Kosovo har inlandsklimat med varma, torra somrar och relativt kalla vintrar, ofta med mycket snö. Det regnar som mest under oktober till december.

Transkript

1 Kosovo Kosovo bröt sig ur Serbien 2008 och utropade självständighet. Sverige tillhör de drygt hundra länder som har erkänt Kosovo som en egen stat. Serbien accepterar inte utbrytningen och en utmaning för regeringen är att integrera den serbiskdominerade norra delen av Kosovo där motståndet mot den nya statsbildningen är starkt. En Natoledd fredsstyrka finns på plats. Geografi Kosovo (Kosova på albanska) ligger mitt på Balkanhalvön i sydöstra Europa och gränsar i nordost till Serbien, i söder till Makedonien, i sydväst till Albanien och i nordväst till Montenegro. Kosovo, som är ungefär lika stort som Skåne, saknar egen havskust. Kosovo är mer eller mindre omringat av höga bergskedjor. Högst är Sharr/Šar-bergen i söder med ständigt snötäckta toppar på över meter. I väster är bergen otillgängliga eftersom floder har skapat djupa raviner; endast i öster är bergen lite lägre. Innanför bergen ligger en högplatå som i sin tur delas mitt itu av en lägre bergskedja. Från den västra sidan av dessa berg rinner vatten till floden Vita Drin och vidare ut i Adriatiska havet.från den östra sidan bildar vattenströmmarna floden Ibri/Ibar, som så småningom rinner ut i Donau. Yta km2 (2017) Huvudstad med antal invånare Prishtina (Priština på serbiska), invånare (2015) Övriga större städer Prizren, Ferizaj/Uroševac, Peja/Peć, Mitrovica Viktiga floder Vita Drin och Ibri/Ibar Klimat Kosovo har inlandsklimat med varma, torra somrar och relativt kalla vintrar, ofta med mycket snö. Det regnar som mest under oktober till december. FAKTA KLIMAT Medeltemperatur/dygn 1/43

2 Prishtina 23 C (juli), 1 C (jan) Medelnederbörd/månad Prishtina 28 mm (juni), 54 mm (nov) Befolkning och språk Albaner är den dominerande folkgruppen i dagens Kosovo med serber som största minoritet. Dessutom finns bland annat mindre grupper bosniaker och gorani (bägge slavisktalande muslimer), romer och turkar. År 2011 hölls den första folkräkningen sedan Antalet invånare angavs då till drygt 1,7 miljoner vilket var cirka 20 procent lägre än vad tidigare uppskattningar gjort gällande. Serberna kom invandrande på 600-talet från vad som nu är Ukraina, till området som de hävdar då var obebott. Albanerna däremot menar att Kosovo vid denna tid var befolkat av ättlingar till deras förfäder, illyrierna. I början av 1960-talet utgjorde serberna nästan en fjärdedel av befolkningen men utflyttning, krig och konflikter tillsammans med höga födelsetal bland albanerna har gjort att serbernas andel sjunkit. Runt nio av tio invånare beräknas idag vara albaner medan ungefär hälften av den övriga befolkningen är serber. Kosovoserberna är kluvna till den nya staten, som tidigare var en provins i Serbien. Merparten av serberna bor utspridda i södra Kosovo och där har många valt att integreras i den nya samhällsstrukturen. En tredjedel av serberna bor i norra Kosovo, vid gränsen mot Serbien, och utgör där en majoritet; bland dem är motståndet mot Kosovos institutioner starkt. Alltfler kosovoserber lämnar landet, då de inte tycker sig ha någon framtid där. Under 1990-talets serbiska förtryck (se Modern historia) flydde många kosovoalbaner utomlands, främst till grannländer som Albanien och Makedonien. En stor del av dem har sedan dess återvänt till Kosovo. Fortfarande lever dock hundratusentals albaner från Kosovo i exil, de flesta i Schweiz och Tyskland men också i till exempel Sverige. I samband med att försvarsalliansen Nato med våld tvingade Serbien att släppa taget om Kosovo 1999 (se Modern historia) flydde i sin tur många serber bodde runt flyktingar från Kosovo i själva Serbien; majoriteten var serber och resten framför allt romer. Inflyttningen till städerna är stadig men en stor del av befolkningen bor fortfarande i byar på landsbygden. Kosovo har en mycket ung befolkning (mer än hälften är under 27 år), men många unga försöker också emigrera i jakt på bättre levnadsvillkor. Familjerna är ofta stora. Språk Kosovoalbanerna talar den nordliga, vanligaste varianten av albanska (gegiska). Albanskan tillhör den indoeuropeiska språkfamiljen och är det enda språk som härstammar från den utdöda illyriskan. Det är inte nära släkt med något annat språk men har påverkats av latin, turkiska och grekiska samt slaviska språk. Serberna talar serbiska, ett sydslaviskt språk. Både albanska och serbiska är officiella språk i Kosovo. Serbiska skrivs med det kyrilliska alfabetet men allt oftare också med latinska bokstäver. Lokalt kan även andra språk (turkiska, bosniska, romska) användas i officiella sammanhang om de talas av en majoritet av befolkningen. Albansk uttalsguide: 2/43

3 C = ts; Ç = tj; Dh = som th i engelskans this; Ë = ungefär som engelskans obestämda artikel a, uttalas inte alls om det står sist; Gj = ungefär som ett markerat svenskt j; Q = ungefär som ett mjukt svensk k, kedja; Xh = som dj, med tydligt d; Zh = tonande sj Serbisk uttalsguide C = ts; Ć = tj; Č = tsch; Dž = ungefär dzj; Đ đ = dj; G och K = alltid hårt uttal som i god kaka; Š = sch; Z = tonande z; Ž = tonande zj FAKTA BEFOLKNING OCH SPRÅK Antal invånare (2016) Antal invånare per kvadratkilometer 167,5 (2014) Nativitet/födelsetal 17,1 per 1000 invånare (2015) Mortalitet/dödstal 7,0 per 1000 invånare (2013) Befolkningstillväxt 0,3 procent (2014) Fertilitetsgrad 2,2 antal födda barn per kvinna (2013) Andel kvinnor 48,5 procent (2010) Förväntad livslängd 71 år (2015) Förväntad livslängd för kvinnor 74 år (2015) Förväntad livslängd för män 69 år (2015) Folkgrupper albaner 88%, serber 7 %. övriga (bosniaker, gorani, romer, turkar, ashkali, egyptier) 5 % Språk albanska, serbiska Religion Enligt författningen är Kosovo en sekulär (icke-religiös) stat. De flesta i den stora albanska befolkningsmajoriteten är muslimer och hör främst till huvudinriktningen sunni. Serberna är övervägande ortodoxt kristna. De albanska muslimerna gick över till islam under den osmanska ockupationen från mitten av 1400-talet främst för att detta innebar ekonomisk-politiska fördelar. Aktivt troende muslimer, som då mestadels bekänner sig till en moderat form av islam, återfinns i huvudsak bland den äldre befolkningen. En del unga albaner har dock lockats av islamistiska tongångar, som sprids av vissa imamer. Omkring 300 kosovaner har rest till Syrien och Irak för att ansluta sig till terrorgruppen Islamiska staten (IS). Det finns bland albanerna också en grupp romerska katoliker. 3/43

