huggskada som sträcker sig från ena tvärutskottet, över kotkroppen och sedan till det andra tvärutskottet. Det går inte att identifiera vilken halskota det är eftersom denna är funnen bland det omrörda skelettmaterialet. Det är skarpa kanter vilket tyder på troligtvis ett svärd, men på grund av kotans också tafonomiska skador det vill säga skador som uppkommer efter att de blivit deponerade, är det svårt att avgöra vilket riktning svärdet åkte i. Figur 28 Halskota med huggskada. Foto: Olivia Gustafsson. Figur 29 är ett fragment av vänstersidan av en underkäke med ett snittspår. Spåret är kilformat vilket indikerar på att komma från en yxa, med tanke på att hugget var relativt litet och inte har gått igenom benet, bör detta vara en miss som inte var det dödande slaget. Figur 29 Underkäke med huggskada. Foto: Olivia Gustafsson. Figur 30 är ett oidentifierat Rörben vilket var ett av de 4 återkommande typer av fragmenteringsform. Valt att notera denna typ av fragmentering och tolkar den som endast bestå av tafonomiska skador. Figur 30 Rörben med återkommande fragmentering. Foto: Olivia Gustafsson 13

18 Figur 31 är en tappkota, det vill säga halskota nummer två. Den har fått ett en huggskada på kotans främre del men hugget har inte delat den. Eftersom denna skada sitter på framsidan är det möjligt att dra slutsatsen att hugget började i halsen där individen stått på knä och lutat huvudet bakåt för att bödeln ska kunna träffa halsen. Eller handlade denna skada om att bödeln skulle separera individens huvud från kroppen. Troligen var detta hugg inte det Figur 31 Tappkota med huggskada. Foto: Olivia Gustafsson. slutgiltiga vid avrättningen utan endast en felträff eller en handling efter döden. Skadan har både skärande och krossande karaktäristiska drag vilket kan indikera på ett användande av yxa förekom På figur 32 är ett oidentifierat kraniefragment med en huggskada som skapat en rak och slät linje i skalltaket. Vanligt förekommande hugg, dock inte inom avrättning utan snarare i våldsrelaterade sammanhang (Syse, 2003:97). Figur 32 Kranium fragment med huggskada. Foto: Olivia Gustafsson På figur 33 är det ett revben med en fraktur där benet har gått av helt och även läkt snett därav knäcken som uppstått på revbenet. Figur 33 Revben med trauma. Foto: Olivia Gustafsson. Skenbenet på figur 34 har haft en fraktur där benet har läkt igen med en liten mängd benpålagring. 14 Figur 34 Skenben med trauma. Foto: Olivia Gustafsson.

19 Figur 35 är ett oidentifierat kraniefragment med en tydlig huggskada, eftersom benet är fragmenterat går det inte att säga vilket ben det är, detta ben går endast att konstatera att vara ett djurben. Figur 35 Kranium fragment med huggskada. Foto: Olivia Gustafsson. Figur 36 är skenbenets yttersta ände hos nötkreatur, eftersom det endast är änden kvar hos nötkreaturen kan det tolkas som att djuret blivit slaktad. Enligt Roman har majoriteten av de djur som blir slaktade, representerade skador på ledändarna (Roman, 2015:26). Figur 36 Distala änden på skenben hos nötkreatur med huggskada. Foto: Olivia Gustafsson. På figur 37 ser vi ett revben med en läkt fraktur. Benpålagring på undersidan i form av en triangel. Figur 37 Revben med trauma. Foto: Olivia Gustafsson. Revben med en avvikelse på figur 38, svårt att avgöra om det är en sjukdom eller en läkt fraktur. Figur 38 Revben med avvikelse. Foto: Olivia Gustafsson. 15

20 Figur 39 är ett revben med en fraktur på mitten av benet, den har läkt aningen fel och har därför blivit en knäck i benpålagringen. Figur 39 Revben med trauma. Foto: Olivia Gustafsson. Figur 40 är ett kraniefragment med huggskada, skadan är en rak linje med en slät yta. Det går inte att avgöra vilket specifikt kranieben det är men med säkerhet åtminstone ett skalltak. Dessa typer av skador uppkommer framför allt i våldsrelaterade sammanhang som exempelvis strid (Syse, 2003:97). Figur 40 Kranium fragment med huggskada. Foto: Olivia Gustafsson Figur 41 är en Ledände som inte växt ihop med resten av benet, vilket innebär att individen är relativt ung. Denna Ledände har en huggskada då änden är delad på mitten. Det har utförts med ett vasst vapen och skadan är rak och slät, vilket kan indikera på att svärd är vapnet som användes i detta fall. Figur 41 Ledände med huggskada. Foto: Olivia Gustafsson. 16

