Å-gång norr. Starten sker vid en infotavla där Vilshultsån möter Holjeån bakom Liljas café.

Transkript

1 Den norra delen av Å-gång följer Snöflebodaåns västra sida norrut och har sex stopp. I början går den fram på vägar och stigar längs ån men efter stopp två vid Nogelidsbron så följer man ån i obanad terräng. Stoppen är utmärkta med en stolpe med nummer på. I övrigt är det inga markeringar i terrängen utan man får följa ån. Å-gång norr Text: Mikael Gustafsson & Tommy Wiren Foto & layout: Mikael Gustafsson Starten sker vid en infotavla där Vilshultsån möter Holjeån bakom Liljas café. Infotavlan bakom Liljas. Ta gärna med barnen på vandringen. Mellan stopp fyra och fem slingrar sig ån lugnt fram i terrängen.

2 Strax innan man passerar under vägen mot Svängsta går man under ett imponerande byggnadsverk. Det är ett spår efter den tid då Olofström hade två järnvägsstationer. Först byggdes 1886 ett smalspårigt sidospår till Blekinge kustbana med sträckningen Sandbäck-Gränum-Olofström och stationsområdet låg några stenkast bort där dagens vårdcentral ligger. Stationen hette Holje station byggdes den normalspåriga järnvägen Älmhult-Olofström-Jämshög- Näsum-Sandbäck-Sölvesborg med dagens station vid väg 121. Stopp 1 - Järnvägsbron 1909 byggde man en smalspårig förbindelsebana mellan de båda stationerna och den gick på den här järnvägsbron la man ner Holjebanan och idag är det cykelbana på bron istället. Järnvägsbron över Snöflebodaån. Holje station. Stationshuset flyttades sedan och är nu skyttepaviljong vid Olofströms skjutbana. Tåg på järnvägsstationen i Olofström. Tåget står på den smalspåriga anslutningslinjen från Holje station. Den normalspåriga järnvägen till höger i bild. Foto: Svenska järnvägsföreningen

3 Stopp 2 - Nogelidsbron Efter att ha passerat under vägen mot Kyrkhult följer man en stig upp till ett bostadsområde och går sedan ut till Snöflebodavägen. Efter en kort vandring norrut går sedan Nogelidsvägen ner till höger. Bron är en gammal stenbro och har man tur kan man se forsärla vid bron. En liten bit norr om bron växer det stora bestånd av ormbunken safsa eller kungsbräken som den också kallas. Den växer gärna så den doppar sina blad i rinnande vatten. Längs kanten på ån växer också stinknäva vars doft man känner om man gnuggar på bladen. Det latinska namnet robertianium gav Linné växten efter sin kritiker den franske botanisten Robert. Nogelidsbron Stinknäva Forsärla finns längs hela Snöflebodaån. Safsa vid Nogelidsbron.

4 Stopp 3 - Död ved Efter att ha följt åns västra sida och gått en liten bit på Snöflebodavägen ser man en hög brant på åns östra sida. Nedanför branten ligger en stor ek som trillat rakt över ån och fortfarande har markkontakt med rötterna. Trädet kommer nu att sakta dö och ge liv åt stor mångfald av olika arter av svampar, skalbaggar, mossor mm. En sägen gör även gällande att Karl XII:e trillat nedför branten med en häst och tappat sin snusdosa i fallet... Klibbticka på granstubbe. Klibbtickan är en vanlig ticka på ganska nyligen död ved och underlättar för efterföljande svampar och insekter. Vintertid brukar några strömstarar hålla till längs ån och vissa år häckar de också. Har man lite tur kan man träffa på dem här. Strömstare Eklågan över Snöflebodaån.