4 Även romerna är till största delen muslimer men det finns även en stor grupp ortodoxt kristna romer. Likaså är de flesta bosniaker, turkar och gorani muslimer. Religionen gör sig för det mesta inte starkt påmind i vardagslivet även om det finns många moskéer, och böneutrop kan höras under dagen. För serberna är religionen nära knuten till den nationella identiteten. Den serbisk-ortodoxa kyrkan grundades år 1219 i staden Peja (Peć på serbiska) i Kosovo. Serbernas namn på Kosovo är Kosovo-Metohija, där Metohija syftar på den ortodoxa kyrkans landområden med sina många kyrkor och kloster. Utbildning Enligt författningen från 2008 ska alla barn garanteras undervisning, och de flesta barn börjar också i den nioåriga grundskolan, som är kostnadsfri och obligatorisk från sex års ålder. Drygt hälften av de elever (flest pojkar) som fullgör grundskolan går vidare till ett avgiftsbelagt gymnasium, bestående av tre till fyra års universitetsförberedande studier eller yrkesutbildning. Målet är att bygga ut den obligatoriska skolan till 12 år och införa allmän förskola. År 1990 hade all albanskspråkig undervisning förbjudits i Kosovo, som då var en serbisk provins, och undervisningen kom att ske enbart på serbiska. Lärare avskedades om de vägrade att följa den serbiska läroplanen eller undervisa på det serbiska språket. Albanerna upprättade då ett parallellt, underjordiskt skolsystem, som fungerade fram till kriget 1999, med undervisning på albanska och ofta i privatbostäder. Många skolor förstördes under kriget men större delen har byggts upp eller reparerats. Ändå saknas skolbyggnader och många barn tvingas gå i skolan i skift. Även om regeringen betonar vikten av utbildning går mindre än fem procent av bruttonationalprodukten (BNP) till denna sektor, som därmed lider brist på resurser. Kvaliteten på undervisningen är generellt sett låg och inte anpassad till dagens krav från arbetsmarknaden. Albanska barn undervisas på albanska, serbiska följer oftast det serbiska skolsystemet. Det gör att bland annat historieundervisningen brister när det gäller saklighet. Bland yngre personer är läs- och skrivkunnigheten mer än 95 procent men bland äldre, kvinnor och på landsbygden är siffran lägre. Det finns två offentliga universitet i Prishtina (Priština på serbiska) och i Prizren. I staden Mitrovica, där det bor många serber, finns ett universitet som följer serbisk läroplan. På senare år har därtill flera privata universitet grundats, många knutna till utländska läroanstalter, flera dock av tveksam kvalitet. FAKTA UTBILDNING Kultur Kosovo ligger i skärningspunkten mellan gamla handelsvägar från öst till väst och från syd till nord. Därmed har området genom historien påverkats av allt ifrån greker och romare till serber, turkar och habsburgare. Det finns dock knappast en enhetlig Kosovokultur utan de olika folkgrupperna har tagit till sig de olika intrycken utifrån på sitt eget sätt. Under den tid som området var en del av Jugoslavien påverkades det av slavisk, inte minst serbisk, kultur; idag kommer inflytandet, främst i städerna, till stor del från väst, ofta USA. 4/43

5 För serberna i både Kosovo och i Serbien spelar kulturminnesmärken i form av kloster och kyrkor från den serbiska storhetstiden på 1200/1300-talet en viktig symbolisk roll. Flera av de medeltida klostren, till exempel det i Gračanica utanför huvudstaden Prishtina, finns på Unescos världsarvslista. Dikter, sånger och nationalromantiska målningar, som skildrar serbernas tappra kamp mot den osmanska (turkiska) invasionen på 1300/1400-talet, främst slaget vid Trastfältet (Kosovo polje) i Kosovo 1389, hör också till det gemensamma serbiska kulturarvet. Lämningar från den turkiska tiden präglar delvis den albanska kulturen med gamla moskéer och badhus, de senare ibland omvandlade till gallerier etc. Flera arkeologiska utgrävningar har återupptagits i Kosovo under senare år. En sådan finns i Ulpiana, strax utanför Prishtina, som var en av det östromerska rikets största städer. Den anses också ha varit huvudstad i Dardanien, det område som beboddes av illyrierna vilka av många ses som albanernas förfäder. På konstmuseet i Prishtina finns bland annat intressanta unga konstnärer som Agron Bytyqi och Valbona Gashi representerade. I huvudstaden finns också ett konsert/operahus, en nationalteater (som grundades redan 1946 men då i staden Prizren) och nationalbiblioteket med sin mycket speciella arkitektur. Albanerna i Kosovo räknar albanska författare från grannlandet, som Ismail Kadarë, till "sina" författare. Den kosovoalbanska filmen Kukumi (2005), som regisserats av Isa Qosja och handlar om livet i Kosovo efter kriget 1999, har vunnit priser vid filmfestivalerna i Venedig och Sarajevo. Sedan 2009 hålls i augusti en internationell festival för tecknad film, Anibar Animation Festival, i staden Peja/Peć. Massmedier Pressfrihet garanteras i författningen men i själva verket har landets journalister svårt att bedriva oberoende och granskande journalistik. Annonsmarknaden är svag och medierna är därför beroende av statliga bidrag eller stöd från affärsintressen. Ägandet är samlat på få händer. Politiska påtryckningar är vanliga och journalister som kritiserar regering eller myndigheter riskerar att anklagas för att vara landsförrädare eller Serbiensympatisörer. Landets journalistförening har rapporterat om trakasserier, hot och i vissa fall fysiskt våld mot journalister. Dessa kommer dock inte bara från regimen. Bland annat utsattes det statliga radio-tv-bolaget RTK och dess chef i augusti 2016 för en handgranatattack från en aktivistgrupp för att ha stött regeringens planer på ett kontroversiellt gränsavtal med Montenegro (se Utrikespolitik och försvar). På Reportrar utan gränsers pressfrihetsindex 2016 kommer Kosovo på plats 90 av 180, en försämring sedan året innan. EU-kommissionen noterar i sin rapport hösten 2016 om reformverksamheten i Kosovo en oroande utveckling vad gäller yttrandefriheten. Det finns en lag som ger journalisterna tillgång till offentliga källor men ofta tillämpas den inte i praktiken antogs också en lag om källskydd. TV och radio är de viktigaste kanalerna för information. Tidningsläsandet är inte särskilt utbrett. Störst bland dagstidningarna är oberoende Koha Ditore (Dagens Nyheter). Tidningarna får numera också viss konkurrens av sociala medier och tidningar som bara finns på Internet, som Insajderi.com. Det finns ett stort antal radio- och TV-stationer, varav tre rikstäckande kanaler. Kosovos Radio och Television, RTK (Radio Televizioni i Kosovës) sänder främst program på albanska men har dagliga nyheter och veckomagasin på serbiska och även turkiska, bosniska och romani. De flesta hushåll har kabel-tv, vilket 5/43

