Diverse orter i Sverige den 13 november Till: Miljöminister Karolina Skog

Transkript

1 Diverse orter i Sverige den 13 november 2017 Till: Miljöminister Karolina Skog Kopia till: Bostadsminister Peter Eriksson, LAV-utredare Anders Grönvall samt Lars Beckman (M), Carl-Oskar Bohlin (M), Runar Filper (SD), Lars-Axel Nordell (KD), Caroline Szyber (KD) Den 11 maj 2017 beslutade regeringen att tillsätta en utredning som ska se över hur lagen om allmänna vattentjänster kan ändras så att det inte alltid är kommunen som ska ansvara för vatten och avlopp i ett verksamhetsområde. Kommunala VA -lösningar har visat sig bli oerhört dyra, både för kommunerna och för fastighetsägarna.. Kostnader på uppemot en miljon per fastighetsägare har förekommit. Till detta kommer kostnaderna för kommunerna och som därigenom orsakar stora kostnadsökningar även för de övriga i kommunernas VA-kollektiv. Som lagen ser ut idag saknas incitament för fastighetsägarna att ordna VA genom samverkan mellan fastighetsägarna. En mer flexibel lagstiftning kan ge mer optimala och kostnadseffektiva lösningar både för fastighetsägaren och för kommunen. Tyvärr kan vi konstatera att inga företrädare för de hundratusentals fastighetsägare som berörs är kopplade till utredningen. Vi vill därför med denna skrivelse uppmärksamma utredaren på aspekter i frågan som rör oss fastighetsägare och vår närmiljö. 1. Miljö För det första innebär kommunala lösningar där mer eller mindre sammanhängande glesbygdsbebyggelse ska anslutas till det kommunala va-nätet per definition stora ingrepp i miljön jämfört med lokala eller enskilda lösningar. Det handlar om rent fysiska ingrepp i naturen där långa ledningar ska dras fram genom en inte sällan besvärlig terräng, vilket ofta kräver sprängning och ibland dragning genom känsliga och skyddsvärda naturområden. Det handlar naturligtvis också om stora ingrepp inom den egna fastigheten. För det andra är sådana lösningar mer resurskrävande både vad gäller material och inte minst genom att de tär på vattenresurser, då det krävs en stor mängd färskvatten - utöver vad de anslutna fastigheterna förbrukar - för att hålla tryck och cirkulation på erforderlig nivå i de långa ledningarna och hindra stopp och gasbildning. Enligt Lagen om allmänna vattentjänster 10 skall en allmän va-anläggning ordnas och drivas så att den uppfyller de krav som kan ställas med hänsyn till skyddet för människors hälsa och miljön och med hänsyn till intresset av en god hushållning med naturresurser. Färskvatten är dessutom en bristresurs inte minst med tanke på grundvattenläget i en stor del av landet. Men vi har även återkommande låga flöden i många ytvattendrag. 1

2 För det tredje kräver storskaliga lösningar att en mängd energikrävande pumpar installeras, ofta en för varje fastighet, och sedan större pumpstationer med jämna mellanrum längs transportledningarna. För det fjärde ökar risken för läckage med ledningarnas längd. Eftersom anslutningsledningarna ofta dras i vattendrag kan även dricksvattentäkter och badvatten förorenas. Förutom risken för rena ledningsbrott medför storskaliga lösningar även frekventa utsläpp av orenat avloppsvatten genom bräddning. För det femte går storskaliga kommunala va-lösningar stick i stäv mot EU:s sjunde miljöhandlingsprogram, där bevarandet av vårt naturkapital står i fokus. Kommande EU-lagstiftning kommer därmed att kräva kretsloppstänkande och resurshushållning, vilket i sin tur talar för småskaliga lokala va-lösningar baserade på kretsloppsteknik. 2. Driftssäkerhet Långväga anslutningar till det kommunala va-nätet är tekniskt komplicerade och har stor geografisk utbredning i förhållande till det antal fastigheter som ska betjänas. Detta faktum i sig gör systemet mycket mer sårbart än lokala lösningar. Behovet av ett stort antal eldrivna pumpar och pumpstationer medför en stor sårbarhet för elavbrott. Eftersom även dricksvatten distribueras parallellt är risken lika stor för försörjningsavbrott. Dessutom är storskaliga lösningar mycket mer sårbara för rena sabotage, t.ex. i form av cyberattacker mot va-anläggningar som reningsverk och vattenverk. 3. Ekonomi Storskaliga lösningar med långa och komplicerade ledningsdragningar är oerhört kostsamma jämfört med lokala och/eller enskilda lösningar. Dessa kostnader är förvisso betungande för kommunerna, men är rent av oöverstigliga för de enskilda fastighetsägarna som ju är de som i slutändan tvingas finansiera investeringarna genom kraftigt förhöjda anslutningsavgifter plus kostnader för omfattande åtgärder inom den egna fastigheten, t.ex. för den pump som det kommunala ledningsnätet oftast kräver. Det handlar om påtvingade totala investeringar som I värsta fall kan uppgå till en miljon kronor. Detta är inte ett ett rimligt belopp vare sig ur ett storstadsperspektiv, eller när det handlar om glesbygdsfastigheter och fritidshus långt ifrån våra storstadsområden vars fastigheters marknadsvärde kan understiga investeringen för anslutningsavgiften för kommunalt va. Dessutom är ägarna i fritidshus och i glesbygden ofta pensionärer som inte får lån i bank eller kan finansiera investeringen på annat sätt, utan tvingas gå ifrån sitt hus och hem, dvs sitt livsverk. I vissa kommuner används LAV tyvärr som ett maktmedel; kommunen inrättar ett verksamhetsområde utan dialog med berörda fastighetsägare i syfte att framtvinga en omdaning av områden som domineras av fritidshus och enklare permanentbostäder till villaområden. Med höga anslutningskostnader vill man åstadkomma en gentrifiering av områden som kommunen anser ha utvecklingspotential genom att tvinga bort pensionärer och låginkomsttagare och ersätta dem med högpresterande invånare. Det finns ett flertal exempel där samfälligheter och föreningar av fastighetsägare försöker starta en dialog med kommunen i syfte att genomföra lokala va-lösningar som uppfyller lagens alla krav, men som möts av kalla handen av kommunen. Det kan inte vara miljölagstiftningens syfte att kommunerna ska kunna använda den som maktmedel för att slita sönder väl fungerande samfälligheter och komma åt deras mark genom att indirekt expropriera den. 2

