Fiske i skyddsvärd marin natur

Transkript

1 Fiske i skyddsvärd marin natur Sammanfattande resultat från enkätundersökningar om fritidsfisket i fem län. LÄNSSTYRELSENS MEDDELANDESERIE 2009:5 MILJÖENHETEN ISSN

2 Foto: Kustbild. Alf Sevastik Kartor: Lena Krantz, Länsstyrelsen i Uppsala län.

3 SKUTAB Fiske i skyddsvärd marin natur Erik Neuman Olof Sandström Kari Saulamo Skärgårdsutveckling SKUTAB AB

4 2 Innehåll Länsstyrelsens förord... 3 Sammanfattning... 4 Bakgrund... 5 Bottniska vikens fiskfauna... 6 Fiskerätt och förvaltning... 8 Utvecklingen av fiskeenkäter... 9 Undersökningens genomförande Enkäten Undersökningsområden Undersökningsgrupper Beräkningar Resultat De svarande Fisket Fiskets bedrivande Fritidsfiskarnas fångster Yrkes- och binäringsfiskarnas fångster Totala fångster Fiskeplatser Fiskets betydelse Säl och skarv Förvaltningen Vattenägandets betydelse Konflikter Förbättring av förvaltningen Jämförelser med tidigare enkätundersökningar Östhammars skärgård och Åland Bottniska viken Enkätundersökningarnas tillförlitlighet Jämförelser med provfiskeresultat Fiske i marina naturreservat Reservatens syften och förvaltningen av fisket Förvaltning av fisket i undersökningsområdena Slutsatser Referenser Bilaga

5

6 4 Sammanfattning För att skapa kunskaper om fisket inför eventuell bildning av marina naturreservat har länsstyrelserna från Uppsala till Norrbottens län genomfört en enkätundersökning i områdena Gräsö, Gårdskär, Harkskär, Långvind, Gaviksfjärden, Örefjärden/Snöan, Stor-Rebben och Rånefjärden. Syftet var att belysa fiskets omfattning, värderingar rörande fiske, konflikter i samband med fiske samt förvaltningen av fisket. Undersökningen genomfördes som en postenkät vilken tillsändes ägare av vatten eller strand i området, boende i angränsande tätorter och yrkesfiskare. Fritidsfiskets fångster dominerades av strömming, abborre, sik och gädda, förutom i Rånefjärden, där siklöjan var viktigast. Den genomsnittlige fritidsfiskarens årsfångst varierade mellan 125 kg i Rånefjärden och kg i Långvind, Gårdskär och Harkskär. Yrkes- och binäringsfisket riktades mest mot strömming och sik och i några områden även abborre och lax; i Rånefjärden var siklöja viktigast. Fritidsfisket tog mer fisk än det kommersiella fisket i Gräsö, Snöan och Stor-Rebben samt troligen i Gaviksfjärden, medan Rånefjärden var svårbedömd. Möjligheten till fiske värderades högt av i medeltal 59 % av de svarande. En knapp fjärdedel av de svarande var nöjda med dagens förvaltning av fisket, och två tredjedelar (62-69 %) var positiva till lokal förvaltning. Svarsfrekvensen var minst 70 % i alla områden, varför svaren torde representera undersökningspopulationen tämligen väl. Det var stora likheter i resultat mellan områden, och där större skillnader fanns kunde de förklaras, vilket tyder på att enkäterna gett tillförlitliga resultat. Vid jämförelse med tidigare undersökningar i Östhammars och Ålands skärgårdar värderades fisket högre i Bottniska viken. Fångsterna i fritidsfisket var jämförbara, den höga nivån i Rånefjärden undantagen. Förekomsten av fiskerelaterade konflikter var låg i alla områden. Provfiskeresultat finns från de undersökta områdena. När dessa jämfördes med enkäterna, fanns stora likheter vad gäller fångst av abborre och sik; för andra fiskade arter ger provfiskena inte tillräckligt god information. Resultaten användes för att bedöma konsekvenser för reservatsbildning. Fisketrycket, som är en viktig faktor, bedömdes vara för högt på någon av de stationära arterna gädda, abborre eller sik i alla områden utom Gräsö, Stor-Rebben och Rånejärden. Högt fisketryck motiverar lokal förvaltning, vilket underlättas av att fisket uppfattas ha högt värde. De svarande hade också en positiv inställning till att fisket förvaltas lokalt. För att en förvaltning av stationära fiskbestånd skall vara meningsfull, krävs en lämplig geografisk utformning av reservaten. Bedömningen är, att alla områden utom Gårdskär och Stor-Rebben har en sådan. Inskränkningar av fisket kan göras vid reservatsbildning. Den höga värderingen av fisket kan dock medföra starkt motstånd mot att man inför fiskeförbud i reservatsföreskrifter.

7 5 Bakgrund Riksdagen har beslutat, att skyddet av marin miljö skall ökas. För att nå det övergripande miljökvalitetsmålet Hav i balans samt levande kust och skärgård har man preciserat delmål, som har direkt koppling till bildandet av marina naturreservat. Ett omfattande arbete för att identifiera områden, som kan avsättas som reservat, har därefter inletts vid länsstyrelserna. För att kunna göra gränsdragningar och bedöma behovet av särskilda föreskrifter krävs en analys av påverkan i områden, som har så höga naturvärden, att de kan vara aktuella för någon form av områdesskydd. Fisket är i flertalet sådana fall den mänskliga aktivitet som riskerar ge störst lokal påverkan. Naturresursen fisk utnyttjas, och störningar i form av båttrafik kan förekomma, om fisket är omfattande. För fiskets genomförande krävs ofta muddringar i farleder och hamnar samt byggande av bryggor, kajer och sjöbodar. Muddringar och störande trafik orsakas naturligtvis också av annat båtliv än fiske. Att begränsa fisket är i de flesta fall problematiskt, inte bara med tanke på eventuellt yrkesfiske utan också för att fisket ofta har stor social betydelse för många personer. Kunskaper om olika gruppers fiske och deras, liksom fiskerättsinnehavarnas, uppfattning om fiskets betydelse, förekomsten av konflikter och åsikter om förvaltning av fisket är därför av grundläggande betydelse vid reservatsbildning. Utmed Bottniska vikens kust har förstudier inför eventuell reservatsbildning inletts i flera kustområden. För att skapa nämnda kunskaper om fisket i sju sådana har länsstyrelserna i Norrbottens, Västerbottens, Västernorrlands, Gävleborgs och Uppsala län gemensamt sökt och beviljats projektmedel för miljömålsuppföljning 2007 inom anslaget Miljöövervakning m m 34:2. Medlen har använts för en enkätundersökning, Fiske i skyddsvärd marin natur. Länsstyrelsen i Uppsala län har samordningsansvaret, och Skärgårdsutveckling SKUTAB AB har anlitats som konsult vid genomförandet av projektet. Undersökningen genomfördes med en enkät, som med smärre variationer tidigare använts i flera områden i norra Roslagen (Salmi 2002, Thoresson 2008, Neuman 2007 a), Åland (Neuman 2007 b) och Stockholms skärgård (Neuman 2007 c). I föreliggande rapport sammanfattas resultaten av enkätundersökningarna i projektets sju områden samt i Gräsö skärgård i norra Roslagen, som också till största delen ligger i Bottniska viken. En underlagsrapport för varje område föreligger (Neuman 2007 a, Neuman 2008 a-g). Jämförelser görs också med andra undersökningar som utförts med aktuell metodik, t ex den heltäckande studie som gjorts i Ålands samtliga kommuner, samt äldre enkätstudier i Bottniska viken. I några områden har provfiske genomförts både i början av 1990-talet och under de senaste åren. Resultaten ställs i relation till enkätsvaren vad avser fångster.

8 6 Bottniska vikens fiskfauna Beskrivningar av Bottniska vikens fiskfauna har tidigare gjorts av Andreasson & Petersson (1982), Neuman (1982) och Sandström (1994). Ca 70 arter har observerats under de senaste hundra åren, många av dem bara i ett fåtal exemplar och en del endast för lång tid tillbaka. Malen är ett sådant exempel. I listan förekommer också främmande arter, som satts ut som fiskevård, t ex regnbågen. Av antalet arter, som är vanliga eller åtminstone regelbundet förekommande i Bottniska viken, är 25 limniska, medan inslaget av marina arter är litet. Salthalt och temperatur skapar grundförutsättningar för arternas utbredning. Efter Bottenhavskusten är salthalten, förutom i flodmynningarna, 5 6. Påverkan av älvvatten är tydligast i Bottenviken, och i den nordliga delen har vi nästan helt utsötade förhållanden. Temperaturförhållandena, inte minst den termiska stabiliteten, påverkas av kustens morfometri, d v s öppenheten mot havet, vattendjupet, förekomsten av skärgårdar, vikar och fjärdar samt närheten till kustmynnande vattendrag. Sist, men inte minst, styrs utbredning och täthet av biologiska förhållanden, som påverkar leksubstrat samt skydd och föda för såväl unga som vuxna fiskar. Fiskarnas kroppsvätskor har en saltkoncentration motsvarande den i 7-9 havsvatten. Limniska arter är genetiskt anpassade till att genom osmoreglering förhindra en sänkning av den nivån, medan de marina tvärtom anpassats till att förhindra en höjning. För sötvattenarterna är därför de salthalter som förekommer i Bottniska viken gynnsamma. De marina däremot missgynnas genom att de måste vända processen. En tredje grupp, till vilken hör bl a lax, öring och ål, kan helt ställa om saltregleringen för funktion i såväl salt- som sötvatten. Spermier och ägg har emellertid snävare toleranser, vilket huvudsakligen drabbar marina arter men även siklöjan, som bara kan fortplanta sig i Bottenviken och norra Bottenhavets flodmynningsområden och därför är mindre vanlig söder om Ångermanälven. Bland för fisket viktiga arter är strömmingen den enda marina, som fortplantar sig i området, t o m i norra Bottenviken. Temperaturen har stor betydelse som strukturerande faktor. Varje fiskart har ett specifikt temperaturintervall, optimumtemperaturen, inom vilket den växer bäst. För att optimera tillväxten söker sig fisken som regel mot temperaturer nära de optimala. I vårt klimatområde kan man urskilja två grupper, varm- respektive kallvattenarter, med optima över 20 o C eller under 15 o C. Bilden kompliceras av att optima förskjuts med fiskens ålder och tillväxt. Unga fiskar har generellt sett högre temperaturkrav än de vuxna, vilket leder till att även ynglen av flertalet kallvattenarter tillbringar den första sommaren inne på grunt vatten. Under sommaren segregeras fisksamhällena med kallvattenarterna på djupt vatten under temperatursprångskiktet och varmvattenarterna inne i de grunda kustområdena. Under varma somrar, då temperatursprångskiktet tränger ner mot djupet, kan även varmvattenfiskarna vandra ut från grundområdena och ta del av de djupare bottnarnas stora födoresurser. Man kan dela in målarterna för fisket i kustzonen i tre kategorier beroende på deras vandringsbenägenhet, och var de leker och växer upp som yngel: stationära kustarter, havsvandrare och älvvandrare (Neuman & Píriz 2000). Ålen är den enda art som inte passar in i någon av

