Nr 33. Nu har vi haft så där jäkla kul tillsammans igen!

Transkript

1 1 Nr 33 G*R*I*N SVERIGES LEDANDE SÄLLSKAP! Nu har vi haft så där jäkla kul tillsammans igen! Gamla Radarjaktledare är ett pålitligt gäng, alltid pigga på kontakter. Det har vi nu konstaterat mer än ett trettiotal gånger. Att vi, efter vår mer eller mindre långvariga period framför våra PPI, gått synnerligen skilda vägar, hindrar inte att vi ett par gånger om året så gärna faller tillbaks i våra gamla roller och med glädje minns den miljö vi då levde förr. Vi återkallar så lätt känslan att styra världen, eller i varje fall en liten del av den i form av några flygplan som utan oss vore ganska vilsna. Vi var och kände oss viktiga då, och det gör vi fortfarande. Många ställer alltså upp till samvaro. Följande talrika och kontaktsökande skara deltog i mötet den 30 oktober 2008 för att få en stunds gemenskap kring kurvanfallshistorik, de allra flesta var med på båda aktiviterna: Claes Anell Torbjörn Armandsson Gunnar Atterholm Eskil Berglund Jan F. Bergman Anders Blennholm Gunnar Blomquist Lennart Carlsson David Davidsson Rolf Smålle Ericsson Hans Erling Ronny Eryd Håkan Fredriksson Johan Fredriksson Ebbe Fridberg Bo Fundell Lars Gissler Tomas Granqvist Örjan Granqvist Bertil Gustavsson Terje Hallin Kjell Hamberg Kerstin Holmer Cleive Hornstrand *) Olle Hällbrink Nils Junehill Stefan Kits Björn Kristoffersson Gunnar Laninge Bengt Lejsved Bo Lennhammar Johan Lund Christer Malm Crister Malm Sten Myrberger *) Rune Nilsson Tommy Nilsson Lars Olsson Sven-Olof Olson Tom Olson Jan Otterström *) Jan Reuterdahl Tommy Sandholm Åke Svedmark Rolf Swenson Arne Söderberg Sten Sörenson Leif Varverud Owe Wagermark *) Håkan Westin Jan Zingmark *) Ny Gammal Rrjal Ett antal anmälde att de var förhindrade att komma på grund av akut eller mera långvarig och envis ohälsa. Vi önskar våra krassliga kamrater god bättring och att vi återses på kommande möten! Vi började med lite nytta (av vilket vi ska ha lika mycket som nöje enligt stadgarna) hade tack vare Den Utmärkte Medlemmen Rolf Swenson, i vissa sammanhang även känd som Kadetten, denna gång fått tillstånd att besöka Polisens Ledningscentral på Kungsholmen i Stockholm. Ledningscentralen är praktiskt taget nybyggd och inrymd i anslutning till det gamla, vackra Rådhuset. Ett studiebesök har varit en länge närd önskan av undertecknad Sällskapssekreterare, som emellertid trott att detta sannolikt var ett ouppnåeligt mål, till och med för Gamla Rrjalar. Jag chansade i alla fall och gjorde en enkel förfrågan till Rolf, beredd på avslag. Och som sagt, Rolf visade sig vara helt rätt person att fråga, han till och med var den som i stort sett ligger bakom nybygget i samband med att han tidigare hade sin dagliga gärning i dessa polisiära kvarter. Han löste lätt uppgiften genom att helt enkelt gulla lite med Länspolismästaren som snabbt förklarade att vi var välkomna.