5 Död ved Gamla döda trädstammar och stubbar har stor ekologisk betydelse. De används både som skafferi och barnkammare för ett stort antal organismer. Uppemot 3500 insektsarter (varav ca 1000 skalbaggar) är beroende av död ved i skogen. Ju grövre träden är, desto fler nischer finns tillgängliga. Därför ökar antalet representerade arter med stammens bredd. Ett nyligen dött träd blir först angripet av insekter som specialiserat sig på kambiets näringsresurser. Till denna grupp hör barkborrar, bl.a. granbarkborren, som gnager gångar och lägger sina ägg i mellanbarken. Larverna tillgodogör sig sedan kambievävnaden under sommaren. Ved består i huvudsak av cellulosa och lignin. Cellulosa är en begärlig sockerart medan ligninet ger trädet dess styrka och stabilitet. Insekter kan bara bryta ned cellulosa med hjälp av bakterier i tarmkanalen. De flesta insekter måste därför gå omvägen genom cellulosanedbrytande svampar, ex. klibbticka, för att få tag på det energirika sockret. Processen när svamp bryter ned cellulosa kallas brunröta p.g.a. den bruna restprodukten som består av modifierat lignin. De enda organismer som kan bryta ned lignin är vitrötande svampar, ex. fnöskticka. Dessa har också förmåga att bryta ned cellulosan. Under nedbrytningens gång koloniseras veden av mängder av olika organismer. Insekter av olika slag använder den alltmer nedbrutna trädstammen dels som boplats, dels för att lägga sina ägg. Larverna och vuxna individer lever på svamparnas fruktkroppar, mycel och sporer. Samtidigt kan de själva bli föda åt rovinsekter, fåglar eller gnagare. De senare utnyttjar också stammen som boplats, eller för att söka skydd och fuktighet. Med tiden täcks allt större del av ytan av mossor och lavar. En kompakt näringsväv har uppstått i den döda veden. Artsammansättningen vid en viss tidpunkt är beroende av graden av trädstammens nedbrytning. Efter år, när veden är helt nedbruten, har allt lagrat kol och kväve återförts till naturen och kretsloppet är slutet. Källor: Ekologi för miljöns skull, Ingemar Hjort Biologisk mångfald, Forskningsrådet Formas och Vetenskapsrådet Nationalencyklopedin,

6 Stopp 4 - Hårklomossa En bit norr om stopp 3 går man genom en planterad granskog och här finns i åkanten den kanske mest celebra arten i Snöflebodaån - hårklomossan. Hårklomossan har huvuddelen av sin europeiska population i Sverige. Den har sin största förekomst i vattendrag i Blekinge, södra Småland och nordöstra Skåne. Den är beroende av kraftiga variationer av vattenståndet oftast på en meter eller mer och växer på stenar eller trädrötter nära vattenbrynet. Den är upptagen på Bernkonventionens lista över särskilt skyddsvärda växter och är i Sverige rödlistad och fridlyst. Mossan finns ganska sparsamt längs hela Snöflebodaån. I granskogen växer det vackra gräset bergsslok. Längs ån finns här också många fina lekbottnar för öring. Håklomossa på alrot vid stopp 4. Hårklomossa Bergsslok Det finns många fina lekbottnar för öring i ån.

7 Stopp 5 - Bergsbrant vid ån En bit norr om man passerat förbi den lilla bryggan över ån så kommer man till en fuktig bergsbrant nere vid ån. Här trivs olika ormbunkar som stensöta, lundbräken, hultbräken, ekbräken, svartbräken och träjon. Många olika mossor trivs också i de fuktiga skrevorna på branten, en av dessa, kuddäppelmossan är Värmlands landskapsmossa och är lätt att känna igen på de äppelformade sporhusen. Bergsbrant vid ån, sedd norrifrån Svartbräken Kuddäppelmossa

8 Stopp 6 - Blockig bäckravin Strax innan en liten fors skall man vika av från Snöflebodaån och följa den lilla Hullingarydsbäcken upp mot Snöflebodavägen. Bäcken går fram i en blockig och fuktig ravin med höga naturvärden. I bäcken växer näckmossa och missne och bredvid hittar vi rankstarr och småvänderot. Här finns även dvärghäxört och västlig husmossa som är en rödlistad mossa som indikerar urskogsartade ädellövskogsmiljöer. Missne Rankstarr Småvänderot Blockig bäckravin

