Stridsvagnens offensiva förmåga bygger på dess beväpning och

Transkript

1 Eldkraft Stridsvagnens offensiva förmåga bygger på dess beväpning och eldledningssystem och i likhet med pansarutvecklingen präglades även stridsvagnsbeväpningen av revolutionerande förändringar under 1980-talet. Tyngpunkten låg inte på utvecklingen av kraftigare kanoner, även om detta också skedde, utan på radikalt förbättrade eldledningssystem, pjässtabiliseringssystem och besättningarnas förmåga att handha dessa. Både NATO:s och Warszawapaktens modernaste stridsvagnar på 1980-talet var beväpnade med 12 eller 12,5 cm kanoner vilka hade en förödande eldkraft, särskilt när de avlossade pilprojektiler. Dessa kunde penetrera alla kända typer av stridsvagnspansar, möjligen med undantag av det nyintroducerade DUA-pansaret. Två typer av pilprojektiler förekom: med kärna av volframkarbid eller av utarmat uran. Amerikanska armén föredrog utarmat uran på grund av materialets porfyra egenskaper efter penetration mot stålpansar. Stridsutrymmet inne i en träffad vagn översköljs med glödande metallfragment som sliter sönder både utrustning och besättning samt antänder allt bränsle och all ammunition. Det extremt giftiga materialet i dessa projektiler innebär dock att de är ytterst komplicerade och kostnadskrävande att framställa. Sovjetiska armén tycktes i stället föredra pilprojektiler med en kärna av volframkarbid. NATO:s och Warszawapaktens stridsvagnskanoner var tämligen jämbördiga avseende penetrationsförmåga, men däremot skilde de sig åt när det gällde eldrörens livslängd och projektilspridning. 71

2 T-64A och T-80 var försedda med snarlikt men inte identiskt reaktivt pansar. Denna T-64A tillhörde ett pansarregemente i sovjetiska gruppen av stridskrafter i Centraleuropa och var stationerad i Tjeckoslovakien. (US Army) NATO-standarden var oförändrad skjutprestanda upp till 400 avlossade skott, medan de sovjetiska i T-72:orna var avsevärt sämre och visade tecken på allvarliga förslitningar redan efter 120 skott. Enligt den sovjetiska hållningen förväntades inte stridsvagnar överleva särskilt länge på slagfältet och därför betraktades ytterligare metallurgiska finesser som en onödig kostnad. Denna njugghet ledde samtidigt till att förbanden endast fick genomföra ett begränsat antal övningsskjutningar i fredstid och snabbare eldrörsutmattning i krigstid. Den sovjetiska stridsvagnsammunitionen hade som regel sämre precision än NATO-ammunitionen på långa avstånd, eftersom drivladdningarna inte var lika tekniskt välutvecklade som i väst. 12,5 cm stridsvagnskanon 2A46 Rapira 3 är fortfarande en oerhört kraftfull pjäs, men den var åtminstone under kalla kriget känd för sämre precision på skjutavstånd över meter. Denna svaghet handlade antagligen mer om ammunitionskvaliteten än konstruktionssvagheter hos pjäsen. 72

3 Det eldledningstekniska området De största framstegen avseende stridsvagnarnas eldkraft skedde dock på det eldledningstekniska området. Stridsvagnskonstruktörerna har alltsedan de första primitiva pjässtabilisatorerna på amerikanska M4 Sherman letat efter lösningar som skulle möjliggöra effektiv eldgivning med stridsvagnar i rörelse. Sedan 1945 har de olika fordonsgenerationerna stegvis utrustats med enplansstabilisatorer, tvåplansstabilisatorer och slutligen med treplansstabilisatorer. Stridsvagnstyper som M1 Abrams och Leopard 2 kan avge eld mot mål på meters avstånd under terrängkörning i hög hastighet och träffsannolikheten är ändå mycket hög. Att kunna skjuta under gång är en högst betydelsefull förmåga för ett stridsfordon, eftersom det utgör ett skydd i sig och gör det svårare för motståndaren att bekämpa vagnen. Skytten i en modern stridsvagn behöver i stort sett bara lägga riktinstrumentets streckplatta i målet och låsa på detta. Därefter processar eldledningsdatorn all information, kompenserar för vagnens rörelser och riktar eldröret i enlighet med all måldata. Bilden visar ett lager reaktivt pansar modulerna på en T-64A i Tjeckoslovakien. Kassetterna är vanligtvis mycket effektiva och hindrar en RSV-stråle från att penetrera det underliggande pansarlagret, det vill säga själva vagnchassit eller tornet. (US Army) 73