6 gör att RTK har stor konkurrens om de albanska tittarna från TV i Albanien. De kosovoserber som har möjlighet vänder sig även till medier från Serbien. Det finns inga inskränkningar i information på nätet och drygt 1,5 miljoner kosovaner hade tillgång till Internet FAKTA MASSMEDIER Äldre historia Kosovo behärskades av greker och romare innan det serbiska riket upprättades på medeltiden. De muslimska turkarna tog därefter över på Balkan, och slaget vid Trastfältet i Kosovo 1389 blev början på en 500-årig turkisk dominans. Sedan ett serbiskt uppror misslyckats, lämnade många serber Kosovo och albaner flyttade in. Efter första världskriget blev Serbien med Kosovo en del av Jugoslavien. Området där Kosovo ligger tros ha varit bebott redan under förhistorisk tid. Under antiken ingick det i regionen Dardanien, som sedan delvis erövrades av Alexander den stores far, Filip II av Makedonien. Strax före Jesu födelse intog romarna området. På 600-talet e Kr började serber vandra in från dagens Ukraina och på 1100-talet samlade Stefan I från Nemanja-dynastin de olika serbiska klanerna i en stat. I det medeltida Serbien, som kom att omfatta stora delar av Balkan, var Kosovo administrativt och kulturellt centrum. Kring denna historiska guldålder, då bland annat hundratals kyrkor och kloster byggdes, kom en rad myter att uppstå och Kosovo kom att ses som serbernas kulturella och nationella vagga. I staden Peć (Peja på albanska) i Kosovo grundades också år 1219 den serbisk-ortodoxa kyrkan (se Religion). För den serbiska nationalkänslan har Kosovo alltid spelat en stor roll. Turkiskt välde I slutet av 1300-talet började de muslimska osmanerna (turkarna) lägga under sig stora delar av Balkan. Efter slaget vid Trastfältet i Kosovo (Kosovo polje) 1389 hamnade området i närmare 500 år under turkisk dominans. Ett serbiskt försök till uppror i slutet av 1600-talet, uppmuntrat av de österrikiska habsburgarna, misslyckades och ett stort antal serber lämnade Kosovo, samtidigt som albaner flyttade in. Efter Balkankrigen , då det osmanska väldet slogs tillbaka, fick albanerna sin egen stat, Albanien. Vid denna tid bestod befolkningen i Kosovo av en fjärdedel serber och tre fjärdedelar albaner. Kosovoalbanerna hade hoppats att Kosovo skulle få tillhöra den nya albanska staten, men Serbien återtog kontrollen över Kosovo, som därmed kom att ingå i det sydslaviska kungarike som upprättades efter första världskrigets slut. Mellan 1918 och 1929 var Kosovo genom Serbien en del av Serbers, kroaters och sloveners kungadöme under Serbiens regent Aleksandar Karađorđević. Under denna period lockade myndigheterna serber att flytta till Kosovo genom att erbjuda dem särskilda förmåner. Samtidigt förtrycktes albanska nationalister och aktivister vilket fick albanerna att se serberna som förtryckare. De spända förhållandena inom kungariket, framförallt mellan serber och kroater, förde så småningom landet till randen av inbördeskrig upplöste kung Aleksandar parlamentet, satte författningen ur spel och gjorde sig själv till diktator. Samtidigt döptes landet om till Kungariket Jugoslavien (jugo = syd). En period av ekonomisk nedgång, ökade politiska motsättningar och tilltagande våld följde. 6/43

7 En del av Jugoslavien Under andra världskriget annekterades större delen av Kosovo av Albanien, som ingått en personalunion med det fascistiska Italien. Efter kriget blev Kosovo en självstyrande provins inom Serbien i det socialistiska Jugoslavien, som upprättades av Josip Broz (Tito). Tito gick till en början i sovjetledaren Josef Stalins spår. Landet fick en författning som byggde på den sovjetiska grundlagen från 1936 och kommunistpartiet var enda tillåtna politiska kraft. All opposition undertrycktes och stora delar av näringslivet förstatligades. Så småningom kom dock Tito på kollisionskurs med Stalin och 1948 uteslöts Jugoslavien ur den kommunistiska gemenskapen. Tito tvingades då vända sig till väst. Han lade om inrikespolitiken och lät decentralisera det ekonomiska beslutsfattandet (bland annat genom självförvaltningssystem på fabrikerna). Jugoslavien fick också omfattande ekonomisk och militär hjälp från USA och andra västländer. I Kosovo skärptes motsättningarna under den serbiska administrationen. Regeringen i Belgrad fruktade att albanerna i Kosovo sympatiserade med regimen i Albanien. För att kontrollera den albanska befolkningen gavs alla nyckelposter till serber eller montenegriner vilket fick albanerna att känna sig som andra klassens medborgare. Ökat självstyre Under 1970-talet började Jugoslavien få ekonomiska problem och de förvärrades under 1980-talet. Samtidigt ökade de inre motsättningarna. Tito ville nu stävja Serbiens växande inflytande genom att stärka andra enheter inom federationen. Tito gav albanerna rätt att öppna albanskspråkiga skolor och universitet och både albanska och serbokroatiska blev officiella språk i Kosovo. Genom en författningsreform 1974 fick Kosovo i praktiken samma status som de sex delrepublikerna, med en president, en premiärminister och representant i det federala presidentrådet. På pappret förblev Kosovo emellertid en autonom provins inom Serbien, vilket var ett bakslag för de albanska nationalister som ville att provinsen skulle bli en egen delrepublik eller rentav ett självständigt land. När den nya författningen trätt i kraft började myndigheterna i Kosovo, som nu kontrollerades av albaner, att diskriminera serber och andra minoriteter. Många serber, turkar, romer och andra blev av med sina jobb inom förvaltningen. Genom utflyttning, tillsammans med höga födelsetal bland albanerna, hade serbernas andel av befolkning nu sjunkit till 8 procent. Drygt 90 procent var albaner. Den albanska befolkningen fortsatte att ställa krav på att Kosovo skulle få status som delrepublik. Kraven ökade efter Titos död 1980, samtidigt som serberna i provinsen kände sig alltmer utsatta. Modern historia Kosovo var från andra världskrigets slut en självstyrande provins inom Serbien i Jugoslavien, men självstyret upphävdes i början av 1990-talet. Kosovoalbansk gerilla tog upp en kamp mot det serbiska styret, och 1998 bröt krig ut. Året därpå ingrep Nato på Kosovos sida och bombade serbiska mål. Därefter styrdes Kosovo som FN-protektorat tills självständighet utropades Efter Titos död 1980 ökade motsättningarna inom den jugoslaviska federationen. Den albanska majoriteten i Kosovo kände ett ökande missnöje med att styras av en serbisk, Belgradkontrollerad ledning. 7/43

