Foto: Malmö stad / Eva Hörnblad Forntiden

Transkript

1 Foto: Malmö stad / Eva Hörnblad Forntiden Faktatext för lärare Årskurs: 2 3 Material: Eva Hörnblad och Pernilla Comet i samarbete med Thomas Persson Malmö Museer

2 2

3 Innehåll Teorin om kontinentaldriften... 5 Östersjöns förändringar... 6 Baltiska issjön... 6 Yoldiahavet... 6 Ancylussjön... 7 Littorinahavet... 8 Dagens Östersjö... 9 Öresunds bildande... 9 Källor och hantering av olika källor Historiker Arkivarie Arkeolog Osteolog Miljöarkeolog Kvartärgeolog Några ord om arkeologins baksida Förhistoriska epoker med skånskt tidsperspektiv Jägar- och samlarstenåldern BP Klimat och miljö Boende och föda Material och verktyg Begravningar Bondestenåldern BP BP Äldre bondestenåldern Klimat och miljö Boende Föda Material och verktyg Begravningar Gropkeramiska kulturen BP Yngre bondestenåldern Klimat och miljö Boende och föda

4 Material och verktyg Begravningar Bronsåldern BP BP Äldre bronsåldern Klimat och miljö Boende och föda Material och verktyg Hällristningar Religion Begravningar Yngre bronsåldern Klimat och miljö Boende Föda Material och verktyg Religion - offermossar Begravningar Järnåldern BP 950 BP Äldre järnålder Klimat och miljö Boende Föda Material och verktyg Religion Begravningar Centraleuropa Forntida ljudredskap Jägar- och samlarstenåldern BP Bondestenåldern BP BP Bronsåldern BP BP Järnåldern BP 950 BP Litteratur- och källförteckning: Bildförteckning:

5 Teorin om kontinentaldriften Redan under slutet av 1500-talet läggs det fram en teori av Abraham Ortelius att jordens kontinenter förflyttar sig, att de driver runt och ständigt bildar nya kombinationer. Ortelius var kartograf och gav ut vad man idag tror är världens första kartbok. Han funderade över formen på kontinenterna. Framför allt Afrika och Sydamerika passade ihop. Efter honom var det flera som arbetade med denna teori och försökte förklara den. Under slutet av 1800-talet studerade Roberto Mantovani de södra kontinenternas geologiska utseende. Likheterna ledde till att Mantovani antog att alla kontinenter en gång hade bildats som en superkontinent, det som idag kallas Pangaea. Pangea, Wikimedia commons, Kieff Alfred Wegener var meteorolog och geofysiker. Han funderade över varför det fanns salt i Krakow, som inte ligger vid något hav, och hur det kunde finnas snäckskal i bergen. Precis som Mantovanis såg Wegener likheterna mellan sina egna kartor över södra halvklotet och Mantovanis kartor. Wegener utvecklade Ortelius teorin och 1912 presenterade han teorin om kontinentaldriften, kontinenternas rörelse. Hans teori förklarade varför vissa växter och djur som var släkt med varandra finns på olika kontinenter idag. Wegener kunde inte förklara hur kontinentaldriften kunde uppstå och det var inte förrän på 1960-talet som teorin om plattektonik utvecklades och gav en geologisk förklarade till kontinenternas rörelser. Detta arbete under 1800-talet, geologi tillsammans med arkeologi, hjälpte till att slutligen bryta loss vetenskapen historia från den koppling till bibeln som den haft innan. Detta blev slutet för den bibliska historieskrivningen, förutom i en del sekter ibland annat USA. Geologin, arkeologin och paleontologin bevisade att jorden är äldre än vad skapelseberättelsen i bibeln medgav. 5

6 Östersjöns förändringar Vattenvägarna som vi känner till dem idag har inte alltid funnits och inte alltid varit konstanta. Precis som de vi har idag inte kommer att vara för evigt. Östersjön är ett mycket ungt hav och under de senaste åren har stora förändringar skett i området. Baltiska issjön För cirka år sedan blev Skåne isfritt. I det området som vi idag kallar Östersjön bildades Baltiska issjön. Baltiska issjön skapades av uppdämt smältvatten från inlandsisen. Baltiska issjön för ca år sedan. Foto: Stockholms universitets Östersjöcentrum, efter underlag från Thomas Andrén, Stockholms universitet, De första åren var det isfria området i det närmsta en arktisk öken, det fanns nästan ingenting. Perioden efterföljdes av stäpptundra. Under sommaren, juli, var medeltemperaturen grader. Marken täcktes av gräs, ris, mossor, örter och buskar. Med alla blommande örter kom en mångfald av insekter som i sin tur lockade fåglar. Detta kan idag liknas vid klimatet i Sibirien med permafrost. Människor besökte det här området i jaktexpeditioner under sommaren. Till det som idag är Skåne kom människor som följde de viktigaste jaktbytena, framförallt ren. Viss terräng utgjorde särskilt bra jaktmarker, till exempel där det fanns möjlighet att locka djurflockar in i fångstfällor eller blinddalar där det var enklare att slakta. Där det fanns andra viktiga resurser som till exempel flinta, virke (det växte endast träd i skyddade lägen) och vatten stannade de under längre tider. Djur som arkeologerna har hittat spår av idag och som levde här under tiden ( BP) var bland annat ren, isbjörn, jättehjort, mammut, polarräv, varg, brunbjörn, flera olika sorters säl, vildhästar, älg, antiloper, grottbjörn, ullhårig noshörning och stäppvisent. Yoldiahavet Östersjöområdet förändrades för cirka år sedan genom att ett sund bildades mellan isranden i norr, södra Västergötland och Östergötland. Östersjön blev en havsvik i Atlanten och har fått namnet Yoldiahavet. Detta efter en mussla, yoldia artica, som levde vid havets stränder. 6

7 Yoldiahavet en öppning mot Atlanten för ca år sedan. Foto: Stockholms universitets Östersjöcentrum, efter underlag från Thomas Andrén, Stockholms universitet, Under den här tiden var vidderna fortfarande öppna och här levde ren, vildhäst, jättehjort, mammut och stäppvisent. Det var renen som dominerade landskapet. Sakta började skog etablera sig. Den första skogen och buskar som börjar växa var björk, sälg, hägg, asp och rönn. Människorna rörde sig fortfarande över stora områden, men inte lika stora som tidigare. Landskapet innehöll olika naturtyper och där det fanns bäst med resurser bodde man. Det kunde vara att man delar av året bodde vid kusten och andra tider vid en sjö i inlandet. Under sommaren fanns till exempel häckande fåglar vid insjöarna som blev lätta byten. Andra lätta byten var djuren i skogen som kom till sjön och drack. Under höst och vinter var det en fördel att bo kustnära. Fisken rörde sig i stim och var lättfångade. Under vintern pågick också säljakten. Ancylussjön För cirka år sedan blir det succesivt ett varmare klimat i Östersjöområdet och högre luftfuktighet Det var ungefär 2 grader varmare än idag. När den enorma tyngden av inlandsisen försvann började jord och skogar, som varit nedtryckt av inlandsisens tyngd, resa sig. I nuvarande Västsverige snörde marken av utloppet i Atlanten och Ancylussjön bildades. Ancylussjön är döpt efter en snäcka, ancylus fluviatilis, som hittats i strandvallarna där sjön bredde ut sig. I det som idag är Skåne började hassel, tall och björk bre ut sig. När klimatet ändrades, förändras inte bara växtligheten utan även djurlivet. De speciella stora djuren, megafaunan som grottbjörn, grottlejon, jättehjort, ullhårig noshörning, mammutarna, som levde under och mellan de senaste istiderna dör ut. Dessa djur känner vi igen från grottmålningar från Frankrike och Spanien. De djur Ancylussjön en insjö på nytt för ca år sedan. Foto: Stockholms universitets Östersjöcentrum, efter underlag från Thomas Andrén, Stockholms universitet, som nu kom att dominerar var uroxe och visent. 7

8 Littorinahavet För cirka år sedan översvämmades Öresundsområdet och landförbindelsen med kontinenten bröts. När landförbindelsen bröts och landdjurens invandring begränsades skulle man kunna tro att även människornas rörlighet begränsades. Tvärt om ökade rörligheten. Under nästan hela människans historia har vi haft det lättare att ta oss fram på vattnet än på land. Detta har vi gjort med olika typer av båtar. Eftersom man kan se över sundet så var det inte ett så skrämmande hinder. I slutet av denna period, för cirka år sedan, hade de öppna vidderna försvunnit och ersatts av täta lövskogar. Vid den här tiden hade de flesta nutida lövträd och djurarterna invandrat. Klimatet var varmare och fuktigare än idag och kan jämföras med dagen nordöstra Frankrike. Detta förändrade människornas överlevnadsstrategier. De jagade mer blandat vilt, till exempel vildsvin, kronhjort, rådjur, bäver och utter, och fick fler växter och örter att livnära sig på. För cirka år sedan fanns något som vi idag kallar Littorinahavet. Detta efter vanlig strandsnäcka, littorina littorea. I Littorinahavets tidiga skede hade vattnet relativt hög salthalt. Detta gjorde att invandringen av reptiler och sötvattensfiskar från söder upphörde. I de fuktiga lerjordarna i Skåne dominerade almskogen. Littorinahavet en saltare Östersjö för ca år sedan. Foto: Stockholms universitets Östersjöcentrum, efter underlag från Thomas Andrén, Stockholms universitet, För cirka år sedan kom jordbruket till Norden. Jordbruket förändrade landskapet och öppnade upp det. Klimatet blev gradvis kallare. Somrarna var fortsatt varma, men vintrarna blev kallare. Luftfuktigheten blev också lägre. När temperaturen sjönk försvann vissa djurarter som var särskilt värmekrävande till exempel kärrsköldpaddan. Området hade fått nästan den form som vi idag känner igen i Östersjön med utlopp mellan de danska öarna. Orsaken till skillnaden är landhöjningen som i sin tur är att jordytan bucklar ut sig efter att ha varit nertryckt av inlandsisen. Detta är en process som fortfarande pågår i norra Sverige. Längs Högakusten i Ångermanland sker en landhöjning med cirka 2 cm per år fortfarande. För att enkelt illustrera landhöjningen kan man använda en fotboll. När man känner efter hur välpumpad en boll är trycker man oftast ner sina tummar i bollen. Tummarna motsvarar trycket från inlandsisen. När fingrarna lyft försvinner groparna. Skillnaden är att jordklotet är mycket större och att den processen tar mycket längre tid. 8