4 Sovjetiska armén var ovillig att investera i treplansstabilisatorer och nöjde sig med enklare tvåplansstabilisatorer. Med dessa kan en stridsvagn avge eld i låga hastigheter (20 25 km/h) mot stationära eller långsamtgående mål, men träffsannolikheten är avsevärt lägre än med ett fullt stabiliserat system. Precisionen påverkas också av en rad andra faktorer som sidvind, drivladdningens temperatur samt eldrörets temperatur, krökning och förslitningsgrad. Med hjälp av mikrochipsteknologi blev det även möjligt att mäta och processa dessa faktorer i eldledningssystemets datorer. De modernaste NATO-stridsvagnarna utrustades därför med vindsensorer på torntaket och instrument som mäter eldrörskrökningen. Särskilda termoskydd på eldröret reducerar temperaturskillnaderna och den naturliga krökningen följer av lufttemperaturen och eldrörets egen temperatur. Avståndsmätning är en av de viktigaste faktorerna att ta hänsyn till vid skjutning, särskilt för en stridsvagn som befinner sig i hastig rörelse mot ett mål. NATO:s modernaste stridsvagnar utrustades på 1980-talet med laseravståndsmätare vilka ökade pjäsernas precision ytterligare. Laserteknikutvecklingen De sovjetiska eldledningssystemen var generellt sett inte lika sofistikerade som NATO:s motsvarigheter. Laserteknikutvecklingen höll jämna steg med västmakterna och de modernaste vagnarna var utrustade med laseravståndsmätare. Sovjetunionen och flera and ra Warszawapaktsländer modifierade även sina äldre T-55- och T-62-vagnar med laseravståndsmätare. Mikrochipsteknologin förblev däremot underutvecklad i Sovjetunionen och eldledningsdatorerna brukade tillhöra den föregående generationen även på de nyaste vagntyperna. Förmåga att mäta vind, eldrörskrökning, eldrörstemperatur och ammunitionstemperatur saknades därför på de sovjetiska stridsvagnarna. Det ska samtidigt framhållas att dessa faktorer antagligen bara ökade NATO-stridsvagnarnas träffsäkerhet med några få procent och det är svårt att bedöma hur mycket detta egentligen skulle ha påverkat pansarstriderna övergripande sett. En mycket betydelsefull innovation som infördes under 1980-talet var tredje generationens hjälpmedel för mörkerstrid. Den första generationen utgjordes av aktiv infraröd belysning och infördes av 74

5 T-72M2 Super Dolly Parton ur Karpatiska militärdistriktet. Vagnen är förberedd med fästpunkter på chassit och tornet för att kunna förses med reaktivt pansar. tyskarna i slutet av andra världskriget. Tekniken vidareutvecklades sedan både i Sovjetunionen och i NATO-länderna. Problemet med denna generation var att stridsvagnar med aktiv IR röjde sig för motståndarens stridsvagnar om de var utrustade med samma teknik. I början av 1970-talet ledde USA utvecklingen av den första generationens passiva mörkerhjälpmedel, vilka förstärkte det knappt märkbara bakgrundsljuset från månen och stjärnorna. Nackdelen med dessa bildförstärkare är att de inte fungerar effektivt när ljuskällorna är mycket svaga eller saknas helt, exempelvis under mycket molniga nätter. Tekniken innebar dock ett stort framsteg för pansarförbandets mörkerstridsförmåga och bildförstärkare utgör fortfarande det främsta mörkerhjälpmedlet på många av Rysslands och NATO:s vagntyper. Värme avslöjar position USA ledde även utvecklingen av den tredje generationens hjälpmedel för mörkerstrid i slutet av 1970-talet. Tekniken benämns FLIR (Forward Looking Infrared) eller IRV-sikte och är fortfarande det överlägset mest effektiva eldledningssystemet i mörker. FLIR utnyttjar inte bakgrundsljuset som bildförstärkarna gör, utan avläser den IR-energi som målet avger. Ett IRV-sikte avläser värmeskillnaderna mellan ett stridsfordon och omgivningarna. En varm 75