2 2 Det är ju så att poliser och Radarjaktledare faktiskt har en hel del gemensamt. Vi sysslar båda med att bekämpa fientliga attacker mot samhället, och det är inte ovanligt att vi hamnar i efterläge. Naturligtvis finns även en del olikheter. Ett begrepp som vid eventuellt samarbete kan vålla förvirring är t ex efterlysning där våra tolkningar kraftigt skiljer sig åt. Nåväl, efter att ha samlats i cafeterian, där vi förplägades med fika och en god kanelbulle av modern bamsestorlek. Detta kan synas generöst av våra värdar, men berodde mest på att vi var så många att det därför inte fanns någon annan lämplig samlingslokal för oss. Och att bjuda på förtäring, bekostat av allmänna medel, är naturligtvis inte lämpligt. Sålunda förärades vi en lite oplanerad faktura på förtäringen. Sekretariatet, som har en optimistisk inställning till dylika problem, tänkte att det får väl fixa sig framöver. Sällskapet har som bekant ingen kassa att röra sig med, förutom en smärre summa som åstadkommits med hjälp av lotterier vid tidigare möten. I detta fall räckte kapitalet definitivt inte till. Efter mötet har dock kontakt tagits med Den Utmärkte Medlemmen Bertil Gustavsson, även känd under pseudonymen G-Noll. Med löfte om att i avrapporteringen tilldelas HEDERSOMNÄMNANDE lovade vederbörande att ta hand om fakturan. Stiligt gjort och omnämnandet har härmed lämnats! Heja, Bertil, det ska du inte ha gjort för sista gången! Under tiden som vi smällde i oss ovan nämnd bulle, fick vi en inledande genomgång om vad man har för sig i huset. Nybygget är man från polisens sida mycket nöjda med, eftersom det medfört betydligt modernare, bekvämare och rymligare lokaler. Vi delades därefter upp i två grupper under ledning av två charmanta polispersoner, Harriet och Tove (?), för en rundvandring i 9-våningshuset. Längst upp fanns en åskådarterass där man liksom Vår Herre från ovan kunde blicka ner på ett stort antal operatörsplatser, inte alls olika dem som utnyttjas t ex i STRIC. Desamma var försedda med fyra bildskärmar var, där allehanda information kunde presenteras för operatörerna. Spännande var faktiskt att konstatera att på flera av platserna låg också en taxikarta! Information i gammaldags pappersform är alltså ännu inte helt ute. På väggen framför operatörsplatserna fanns gigantiska storbilder, sammansatta av lite mindre bildskärmar. Där kunde presenteras till exempel onlineinformation från helikopterkamera eller bevakningskameror ute på stan. Eftersom buset låg lågt under vårt besök visades dock för tillfället mest Rapport och Bollibompa och sånt på väggen. Sammanfattningsvis kan sägas att anläggningen lätt skulle kunna konverteras till stridsledningscentral, det var nog bara att byta lite programvara. Det var intressant att konstatera att även stabsarbetet ganska mycket påminner om de rutiner man har i Flygvapnet. Ett antal specialinredda, mindre lokaler för exempelvis utbildning finns i det övriga huset, vissa av dom väl skyddade under jord. I källarplanet kände vi oss naturligtvis extra hemtama, miljön och atmosfären påminde där starkt om det vi är vana med från vår underjordiska verksamhet, så när som på att man nu för tiden jobbar i kontorsbelysning. I dessa lokaler upprättas särskilda kommandon i samband med extraordinära händelser, såsom statsbesök, vansinnesdåd mot ministrar och fotbollsmatcher mellan AIK och Djurgården. Även här var läget tack och lov lugnt vid vårt besök. Vi var ju som sagt var där TACK snälla, hyggliga Polisen för att vi fick komma! Och TACK Rolf Swenson för att du fixade det! Våra värdar avtackades med ett symboliskt diplom med denna innebörd, innan gruppen ombaserades till kvällens huvudmål, nämligen Odd Fellow-huset på Västra Trädgårdsgatan alldeles intill Kungsträdgården. Där var det dags för nöjet: Den Utmärkte Medlemmen och Tillförordnade Chefsradarjaktledaren Gunnar Laninge hade här laddat upp, eftersom han för något halvår sedan måhända oövertänkt framkastat tanken på att Sällskapet G*R*I*N skulle bjudas in till besök. Vi strömmade nu i alla fall förväntansfullt in genom det ganska trånga nålsögat, porten till Odd Fellow, för att tillgodogöra oss denna ynnest. De flesta av oss hade säkert hört talas om denna mystiska och lite mytiska orden, Odd Fellow, Udda Kamrater, men många hade nog en luddig föreställning om vad det rör sig om. Gunnar tog oss ur detta. Uppklädd, ståtlig och stilig tog han nu emot oss för att ge oss en ovanligt ingående insikt i lokalerna, deras historia och moderna utnyttjande.