9 Dagens Östersjö Idag kallas området Östersjön. En ständig förändring av djur och växtarter äger rum, det är en del av naturer. Detta beroende av vilka arter, växter och djur, som gynnas respektive missgynnas av rådande klimat, men även människans påverkan på landskapet har en allt större betydelse. Idag sprider sig även arter över jordklotet genom att de följer med våra transporter. Ibland tillkommer nya arter i vår miljö för att vi människor med avsikt planterar in dem. Till exempel dovhjortar och fasaner, men även kungskrabbor och signalkräftor. Dagens Östersjö mitt emellan sjö och hav Foto: Stockholms universitets Östersjöcentrum, efter underlag från Thomas Andrén, Stockholms universitet, Öresunds bildande En gång i tiden fanns ingen strandlinje vid Malmö eftersom Öresund inte fanns. De nuvarande danska öarna, Skåne och Jylland var en enda sammanhängande landmassa. Detta betyder att de första djuren och även människorna som kom till nuvarande Skandinavien gick. När citytunneln skulle byggas kompletterades Malmö Central med en underjordisk station som idag kallas Malmö C Nedre/Anna Lindhs plats. Då schaktades fyllnadsmassorna, som dumpats där för att skapa hamnen, bort och fram kom rester efter en gammal skog av al, alm och ek. En ekstock daterades till BP. Skogen var cirka år gammal och blev översvämmad när Öresund bildades. Vegetationslämningar in situ (bl.a. stubben T101018) vid etapp 3. Foto: Daniel Serlander. Man tror att ett stort undervattensskred utanför Norges kust, Storeggaskredet, inträffade för cirka år sedan. Ett stycke av den norska kontinentalsockeln, lika stor som Island lossnade och satte igång en enorm tsunami som svepte över Doggerland. Det är det största undervattenskredet vi känner till. 9

10 När landmassorna rasade ner i djupet startade en tsunami som ödelade stora delar av kustområdena runt hela Nordatlanten och det som man idag kallar Doggerland. Närmast skredet var vågorna mellan meter höga, men när de nådde de norska fjordarna var de upp till meter höga. Stora landmassor låg nu under vatten och Öresund är en rest från den flodvågen och översvämningen. Bild lånad från I samma område där rester av skogen hittades, hittades också en mjärde, ett fiskeredskap, som tros vara cirka år gammal. Öresund hade nu bildats och man använde sundet under jägarstenåldern till att fiska i. En mjärde är ett strutformat fiskeredskap som är flätat. Fiskarna simmar in för att äta betet och kommer inte ut igen. Detta fynd visar att det då fanns vatten här och att platsen användes av fiskare. Mjärde 1 (MK 282:100841) in situ. Foto: Daniel Serlander. I samband med bygget av Stora Bältbron hittade och undersökte danska arkeologer stenåldersboplatser på nuvarande havsbotten. Det är fullt möjligt att liknande går att finna i Öresund. 10

11 Källor och hantering av olika källor Vi människor är bra på att skapa skräp. Mänskligt liv har alltid skapat mer eller mindre av materiella lämningar efter sig, källor. Genom olika typer av källor kan en historiker och arkeolog studera förflutna samhällen. Källor kan vara allt från föremål, brev, dagböcker, målningar, ritningar, arkeologiska fynd, föremål, böcker till tal, någon som återberättar. Det kan också vara naturliga spår som kommit till på grund av människornas aktiviteter till exempel bildande av särskilda jordlager. Det finns flera yrken som hanterar historiska källor och hjälper till att tolka dem. Historiker En historiker är en person som forskar om historia, studerar mänsklighetens förflutna genom att granska och analysera skriftliga källor. Arkivarie En arkivarie hanterar samma källor som en historiker, men har som arbetsuppgift att sortera och systematisera dem. Arkeolog En arkeolog arbetar med de fysiska spåren och föremål från människors aktiviteter. Arkeologen kan också arbeta med historiska epoker där det finns tillgängliga skriftliga källor för att ge ett annat perspektiv på historien och lyfta fram annan kunskap än den som vilar på de skriftliga källorna. Till sin hjälp har arkeologerna hjälpvetenskaper såsom fysik, kemi, geologi, kvartärgeologi och biologi. Detta är vetenskaper som arkeologerna kan få hjälp av med att få analyser gjorda och som hjälper dem att förstå de miljöer människorna funnits i och skapat. Arkeologi såväl som hjälpvetenskaperna har utvecklats över tid. Det som vi idag benämner som lämningar har inte alltid betraktats som lämningar. På 1930-talet sparades det inte på ben om det inte var från en människa. Efterhand har nya analysmetoder arbetats fram. Några exempel är C-14 metoden, C- 13 metoden, isotopanalyser och DNA-analys. C-13 är C-14 motsvarighet i havet. En spännande analys som genomföres idag är att man mäter ämnen och mineraler i skelett och tänder. Eftersom vi består av det vi äter, och förr åt man i stort sett bara det man odlat och fött upp lokalt, så går det att spåra var människor vuxit upp. Det är inte alltid samma plats som de dött på. Osteolog En arkeolog kan behöva hjälp av en osteolog. Osteologi betyder läran om ben och en osteolog undersöker och bestämmer ben. Benen som undersöks kan både vara mänskliga ben och djurben. 11

12 De ben som människor har lämnat efter sig, såväl deras egna skelett som de matrester som återfinns i det slängda materialet, kan ge mycket information och kunskap. Studier av människoben kan avslöja individens ålder, kön, hälsotillstånd innan de dog, skador, släktskap och i vissa fall dödsorsak. Studier av djurben är intressanta då de avslöjar vilka djur människorna har jagat för mat och andra resurser. Djurben kan också visa vilka djur människan fött upp, domesticerat. Benen visar kön på djuret och ålder på djuren visar vid vilken årstid slakt har skett. Här kan man också se vilka djur som människorna har föredragit att äta. En del djurben kan även ge en indikation om hur närmiljön sett ut. Miljöarkeolog Människan och miljön hänger ihop. Miljön ger förutsättningarna för människans överlevnad, vilka resurser som finns tillgängliga styr hur människan agerar och vilka strategier som utvecklas. Vi har visat oss vara mycket flexibla och anpassningsbara till en lång rad skiftande miljöer, men kan ibland ha svårt att anpassa oss när miljön skiftar snabbt. Hur miljön har sett ut på en plats där vi hittar spår från människor är viktigt att kartlägga. Utan en kunskap om miljön blir det oerhört svårt att tolka de fragmentariska spår vi har av människors agerande. Det är framförallt vetenskapen kvartärgeologi som hjälper arkeologin med denna kartläggningen. Kvartärgeolog En kvartärgeolog studerar den del av geologin som handlar om den senaste geologiska perioden. En kvartärgeolog hjälper arkeologerna med att förstå hur landskapet utvecklats sedan senaste istiden. Kvartärgeologi kallas ibland också för jordartsgeologi. Genom studier av pollen, växtfröer och bland annat skalbaggsvingar i daterbara lager ibland annat mossar kan en plats, omgivningar, kartläggas tillbaka i tiden. Genom att ta borrprov i våtmarker, studier av innehållet av pollen och skalbaggsvingar i sedimentlagren kan miljön vid olika tidpunkter kartläggas. I flera fall hela vägen tillbaka till inlandsisen. Det är på grund av att vattenspegeln fångar de pollen som flyger i luften, de sjunker till botten av våtmarken och kommer att inlagras i sedimenten. Vissa studier av förekomst av särskilda skalbaggars täckvingar har givit mycket exakta kunskaper om inlandsisens oscilleringar (rörelser fram och tillbaka över landskapet. Några ord om arkeologins baksida Det finns många som uppfattar arkeologer som uttalar sig som vaga och försiktiga arkeologer bara tror, de vet aldrig något. Det är sant samtidigt som det naturligtvis inte är sant. Arkeologin är en vetenskap, som alla andra vetenskaper, som är stadd i ständig utveckling. All vetenskap producerar kunskap i form av hypoteser och teorier. Dessa är sanna fram tills de motbevisas och ersätts med nya teorier och hypoteser. Eftersom vi ju inte har grävt upp allt som finns kvar i marken och eftersom det endast är en bråkdel av allt människor har byggt, tillverkat och använt som har klarat sig fram till våra dagar kan den totala bilden, den samlade berättelsen, inte vara slutgiltigt sann. 12

13 Varje ny grävning bär på potentialen att förändra någon del av berättelsen om det förflutna. Andra vetenskaper utvecklas också och ger möjlighet att genomföra helt nya undersökningar på gammalt material, som ger helt ny kunskap, till exempel gentekniken och kartläggningen av vårt DNA. Detta präntas in i alla arkeologer under utbildningen. Det vi tror oss veta måste hela tiden prövas med nya infallsvinklar, frågeställningar och nytt material. Arkeologin, som många andra vetenskaper, bär också på en mörk historia. Arkeologins resultat och teorier har använts mycket aktivt för att skapa åsikter, uppfattningar och teorier som sedan omsatts i samtida politik. Det mest slående exemplet är hur nazismen använde arkeologi och teorier om folkvandringar och olika kulturers (rasers) över- respektive underlägsenhet. Teorier som basunerades ut som ovedersägliga sanningar och som användes för att legitimera övergrepp och folkmord. En del av dessa föreställningar finns fortfarande i samhället och detta är ett bruk som nutida arkeologer inte vill låna sig eller vetenskapen till. 13

14 Förhistoriska epoker med skånskt tidsperspektiv Det kan vara utmanande att arbeta med forntiden i Norden för att den omfattar en stor tidsrymd. Jägar- och samlarstenåldern omfattar år, bondestenåldern cirka år, bronsåldern cirka år och järnåldern år. Det är långa tider och människan har utvecklat seder, bruk och traditioner i samhällena. Dessa seder och bruk avspeglar sig i vilka monument man byggde. I vissa perioder sker det enorma förändringar i försörjning och kulturer, medan i andra perioder är det betydligt mer stabilt. Betydande förändringar i klimat och livsvillkor ryms också i dessa långa perioder. Vår tideräkning är en konstruktion för att vi ska ha en sammanhållen, gemensam tid. Det är ett redskap för att sortera och organisera. När arkeologer gräver och ska ange för hur länge sedan ett föremål eller struktur, till exempel hus byggdes/användes, mäter de med metoder som anger för hur länge sedan. Detta kan göras med till exempel C-14 metoden. I det här materialet kommer tidsangivelserna att anges för hur länge sedan och inte i förhållande till Kristus födelse, som är utgångspunkten för tideräkningen i den kristna världen. Andra religioner utgår från andra berättelser eller centrala figurer i religionen. Av den anledningen kommer alla tider att anges BP, Before Present. Namn och indelning av åldrar, tider och epoker som vi idag använder namngavs under 1800-talet för att kunna sortera och skapa översikt. Människorna under till exempel bronsåldern kallade inte sin tid för bronsåldern BP BP BP BP 1000BP 0 Jägar- och samlarstenåldern Bondestenåldern Bronsåldern Järnåldern Medeltid Historisk tid Många av fynden och lämningarna i Skåne har odlingsskador. Det moderna jordbruket skadar de lämningar som finns i marken genom slag och stötar. Dagens plogar plöjer lite djupare varje år. Detta leder till att lämningar i åkermarken förstörs, men också att lämningar sprids eller blir bortplockade. Det moderna skogsbruket skadar och förstör lämningar som ligger i skogsmark. Bruket med stora maskiner, stora hyggen och plöjning av marken före planteringar ställer till stora skador. Senare tiders inventeringar visar att våra skogar i Skåne gömmer en stor mängd fornlämningar, till exempel har vår kunskap om bronsålderns landskap genomgått en stor förändring tack vare inventeringar de senaste åren. 14

