Tore Höcking intervjuas år 2001, av Fred Blomberg, om åren som Kavalleriofficer, dels i Värmland och dels i Lappland.

Transkript

1 Tore Höcking intervjuas år 2001, av Fred Blomberg, om åren som Kavalleriofficer, dels i Värmland och dels i Lappland. Tore: Det är en period som är intressant ur landets synpunkt, inte bara Sigtuneana. En allvarlig tid för landet. Det som kännetecknar andan i de här kavalleriförbanden där jag hade att tjänstgöra, så var det ju närmast att det var en mycket strong anda hela tiden, en sportslig. Det kännetecknar dom. Jag har tjänstgjort vid samtliga fyra kavalleriregementen, dvs fältförbanden, som då fanns, förutom i Stockholm, Skövde och Umeå i Helsingborg (K2), och Bergakasern. Möjligen att de äldre underbefälen hade skaffat sig vissa vanor och kunde vara elaka mot de inryckande värnpliktiga som inte kände till miljön i början, men detta kom de ganska snart bort ifrån och det var ju närmast en scoutmässig anda som var rådande på förbanden, men det tror jag berodde på att man hade hästen som en gemensam nämnare. Jag vet naturligtvis att det finns andra som kanske skulle beskriva det här på ett annat sätt och som fann det plågsamt. Men onekligen så förädlar nog ett umgänge med ett djur, en häst, människan på ett speciellt sätt. Att dom blir en klokare person tror jag på något sätt, om man nu med klokhet menar att man ska vara en riktig människa. Det är det jag ville försöka ta fram här. Så var det på något sätt en scoutmässig anda, och det var sällan någon incident som var allvarlig. Aldrig någon kriminalitet och sådant, som man hörde talas om, eller märkte. Att någon kunde rymma ibland när man behövde åka hem när affärerna gick dåligt eller något sådant det är ju ganska naturligt och måste givetvis bestraffas men sådant var undantag. Jag skulle säga någonting mera om det här att vi gick så småningom till det förhållandet att andra världskriget tog slut och det blev lugnare i vårt land också, jag stannade kvar ett par år, för att sedan ha min tillvaro nere i Uppland i samband med förvärvet av det ställe som vi nu sitter på nämligen Torslunda säteri i Haga socken utanför Sigtuna. Även om jag till att börja med hade en hel del militärtjänstgöring så började ju min tid att finnas här då som lantbrukare här och även som förtroendeman ganska snart i dåvarande Sigtuna stad, som efter 1952 kom att inrymma Haga socken. Fred: Jag vill minnas att ditt namn Höcking har du tagit från sockennamnet Hökhuvud som ligger i nordöstra Uppland, någonstans i trakten mellan Gimo och Östhammar. Vill du kommentera det? Tore: Ja det är alldeles riktigt. Hökhuvud ingår numera i Östhammars kommun, det ligger alltså precis i höjd med Gimo som du sa här Fred. Och det är med ett gammalt ställe som varit i vår familj i flera hundra år på min pappas sida och vi har det kvar i vår släkts ägo alltjämt och det var naturligt att få en anspelning till namnet Hökhuvud och Hök och så blev det Höcking efter lämplig inrådan som skulle kunna vara grammatikaliskt riktig namnform. Och så är det. Fred: Ja alltså efter då att ha lämnat officerslivet så tillträder du då som gårdsägare här på Torslunda gård i Haga socken i nuvarande Sigtuna kommun 1946 och du kan väl börja med att förklara hur det kom sig att du slog dig på jordbruk med tanke på din skolbakgrund så var det kanske inte riktigt helt naturligt men jag vet ju också att väldigt många officerare, förr i världen, blev jordbrukare. Men du kanske kan förklara dom här sammanhangen för mig. Tore: Ja grunden i detta att det blev på det viset var ju att vår familj var en jordbrukande familj på alla sätt både på min fäderne- och mödernesida och efter det att vi hade lämnat Söderlänna som jag nämnde om här som var min födelseplats utanför Strängnäs så sökte vi ett lämpligt ställe att förvärva och hittade så småningom, det var inte så alldeles enkelt, så hittade vi då Torslunda säteri som motsvarade vad vi då sökte, och att lantbruket som sådant hade jag ju en utbildning i också genom att jag var uppvuxen på ett lantbruk och deltagit mycket i detta och andra utbildningar jag genomgått