21 3.2 Grötlingbo Figur 42 är en halskota med huggskada över tvärutskottet och är även delad på mitten i samband med ett hugg. Hugget är väldigt rakt och slätt och har inte orsakat någon form av krosskada på kotan, vilket tyder på vasst vapen. Figur 42 Halskota med huggskada. Foto: Sonja Blinova. Figur 43 är ett kotfragment, det vill säga tvärutskottet på kotan. Huggskadan sträcker sig över hela fragmentet, ytan är slät och rak vilket tyder på att ett vasst vapen har orsakat skadan. Figur 43 Kotfragment med huggskada. Foto: Sonja Blinova. Figur 44 är ett fragmenterat skulderblad med huggskada, hugget är placerat på skulderbladets sida och sträcker sig längs med hela kanten i en rak och slät linje. Hugget är placerat nedanför utskottet på individens vänstra skulderblad. Figur 44 Skulderblad med huggskada. Foto: Sonja Blinova. Figur 45 är identifierad till halskota 6 med huggskada som delat kotan på mitten, vågrätt. Både kotkroppen och tvärutskotten är delade och har en jämn yta efter vapnet. Hugget är dock aningen snett och indikerar på att individen legat ner, troligtvis i en stupstock, då hugget har påbörjats från nacken och framåt. Figur 45 Halskota med huggskada. Foto: Sonja Blinova. 17

22 Figur 46 Underkäke med huggskada. Foto: Sonja Blinova. Figur 46 är en underkäke med huggskada, skadan är riktad bakåt mot nacken och har en kantig med skarp kant. Denna skada är vanligt förekommande i samband med halshuggning i en stupstock där bödeln träffat fel. I detta fall är det svårt att avgöra vilket typ av vapen som använts, ingen krossande skada kan tolkas men inte heller ett skarpt hugg som endast är svärd. Alltså tolkas det att vara en vass yxa, baserat på det kilformade mönstret på underkäken. Figur 47 representerar ett helt kranium med en läkt huggskada på individens vänstra sida av pannbenet. Skadans rundade kanter och dess sammanväxt indikerar på att skadan är läkt och att individen överlevt. Figur 47 Kranium med huggskada i pannbenet. Foto: Sonja Blinova. Figur 48 Fragmenterat benmaterial från en underkäke med huggskada. Foto: Sonja Blinova. Figur 48 representerar ett benfragment från en underkäke med huggskada, där hugget är placerat till vänster på fragmentet och urskiljs i form av ett rakt streck. Detta är utfört av ett vasst vapen men förmodat med lite kraft, då benet inte gått itu. Men eftersom underkäken är en ett ben där skador i samband med halshuggning vanligtvis uppkommer, därför tolkas denna skada ha uppkommit i samband med en halshuggning. Figur 49 är identifierat till höger sidan av en underkäke med huggskada i en rak linje strax innan tandraden börjar. Troligtvis har denna skada uppkommit i samband med halshuggning, där individen varit placerat i en stupstock eftersom skadan börjar från baksidan av käken och sträcker sig fram cirka två centimeter på benet där det sedan gått av. Figur 1 Underkäke med huggskada. Foto: Sonja Blinova. 18