6 stridsvagnsmotor avger exempelvis avsevärt mer IR-strålning än den skogsdunge som fordonet kanske försöker dölja sig i. Även om motorn inte är igång brukar ett stridsvagnschassi dra till sig mycket solvärme dagtid och det tar tid innan denna gradvis avtar under kvällen eller natten. Den största nackdelen med IRV-sikten/termosikten är de höga anskaffningskostnaderna, åtminstone på 1980-talet. Då kostade ett IRV-sikte så mycket som en tiondel av vad en hel stridsvagn gjorde. IRV-tekniken var i många avseenden lika betydelsefull för pansarkrigföringen som radarn var för flygkrigföringen, eftersom stridsvagnarna nu blev ett vapensystem som kunde utnyttjas till fullo dygnet runt. IRV-sikten är inte bara användbara på natten. Alla stridsmiljöer präglas i varierande omfattning av rök och dammmoln, framför allt dagtid, och konventionella optiska instrument hjälper då föga. Med termosikten kan stridsvagnsbesättningarna se genom dimma och rök (både naturlig sådan och rökframkallande hjälpmedel) och även vid klara siktförhållanden utgör dessa instrument ett ovärderligt stöd för snabb målupptäckt. Låt oss illustrera med ett exempel. Ett NATO-förband framrycker mot ett terrängparti där stridsvagnar ur Warszawapakten ligger i bakhåll. De väntande T-72:orna står i väl förberedda och maskerade eldställningar och för en stridsvagn med vanliga optiska sikten är det svårt, för att inte säga omöjligt att upptäcka en T-72 med dess låga profil i tid. För en stridsvagn utrustad med termosikte framstår terrängen däremot som en enformig massa försedd med glödande punkter vilka skvallrar om att något lurar därute. T-72:ornas solvarma chassin och de heta motoravgaserna avger karakteristiska infraröda profiler och NATO-vagnarna kan nu vända situationen till sin fördel. Warszawapaktsvagnarna saknar termosikten och genom att lägga rök kan det framryckande förbandet inleda en hastig omfattningsrörelse utan att motståndaren ser dem. Trots röken fångar NATO-vagnarna lätt upp T-72:orna i sina termosikten och bekämpar dem i snabb följd genom att skjuta under gång. Den väntande jägaren blir nu själv ett lätt byte. Fördelarna med IRV-sikten framkom även i den fiktiva pansarsammandrabbningen i bokens inledning. 76

7 Framsteg inom pansarkrigföringen Utvecklandet av nya och sofistikerade eldledningssystem var ett av de viktigaste framstegen inom pansarkrigföringen på 1980-talet. Förutom att de möjliggjorde strid på natten och under dåliga siktförhållanden utökades även det effektiva stridsavståndet från omkring till meter. Sannolikheten att en M1-stridsvagn i rörelse ska träffa ett rörligt mål på knappt två kilometers avstånd är med andra ord lika hög som att en stillastående M60A1 ska träffa ett stillastående mål på knappt en kilometers avstånd. Warszawapakten hamnade rejält på efterkälken avseende eldledningsteknik på 1980-talet och elektroniken låg helt enkelt på en lägre utvecklingsnivå än den som västmakterna hade uppnått. Sovjetunionen led också av bristande massproduktionsförmåga när det gällde många avancerade elektronikkomponenter och tvingades prioritera andra vapensystem, exempelvis flygplan och attackhelikoptrar. Av allt att döma förlitade sig de sovjetiska pansartrupperna fortfarande på bildförstärkare som det huvudsakliga mörkerhjälpmedlet under kalla krigets sista år och bortförklarade dessa brister genom att lansera ett antal argument i den militära fackpressen. För det första ansåg man att den moderna eldledningstekniken mest påverkade Denna T-62 ur Berlins fristående stridsvagnsregemente har tjänstgjort i Afghani stan och i likhet med många äldre stridsvagnstyper som T-54A och T-55 har den försetts med ett hästskoformat tilläggspansar runt tornfronten. Den är även utrustad med en laseravståndsmätare ovanpå eldröret. Tilläggspansarets exakta konstruktion är inte känd, men det innehöll förmodligen olika lager av keramiska material varvat med stål. (US Department of Defense) 77