9 Ravinen Efter ca 2,5 km vandring uppströms rinner Hullingarydsbäcken ut i Snöflebodaån. Hullingarydsbäcken var förr sockengräns mellan Jämshögs och Kyrkhults socken. Vandringen viker här av längs bäcken i nordvästlig riktning mot Snöflebodavägen. Ett stycke upp längs bäcken ligger en blockrik ravin. Den är klassad som nyckelbiotop (se faktaruta), vilket innebär att den hyser mycket höga naturvärden. Dessa områden har egenskaper som gör att de har en nyckelroll för skogens missgynnade och hotade djur och växter. En nyckelbiotop är inte beroende av storleken. Begreppet kan innefatta allt från ett enskilt träd eller en liten källa, till ett mycket stort urskogsliknande område. Förekomsten av en rödlistad (se faktaruta) art gör inte automatiskt ett område till nyckelbiotop, och motsatsen, ett område kan klassas som nyckelbiotop utan att ha några rödlistade arter. Det är den samlade bedömningen som är utslagsgivande. I ravinen finns flera arter som trivs i den fuktiga miljön. Missne (Calla palustris) växer bara på blöta ställen. Artnamnet palustris kommer av latinets palus som betyder kärr, och syftar på växtplatsen. Gå inte där det växer missne. Ofta är det väldigt dyigt just där, med stor risk att sjunka ner långt över stövelskaften. Bäckbräsma (Cardamine amara) kan enligt C.F. Nyman användas som sallat (Utkast till svenska växternas naturhistoria,1867). Trots detta är det inte att rekommendera, eftersom artnamnet amara är latin för bitter eller besk och syftar på bladens smak. Dvärghäxört (Circaea alpina) förekommer ganska sällsynt över hela landet. Artnamnet alpina antyder att den hör hemma i alpina miljöer. Rankstarr (Carex elongata) är ett ganska vanligt starr i blöta marker. Dess artnamn elongata kommer av latinets elongare som betyder förlänga eller utdragen och syftar på axsamlingen. Samtliga uppräknade arter är signalarter. Begreppet avser en typ av indikatorarter som är användbara för att lokalisera och urskilja skogar med höga naturvärden, som eventuellt kan vara nyckelbiotoper. Kriterier för en signalart är att den är någorlunda vanlig med jämn utbredning. Den ska vara lätt att upptäcka och identifiera i fält och sakna förväxlingsbara arter. Naturligtvis ska den också vara starkt knuten till områden med höga naturvärden. Den Västliga husmossan (Loeskebryum breviostre) är en signalart och dessutom rödlistad. Den är sällsynt och indikerar skog med mycket höga naturvärden. I bäcken växer näckmossa (Fontinalis antipyretica) som trivs bäst när den får växa under vatten. En längre tids uttorkning dödar den. Artnamnet antipyretica betyder mot eld. Den användes förr för att täta kring skorstenar, eftersom den ansågs brinna dåligt. Småvänderot (Valeriana dioica) finns endast i södra Sverige. Den är vanlig i Skåne men förekommer sällsynt i andra sydliga landskap. Källor: Skogsstyrelsens hemsida, Biologisk mångfald, Forskningsrådet Formas och Vetenskapsrådet Den nordiska floran, Bo Mossberg och Lennart Stenberg Den virtuella floran, http//linnaeus.nrm.se Nationellt resurscentrum för biologi och bioteknik, Signalarter-indikatorer på skyddsvärd skog, Skogsstyrelsens förlag Muntligen, Ivar Björegren

10 Skogsstyrelsens definition av en nyckelbiotop: En nyckelbiotop är ett skogsområde som från en samlad bedömning av biotopens struktur, artinnehåll, historik och fysiska miljö idag har mycket stor betydelse för skogens flora och fauna. Där finns eller kan förväntas finnas rödlistade arter. Rödlistan är en redovisning av hur stor risk en art löper att försvinna, dvs. utrotas. Sveriges rödlista tas fram och revideras av ArtDatabanken på uppdrag av Naturvårdverket. Kategorierna Akut hotad, Starkt hotad och Sårbar räknas som hotade arter. Kategorin Livskraftig rödlistas ej. Försvunnen - RE Akut hotad - CR Starkt hotad - EN Sårbar - VU Missgynnad - NT Livskraftig - LC Detta projekt ingår i det övergripande projektet Naturligt ViS finansierat av Olofströms kommun och medfinansierat genom statsbidrag till lokala naturvårdsprojekt förmedlade av Länsstyrelsen i Blekinge.