8 Våren 1981 hölls upprepade studentdemonstrationer i Prishtina (Priština) med krav på att Kosovos status skulle höjas från autonom provins i Serbien till jugoslavisk delrepublik. Serbisk militär kallades in för att stävja protesterna och undantagstillstånd utlystes. Uppgifter om antalet döda varierar kraftigt. Serbernas rädsla för albanernas krav på utökat inflytande utnyttjades av politiska ledare i Serbien. Kosovofrågan blev ett sätt att vinna serbernas stöd och politisk makt genom ett starkt nationalistiskt budskap. Slobodan Milošević, som valdes till president i den serbiska delrepubliken 1989, började genast minska den albanska befolkningens inflytande. Slopat självstyre Året därpå antog Serbien en ny författning som i praktiken avskaffade provinsens självstyre. De serbiska myndigheterna lät upplösa Kosovos parlament med motiveringen att det motarbetade serbiska nationella intressen. En hård politik för att göra Kosovo mer serbiskt inleddes: albanskspråkiga medier stängdes, undervisning på albanska förbjöds och offentliganställda tvingades skriva under en lojalitetsförklaring till den serbiska regimen, vilket syftade till att stänga ute albaner från offentlig anställning. Kosovoalbanerna svarade med att i hemlighet upprätta parallella sjukvårds- och undervisningssystem. Ibrahim Rugova valdes till kosovoalbanernas president vid en inofficiell omröstning 1992 och återvaldes våren Hans parti Kosovos demokratiska förbund (LDK) förespråkade icke-våld i kampen mot serbisk dominans. Men eftersom denna taktik inte tycktes ge några resultat började vid mitten av 1990-talet ett växande antal albaner, främst unga i exil i länder som Schweiz och Tyskland, uppmana till våld för att nå målet ett självständigt Kosovo och eventuell anslutning till Albanien. Många anslöt sig till gerillagruppen Kosovos befrielsearmé (UÇK) som under 1998 genomförde en rad attentat mot serbiska myndighetspersoner i Kosovo och mot albaner som samarbetade med serberna. I takt med att UÇK:s aktiviteter ökade sändes alltfler serbiska soldater och poliser till Kosovo. Samtidigt försågs många kosovoserber med vapen och de organiserade sig i paramilitära förband. Krig bryter ut Våren 1998 gick serbisk polis mycket hårt fram för att få tag på UÇK-medlemmar och vapen bland albanerna. I början av juni trappades konflikten upp då jugoslaviska styrkor gick till brett angrepp mot UÇK-gerillan. Tiotusentals civila flydde upp i bergen eller gav sig av från Kosovo för att söka skydd undan striderna. Omvärlden reagerade starkt mot de serbiska attackerna. USA och EU införde ekonomiska sanktioner mot Serbien. Under sommaren 1998 utbröt rent krig i provinsen, och UÇK-gerillan led svåra nederlag. Hus i albanska byar brändes ner och en del av ruinerna minerades, så att befolkningen skulle få svårt att återvända. När flera albanska massgravar hittades i slutet av sommaren krävde omvärlden att de serbiska trupperna skulle dras tillbaka. Nato hotade med att annars bomba serbiska mål i och utanför Kosovo. Några timmar innan fristen löpte ut drog serberna tillbaka större delen av sina styrkor. I december 1998 blossade dock nya strider upp och i februari 1999 inleddes till sist i franska Rambouillet förhandlingar mellan parterna, vilket utmynnade i ett förslag om att Kosovo efter tre år av självstyre skulle få folkomrösta om självständighet. Serberna sade nej till förslaget; eftersom albanerna var i majoritet skulle detta med säkerhet leda till ett självständigt Kosovo. Den 24 mars 1999 satte Nato sitt hot om bombningar i verket. Militära mål i framför allt Serbien och Kosovo angreps i en serie attacker. Flyganfallen möttes av skarpa protester från Moskva som dock inte hotade med motåtgärder. Samtidigt som Nato angrep jugoslaviska mål från luften satte serbiska styrkor igång en våldsam 8/43