8 förutsättningarna att föra strid på långa avstånd, det vill säga över meter. På kortare stridsavstånd mellan 500 och 750 meter hade de konventionella riktinstrument som exempelvis användes på T-55:orna lika hög träffsannolikhet som Leopard 2-vagnarnas avsevärt mer sofistikerade eldledningssystem. Enligt en tysk studie präglades mer än hälften av alla relevanta terrängavsnitt längs den inomtyska gränsen av skottfält som understeg 500 meter och endast tio procent medgav skjutavstånd på över meter. Den officiella sovjetiska slutsatsen var att de begränsade fördelarna med moderna och avancerade eldledningssystem inte motiverade de ökade kostnaderna för att tillverka och underhålla dessa. Fortsatta ambitioner att utrusta sina vagnar med moderna system underströk bara att dessa argument snarare var ett försök att dölja sin teknologiska underlägsenhet än allvarligt menade idéer om att enklare eldledningssystem var att föredra. Robot via eldröret En av de mest besynnerliga sovjetiska satsningarna på ökad eldkraft var det plötsliga intresset för eldrörsavfyrade och radiostyrda pansarvärnsrobotar som AT-8 Songster. Vapentypen påminde delvis om den amerikanska pansarvärnsroboten MGM-51 Shillelagh, vilken förekom på stridsvagn M551 Sheridan och M60A2 på 1970-talet. När den moderna generationens eldledningsystem blev tillgängliga hamnade dock Shillelaghrobotarna i en återvändsgränd, eftersom systemet både var dyrare och underlägset de nya termosiktena. Den sovjetiska satsningen var med stor sannolikhet ett försök att kompensera sin underlägsna eldledningsförmåga och att verka på långa stridsavstånd. Problemet var att AT-8 hade en RSV-stridsspets, vilket får anses ha varit ett dåligt val vid en tidpunkt när dessa nästan var totalt ineffektiva mot frontpansaret på NATO:s moderna stridsvagnar. Försök på M1 Abrams hade visat att vagntypen klarade beskjutning med 13,5 cm RSV-projektiler utan att dessa penetrerade tornet och chassit. AT-8 avfyrades från en 12,5 cm stridsvagnskanon och hade lägre penetrationsförmåga. Nyare varianter av M1, exempelvis M1A1HA med kompositpansar av utarmat uran, utgjorde ännu hårdare mål. 78

9 Utbildning av stridsvagnsbesättningar Stridsvagnsbesättningarnas utbildningsståndpunkt påverkar inte elementen rörlighet och skydd i någon större omfattning. Förmågan att handha och effektivt utnyttja vagnens eldledningssystem och beväpning är däremot ett viktigt utbildningsmål för pansartrupperna. Detta var ytterligare ett område där NATO hade ett betydande övertag, eftersom utbildningen i väst brukade vara avsevärt mer omfattande och krävande än inom Warszawapakten. NATO:s stridsvagnsbesättningar förväntades kunna reagera snabbare och med högre precision i en stridssituation än sovjetiska besättningar. Hur betydelsefullt är det då att kunna behärska vagnens huvudbeväpning i strid? Det har genomförts ett antal så kallade operationsanalyser i syfte att kunna sätta en siffra på detta. Efter Yom kippurkriget 1973 kunde exempelvis en omfattande israelisk-amerikansk analys bekräfta den sedan länge etablerade uppfattningen att snabb målidentifiering och tidigt eldöppnande är avgörande faktorer i en stridssituation. Detaljerna i denna studie var länge hemligstämplade, men det finns även en offentliggjord undersökning från Koreakriget som analyserar striderna mellan amerikanska och nordkoreanska vagnar De amerikanska M4:or och M26:or som upptäckte och bekämpade motståndaren först uppnådde en träffaktor på 1:16 33, det vill säga att mellan 16 och 33 fientliga stridsvagnar blev utslagna till priset av en träffad amerikansk vagn. Vid en omvänd stridssituation, när de nordkoreanska stridsvagnarna öppnade 79

10 Amerikanska armén utvecklade ett reaktivt pansar för stridsvagn M60A3. Utrustningen benämndes officiellt tilläggspansar och bestod av sprängmedelsfyllda moduler M1 och M2 avsedda för tornet respektive chassit. Projektet lades dock i malpåse, eftersom man antog att de amerikanska pansarförbanden i Europa enbart skulle bli utrustade med M1 Abrams och det fanns dessutom vissa tvivel över det reaktiva pansarets tillförlitlighet. (US Army APG) eld först, var träffaktorn inte högre än 1:0,5 1,3. Studien kunde fastslå att den enskilt mest betydelsefulla taktiska faktorn vid ett pansarslag var förmågan att upptäcka och bekämpa motståndaren först. Det var också den viktigaste faktorn för att öka truppslagets sammantagna stridsförmåga. Förmågan att upptäcka och bekämpa en fientlig stridsvagn först beror i sin tur på två faktorer: effektiv och lätthanterbar utrustning (framför allt eldledningssystem) och välutbildade besättningar. Den sovjetiska utbildningen försvårades av fordonens begränsade hållbarhet. Framför allt hade eldrören och motorerna kortare livslängd än på jämförbara NATO-stridsvagnar och därför tvingades de sovjetiska pansarförbanden ta hänsyn till detta. Besättningarna fick kortare skjut- och körutbildning för att inte vagnarna 80

