Mattias Legnér:När krig raderar historiens spår

Transkript

1 Mattias Legnér:När krig raderar historiens spår SvD Av Mattias Legnér 28 mar, 2016 När krig raderar historiens spår I krig som syftar till etnisk rensning utplånas samtidigt ofta byggnader och andra kulturarv som vittnar om ett multikulturellt förflutet. En ny bok kartlägger den systematiska förstörelsen av moskéer och monument under Balkankrigen på 1990-talet. Raserad moské i den bosniska byn Ahmići. Foto: Hidajet Delic/AP

2 I syfte att helt omdana det tidigare Jugoslavien skedde under Balkankrigen på 1990-talet inte bara en etnisk utan också en kulturell rensning. Såväl soldater som civila dödades, men även städer, historiska monument och religiösa byggnader besköts och förstördes. Särskilt attackerna på nationalbiblioteket i Sarajevo och den gamla bron i Mostar fick internationell uppmärksamhet. I Bosnien-Hercegovina förstördes mängder av moskéer, inte bara för att de inte längre skulle kunna användas för sina rituella funktioner: man ville helt enkelt radera ut de fysiska spåren av den muslimska gemenskapen och dess historiska kontinuitet i landskapet. Också katolska kyrkor och kloster kom att bli måltavlor för den kulturella rensningen. Mer än två miljoner människor hamnade på flykt som en följd av Bosnienkriget. Den första fasen av kriget utbröt våren 1992 då bosnienserbiska styrkor försökte utöka Republika Srpskas territorium. I augusti kontrollerade de drygt två tredjedelar av Bosnien-Hercegovinas yta. Den andra fasen inleddes i januari 1993 med Vance-Owen-planen som föreslog en indelning av Bosnien i en mosaik av etniska kantoner. Bosnienkroaterna, som dittills varit i en allians med bosniakerna, vände sig då mot den bosniska armén för att försöka vinna territorium och få stöd för att befästa Mostar som huvudstad i en kroatisk stat. Den ökända förstörelsen av städerna Mostar, Jajce och Banja Luka följde på denna fas i kriget. Det mesta av förstörelsen ägde rum åren När kriget var över ansågs erkännandet av den omfattande förstörelsen av kulturarv och religiösa byggnader så viktigt för fredsprocessen att det gavs ett eget avsnitt i Daytonavtalet. Avsnittet, som kallas Annex 8, stipulerade bildandet av en kommission för bevarandet av nationella monument. Fredsprocessen bidrog också till en ny diskussion om möjligheterna att i internationell rätt se angrepp på kulturarv som en form av kulturell rensning i förlängning av den etniska. En annan följd var att frågan om hur minnesmonument, religiösa byggnader och andra kulturella symboler möjligen kunde skyddas i konflikter eller återuppföras efter ett krig hamnade i delvis nytt ljus. Museologen Helen Walasek arbetade länge med att dokumentera skadorna och de återuppbyggnadsprocesser som följde efter kriget. Boken Bosnia and the destruction of cultural heritage (Routledge), huvudsakligen författad av Walasek med bidrag av Richard Carlton, Amra Hadžimuhamedović, Valery Perry och Tina Wik, är ett ambitiöst arbete. Arbetet dokumenterar och analyserar dels förstörelsen av kulturarv i Bosnien-Hercegovina under kriget , och dels den återuppbyggnad av landet som följde efter kriget, inklusive de problem och utmaningar som man stod inför vad gällde ett multietniskt kulturarv.

3 I kriget kombinerades förstörelsen av ett materiellt kulturarv med utplåningen av etniska grupper, som omvärlden gradvis blev medveten om men inte ingrep mot på något effektivt sätt medan konflikten pågick. Extremister som velat utplåna ett folk har ofta försökt förstöra samhällets fysiska struktur, men i Bosnien blev det tydligt att detta skedde på ett utstuderat sätt. Genom att förstöra religiösa byggnader, bibliotek, museer och gammal bebyggelse från Osmanska rikets tid förstördes viktiga beståndsdelar i samhällets kollektiva minne. Redan tidigt i Bosnienkriget fanns observatörer som insåg att attacker på dessa institutioner handlade om att radera kollektiva minnen. Bosnienserber förstörde moskéer för att göra sin ockupation permanent och för att dölja att landet tidigare hade haft en stor muslimsk befolkning. Landskapet skulle omskapas och ges en monoetnisk identitet. Det sågs som en provokation att en moské i en by kunde stå granne med en katolsk kyrka och en ortodox kyrka. Särskilt minareter var provocerande, och revs systematiskt när byar och städer erövrades av bosnienserbisk eller bosnienkroatisk militär. Det handlade om att genom förstörelsen stöpa en ny nationell kroatisk respektive bosnienserbisk identitet. De flesta historiska byggnader som attackerades var religiösa. Särskilt i Sarajevo och Mostar angreps dessutom många sekulära byggnader som användes av myndigheter. Det allra mesta av förstörelsen ägde rum bakom fronten och inte i samband med strider, som i den bosnienserbiska huvudstaden Banja Luka där 15 moskéer förstördes under 1993 efter att striderna där hade upphört. Banja Luka utsattes för en mycket systematisk förstörelse av bosniska moskéer och katolska kyrkor, vilket fick många invånare att ge sig av. En del av angreppen mot katolska kyrkor var bosnienserbers hämndaktioner riktade mot bosnienkroaterna, som skördade framgångar i kriget. Ibland användes rivningsmassorna från moskéer för att täcka över massgravar och på så sätt dölja övergrepp som hade utförts mot civilbefolkningen. Annars byggdes nya byggnader där moskéer hade stått, men oftast blev platserna parkeringar, små torg, platser för sopcontainrar eller lämnades bara öde. Rensningar och förstörelse fortsatte även efter att Daytonavtalet hade trätt i kraft i slutet av Ett syfte med att förstöra moskéer i detta sena skede var att försvåra muslimers återvändande efter kriget. Förstörelsen i staden Mostar fick den som hade ägt rum i Dubrovnik i början av det kroatiska självständighetskriget att blekna i jämförelse. Den jugoslaviska arméns belägring av den gamla staden och turistattraktionen Dubrovnik hade lett till starka reaktioner från omvärlden. Under Bosnienkriget revs och skövlades Mostar emellertid på mer än 400