15 Jägar- och samlarstenåldern BP De senaste åren har det funnits människor i det som idag är Skåne. Det vill säga sedan istidens inlandsis drog sig tillbaka från området. Människorna började röra sig genom det område som den smältande isen lämnade. Första tiden, från år sedan fram till 6000 år sedan, har vi den perioden som brukar kallas jägar- och samlarstenåldern. Detta är en lång tidsperiod och många förändringar skedde under den här tiden såväl i människornas samhälle som i miljön de levde i. När miljön förändrades, förändrades även människornas levnadssätt. Det är främst i dessa förändringar i levnadssätt och i materiell kultur som arkeologer arbetar. Genom att studera förändringarna kan arkeologen tolka till exempel tankesätt. Klimat och miljö Jägar- och samlarstenåldern var en lång period och i början av den här tiden var det ett väldigt kargt landskap, i slutet var nuvarande Skåne täckt av prunkande, täta urskogar med medelhavsklimat. Nya sorters träd och växter började växa och med det trivdes också andra djur. Träden som trivdes i det här klimatet var bland annat ek, lind och björk och i dessa skogar levde uroxar, älgar, kronhjortar och vildsvin. Det var så varmt att det fanns kärrsköldpaddor boende i det som idag är Skåne. De första härdiga djuren vandrade in via en tillfällig landförbindelse med kontinenten för omkring år sedan till cirka år sedan. Idag finns ingen plats med nu synliga monument från jägar- och samlarstenåldern. Det kan ha sett ut ungefär som det gör i Järavallens Naturreservat idag. Foto: Malmö stad / Eva Hörnblad Boende och föda Under den första perioden av jägar- och samlarstenåldern var människorna här på tillfälliga besök sommartid för att skaffa mat. De kom för att jaga ren, fiska, samla musslor, bär och nötter. Allt som människorna behövde var de tvungna att bära med sig själva. De hade också sin bostad med sig, de bodde i tält gjorda av djurhudar. 15

16 De bar troligtvis också eld med sig. Elden bar man i form av glöd i ett ihåligt horn från en ko, bison eller får. Hornet är ett perfekt format, ihåligt, vatten- och vindtät behållare. Självklart visste man även hur man startade en eld från grunden. Vid platser som människorna på jägar- och samlarstenåldern slog läger och stannade vid några nätter, har arkeologerna funnit rester av till exempel slaktavfall, matavfall och eldplatser, men även spår efter enkla hyddor och tält. Utifrån de olika fynden har arkeologerna kunnat dra slutsatser kring vilken mat som troligtvis åts på den här tiden. Man har också kunnat dra slutsatsen att maten tillagades över öppen eld och i kokgrop. Kokgroparna började användas vid den här tiden och användes ända fram till vikingatiden. Ett annat sätt att tillaga maten är att koka maten genom att fylla en magsäck och hänga den över en öppen eld. Så länge det finns vätska i påsen brinner den inte upp. Modell från gamla Forntidsutställningen (1979) Copyright MM. Foto: Nils Björhem, / Malmö Museer Från cirka år sedan fick Norden en permanent befolkning som bodde här året runt. För att klara sig och utnyttja miljön och dess resurser maximalt skiftade man boplats, bodde i olika biotoper beroende på var det var rikligast med resurser för årstiden. Bostäderna behövde inta vara så stora eller vara byggda för att klara sig längre än några månader. Material och verktyg Stenåldern har perioden döpts till i nutid eftersom många fynd som finns att hitta från jägar- och samlarstenåldern är gjorda av sten. Under denna tidsperioden använde människorna flera olika redskap gjorda av olika material. Några redskap var gjorda av flinta till exempel skrapor, pilspetsar och oslipade flintyxor och dessa finns kvar i jorden eftersom sten inte förmultnar eller tar lång tid att brytas ner. Kärnyxa, s. 3 nr. 9 a b kärnyxa s Minnen från vår forntid, ornade och beskrifna af Oscar Montelius 16

17 Flinta är en väldigt hård sten. Samtidigt som den är hård så är den skör. Man kan jämföra med glas. Precis som glas splittras flinta upp i vassa bitar. När man knackar flinta slår man av bitar och kan på så sätt forma stenen till exempel till ett yxhuvud. Bitarna som slås av kan ofta användas till andra mindre redskap. Flinta kan vara vit, beige, grå och svart. Jägarna använde pilbågar och spjut när de jagade. Spetsar på pilarna och ibland spjuten var gjorda av flintsten, ben eller horn och skaften av trä. Pilspetsarnas utseende utvecklades och förändrades över tid. Människorna på jägar- och samlarstenåldern jagade inte främst för att få kött utan även för att få material till tillexempel verktyg, kläder och tält. Nästan allting av djuren som de jagade användes. Av djurens horn kunde människorna göra flera olika föremål till exempel hornyxor, skaft, smycken och spetsar. De kunde också göra fiskljuster och fiskkrokar som de använde när de fiskade. Fiskeljuser s. 6 nr. 48, Minnen från vår forntid, ornade och beskrifna af Oscar Montelius Fiskkrok s. 40 nr. 624, Minnen från vår forntid, Skinnen från djuren användes till kläder, tält och små båtar, så kallade skålbåtar. Kläderna såg ut som tunikor och skorna liknade mockasiner. Djurens päls är olika vid olika årstider. På vintern har de flesta pälsdjur en tjock päls, på sommaren en tunnare. Detta har man känt till och utnyttjat. Bra vinterkläder gjorde man av vinterpälsar. När man använder skinn som en resurs måste man bearbeta det annars ruttnar det. För att rengöra skinnets köttsida användes en skrapa. Det är ett redskap med en egg, en slö egg. Skrapan ska inte kunna skära igenom skinnet utan används till att skrapa rent och komma åt hudens insida. En skrapa kan vara gjord av horn, ben eller flinta. Exempel på skrapor från jägar- och samlarstenåldern. Foto: Malmö stad / Eva Hörnblad För att skinnet ska bli hållbart tillförs ett garvämne. Garvämne finns till exempel i träbark. Barken från olika träd ger olika färger. Ek ger till exempel en nötbrun färg. Hållbarheten på skinnet beror på hur hårt garvat skinnet är. I garvprocessen kan man också styra olika egenskaper i lädret. Ju mindre garvat det är desto segare, styvare skinn. Något som kan utnyttjas till exempel till skosulor. 17

18 Olika djur ha också olika tjockt skinn eller tjockare, segare, skinn på delar av kroppen. Ett annat sätt att garva skinn är med fett, fettgarva. Ett djurs hjärna innehåller så stor andel fett att det räcker bra för att garva dess egna skinn. För att mjuka upp skinnet innan det skulle användas till exempel till kläder använde människorna sina tänder som verktyg. Genom att tugga på skinnet så mjukades det upp. För att tillverka kläder av päls behövdes det flera verktyg, syl och synål. Dessa tillverkades av djurben. Sylen, som användes till att göra hål i skinnet, behövde vara lång och rak. Därför tillverkades de av de långa och raka benen. Den behövde också vara vasst för att kunna göra hålen. En slipsten av till exempel sandsten användes för att slipa sylen. Nål av ben Foto: Malmö stad / Eva Hörnblad Det fanns ingen sytråd så djurens senor användes som tråd. Senorna består av tunna fibrer som går att dela upp och spinna till en tråd i lämplig tjocklek och längd. Nålen träddes med en bearbetad sena och därefter syddes kläderna. Just synålen är en av mänsklighetens stora innovationer. Den gav möjlighet att skapa ändamålsenliga kläder som täcker kroppen och som är följsamt när man rör sig. De flest djur har en helt annan form än människan. Djurens senor användes även till fiskelina och bågsträng. Andra delar av djuren som användes var djurens klövar. Av dem framställde man lim, hornlim. Pilspetsar på pilskaften kunde till exempel limmas fast, skarvarna på en skinnbåt kunde limmas ihop och olika trädetaljer kunde limmas ihop. Även djurens magsäckar användes. Den är vattentät och kunde användas till kokkärl eller som innerpåse i en vattenflaska. Begravningar Det har hittats få gravar från jägar- och samlarstenåldern. Vad man vet idag begravdes den avlidne i jorden, så kallad skelettgrav. Att begrava någon är ett sätt att bearbeta sorg. Det är den dödes vänner och familj som genomfört begravningen och de har visat stor omsorg om kroppen. Några är liggandes rak långa på rygg eller på sidan och andra sittandes med korslagda ben. Bredvid skelettet har det hittats gravgåvor som till exempel jaktredskap, smycken, rödockra och hjorthorn. Olika gravgåvor symboliserar olika saker. Till exempel anspelar rödockra på blod. Detta visar även att människorna haft en religion, en tro på att man kommer någon annanstans när man dör. Då kan man behöva dessa föremål. 18

19 Bondestenåldern BP BP Äldre bondestenåldern För cirka år sedan ägde en av de absoluta största förändringarna i människans historia rum. Människan började odla. Detta innebar att människan på allvar började omforma och förändra den miljö hon bodde i. Denna stora förändring uppstod inte här i Norden eller ens i Europa. De första bönderna fanns istället i det område där vi idag har södra Turkiet, norra Syrien och nordvästra Irak. Härifrån spred sig detta nya levnadssätt, men det tog ända fram till cirka BP innan det kom till nuvarande Skåne och Danmark. Arkeologerna har länge brottats med varför man började odla just då. Som bonde måste man arbeta mer än som samlare. De senaste rönen i DNA-undersökningar talar för att det faktiskt är en invandring av en hel folkgrupp bönder. De flyttar in och etablerar odlingar, bygger byggnader och skapar monument. I och med de nya rönen är delar av vårt förflutna under omprövning. Klimat och miljö I början av äldre bondestenåldern dominerade almskogen i de fuktiga lerjordarna i Skåne. Landskapet förändrades när människorna började bruka jorden och det öppnades upp. Somrarna fortsatte att vara varma, men vintrarna blev kallare. På kort tid så försvann de flesta almskogarna i Danmark och Skåne. En möjlig forntida parallell med almsjukan vi upplever idag. Medeltemperaturen under den här tiden faller, men det var fortfarande ett par grader högre än vad vi har idag. Boende För att kunna odla överhuvudtaget var man tvungen att ta bort delar av skogen. Det mest effektiva sättet att ta bort större skogspartier är genom att bränna den. Då frigörs också en hel del näring som är bundet i virket och vegetationen, marken blir ypperlig att odla i. Detta kallar man svedjebruk. Varje år man odlar i samma jord suger växterna ut näring ur marken. Eftersom människorna sedan skördar, skär av och samlar in det som odlats, återförs inte näringen till marken. Efter några års odling på samma yta växer det inte alls lika bra som första året. På grund av att människan under tidiga bondestenåldern ännu inte hade lärt sig att djurens gödsel, med massor av näring, kunde spridas ut för att få grödorna till att växa bättre var man fortfarande tvungen att flytta omkring med såväl åkrar som boplatser, man höll sig dock i regel kvar i samma område, områdeskontinuitet. Det vi har idag, där husen är kvar på samma plats och inte flyttas kallar vi för platskontinuitet. Det blev en övergång från att överleva av naturens ränta till att leva på dess kapital till att bruka jorden och bli bofasta. Att vara bofast och hålla djur, föda upp tamdjur, betydde allt mer och man hade en möjlighet att kunna försörja fler. Samtidigt gick det åt mer energi att vara bonde. Marken gick inte att ta med sig utan måste skötas och bevakas Människorna började hävda, äga, marken på ett annat sätt än tidigare och började anlägga hus. Ett sätt att hävda marken, förutom att bygga hus, var att använda sig av monumentala synliga 19