11 Tyskt stridsvagnsbefäl ur Bundeswehrs pansarstridsskola förevisar ammunitionen till en Leopard 2. Till vänster en övningspansarspränggranat och till höger en genomskuren förevisningsgranat med pilprojektil. Pansarspränggranater med riktad strålverkan började ersättas med pilprojektiler redan på 1980-talet inom NATO-förbanden. Reaktivt pansar och andra typer av tilläggspansar höjde skyddsnivån mot RSV-granater på Warszawapaktens stridsvagnar, men de kunde inte stå emot NATO:s nya pilprojektiler. (Michael Green) skulle slitas i fredstid. En amerikansk vagnbesättning fick exempelvis avlossa skarpa skott årligen under sin utbildning. Även om en del prioriterade sovjetiska pansardivisioner tillät 50 eller fler skott per besättning var det troligen vanligare att besättningarna fick avlossa omkring 20 skott under utbildningen. Huvuddelen av skjututbildningen genomfördes med 23 mm instickspipa, vilket var en användbar metod för att utbilda skyttarna, men som knappast befrämjade samarbetet med den övriga besättningen och ett korrekt pjäshandhavande under stridsförhållanden. Handhavandet av det underkalibriga övningsvapnet kan inte ersätta laddningsrutinerna, stressen och framför allt inte rekylen från en fullkalibrig stridsvagnskanon under en simulerad eller skarp stridssituation. Hela den process som påverkar vagnens överlevnadschanser i strid reducerades till ett orealistiskt övningsmoment. Huvuddelen av bataljonsutbildningen skedde exempelvis med vagnar ur ett enda kompani eller ett särskilt utbildningskompani för att inte slita på de övriga vagnarna. 81

12 82

13 Pansarkrigföringen i Europa kom redan på 1980-talet att präglas av pansarbrytande, fen stabiliserade pilprojektiler som utnyttjar kinetisk energi vid anslag. Den underkalibriga projektilen av utarmat uran är försedd med en driv spegel som släpper när eldröret har passerats. Tysk och amerikansk 12 cm ammunition har en hylsa som förbränns när skottet avlossas och efterlämnar endast en liten bottenplatta av metall. (US Army APG) Först vinner Bristen på utbildningstid och ammunition ledde ofta till lägre krav och kvalitet på skjututbildningen. En annan faktor som påverkade denna var den sedvanliga fredstidsrötan i form av officerarnas karriäromständigheter. Förbandsutbildningen var den politiske officerens ansvar och en sådan befattningshavare i ett pansarförband skulle inte komma ifråga för befordran om hans stridsvagnssoldater uppvisade dåliga skjutresultat. Soldaterna gick i sin tur miste om ledighet eller andra förmåner om de inte visade framfötterna vid skjutproven. Detta system befrämjade friserade skjutresultat och resultatet blev i praktiken att den sovjetiska armén ställde mycket lägre krav på stridsvagnsbesättningarnas förmåga än vad man gjorde i NATO. Under ett typiskt övningsmoment förväntades en sovjetisk stridsvagnsbesättning kunna bekämpa en fientlig stridsvagn på maximalt effektivt stridsavstånd inom 60 sekunder enligt följande norm: 1 vagnchefen fick tio sekunder på sig att upptäcka och utse målet, laddaren fick order om vilken ammunitionstyp som skulle användas och skytten riktade under tiden med stöd av instrument som laseravståndsmätaren. Besättningen fick ytterligare 20 sekunder på sig att öppna eld. Effektivt stridsavstånd innebär ett avstånd med 50 procents träffsannolikhet och för att höja denna till över 80 procent krävs ytterligare två skott. Det effektiva stridsavståndet för T-55:ans 10 cm kanon är meter och därför övade man att bekämpa mål på detta avstånd. Besättningarna fick 15 sekunder vardera på sig att avlossa andra och tredje skottet hela momentet 1 Faktagranskarens anmärkning: Detta verkar extremt långsamt. För de svenska besättningarna i stridsvagn S var kravet 4 sekunder från upptäckt till eldöppnande. 83