2 i jordbrukssammanhang. Så det var mycket naturligt för mig. Torslunda säteri det var min familj, min mor, min syster och jag som förvärvade stället och där drevs då på den tiden ett traditionellt lantbruk med mjölkkor och det fanns också viss hästdrift. Traktorerna hade inte slagit igenom, det var 1946 som vi började bruka gården, vi förvärvade den 1945 och vi hade en rättare på gården här och det var ju flera anställda då än det är idag. Det var ju flera överhuvudtaget som arbetade i lantbruket beroende på att det inte var mycket automatiserat. Sedan kom jag att redan 1957 tillarrendera en kronodomän som heter Haga gård som jag sedermera också kom att förvärva, men det var 1957 och då fick jag ett något större underlag och då hade mekaniseringen inträtt. Den mjölkproduktion som vi hade bedrivit tidigare jämsides med spannmålsodlingen kom då att upphöra i början på 60-talet och 1965 blev jag tillfrågad om jag ville överta Venngarns kungsgård, dvs huvuddelen av den jordbruksmark som tillhör Venngarns slott. Och efter att ha tänkt på det lite grand så sa jag OK det gör jag. Då hade jag ju plötsligt fått väsentligt mera och det har jag fortsatt med under alla år och gör så alltjämt och det betyder att det under plog så att säga är ungefär 400 hektar mark och dessutom så har vi vår skog här på egendomen Torslunda. Jag har nu upplevt en enorm förändring under den här tiden som har gått. Det är ganska lång tid. Från 1946 till idag 2001, det är mer än 50 år och under den tiden har jordbruket liksom samhället genomgått en enorm utveckling. Antalet anställda är nu minimalt jämfört med vad det var tidigare. Det beror på att arbetskostnaderna och maskinkostnaderna. De direkta arbetskostnaderna i manuellt arbete i personlöner har ju också stigit med många många hundra procent under den tiden liksom att maskinkostnaderna är ganska stora vilket gör att det inte går att ha en stor personal. Det går alltså inte ur ekonomisk synpunkt. Det här har ju sina sidor för det gamla lantbruket var ju socialt sett, enligt mitt sätt att se det, mycket trevligare än dagens lantbruk på sådant sätt att när arbetet började på morgonen så ställdes det ut ett antal personer, äldre och yngre, som angrep arbetet på alla sätt, men man hade alltså en social samvaro som nu saknas. Idag sitter i bästa fall en maskinförare en traktorförare sitter i en bekväm traktor som är utrustad med klimatväxlad maskin och den är försedd med radioutrustning med program 3 att ha i öronen hela dagen. Man ser alltså ingen annan person man träffar kanske då och då under dagens lopp men ofta kanske inte på hela dagen och det var ju helt annorlunda när hästarna bestämde takten när en man gick och plöjde bakom ett par hästar så stannade dom när dom kom till diket och nafsade åt sig gräs och då gick det bra att byta snuset i munnen osv. Det var en helt annan sak, framförallt att man umgicks med flera människor. Så det här är någonting som.., och vi vet ju också att ensamjordbrukare som kanske knappast kan försörja sig själv hemma på gården och hans hustru måste också ha ett jobb, han kan ju bli snurrig ganska lätt när han går där för sig själv och tar sitt ansvar. Man förstår att det läggs ner lantbruk också när förhållandena blir sådana. Och dessutom utkomsten är svår att få i tillräckligt hög nivå i vårt industrialiserade samhälle, att lantbruket gärna ligger efter. Ok, Fred, det var något om lantbruket. Fred: Ja, sedan så har du ju varit väldigt mycket engagerad i samhället i övrigt som kommunal förtroendeman ända sedan början här vad jag förstår när fortfarande Haga socken var självstyrande och om vi går tillbaka till den tiden så är det intressant att veta hur de kommunala angelägenheterna sköttes på den tiden. Jag kan tänka mig till exempel att kommunalnämndens ordförande hade kommunens kassakista och redovisning hemma på sitt kontor och att allmänheten fick gå hem till kommunalnämndsordförande och knacka på och så fick man ta ett samtal på hemmakontoret som också var kommunalkontor. Det var väl så här också förstår jag.