20 markeringar som dösar, en sorts begravningsplats. Om många från en släkt var begravda på en plats och man hade anlagt dösar på platsen så kunde det betyda att man hade mer rätt till den platsen. Det är nu som man börjar äga marken. Ett exempel på lämningar från bondestenåldern är dösen i Skegrie. Dösen är en begravningsplats och omgärdas av en döstomt som markeras av stenar. Denna dös är troligtvis uppställd för ca år sedan. Foto: Malmö stad / Eva Hörnblad Under bondestenåldern byggde man större och mer rejäla hus, så kallade tvåskeppiga långhus. Långhuset delades in i sektioner, en förrådsdel, en storstuga som var bostadsdel och en stalldel. Långhus under bondestenåldern Illustration: Chatarina Ödman MK Då människorna nu bodde på samma plats året runt var det möjligt att investera i husen, göra dem större och mer hållbara. Det behövdes även större byggnad för de större familjerna samtidigt som man behövde utrymme för alla förråd inför vintern. Här bodde oftast hela gårdens befolkning, bonden med familj, släkt och djur. Vid den här tiden fanns det grisar, kor, får och getter på gårdarna. Det var de mest värdefulla djuren som fick bo i huset under vintern, avelsdjuren. De andra slaktades inför vintern. Byggnationen höll i 10-tals år innan man behövde bygga nytt. Långhusen var längre än de var breda. De mätte cirka meter långt och var cirka 7 meter breda och var utan fönster eller skorsten. Det som begränsade bredden var vilken typ av virke man hade att tillgå. Det var enklare att bygga långt än brett. 20

21 Eldstaden låg i husets bostadsdel. För att ta tillvara värmen så mycket som möjligt fanns rököppningen i taket, men inte direkt över elden. Värmen sitter i röken och om öppningen är direkt över elden försvinner värmen för fort ut genom hålet. Istället fanns rököppningen, vindögat, vid gaveln. Genom självdrag leddes röken ut genom vindögat. Ordet vindöga finns fortfarande i norskan vindu, danskans vindue och engelskans window. (Dessa ord stammar från vikingatiden.) Föda Maten tillagades på olika sätt. Man kunde använda ett keramiskt kärl, en kruka, i glöden och koka maten. Det användes också tätflätade korgar eller urholkade trätråg som fylldes med vätska. Där lades varma stenar som är det snabbaste sättet att koka vatten. Ett annat sätt att laga mat var att grilla över öppen eld eller i kokgrop. Man lagade även mat på heta stenar. Det var vanligt att man hade stenar runt och i elden, härden, inte bara för att använda vid matlagning. Stenarna blir varma och håller värmen länge, även efter elden har falnat. På så sätt fungerar de också som element. Det sädesslag som odlades mest av under bondestenåldern var korn och vete. Sädesslaget korn användes både till att kokas som hela korn och till att mala mjöl av. Mjöl som de kunde baka bröd av. Bröden jästes inte utan blev platta och kompakta. Arkeologer har hittat fynd av korn vid förrådsdelar av långhus därför kan man dra slutsatsen att de odlade och använde sädesslaget korn i hushållen. Korn används än idag till att tillverka öl av. En teori är att just ölet kan ha varit en viktig produkt som har motiverat människor att börja leva som bönder. Människorna fortsatte att jaga, fiska och samla. Detta var en stor tillgång även om man höll djur på gårdarna. Material och verktyg I Södra Sallerup och Kvarnby kan man se spår av många flintgruvor från den här tiden. Gruvorna är flera meter djupa gropar. Människorna har grävt ner i kritan, som finns under ytan just där, och i kritan ligger lager med flinta. I några gropar ha man även grävt korta gångar plant in för att hämta upp flintan. Arkeologer har hittat rester av hackor, som var gjorda av horn. Hjortarnas horn har i regel en tagg som pekar framåt när resten av hornet sveper bakåt i en båge. Det är denna taggen och en bit av hornstammen som tillsammans blir det perfekta hack/grävredskapet. Dessa hornhackor användes för att gräva sig ner genom den hårda kritan där flintaknutor fanns inlagrade. Man har också hittat skulderblad från kronhjort som använts för att skyffla bort jord- och kritmassorna. 21

22 Flintan användes till att göra vardagsredskap, men också till praktföremål som stora yxor som offrats. Under bondestenåldern tillverkas det flera yxtyper. De blir större och mer bearbetade än under jägar- och samlarstenåldern. Bland annat börjar man nu slipa yxorna helt släta. Det gör dem mer hållbara samtidigt som de biter bättre. Spetsnackig flintyxa, med och utan skaft. Foto: Malmö stad / Eva Hörnblad De jordbruksverktyg som dök upp i Norden som vi känner till och känner igen idag är gjorda av beständigt material, till exempel flathacka. På en flathacka är hackbladet gjord av en bergart. Det kan ha funnits andra jordbruksverktyg som var gjorda av annat material som förmultnar. Begravningar Under äldre bondestenåldern byggde man de i dag äldsta stående monumenten. Vi har kvar dösar och stenkammargravar. En dös och stenkammargrav är ställen som man begravde döda. Under tidig bondestenålder byggdes dösar som längre fram under perioden utvecklades till stenkammargravar. Att bygga dessa monument har tagit tid och krävt resurser. Det är en stor ansträngning och investering så det måste ha varit viktigt för människorna och samhället. Många gånger har dessa stenblock, som väger flera ton, transporterats flera kilometer. Detta talar också om för oss att det funnits en hierarki i samhället, en struktur, med en eller ett fåtal ledare. Det går inte att bygga sånt om inte någon leder arbetet. Dös Dösen i Skegrie (s. 19) är byggd av stenblock som bildar en liten kammare. I en dös begravdes oftast bara en person. Runt dösen finns en kant av stenar, marken innanför denna markering kallas döstomt. Idag är stenblocken som dösen är uppbyggd av helt synliga, men kan tidigare ha täckts av jord så att det såg ut som en liten kulle. Kanten av stenarna stod runt den lilla kullen och jorden som täckte gravkammaren. Som gravgåvor kunde den döde få med sig stenyxa, mat och dryck. Inte långt från Skegrie hittade arkeologerna en fantastisk plats. På ena sidan, en palissad försedd väg, hittades hela 22 döstomter invid varandra. En hel nekropolis dödens stad. Detta måste vara en av Sveriges äldsta vägar. Intressant nog hittades lämningarna för att man drog om vägen. Ända in i våra dagar ligger det alltså en väg på platsen. Stenkammargrav En gånggrift är en rektangulär stenkammargrav med flera tackblock och en smal, låg gång vinkelrät mot kammaren. En stenkammargrav kallas även megalitgrav. Megalitgrav kommer från de grekiska orden mega för stor och lithos för sten. Grift är 22

23 ett annat ord för gravkammare. Gånggrift blir då gravkammaren med en gång. Gånggriften i Gillhög är en av Skånes bäst bevarade gånggrifter som är arkeologiskt undersökt och iordningställd så att man kan krypa in i kammaren. Stenkammargravar hittar man främst i Skåne och på Västgötaslätten i Falbygden, men de är ovanliga i resten av Sverige. Stenkammargraven i Gillshög. Bondestenåldern är en lång tidsperiod och seder, bruk och traditioner utveckla. Detta avspeglar sig i vilka monument man bygger. Foto: Malmö stad / Eva Hörnblad Skiss över stenkammargraven i Gillhög, Länsstyrelsen Skåne Gånggriften i Gillhög byggdes under den yngre stenåldern, cirka BP. En sådan här gravkammare användes för flera återkommande begravningar under lång tid. De döde lades tillsammans med gravgåvor. Detta kunde vara yxor, spjutspetsar och pilar av flinta, bärnstenspärlor och keramik kärl. Det var en plats som de efterlevande kunde återkomma till och utföra ritualer vid, dyrka sina äldre släktingar. Gropkeramiska kulturen BP Alla var inte bönder under den här tiden. För ungefär år sedan sprider sig en jägar- och samlarkultur från nuvarande östra Sverige in i nuvarande Skåne och norra Danmark. Denna grupp kallas gropkeramiska kulturen och är uppkallad efter hur deras keramik dekorerades, med gropar. I trakten runt nuvarande Malmö har den jordbrukande kulturen dominerat, men det finns bevis för att dessa båda grupp har samexisterat och haft utbyte med varandra. Yngre bondestenåldern För ungefär år sedan skedde en stor förändring i samhället som fanns i Skåne. Nya föremål som är typiska för just den här tiden införs, till exempel stridsyxorna och flintyxor med hålegg. Keramiken förändrades såväl i form som i dekor. Det blev vanligt med avtryck och mönster gjorda med hjälp av snören. Denna tid kallas ibland för yngre bondestenåldern, men också stridsyxekultur, båtyxekultur eller snörkeramisk kultur. Båtyxa/stridsyxa Foto: Malmö stad / Eva Hörnblad 23

24 Dessa förändringar återfinns också på andra sidan Östersjön i nuvarande Tyskland och Polen. Det finns ett undantag, de speciella stridsyxorna förekom inte i dessa länder. Klimat och miljö Klimatet är det samma som under äldre bondestenåldern. Almarna kommer tillbaka efter några hundra år, men aldrig till det omfånget som innan almfallet. Det kan bero på mindre gynnsamt klimat, men säkert också på att människan nu aktivt omformar klimatet med röjningar med odlingar och boskapshållning. Boende och föda Idag vet vi inte riktigt hur människorna bodde under yngre bondestenåldern. Det har bara hittats några få huskonstruktioner. Det betyder naturligtvis inte att människorna inte hade hus eller byggde något, bara att tidens hus inte har lämnat avtryck efter sig som vi idag känner igen. Något som har hittats är så kallade Palissader. I samband med de senaste 25 årens omfattande arkeologiska undersökningar i Malmöområdet har flera Palissader hittats och undersökts. Detta är stora ytor som hägnats in med rader av upprättstående stolpar. Det rör sig om en sorts anläggning som endast har hittats i Skåne, de flesta i Malmö med omnejd. Den största och hittills bäst undersökta av dessa palissader är den som hittade vid Annetorpsrondellen i Hyllie. Palissad Annetorp Illustration: Malmö Museer / Hans Ekerow 2001 Det är inget som tyder på att det är stora förändringar när det gäller vilken föda människorna åt eller hur den tillagades. 24

25 Material och verktyg I stort sett är det samma material som tidigare används för tillverkning av verktyg och redskap. En del av föremålen förändras dock i form och utseende om än inte i funktion. Precis som vi upplever moden och trender i dagens samhälle. Ett exempel på detta är pilspetsar som förändras i sin form under loppet av stenåldern. I yngre bondestenåldern är det framförallt pilspetsar med urnupen bas som kommer till. Olika modeller av urnupna pilspetsar s. 32 Minnen från vår forntid, ornade och beskrifna af Oscar Montelius Flintdolk Foto: Malmö stad / Eva Hörnblad Sista delen av bondestenåldern har en flathuggen flintdolk blivit statusföremålet framför andra. Därför kallas den här tiden oftast för dolktiden. Det rör sig om ett ytterst avancerat och specialiserat flintsmide, troligtvis utfört av mästare. Att det varit specialiserat syns även på spridningen av avfallet som produktionen lämnade efter sig. Det inledande arbetet, som producerade en viss typ av avfall, förekom i offentliga miljöer, nära boplatsens härdar. Arkeologerna tolkar det som om att det inte gjorde något om folk såg hur det gick till. Det slutliga arbetet, som krävde kunskap, handlag och expertis hittar man dock på lite mer undanskymda platser. Det kan tolkas som om det var mera hemligt. Begravningar Människorna slutade bygga stenkammargravar under yngre bondestenåldern och en ny begravningsform började användas. Under lång tid hade kollektiva gravar använts, en gravkammare som delades av många människor. Under yngre bondestenåldern fick vi nu enkel- eller dubbelgravar i flatmark. Flatmark betyder att det inte finns någon tydlig konstruktion ovan mark. De döda ligger nu i så kallad hockerställning, även kallad fosterställning eller sovställning. Kroppen ligger på ena sidan med 25 Graven är från Fredriksberg i Malmö Foto: Malmö Museum