23 Figur 50 är identifierat till tvärutskott på en halskota där hugget har tagit bort själva kotkroppen och endast lämnat kvar tvärutskotten delade i vågrät riktning. Skadan är förmodad att ha uppkommit vid halshuggningen av individen och ger en känsla av rak yta, eftersom den sitter samman med figur 51. Figur 50 Halskota med huggskada. Foto: Sonja Blinova. Figur 51 är andra halvan av figur 50, detta är beräknat vara halskota 3 och också en huggskada men saknar tvärutskottet på kotans högra sida. Tolkningen av Figur 50, 51 och 52 är att individen blivit träffad av ett vasst vapen, från sidan, troligtvis svärd eftersom det inte existerar några krosskador på något av benen. Skadan tolkas ha uppkommit från vänster med individen i en knäståendeposition med huvudet aningen lutat bakåt. Figur 51 Halskota med huggskada. Foto: Sonja Blinova. Figur 52 är halskota 4 och representerar en huggskada som täcker en ytterst liten del av tvärutskottet på kotans vänstra sida. Denna kota hör samman med individen från figur 50 & 51. Tolkningen är att denna kota endast har råkat ut för en liten del av skadan eftersom endast hörnet är träffat. Figur 52 Halskota med huggskada. Foto: Sonja Blinova Figur 53 är ett kotfragment med en tydlig och slät huggskada som representeras över hela fragmentet i en sned vinkel. Även detta var troligen utfört av ett vasst vapen, men går inte att identifiera vilket, då resten av benet saknas. Figur 53 Kotfragment med huggskada. Foto: Sonja Blinova. 19

24 Figur 54 är ett benfragment från vadbenet med en huggskada som har delat benet på mitten. Kanterna är skarpa och raka och innehar inga tecken på krosskada. Detta kan vara ett tecken på att en typ av partering i syfte av att stegla individen har utförts, eftersom bödeln då fick i uppgift att stycka individerna. Figur 54 Oidentifierat benmaterial med huggskada. Foto: Sonja Blinova. Figur 55 är halskota 3 som hör samman med figur 56 och 57. Denna kota är då placerad över den kluvna kotan och har därför fått en skada i samband med halshuggningen. Men denna kota var inte huvudliga träffpunkten. Den högra sidan på kotans tvärutskott har blivit träffad, alltså träffades kotan från höger. Figur 55 Halskota med huggskada. Foto: Sonja Blinova. Figur 56 är den sammansatta varianten på figur 57 och visar hur halskota 4 har blivit träffad från vänster sida för att sedan ha fortsatt genom kotan och sedan träffat figur 55 på dess högra sida. Figur 56 Halskota med huggskada. Foto: Sonja Blinova. Denna klyvning tyder på att individen har blivit avrättad med svärd, på grund av saknad av krosskador. Individen bör ha varit placerad i knäståendeposition, med huvudet aningen bakåt och sedan har bödeln träffat snett på halskotan, vilket ledde till en klyvning på mitten. Figur 57 Halskota med huggskada. Foto: Sonja Blinova. 20

25 4 Analys Analysen består av separata underrubriker med sammanställning av skelettmaterialets skador, en jämförelse mellan lokalernas olika skador. Vidare beskrivs det svenska rättssystemet mellan talet och bödelns funktion i samhället under samma tid samt en beskrivning över vilka brott som kan kopplas samman till vilket straff. 4.1 Sammanställning av skadorna på Galgberget Materialet från Galgberget har visat på olika typer av skador, både våldsrelaterade som inte tyder på en avrättning samt skador som går att direkt koppla till avrättningar. De skador som kopplas samman med alla typer av våldsrelaterade skador är de trauma som påträffats på sammanlagt 11 revben, då benen gått helt av och läkt eller då benen endast har fått en benpålagring förmodat efter en spricka i revbenen. En fraktur på ett lårben där benpålagring uppvisades enbart på ena sidan av benet vilket kan indikera på att benet endast fått en spricka och inte gått av helt. Två frakturer noterades på ett armbågsben där läkningen har skapat två benpålagringar som har en boll liknande utseende. Ett skenben med fraktur, även det har läkt med benpålagring på benets båda sidor. En penetreringsskada på ett pannbensfragment, formen på penetreringsskadan är fyrkantig och tolkas vara antingen av en pil eller från en spik som använts vid stegling, det vill säga då de spikade upp den avrättades kroppsdelar på pelare. Denna penetreringsskada går inte att säkert att koppla till ett specifikt vapen eftersom det inte finns några övriga föremål att bekräfta en teori med. De vanligaste dödliga skadorna från Galgberget är de halskotor som träffades vid halshuggningen. Det är sex halskotor, varav den ena går att identifiera till att vara nummer sex. Resterande kotor med huggskador går inte att identifiera till vilket nummer den har på grund av avsaknad på resten av kropparna för dessa individer. Ytterligare huggskador vanligtvis uppenbarar sig i samband med halshuggning är på underkäken, fyra underkäkar från olika individer är identifierade att ha varit frånindivider som fått möta döden via halshuggning. Eftersom underkäken sitter på en sådan plats med den vinkeln råkar även den ut för hugg spår, då eventuellt halskotorna befinner sig bakom käken i olika positioner. Vanligast är att underkäken träffas när individen ligger i en stupstock och bödeln hugger snett. Men det är också vanlig att om individen står i knäposition och lutar huvudet bakåt, ligger underkäken i träffradien. På Galgberget finns även sex fragment från individer kranier, både, pannben, tinningben och skalltak gick att identifiera med huggskador. Huggskador på specifikt kranier i dessa sammanhang har tolkats till att antingen vara i våldsrelaterade sammanhang utanför galgen, eller vara en del av steglingsprocessen precis som de snittspår som nämndes ovan. Andra skador som kan kopplas samman med stegling är de Rörben som har blivit delade på mitten. I första hand är de delade med hjälp av ett odefinierat verktyg, dock inte genom hela benet, utan resterande bit knäcktes sedan av med handkraft. Detta utfördes eftersom kropparna delades i bitar för att sedan visas upp för allmänheten som avskräckningsmetod. De något mindre förekommande skador av hugg är de 21