9 offensiv mot städer och byar i Kosovo. Tiotusentals människor fördrevs, mördades och misshandlades och deras hem brändes ned. Stora flyktingvågor gick åter till grannländerna. Serbien tvingas till reträtt Efter elva veckors bombkrig skrev Serbiens ledare Milošević under en fredsuppgörelse som innebar att han, åtminstone på pappret, gick med på nästan alla Natos ursprungliga krav. Serbisk militär och polis fick knappt två veckor på sig att lämna Kosovo, samtidigt som en Natoledd internationell fredsbevarande styrka, Kosovo force (Kfor), installerades på mandat av FN. I väntan på ett beslut om Kosovos framtida status styrdes provinsen av en internationell övergångsadministration under FN, United Nations Mission in Kosovo (Unmik). I oktober 2000 hölls också lokalval i regi av Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE). Dessa vanns övertygande av Ibrahim Rugovas LDK, till stor besvikelse för den formellt upplösta och avväpnade UÇK-gerillan, som samlats politiskt bakom sin förre befälhavare Hashim Thaçi och hans Kosovos demokratiska parti (PDK). Kosovoserberna bojkottade dock valet. Efter kriget hade ett stort antal serber körts iväg, trakasserats och till och med dödats. I det laglösa tillstånd som Kosovo befann sig i fick också den organiserade brottsligheten starkt fotfäste. I november 2001 gick invånarna i Kosovo till val för att för första gången utse en egen nationalförsamling. Det nyvalda parlamentet skulle sedan utse bland annat en president och en premiärminister. Därefter var det meningen att Unmik gradvis skulle överlämna makten till de nya organen. De albanska partierna hade alla självständighet för Kosovo överst på sitt program, medan serberna givetvis ville att Kosovo också i fortsättningen skulle tillhöra Serbien. Åter LDK störst med knappt 45 procent av rösterna, medan det mer radikala PDK fick knappt 24 procent och en serbisk koalition drygt 10 procent. I mars 2002 valdes Ibrahim Rugova till president. LDK:s politiska dominans bestod under de kommande åren, och partiet höll ställningarna i valet 2004 som till stor del bojkottades av den serbiska minoriteten. PDK ökade från 24 till 28 procent. De allvarligaste oroligheterna mellan albaner och serber sedan kriget 1999 inträffade i mars Våldet flammade upp i den delade staden Mitrovica sedan ett par albanska pojkar drunknat i floden Ibar. Rykten, som aldrig bekräftats, spreds om att de hade jagats i floden av serbiska ungdomar. Händelsen ledde till våldsutbrott över hela Kosovo och även i Serbien, där demonstranter försökte sätta eld på moskéer i Belgrad och Niš. Nato sände snabbt truppförstärkningar och våldet upphörde sedan Kfor förbättrat skyddet kring de serbiska enklaverna i provinsen. Ahtisaari-planen Efter oroligheterna beslöt FN att skynda på processen om Kosovos framtid. Den finländske förre presidenten Martti Ahtisaari utsågs att leda förhandlingarna som inleddes i februari 2006 i Wien. Strax dessförinnan hade Rugova avlidit i lungcancer. Efter ett års manglande presenterade Ahtisaari sin rapport om Kosovos framtida status i början av februari Enligt rapporten skulle Kosovo ha rätt att ingå internationella överenskommelser, inklusive rätt att söka medlemskap i internationella organisationer. Området fick ha en egen författning, flagga (men olik Albaniens) 9/43

10 och egen nationalsång. Albanska och serbiska skulle båda vara officiella språk och den serbiska minoriteten skulle få långtgående självstyre och dessutom ha rätt att ta emot ekonomisk hjälp från Serbien. Flyktingar skulle få återvända till sina egendomar. Samtidigt skulle tills vidare den internationella militära och civila närvaron i Kosovo fortsätta, bland annat genom en internationell civil representant med rätt att stoppa lagar och beslut. En egen säkerhetsstyrka på man skulle byggas upp i Kosovo men den fick inte ha tunga vapen. Ingenstans i dokumentet nämndes orden självständighet eller serbisk överhöghet. Istället talades det om ett multietniskt Kosovo. Medan kosovoalbanerna i stort sett var nöjda med rapporten var missnöjet desto större i Belgrad. Båda parter såg den som början till full självständighet för Kosovo. Ahtisaari förklarade dock att den skulle ses som ett underlag till förhandlingar. Förslag om självständighet Efter en ny samtalsomgång i Wien lade Ahtisaari i slutet av mars 2007 fram sin slutrapport för FN:s säkerhetsråd. I den föreslog han mot Serbiens och Rysslands vilja att Kosovo skulle få bli självständigt, men att vägen till självständighet under en övergångsperiod skulle övervakas och understödjas av internationell civil och militär närvaro. USA gav sitt stöd till Ahtisaariplanen och räknade med att den skulle antas av FN:s säkerhetsråd, men flera förslag till resolutioner underkändes av Ryssland. Till sist fick en trojka, bestående av en representant för Ryssland, USA och EU, i uppdrag att inleda en ny förhandlingsomgång. Parallellt med de nya förhandlingarna hölls parlamentsval i Kosovo i november Hashim Thaçis PDK blev denna gång största parti med 35 procent av rösterna. LDK, som härjats av inre strider efter Rugovas död, fick endast omkring 22 procent av rösterna. Valdeltagandet var lågt och så gott som hela den serbiska minoriteten avstod från att rösta. Hashim Thaçi förklarade att han, om han blev utsedd till ny premiärminister, tänkte utropa ett självständigt Kosovo oavsett vad förhandlingstrojkan kom fram till. Den 28 november stod det klart att den senaste förhandlingsomgången mellan Serbien och de kosovoalbanska ledarna hade misslyckats. I januari 2008 utsågs Hashim Thaçi till premiärminister i Kosovo och PDK bildade regering med LDK samt några representanter för de serbiska och turkiska minoriteterna. Thaçi höll sitt löfte till väljarna och inledde sin ämbetsperiod med att utropa Kosovos självständighet. För att inte spela serbiska extremnationalister i händerna väntade han till efter det serbiska presidentvalet i januari. Den 17 februari 2008 förklarades Kosovo självständigt. Självständighet utropas Självständighetsförklaringen fick albanerna omkring 90 procent av befolkningen att jubla, medan serberna i Kosovo protesterade. Oroligheter utbröt i staden Mitrovica, som är delad mellan serber och albaner. Självständigheten erkändes snabbt av USA och flertalet länder i EU men mötte motstånd från Serbien och dess allierade, främst Ryssland. Hashim Thaçi och hans PDK vann även valet i slutet av 2010, åter med LDK som tvåa. Efter valet bildade Thaçi en koalitionsregering med två mindre partier: Kosovos nya allians (AKR) och det serbiska Oberoende liberala partiet (SLS). 10/43