26 benen uppdragna i vinkel. I enstaka fall tycks stenkammargravarna dock ha fortsatts att användas som begravningsplats. De begravda ligger i regel i öst-västlig riktning, men alltid med ansiktet mot syd. I de fall det handlar om dubbelgravar ligger kropparna skavfötters, med fötterna mot varandra. Skeletten ligger ganska ofta i en kallmurad hällkista eller med stenar lagda runt kroppen. Bärnstenssmycken Foto: Malmö stad / Eva Hörnblad Människorna som begravdes fick med sig föremål, gravgåvor. En gravgåva kunde vara yxor, krukor, bennålar, skrapor och flintknivar. Den, för tiden karaktäristiska stridsyxa förekommer endast i mansgravar, dock inte i alla. Stridsyxan återfinns aldrig i kvinno- eller barngravar, oavsett kön på barnet. I somliga gravar har även smycken i form av bärnstenspärlor hittats. Det tillhör ovanligheten att arkeologer hittar dödsorsaken när de undersöker forntida gravar. Ännu ovanligare är det att hitta fynd som visar att någon har dött av våld. Vid en arkeologisk undersökning i Husie hittades dock flera dubbelgravar, med individerna liggandes skavfötters på rygg. Idag kallas den dubbelgraven i Gyllins trädgård och är ifrån slutfasen av bondestenåldern. Precis under hakan på en av individerna hittades en pilspets med urnupen bas. Spetsen uppvisade skador som överensstämmer med skador en sådan pilspets får när den skjuts in i skinn, muskler och senor. I detta fallet kunde arkeologerna sluta sig till att just denna mannen hade dött av en pil i halsen. Bronsåldern BP BP För cirka år sedan till cirka 2500 år sedan fanns en period som vi idag kallar bronsåldern. Perioden har fått namn efter metallen brons eftersom det har gjort så mycket fynd av bronsföremål. Brons började användas för cirka år sedan i Norden, men hade använts på kontinenten redan tidigare. Brons är inte en metall utan en legering, en blandning av metaller. Människans metallålder inleds med att man börjar använda guld och koppar. Ganska snart kommer man på att blanda olika metaller för att få nya metaller, med andra egenskaper. Brons bildas av koppar och tenn. Äldre bronsåldern All brons man hittar som har använts under den här tiden i Norden har kommit hit från andra delar av nuvarande Europa, som färdiga föremål. Brons hade redan använts i högkulturerna Mesopotamien och Egypten i cirka år 26

27 Under äldre bronsåldern, BP BP, började en avancerad inhemsk bronsteknologin växa fram. Skåne var en del av ett hantverksnätverk där man utbytte kunskap och erfarenhet i att bearbeta metall. Metallerna tenn och koppar importerades från det som idag är Turkiet, men även bronsföremål skeppades hit. National Museet Köpenhamn 2018 Foto: Malmö stad / Eva Hörnblad Livet i Skåne förändras mycket på grund av metallimporten. Det har hittats många lämningar av vapen och smycken av brons i Skåne. Ett föremål som är unikt för norra Europa är bronslurarna. Det har krävts stor kunskap och skicklighet att tillverka dem. Eftersom de endast förekommer här måste de även ha tillverkats här. Bronsåldern i Norden är samtid med den period som det skrivs om i Gamla testamentet i Bibeln. Det är faraonernas Egypten, Babylon, Hettiterna, Minoer och Mykenska kulturen i Grekland. Iliaden och Odyssén utspelar sig i bronsålders- och tidiga järnålderssamhällen. I delar av Europa och östra medelhavsområdet finns det skriftliga lämningar som ger tydligare bilder av vilka samhällen som utvecklats där. Under bronsåldern, då människornas begär till och behov av metallerna började spira, växte långväga handelskontakter fram och stort utbyte av varor skedde. Detta kan man se genom sammansättningen av de metaller som ingår i legeringen brons. Dessa metaller förekommer i marken, på vitt skilda platser i Europa. I Alperna växte ett stort produktionsområde fram med brytning av koppar och salt. Tenn förekom främst i England, Irland och nuvarande Spanien. För att kunna framställa brons behövdes de olika komponenterna och utan handelsförbindelser skulle det inte vara möjligt att framställa brons. Svarta havsområdet, östra Medelhavsområdet, Alperna, Iberiska halvön och brittiska öarna bands ihop med handel och kontakter. Skandinavien ingick i detta nätverk, framförallt södra Skandinavien. Här växte det fram en elit som antingen indirekt via en kedja av kontakter eller direkta långväga kontakter hade tillgång till de attraktiva metallföremålen. Förutom metaller utbyttes det även tankar, idéer, seder och innovationer. Dessa kontakter och ursprunget till denna elit har med stor sannolikhet etablerats redan under slutet av bondestenåldern. Klimat och miljö I början av äldre bronsåldern var det fortfarande ett varmt och torrt klimat. Det var ungefär ett par grader varmare än idag under sommaren. Gradvis började temperaturen sjunka, ett par grader i intervaller av 260 år. Detta var inget som den enskilda människan kände av, men som långsiktigt påverkade miljön. 27

28 Boende och föda Under bronsåldern levde människorna i långhus, en gård, eller en samling av gårdar. De flesta av oss har en viss bild av vad en gård är idag. Vi ser åkrar, fält med odlingar och ängar med bete framför oss. En gård har flera byggnader som ladugård, stall och bostadshus, kanske tänker vi även in en eller ett par verkstäder också. På gården finns en bondefamilj och en del fordon. En bronsåldersgård har en del av samma innehåll. Skillnaden är att förr fanns det betydligt fler människor på gårdarna. Att odla och föda upp djur utan moderna maskiner kräver mycket folk som samarbetar. Det krävs även en hierarki, en befälsordning. Under bronsåldern låg åkrarna nära husen och hägnades in så att inte boskapsdjuren eller de vilda djuren skulle skada odlingarna. Utanför odlingsmarkerna vallades boskapsdjuren kanske av barnen. För att komma till betesmarkerna utan att skada odlingarna var gården förbunden med betesmarkerna med fägator. I lantbruket idag görs det i regel tvärt om. Odlingsmarken är ohägnad, medan betesmarken har staket och stängsel runt sig. Vi stänger in djuren, förr stängde man ute dem. Det är egentligen först i och med enskiftet i kombination med billig stängseltråd som detta mönstret förändrades. Ordet gård betyder i grunden inhägnad plats. Under den här tiden ser man även att särskilt stora gårdar etableras, så kallade hövdingagårdar. Dessa hövdingagårdar har tolkats som att en liten del av samhället har kontroll över stora delar av resten av samhället. Troligtvis är det människor som kontrollerar införseln och bearbetningen av metallerna, då främst brons, som också kontrollerar samhället. Att organisera och upprätthålla en stadig införsel av metaller kräver kontroll av resurser och kontakter. Kontrollen av samhället kan också ha skett via religionen. Makten ligger i att de kontrollerar någonting som många vill ha. För att de som ville ha skulle kunna få behövde de lämna sin trohet och lojalitet till den som fogade över metallerna. Ett annat sätt som denna hierarki i samhället syns är de monumentala gravar som byggdes. De ligger väl placerade på höjder så att de ser ännu större ut. Gravhögarna är ofta stora och byggda för att synas. Vid vissa platser ligger gravhögarna i stråk och i större samlingar. Ett exempel på detta är Fredriksberg i utkanten av Malmö. Här har arkeologer även hittat delar av en stensatt väg, komplett med slitage från vagnarnas hjul. Idag anser arkeologer att dessa koncentrationer kan visa på forntida färdstråk, vägar och vattenvägar. På andra ställen har gravhögar vid kusten använts som riktmärken för att orientera sig när man färdas på vattenvägar och längs kusten under tal. 28

29 Kungshögarna i Oxie 2018 Foto: Malmö stad / Eva Hörnblad Trots att det finns många gravhögar kvar i det skånska landskapet idag så är det endast en bråkdel av det som en gång har funnits. Många högar har försvunnit på grund av sentida bebyggelse av hus, industrier och vägar. Många har också odlats bort. Vi vet detta eftersom gravhögar ofta markerades på kartor under talet. Maten som man åt under bronsåldern påminde om det som man ätit tidigare under bondestenåldern. Material och verktyg Brons kom hit i form av färdiga föremål eller kanske som metalltackor. Väl här utvecklade människorna ett eget formspråk i form och dekoration av föremålen. Gjutform i sten för kniv s 70 nr.1070 Minnen från vår forntid, ornade och beskrifna af Oscar Montelius Man lärde sig hur man gjuter bron och utvecklade en avsevärd skicklighet i hantverket, till exempel gjöt man bronslurar i Skåne. Brons är en metall man smälter för att hälla i en form. Formen har ett hålrum som motsvarar det färdiga metallföremålet man eftersträvar. Det finns flera metoder och material som man kan tillverka dessa formar i. Ska man tillverka många likadana metallföremål kan det vara värt att investera tid i att tillverka en gjutform av sten. Det finns stenar, till exempel täljsten och skiffer, som är så mjuka att de kan täljas och samtidigt står emot värmen utan att förstöras. Stenen skulpteras till den form man vill att metallföremålet ska ha. En annan metod att tillverka formar är att skapa dem i lera. Dessa formar kan man i regel inte återanvända, de håller för en gjutning. Ett smart sätt är att använda förlorad vaxteknik. Den bygger på att man skulpterade vax till den form man vill att metallen ska ha, sedan klär man vaxfiguren i lera. När leran har torkat bränner man formen och förvandlar den till keramik. Eftersom detta görs i eld så kommer vaxet som utgör figuren att smälta och man kan hälla ut det i en behållare, redo att användas en gång 29