4 historiskt värdefulla byggnader, och Mostar var en av de allra hårdast drabbade städerna under kriget i Bosnien tillsammans med Sarajevo och Srebrenica. Moskéer och minareter sköts inte bara sönder utan schaktades bort av fienden med bulldozrar för att utradera alla spår av att de hade funnits. Förstörelsen ledde till att bron, och den omgivande gamla staden, byggdes upp med omfattande stöd från internationella hjälporganisationer, och till att Stari Most utropades till ett världsarv. Staden och bron blev, som Walasek påpekar, en symbol för försoning och fred utpekad av det internationella samfundet, och det mesta av det internationella biståndet för återuppbyggnad av kulturarv styrdes dit. Det ekonomiska stödet kunde ha fördelats mer jämnt över de mest drabbade orterna i landet, eftersom förstörelsen var mycket utbredd. I Republika Srpska var det endast en by där moskén och dess minaret klarade sig. Där skyddade bosnienserberna de muslimska byborna. Trots omvärldens relativt kraftiga reaktion på förstörelsen under kriget var internationella organisationer i allmänhet ovilliga att engagera sig i kulturarvet i Bosnien efter Dayton. Det sågs till en början som en lyx man inte hade råd med, bortsett från i Mostar. Det etniskt motiverade våld som utbröt i Banja Luka och Trebinje 2001 ignorerades i stort sett, trots att våldsamheterna hade att göra med att gamla moskéer som förstörts i kriget restaurerades. De internationella organisationernas oförmåga att hantera konsekvenserna av den systematiska förstörelsen har också medfört att det lång tid efter krigets slut finns få studier av förstörelsen och dess effekter utanför Mostar. Helen Walasek betonar dock att det var symboliskt betydelsefullt att återuppbygga en del av de monument som avsiktligt hade förstörts i ett försök att skriva om landets historia. I ett kapitel av boken argumenterar den svenska arkitekten Tina Wik, som arbetade i Bosnien och Kosovo för den svenska organisationen Kulturarv utan gränser, emot en spridd föreställning om att arbete med kulturarv utan vidare bidrar till fred och försoning mellan folkgrupper. Tvärtom bevittnade hon hur restaureringsprojekt kunde väcka nytt liv i konflikter. Orter vars etniska sammansättning hade förändrats kunde plötsligt opponera sig kraftfullt mot återuppbyggnaden av raserade moskéer. Det finns exempel på orter där gamla moskéer restaurerades utan att den muslimska befolkningen fanns kvar. Motivet kunde då vara att försöka motverka den kulturella rensningens syften och visa på att det hade funnits muslimer på orten. Restaureringen av symboliska byggnader bidrog enligt Wik inte till försoning men kunde däremot göra bosniaker mer motiverade att återvända. Uppförandet av en tidigare förstörd moské på en ort var i den meningen en symbolisk handling. Ett exempel är orten Jajce, där lokalpolitiker och fastighetsägare inte tycks ha varit särskilt intresserade av kulturarv, speciellt inte bebyggelse från den osmanska tiden som

5 uppfattades som muslimskt kulturarv. Där fanns ett starkt motstånd mot att återuppbygga en historisk moské, men inte desto mindre genomfördes restaureringar av byggnader i den gamla stadsdelen. Andra organisationer tyckte att det var svårt att bidra till restaurering eftersom de då ansåg sig ta parti för den ena eller andra sidan. Då var det lättare att låta bli att engagera sig i restaurering av befintliga byggnader. Vissa organisationer bidrog rent av aktivt till att förstöra äldre byggnader eller renoverade dem på okänsliga sätt. Bland annat förekom att hjälporganisationer i Mellanöstern rev gamla bibliotek och koranskolor som hörde till moskéerna. Genom sin minutiösa dokumentation och analys av orsaker till och konsekvenser av förstörelsen av historisk bebyggelse i Bosnien bidrar Bosnia and the destruction of cultural heritage till en förbättrad förståelse av hur kulturarv kan bli en måltavla i krig, men också varför omvärldens agerande under och efter konflikten för att bistå de drabbade har varit trevande och kantat av misstag. Dessa erfarenheter blir viktiga att dra lärdom av när vapnen en gång tystnar i Syrien och Irak, och återuppbyggnadsarbetet istället tar vid.