3 Tore: Förvisso var det det då jag hade mera tid att vara hemma så blev jag ombedd att ta hand om ordförandeskapet i vår kommunalnämnd här i lilla Haga socken som då rymde ungefär lika många själar som idag, nämligen inte fullt fyra hundra. Jag blev också då i samband med det vice ordförande i kommunalstämman som var kommunens beslutande organ. Ordförande där var nämndemannen Albert Bok. I alla fall är det precis som du antyder att det var ju ett hemmabaserat arbete detta och ersättningen var synnerligen ringa för det arbete man hade att göra. Man fick skriva ut debetsedlar och man kunde också få ha uppbörd för kommunalskatten som skulle tas in och det hade man ofta då i Haga kyrkskola här då som alltjämt kyrkan har hand om. Men då var det den borgerliga kommunen som det hade tidigare funnits kommunalrum i ålderdomshemmet i ett hus på gärdet. Och det är mycket länge sedan som det användes i sin ursprungliga uppgift. Men det här var ju då för mig då att sammankalla kommunalnämnden och vi gjorde det alltid hos varandra. Som regel så sammanträdde man hos ordföranden och våra beslut var ju ganska små och ringa. Det var ju så att vi hade en viss socialvård naturligtvis i den så kallade fattigvårdsstyrelsen som fanns här. Det fanns också en brandstyrelse, och det fanns en pensionsnämnd och det fanns fortfarande krisorgan kvar efter kriget. Det var mycket viktigt. Om någon skulle fylla 60 år till exempel så ville han ha extra tilldelning kanske både på Systembolaget och möjlighet att inköpa extra mycket kaffe då för att fira denna födelsedag. Det var uppgifter som också ålåg ordföranden liksom att räkna kråkfötter och benen. Vi hade skadedjursbekämpning och småpojkarna dom plockade gärna in skatungar och kråkungar och hade då visa upp benen så hade de 50 öre per par. Det var en skadedjursbekämpning som man kunde tänka sig att Hälsovårdsnämnden hade hand om idag. Om det nu var aktuellt. Jag vet inte hur det är med det stycket, men på det sättet var det. Jag kan nämna att vårt polisväsende i Haga socken det bestreds av en man som hette fanjunkare Jönsson, han blev sedermera ordinarie poliskonstapel i Sigtuna stad, mycket känd där. Han var gammal fanjunkare från I1 i Stockholm och det var en fröjd att träffa honom. Han kom varje månad över och hämtade sin lön som jag hade att utbetala till honom. Det var 25 kronor per månad. Det var polisväsendets avgift för polismannen i Haga församling i slutet på 40-talet och början på 50-talet. Jönsson själv bodde med sin familj på den tiden på Venngarn i något uthyrt utrymme där. Som sagt det var små utgifter, vår utdebitering den låg på, vi hade faktiskt större utdebitering till kyrkan än till kommunen. Det var ju så att den låg på mellan 3 och 4 kronor. Så småningom kom vi ju att införlivas med Sigtuna stad, men kanske mera om det i ett annat sammanhang. Det skedde också med kyrkan, och där var det ju främsta anledningen att vi fick lägre utdebitering genom att gå samman med den större kommunen, kanske också i en del fall något bättre service. Det vet jag inte så mycket om, men så var det i alla fall. Och 1952 så skedde sammanläggning med Haga, omkringliggande kommuner S:t Per, S:t Olof och blev då Sigtuna stad vars gränser utökades genom att omgivningarna införlivades. Då vann jag inträde i Stadsfullmäktige och stadsfullmäktige utsåg också representanter till drätselkammaren som jag sedan kom att tillhöra så länge staden var självständig. Ska vi tala någonting om det också nu? Fred nickar instämmande, och jag vill då säga att det var en mycket intressant tid i Sigtuna stad och då lärde jag mig mycket under den tiden naturligtvis. När vi kom ned till staden så var det lite större vyer kanske än vad Haga socken hade gjort men linjerna var ju trotsallt domsamma och människorna som man där mötte i dom här församlingarna var naturligtvis andra och många var ju naturligtvis mera insatta i kommunala förhållanden än de var här ute på landsbygden då för det förekom ju ingen utbildning av förtroendemän på den tiden. Vi var ju självlärda. En del kanske hade ekonomisk utbildning och sådant och i andra sammanhang men i Sigtuna stad där fanns ju då vid det tillfället när jag kom in i Sigtuna stad vill jag erinra mig att det var en man som hette doktor Frycklund som var ordförande i drätselkammaren eller det är möjligt att jag nu tar fel här. Det kan hända. Jag har inte tänkt igenom