30 till. Man smälter bronset i en degel i en ugn, häller den smälta metallen i formen och låter den stelna. När metallen svalnat slår man sönder lerformen och plockar ut det färdiga bronsföremålet. Metall lämpar sig väl till att tillverka verktyg som är svårare att åstadkomma med sten eller andra material. De yxor som tillverkas av metallen biter bättre än de flintyxor man hade tillgång till tidigare. Verktyg som var helt nya var rakknivar av brons, pincetter och olika former av smycken. Pincett s 69 nr.1040 Bältesspänne s. 63 nr. 954 Minnen från vår forntid, ornade och beskrifna af Oscar Montelius Ett annat redskap som var helt nytt var svärdet. Det är ett redskap vars enda funktion är att användas i strid med en annan människa. Ett svärd är värdelöst som jaktredskap och saknar praktisk funktion i träbearbetning eller skördearbete. Förutom att slåss med andra människor har naturligtvis svärdet även haft en stark symbol- och signalfunktion. Det är inte vem som helst som har ett svärd, det är sannolikt en farlig människa som är skicklig på våld och en människa med mäktiga och inflytelserika vänner. Förutom svärd och yxor gjöts det även spjutspetsar, pilspetsar, yxor och knivar av brons. Trots att tiden kallas för bronsålder används fortfarande flinta till redskap som används i vardagen, till exempel så kallade lövknivar och skäror. Hällristningar Skålgropar Foto: Malmö stad / Thomas Persson Under bronsåldern eller egentligen redan under bondestenåldern börjar en ny typ av lämningar uppträda, hällristningar. Det är bilder uthuggna i klipphällar eller lösa stenblock. De äldsta ristningarna är så kallade skålgropar, grunda gropar uthuggna i klippor eller lösa stenblock. De finns till och med på stenar som ingår i stenkammargravar, på platser som gör det omöjligt att de skulle ha kommit till efter det att graven byggdes. I huvudsak kan ristningarna grupperas i två olika typer, den norrländska som främst skildrar jaktscener och bytesdjur och den sydskandinaviska 30

31 som främst består av båtar, odlingsscener och vagnar. Utöver detta har även symboler i form av fotsulor och hjulkors ristats in. Religion Lämningar från äldre bronsåldern som visar solkorset berättar att solen har varit i centrum för människornas trossystem. Både det rituella livet och det dagliga har haft solen som utgångspunkt, kosmologi. Kosmologi baseras på solens reinkarnation. Solen går upp på morgonen, vandrar över himlavalvet under dagen, går ner på kvällen och färdas under jorden och går upp igen. Solen avbildades ofta som att den drogs över himlavalvet av en häst eller att den färdades med ett skepp. Solvagnen/Himmelsskivan National Museet i Köpenhamn 2018 Foto: Malmö stad / Eva Hörnblad Begravningar Under äldre bronsåldern började monumentala gravhögar byggas. Den döde lades i en kista tillverkad av en urholkad trädstam. Ofta var kistorna gjorda av ek. I kistan kunde kroppen vila på en djurfäll tillsammans med gravgåvor. Kistan placerades i mitten av graven och pallades upp med en stenpackning. I vissa gravar satte man en kantkedja på graven. En kantkedja är mellanstora stenar eller upprätta stenflisor, ibland med ristningar, som ställs i en cirkel runt kistan med upp till 20 meter i diameter. Placeringen blir i regel i gravhögens omkrets. I Danmark har man hittat extremt välbevarade ekkistegravar där den sura miljön i högen bevarat trä, ull, hår och textilier. Det betyder att vi har kläder och faktiskt, till och med frisyrer bevarat från denna tiden. Idag kan man se dessa fantastiska fynd på Nationalmuseet i Köpenhamn. Ekkista med kofäll, National Museet Köpenhamn 2018 Foto: Malmö stad / Eva Hörnblad 31

32 Gravhögen byggdes upp med grästorvor som skalades av runt omkring graven. De lades i lager på lager succesivt i en krympande diameter tills högen var 3 5 meter hög. För att bygga en sådan hög behövs enorma mängder grästorvor, ett arbete som måste ha tagit tid och krävt många deltagare. Detta gjordes i en tid utan tillgång till moderna järnspadar, som förmår att skära genom grästorven på ett effektivt sätt. Dessa gravhögar återanvändes ofta flera gånger, det vill säga de innehåller flera gravar som har kommit till under lång tid. I några fall har man kunnat konstatera att graven har byggts på i höjd i samband med att sekundärgravar har placerats i högen. I Skånes slättbygder dominerar gravhögar byggda av grästorvor, medan centrala och norra Skåne främst har gravröse, byggda av stenar. Kiviksgraven är den mest kända av dessa. Yngre bronsåldern Under yngre bronsåldern, BP BP, minskar flödet av brons till Norden. Föremålen som hittas är mer sällsynta och de är mer slitna. Vi kan tänka oss att skadade föremål nog smältes om i högre grad än innan. I gravarna försvinner i stort sett förekomsten av bronssvärd och de ersätts med dolkar eller speciella minitiatyrsvärd. Människorna slutar bygga gravhögar, men fortsätter delvis använda de redan stående högarna för förnyade begravningar. Klimat och miljö Klimatet fortsatte som tidigare. Boende Hur långhusen var konstruerade utvecklades också. Från tvåskeppiga hus med en stolprad från marken till taknocken, byggs nu 3-skeppiga hus med 2 stolprader som stödjer taket ungefär på mitten. Detta skapade ett bredare och större utrymme i mitten och lägre längs sidorna. Detta medger att husets väggar kan byggas av klenare material, det behöver inte absorbera lika mycket krafter som i ett tvåskeppigt hus. Man skapar även en öppen korridor i husets mittaxel. 32

33 Långhusen fungerade fortfarande som bostad för människor och man bodde i storfamiljer, många medlemmar i flera generationer. I ett hushåll fanns flera familjer. Långhus under bronsåldern Illustration: Chatarina Ödman MK I huset hade man även en förrådsdel där all maten som producerades på gården under vår, sommar och höst förvarades. En del av förrådet bestod av mat för djuren som stallades in i huset under vinterhalvåret. På en gård fanns det olika sorters boskap och tamdjur. Det kunde finnas hästar, får, getter, svin, nötkreatur, hundar och gäss. I Skåne fanns fortfarande vilda rovdjur som kunde utgöra en fara för gårdens djur, men framförallt var det vädret och tillgången på föda som motiverar installningen av de mest värdefulla djuren. Under bronsåldern förekom även en ny typ av byggnad på många gårdar, grophus. Detta är en byggnad som består av en grop grävd i marken över vilken man ha satt ett tak. Ofta bedöms dessa husen vara hantverkshus där man sysslat med olika hantverk, till exempel textilhantering, spinning av trådar och vävning av tyger. Idag har vi lätt att förstå att stora åkrar leder till välstånd, ju större åkrar desto rikare bonde, men idag glömmer vi ofta bort att såväl boskap som skogen har varit nödvändiga för det dagliga livet. Utan tillgång till rätt sorts virke kunde man inte bygga de hus eller stora båtar som är villkor för såväl skydd som kontakter med andra grupper. En förutsättning för handeln var att människor kunde förflytta sig över stora avstånd, detta skedde enklast på vattenvägar, sjöar, floder eller utmed kusterna eftersom det inte fanns anlagda vägar eller järnvägar som vi har idag. Föda Människorna började experimentera med nya grödor som de tagit hem från kontinenten under sina resor. Korn som gav större skördar började odlas. För att kunna göra detta rensades marken från sten och grästorv. Man började bearbeta jorden med en så kallad årder som är en föregångare till plogen. En plog vänder jorden medans en årder rispar i jorden. Det behövs då en större bearbetning uppluckring av ytlagret, gräset, av jorden innan årdern används. 33

34 Människorna fortsatte även att jaga i skogen och fiska i hav och sjöar. Bär, nötter och frukter plockades i skogen under sommar och höst för att komplettera det som odlades. Material och verktyg Under sen bronsålder började en ny metall användas, järnet. Järn är en mycket vanligare metall på jorden än koppar, den finns på flera ställen och den är dessutom enklare, rent tekniskt, att framställa. Därför är det rätt märkligt att människan upptäckte och började använda koppar först. Det första järnet använde man till att reparera bronsföremål med. Ett exempel är att man satt järnnålar på bronsspännen. Återigen är det inte här i denna delen av världen som järnet upptäcks och börjar användas utan i östra medelhavsområdet. Med största sannolikhet är det metallurgerna, de som tillverkar och utvinner koppar, som upptäcker järnet. Processen är så snarlik att det är svårt att se skillnad på resterna efter kopparutvinning och järnframställning, man måste utföra kemiska studier av slaggen för att säkerställa vilket det handlar om. Fördelen med järnet är att det förekommer mycket rikligare på jorden än koppar. Det finns till och med gott om järn i Norden. Detta fick stora konsekvenser för samhällets struktur. Kontrollen över bronshandeln minskade i betydelse och den makt som har legat i den kontrollen minskade också. Tillsammans med järn har människan även lärt sig att tillverka stål. Skillnaden mellan järn och stål är på denna tiden ett större kolinnehåll i stålet. Rent praktiskt är skillnaden mellan järn och stål att stål går att härda, det vill säga man kan frysa atomstrukturen i stålet genom att hetta upp det och snabbt kyla av det när stålet har den struktur man vill ha. På så sätt kan man skapa mycket vassa eggar på yxor, knivar och svärd. Området runt Malmö är inte det första området där man idag förväntar sig att finna spår efter järnframställning, eftersom den processen har krävt bränsle i form av ved och kol. Malmötrakten har varit en fullåkersbygd åtminstone sedan äldre järnåldern, med liten tillgång på skog. Rent mentalt kan det också kännas långsökt för en arkeolog på en stor åker idag att se framför sig en stor skog. Att man inte hittat så många spår efter järnhantering kan bero på att man inte förväntat sig att hitta det. Åkerbruket har även förändrat de lämningar som en sådan hantering lämnat efter sig och de har blivit svårare att känna igen. Vid Jägersro och i Oxie har man dock hittat spår efter järnframställning och dessa spåren är några av de tidigaste lämningar vi har i Sverige. Religion - offermossar Ända sedan bondestenåldern har vattenytor i form av åar, sjöar och mossor utgjort viktiga platser i människornas religioner. Det är platser där man offrat till gudar eller andra väsen. Kanske vattenytan utgjort en portal tilldödsriket eller andra världar. 34

35 Offerhandlingarna har sett olika ut under olika tider, olika kulturer. Under äldre bondestenåldern offrade man överdimensionerade, slipade yxor. De ligger ofta i par, vilket lett till att så kallade depåfynd fått särskilt skydd i fornminneslagen. Under andra tider, andra kulturer offras andra saker/föremål. Från tidig järnålder förekommer, förutom guld, vapen och människor, även skepp och vagnar. Mossor och andra vattenytor upplevs ofta även idag som spännande och farliga platser. Vid bronsålderns slut ersätts det cykliska tanken om att imorgon ska se ut som idag, kosmologi, av en tro på antropomorfa gudar, gudar i människogestalt. Begravningar Under senare delen av bronsåldern byggdes få nya gravmonument istället kom en helt ny begravningssed till Norden, brandgravar. Man börjar nu bränna de döda på ett stort bål tillsammans med deras gravgåvor, smycken och djur. I en övergångsperiod tycks man ha kombinerat den nya begravningsritualen med den gamla, det vill säga man har bränt den döde och sedan placerat resterna i en urholkad ekkista. Efter ett tag övergick man till att samla ihop de brända benresterna i urnor, keramikkrukor. Det kunde röra sig om vanliga krukor som hade använts i hushållet, men i en del fall har urnorna tillverkats endast för att fungera som benkärl vid en begravning. Askan lades i urnor som antingen grävdes ner i gravfält eller i gamla gravhögar som återanvändes. En del gravhögar som har grävts ut innehöll upp till olika begravningar, några även tillkomna under järnåldern. Husurna s. 95 nr. 1415, Minnen från vår forntid, ornade och beskrifna af Oscar Montelius I Skåne har man hittat flera så kallade husurnor, krukor som formats som små hyddor eller hus, med fönster eller dörrar i sidan. I Vellinge hittades en husurna som dessutom var målad i flera färger. Det är ett så ovanligt och unikt fynd att det finns idag på Historiska museet i Stockholm. Järnåldern BP 950 BP Järnåldern delas upp i flera delar, äldre järnålder (förromersk järnålder, romersk järnålder) och yngre järnålder (folkvandringstiden, Vendeltiden och vikingatiden). Det här arbetet kommer inte omfatta hela tidsperioden utan sluta där romersk järnålder går över till folkvandringstiden, slutet av 400-talet. Äldre järnålder För cirka år sedan har järnet blivit ett så pass vanligt ämne att det används även i människornas vardag, därifrån ungefär räknar vi med järnåldern. 35