11 I slutet av sommaren 2011 förvärrades situationen i norra Kosovo. Fredsstyrkan Kfors närvaro förstärktes i samband med oroligheter som utbröt då Kosovomyndigheter försökte säkra kontrollen över de två gränsstationerna mellan norra Kosovo och Serbien. Efter medling av EU enades Serbien och Kosovo i april 2013 om ett avtal som skulle integrera de serbdominerade områdena i norr med övriga Kosovo, bland annat genom att ge serberna självstyre i många frågor (se vidare Kalendarium). Såväl albanska som serbiska nationalister motsatte sig avtalet, men det bekräftades senare av parlamentet i Prishtina och av regeringen i Belgrad. Lokalvalet i november 2013 blev ett första test på genomförandet av avtalet. Det var första gången befolkningen i de norra serbdominerade delarna utsåg sina lokala politiker i ett val organiserat av Kosovos regering; tidigare styrdes området i praktiken från Serbien. Valet var en förutsättning för att kunna bilda den samfällighet av serbiska kommuner, ett självstyrande organ (SZO) som överenskoms i avtalet. I södra Kosovo deltog många av serberna i valet, men i norr uppgavs endast var femte ha röstat. Aktivister från Serbien var på plats för att få lokala serber av avstå från att rösta, och i Mitrovica förekom våld för att avskräcka väljare. Delar av röstandet i staden fick göras om. Nyval och regeringskris I maj 2014 upplöste president Atifete Jahjaga parlamentet. Anledningen var att parlamentet inte kunnat komma överens i två grundläggande frågor: att omvandla Kosovos säkerhetsstyrkor (med begränsat uppdrag) till en regelrätt Kosovoarmé och att bevara reserverade platser i parlamentet för minoriteterna. Den serbiska minoriteten, med 10 av de 20 reserverade platserna, hade satt ett bevarande minoritetsplatserna som krav för att godkänna en Kosovoarmé. I det nyval till parlamentet som hölls i juni fanns sammanlagt 30 olika partier att välja på men skillnaderna dem emellan var ganska små: de flesta var bildade runt en viss person snarare än en viss ideologi, låg i den politiska mitten och kom med vidlyftiga löften om fler jobb och ekonomisk utveckling. Av de större partierna var det endast vänsternationalistiska Rörelsen för självbestämmande (Vetëvendosje, LV) som stack ut. Segrare i valet, som förlöpte utan oroligheter men där valdeltagandet var ganska lågt, blev åter PDK största parti och Hashim Thaçi såg ut att kunna bilda regering för tredje gången: PDK fick 30 procent följt av LDK med 25 procent. På tredje plats kom Vetëvendosje följt av Alliansen för Kosovos framtid, (AAK), och Initiativ för Kosovo, (Nisma). Efter valet gick de tre oppositionspartierna LDK, AAK och Nisma samman i en koalition stödd av Vetëvendosje (som dock ställde en rad krav för sitt stöd). Eftersom koalitionen blev större än PDK förde man fram AAKledaren Ramush Haradinaj som sin premiärministerkandidat. En långdragen regeringskris inleddes därmed, bland annat på grund av olika tolkningar av vad grundlagen sade om vem som hade rätten att bilda regering (att koalitionen bildats först efter valet var till dess nackdel). Först ett halvår efter parlamentsvalet fick Kosovo till sist en ny regering, sedan LDK hoppat av oppositionskoalitionen och nått en uppgörelse med PDK. LDK-ledaren Isa Mustafa, tidigare borgmästare i Prishtina, blev premiärminister med den avgående premiärministern Hashim Thaçi som sin ställföreträdare. Thaçi fick dessutom utrikesministerposten och utlovades att 2016 få efterträda Atifete Jahjaga som president (presidenten väljs av parlamentet). Den nya regeringen fick stöd av 73 av de 120 parlamentsledamöterna. I april 2016 valdes också Thaçi, som de senaste åren förlorat i popularitet, till ny president men först efter tre försök och hans installation kantades av demonstrationer. 11/43

12 Politiskt system Kosovos författning bygger på den så kallade Ahtisaari-planen som den finländske medlaren Matti Ahtisaari utformade innan Kosovo ensidigt utropade sin självständighet i februari 2008; författningen trädde i kraft i juni samma år. Sedan kriget i slutet av 1990-talet har det internationella samfundet (FN, EU) varit, och är delvis ännu, delaktigt i styret och försvaret av Kosovo men alltmer har landets egna institutioner tagit över. Enligt författningen är Kosovo en demokratisk och odelbar republik. I ett med EU:s hjälp framförhandlat avtal från våren 2013 ska dock fyra provinser i norra Kosovo med stor serbisk befolkning få långtgående självstyre, men ännu i början av 2017 hade detta inte skett. Presidenten är statschef och väljs av parlamentet med två tredjedelars majoritet för en mandatperiod på fem år. Den lagstiftande makten ligger hos parlamentet, Kuvendi i Kosovës/Skupština Kosova, med 120 ledamöter, som väljs på fyra år. Tjugo av platserna är reserverade för minoriteter: tio för serber, fyra för romer/ashkali/egyptier, två för turkar, tre för bosniaker och en för gorani. Trettio procent av mandaten ska tillfalla kvinnor. Under de inledande åren efter Kosovos självständighet övervakades Kosovo av en Internationell styrgrupp, ISG. Styrgruppen bestod av drygt tjugo länder i Europa, däribland Sverige, samt USA, vilka alla hade erkänt Kosovos självständighet. ISG utsåg i sin tur en så kallad Internationell civil representant, ICR, som skulle övervaka att Kosovos statsbyggnadsprocess skedde i enlighet med Ahtisaariplanen. ICR hade även befogenheter att häva beslut tagna av Kosovos egna institutioner om de stred mot planen. Dessa behövde dock aldrig utnyttjas. I september 2012 upphörde den övervakade självständigheten och samtliga ICR:s befogenheter överfördes till Kosovo självt. Politiska partier Partierna i Kosovo formeras kring starka ledarpersoner, ofta med förankring i en viss region eller hos en viss folkgrupp. Politiska ideologier spelar för det mesta mindre roll för att beskriva partiernas politiska hemvist. Det råder en ganska bred politisk enighet kring en omfattande reformpolitik i syfte att föra Kosovo mot EU- och Natomedlemskap. Störst är vänsterpartiet Kosovos demokratiska parti (Partia Demokratike e Kosovës, PDK) med rötter i gerillarörelsen Kosovos befrielsearmé (Ushtrisë të ҫlirimtare të Kosovës, UÇK). Partiet grundades av Hashim Thaçi och leds, sedan Thaçi utsågs till president 2016, av Kadri Veseli. PDK har lett olika regeringskoalitioner sedan parlamentsvalet i slutet av Kosovos demokratiska förbund (Lidhja Demokratike e Kosovës, LDK) dominerade Kosovos politik under många år men fick se sig omsprunget av PDK som största parti i valet LDK valde då att ingå i en PDKledd regering men kom så småningom att bli främsta oppositionsparti. Efter valet i slutet av 2014 valde dock LDK att åter ingå i en regeringskoalition med PDK och partiledaren, Isa Mustafa, blev premiärminister. LDK grundades i början av 1990-talet av Ibrahim Rugova, som hade en framträdande roll i den fredliga kampen för ett självständigt Kosovo. I det nyval som hölls i juni 2017 ingick PDK och LDK i konkurrerande partiallianser. Mittenpartiet Alliansen för Kosovos framtid (Aleanca për Ardhmërinë e Kosovës, AAK) har precis som PDK sina rötter i gerillarörelsen UÇK. Partiledaren Ramush Haradinaj har två gånger stått åtalad för krigsbrott inför FN:s krigsförbrytartribunal i Haag men friats båda gångerna på grund av svårigheter att få vittnen att träda 12/43