3 I andra fall driver storskaliga va-lösningar i glesbygd upp de allmänna va-taxorna, vilket hämmar utvecklingen i glesbygdskommuner relativt storstadsområdena och andra starka tillväxtorter. Detta helt i onödan eftersom det finns billigare lösningar för att minska utsläppen i samma eller rent av högre grad. Inom EU pågår idag diskussioner om kretsloppsbaserade lösningar och utifrån detta är det väl bättre att redan nu i översynen anpassa LAV till kommande EU direktiv. Det är ett faktum att lokala eller enskilda lösningar ger likvärdiga eller större utsläppsminskningar till en bråkdel av kostnaden. Dessutom kan lokala lösningar genomföras med minimala ingrepp i natur och miljö. De är också mer driftssäkra och medför betydligt mindre risk för oavsiktliga utsläpp (både bräddning och läckage), vilket innebär att de i praktiken ger bättre resultat vad gäller totala utsläppsreduceringar än kommunala reningsverk. Redan idag har hundratusentals fastigheter godkända avlopp. Därför bör kommunerna först inventera statusen för de aktuella avloppen. Det är vanligt att fastighetsägarna mot sin vilja och utan att det medför några som helst bevisade miljöfördelar, tvångsansluts för ca tusen kr per fastighet. Exempel finns där kommuner med konsulters "hjälp" har försökt genomtvinga kommunalt VA för 100 miljoner kr i områden med bara 60 fastboende personer, och utan någon möjlighet ens för fritidsboende att välja andra mer realistiska alternativ. I stort sett samtliga befintliga slamavskiljare är fullgoda. Dom slits inte och kan hålla i generationer. Det som däremot kan skilja är den efterföljande infiltrationen. Ofta är den väl fungerande, men bland är infiltrationerna felbyggda eller behöver förnyas pga ålder. 4. EU-rätten och dess tillämpning i Sverige jämfört Finland Storskaliga lösningar på landsbygden strider ofta mot de principer om effektiv resursanvändning och kostnadseffektivitet som etableras i EU:s ramdirektiv för vatten - som i införlivas svensk lagstiftning genom Förordning (2004:660) om förvaltning av kvaliteten på vattenmiljön - när miljömålen kan uppnås minst lika effektivt till en bråkdel av kostnaden och med en lägre vattenförbrukning genom lokala lösningar. I Finland, som förvisso är mer glesbefolkat än Sverige, har man reviderat lagstiftningen avsevärt med uppskov för moderniseringen av avloppssystemet för enskilda fastigheter som inte ligger nära vattendrag, om mängden avloppsvatten är liten eller om kostnaderna annars skulle bli oskäliga. Det görs även uppskov för äldre personer. Enligt den reviderade lagen ska fastigheternas avloppsvattensystem iståndsättas i samband med vissa reparationsarbeten, och endast avloppsvattensystem i fastigheter som ligger i närheten av vattendrag eller i ett grundvattenområde är bundna till en tidsfrist (den 31 oktober 2019). 3