9 7 dessa kategorier beroende på dess avvikande rekryteringsbiologi. Den leker en enda gång i Sargassohavet och driver som pelagisk larv till Europa, där den växer upp i kustzonen eller i inlandsvatten. Flertalet kustarter och ålen är varmvattenfiskar, medan de andra grupperna helt domineras av kallvattenfiskar. Flertalet sötvattenarter tillhör kategorin stationära kustarter. Abborre, gädda, gös, gers och mört är alla varmvattenarter. Kallvattenarten sik förekommer här i två former: havslekande sik och vandringssik. Den förra kan karaktäriseras som tillhörande kustarterna, medan vandringssiken leker i vattendragen och tillhör älvvandrarna. Märkningsförsök refererade av Saulamo & Neuman (2002) indikerar, att flertalet gäddor, abborrar och gösar inte vandrar längre än 10 och den havslekande siken 20 km. I Bottniska viken representeras havsvandrarna av bl a strömming och siklöja, som leker vid kusten men lever utsjöss som vuxna, samt torsk och skrubbskädda. Torsken leker i södra och centrala Östersjön och förekommer i större mängder i Bottenhavet endast vissa år. Skrubbskäddan eller flundran förekommer i fångstbara mängder enbart längst i söder, och det är oklart, om den fortplantar sig där eller rekryteras söderifrån. Älvvandrarna leker och lever som yngel i vattendrag, men tillbringar resten av livet i havet. Hit räknas vandringssik, lax, öring, flodnejonöga och harr, vars utbredning numera i stort sett är begränsad till norra Bottniska viken. Harren bildar även havslekande bestånd, men dessa är idag troligen få och svaga (Alanärä m fl 2006). Gädda, abborre, lake och många karpfiskar utnyttjar ofta vattendragen för lek, särskilt i de nordliga delarna av Bottniska viken. Temperaturen har ofta avgörande betydelse för rekryteringen. Många arters ägg och larver är känsliga för temperatursvängningar och de flesta yngels tillväxt gynnas av höga temperaturer. Detta gäller även för kallvattenarternas tidiga livsstadier. Goda rekryteringsområden bör därför vara relativt varma och skyddade från uppvällningar av kallt bottenvatten under den känsliga perioden. Tillgången på sådana är begränsad, varför kustarter i många fall leker i de under vår och sommar jämförelsevis varma kustmynnande vattendragen. Brist på goda rekryteringsområden och låga sommartemperaturer gör att storleken av flertalet bestånd främst regleras av rekryteringsutfallet. Den större fisken har oftast möjlighet att utnyttja stora ytor för födosök, vilket motverkar konkurrens som beståndsreglerande faktor. Större delen av Bottniska vikens kust saknar skärgårdar. Området kan karaktäriseras som kallt och näringsfattigt. Påverkan från älvarna är tydlig, och tillgången till kustmynnande vattendrag ger förutsättningar för fiske efter lax, öring och vandringssik. Förutsättningarna för kustarter är generellt sett dåliga, men de sandiga och grunda kusterna i norra Bottenhavet och södra Bottenviken utgör goda rekryteringsmiljöer för havssik, och bestånden där torde tillhöra landets starkaste. Bland havsvandrarna dominerar strömming och i Bottenhavet periodvis torsk fiskfaunan. Däremot finns här siklöja bara i små isolerade bestånd. Kallvattenarterna utgör sammantaget de viktigaste resurserna för fisket. Väl utvecklad skärgård finns bara i norra delen av Bottenviken och i Södra Kvarken. Den norra präglas av utflödet från de stora älvarna. Salthalten är låg, och tillgången till växtnäring knapp. Issäsongen är lång och perioden med höga sommartemperaturer kort. Dessa förutsätt-

10 8 ningar missgynnar varmvattenarterna, och fisksamhället domineras av kallvattenfiskarna siklöja, sik, strömming och hornsimpa. De stora och grunda skärgårdarna ger goda betingelser för rekryteringen hos siklöja, vilket skapat underlag för ett omfattande fiske med löjrom som huvudprodukt. Produktionen av yngel av älvvandrande arter är stor, vilket sedan urminnes tid gett underlag för ett givande fiske efter lax och vandringssik i mynningsområdena. Varmvattenarter förekommer i de inre delarna av skärgårdarna, och bestånden kan vara förvånansvärt starka trots att tillgången till lämpliga rekryteringsområden ofta är liten. Den södra skärgården erbjuder goda förutsättningar för varmvattenarter; tillgången på lämpliga rekryteringsområden är god och tillväxtsäsongen förhållandevis lång. Den vuxna fisken gynnas av att stora födosöksområden håller jämförelsevis höga och stabila sommartemperaturer. Bland kallvattenarterna dominerar hornsimpa, havslekande sik, i vissa områden nors, periodvis torsk och, som i hela viken, strömming. Fiskerätt och förvaltning Fiskerätten varierar av historiska och ytterst biologiska skäl mellan olika kuststräckor. Den utgår från begreppen enskilt och allmänt vatten. Något förenklat kan sägas, att enskilt vatten är sådant som saknar förbindelse med öppna havet genom sund bredare än 1 km eller ligger inom 300 m från land, alternativt är grundare än 3 m. De enskilda vattnen ägs antingen privat av enskilda ägare eller kollektivt av delägare i en samfällighet, oftast en by. I hela landet har man kunnat fiska fritt på allmänt vatten, medan i Bottniska viken liksom i större delen av Östersjön fisket på enskilt med några få undantag varit förbehållet ägaren. Under femtiotalet löste staten in större delen av fiskerättigheterna vid Norrlands och Uppsala läns kuster, vilket i stort sett gjorde fisket fritt för alla. Rätten att fiska med fasta redskap, d v s större fällor, är dock fortfarande förbehållen vattenägaren. Nämnda inlösen omfattade inte Stockholms län, dit Gräsöområdet då hörde. År 1985 släppte riksdagen fiske med handredskap fritt i alla rikets kustområden. Endast ett fåtal vattenägare fick då någon ersättning, och åtgärden är fortfarande en källa till starkt missnöje. I Bottniska viken, utom de enskilda vattnen i den allra sydligaste delen innefattande Gräsö, har innehavare av yrkesfiskelicens fiskerätt. Fiske med fasta redskap är dock som nämnts undantaget, och vidare råder trålförbud i svenskt "inre vatten", d v s områden som ligger längre in än fyra nautiska mil utanför de yttersta uddarna vare sig dessa ligger på öar eller fastlandet. Undantag från detta förbud förekommer, bl a i Norrbottens skärgård. För övriga fiskare inskränktes rätten att fiska starkt i 1993 års fiskelag. Antalet yrkesmässiga eller mängdfångande redskap, som fiskare utan licens eller ägande av vatten får använda, är nu begränsat till 180 m nät och sex rörliga redskap, i första hand mindre ryssjor och mjärdar. Yrkesfiskelicenserna utfärdas av den centrala myndigheten Fiskeriverket med biträde av länsstyrelserna. För att få en sådan krävs bl a att man gör troligt att inkomsten från fisket kommer att överstiga en fastställd nivå samt att myndigheterna bedömer tillgången på fisk vara tillräcklig i området man planerar fiska i. Fiskeriverket betraktar formellt alla fiskare, som inte har licens, som fritidsfiskare. Med vattenägarens tillstånd kan dock även andra bedriva kommersiellt fiske på enskilt vatten; dessa kallar sig ibland själva yrkesfiskare men är oftast binä-

11 9 ringsfiskare. Gränsen mot husbehovsfiskarna, som också använder yrkesmässiga redskap, kan vara flytande men dessa skall definitionsmässigt inte sälja sin fångst. Som sportfiskare räknas de som bara använder handredskap, d v s spön och handlina. Förvaltningen av fisket i havet är centraliserad och utövas i huvudsak av Fiskeriverket, som reglerar fisket innanför territorialvattengränsen; längre ut ansvarar Europeiska Unionen. En statlig regional förvaltning utövas av länsstyrelserna, som främst har ett allmänt ansvar att främja fiske och fiskevård. De beslutar dock om fiskeregler i naturreservat och lämnar förslag till Fiskeriverket om bl a fredningsområden. I inlandet och i vissa skärgårdsområden i Egentliga Östersjön förekommer lokal förvaltning utövad av fiskevårdsområdesföreningar eller andra ägarsamfälligheter. Föreningarna säljer fiskekort och sätter inom ramen för det statliga regelverket upp regler för fisket såsom begränsningar av antalet redskap per fiskare, fredningstider och fredningsområden. Inkomsterna används till fiskevård, främst utsättning av fisk, men också till andra åtgärder av gemensamt intresse. I större delen av Bottniska viken saknas sådan förvaltning p g a den svaga enskilda fiskerätten. I Gräsö skärgård längst i söder utövar dock en fiskevårdsområdesförening och tre andra samfälligheter fiskeriförvaltning. I Norrbottens län pågår ett försök att låta fiskarna delta i förvaltningen av trålfisket efter siklöja. I andra delar av landet har också försök med samförvaltning genomförts (Píriz 2006), vilka nu beaktas i en utredning inför en ny fiskelag. Utvecklingen av fiskeenkäter Som ett led i recipientundersökningar efter den svenska kusten av Bottniska viken utvecklade fiskeriintendenten i Nedre Norrland i början av 1980-talet enkäter, som syftade till att belysa fisket. I den första undersökningen (Andreassson 1981), som gällde Örnsköldsviksområdet, skapades en undersökningspopulation genom att slumpvis välja manliga telefonabonnenter i kustbyar samt anställda vid två fabriker. Undersökningen gjordes som en postenkät. De som inte svarade tillsändes påminnelse samt ringdes upp. Enkäten gavs en mycket enkel utformning; den inriktades på om man fiskade, och i så fall vilka redskap som använts, vilken årstid man fiskat, vilka arter som fångats samt hur stor fångsten varit. Man skulle även på en karta markera var man fiskat. Enkäten var helt inriktad på fritidsfisket. Svarsfrekvensen blev mycket hög, %. Metodiken utvecklades vidare i nästa undersökning som gällde fritidsfisket i Sundsvallsbukten (Andreassson 1983). Nu inriktade man urvalet på bofasta och ägare av fritidsfastigheter vid kusten. Enkätområdet avgränsades till ca en kilometer från stranden. Fastighetsägarnas adresser inhämtades från Lantmäteriets fastighetskontor. För att nå potentiella fiskare i tätorter användes medlemsregister i båtklubbar. Slumpvisa urval gjordes. Enkäten hade i stort sett samma enkla utformning som den tidigare. Nu gjordes postutskick, med påminnelse till dem som inte svarat och slutligen telefonintervjuer. Svarsfrekvensen var hög, 94 %. Innan telefonintervjun gjordes, var svarsfrekvensen 84 %. En likadan undersökning i Gävlebukten gav 96 % svarande (Andersson & Berglund 1989).

12 10 Enkätundersökningar av fisket gjordes nästa gång i de områden som studerades i Kustfiskeprojektet. Detta projekt genomfördes i ett samarbete mellan Fiskeriverket och Kustundersökningen vid Naturvårdsverket. De områden som täcktes var Gräsö, Hornslandet, Holmöarna och Rånefjärden (Andreasson m fl 1993). Enkätundersökningen gjordes Även här skapades urvalspopulationer genom att slumpvis välja lagfarna ägare av fasta bostäder och fritidshus belägna inom en kilometer från kusten samt innehavare av båtplatser i hamnar/båtklubbar i området. Det kommersiella fisket belystes i dessa undersökningar genom att samtliga licensierade fiskare som bedömdes utnyttja vattnen tillfrågades. Påminnelser tillsändes dem som inte svarat på utskicket, och i vissa fall gjordes telefonintervjuer. Svarsfrekvenserna varierade mellan 68 och 91 %. Valet av områden innebär, att man kan göra jämförelser med de enkäter som här redovisas för Gräsö och Rånefjärden. I samtliga fall var de tidiga enkätundersökningarna helt inriktade på fiskesätt och fångst. Åsikter om fisket kunde lämnas fritt på blanketten. Den fortsatta utvecklingen av metodiken gjordes i forskningsprogrammet Sustainable Coastal Zone Development (SUCOZOMA), där förvaltningen av fisket var en av tyngdpunkterna. I samarbete med Fiskeriverkets kustlaboratorium vidareutvecklades den tidigare använda enkäten vad gällde uppgifter om fiske och fångster och kompletterades med nya frågor av sociologisk art gällande åsikter om fiske, konflikter och förvaltning. Denna nya enkät användes första gången för skärgården mellan Östhammar och Singö i norra Roslagen (Salmi 2002, Thoresson 2008) och har senare med smärre förändringar kommit till användning för alla Ålands sexton kommuner (Neuman 2007 b), för Ornö i Stockholms södra skärgård (Neuman 2007 c) samt i de åtta områden som redovisas i föreliggande rapport (Neuman 2007 a och 2008 a-g). Enkätens frågor och tillvägagångssättet vid utsändandet redovisas nedan i Undersökningens genomförande.