26 som sitter på individernas mellanhandsben och fingerben. Det var ett mellanhandsben och ett fingerben som representerar huggskador. De båda har huggskador på långsidorna och verkar blivit delade i lodrät riktning, men skadorna är endast på ledändarna på de båda benen. I benmaterialet upptäcktes ett benfragment som uppvisade en annorlunda huggskada, och detta var en Ledände som inte hade vuxit ihop med sitt tillhörande ben ännu, det vill säga benet hade inte fusionerats och ledänden var kapat på mitten. Vidare i analysen identifierades även tre djurben, även dessa med olika huggskador. En räv kota, en Ledände av skenbenet från nötkreatur och till sist ett kraniefragment från troligt nötkreatur. Rävens kota innehöll ett kraftigt rakt hugg, nötkreaturens skenben hade tecken på slaktspår och det troliga nötkreaturens kraniefragment uppvisade även tecken på slaktspår. 4.2 Sammanställning av skadorna på Grötlingbo I benmaterialet från Grötlingbos avrättningsplats identifierades tio halskotor och en bröstkota med hugg spår, vilket innebär att hos de sex funna individerna var de skadade kotorna uppdelade hos tre individer eftersom det endast var tre individer som blivit halshuggna. Utöver dessa identifierade kotor fanns även två fragment som endast kunde identifieras till att vara kotfragment med huggskador. Vidare i analysen av Grötlingbos benmaterial fanns det även tre benfragment som identifierades till underkäkar, även dessa med tydliga huggskador, Den ena käken var mer fragmenterat än de övriga två. I analysen fanns även andra enstaka benmaterial som är mindre vanligt förekommande på en avrättningslokal, dessa var, ett skulderblad, ett vadben, båda dessa med huggskador men även ett helt kranium med en läkt våldsrelaterad skada på individens vänstra sida av pannan. 4.3 Jämförelse mellan lokalerna I analysen av benmaterialet från Galgberget och Grötlingbo uppkom märkbara skillnader både i miljön och bland funna skador. Den primära skillnaden på platserna är hur de syns idag, Galgberget går att besöka för att titta på galgen och dess mur som fortfarande står precis som den gjorde då galgen var aktivt använd. Grötlingbo däremot är idag ett grustag där ingen typ av galge är synlig, det enda som arkeologerna har hittat, som nämndes tidigare var det troliga stolphålen, men dessa går inte för människan att idag titta på. Ytterligare skillnader mellan platserna i sig är att Galgberget har nedtecknat i skriftliga källor om det material som arkeologer och osteologer kan komma att stöta på vid analysen av materialet. Grötlingbo fann arbetarna på platsen i samband med att de skulle använda gruset som är på platsen. Men det är inte endast lokalerna i sig som skiljer sig åt, utan även skadorna som hittades på individerna från varje lokal. De primära skillnaderna i skelettmaterialet är att Galgberget innehar fler avrättade individer, åtminstone i dagsläget. I benmaterialet från Grötlingbo förekommer till störst del skador som uppstått i samband med halshuggning, detta syns på halskotorna hos de avrättade. Detta finns även på skelettmaterialet från Galgberget men är inte lika övervägande som i Grötlingbo. Galgbergets material är välfördelad bland skadorna, men den största skillnaden på platserna är att Galgberget även hade en stor del med eldpåverkat material. Det förekommer ingen osteologisk analys på det eldpåverkade materialet eftersom det är svårt att konstatera skador. Det förekommer inget eldpåverkat eller bränt benmaterial i Grötlingbo. Galgberget innehåller även benmaterial med trauman i form av frakturer, majoriteten av dessa ben är revben. I Grötlingbo förekommer inga frakturer. 22