3 3 Vi vandrade, vi såg och vi häpnade! Odd Fellow är ingen hemlig orden fick vi lära oss, men den är sluten. Den härstammar från 1700-talets England och är naturligtvis världsomfattande med uppåt medlemmar. Bara i Sverige finns medlemmar, varav cirka en tredjedel kvinnor. Man sysslar med en mycket omfattande humanitär verksamhet och bekostar många behjärtansvärda projekt. Självklart så umgås man också, kamrater emellan, under civiliserade former. Här ska inte någon alltför omfattande beskrivning återges av vad vi fick höra och se, men häftigt var det, det kan vi garantera! Hierarkin är mycket tydlig, alla är i och för sig lika fina, men en del är ännu finare än andra. Det finns uppåt ett femtiotal finhetsgrader att jobba upp sig till. Allra finast är Storsire. Det går till så att man, vartefter man stiger i graderna, helt enkelt hänger på sej ytterligare en krusidull eller ett bjäfs. Till slut är man alltså mycket lik en julgran. Av detta följer förmodligen att man också får en alltmera framåtlutande kroppshållning. Systemet är egentligen precis detsamma som i Sällskapet G*R*I*N, även om vi Rrjalar bara har två finhetsgrader, utan respektive med slipsnålen med Thet Gylldene Kurwanfallet! Efter rundturen i de anrika och stiliga lokalerna, när vi upplevt både stjärnhimmel, åskväder och gryende morgon, var hungern och törsten på topp. Alla samlades därför under det höga valvet i husets största salong. Gott om plats kan man säga, 250 skulle vi ha kunnat vara. Synd att inte hela Sällskapet var med, alltså. Trots den stora salen var stämningen intim och som alltid när Rrjalar samlas var humöret det bästa. En läcker laxförrätt förgyllde genast stämningen och jag vågar nog påstå att Sjungande Gamla Rrjalar aldrig har ljudit skönare än denna kväll! En makalös akustik hjälpte kanske upp det hela, men tonarterna var dessutom färre än de brukar kunna vara. Tjo och tjim var bara förnamnet! Det kom till och med flera förslag om att vi borde göra en skiva med alla de specialskrivna Rrjalsångerna! Nja, jag vet inte, kanske är marknaden något begränsad Till varmrätt serverades smaskiga Wallenbergare, de bästa i sta n enligt uppgift, och det finns ingen anledning att betvivla. Gott och rejält tilltaget utan att vara tillkrånglat. Orden Odd Fellow har sitt eget vin, vilket vi förunnades att smaka på. Verkligen inget fel på det heller! Det fanns för övrigt en utmärkt anordning i salen, en mikrofon med tillhörande högtalare, vilken för en gångs skull gjorde det relativt enkelt att överrösta Rrjal-sorlet när så behövdes. Att använda denna mikrofon påminde mej om många liknande kommunikationshjälpmedel som man har upplevt under sin tid som Rrjal. Långt tillbaks, på gamla kära PS-08:an, vankades i sextiotalets begynnelse en taltratt för Rrjal när han ville komma i kontakt med piloterna. Låter gammalmodigt, och var det kanske också, men samtidigt var det praktiskt. Samma anordning fanns i Lfc, där även t ex kartmarkörerna, lottorna, bar sådana. Den svarta tratten hängde om halsen och var vikbar. I nedfällt läge var den bortkopplad. Vek man upp den mot munnen kopplades den in och man kunde beordra höger brant och liknande. Vid vikningen uppstod ett skrapande ljud på kanalen. När man blev lite varm i kläderna lärde man sig att utnyttja denna finess. Man kunde då kvittera pilotens kommentarer genom att vicka tratten två gånger upp och ner, skrap skrap lät det ju då på kanalen. Ganska snart infördes vid Gripen i stället en handhållen mikrofon, och därmed också en fotpedal för att koppla sändning till/från. I detta sammanhang påminner sig undertecknad ett prov då FMR 10, någonstans ute på Ornö eller så, på försök användes