13 11 Undersökningens genomförande Enkäten Enkäten berör olika aspekter av fiske och förvaltning och består av 28 frågor (bilaga 1). De första gäller den svarandes sociala förhållanden: förankring i området, bl a boendeort, familjeförhållanden, kön och ålder (frågorna 1-8). I tre frågor (9-11) identifieras intressenterna, d v s de som äger vatten eller strand eller fiskat i det planerade reservatet det aktuella året. Övriga skulle inte besvara resterande frågor. Den svarandes fiske behandlas i nio frågor (12-20). I den första ombeds man klassificera sig som yrkes-, binärings-, husbehovs- eller sportfiskare eller både husbehovs- och sportfiskare. Flera berör fiskets utövande: redskap, fiskeintensitet, fiskeplatser, skador på redskap och fångst orsakade av säl och skarv samt önskemål om att få använda fler redskap. Fiskeplatserna redovisades genom att skriva in antal gånger man fiskat i rutor på en bifogad karta. Fångsterna av ett antal förtryckta arter samt "annan art" skulle anges genom kryss i olika viktintervall. De förtryckta arterna varierar något mellan områden. Fiskets betydelse för den svarande belystes av frågorna Vad betyder fisket för Dig? och Hur ofta åt Du fisk, som Du fångat i undersökningsområdet?. Åtta frågor (21-28) avser förvaltning av fisket. En undersöker vattenägarnas värdering av olika fördelar med ägandet och två konflikter kring fisket. En innebär att välja mellan olika alternativ att förbättra förvaltningen, medan de övriga berör lokal förvaltning. Enkäten erbjuder otaliga bearbetningsmöjligheter. Så kan t ex de svarande grupperas på många sätt. I projektet har främst använts boendeort och fiskarkategori. I några fall har även de urvalsgrupper som användes vid utsändningen jämförts. Undersökningsområden I Uppsala län har förutom Gräsö även Gårdskär öster om Dalälvens mynning i nordligaste Uppland undersökts och i Gävleborgs län Harkskär i södra Gästrikland samt Långvind i södra Hälsingland (figur 1). I Västernorrlands län ingår Gavikssfjärden norr om Ångermanälvens mynning och i Västerbottens län Snöan utanför Öreälvens mynning och Järnäsudden i sydligaste Västerbotten. I Norrbottens län studerades området kring ön Stor-Rebben utanför Piteå och Rånefjärden i Bottenvikens nordvästligaste del. Undersökningen avser i Gräsö förhållandena år 2005, i de andra områdena i huvudsak 2006.

14 12 Tabell 1. Undersökningsområdenas vattenytor (ha). Gräsö Snöan Gårdskär Harkskär Långvind Gaviksfjärden Stor- Rebben Rånefjärden Total yta Yta < 6 m Andel < 6 m, % Undersökningsområdenas vattenytor varierar starkt från mindre än hektar (20 km 2 ) i Harkskär till nästan (600 km 2 ) i Gräsö (tabell 1). Fiskuttag och antal fiskare har relaterats till områdenas storlek. Härvid har använts dels totalytan, dels ytan av områden grundare än 6 m, där större delen av fiskproduktionen och fisket torde äga rum, speciellt beträffande varmvattenarterna. Ytorna med grunt vatten är störst i Gräsö men nästan lika stora i Rånefjärden (tabell 1). Det finns stora skillnader i andelen grunda vatten; den är mindre än 10 % i Gaviksfjärden och Snöan mot nästan 50 % i Harkskär. Undersökningsgrupper Undersökningarna berör de områden som är tänkbara som reservat. Som ett första steg avgränsades undersökningsområden (figur 1). Dessa behöver dock ej helt sammanfalla med eventuella reservat, eftersom deras gränser ännu ej är fastställda. Avsikten var att skicka enkäten till flertalet intressenter i fisket i undersökningsområdena. Som intressenter betraktas ägare av vatten eller strand samt dem som fiskat i området. För att nå dessa skickades enkäten till hushåll i ett betydligt större enkätområde (se kartor i underlagsrapporterna). För landsbygden valdes fastighetsägare ur några fastighetskategorier i fastighetsregistret (tabell 2), vilka innefattar det stora flertalet i enkätområdet boende. Dessutom gick enkäten till registrerade yrkesfiskare, även till sådana bosatta utanför enkätområdet. När det fanns ett stort antal hushåll inom en kategori, gjordes ett slumpmässigt urval. I Gårdskär och Snöan finns tätorter i enkätområdena. För dem gjordes ett slumpmässigt urval av privatpersoner ur postens adressregister. För Rånefjärden fick medlemmar i föreningar för småbåtshamnar enkäten. Dessa skulle inte svara, om de redan svarat i egenskap av fastighetsägare. Båtägarna bor huvudsakligen i angränsande tätorter, från vilka inte adresser sökts ut. Urval och utskick sköttes av Länsstyrelsen i Uppsala län.

15 13 Undersökningsområden Figur 1. Undersökningsområden som omfattas av fiskeenkäterna.

16 14 Tabell 2. Antalet fastighetsägare, tätortsbor och yrkesfiskare i enkätområdena. Gräsö Snöan Gårdskär Harkskär Långvind Gaviksfjärden Stor- Rebben Rånefjärden Summa Lantbruksenhet 1) ) Lantbruksenhet 2) ) Helårsbostad 3) ) ) 310 6) ) Fritidsbostad 4) ) 372 6) 660 6) 474 6) ) 931 6) ) Tätortsbo 631 6) ) 826 6) 7) Yrkesfiskare 5) ) Summa ) Antal skickade ) 1) 2) 3) 4) 5) Lantbruksenheter med byggnadsvärde >50 000:- Lantbruksenheter med byggnadsvärde <50 000:- och utan byggnad var ej med i gräsöstudien En- eller tvåfamiljsbostad avsedd för helårsboende En- eller tvåfamiljsbostad avsedd för fritidsboende I Gävleborgs och Norrbotten län gick enkäten till alla, i övriga till dem som kunde tänkas fiska i området 6) Skickad endast till ett urval 7) Medlemmar i föreningar för småbåtshamnar 8) Fiskarna i Gävleborgs och Norrbottens län endast räknade en gång i summorna Enkäten sändes endast till privatpersoner, en per hushåll. Ägare till flera fastigheter fick bara en enkät. Fanns fler ägare till samma fastighet, togs de med i urvalsunderlaget, om de bodde på olika adresser. För Gräsö skickades enkäten ut i mars 2006 och avsåg förhållandena För de andra områdena gjordes ett första utskick i maj och ett andra i september 2007, båda avseende förhållandena Svaren var anonyma för att öka svarsfrekvensen, varför alla var med i båda utskicken. P g a ett misstag vid framtagandet av adresser krävdes i alla områden utom Gräsö och Snöan ett kompletterande utskick till ägare av bebyggd lantbruksfastighet med byggnadsvärde över kr. Det gjordes i början av januari 2008 och avsåg förhållandena år Sammanlagt skickades enkäterna till personer. Beräkningar Resultaten av de flesta frågorna kan enkelt presenteras som fördelningar mellan svarsalternativ, men i två fall har mer invecklade beräkningar krävts. I det ena efterfrågades antalet fisketillfällen fördelade över perioderna december-mars, april-maj, juni-augusti och septembernovember. För att få en årssiffra har vi summerat personernas fiske olika årstider efter de i frågan givna intervallens mitt, d v s 1-5 gånger har blivit 3, 6-15=10,5, 16-30=23, medan fler än 30 givits värdet 40.

17 15 I det andra fallet fick man ange fångsterna för ett antal förtryckta arter samt "annan art" genom kryss i olika viktintervall. Kryssen gavs siffervärden motsvarande klassmitten för intervallen, d v s 1-5 kg=3 kg; 5-10=7,5; =17,5; 25-50=37,5; =75; =200; =400. De som fångat mer än 500 kg skulle uppge vikten. Flera yrkesfiskare, som fångat mer än 500 kg av en art, har inte angivit vikten utan endast satt ett kryss i kolumnen för mer än 500 kg. Vikten har då givits värdet 600, vilket i de flesta fall torde vara en klar underskattning. Nedan redovisas de viktigaste enkätsvaren i tabeller och figurer, i vilka samtliga områden kan jämföras med varandra och oftast med medelvärden för alla områden. Vid beräkningen av dessa har alla områden givits samma vikt. Stor-Rebben, där materialet var mycket litet, har ej tagits med i beräkningen av medelvärdena. Ett försök att skatta det totala fiskuttaget i områdena har gjorts. Detta har inte varit syftet med undersökningen och har därför inte beaktats i urvalet av mottagare av enkäten, varför skattningen blir grov. Beräkningen av fritidsfiskets fångster har utgått från de ursprungliga urvalsgrupperna (tabell 2) och från antagandena, att de som svarat är representativa för hela gruppen, samt att de står för hela hushållets fångster. Detta sista antagande torde vara någorlunda riktigt vad gäller husbehovsfisket, där hushållen i regel fiskar tillsammans, men en klar underskattning för sportfisket, som utövas individuellt. För varje grupp har beräknats totalantalet fiskande, vilket multiplicerats med medelfångsten för gruppen. Totalantalet har beräknats genom att räkna upp antalet som uppgivit fångster med hänsyn till svarsprocenten i gruppen och i de fall urval gjorts (tabell 2) även till andelen valda hushåll. Vad gäller det kommersiella fisket kan motsvarande justeringar inte göras; här har förutsatts att samtliga svarat, vilket innebär en underskattning av fångsterna.

18 16 Resultat De svarande Sammanlagt personer besvarade enkäten. För Harkskär, Långvind, Stor-Rebben och Råneå skickades enkäten till respektive läns alla registrerade kustfiskare med uppmaning att svara endast om de fiskat i området. Svarsfrekvensen bland yrkesfiskarna blev därför i dessa fall låg, varför fiskarna ej tagits med vid beräkningen av svarsprocent i något område. Den var högst i Stor-Rebben (91 %) och Snöan (78 %) och lägst i Gräsö (70 %) och Harkskär (71 %); medeltalet för alla områden utom Stor-Rebben var 74 %. Tabell 3. De svarande. Gräsö Snöan Gårdskär Harkskär Långvind Gaviksfjärden Stor- Rebben Rånefjärden Summa Antal svar Andel svar (%) 1) ) Urval, totalt Undersökningsomr Närområdet annan kommun Äger vatten/strand 3) Vattenägare 3) Fiskande 3) ) Exkl. yrkesfiskare 2) Medelvärde, exkl. Stor-Rebben 3) I undersökningsområdet Det urval som behandlats vidare, intressenterna, består av personer som uppgivit var de bor, äger vatten och/eller strand eller har fiskat i undersökningsområdet det aktuella året. Det totala antalet intressenter uppgick till personer. Urvalets storlek varierar mycket mellan områden, från 12 i Stor-Rebben och 62 i Långvind till 430 i Gräsö och 515 i Rånefjärden (tabell 3). Sammanlagt finns ägare av vatten och eller strand, varav 665 vattenägare. Om man bortser från Stor-Rebben med dess lilla urval, varierade andelen vattenägare rätt lite: från 29 % i Gårdskär till 40 % i Gräsö. De flesta äger del i samfällt vatten. De som fiskat uppgick till

19 17 Svaren på flertalet frågor har analyserats med avseende på de svarandes boendeort, vilken klassificerats som undersökningsområdet, närområdet eller annan kommun. Med närområdet avses platser utanför undersökningsområdet, men inom den eller de kommuner detta ligger i. I Stor-Rebben och Långvind bodde mindre än 10 % av urvalet i undersökningsområdet och i Gaviksfjärden 25 %, medan de högsta andelarna fanns i Gårdskär (56 %) och Harkskär (50 %, tabell 3). Fisket Fiskets bedrivande Sammanlagt eller 35 % av de svarande har fiskat i undersökningsområdena (tabell 3). Särskilt många, ca fyra hundra, har gjort så i Gräsö och Rånefjärden, medan antalet varit litet i Stor-Rebben och Långvind. Antalen beror av områdenas storlek och naturligtvis av hur många som bor i enkätområdena. Gräsö och Rånefjärden är stora, och många fick enkäterna, medan Långvind och Stor-Rebben är små och få enkäter skickades ut (tabell 2). Harkskär är mycket litet, men många har fastigheter i enkätområdet. Fiskets målarter bestämmer vilka redskap som används. För de flesta, bl a strömming, sik och abborre, är nät lämpligast. Små ryssjor används för ål, lake och gädda, mjärdar för abborre och kastspö för främst gädda, abborre och öring. Nät och kastspö dominerade starkt inom fritidsfisket, nät främst bland husbehovsfiskarna och kastspö bland sportfiskarna. Yrkesfiskarna fiskar dessutom sik, lax och öring med stora ryssjor eller fällor och, i Norrbotten, siklöja med trål. Kommersiellt fiske förekommer i alla områden utom Stor-Rebben (tabell 4). I Gräsö, Snöan och Rånefjärden var ett stort antal yrkes- och binäringssfiskare verksamma. Flertalet var yrkesfiskare utom i Snöan och eventuellt Gräsö, där enkäten inte skiljde på dessa kategorier. Gränsen mellan de olika kategorierna fritidsfiskare är flytande, och klassificeringen grundar sig på de svarandes uppfattning. I alla områden har t ex vissa sportfiskare använt nät, varför de snarare borde uppfattas som kombinationsfiskare, d v s både husbehovs- och sportfiskare enligt frågans formulering. I hela materialet har 40 % sett sig som husbehovsfiskare, och vardera 30 % har räknat sig till de båda andra kategorierna (tabell 4). Större avvikelser från denna fördelning förekom i Gårdskär och Stor-Rebben, där andelen husbehovsfiskare var låg, och i Gaviksfjärden, där den var hela 60 %. Fritidsfiskarnas genomsnittliga fiskeinsats uttryckt som antal fisketillfällen per år låg kring 20 i alla områden utom Stor-Rebben (tabell 5). Insatsen varierade avsevärt mellan de tre kategorierna. I alla områden uppgav kombinationsfiskarna flest fisketillfällen, medan sportfiskarna fiskade minst i fem och husbehovsfiskarna i tre.