27 Vilka typer av skador finns i Galgberget och vilka skador finns i Grötlingbo. Klumpar ihop platserna, generell beskrivning för varje lokal. 4.4 Rättssystemet från till 1850-talet I stora delar av Sverige under medeltiden var lagarna och rättssystemen väldigt lika, det handlade om att följa Guds vilja oavsett vilken stad du bodde i. Visby i sig var en stadsmiljö och även handelsplats, vilket gjorde det viktigt för besökarna att veta om att Visby hade ett fungeranderättssystem (Svensson, 2008:67). och placerade därav galgen på ett berg vilket gjorde det möjligt för besökare att se de avrättade individernas kroppar ligga eller hänga kvar på avrättningsplatsen (Widerström, 2007:3). Grötlingbo däremot var en avrättningsplats på landsbygden där tolkningar av stolphålen som hittades, hade fokus på stegling (Pettersson, 2011:67ff). Det generella rättssystemet som fanns i Sverige från talet var fokus på betalning. Hade människan i samhället utfört ett brott var det prioritering att betala böter för sin handling, vilket ledde till att om den dömde inte kunde betala för sina handlingar blev familjen tillfrågad om att betala summan för brotten. Om familjens svar blev nej, dömdes alltså denne individ till döden (Sandén, 2008:122). Under medeltiden kallades lösningen för brottslighet, konfliktslösande och kompenserande, vilket innebar att den drabbade blev kompenserad för handlingen och den dömde blev straffad, val av straff och kompensation varierade för olika brott. Det viktiga var att den skyldige skulle bli avskräckt från att utföra brott igen med ett straff som skulle göra den drabbade kompenserad. Men det var även tvungna att komma fram till ett straff som var tillräckligt motiverande för att andra inte skulle utföra brott (Sandén, 2008:122). Alla brott var inte lika simpla att komma undan med, exempelvis skattelögn eller lurande av pengar, barnamord, tidelag, mord, dråp och/eller ett icke kristet levnadssätt gav döden som straff (Sandén, 2008:122&109). I Döden som straff nämner Arcini att vid tillräckligt grova brott blev individen först av med handen, sedan halshuggen eller hängd, detta berodde på vilket kön individen var. En kvinna kunde exempelvis inte hängas, då det fanns en risk för att folket såg under klänningen på henne. Efter halshuggningen steglades eller brändes de också, även dessa alternativ berodde på vilket kön. Under denna tid fanns tankarna om häxeri och därför brändes kvinnorna och männen steglades, självklart med undantag (Arcini, 2008:100f). Alla sexuella handlingar utanför deras äktenskap var förbjudna och straffet för denna handling blev hårdare under 1600-talet. Exempelvis horsbrott, innebar att två personen ingick en sexuell relation då den ena av dem var gift. År 1560 blev de människor som haft en sexuell relation tillsammans med en gift kvinna dömda till döden, var kvinnan däremot ogift och mannen var gift blev följderna endast böter (Sandén, 2008:109). 4.5 Vilka straff får vilket brott? Med fokus på de tre framträdande skador på skelettmaterialet går det att koppla samman brott beroende på vilken avrättning, dock finns det ytterligare en avrättning som vanligtvis inte visar sig på materialet, exempelvis hängning, den metoden kommer inte bli presenterad nedan. 23