14 fick alltså ta högst 60 sekunder. Besättningarna bedömdes enligt en femgradig skala där tre betydde tillfredsställande, fyra utmärkt och fem enastående. Bedömningssiffrorna två och ett innebar att besättningen blev underkänd. Den tidigare nämnda benägenheten att frisera de verkliga resultaten ledde följaktligen till att omkring 86 procent av de sovjetiska stridsvagnsbesättningarna godkändes med högsta eller näst högsta betyg. Särskilda skjutfält Den sovjetiska skjututbildningen genomfördes vanligtvis på särskilda skjutfält, sällan i mer verklighetstrogna omgivningar. Vagnarna fick närma sig målen på vägar eller andra jämna underlag men inte genom småbruten eller svår terräng. Eld öppnades från stillastående eller under långsam framryckning på väg. Den sovjetiska militärpressen uttryckte ibland skarp kritik mot utbildningsrutinerna och hävdade att en del förband fuskade genom att de redan visste var målen befann sig vid skjutproven. Skjututbildningen med vagnens kulsprutor var också orealistisk till sin karaktär. Denna var avsedd att lära besättningarna beskjuta mjuka mål som pansarvärnsterrängbilar med robot TOW och normen var att målet kunde bekämpas med tre korta eldskurar (5 7 skott i varje skur) vilket skulle ha varit en högst otillräcklig eldinsats, särskilt på långa avstånd. NATO förväntade sig att agera mot en numerärt överlägsen motståndare och därför lade man stor vikt vid förmågan att ta upp strid på långa avstånd och bekämpa målen i snabb följd. Ett viktigt inslag i utbildningen var den gedigna skjuttävling Canadian Army Trophy som kanadensiska armén i Europa hade anordnat för NATO:s stridsvagnsbesättningar vartannat år sedan Canadian Army Trophy var en sorts olympiska spel i stridsvagnsskjutning och främjade en nyttig tävlingskänsla bland västalliansens stridsvagnssoldater. En segerplats i CAT var en källa till avsevärd stolthet inom det vinnande förbandet och den försvarsmakt besättningen tillhörde. Resultaten i CAT avspeglade inte nödvändigtvis den generella kompetensen bland NATO:s stridsvagnsbesättningar, men de ger en tydlig bild av vilka mål man eftersträvade i utbildningen. 84

15 Bergen-Hohne CAT genomfördes på skjutfältet Bergen-Hohne i tyska Niedersachsen i juni 1985 och är ett utmärkt exempel, eftersom tävlingen omfattade vagnar både ur de äldre och nyare fordonsgenerationerna, exempelvis Chieftain och M60A3 mot M1 Abrams och Leopard 2. Målen var 1,90 x 1,60 meter stora för att simulera ett delvis exponerat stridsvagnstorn och de deltagande fordonen skulle bekämpa dessa från stillastående och i rörelse på avstånd som varierade från 800 till meter. Det snabbaste laget var en M1-pluton ur amerikanska armén vilket bekämpade uppdykande mål på i genomsnitt 6,2 se kunder från upptäckt till träff! Abramsvagnarna uppnådde även den snabbaste genomsnittliga tiden för målbekämpning: 10, 2 sekunder. De äldre Leopard 1-vagnarna behövde i genomsnitt 16,1 sekunder för att upptäcka och bekämpa sina mål. Nederländska arméns Leopard 2:or uppvisade en på träffsäkerhet på 96 procent (46 träffar av 48 avlossade skott), medan kanadensiska arméns Leopard C1:or var sämst med 71 procent (34 träffar av 48 avlossade skott) fortfarande ett fullt acceptabelt resultat. Tabellen ger en snabb uppfattning om deltagarna och resultaten. Lag/Vagntyp/Tid mellan upptäckt och träff/antal träffar/ Träffprocent USA M1 Abrams 10,2 s Nederländerna Leopard 2 11,9 s Västtyskland Leopard 2 11,9 s Västtyskland Leopard 1 16,2 s Belgien Leopard 1 16,2 s Storbritannien Chieftain 13,0 s USA M60A3 14,1 s Kanada Leopard C1 16,2 s Resultaten fortsatte att förbättras i slutet av 1980-talet och början av 1990-talet (sista tävlingen i Europa genomfördes 1991). Under CAT 87 i Grafenwöhr uppnåddes det högsta resultatet någonsin poäng av möjliga av en amerikansk uppgraderad M1 Abrams-pluton från D-kompaniet ur amerikanska 85