4 5. Rättssäkerhet Det är ett stort problem att LAV hanteras av kommunpolitiker och inte av en myndighet. Det öppnar för godtycke och åsidosätter normal svensk rättsordning, t.ex. att myndigheter måste meddela berörda om beslut och att berörda ska ges möjlighet att överklaga. Rättssäkerhet måste vara självklar för alla oavsett i vilken kommun man bor i, i Sverige. Miljöbalkens hänsynsregler 2:1.2,3, 2:5 samt ekonomisk rimlighet 2:7 måste gälla även i de fall då man överväger anslutning till befintligt VA. Noggranna och fackmannamässigt utförda undersökningar måste krävas för att avgöra om uppsatta kriterier föreligger (rekvisit för 6). Vägledning om hur hälsorisker, miljöpåverkan och resurshushållning och andra aspekter (t.ex. sårbarhet) ska värderas måste finnas. 6. Slutsatser Den reviderade lagen om allmänna vattentjänster måste tydligt stipulera hur det ska slås fast att uppsatta kriterier föreligger innan kommunen beslutar om ett verksamhetsområde och inrättar detsamma. När ett verksamhetsområde väl har inrättats måste det vidare anges hur olika faktorer som resurshushållning, miljömål, naturskydd, kostnader och driftssäkerhet ska vägas in och vägleda valet av teknisk lösning. Ett grundkriterium måste vara att uppsatta miljömål ska nås på ett kostnadseffektivt sätt med minimala ingrepp i naturen och med minimal resursförbrukning, precis som EUs vattendirektiv anger, dvs med högsta miljönytta till lägsta möjliga kostnad. Utanför tätorter bör lokala lösningar vara ett förstahandsalternativ. Såväl EUs vattendirektiv och LAV är uttalat teknikneutrala innebärande att de tillåter småskaliga lösningar i form av såväl kretsloppssystem som markbaserade lösningar och minireningsverk. Havs- och vattenmyndigheten (HaV) har lagt fram ett förslag om tydligare regler för små avloppsanläggningar, där man bland annat förespråkar ö kad rättssäkerhet, samsyn, tydlighet och förutsägbarhet, liksom reningskrav som är anpassade till risken för påverkan. Detta måste vägas in även i arbetat i att se över LAV. Det bör införas riktlinjer för hur berörda fastighetsägare ska involveras i processen. Ansvaret för att tillämpa LAV bör läggas på en myndighet, t ex de regionala vattenmyndigheterna som ansvarar för implementering av EUs vattendirektiv. Normal svensk rättsordning med meddelandeplikt för beslut och möjlighet att överklaga beslut måste införas då kommunernas beslut om verksamhetsområden utgör en offentligrättslig myndighetsutövning på delegation av staten. Överklagande måste kunna göras till såväl förvaltningsrätt, och till mark och miljödomstol utan att ett överklagande innebär stora rättegångskostnader för enskild fastighetsägare. Sammanfattningsvis är det vår förhoppning att såväl utredningsgruppen för översyn av LAV, miljö- resp bostadsdepartementet och riksdagen skall finna att våra synpunkter är relevanta och till nytta för att få en ny LAV, som är balanserad och flexibel för fastighetsägares behov och kostnader, utan att för den skull göra avkall på miljön. 4

5 Mer information om tillämpningen av LAV, finner ni i Fastighetsägarnas forum för LAV, VA i tiden, det nationella nätverket för fastighetsägare berörda av tvångsanslutning till kommunalt va, Ett antal berörda områdens syn på va frågorna belyses av bilagorna till skrivelsen, se Företrädare för ett stort antal berörda fastighetsägare runt om i landet ligger bakom denna skrivelse: Intressegruppen för fastighetsägare längs Norra Mälarstranden (som företräder cirka 170 fastighetsägare i berörda områden i Köpings kommun) Leif Bergqvist, Anders Björkroth, Lars-Göran Carlsson, Barbro Holmqvist, Nicholas Ryderås, Anders Segerberg Intressegruppen för fastighetsägare i Sörmedsjöns byförening (som företräder 200 fastigheter ) i Orsa kommun. Rolf Almstedt, Tord Häggström Intressegruppen för fastighetsägare i Torrbo/Lillängsvägen (som företräder ca 25 fastigheter) i Smedjebackens kommun Kent Leonardsson, Anders Moen, Håkan Magneryd, Pål Hausel, C-J Kristoffersson. Sörfjärden, Nordanstigs kommun Kjell Edholm Samverkansgruppen för Mjölekusten (1000 fastigheter) i Umeå kommun. Leif Berglund, Olof Stjernström, Roland Sandström, Håkan Örberg, Maria Fraenckel, Per Levén, Kerstin Vännman, Nils Larsson Byarna Högalid o Magleby (som företräder ca 100 fastigheter) på Söderåsens norrsluttning. Åstorps kommun Ulf Mårtensson o Janet Norbeck Älgö, Nacka Hans Lönn Va Nössemark, Ed (som företräder 175 fastigheter) Mats Byström, Chatrine Balder, Mona-Lisa Lundberg Sikhall rörande Vänerkustprojektet, Vänersborgs kommun. Anders Solvarm Kalvfjärdens vänner, Tyresö (som företräder ca 500 fastigheter från Tyresö Brevik, Raksta och Solberg) Carl Lindström (civ ing F.d Naturvårdsverkets forskning, Miljöattache, Svenska ambassaden WASH DC) 5