för talsamband. Denna förnämliga tyska radioutrustning hade en oerhört mycket högre effekt än de 5-wattare som annars normalt användes på den tiden, och var ju egentligen avsedd för att sända styrdata med sådan kraft att den inte skulle kunna störas ut av fi. Piloterna meddelade att de hörde allt vad Rrjal på Gripen, d v s jag, sade på kanalen. Allt det vanliga bruset försvann när jag nycklade, uppgav man. Det var bara det att även alla andra ljud i op-rummet också gick ut i luften! Det var naturligtvis mycket olämpligt och piloterna klagade på tjattret. Jag gjorde därför vid ett tillfälle ett enkelt test, jag stoppade mikrofonen i fickan och gjorde ett förbindelseprov. Femma femma fick jag till svar! Jag satte mej då på micken och upprepade förbindelseprovet. Samma resultat! Det gick nu upp för dom som hade hand ômet att

4 4 så kunde man inte ha det, och vi blev snabbt av med denna avundsvärda möjlighet att kommunicera med våra bevingade kamrater. Synd tyckte vi, och fick återgå till klenare apparater. Ett annat minne som - på tal om radioapparater - dyker upp är att våra 5-wattare inte heller gick av för hackor! Vi hade en tekniker, Kroon tror jag han hette, som var en hejare på att trimma dessa mackapärer. Vid ett tillfälle hade jag till uppgift att leda en grupp J 34 ur F 18 från Tullinge till Frösön, där de våra skulle göra ett besök. Under vägen skulle de sättas på av en grupp J 29 ur F 4, det var i förväg uppgjort. Jag hade perfekt både radaroch radiokontakt med förbandet hela vägen upp genom landet, gruppen gick ju ganska högt, c:a 12 km. Nästan framme vid Bräcke, som ligger strax innanför Södertälje-08:ans maximala räckvidd på 40 mil, såg jag plötsligt den fientliga jakten och kunde ge en hastig jaktvarning innan kurvstriden började och alla försvann under radarhorisonten! Efteråt fick jag veta att denna lilla varning bidrog till att F 18 sopade banan med F 4 (ansåg F 18-förbandet i alla fall). Som sagt en enkel 5-wattare kunde också vara bra att ha! Jag förmodar att vilken sketen mobiltelefon som helst idag har lika mycket effekt! Ursäkta denna nostalgiska utvikning, åter till middagen: Wallenbergarna fyllde nu våra magar. Som tillbehör till fikat vankades ett uppträdande av våra Sällskapstutare, Tomas och Örjan Granqvist. Några låtar av t ex Bellman, Taube och Stig Olin kunde avnjutas. Broderduon fick fin trumassistans av den lokalt engagerade slagverkaren Lars Thelander. Tack till alla musikanterna för denna synnerligen stämningshöjande stund! Gunnar Laninge tilldelades i sammanhanget ett diplom och en putte gurgelvätska som tack för det synnerligen välordnade mötet. Tack Gunnar, det var vackert gjort av dej att bjuda in dina gamla kollegor! Vi längtar redan tillbaks! I den slipsnålsbeprydda församlingen hade insmugit sig hela fyra herrar utan detta insignium. Eller egentligen var dom ju faktiskt där av legitima skäl, de var förstås inviterade till att bli medlemmar. Det var Cleive Hornstrand, Sten Myrberger, Jan Otterström och Owe Wagermark, som nu ställdes mot väggen för att förklara sina företräden inför den svårflirtade församlingen. Skulle de bli godkända, eller? Jodå, det visade sig att herrarnas bakgrund kompletterade varandra mycket bra. Cleive har sysslat med ekonomi, Sten har sett till att vi fått radarstationer, Janne har varit djupt inblandad i utbildningen av Rrjalar, medan Owe, som kanske hade det lite tunt vad gäller Rrjaleriet, lätt kompenserade detta med att vara en hejare på att kränga flygplanet Gripen ute i världen. Sammantaget visade kandidaterna tydligt vilken stabil grund en Rrjalutbildning utgör vid avstampet mot andra inriktningar i livet. Alla bepryddes