16 8. kavalleriregementets 4. bataljon. Flera andra förband uppvisade också höga träffresultat trots att vädret var uselt och sikten dålig vid detta tävlingstillfälle. Även om resultaten från dessa tävlingar sannolikt inte var representativa för NATO i sin helhet visar de att försvarsalliansen lade stor vikt vid besättningarnas förmåga att identifiera och bekämpa mål snabbt. De goda resultaten visar samtidigt att NATO förfogade över avancerad och effektiv utrustning. Sovjetiska T-72:or kan inte avfyra mer än sex i skott i minuten på grund av vagnens automatiska laddningssystem. Den amerikanska normen var ett skott var femte sekund eller 12 skott i minuten dubbelt så hög eldhastighet i jämförelse med den sovjetiska. Utbildningsmålet för besättningarna på M1 Abrams var att ett mål skulle kunna identifieras och beskjutas var 12:e sekund på meters avstånd och med 90 procents träffsannolikhet. De sovjetiska kraven var avsevärt lägre ställda. Besättningarnas kompetens påverkas även av tillgången och kvaliteteten på utbildningsanordningarna. All modern skjut- och körutbildning på stridsvagnar är kostsam och därför genomförs en avsevärd del av denna med hjälp av simulatoranläggningar. Både NATO och Warszawapakten förfogade över stridsvagnssimulatorer, även om kvaliteten på dessa skilde sig åt. Den befintliga dator- och digitalteknikenn på 1980-talet bidrog till utvecklandet av tämligen avancerade och realistiska simulatoranläggningar. Det amerikanska skjututbildningssystemet U-COFt (Unit Conduct Of Fire Trainer) var ett av samtidens mest sofistikerade och var mångfaldigt bättre än de mekaniska anläggningar som hade använts sedan 1950-talet. Enligt amerikanska officerare fanns det ett nära samband mellan de höga poängen vid CAT-tävlingarna och den realistiska utbildningen i stridsvagnssimulatorerna. I Sovjetunionen visade man också ett stort intresse för simulatorutbildning, men anordningarna kom aldrig att uppnå samma kvalitet som i väst, framför allt beroende på sämre datorteknologi. Laser ökar realism Utbildningen av stridsvagnsförare och -skyttar måste ske i samverkan för att öka den enskilda vagnens stridsförmåga, men den enskilda besättningens förmåga är av föga värde utan kompetenta 86

17 grupp- och plutonchefer samt erfarenhet av att operera i förband. Den sovjetiska stridsvagnsutbildningen var baserad på årliga utbildningscykler. Grundutbildningen genomfördes under det första halvåret och övergick sedan till övningar på plutons-, kompani-, bataljons- och regementsnivå. Dessa avslutades som regel med övningar på divisionsnivå i slutet av året. Däremot tycktes man sällan eller aldrig öva förband mot förband, det vill säga med A- och B-styrkor som agerade mot varandra. Denna metod var mycket vanligare inom NATO, särskilt inom den amerikanska armén, och förfinades med hjälp av nyinförda tekniska hjälpmedel såsom lasersimulatorer. Simulatorsystem såsom amerikanska MILES (Multiple Integrated Laser Engagement System), brittiska Simfire och det tyska Talissi bidrog till att öka realismen under övningar och stridsmoment. Stridsvagnarna utrustades med lasersensorer (med låg effekt som inte skadade ögonen) som simulerade eldgivning och detektorer. När en stridsvagn träffas av laserstrålen från ett fordon eller pansarvärnsvapen ur motståndarsidan utlöser detektorn en Stridsutrymmet i en amerikansk M60A1 är tämligen representativt för vagnar ur denna generation: knappt någon elektronik och konventionella optiska instrument. Vagnchefen till höger använder dock en laseravståndsmätare. Jämför denna bild med interiören från en M1 Abrams på sidan 12. (Författarens foto) 87

18 Interiörbild från en T-62 med typisk 1950-talsteknologi. Fotografiet är taget från vagnchefens plats med skyttens säte nedanför. Reglage och instrument har alltid varit mer elementära på sovjetiska stridsvagnar än på de amerikanska, även på denna vagn som tillverkades i början av 1960-talet. (Författarens foto) 88

19 blinkande varningslampa och inaktiverar den utslagna vagnens laserenhet. Detta möjliggjorde avsevärt mer realistiska övningar mellan förband och enskilda fordon, eftersom deltagarna omedelbart fick en kvittens på om de hade träffat eller själva blev träffade. NATO:s förväntningar på sin personal avspeglade sig även i rekryteringen av manskapet och andelen yrkesbefäl. Personalen i sovjetiska markstridskrafter utgjordes huvudsakligen av värnpliktiga och det fanns knappt några fast anställda underofficerare. Den förmåga som uppnåddes under den tvååriga värnpliktstjänstgöringen gick snabbt förlorad när soldaterna återvände till det civila. Utbildningen varierade också beroende på befattning. Vissa stridsvagnssoldater, exempelvis föraren/mekanikern och laddaren, erhöll en kort grundutbildning och kommenderades sedan till en division eller ett utbildningsregemente för befattningsutbildning. Vagncheferna och skyttarna erhöll som regel en sex månader lång specialistutbildning innan de kommenderades till sina förband. En sovjetisk stridsvagnspluton bestod av tre vagnar och endast plutonchefen var officer (löjtnant), inte sällan en universitetsstudent som fullföljde sin obligatoriska men tidsbegränsade tjänstgöring. På många sovjetiska stridsvagnsplutoner utgjordes personalen därför av en fjärdedel soldater med närmare två års erfarenhet medan få eller ingen hade längre tjänstgöringserfarenhet än så. NATO-förbanden innehöll däremot alltid en avsevärd andel yrkesunderofficerare vilka tjänstgjorde som vagnchefer. Höga krav på vagnchefen I slutet av 1980-talet började dock de sovjetiska armémyndigheterna uppmärksamma dessa brister och inledde vissa reformer. Under marskalk Sergej Achromejevs besök på militärbasen Fort Hood i Texas 1988 förvånades de amerikanska värdarna över hans bristande intresse för materielen men desto större nyfikenhet på utbildnings- och personalfrågorna. Achromejev var uppenbarligen överraskad över det faktum att de amerikanska pansartrupperna hade yrkesunderofficerare med 17 års erfarenhet och var fascinerad över att dessa sergeanter tjänade så bra att de kunde försörja en familj. Marskalken och de övriga sovjetiska officerarna var lika förbluffade över soldaternas komfortabla förläggningar. En sovjetisk 89