13 fram. I början av 2017 gjordes försök av Serbien att åtala honom för nya brott begångna under Kosovokriget , nu inför den serbiska krigsförbrytardomstolen. Han var premiärminister en kort period och på nytt från september Det radikala, albansk-nationalistiska Vetëvendosje (Självbestämmande) har bland annat motsatt sig avtalet med Serbien (se Utrikespolitik och försvar), ofta med drastiska metoder som tårgasattacker i parlamentet. Partiet gick starkt fram i valet Kosovos nya allians (Aleanca Kosovo e Re, AKR) är ett mittenparti vars ledare Behgjet Pacolli är en byggmagnat brukar beskrivas som Kosovos rikaste man. Pacolli var president en kort tid i början av 2011 (se Kalendarium: Februari och Mars). Våren 2014 bildade två avhoppare från PDK ett nytt parti: Initiativ för Kosovo (Nisma për Kosovën, Nisma eller NK). Ännu ett nytt parti, Alternativet (Alternativa) bildades i början av 2017 av två avhoppare en från Vetëvendosje och en från AKR. Störst bland de serbiska partierna är Serbiska listan (Srpska Lista, SL). Rättsväsen I samband med att Kosovo utropade sin självständighet 2008 inrättade EU en polis-, tull- och rättsinsats, Eulex. EU-organet, vars mandat löper fram till 2018, har i uppdrag dels att stärka Kosovos egen kapacitet på rättsområdet, dels att väcka åtal när det gäller organiserad brottslighet, korruption och krigsbrott. Meningen är att de kosovanska myndigheterna till sist ska kunna ta över hela verksamheten själva. Anklagelser om korruption har dock under 2010-talet gjort att Eulex råkat i blåsväder. Våren 2014 beslutade parlamentet att sätta upp en specialdomstol med uppgift att undersöka eventuella krigsbrott begångna av UÇK i samband med kriget Beslutet kom efter kraftiga påtryckningar från EU och har mött starkt motstånd. Domstolen har av säkerhetsskäl förlagts till nederländska Haag (många högt uppsatta personer i Kosovo var medlemmar i UÇK), och kunde påbörja sin verksamhet vid årsskiftet 2016/2017. Då en oppositionsaktivist dog i fängelse hösten 2016 under oklara omständigheter satte detta ljuset på de usla förhållandena inom fångvården. FAKTA POLITIK Officiellt namn Republika e Kosovës/Republika Kosovo/Republiken Kosovo Statsskick republik Statschef president Hashim Thaçi (2016 ) Regeringschef premiärminister Ramush Haradinaj (2017 ) Viktigaste partier med mandat i senaste val allians dominerad av PDK, AAK och Nisma 39, Vetëvendosje 30, allians med LDK, AKR och Alternativet 30, övriga 21 (2017) Viktigaste partier med mandat i näst senaste val Kosovos demokratiska parti (PDK) 37, Kosovos demokratiska förbund (LDK) 30, Vetëvendosje (Självbestämmande) 16, Alliansen för Kosovos framtid (AAK) 11, Serbiska listan (SL) 9, Nisma (NK) 6, övriga 11 (2014) 13/43

14 Valdeltagande 42 % i parlamentsvalet 2017 Kommande val parlamentsval 2021 Aktuell politik När den förre gerillaledaren och dåvarande premiärministern Hashim Thaçi i februari 2008 utropade Kosovo till en självständig stat jublade albanerna omkring 90 procent av befolkningen medan serberna i Kosovo protesterade. Självständigheten erkändes snabbt av USA och flertalet länder i EU men mötte motstånd från Serbien och dess allierade. Motsättningarna både inom landet och med Serbien fortsätter att prägla Kosovo. Ett nyval i juni 2017 gav inget entydigt resultat och regeringsbildningen kom att dröja. Nyval hölls även 2014 och regeringsbildningen blev då en utdragen process. Först efter ett halvår bildade de två dominerande partierna Kosovos demokratiska parti (PDK) och Kosovos demokratiska förbund (LDK) en koalitionsregering (se Modern historia). Med en ny regering på plats under LDK-ledaren Isa Mustafa kunde EU-ledda förhandlingar om detaljerna i ett avtal med Serbien från 2013 återupptas. I slutet av augusti 2015 hade man kommit överens om ett långtgående självstyre för de serbdominerade kommunerna i norr, att Kosovo skulle få en egen landskod, att energiöverföringen mellan Serbien och Kosovo skulle regleras och att barrikaderna skulle tas bort på bron som delar staden Mitrovica. Men avtalet har stött på starkt motstånd inne i Kosovo och inte kunnat genomföras som planerat, samtidigt som nya problem i relationerna med Serbien uppstått. Barrikaderna på Mitrovicabron har visserligen tagits bort men istället har serberna på sin sida byggt en mur. Återinvigningen av bron som var planerad till januari 2017 har fått skjutas upp och det serbiska självstyret (SZO) har inte kunnat upprättas. En slutgiltig energiöverenskommelse väntar på att man ska reda ut äganderättsförhållandena inom sektorn. Efter ett års försening har dock Kosovo fått en egen landskod (383). Motståndet mot avtalet och de fortsatta EU-ledda diskussionerna mellan Kosovo och Serbien ledde under 2016 till våldsamma demonstrationer från oppositionen, främst det vänsternationalistiska Vetëvendosje, bland annat i form av tårgasattacker i parlamentet, som tidvis fått avbryta sitt arbete. Oppositionen har också protesterat mot andra delar av regeringspolitiken, däribland beslutet att inrätta en specialdomstol för eventuella brott begångna av UÇK under Kosovokriget (se Politiskt system). Trots protesterna kunde domstolen inleda sitt arbete i nederländska Haag vid årsskiftet 2016/2017. Protester har också riktats mot en gränsöverenskommelse mellan Kosovo och Montenegro. En omröstning om gränsavtalet sköts flera gånger upp i parlamentet innan regeringen, efter kraftiga påtryckningar från bland annat EU och USA, bestämde att genomföra den i maj Men då lade oppositionspartierna in en misstroendeförklaring mot regeringen. Oppositionen fick majoritet för denna, bland annat tack vare stöd från några PDK-ledamöter, och regeringen föll. President Hashim Thaçi upplöste därpå parlamentet och utlyste nyval till den 11 juni /43