36 Redan under bronsåldern sker en förändring i samhället, bort från de tydliga maktstrukturerna i form av monumentala gravhögar och enstaka gårdar som skiljer ut sig genom sin storlek. Bebyggelsen sprids ut i mer jämnstora gårdar. Detta scenario kan sättas i samband med förändringar på kontinenten. Det är det antika Greklands guldålder, med etableringar av grekiska kolonier i mellersta och västra medelhavsområdet. På den italienska halvön växer den etruskiska kulturen fram. Samtidigt sinar kopparfyndigheterna i alperna och såväl kelter som skyterna tränger in i Centraleuropa från öst. Handelsströmmarna vänder söderut, vilket leder till att hövdingarnas kontaktnät försvinner. Vi ser även att det uppstår en brist på brons i Norden. Bruket att offra bronsföremål i offermossar upphör eller reduceras till väl slitna föremål. Förekomsten av svärd som gravföremål ersätts med små miniatyrsvärd. Den etablerade hierarkin ersätts av ett mer jämbördigt samhälle, åtminstone vad gäller bebyggelsen, som blir mer ensartad. Långhusen blir färre, men längre, och människor tycks ha dragits samman på färre, men större brukningsenheter. En ny metall järn börjar dyka upp i materialet, först i form av reparationer eller lagningar av bronsföremål, men så småningom som egna föremål eller redskap helt gjorda i järn. Järn är en metall som egentligen är mycket vanligare på jorden än koppar. Dessutom är järn lättare att tillverka än koppar (för fördjupning läs Järnframställning). Det betyder också att människorna i Norden själva kunde tillverka järn, när de väl lärt sig hur de skulle gå tillväga. Man var inte längre beroende av långväga kontakter på kontinenten. Klimat och miljö För ungefär år sedan inleddes den klimatperiod som vi fortfarande befinner oss i. Det blir ett kyligare klimat. De sammanhängande bokskogar som vi idag känner igen i Skåne etableras under den här tiden. Lindskogen minskade och bokskogarna bredde ut sig. Boende Järnåldern Illustration Chatarina Ödman MK Människorna byggde fortfarande långhus, men de såg lite annorlunda ut än tidigare. Husen smalnade av, men blev längre. Långhuset delades in i sektioner, en förrådsdel, en storstuga som var bostadsdel och en stalldel. I bostadsdelen fanns en eldhärd som gav både ljus och värme samt en hel del rök. Stalldelen var ofta indelad i bås. Det går att dra de slutsatserna utifrån hur tätt stolphålens placeringar har varit och de fröer av ängsväxter som hittas husets golvlager. 36

37 Grophus kunde förekomma under den här tiden. Grophus är ett litet hus som är nergrävt, har golvnivån under markytan. När man gräver ner ett hus så använder man jorden som byggmaterial och sparar på så sätt material. Jordväggarna blir en del av husets väggar. Dessa små hus byggdes och användes till smedja eller som hantverkshus, till exempel vävhus eller brygghus. Föda Att hålla boskap var viktigt. Stor del av födan bestod av kött och mejeriprodukter. För att ta betesdjuren ut från gården till betesmarkerna utanför odlingsmarkerna utan att de förstörde odlingarna skapades fägator. Fägator är stråk som leder ut från gården/husen, förbi odlingsytorna till betesmarkerna. Längs båda sidor fanns stenmurar, flätade staket eller häckar. Nya husdjur som infördes i gårdarna var katt och höns. Fortfarande höll man kor, hästar, får, getter och grisar. Människorna började ta vara på gödseln från djuren för att gödsla de fasta åkrarna. näring fördes tillbaka till åkern och det gjorde att det växte bättre samt att man kunde odla längre tid på åkern innan den behövde vila, ligga i träda. Byn eller gården stannade kvar i området, men flyttade en bit minst en gång per generation. Korn var det vanligaste sädesslaget. Av korn maldes det mjöl som det bakades bröd av, koktes gröt av och bryggdes öl på. Arkeologerna har hittat korn som fått börja gro (växa), något som kan sättas i direkt samband med just öltillverkning. Fynd av slaktavfall och matavfall visar på vad för kött man ätit. Främst är det ben från kor, får och grisar som man har hittat. Djuren var inte lika hårt framavlade som de vi har idag. Korna hade betydligt lägre mankhöjd och grisarna var mindre och liknade vildsvin med högre ben, mindre skinkor, kraftigare bog (framdel) och spetsigare nos. Eftersom man fortfarande höll grisar i skogen där det även fanns vildsvin förekom hela tiden en viss inkorsning av just vildsvin i tamsvinen. Material och verktyg I det kallare klimatet växte gräsbetet bättre och det blev större skördar. Det var en expansiv period av odling. Människorna bröt ny mark att odla på, större och större ytor blev odlingsmarker. Det är under äldre järnålder, för cirka 1,800 år sedan som området runt nuvarande Malmö blir i stort sett avskogat. I början användes årder för att skära igenom den sega grästorven och förbereda jorden för odling, men i slutet av järnåldern/medeltiden kom plogen till Norden. Årdern rispar jorden medans plogen skär och vänder jorden. Även om plogen är mer effektiv har årdern använt ända fram till våra dagar. Den var mycket lättare att hantera i steniga marker än plogen. Tidigare bebodda utmarker blev också värdefulla för de kunde bära järnframställning, jakt och skogsbete. Från skogen kom även mycket viktiga råvaror som timmer, ved, tjära, träkol, järn och pottaska. I vissa delar av Sverige äger en kolonisation av tidigare obebodda eller sparsamt bebodda områden rum. Här kan man tydligt se att den första fasen av koloniseringen utgörs av järnframställning. 37

38 I och med att man lärde sig att utvinna järn tillverkades många föremål av järn. Exempel på vardagsföremål är järngrytan, gångjärn, järnspik, eldstål och spik. Flinta med eldstål och järn spikar Foto: Malmö stad / Eva Hörnblad Trots att järnet blev vanligare var det fortfarande ett material man inte slösade med. I den mån järn användes i hus och huskonstruktioner så satt järnet synligt, i och vid dörren, vid eldstaden. Där konstruktionen var dold, till exempel täckt av tak, har man istället använt andra lösningar, vidjor eller träpluggar. Det är sällsynt att arkeologer hittar järn som ligger och skrotar på boplatser, långt ifrån en modern byggarbetsplats. Material som brons och flinta användes fortfarande under järnåldern. Många kärl var gjorda av lera. Andra metaller som också användes var silver och guld. Religion Vi har nu närmat oss den tid när den, i vår del av världen, mest tongivande religionen, kristendomen, kommer till. Den uppstår dock inte här, utan det dröjer ännu ett långt tag innan den kommer hit. Eftersom vi fortfarande saknar skriftliga källor består vår kunskap om tidens religion av de fysiska spår vi kan finna av människornas handlande. Det finns dock ett par skrifter från tiden som beskriver religiöst handlande hos folkgrupper nära oss. En viktig del av religionen involverar sjöar och våtmarker. Detta har varit platser och miljöer där människor har utfört viktiga offerhandlingar. I nuvarande Danmark har man hittat flera offermossar från äldre järnåldern. Ett exempel är Hjortspring på Als, sydöstra Jylland. Vid en utgrävning hittades det berömda Hjortspringsbåten, idag utställd på nationalmuseum i Köpenhamn. Fyndet bestod dock av mycket mer än bara båten. Här hittades sköldar, sköldbucklor, svärd, spjut och ringbrynjor. Allt hade avsiktligt sänkts i sjön. Andra kända offermossor i syd Skandinavien är Nydam, Illerup ådal, Skedemosse (på Öland) och Dejbjerg. De fösta innehåller stora mängder vapen, Skedemosse även guldföremål, samt offrade människor, män, kvinnor och barn. Dejbjerg skiljer ut sig genom att vara två rikt dokumenterade vagnar, möjligtvis keltiskt ursprung. Vagnarna hade tagits isär och sänkts i en mosse. Romerska författaren Tacitus beskriver i sin bok Germania, som han för övrigt författade utan att lämna Rom, kulten kring fruktbarhetsgudinnan Nerthus. Detta är en gudinna som många tror kan vara en föregångare till Frej och Freja. Nerthus var en fruktbarhetsgud vars avbildning kördes runt i bygderna i en speciellt utsmyckad, helig vagn. Vagnen och gudinnan ledsagades av särskilda 38

39 präster/prästinnor. När färden var slut sänktes vagnen tillsammans med några av prästerna/prästinnorna. Kulten inkluderade således människooffer. Det är ett inslag som finns med i de olika religionerna under järnåldern. De flesta har bilden av att järnålderns gudar och gudinnor var asagudarna. Det stämmer inte riktigt. Under äldre järnåldern tycks det ha funnits en äldre uppsättning gudar och gudinnor. I de isländska berättelserna om asarna finns även ett möjligt skifte mellan olika guda ätter inkluderat. Njord, Frej och Freja är inte asar, de är vaner, ett äldre guda släkte som asarna har stridit emot. När ingen sida kunde vinna striden slöt man fred. För att säkra freden mellan asar och vaner bytte man gisslan med varandra. Njord, Frej och Freja flyttade till asarna och bodde där och lika många asar flyttade till vanerna. Njord är en havsgud, Frej en fruktbarhetsgud och Freja är fruktbarhets- och kärlekens gudinna. Hur mycket av detta som kan bevisas i det arkeologiska materialet är osäkert, men vi kan se en succesiv förändring i samhället mot en mer hierarkisk, våldsbejakande struktur som harmoniserar med de mer krigiska och våldsamma asagudarna. Det är samtidigt en intressant historisk knorr att man i, främst danska offermossar i Norden hittat långt fler romerska svärd än i hela det romerska riket. Knorren ligger i att vi vet att det var förbjudet för romarna att sälja vapen till icke-romare. Begravningar Från järnåldern finner vi en mångfald av gravtyper, där förekommer såväl skelettgravar som brandgravar, rösen och högar samtidigt som sten monument i olika former, till exempel skeppssättningar eller domarringar. I vissa fall etableras gårdsgravfält, i andra fall samlas gravarna på bygdegravfält. Ofta förekommer flera former på samma gravfält. I regel har människorna begravts med gravgåvor. Centraleuropa Det förflutna eller historia kan sällan förstås om man inte även beaktar de stora skeendena, som äger rum utanför det begränsade, lokala, område man befinner sig i. Under bronsåldern etableras tydliga kontaktvägar, handelsvägar mellan norra Europa och Centraleuropa. Behovet av och begäret för bronset etablerar en samhällsstruktur som möjliggör utbyte av idéer och varor. Norden var inte och har aldrig varit en isolerad avkrok, utan kontakt med eller påverkan av händelser och skeenden i omvärlden. Under bronsåldern växer en salt- och kopparbaserad, stark kultur fram i östra delarna av alperna. Under loppet av bronsåldern sker en expansion och förskjutning av denna kultur, den keltiska kulturen, västerut. 39