20 18 Tabell 4. Antal inom olika fiskarkategorier, som redovisat fångster i undersökningsområdet. Gräsö Snöan Gårdskär Harkskär Långvind Gaviksfjärden Stor- Rebben Rånefjärden Summa Yrkesfiskare Binäringsfiskare Yrkes- och binäringsf Husbehovsfiskare Kombinationsfiskare Sportfiskare Fritidsfiskare Tabell 5. Fritidsfiskarnas fiskeinsats (antal fisketillfällen per år). Gräsö Snöan Gårdskär Harkskär Långvind Gaviksfjärden Stor- Rebben Rånefjärden Medeltal 1) Husbehovsf Kombinationsf Sportf Alla Antal svar ) Exkl. Stor-Rebben Fritidsfiskarnas fångster På svarsblanketten fanns förtryckta arter men också möjligheten att redovisa annan art. Denna möjlighet har dock endast utnyttjats i något enstaka fall, trots att andra arter med säkerhet fångats. Ett exempel på detta fel är avsaknaden av mört, gers och ål i Gräsö; dessa var ej förtryckta men har säkert fångats. Beräknar man medelvärden för alla fritidsfiskare, intar strömming och abborre någon av de tre första platserna i alla områden (tabell 6). Stora strömmingsfångster togs i Rånefjärden, 37 kg, och Gaviksfjärden, 33 kg, medan fångsterna var små i Gårdskär, Harkskär och Långvind. Mest abborre fångades i Rånefjärden och Gräsö, 21 respektive 17 kg, och minst i Stor- Rebben, Gaviksfjärden och Snöan.

21 19 Tabell 6. Fritidsfiskarnas medelfångster av olika arter. Snöan Art Gräsö Gårdskär Harkskär Långvind Gaviksfjärden Stor- Rebben Rånefjärden Medeltal 1) Strömming Abborre Sik Gädda Öring Mört 2) <0,5 1 <0,5 6 2 Lake <0,5 1 <0, Lax <0,5 <0,5 1 1 Gers 2) 1 <0,5 <0,5 <0,5 <0,5 2 1 Flundra 1 <0,5 Torsk <0,5 <0,5 <0,5 Gös 2 1 <0,5 <0,5 Ål 2) <0,5 1 <0,5 Harr <0, <0,5 Siklöja Antal svar ) Exkl. Stor-Rebben 2) Ej förtryckt i gräsöenkäten Även sik, gädda, öring och mört fångades i alla områden, gers i alla utom ett samt lake och lax i alla utom två (tabell 6). Snöan visar de högsta siffrorna för sik och Gårdskär samt Harkskär de lägsta. Mest gädda fångades i Gräsö och Rånefjärden, minst i Gaviksfjärden och Stor- Rebben. Fångsterna av öring, mört, lake, lax och gers var små utom vad gäller mört i Rånefjärden och öring i Gårdskär, där närheten till Dalälven säkerligen spelar in. Gers saknades i Stor-Rebben, lax i de två sydligaste områdena och lake i det sydligaste samt i Långvind. Mängderna mört och gers är säkerligen underskattade, då få utnyttjar dem som matfisk.

22 20 Övriga arter har med undantag av siklöja i Rånefjärden endast fångats i små mängder (tabell 6). Förekomsten av dessa arter förändras från söder mot norr. Flundra, torsk, gös och ål fångades inte norr om Harkskär; flundra registrerades bara i Gräsö, torsk i Gräsö och Gårdskär. Å andra sidan fick man inte siklöja och harr söder om Gaviksfjärden. Avsaknaden av gös och ål i norr kan delvis förklaras med att de till skillnad från de andra är varmvattenarter. De marina arterna flundra och torsk leker p g a den låga salthalten inte i Bottniska viken - flundran möjligen vid Gräsö - varför deras förekomst avtar norrut. Siklöjan kan tvärtom inte fortplanta sig annat än i låga salthalter, vilket förklarar dess frånvaro i söder. Flertalet harrar torde härstamma från lek i vattendrag, och lämpliga sådana förekommer främst i norr. Havslekande harr förekommer visserligen också, men bestånden är svaga (Alanärä m fl 2006). Att vissa arter saknas i fångstuppgifterna från några områden behöver naturligtvis inte betyda att de inte förekommer där. Vad gäller arternas utbredning hänvisas till Bottniska vikens fiskfauna. Om man jämför fångsterna för de arter som fångats i större utsträckning, finner man att Rånefjärden givit bäst fångster för alla utom sik; speciellt gäller detta siklöjan, som här intar första plats (tabell 6). Detta beror till stor del på att området erbjuder goda lek- och uppväxtbetingelser genom att det består av en stor och grund skärgård med relativt hög och stabil vattentemperatur. Näringstillförseln från bl a Råne älv bidrar förmodligen också. Det andra större skärgårdsområdet, Gräsö, visar också höga värden för abborre och gädda. Områdena med minst skärgård och sannolikt kallast vatten Gaviksfjärden, Snöan och Stor-Rebben hade lägst värden för dessa båda varmvattenarter men i stället höga för strömming och/eller sik, som är kallvattenfiskar. Fritidsfiskarnas genomsnittliga totalfångster var nästan fyra gånger högre i Rånefjärden än i Gårdskär, Harkskär och Långvind, vilka var anmärkningsvärt lika varandra i detta avseende (tabell 7, figur 2). Gräsö, Gaviksfjärden och Snöan ligger nära medelvärdet för alla områden. Mer jämförbara värden fås, om man begränsar sig till dem som bor i undersökningsområdet och alltså eliminerar personer, som bor långt därifrån och därför fiskar mindre. Fångstsiffrorna blir då betydligt högre, speciellt i Gräsö och Gaviksfjärden. De små differenserna i antalet fisketillfällen (tabell 5) kan inte förklara mycket av skillnaderna mellan områden. Skillnader i fisktillgång är en mer trolig förklaring; Rånefjärden är dessutom ensamt om stora fångster av siklöja. Gaviksfjärdens position baseras på strömming. Jämför man de olika fiskargrupperna, finner man att kombinationsfiskarna fångat klart mest i fem områden, men att husbehovsfiskarna tagit mer fisk i Gårdskär, Stor-Rebben och Rånefjärden (tabell 8). Den stora skillnaden för Stor-Rebben orsakas av en husbehovsfiskares strömmingsfångst. Att kombinationsfiskarna inte fångat mest i alla områden trots högt antal fisketillfällen beror rimligen på att en del av tillfällena ägnas mindre givande sportfiske.

23 21 Figur 2. Fritidsfiskarnas genomsnittliga totalfångster. Tabell 7. Fritidsfiskarnas fångster av alla arter (kg, exkl. gers och mört). Gräsö Snöan Gårdskär Harkskär Långvind Gaviksfjärden Stor- Rebben Rånefjärden Medeltal 1) Alla Undersökningsomr ) ) Antal svar ) Exkl. Stor-Rebben 2) Undersöknings- och närområdet hopslagna p g a få svarande 3) Endast en person Tabell 8. De olika fritidsfiskarnas medelfångster (kg, exkl. gers och mört). Gräsö Snöan Gårdskär Harkskär Långvind Gaviksfjärden Stor- Rebben Rånefjärden Medeltal 1) Husbehovsfiskare Kombinationsfiskare ) 73 Sportfiskare ) 25 Antal svar ) Exkl. Stor-Rebben 2) En person, som felaktigt uppgivit sig som sportfiskare, flyttad till kombinationsfiskare

24 22 Figur 3. Husbehovsfiskets fångster (kg/fisketillfälle) av abborre, gädda och sik. Abborre, gädda och havslekande sik är stationära arter och därför särskilt viktiga att förvalta i ett reservat. Ett försök har gjorts att för dem jämföra fisktillgången i de olika områdena. De fångsvärden för enskilda arter som presenterats ovan gäller alla fritidsfiskares årsfångst. En mer precis jämförelse kan göras, om man begränsar sig till en fiskarkategori, och normerar dess medelfångst för antalet fisketillfällen. Husbehovsfiskarna har valts, därför att deras fiskemönster troligen är mer uniformt än kombinationsfiskarnas. Även i denna jämförelse placerar sig Rånefjärden och Gräsö högt för abborre, men fångsten per fisketillfälle var ännu större i Harkskär (figur 3). För gädda tenderar fångsterna att avta från söder mot norr, med Rånefjärden som ett undantag. De största fångsterna per fisketillfälle av sik gjordes i Snöan, men även Gräsö och Gaviksfjärden ligger högt. Fritidsfiskarnas totala fångster av de viktigaste arterna har uppskattats för de olika områdena (tabell 9). Stor-Rebben med endast elva svarande som tillsammans fångat 400 kg har inte behandlats. Detta sätt att räkna kan förändra relationen mellan arter, eftersom alla fiskare här är med, medan ovanstående beräkningar baserar sig på dem som svarat. Urval med åtföljande underrepresentation vid utskicken gäller främst ägare av fritidshus och tätortsbor, vilkas fiskeinriktning ofta avviker från övrigas. Som regel är andelen sportfiskare större, vilket framför allt ger gäddan en starkare position.

25 23 Tabell 9. Fritidsfiskarnas totalfångster (kg). Gräsö Gårdskär Hark- skär Lång- vind Gaviks- fjärden Snöan Råne- fjärden Strömming Abborre Gädda Sik Siklöja Alla arter 1) Antal fiskare ) Exkl. gers och mört Fångsterna varierade starkt mellan områden och står naturligtvis i relation till antalet fiskare (tabell 9). De klart största fångsterna av alla viktiga arter utom sik gjordes i Rånefjärden, och de totala fångsterna där var större än i alla andra områden tillsammans. Vad gäller dessa fångades mycket strömming i Gaviksfjärden, abborre och gädda i Gräsö och sik i Snöan. I Långvind, där antalet fiskare var lågt, fångades minst av alla arter utom gädda. Yrkes- och binäringsfiskarnas fångster Beräkningen av det kommersiella fiskets fångster innebär i Gårdskär, Harkskär, Gaviksfjärden och Rånefjärden underskattningar genom att vissa yrkesfiskare ofullständigt uppgivit fångster över 500 kg av en art (markerat med > i tabell 10, se Beräkningar ). Trots detta problem kan konstateras, att man fiskat på samma arter som fritidsfisket och att arternas geografiska fördelning också är likartad. Strömming, sik, abborre, gädda, lax och lake fångades i alla eller nästan alla områden. Bland övriga arter fångades däremot flundra, torsk, gös och ål enbart i sydliga områden och siklöja och harr enbart i de tre nordligaste. Totalfångsterna var små speciellt i Snöan men även i Långvind och Gräsö och relativt stora i Råneå och Gårdskär. Harkskär och Gaviksfjärden är svåra att placera p g a problemet med fångster över 500 kg. Ser man till medelfångst per fiskare, var även den liten i Snöan och Gräsö och stor i Gårdskär och Råneå men även i Långvind. Det låga värdet för Snöan beror främst på att de 13 binäringsfiskarna fångat mycket lite fisk, men yrkesfiskaren tog inte heller mer än knappt 1,5 ton. Rimligen är också många av gräsöfiskarna att betrakta som binäringsfiskare, men i den enkäten skiljdes ej mellan yrkes- och binäringsfiskare.