15 I början av 2017 tvingades också EU samla de kosovanska och serbiska presidenterna och premiärministrarna till ett särskilt möte i Bryssel, sedan flera incidenter försämrat relationerna mellan Prishtina och Belgrad. Kosovo klagade på muren som uppförts i Mitrovica och på att Serbien begärt den förre premiärministern Ramush Haradinaj utlämnad till Belgrad för att ställas inför rätta för krigsbrott. Serbien anklagade å sin sida Kosovo för att ha planerat att spränga ett tåg på väg från Belgrad till Mitrovica i luften; tåget var målat i de serbiska färgerna och med texten Kosovo är Serbien på 21 olika språk. Kosovo såg tåget som en provokation men förnekade alla sprängningsplaner. Ändå har säkerhetsläget i Kosovo stadigt förbättrats och våld mellan folkgrupperna blir allt ovanligare. Den främsta oroshärden är norra Kosovo, där regelbundna våldsincidenter rapporteras. De bottnar dels i den serbiska befolkningens motstånd mot att inlemmas i ett självständigt Kosovo, dels av organiserad kriminalitet och socioekonomiska förhållanden, kombinerat med en hög förekomst av vapen i samhället. Fattigdomen är hög, arbetslösheten likaså. Även tvister kring äganderätt till mark utlöser oro. Den svaga ekonomin är en av Kosovos största politiska och sociala utmaningar. Lönerna är lägst i Europa, utbildningsnivån låg, arbetslösheten drygt 30 procent och två av tre ungdomar saknar jobb. De välutbildade som kan söker sig bort från Kosovo. Korruptionen är utbredd, knarksmuggling och annan organiserad brottslighet frodas, många vapen finns i omlopp sedan kriget, och utländska investerare tvekar att satsa i det instabila landet. Effekterna av regeringens reformer för att stimulera ekonomin, främja företagande och attrahera utländska investerare kan dröja flera år. Ett ökande antal kosovaner har gett sig iväg för att strida i Syrien och Irak för islamistiska terrororganisationer som IS. Kosovoparlamentet antog i början av 2015 en lag som kan ge upp till 15 års fängelse för den som "går med i eller uppmuntrar till deltagande i utländska arméer eller polisstyrkor". Under 2016 dömdes ett drygt tiotal kosovaner till långa fängelsestraff enligt denna lag. I nyvalet i juni 2017 blev en koalition mellan PDK, Alliansen för Kosovos framtid (AAK) och Initiativ för Kosovo (Nisma) (se Politiskt system) störst. Men koalitionen fick inte egen majoritet och samarbetet mellan de tre partierna gnisslade redan före valet. AAK-ledaren Ramush Haradinaj är koalitionens kandidat till premiärministerposten. Han valdes till regeringschef också 2004 men avgick efter tre månader då han åtalats av FN:s krigsförbrytartribunal i Haag. Haradinaj har frikänts två gånger av Haagdomstolen, men Serbien utfärdade 2017 en internationell häktningsorder för honom. Regeringsbildningen hotade att bli lika besvärlig och långdragen som efter valet 2014 (se ovan). Några talade till och med om nyval. Först den 10 september 2017 kunde en ny regering tillträda, sedan det lilla partiet Ny allians för Kosovo (AKR) beslutat sig för att lämna sitt samarbete med LDK och istället gå över till den större alliansen mellan PDK, AAK och Nisma. Tillsammans med de 20 platserna för minoriteterna fick den nya, utvidgade koalitionen den majoritet i parlamentet som behövdes för att bilda regering under AAK:s Ramush Haradinaj. Många bedömare var dock tveksamma till om en sådan regering skulle bli särskilt långlivad. Haradinaj lovade att fortsätta dialogen med Serbien, bekämpa korruptionen och se över det kontroversiella gränsavtalet med Montenegro så att detta kunde godkännas - ett krav från EU för att ge Kosovo visumfrihet till EU-länderna (se ovan). FAKTA POLITIK Officiellt namn Republika e Kosovës/Republika Kosovo/Republiken Kosovo Statsskick republik Statschef 15/43

16 president Hashim Thaçi (2016 ) Regeringschef premiärminister Ramush Haradinaj (2017 ) Viktigaste partier med mandat i senaste val allians dominerad av PDK, AAK och Nisma 39, Vetëvendosje 30, allians med LDK, AKR och Alternativet 30, övriga 21 (2017) Viktigaste partier med mandat i näst senaste val Kosovos demokratiska parti (PDK) 37, Kosovos demokratiska förbund (LDK) 30, Vetëvendosje (Självbestämmande) 16, Alliansen för Kosovos framtid (AAK) 11, Serbiska listan (SL) 9, Nisma (NK) 6, övriga 11 (2014) Valdeltagande 42 % i parlamentsvalet 2017 Kommande val parlamentsval 2021 Utrikespolitik och försvar Viktigt för Kosovo har varit att bli erkänt som en egen stat och i början av 2017 hade 111 länder erkänt Kosovos självständighet. FN har inte kunnat erkänna den nya staten på grund av motstånd i säkerhetsrådet. Internationella idrottsorganisationer, som Internationella olympiska kommittén och fotbollens Fifa och Uefa, har dock accepterat Kosovo som medlem. Kosovo är också medlem i FN:s fackorgan Världsbanken och Internationella valutafonden (IMF); däremot fick landet inte bli medlem i kulturorganet Unesco. Först ut att erkänna Kosovo 2008 var USA, som hela tiden hade stött landets strävan efter oberoende. De flesta av EU:s medlemmar, däribland Sverige, var också snabba med ett erkännande. Bland länderna i det forna Jugoslavien har Serbien och Bosnien-Hercegovina vägrat erkänna Kosovos självständighet; med övriga grannar har Kosovo formella förbindelser. Serbien har förklarat att landet aldrig kommer att erkänna republiken Kosovo, eftersom man anser att självständighetsförklaringen, mot Serbiens vilja, strider mot folkrätten. Internationella domstolen i Haag (ICJ) förklarade dock i juli 2010 att Kosovo inte bröt mot internationell rätt när landet lösgjorde sig från Serbien. Medan Kosovo stöds av USA och EU, har Serbien fått stöd från bland andra Ryssland. Sedan Donald Trump tillträdde som president i USA i början av 2017 har antydningar gjorts om att Ryssland skulle kunna tänka sig att erkänna Kosovo mot att USA erkände den ryska annekteringen av Krim men Ryssland tycks samtidigt vara mån om fortsatt goda kontakter med Serbien. Närmande till Serbien Eftersom tvisten mellan Kosovo och Serbien kunde bli ett allvarligt hot mot stabiliteten i regionen gav FN:s generalförsamling 2010 EU i uppdrag att få till en dialog mellan Serbien och Kosovo i syfte att normalisera kontakten mellan länderna och förbättra livskvaliteten för medborgarna. Med vissa avbrott har EU-ledda samtal förts mellan parterna alltsedan dess. Sommaren 2011 nåddes de första överenskommelserna. Bland annat gick Serbien med på att acceptera kosovanska ID-handlingar för gränspassage. Andra avtal omfattade samarbete kring folkbokföring, fastighetsregister och gemensam gränsbevakning. I februari 2012 gjordes en överenskommelse om formerna för Kosovos deltagande i regionala organisationer. 16/43