28 4.5.1 Huggskador med svärd eller yxa Huggskador med antingen svärd eller yxa uppkommer i samband med halshuggning medan snittspår och andra våldsrelaterade handlingar uppkommer utanför galgen. Via litteraturstudier av de fall där människor blivit dömda för sina brott, nämns halshuggning av svärd i samband med högre uppsatta människor i samhället, i detta fall handlade det om två borgmästare som blivit halshuggna efter att de förrått kungen. Detta brott var bland det värsta en människa kunde göra och blev därför av med handen innan halshuggningen. Vidare i de litterära källorna finns domar av vanligt förekommande brott, barnamord. Detta ledde direkt till galgen för halshuggning och sedan brändes kvinnor på bål och männen steglades (Widerström, 2008:6 8). En man, dömdes till halshuggning för mord. Ytterligare en man år 1699 dömdes till halshuggning för att ha misshandlat sin mamma. Nedan följer citat som Per Widerström plockat fram ur tidigare litteraturstudier. Helena Jacobsdotter från Gammelgarn för Barnamord, blifwit Halshuggen och i Båle bränd d. 6 December 1758 (Widerström, 2008:6) Barnamördaren Jöns Schrants sitt egit Barns mördare, efter Hoffrättens Utslag, hans högra hand och sedan Hufwudetaf Skarprättaren afhuggne, samt hufwudet och hand på en Påle upsatte och den öfrige kroppen ther jämte uplagde på 4 Stegel. D.21 Januarii utanför Staden rättad (Widerström, 2008:6 8) Snittspår eller partering Dessa typer av våldsrelaterade skador uppkommer i samband med partering av individerna, det vill säga parteringen som sker efter halshuggningen. En individ år 1699 dömdes till döden på grund av mord och mordbrand men innan avrättningen skulle hans lemmar krossas (Svensson, 2008:70). Nedan följer ett citat som bekräftar denna dom. Den ena av de två som avrättades var Bengt Horpiskare för mord och mordbrand. Han blev också rådbråkad, det vill säga man krossade hans lemmar före avrättningen. Den andre va Botel Olofson som hade slagit sin Moder och måste derföreendoch mista sitt hufwud (Svensson, 2008:70) Penetrerande skador Dessa typer av skador uppkommer vanligtvis i samband med våldsrelaterade situationer eller i samband med steglingen som var vanligt förekommande för de avrättade männen under medeltiden. I materialet från korsbetningen förekom denna typ av skada med en bredvidliggande pil. Dock även en individ med liknande skada hittades istället med en spik i graven. 4.6 Bödeln I det tysta språket går det att finna ordet bodel redan under 1200-talet men Sveriges äldsta stadslag innehållande namnet bödel uppkom under 1200-talet, den hette Björköarätten och det var första gången bödeln nämns, dock med namnet stupagreve. I Visby uppkom första omnämnda bödeln vid 1340-talet och var då ansvarig för kroppsstraff och avrättningar. Han var ansvarig för stupan eller skampålen, stupan var platsen där avrättningar och bestraffningar utfördes, vid denna plats fanns även en fångstkista. Första gången bödeln nämns i en landslag är vid 1442 av Kristoffer, där står det nedskrivet vad en bödel ska arvoderas samt av vem. Vid denna tid var bödeln högre uppsatta ämbetsmän, men detta kom att ändras då avrättningar 24

29 blev en allt vanligare bestraffning i samhället. De valde sedan ut människor med lägre status för att utföra avrättningen, eftersom det enligt Guds ord var en dubbel synd att avrätta människor mot betalning. På grund av Guds ord var kristendomen tvungen att acceptera kristna som dödade andra människor i och med korstågen, i krigen och i avrättningarna. För att komma undan Guds ord och lagen skulle därför inte kyrkans män medverka på avrättningarna. Augustinus som anses vara föregångsmannen det rättfärdiga kriget vilket menade på att man som människa skulle vända andra kinden till (Sandén, 2016:10f). Under 1600-talet sågs bödelns uppgift som en negation av det goda, han ansågs inte som oönskad men hans arbete var att dyka upp när något hemskt hade hänt. Hans position sågs som en vidmaktshållning vid ordningen och människors samhälleliga klass med arbetsuppgifter i att bevara olikheterna och påvisa vad som var rätt och fel bland befolkningen (Sandén, 2016:288f). 25