26 24 Tabell 10. Yrkes- och binäringsfiskarnas totalfångster (kg, exkl. gers och mört). Gräsö Snöan Gårdskär Harkskär Långvind Gaviksfjärden Rånefjärden Strömming > > >5 000 Sik > > Abborre > Gädda > Öring Lax > Lake Flundra 100 Torsk 700 Gös Ål 1) Harr 0 2) Siklöja > Summa > > > > Medelfångst/fiskare > > > > Antal fiskare ) Ej förtryckt i gräsöenkäten 2) 1-5 kg Totala fångster Om man jämför fritidsfiskets och det kommersiella fiskets totalfångster, finner man att fritidsfiskarna stått för det största uttaget i Gräsö, Snöan och Stor-Rebben, där inget kommersiellt fiske finns, samt, med reservation för att yrkesfisket där är underskattat, sannolikt Gaviksfjärden (tabell 9 och 10). Motsatsen gäller med bred marginal Gårdskär och Långvind. I Harkskär var yrkesfisket sannolikt något större än fritidsfisket, medan Rånefjärden är svår att bedöma p g a ofullständiga uppgifter från yrkesfiskarna. En jämförelse mellan de viktigaste arterna var för sig visar, att yrkes- och binäringsfiskarna tagit mest strömming i Gårdskär, Harkskär och Långvind och fritidsfiskarna mest i övriga. Fritidsfiskarna fångade klart mest abborre och gädda i alla områden utom möjligen Gårdskär. Vad gäller sik stod fritidsfisket för det största uttaget i Harkskär, Snöan och Rånefjärden och det yrkesmässiga fisket i Gårdskär och Långvind, medan uttagen var ungefär lika stora i

27 25 Gräsö och troligen Gaviksfjärden. Fritidsfiskets fångst av siklöja var större än det kommersiella fiskets i Gaviksfjärden men mindre i Snöan och Rånefjärden. Adderar man fritids- och yrkesfiskets fångster av alla arter, överstiger summan 240 t för Rånefjärden, 70 för Gårdskär, 50 för Gräsö och 33 t för Gaviksfjärden, medan fångsterna var mellan 20 och 30 t i övriga områden (tabell 11). Rånefjärden låg högst för alla arter utom sik; övervikten var särskilt stor vad gäller siklöja. Mycket strömming och mest sik fångades i Gårdskär och mycket abborre, gädda och sik i Gräsö. Tabell 11. Fritids- och yrkesfiskets samlade fångster. Gräsö Snöan Gårdskär Harkskär Långvind Gaviksfjärden Rånefjärden Strömming > Abborre > Gädda > Sik > > Siklöja > Alla arter > > > > För att kunna diskutera fisketrycket har fångsterna satts i relation till områdenas storlek. Beräkningen har gjorts för alla arter sammantagna (exkl. gers och mört) samt för abborre, gädda och sik, vilka bildar stationära bestånd och alltså löper störst risk att påverkas av fisket i området. Undersökningsområdenas totala vattenyta och också ytan av områden grundare än 6 m har använts. Underlaget för att bedöma fiskproduktion per ytenhet i Bottniska viken är bristfälligt, men opublicerade beräkningar gjorda av Fiskeriverkets kustlaboratorium 1993 gav vid handen att produktionen av abborre och gädda i östersjöskärgårdarna var ca 10 resp. 5 kg per ha vatten grundare än 10 m. För sik saknas motsvarande beräkningar. Fångsten per ytenhet varierade mycket mellan områdena. Ser man till totala ytan ligger det lilla Harkskär klart högst i samtliga fall utom för sik, där Gårdskär ligger högre. Snöan, Gaviksfjärden och Gräsö har de lägsta värdena i samtliga jämförelser utom vad gäller sik, där fångsten per ytenhet var ännu lägre i Rånefjärden än i Snöan och Gaviksfjärden. Även när det gäller fångsten i relation till ytan grunt vatten, verkar fisketrycket vara lågt i Gräsö, för abborre och gädda även i Snöan och troligen i Gårdskär. Den mycket ringa arealen med djup under 6 m i Gaviksfjärden (303 ha) gör att området placerar sig i topp för sik och tillsammans med Harkskär för abborre och på tredje plats för gädda, där Långvind och Harkskär ligger högst.

28 26 Tabell 12. Det totala fiskets fångst per ytenhet (kg/ha). Gräsö Snöan Gårdskär Harkskär Långvind Gaviksfjärden Rånefjärden Abborre/total yta 0,30 >0,53 5,1 0,79 0,37 0,26 0,74 Abborre/< 6 m 2,6 >2,8 10 3,9 11 3,1 5,0 Gädda/ total yta 0,17 >0,50 2,4 1,4 0,13 0,11 0,34 Gädda/< 6 m 1,5 >2,6 5,0 7,0 3,6 1,3 2,3 Sik/ total yta 0,19 >2,1 1,4 1,5 >0.57 0,42 0,24 Sik/<6 m 1,7 >11 3,0 7,5 >16 5,0 1,6 Alla arter/ total yta 0,94 >8,6 >18 12 >3,9 1,2 >6,3 Fiskeplatser Uppgifterna om vilka fiskeplatser som besökts och hur ofta man fiskat i olika områden är ännu inte sammanställda. Målsättningen är, att lägga in denna information som GIS-skikt på kartorna över undersökningsområdena. I den fortsatta analysen kan man då jämföra båttrafik i samband med fiske med t ex naturvärdeskarteringar. Det kan då också bli möjligt, att närmare analysera fisketryck på lokala bestånd. Fiskets betydelse Fiskets betydelse i ett område kan bedömas på flera sätt. Antal fiskande, fiskeinsats och fångster har behandlats ovan. Här jämförs dessutom konsumtionen av fisk man själv fångat i området samt den egna uppfattningen om fiskets betydelse. Den andel som ätit egenfångad fisk mer än 25 gånger per år varierade mellan 14 % i Harkskär och 41 % i Gaviksfjärden (tabell 13). Övriga områden avviker inte så mycket från medelvärdet för alla. Värdena är rätt väl korrelerade med antalet fisketillfällen utom vad gäller Gaviksfjärden, där många ofta ätit fisk men genomsnittsfiskaren fiskat få gånger. Tabell 13. Konsumtionen av fisk man själv fångat i området. Gräsö Snöan Gårdskär Harkskär Långvind Gaviksfjärden Stor- Rebben Rånefjärden Medeltal 1) Andel (%) >25 ggr/år Fisketillfällen Antal svar ) Exkl. Stor-Rebben

29 27 Figur 4. Fiskets betydelse. * för val av boendeort eller sommarstuga. En fråga om fiskets betydelse innebar val mellan följande alternativ: "avgörande för val av boendeort eller sommarstuga", "ganska mycket", "lite" och "obetydligt" (tabell 14, figur 4). I medeltal markerade 16 % det första alternativet. Andelen var högst 23 % - i Gräsö och Långvind. De som anser fisket ha avgörande betydelse eller betyda ganska mycket utgjorde i medeltal 59 %. Skillnaderna mellan områden var relativt små med undantag av Gaviksfjärden med endast 44 %. Långvind, Gräsö, Stor-Rebben och Gårdskär låg över medeltalet. De som bor i undersökningsområdena (för Långvind och Stor-Rebben undersöknings- och närområdena hopslagna) värderade med undantag för Långvind fisket något mer än övriga; i medeltal var andelen ifråga 64 %. Vill man bedöma fiskets betydelse för intressenterna, är det rimligt att i första hand utgå från deras egen uppfattning (figur 4; tabell 14). Kompletterar man den med fiskkonsumtionen och antalet fisketillfällen (tabell 13) samt fångstmängderna (tabell 7), verkar fisket betyda mest i Gräsö och förhållandevis lite i Harkskär. I Gaviksfjärden ligger fångster och konsumtion högt men antalet fisketillfällen och framför allt den egna värderingen lågt. Det är något förvånande, att man i Rånefjärden inte nämnvärt avviker från medeltalen vad gäller värderingen, konsumtionen eller antalet fisketillfällen, trots att man fångat mycket mer fisk än i de andra områdena.

30 28 Tabell 14. Fiskets betydelse (% av de svarande). Gräsö Snöan Gårdskär Harkskär Långvind Gaviksfjärden Stor- Rebben Rånefjärden Medeltal 1) Avgörande 2) Ganska mycket Summa Antal svar ) Exkl. Stor-Rebben 2) För val av boendeort eller sommarstuga Säl och skarv Av de som fiskar med metoder, där redskap eller fångst kan skadas av säl eller skarv, har i medeltal ungefär hälften uppgivit skador orsakade av säl och en fjärdedel av skarv (tabell 15). Klart högre andel sälskador, 73 %, noteras för Snöan och klart lägre för Stor-Rebben och Gräsö. Frekvensen ökade gradvis norrut från Gräsö till Snöan (figur 5). Också för skarv ökade den från Gräsö norrut men bara till Gaviksfjärden, som hade det klart högsta värdet 43 % (figur 5). De betydligt lägre värdena norrut Rånefjärden endast 4 % - kan förklaras av att arten ännu inte helt etablerat sig i norra Bottenhavet och Bottenviken. Tabell 15. Skador orsakade av säl och skarv (% av möjliga fiskare). Gräsö Snöan Gårdskär Harkskär Långvind Gaviksfjärden Stor- Rebben Rånefjärden Medeltal 1) Sälskador Skarvskador Ej skador Möjliga fiskare ) Exkl. Stor-Rebben

31 29 Figur 5. Skador orsakade av säl och skarv. Förvaltningen Vattenägandets betydelse Ägarnas uppfattning om vattenägandets betydelse är viktig för deras inställning till inskränkningar i äganderätten vid inrättandet av ett marint naturreservat. Ägandets betydelse för dem undersöktes med en fråga, i vilken man skulle markera alternativ (tabell 16), som har stor betydelse för den svarande. Flera alternativ kunde anges, och man kunde även svara inget alternativ har stor betydelse. I Gräsö har ägarna en starkare ställning än längre norrut (se Fiskerätt och förvaltning), varför området ej tagits med i medelvärdena. Möjligheten att använda vattnen för husbehovsfiske hade störst betydelse i alla områden utom i Stor-Rebben, där endast en person ingår i materialet; i medeltal hade det stor betydelse för 56 % av de svarande. Låta släktingar och vänner fiska, upprätthålla skärgårdens traditioner och sportfiske var viktigt för i medeltal % samt bestämma om vattnens utnyttjande och använda dem till annat än fiske för drygt 20 %. Få kryssade för yrkesfiske (5 %) och inkomster av fiskekort och/eller arrende (4 %). En sjättedel svarade inget alternativ. Det är förvånande, att så många markerat sportfiske och annat än fiske, eftersom fiske med handredskap och flertalet andra aktiviteter än fiske inte kräver ägande.

32 30 Tabell 16. Vattenägandets betydelse uttryckt som den andel (%) som ansett respektive alternativ ha stor betydelse. Gräsö Snöan Ägandets betydelse Gårdskär Harkskär Långvind Gaviksfjärden Stor- Rebben Rånefjärden Medeltal 1) Husbehovsfiske Fiske för släkt och vänner Upprätthålla traditioner Sportfiske ) Bestämma om vattnen Annat än fiske ) Andra personers fiske Delta i lokalt samarbete Yrkesfiske Inkomster Andra fördelar Inget alternativ 3) Antal svar ) Exkl. Gräsö och Stor-Rebben 2) Endast en person 3) Fanns ej med för Gräsö I stort sett hade vattenägarna i de norrländska områdena och Gårdskär liknande åsikter; avvikelser förekommer främst i Stor-Rebben och Långvind, där antalet svar var få. Möjligheten att själv få fiska och låta andra göra det värderades genomgående högt, mest så i Snöan och minst i Gårdskär. Gräsö avviker däremot med jämförelsevis höga värden för flera alternativ. Det är inte förvånande att sociala aktiviteter som upprätthålla traditioner, bestämma om vattnen och delta i lokalt samarbete liksom även inkomster har större betydelse där än i övriga områden, där vattenägarna har en svag ställning. De höga värdena för annat än fiske och sportfiske är däremot svåra att förklara. Av resultaten att döma kommer inskränkningar i rätten att fiska att möta starkt motstånd från ägarna vid en reservatsbildning men knappast bortfall av inkomster.