högtidligt med vår unika slipsnål och betutades av 1. Tut. Granqvist. Välkomna i gänget! Gunnar Laninge hade efter middagen åter vänligheten att ge oss mera roande och intressant information om Odd Fellow och dess kvinnliga motsvarighet Rebecka. Orden har verkligen en spännande historia och stort engagemang i nutiden! När tid finns brukar medlemmarna utsättas för ett Rrjaltest, av mer eller mindre komplicerat slag. Möjlighet fanns denna kväll endast för en snabb variant, och provet bestod därför i att utföra Död räkning! En Gammal Rrjal måste ju vara expert på det, eftersom såväl jakt som fi har för ovana att tidvis inte synas på PPI:et. Skall man kunna hitta dem igen måste prediktion på lösan grund utföras, ofta baserat på radarns rotationshastighet. I detta fall hade Sekretariatet valt PS-08 Gripen i Södertälje som mall, den roterade på sin tid klockrent med fyra varv per minut. Uppgiften blev att sittande och blundande, utan artificiella hjälpmedel såsom armbands- eller flygplanur, bedöma den tid som det tog för Gripen att rotera 10 varv. När man bedömde att tiden gått, skulle man resa sig upp. Den som sist reste sig före signalen skulle bli den som vann ett fint pris. Stämningen var nu förtätad. Startsignalen gick och under två och en halv minut hördes bara den tunga andningen hos de pressade och kallsvettiga tävlingsdeltagarna. När den stipulerade tiden gick ut löd en skarp signal från det förfinade tidtagningsinstrumentet (Sällskapssekreterarhustruns äggklocka). I så gott som samma ögonblick hade tusenkonstnären Jan Fippe Bergman just rest sig, sist av alla före signalen! Det ska erkännas att rätt många andra också var tidsmässigt nära, men som sagt Bergman var allra närmast! Han förärades som pris för sin bedrift

5 5 inte mindre än sex flaskor singelmalt (må vara rätt små, men ändå )! Efteråt avslöjade han faktiskt sin vinnande metod: Han är ju läkare och har stenkoll på sin puls. Den tog han till hjälp för att bedöma tiden, den rackaren! Men, OK, inget sades i tävlingsföreskrifterna att metoden inte var tillåten så, väl bekomme, Doktor Bergman! Tiden gick som vanlig fort, och vår Vördade Seniormedlem Sven-Olle Olson, en allt trognare deltagare vid våra kontakter, höll ett stiligt tacktal, kryddat med trevliga minnen från gångna tider. Den trägna personalen som sett till att vi fått allt det goda tillagat och framdukat, avtackades på traditionellt sätt med en rejäl avslutningssång, och därmed inleddes en del avtroppning. Men rätt många, som ännu inte gett upp, fortsatte Rrjal-umgänget i den välförsedda baren ganska långt framåt midnatt (och drygt det). Där kunde vi också beblanda oss med ett ståtligt beklätt gäng Odd Fellow-medlemmar, som varit samlade i en annan del av huset. Trevliga bekanstskaper! Därmed kunde ännu en kontakt anses avslutad. Programmet för nästa möte luftades aldrig offentligt, men det kan avslöjas att flera planer närs, så att det kan nog bli ett vårmöte även 2009! Information om var, hur och när kommer när så är dags! Och så ber Sekretariatet att få tacka alla som har orkat läsa ända hit. Och än en gång STORT TACK till alla arrangörer, medverkande och deltagare, alltid lika kul att träffas! Alla önskas ett gott liv tills vi ses nästa gång! PS. Som extra bilaga bifogas ännu en avrapportering i mera kompakt format, skriven av den sprillandes nye medlemmen Cleive Hornstrand. Utmärkt initiativ, Cleive! PPS. Bilder från kontakten finns utlagda på Bidrag till albumet finns hittills bara från Sekretariatskameran och Dr Bergman. Flerbilder tas gärna emot via e-post till bo@fundell.com eller ännu hellre på CD med snigelpost till Bo Fundell, Östra Värbovägen 5, GRUNDSUND.