4 det här. Men han blev det mycket snart i varje fall. Vi kom att ha ett långt samarbete där under många år. Frycklund hade börjat redan på 20-talet då han kom som lärare till Sigtuna stad. Han var en driven man, han var socialdemokrat och han var lärare i profession och filosofie licentiat var hans utbildning. Och i alla fall så gick ju åren där också i olika sammanhang, det finns mycket att berätta från den tiden. Det kan kortas av här med att tala om att så småningom blev det en sammanläggning med Märsta och den andra storkommunen Märsta och den kom att genomföras 1971 med en viss övergångstid, så att 60-talet var jag med om i Sigtuna stad och hann då fram till 70-talet varit med i dom här sammanhangen i 25 år redan då vid sammanläggningen men sedan ska vi fortsätta. Fred: Ja, du nämnde licentiat Frycklund, socialdemokrat, vad jag förstår så var han inte speciellt profilerad rabiat i sina socialdemokratiska åsikter utan han var väl främst för Sigtuna stads välbefinnande vad jag förstår och dessutom hade han en medarbetare i form av stadsfullmäktiges dåvarande ordförande överläraren, sedermera rektorn och Arthur Andeby. Kan du på något sätt karakterisera dessa bägge herrar. Tore: Ja gärna. Jag vill försöka. Det är alldeles riktigt att Arthur Andeby var fullmäktiges ordförande vid det där tillfället, men att det fanns partier det minns jag mycket väl. Det är alldeles klart att det hade det varit hela tiden sedan man bildade stadsfullmäktige i början på 20-talet. Det hade det varit väldigt länge men profilerade uttryck i politiken som man kanske tänker sig idag när man strider hårt det var väldigt lite förekommande egentligen. Det förekom naturligtvis i byggnadsärenden, och det förekom i vissa sammanhang naturligtvis, men mycket lite. Att karakterisera dom här två herrarna vill jag försöka göra. Arthur Andeby fullmäktiges ordförande och kantor i Sigtuna han kallades alltså kantor Andeby och spelade i kyrkan. Han var ju klockarfar i Sigtuna och han blev det ännu mera när han så småningom blev ordförande i drätselkammaren. Han var ju det också vid sin bortgång. Men Frycklund hade väl något kanske större vyer på sitt sätt men stadens bästa var nog föremål för bägge de här herrarnas intresse hela tiden även om Arthur Andeby var folkpartist egentligen, han sa till mig alldeles innan sammanläggningen att om ni (på den tiden sa man ju ni till varann, om man inte kände varann synnerligen väl) så sa han att, ni skulle ju mycket väl kunna gå med i folkpartiet här i Sigtuna det var före sammanläggningen, han var ordförande där. Och det var ju mycket vänligt sagt av honom. Jag talade ju om då för honom att jag hade en annan partitillhörighet, att jag var högerman. Ja naturligtvis sa han då, ni är högerman, men vi kan nog samarbeta ändå, sa jag. Det kunde vi göra mycket bra. På alla sätt. Men vi hade då en man som hette Karl Edborg också från Venngarn som jag blev bekant med. Han var möjligtvis ordförande i drätselkammaren en tid vid sammanläggningen. Det var han. Det var nämligen på det viset, på den gamla goda tiden hade man så att om man hade en socialdemokrat som ordförande i drätselkammaren så skulle fullmäktiges ordförande vara borgerlig, och det var Arthur Andeby då som folkpartist. Sedermera så blev efter ett par år vid första nyvalet då kom Frycklund in som första ordförande med samma partitillhörighet sedan var det ju en mängd olika herrar, men det för för långt att tala om dom. Erfarenheterna från den här tiden var mycket intressant den också. Jag kämpade med byggnadsärenden, jag satt också i byggnadsnämnden. Det var en mycket värdefull placering att sitta där och att vara dels att sitta i drätselkammaren såväl som i byggnadsnämnden, för då tyckte man att man kunde bestämma om allting, mer eller mindre. Även om det är fullmäktige som slutligen bestämmer om allting, så hade vi en förkrossande majoritet på den borgerliga sidan. Jag minns i byggnadsnämnden, där fanns två socialdemokrater, en man som hette Elis Harbom och en som hette Karl Björkman, mätningsman tidigare, civilingenjör, han var socialdemokrat men de hade det lite besvärligt i byggnadsnämnden för de var ju ensamma. Det fanns ingen som tyckte som dom, gärna. Men ibland kunde vi arbeta bra

5 tillsammans och det gjorde vi naturligtvis i allmänhet, men det fanns skiljelinjer ibland. Riktigt hårt var det sällan. En man som började komma på den tiden så var det också efter min första period, så kom Sixten Larsson som sedermera blev också ordförande i drätselkammaren och som var det vid kommunsammanläggningen och som alltjämt är aktiv i kommunen, som numera ledamot i kommunstyrelsen och alltjämt ledamot i fullmäktige, men som lär ska lägga av nu. Tack.