40 Gundestrupskitteln Nationalmuseet Köpenhamn Foto: Malmö stad / Eva Hörnblad Den keltiska världen kommer att omfatta stora delar av Centraleuropa norr om alperna samt nuvarande Frankrike och till del de brittiska öarna. Föremål från detta kulturområde hittas naturligtvis utanför dess område, så har man till exempel hittat sådana föremål i såväl Danmark som Skåne. Ett av de mest kända fynden är den så kallade Gundestrupskitteln, en enorm silverkittel med fantastiska motiv av gudar, människor, krigare och offer. Dessa föremål visar allra minst på de kontakter som fanns mellan de olika folken eller kulturerna. Under slutet av bronsåldern sker en omsvängning av handelsströmmarna mot Medelhavet. Det märks bland annat genom att bronset blir mer sällsynt i gravarna och de föremål som förekommer är mer slitna än innan. Svärden ersätts med små miniatyrsvärd. Gravbruket svänger om till brandgravar och högbyggandet avstannar. Istället begravs man i redan befintliga högar eller i flatmarksgravar, i regel ligger de kremerade resterna i urnor. Under århundradena runt vår tideräknings början expanderar en stadsstat vid Medelhavet enormt och ett imperium växer fram. Naturligtvis handlar det om Romarriket. Först lägger de krigiska romarna under sig de andra kulturerna på den italienska halvön. I de puniska krigen utmanas Roms makt av Karthago, med dess kolonier i nuvarande Spanien. I krigen mellan dessa stormakter lägger Rom under sig territorier i Spanien och norra Afrika. I samband med Julius Ceasars Galliska krig expanderar Romarriket till floderna Rhen och Donau. Ett tag håller en romersk provins, Germania, på att etableras i nuvarande Tyskland och Holland. Detta avbryts dock efter att tre romerska legioner i stort sett förintades i slaget i Teutoburgskogen. Romarna drog sig tillbaka till Rhen och etablerade istället en permanent gräns, med murar och vakttorn, mot barbarerna i norr. Det är ju utan tvekan att ett imperium som det romerska påverkar kulturer långt utanför sina egna gränser. Det kan vi även se i det arkeologiska materialet. I marken i Norden hittas föremål och material som har tillverkats i olika delar romarriket. En del av föremålen är ett resultat av handel, en del kan vara krigsbyte och ytterligare en del kan vara mutor från romarna en vanlig taktik de hade var att muta folket som bodde bakom de folkgrupper som bodde närmast gränsen. Idag har vi så många bevis i form av föremål och lämningar att inga arkeologer egentligen tvivlar på att vi har haft direkta kontakter med romarriket, det vill säga nordbor reste till romerskt område, levde kanske där ett tag och for sedan hem igen. I den skånska marken finns människor begravda som sett romarriket, vistats i det (om än inte Rom, fast kanske det också). Vi kan dra den slutsatsen för att även tankar, vanor och idéer har exporterats till Norden. Exempel på det är skriftsystemet med 40

41 runor, ett annat är förekomsten av byggnadsdetaljer, vägavsnitt, som är byggda av människor som behärskade samma teknik som romarna använde. Det är även från den här tiden som de äldsta skriftliga lämningar som berör och beskriver de kulturer vi har i Norden skrivs. Dessa måste dock tas med en stor dos källkritik eftersom de i regel är skrivna av författare som inte själva besökt de områden och folk de beskriver. Romarriket omvandlas för cirka år sedan från en stadsrepublik till ett kejsardöme, med en ledare, en kejsare. Under följande århundraden slits riket itu av konkurrerande kejsaraspiranter som slåss om makten. En ny religion etablerar sig succesivt och kommer till att bli romarrikets nya statsreligion, efter ett par århundraden av förföljelser, det handlar naturligtvis om kristendomen. Slutligen delas riket i Västrom och Östrom. Det starkare riket visar sig vara Östrom, som kommer att bestå fram till turkarnas invasion Västrom klarade inte av att stå emot invandrande folkgrupper som tog sig in för att plundra och även slå sig ner i Västroms territorium. Ett av de mest kända exemplen är hunnen Attilas plundringar. Västrom kollapsar slutligen år 475 och kejsaren ersattes med en kung. I Centraleuropa räknar de flesta detta som starten på Medeltiden. 41

42 Forntida ljudredskap Hur lät musiken i vår forntid? Det finns inget bevarat i noter eller skrifter som beskriver hur människorna för tusentals år sedan använde musik. Istället är det spår från olika arbetsprocesser, fort och rituella dansplatser som indirekt visar vilka ljusalstrande eller musikbesläktade aktiviteter som funnits. Huvudkällan inom musikarkeologin utgörs av fynd av intakta eller fragmentariska musikinstrument och andra ljudredskap och föremål som man tror kan ha varit använda, direkt eller indirekt, till ljudproduktion. Musikens funktion går inte bara att bygga enbart på de fynd som hittats eftersom det ger för lite fakta om funktionen. Därför har många studier gjort hos de jägarfolk som lever idag. Det kan ge antydningar om hur forntidens människor använda musiken och upplevde tillvaron. Både i nordiska områden och i nordiska bosättningar, till exempel York i England, har man hittat ett 1000-tal arkeologiska fynd som tolkats som musikinstrument eller ljudredskap. Många av dem är olika slags rasselinstrument, klockor och skällor, men även blåsinstrument som benflöjter med fingerhål, visselpipor av ben, djurhorn med fingerhål, panflöjt av trä, rörbladsinstrument av trä eller ben, trumpetinstrument av trä och bronslurar. Man har även hittat möjliga mungigor, bjällror och fynd av stränginstrument i form av stall till lyror, snurror och vinare av ben. Jägar- och samlarstenåldern BP Rassel gjort av snäckor Foto: Malmö stad / Eva Hörnblad Människor under jägar- och samlarstenåldern älskade pärlor av djurtänder. De sydde fast tandpärlorna på sina kläder. De hade dem också i halsband. När stenåldersmänniskorna dansade rasslade alla benpärlorna. Så skrämde de bort farliga djur. Flickorna på jägar- och samlarstenåldern kunde ha hundratals hjorttänder på kjolarna. De finaste tandpärlorna var stora vildsvinsbetar. Bondestenåldern BP BP För människorna under bondestenåldern skedde det stora förändringar i södra och mellersta Skandinavien, de började odla marken, bli bofasta och hålla sig med tamboskap. Det var inte bara djuren som tillägnades magiska ritualer utan även jorden. De instrument som hittats är trummor, rasselinstrument, vinare, snurror och skrapor. Musikinstrument av till exempel blad, vass och grässtrån tror man funnits i stor mängd men ännu har inga bevarade hittats. Vinare som snurras i luften. Foto: Malmö stad / Eva Hörnblad 42

43 Bronsåldern BP BP I Sverige och särskilt på Gotland uppenbarar sig stora stenar som tros ha varit kultiska föremål under yngre stenåldern och bronsåldern så kallade klangstenar. De ger ifrån sig en klar ton när man slår på dem med ett annat föremål. Bredvid en klangsten Öland hittades ett par bronslurar. De mest omtalade musikinstrumenten från denna period. Rasselinstrument förekommer under bronsåldern. De är, till skillnad från rasselinstrumenten under stenåldern, gjorda i brons. Det var väldigt vanligt att fästa rasslet på till exempel hästutrustning, sköldar och bronslurar. Andra sorters instrument som man funnit tillhörande bronsåldern är skrapare, slaginstrument, trummor och flöjter. Foto: Ola Myrin / Malmö Museer Det är inte bara redskapsfynd som berättar om hur det kan ha sett ut på bronsåldern. Både i Bohuslän och i Skåne har hällristningar, som avbildar lurblåsare, påträffats. Här kan man se hur lurarna hållits och att flera lurar använts samtidigt, oftast i par. Järnåldern BP 950 BP Man har hittat fler fynd från järnåldern och det är lättare att se vilka musikredskap som var vanligast. Klockor, ett självklingande instrument, är ett av de vanligaste fynden. Klockorna kunde vara gjorda av brons eller järn. De i järn användes till seldon och vagnar medan de i brons användes som accessoarer på klädedräkter. Rasselinstrumentet rangler, gjorda av stora järnringar med mindre påträdda ringar, dyker upp under slutet av järnåldern. De har troligtvis använts på hästfordon fastsatta på draglinan för att ge ifrån sig ljud. Man tror att ljudet skulle skrämma bort rovdjur eller fungera som signal. Man tror även att ranglerna skrämde iväg onda makter, en magisk funktion. Bjällran är ett forntida rasselinstrument som lever kvar än idag och formen har sett ungefär likadan ut sedan yngre järnåldern. Från den äldre järnåldern har man hittat liknande redskap fast har då varit gjorda av lera. Dessa kallas även kärlrassel och innehåller precis som den vanliga bjällran en eller flera rasselpartiklar. 43

44 Andra instrument man har hittat från järnåldern är snurror, ropare och djurhorn. Snurrorna är gjorda av genomborrade ben från gris som sedan träs upp på band och drivs runt i luften. Cajsa S. Lund som är musikarkeolog berättar: Självklart har man i vår forntid skrapat för ljudets skull på olika slags föremål med ojämn yta, t.ex. en halv djurkäke eller ett lårben med utskurna skåror. Vi har flera fynd av ben med utskurna skåror som vi inte vet vad de har använts till är men som kan ha skrapats för ljudets skull. På bilden nedan är ett fynd av en djurkäke från Gotland som tolkats som möjlig skrapare eller kombinerat skrapinstrument/rasselinstrument. Skrapare? Vänster sida av underkäke från vildsvin inklusive 18 genomborrade hjärtmusslor hittat vid arkeologiska utgrävningar på 1960-talet intill tre gravar vid Ire, Hangvar socken på Gotland. Datering: Neolitikum (yngre stenåldern), ca f.kr. Fyndet har av arkeologen Gunborg O. Janzon (1974), tolkats som möjligt rytminstrument (ett kombinerat skrapinstrument och rasselinstrument) som använts vid begravningsriterna. Hon menar att snäckskalen var monterade på käken vars tänder skrapades med ett föremål av trä eller ben. Under skrapandet rasslade snäckskalen mot både käken och mot varandra. Käken kan också ha enbart skakats, alltså i första hand varit ett rasselinstrument och inte en skrapare. Janzon baserar sin tolkning på etnografiska paralleller. Hon jämför med den traditionella latinamerikanska quijada, som vanligen är gjord av underkäken från en åsna och som efter rengöring får torka så att tänderna sitter löst och alltså kan rassla. Spelaren skrapar över tänderna med en pinne eller med handen och då rasslar tänderna i sina fästen samtidigt som käken är ett skrapinstrument. Cajsa S Lund (140815) European Music Archaeology Project EMAP 44