20 underofficer tjänade alldeles för lite för att kunna försörja en familj ordentligt och det saknades ofta regementsbostäder för yrkesbefäl med hustru och barn. Stridsvagnskrigföring på taktisk nivå utkämpas i allt väsentligt av meniga och underofficerare och till skillnad från flygbesättningar utgörs vagnbesättningarna huvudsakligen av dessa personalkategorier. Inom NATO varierade visserligen praxis från medlemsland till medlemsland, men de flesta föredrog åtminstone i fredstid att bemanna pansartrupperna med yrkesunderofficerare. De avancerade stridsvagnstyper som började införas på 1980-talet och den alltmer komplexa stridstaktiken med samverkande vapensystem ställde hög re krav på vagncheferna än tidigare. Kunskaperna och erfarenheterna tog längre tid att förvärva och en kår med yrkesofficerare på förbanden säkerställde kontinuiteten. Utan dessa skulle det vara svårt, kanske omöjligt, att uppnå nödvändig spetsförmåga genom noggrann utbildning och hög insatsberedskap i händelse av en väpnad konflikt. För den sovjetiska armén var det inte möjligt att hålla sig med en yrkesunderofficerskår, eftersom yrkesofficerarnas status och löner var alltför låga. Sammanfattning Vilka var då de avgörande skillnaderna i stridsförmåga mellan NATO och Warszawapakten i slutet av kalla kriget? På den taktiska nivån åtnjöt NATO:s stridsvagnsförband betydande kvalitativa fördelar som antagligen skulle ha resulterat i oproportionerligt stora förluster bland Warszawapaktens pansarförband. Warszawapaktens avsevärda numerära överlägsenhet skulle å andra sidan ha motverkat NATO:s kvalitativa försprång i många stridssituationer. Ett konventionellt krig i Centraleuropa hade inte kunnat avgöras enbart med pansarförband, men stridsvagnar skulle tveklöst ha spelat en framträdande roll. Frågan om truppslagets betydelse måste ses i ett större sammanhang med olika samverkande vapensystem på slagfältet. Stridsvagnsförbandens förmåga är direkt knuten till flera andra faktorer, exempelvis hur effektivt de övriga stridande truppslagen och inte minst underhållstjänsten skulle ha fungerat under en väpnad konflikt. Det är naturligtvis inte möjligt att dra några djupgående slutsatser 90

21 kring något som aldrig inträffade, men ett antal viktiga aspekter på ämnet har ändå kunnat redovisas i denna studie. I denna bok har det också framgått hur svårt det är att tillämpa relevanta kontrollåtgärder avseende konventionella vapen. Stridsvagnars betydelse är långt ifrån lika lätt att uppskatta som betydelsen av strategiska kärnvapenrobotar. Ett stridsvagnsförbands effektivitet i krig beror lika mycket på de enskilda besättningarnas kompetens som på materielens kvalitet och andra tekniska parametrar. Skulle exempelvis en västtysk besättning i en T-72:a ha varit sämre på slagfältet än en sovjetisk besättning i en M1 Abrams? Och hur skulle man ha kunnat avgöra detta när det aldrig utbröt ett krig mellan NATO och Warszawapakten? Om inte annat så verkade dessa osäkerhetsfaktorer uppenbarligen avskräckande ända fram till kalla krigets slut. Warszawapakten verkade ha varit medveten om NATO:s kvalitativa övertag och denna faktor väckte förmodligen ett gnagande tvivel över möjligheterna till en snabb sovjetisk seger under ett konventionellt krig i Centraleuropa. 91