33 31 Konflikter Konflikter relaterade till fisket kan komplicera inrättandet av ett reservat, men ett sådant kan också bidra till att lösa konflikter. Förekomsten av konflikter har belysts genom att undersöka uppfattningen om dels vilka som fiskar för mycket, dels vilka konflikter som är av betydelse. I medeltal hade 47 % ingen åsikt om fisketrycket, och 34 % ansåg att ingen grupp fiskade för mycket (tabell 17). Dessa två alternativs sammanlagda andel var alltså drygt 80 %, och andelen varierade inte mycket mellan områden. De få som ansåg fisketrycket vara för högt pekade ut yrkes-, binärings- eller husbehovsfiskarna. Relativt höga andelar noterades för yrkesfiskarna i Rånefjärden (21 %) och Gårdskär (14 %), de lokala sportfiskarna i Långvind (11 %), husbehovsfiskarna i Gårdskär (10 %) och fisketuristerna i Gräsö (10 %). Tabell 17. Grupper som anses fiska för mycket uttryckt som andel (%) av de svarande. Gräsö Snöan Gårdskär Harkskär Långvind Gaviksfjärden Stor- Rebben Rånefjärden Medeltal 1) Yrkesfiskarna Binäringsfiskarna 2) Husbehovsfiskarna Fisketuristerna <0,5 3 Lokala sportfiskarna <0,5 3 Ingen grupp Ingen åsikt Antal svar ) Exkl. Stor-Rebben 2) Fanns ej med för Gräsö Yrkesfisket är betydligt mer omfattande i Rånefjärden och Gårdskär än i de andra områdena, och det uppfattades som ett problem av främst dem som bor i undersökningsområdet (27 respektive 17 %). I Gårdskär var det främst sportfiskare, som ansåg husbehovsfisket vara för stort. Den relativt höga andelen för lokala sportfiskare i Långvind består främst av personer bosatta i annan kommun, vilka också är jämförelsevis negativa till fisketurister. Fisketurister är sannolikt vanligast i Gräsö, där dessutom konflikten kring det fria handredskapsfisket gör dem impopulära. Minst negativa till dem var de som är bosatta i annan kommun. Beträffande konflikter mellan fiskare och andra intressenter tillmättes sådana stor eller måttlig betydelse av i medeltal endast 20 % i alla områden (tabell 18), exkl. Gräsö, där frågan utformades något annorlunda. För Gårdskär och Snöan uppgick andelen till ca 30 %, för Långvind endast ca 10 %. I alla områden utom Stor-Rebben var den oftast angivna konflikten andra

34 32 konflikter (10 %), varmed främst avsågs problem med säl; alternativet var vanligast i Gårdskär och Snöan. Andra relativt vanliga konflikter var de mellan fiskare och Fiskeriverket (7 %) och mellan olika grupper av fiskare (5 %). Tabell 18. Andel (%) svarande som ansett någon eller några konflikter ha stor eller måttlig betydelse. Konflikttyp Snöan Gårdskär Harkskär Långvind Gaviksfjärden Stor- Rebben Rånefjärden Medeltal 1) Andra konflikter, främst säl Fiskare Fiskeriverket Mellan fiskargrupper Fiskare länsstyrelsen Fiskare ej fiskare Fiskare ägare Inga konflikter Antal svar ) Exkl. Stor-Rebben Inte heller i Gräsö tycks någon större andel se allvarligt på konflikter. De mellan å ena sidan fiskare och å den andra naturskydd, myndigheter och vattenägare har dock viss betydelse och kryssades för av ungefär lika många. Sammanfattningsvis kan sägas, att svaren på båda frågorna visar att fiskerelaterade konflikter inte är särskilt intensiva i något område. Förbättring av förvaltningen Ett marint naturreservat kan förväntas kräva en speciell förvaltning av fisket. Idag förvaltas fisket vid kusten i huvudsak centralt av Fiskeriverket, men lokala intressenter kan komma att få ökat inflytande i den nya fiskelag som nu förbereds (se Fiskerätt och förvaltning). De kan komplicera bildningen av ett reservat men också bidra till dess skötsel, varför deras åsikter är väsentliga. I medeltal för alla områden var 23 % nöjda med dagens förvaltning, och 44 % förespråkade ett eller flera förbättringsalternativ; de övriga 33 % saknade åsikt (tabell 19). I Gräsö och Stor-Rebben var endast 5 respektive 8 % nöjda. I Gräsö var andelen nöjda mycket låg oberoende av boendeort; bland vattenägarna var den endast 2 %. Motpolen utgörs av Harkskär med 33 % nöjda, medan övriga ligger rätt nära medeltalet. Högst andel, som stödde något förbättringsalternativ, fanns i Stor-Rebben 67 % - och Rånefjärden 56 %; lägst var den i Gaviksfjärden, Harkskär och Långvind med %.

35 33 Tabell 19. Stödet (% av de svarande) för olika sätt att förbättra förvaltningen. Gräsö Snöan Gårdskär Harkskär Långvind Gaviksfjärden Stor- Rebben Rånefjärden Medeltal 1) Öka samarbetet mellan grupper Lokala fritidsfiskarna mer inflytande Vattenägarna mer inflytande Yrkesfiskarna mer inflytande Länsstyrelsen mer inflytande Kommunen mer inflytande Fiskeriverket mer inflytande Turistföretagarna mer inflytande Andel som vill förbättra Det är bra som det är ) ) 5 2) ) 5 2) ) Ingen åsikt Antal svar ) Exkl. Stor-Rebben 2) För Gräsö fanns endast myndigheterna mer inflytande 3) Gräsö ingår ej Bland dem som förespråkar en förbättring hade endast tre alternativ något starkare stöd: förstärka samarbetet mellan olika grupper (21 %), de lokala fritidsfiskarna bör få mer att säga till om (16 %) och vattenägarna bör få mer att säga till om (13 %) (tabell 19). Samarbete var särskilt populärt i Stor-Rebben (33 %), Gräsö (30 %) och Rånefjärden (27 %), de lokala fritidsfiskarna i Snöan (23 %) och Rånefjärden (22 %) och vattenägarna överlägset så i Gräsö (28 %), där drygt hälften av vattenägarna stödde det alternativet. Få ville ge någon av myndigheterna - Fiskeriverket, länsstyrelsen och kommunen och ännu färre turistföretagarna mer inflytande.

36 34 Figur 6. Andelen (%) positiva till lokal förvaltning av fisket. Tre frågor gällde lokal förvaltning av området man fiskar i. I alla områden ansåg en klar majoritet, ca två tredjedelar, att fisket bör förvaltas lokalt (figur 6). Ungefär fyrtio procent ansåg att handredskapsfisket, som nu är fritt för alla, borde styras av en lokal förvaltning. Andelen positiva var störst i Stor-Rebben (58 %) och Gårdskär (46 %) och minst i Gavik (34 %). I Gårdskär var man också mest positiv till att medverka aktivt i en lokal förvaltning; 27 % svarade ja att jämföra med det närbelägna Harkskär, som hade lägst andel 15 %. Medeltalet för alla områden (utom Stor-Rebben) var 21 %. Inställningen till lokal förvaltning har jämförts med avseende på de ursprungliga urvalsgrupperna, d v s kategorier av fastighetsägare samt yrkesfiskare. Alla yrkesfiskare utom tre (två av sex i Gårdskär och den ende i Snöan) var positiva. I flertalet områden var ägarna av lantbruksenheter mer positiva än andra fastighetsägare. I Gårdskär var ägarna av fritidsbostäder mest positiva, och i Rånefjärden var andelen positiva något högre bland ägarna av helårsbostäder än av lantbruksenheter (76 respektive 72 %). För alla tre frågorna har svaren jämförts för boende i undersökningsområdet, närområdet och annan kommun. I de flesta fall var andelen positiva starkast i undersöknings- och närområdena. Långvind och Gaviksfjärden avviker dock. I Långvind var enda skillnaden mellan grupperna att de som bor i annan kommun var mest villiga att delta i en förvaltning, och i Gaviksfjärden var motsvarande grupp mest för lokal förvaltning av handredskapsfisket. När det gäller att förändra förvaltningen, kan sägas att få är nöjda med dagens system. Stödet för lokala lösningar samarbete mellan grupper, mer inflytande för lokala fritidsfiskare och vattenägare samt lokal förvaltning är starkt bland dem som har en åsikt, och få vill ge myndigheter mer inflytande. Det finns i de flesta områden en klar tendens att de som kan antagas ha starkast anknytning till området boende där och i närområdet, yrkesfiskare och ägare av lantbruksenheter starkast stöder sådana lösningar.

37 35 Jämförelser med tidigare enkätundersökningar Östhammars skärgård och Åland Undersökningar med en i stort sett likadan enkät har genomförts för skärgården mellan Östhammar och Singö (Salmi 2002; Thoresson 2008) samt för Ålands sexton kommuner (Neuman 2007 b). Nedan jämförs resultat från Bottniska viken - representerade av medelvärden för alla områdena utom Stor-Rebben - med dem från dessa undersökningar i några för reservatsdiskussionerna intressanta frågeställningar. De för Åland redovisade värdena innefattar ej staden Mariehamn, som avviker starkt från övriga områden. De studerade urvalen skiljde sig något mellan undersökningarna. De dominerades dock i alla fallen starkt av fastighetsägare, och för frågorna om fiskets bedrivande och fångster torde skillnaderna i urval inte spela någon nämnvärd roll. Andelen svarande får anses vara mycket hög i de bottniska områdena i medeltal 74 % och i inget område under 70 % - liksom i Östhammar med 72 %, medan den var under 60 % på Åland. Det är svårt att jämföra fångster rättvisande p g a olika fiskerättsliga förhållanden. På Åland får i princip inget fiske bedrivas utan vattenägarens tillstånd, och i Östhammar och Gräsö är endast handredskapsfiske fritt, medan man i övriga Bottniska viken får fiska även med ett begränsat antal mängdfångande redskap, t ex nät. Det är därför motiverat att jämföra husbehovs- och sportfiskare skilt och utelämna kombinationsfiskarna, som flitigt använder både handredskap och nät. Vad gäller husbehovsfiskarna avvek Östhammar från de övriga med små fångster och vad gäller sportfiskarna Åland med stora (figur 7). Utelämnar man Rånefjärdens husbehovsfiskare med deras mycket höga värde (168 kg), sjunker Bottniska vikens medeltal för gruppen till 44 kg. Med tanke på skillnaderna i bl a fiskerätt och målarter är fångstnivåerna förvånansvärt lika i de tre områdena liksom inom Bottniska viken, Rånefjärden undantaget (tabell 8). Detta torde åtminstone delvis bero på en tendens att kompensera svag fisktillgång med större insats. De svarande i Bottniska viken värderade fisket klart högre än de i de andra områdena (figur 8); 60 % ansåg det betyda åtminstone ganska mycket att jämföra med 51 % för Östhammars skärgård och 39 % för Åland. Den jämförelsevis höga nivån för Bottniska viken, som gäller alla områden utom Gaviksfjärden, torde åtminstone delvis förklaras av att urvalet här är begränsat till personer, som fiskat eller som äger vatten eller strand i området. Rätten att fiska med mängdfångande redskap gör också rimligen fisket värdefullare.

38 36 Figur 7 Fritidsfiskarnas årsmedelfångster (kg). Figur 8. Fiskets betydelse (% av de svarande). * för val av boendeort eller sommarstuga

39 37 Vattenägarnas syn på betydelsen av att äga vatten var likartad i Gräsö, Östhammar och Åland med möjlighet till husbehovsfiske, upprätthålla traditioner och bestämma om vattnens nyttjande som viktigaste alternativ. I de andra områdena i Bottniska viken värderade man inte traditionerna och bestämmandet lika högt (tabell 16), vilket rimligen beror på att vattenägarnas möjligheter att styra fisket där är mindre. I Bottniska viken upplevde jämförelsevis få problem med anknytning till fisket som allvarliga. I medeltal ansåg endast 19 %, att någon fiskade för mycket att jämföra med 25 % på Åland; för Östhammars skärgård föreligger inte helt jämförbara värden. I Gräsö och på Åland utpekade de flesta fisketurister, men i övriga områden i Bottniska viken och i Östhammars skärgård yrkes-, binärings- eller husbehovsfiskare. Den jämförelsevis negativa synen på fisketurister i Gräsö och på Åland torde bero på att de är vanligast där och också är förknippade med andra problem än fisketrycket. I alla områden verkar rätt få uppleva konflikter mellan fiskare och andra intressenter som allvarliga. Bland konflikter, som upplevs ha stor eller måttlig betydelse, angavs i Bottniska viken, Gräsö undantaget, i första hand sälproblemet och i andra hand Fiskeriverket. I gräsöstudien ansågs konflikter mellan å ena sidan fiskare och å den andra naturskydd, myndigheter och vattenägare vara allvarligast. Konflikter mellan fiskare och vattenägare upplevdes som viktiga av ganska många även i Östhammar och Åland, d v s områden med stark vattenägarrätt, men av bara ungefär en på hundra i de andra. Konflikten ifråga gäller framför allt sportfiskare, i Sverige till följd av det fria handredskapsfisket och på Åland främst p g a den omfattande fisketurismen. Ungefär en fjärdedel av de svarande i Bottniska viken och på Åland var nöjda med dagens fiskeriförvaltning och en tredjedel hade ingen åsikt om den (tabell 20); för Östhammar föreligger inte helt jämförbara värden. Bland olika sätt att förbättra förvaltningen hade ett ökat samarbete mellan olika grupper starkast stöd i båda områdena och även i Östhammar. I Bottniska viken hade mer inflytande till de lokala fritidsfiskarna näst starkast stöd och därefter kom mer inflytande till vattenägarna, medan vattenägaralternativet kom före fritidsfiskaralternativet på Åland och i Gräsö, som här klart avvek från övriga bottniska områden. Detta alternativ upplevs förmodligen som mer intressant i områden, där man redan är van vid att ägarna har visst inflytande. Få ville ge myndigheterna mer inflytande. Inställningen till införande av lokal förvaltning undersöktes ej i Östhammar och på Åland; i båda fallen finns redan en sådan.

40 38 Tabell 20. Stödet (% av de svarande) för olika sätt att förbättra förvaltningen. Bottniska viken Åland Öka samarbetet mellan grupper Lokala fritidsfiskarna mer inflytande 16 7 Vattenägarna mer inflytande Yrkesfiskarna mer inflytande 9 5 Myndigheterna mer inflytande 5 3 Turistföretagarna mer inflytande 1 2* Det är bra som det är Ingen åsikt * Här mer inflytande till fisketurister Bottniska viken De enkäter vilkas resultat här redovisats utgör som framhölls i avsnittet Utvecklingen av fiskeenkäter en utveckling av ett enklare frågeformulär, som var helt inriktat på fiskesätt och fångst. Dessa frågor har dock formulerats på i huvudsak samma sätt i de nya enkäterna. Principerna för urval är också i stort sett desamma, varför resultaten är jämförbara i dessa hänseenden. Direkta jämförelser kan göras för Gräsö och Rånefjärden, där enkätundersökningar gällande år 1991 genomförts för i stort sett de här behandlade undersökningsområdena. Svarsfrekvensen var högre i den tidiga undersökningen än i den senare: för Gräsö 91 respektive 70 %, för Rånefjärden 88 respektive 76 %. Tänkbara förklaringar till skillnaden är den äldre enkätens uppföljning med telefonsamtal och, i Gräsöfallet, ett andra utskick. Vidare hade antalet frågor begränsats till fyra för att få många svar, att jämföra med 28 i den senare enkäten. I framför allt gräsöfallet kan en negativ inställning till det planerade reservatet också ha spelat in i den senare studien. Fiskarnas medelfångster av alla arter sammantagna var något större 1991 än 2005 och 2006: 66 respektive 51 kg i Gräsö och 157 respektive 125 kg i Rånefjärden. Jämför man de viktigaste arterna, finner man att fångsterna av strömming och framför allt sik minskat i båda områdena, medan den ökat för abborre samt i Rånefjärden även gädda och siklöja (figur 9). Enligt Fiskeriverkets bedömningar (Fiskeriverket 2008) har bestånden av sik minskat starkt, medan tillgången på strömming varit tämligen oförändrad och siklöjebestånden ökat kraftigt efter Varmvattenarterna abborre och gädda har gynnats av de två senaste årtiondenas ovanligt höga sommartemperaturer. Sedan 1991 har sälskadorna ökat markant i hela Bottniska viken och är nu vanliga, speciellt i Rånefjärden (tabell 15). De stör särskilt fiske efter sik, strömming och siklöja och bidrar alltså till att förklara de minskade fångsterna av de två förstnämnda.

41 39 Figur 9. Fritidsfiskarnas medelfångster olika år i samma områden. En viktig anledning till de högre beräknade fångsterna 1991 torde vara, att det då lägsta fångstintervallet 1-10 kg senare delats i 1-5 och 6-10 kg. Förändringen baserades på bedömningen att en stor del av de som kryssat för intervallet 1-10 kg fångat betydligt mindre än klassmitten (5,5 kg), speciellt av mindre vanliga arter. Denna överskattning för 1991 kan bli betydande, eftersom då mer än hälften av de fiskande i Gräsö och ungefär hälften i Rånefjärden angav fångst i detta intervall. Enkätundersökningarnas tillförlitlighet Tillförlitlighet hos en enkätundersökning beror främst av hur väl de svarande representerar den population man vill studera och hur sanningsenliga svaren är. De svarandes representativitet bestäms dels av vilka man skickat enkäten till, dels av vilka som svarat. I alla de här redovisade undersökningarna har man en underrepresentation av personer som fiskat utan att ha fastighet i området. Deras andel torde vara särskilt stor i områden nära stora tätorter, d v s främst Gårdskär, Harkskär, Stor-Rebben och Rånefjärden; en del av dem fick dock enkäten för Gårdskär och Rånefjärden. För att de svarande väl skall representera dem som fått enkäten, bör svarsfrekvensen vara hög. Risken är annars stor, att resultaten snedvrids av att de som svarat är mer intresserade av de aktuella frågorna än de som ej svarat. Bristerna i representativitet som ovan påtalas kan förmodas leda till att t ex fångster, fiskets betydelse, upplevelsen av konflikter och intresset för förvaltning överskattats, en förmodan som styrks av jämförelser mellan olika grupper svarande. Begränsningen till fastighetsägare torde vara en större felkälla än svarsfrekvensen, eftersom den var hög i alla områden minst

42 40 70 % (tabell 3). Ser man till enkätens inriktning på reservatsbildning, är dock överrepresentationen av fastighetsägare försvarbar. Att bedöma svarens sanningsenlighet är svårt. Den kan brista genom att de svarande minns fel eller avsiktligt svarar fel för att påverka undersökarnas slutsatser. De frågor som mest kan påverkas av bristande minne är de som rör antal fisketillfällen och fångster. I dessa fall verkar bortglömda fisken mot underskattningar, medan det å andra sidan kan finnas en tendens att överskatta sina insatser; vilken felkälla som överväger kan ej bedömas. Det faktum att enkäten gäller en reservatsbildning med befarade inskränkningar av fiskemöjligheterna kan föranleda en del svarande att medvetet överskatta olika aspekter av fiskets betydelse och kanske också uttrycka en överdrivet negativ attityd till myndigheter. Ett sätt att få en allmän uppfattning om svarens sanningsenlighet är att jämföra resultat från olika undersökningar, vilket gjorts i resultatredovisningen, i de två föregående avsnitten och mellan Ålands sexton kommuner (Neuman 2007 b). Det kan konstateras, att likheten oftast är stor, och att större skillnader nästan alltid kan förklaras utifrån biologiska eller fiskerättsliga förhållanden. Svaren ger alltså ett övervägande tillförlitligt intryck.

43 41 Jämförelser med provfiskeresultat Sett över en längre tidsperiod har ett flertal provfisken gjorts i eller nära de områden som omfattas av enkätundersökningen. Resultaten av dessa skulle alltså kunna spegla de bestånd som beskattas i fisket. Jämförelser mellan provfiskefångster och enkäternas uppgifter kan också göras för att visa om fiske i ett framtida marint naturreservat kan övervakas med gängse provfiskemetodik. Kustfiskeprojektet, som syftade till att öka kunskapen om Bottniska vikens fiskbestånd och fiske, omfattade förutom enkätundersökningar även provfisken i områden, som ansågs kunna vara lämpade som framtida referensområden. Områdena var Gräsö östra skärgård, Hornslandet, Norra Kvarken (Holmöarna/Norrbyskär) och Rånefjärden. Två av områdena, Gräsö och Rånefjärden, överensstämmer väl med de områden som ingår i denna rapport. Provfiske gjordes i området O Norrbyskär och Snöan, som åtminstone delvis kan representera undersökningsområdet. I Kustfiskeprojektets slutrapportering sammanfattades även i stort sett all annan provfiskeverksamhet efter svenska kusten av Bottniska viken (Sandström 1994). Här redovisas bl a resultat av ett tidigare provfiske 1988 i Harkskärsområdet, som valdes som referens till en recipientundersökning. Kustfiskeprojektets provfisken i skärgården O Gräsö gjordes på grunda (3-5 m) lokaler från inner- till ytterskärgård under sommaren och under hösten på djupa (15-25 m) lokaler i ytterskärgården. Den yttre av dessa ligger i anslutning till öppet hav. Provfisket i Rånefjärden gjordes efter en gradient från innerskärgården ut till ytterskärgården. I den inre delen gjordes provfisken endast på grunt vatten (3-5 m). I den mellersta och yttre delen av fjärden fiskades på såväl djupt (13-25 m) som grunt (3-5 m) vatten under sommaren samt på djupt (15-25 m) vatten under hösten. Analysen av resultaten från sommarens provfisken visade, att skillnaderna i artsammansättning och täthet var förhållandevis små om man jämför innerskärgårdarna med varandra, medan avvikelserna blir större i ytterskärgården (figur 10, 11). I innerskärgårdar dominerar abborre och mört, medan sik och strömming blir vanligare i exponerade områden. I sydliga skärgårdar kan mörten vandra långt ut till ytterskärgården under sommaren, vilket förekom i Gräsö skärgård, medan den stannade kvar i innerskärgården hela året i Rånefjärden (figur 10). Sannolikt som en effekt av detta beteende blir tätheterna av mört på grunt vatten högre när man går mot norr (figur 11). Beteendet har observerats även i andra undersökningar (Neuman 1982). Vissa arter, t ex björkna och siklöja, har en utbredning som är tydligt förskjuten mot söder respektive norr. Björkna fångades endast i det innersta, mest skyddade, området vid Gräsö och då i relativt hög täthet. Den nordligaste observation som noterades vid Kustfiskeprojektets sammanställning var området utanför Norrsundets bruk i Gästrikland, där några få björknor fångades i en recipientstudie 1992.

44 42 Fig. 10. Procentuell artfördelning efter en gradient från inner- till ytterskärgård under sommaren 1991 i Råneå och Gräsö. Fig. 11. Fångst/ansträngning (antal) av vanliga arter på grunda lokaler i innerskärgården i områdena Gräsö, Harkskär och Rånefjärden.

45 43 Fig. 12. Fångst per ansträngning (antal) av vanliga arter vid provfiske på djupa lokaler under hösten 1991 i Gräsö, Norrbyn och Råneå. En anmärkningsvärd iakttagelse är, att den totala tätheten av fisk var hög oavsett breddgraden i väl utvecklade skärgårdar (figur 11). Stora delar av kusten saknar dock egentliga skärgårdar. I dessa områden förekom varmvattenarterna bara i de fåtaliga skyddade miljöerna, medan man bara något hundratal meter ut från stranden fann ett samhälle dominerat av sik och strömming även under sommaren. I de stora skärgårdarna längst i norr och i söder hade däremot abborre, gers och mört en vid utbredning, medan kallvattenarterna hänvisas till ytterskärgården under sommaren. Höstens provfisken avsågs främst spegla förekomsten av kallvattenarter. Sik, hornsimpa och torsk var de viktigaste målarterna för detta fiske. När Kustfiskeprojektets provfisken genomfördes, 1991, hade torsken i stort sett försvunnit från de nordliga delarna av Östersjön, vilket också avspeglades i provfiskeresultaten. Om man jämför tätheten av sik mellan områden avviker Gräsö från Råneå och Norrbyn med betydligt lägre fångst (figur 12). Tätheten av hornsimpa var dock jämförbar mellan områdena. Provfiskeprogrammet i Rånefjärden har fortsatt med årliga undersökningar. Under senare år har provfisken också gjorts i tre områden till som föreslagits som marina naturreservat och som omfattas av enkätundersökningen; Långvindsfjärden, Gaviksfjärden och Örefjärden (Norrbyn). Resultaten visar ett mönster som till stora delar överensstämmer med Kustfiskeprojektets undersökningar (se Fiskeriverkets hemsida, Kustdatabas). Vid provfisket 2006 dominerade abborre, mört, gers och i Rånefjärden braxen bland varmvattenarterna. De vanligaste kallvattenarterna var strömming, sik och hornsimpa. Tätheten av abborre var anmärkningsvärt likartad i Långvindsfjärden, Örefjärden och Rånefjärden. Gaviksfjärden avvek dock med betydligt lägre täthet. Den totala fångsten per ansträngning av typiska stationära varmvatten-

46 44 arter (abborre, mört, braxen, gers, gädda, id och löja) i djupintervallet 0-6 m var högst i Långvindsfjärden och Rånefjärden, ca 100, medan tätheten i Gaviksfjärden var jämförelsevis mycket låg, ca 25. Att 2006 inte var ett avvikande år i Gaviksfjärden indikeras av att fångstnivån var ungefär densamma som 2004 och Fångsterna av kallvattenarter var generellt låga, utom i det djupaste intervallet m, där strömming och sik dominerade. I Rånefjärden saknas detta djupintervall i provfiskeområdet. Fångsten av sik steg när man går från Långvindsfjärden till Örefjärden. Sammanfattningsvis finns en hel del information om fisksamhället i några av de områden som ingår i enkätundersökningen. Rånefjärden är bäst undersökt, och det finns provfiskeresultat även från Gräsö östra skärgård, Harkskär, Långvindsfjärden, Gaviksfjärden och Örefjärden. Provfisken som kan visa hur fisksamhället ser ut i Gårdskärs-och Stor-Rebbenområdena saknas dock, varför man måste basera bedömningar på mer allmän kunskap om fisksamhället vid respektive kustavsnitt. De provfisken som genomförts under senare år har utvecklats för miljöövervakning, med särskild inriktning på övergödningseffekter på samhällsnivå. Möjligheten att bedöma underlaget för fisket på basis av dem är begränsad. Huvudanledningen är, att de syftar till att ge en bild av ett samhälle, som inte påverkas särskilt mycket av fisket, och att man inriktar sig på främst ung fisk för att beräkna rekryteringen. De översiktsnät som används har en dominans av maskstorlekekar, vilka inte fångar fisk av de storlekar som tas i fisket. Analyser av fiskedödlighet är därför svåra att göra. Inriktningen på varmvattenarter innebär att informationen om kallvattenarter blir ofullständig, och vissa arter, t ex gädda, fångas inte överhuvudtaget i någon större utsträckning i nät. För två viktiga arter, sik och abborre, kan dock provfiskena ge information som kan jämföras med enkätresultaten. När man jämför de tre områden som fiskats på djupa lokaler - Långvind, Gaviksfjärden och Snöan - ökar sikfångsten norrut. Enkätresultaten visar en anmärkningsvärt översstämmande bild. Även här stiger fångsterna från söder mot norr (figur 13). Fångsten av abborre per ansträngning i provfisket var högst i Rånefjärden och lägst i Gaviksfjärden (figur 14). Enligt enkäten var husbehovsfiskets fångster av abborre i provfiskade områden också högst i Rånefjärden, medan övriga områden ligger på ungefär samma nivå. Att Gaviksfjärden i denna jämförelse inte avviker tydligt negativt kan bero på att beståndet i stor utsträckning består av äldre och större fisk, dvs fisk som är fångstbar i husbehovsfiskets nät. Enligt Fiskeriverkets sektionsrapport för 2006 kan detta bero på att den lokala rekryteringen är bristfällig. Resultaten visar alltså, att för de arter/bestånd som kan övervakas i provfisket är samstämmigheten med fiskets fångster per fisketillfälle god.

47 45 Figur 13. Husbehovsfiskets fångster av sik jämfört med provfiskeresultaten. Kg/ansträngning. Figur 14. Husbehovsfiskets fångster av abborre jämfört med provfiskeresultaten. Kg/ansträngning.

48 46 Fiske i marina naturreservat Reservatens syften och förvaltningen av fisket Hur man skall bedöma fisket och fiskets påverkan i områden som utreds inför reservatsbildning påverkas av reservatets syften. Enligt 7 kap. 4 MB Naturreservat får ett mark- eller vattenområde av länsstyrelsen eller kommunen förklaras som naturreservat i syfte att bevara biologisk mångfald, vårda och bevara värdefulla naturmiljöer eller tillgodose behov av områden för friluftslivet. Ett område som behövs för att skydda, återställa eller nyskapa värdefulla naturmiljöer eller livsmiljöer för skyddsvärda arter får också förklaras som naturreservat. Ett av de viktigare målen för bevarande är att säkerställa referensvärden för framtida bedömningar av människans påverkan på havsmiljön. Utnyttjandet av områdets resurser får då komma i andra hand. Reservatsbildning behöver dock inte utesluta fiske och jakt. I det nationella miljökvalitetsmålet Hav i balans och levande kust och skärgård är bevarandet av traditionella näringar och ett uthålligt utnyttjande av naturresurserna ett av delmålen. De områden som ingår i undersökningen är i flertalet fall i en första fas i reservatsbildningen, varför syftena ännu ej är närmare preciserade. Ett strikt tillämpande av bevarandemålet innebär förbud för allt fiske, något som kommer att ses som en synnerligen allvarlig inskränkning i den enskildes rätt. Enkätsvaren visar, att möjligheten att fiska värderas mycket högt. Om fiske tillåts, måste det vara ekologiskt hållbart. Om det inte är och kan antas förbli av obetydlig omfattning, vilket inte är fallet i något av de aktuella områdena, måste någon form av förvaltning för att nå detta mål ingå i skötselplanen. Dagens centraliserade förvaltning övervakar och reglerar inte det lokala fiskets uttag och följer, med några få undantag, inte lokala bestånd, varför den inte kan garantera ekologisk hållbarhet. Fiske i ett reservat kräver därför, att en speciell förvaltning inrättas. Den kan utövas av den ansvariga myndigheten, länsstyrelsen, med eller utan medverkan av lokala intressenter. Sådana kan vara både vattenägare - fiskevårdsområdesföreningar, samfälligheter eller enskilda personer och fiskare. En annan möjlighet är att lokala intressenter får huvudansvaret i någon form av samverkan med myndigheter. För att en sådan lokal förvaltning skall fungera krävs att vissa kriterier är uppfyllda (Ostrom 1999, Sandström m fl 2002, Neuman m fl 2004): fisket måste ha sådan betydelse, att det upplevs viktigt att förvalta det måste finnas sociala och juridiska förutsättningar för att organisera en förvaltning man bör kunna förvalta allt fiske man skall kunna bestämma vem som får nyttja resursen och hur det får ske förvaltningsområdet måste ha sådan avgränsning, att förvaltade bestånd huvudsakligen beskattas i området beståndsövervakning måste ske för kontroll av ekologisk hållbarhet det måste finnas stöd av myndigheter

49 47 En lokal förvaltning kan förvalta allt fiske i sitt område, men den kan inte effektivt förvalta bestånd, som i någon större utsträckning också fiskas utanför området. Bland för fisket viktiga arter är det därför idag endast de stationära arterna gädda, abborre och havslekande sik samt den vandrande siklöjan, som nu i stort sett endast fiskas på eller nära lekområdena, relevanta att beståndsförvalta (se Bottniska vikens fiskfauna ). Vid inrättandet av ett reservat bör de stationära arternas viktigaste lekplatser identifieras och avgränsningen av området ske med ledning av deras typiska vandringssträckor. Om en myndighet skall förvalta ett reservat, är några av kriterierna ovan irrelevanta, men området måste fortfarande avgränsas med hänsyn till förvaltade bestånds utbredning och deras status övervakas. Gräsö torde vara det undersökningsområde som nått längst i planeringen. Här har ett tydligt syfte och mål för reservatet definierats och presenterats i samråd med de lokala intressenterna: Syftet med ett marint naturreservat i Gräsö östra skärgård är att bevara skärgårdslandskapets opåverkade karaktär så att områdets öar, skär och vattenmiljöer får utvecklas naturligt. Skyddet ska utformas så att: värdefulla områden och ekosystem/marina naturtyper skyddas mot exploatering och fysisk påverkan den kulturmiljö som vuxit fram genom ett långsiktigt hållbart bruk av marina resurser kan bevaras traditionella skärgårdsnäringar kan bevaras Länsstyrelsen har alltså sett bevarandet som det övergripande syftet, men ett mål för bevarandet är att det skall finnas en fiskresurs, som man skall kunna utnyttja på ett uthålligt sätt. Hållbarhet har inte bara en ekologisk dimension innehållande beståndsvård utan även en socioekonomisk och en samhällelig (Charles 2001). Den socioekonomiska innehåller fiskets avkastning i bred mening, t ex följdeffekter på den lokala ekonomin och betydelsen av hushållets fiskkonsumtion. Den samhälleliga uthålligheten omfattar tradition och kultur, människors uppfattning om fisket, sociala relationer inom lokalsamhället och andra frågor av mjuk karaktär. Det måste också finnas en institutionell hållbarhet, där regelverk har en central funktion. Samtliga dimensioner måste vara hållbara, om man skall kunna nå målet uthålligt utnyttjande. I många kustområden är detta omöjligt utan en fungerande lokal förvaltning. Enkäterna har givit förutsättningar för att bl a bedöma fisketrycket i områdena och behovet av att reglera fisket vid reservatsbildning samt samhälleliga förutsättningar för att inrätta lokala förvaltningar. I det följande diskuteras undersökningsområdena med avseende på dessa frågor och möjligheterna att avgränsa förvaltningsområden.

50 48 Förvaltning av fisket i undersökningsområdena Gräsö Undersökningsområdet är stort, och såväl inner- som mellan- och ytterskärgård är väl representerade; till största delen består det av en gles ytterskärgård. Området är väl avgränsat av öppet hav, fasta Gräsö och i sydväst av en djupränna. Flera goda lek- och uppväxtområden för abborre och gädda har identifierats genom fältundersökningar och modellanalyser (figur 15; Sandström & Söderlund 2009). För sik finns endast en lekplats dokumenterad i Fiskeriverkets lekplatsinventering, men rimligen finns fler. Omfattande märkningsförsök har indikerat, att nästan all sik i Gräsö skärgård är havslekande. Området är tillräckligt stort för att rymma hela livscykeln för de stationära arterna. För sik är det av lämplig storlek, men sett ur biologisk synvinkel skulle abborr- och gäddbestånden förvaltas effektivare, om det delades i några mindre enheter. Kustfiskeprojektets ovan refererade provfisken tydde på en relativt hög täthet av abborre men låg av sik. Jämfört med de andra planerade reservaten var husbehovsfiskarnas fångst per fisketillfälle här högst för gädda och näst högst för abborre och sik. Tillgången till stora ytor i förhållande till antalet fiskare tenderar troligen att öka fångsten, men resultaten tyder ändå på att området är relativt produktivt. Yrkes- och fritidsfiskets samlade fångst per ytenhet är däremot mycket liten, vilket inte indikerar överfiske. Hård beskattning av enstaka bestånd inom detta stora område kan dock inte uteslutas med det tillgängliga materialet. En samlad värdering av fiskets betydelse för fastighetsägarna ger vid handen, att dessa värderar fisket högre än de i de andra områdena. Endast 5 % är nöjda med dagens förvaltning, och nästan sju av tio vill, att fisket förvaltas lokalt. Vattenägarnas inflytande över fisket är här relativt stort, varför deras inställning är särskilt viktig. De anser, att det är viktigt att bevara skärgårdens traditioner och bestämma om vattnens utnyttjande, vilket bör vara en god grund för en lokal förvaltning. Inrättandet av en sådan underlättas av att det redan finns fyra sådana organisationer i området, varav tre bedriver viss verksamhet. Det förefaller svårt att förverkliga målet att bevara hållbart bruk av marina resurser, kulturmiljö och traditionella skärgårdsnäringar utan en lokal förvaltning av fisket. Såväl de biologiska som de sociala förutsättningarna för en sådan förefaller goda. Sannolikt är det bästa alternativet att utveckla de existerande samfälligheterna, så att de täcker hela området. Förvaltningen av gädd- och abborrbestånden bör skötas av dessa, vilka däremot måste samverka, när det gäller den rörligare siken. Samverkan är också rationell, för att inte säga nödvändig, när det gäller regelverk för fisket. Sådana måste med dagens lagstiftning fastställas av Fiskeriverket, en process som kräver ett samlat uppträdande. Samverkan mellan små samfälligheter förekommer bl a på Åland, t ex i Gräsös granne i öster, Eckerö (Neuman 2007 b).

51 Figur 15. Utbredningen av uppväxtområden för abborre vid Gräsö enligt Balancemodellen. 49