Förundersökning 4. Södra Råda gamla kyrka Taklag och innertak. GÖRAN ANDERSSON oktober 2007

Transkript

1 Förundersökning 4. Södra Råda gamla kyrka Taklag och innertak GÖRAN ANDERSSON oktober 2007 ANNA BLOMBERG - ANNE-CATHERINE BONNIER - ROBERT CARLSSON - STIG NILSSON - MAGNUS SJÖHOLM PETER SJÖMAR

2 Södra Råda gamla kyrka. Förundersökning 4 G Andersson, jul (46) Innehåll Sammanfattning... 3 Förutsättningar.. 4 Frågor och tillvägagångssätt 5 Södra Råda gamla kyrka 11 Uppgifter från arkiv och litteratur Taklagen i de övriga undersökta kyrkorna 23 Granhult.. 23 Pelarne Stenberga 28 Tångeråsa Torpa Sammanfattning av de jämförande studierna. 37 Treklövervalven. 39 Funbo och Tuna kyrkor 39 Söderby Karl. 40 Tensta.. 42 Virkesval. 43 Södra Råda. 44 Referenser. 44

3 Södra Råda gamla kyrka. Förundersökning 4 G Andersson, jul (46) Förundersökning 4, oktober 2005 Inom ramen för Södra Rådaprojektet ska den nedbrunna medeltida timmerkyrkan rekonstrueras. På uppdrag av Södra Rådaprojektet har Hantverksskolan Dacapo genomfört Förundersökning 4 för att undersöka det hantverksmässiga utförandet av taklaget i Södra Råda gamla kyrka och jämföra detta med andra timrade kyrkor ifrån samma period. En särskild, mindre undersökning av innertakets treklövervalv gjordes i oktober 2006 för att undersöka bevarade treklövervalv i andra kyrkor. Denna undersökning sammanfattas här, men redovisas också som en separat rapport. 1 Förundersökning 4 är den fjärde i en serie av sex planerade förundersökningar med material- och teknikhistorisk inriktning som ska redovisa de byggnadstekniska problem som man står inför i samband med rekonstruktionen. 2 Beslut har under förundersökningsfasen fattats som innebär att det är det medeltida utförandet som så långt som möjligt ska rekonstrueras. Förundersökningen genomfördes av Anna Blomberg, slottsarkitekt, Anna Blomberg Arkitektkontor Anne-Catherine Bonnier, docent, Riksantikvarieämbetet Stig Nilsson, timmerman, Stig Nilsson Byggservice Magnus Sjöholm, timmerman, Flors snickeri/högskolan på Gotland Peter Sjömar, docent, Hantverksskolan i Mariestad Göran Andersson, samordningsansvarig, Timmerdraget Fältmaterial, bearbetat material från deltagarna, ritningar, fotografier samt slutlig rapport förvaras i original på Hantverksskolan i Mariestad. Sammanfattning Taklaget i Södra Råda gamla kyrka, med sin blandning av åstaks- och takstolskonstruktion, var det sista i sitt slag i landet. Konstruktionen var en lösning för att kunna bygga ett kyrkorum med ett välvt, gotiskt innertak. Innertakets treklövervalv är idag mycket sällsynt och innan branden var det det enda bevarade i en träkyrka. Valvet var ett ganska avancerat bygge som konstruktivt skiljde sig från valven i de stenkyrkor som studerades i undersökningen. Treklövervalvet i Södra Råda var gjort av hela valvbågar som hängdes i den övriga takkonstruktionen till skillnad mot stenkyrkornas valv som var mer integrerade med takstolarnas saxsparrar och högben. Taklaget hade konstruktiva brister där byggarna främst förefaller ha varit okunniga om de stora krafterna i sidled och det mest troliga är att man har åtgärdat bristerna i efterhand genom kompletteringar av konstruktionen. Om dragstagen av järn var ursprungliga vet vi ännu inte. Trots bristerna i taklaget och i varje fall inledningsvis stora påfrestningar på hela kyrkobyggnaden har innertakets konstruktion bibehållits förvånansvärt intakt. Kan det vara så att kompletteringarna av byggnadsstommen 1 Carlsson R, Treklövervalvets konstruktion. 2 Andersson G, Förslag till program för nationellt nätverksprojekt för rekonstruktionen av Södra Råda gamla kyrka, rapport 2002

4 Södra Råda gamla kyrka. Förundersökning 4 G Andersson, jul (46) som saxsparrarna i taklaget och dragjärnen gjordes innan valvbågar eller i varje fall takbrädor och repstavar monterades? Vid jämförelserna med övriga bevarade timmerkyrkor förefaller det inte funnits något enhetligt och likartat system för att sträva konstruktionerna. I Södra Råda har troligen längdförstyvningen varit med från början men däremot inte de tvärgående förstyvningarna. Längdmåtten går att få en bra uppfattning om genom ritningsdokumentationen. Dimensionerna på olika virken är något mer osäkert. Placeringen av de nedre delarna av snedsträvorna som förstyvar taklaget är något osäker. Hur själva infästningen av dessa har gjorts i den nedre delen vet vi inget om. Materialkvalitéerna i taklaget, vilken typ av utbyte det har varit i de olika delarna, liksom framställningsprocessen och materialbearbetningen vet vi ingenting om. I de övriga undersökta kyrkorna förekommer både fulltimmer och stockar som kluvits två gånger till kvartstimmer i de olika takstolsdelarna. I Granhult och Tångeråsa (koret) är högben och hanbjälkar till övervägande delen framställda ur kvartstimmer. I Pelarne och Stenberga är samtliga delar av fulltimmer. I samtliga taklag, med få undantag, har man prioriterat skarpa kanter på allt virke till takstolarna. I flera fall har tillverkningen av takstolsvirket gått till så att två sidor huggits släta och räta och med 90 graders inbördes vinkel. De övriga två sidorna har huggits mer på frihand men med de eftersträvade skarpkanterna. Man har på flera håll bibehållit rot-toppform och roten är oftast vänd nedåt i högbenen. Förutom i den äldsta kyrkan, Granhult, är förbindningarna gjorda som enkla raka blad och högben, hanbjälkar och snedsträvor är halvade i varndra. Genomgående används trädymlingar men snedsträvorna i Stenberga är spikade. Den yttre takformen har prioriterats och takstolarnas övriga delar har monterats med varierande grad av systematik och noggrannhet. I Granhult och Stenberga har virket huggits på vintern, bilats till bjälkar och sparrar på våren och eventuellt torkat något för att därefter huggas samman till takstolar. Med undantag av Granhult har de undersökta taklagen tillverkats systematiskt på så sätt att de huggits ihop och dymlats från ett håll som sedan vänts åt samma håll vid monteringen. Endast i Stenberga finns timmermansmärken som visar ett mycket systematiskt märkssystem för samtliga delar i taklaget. I Granhult kan vi av spår efter yxor att döma konstatera att takstolarna har dymlats ihop i ett liggande läge. Om det gjorts nere på marken eller uppe på timmerstommen går inte att avgöra. Förutsättningar Södra Råda gamla kyrka brann ned till grunden i november Nu återstår den grundläggning som gjordes i samband med restaureringen 1913 samt ett nästan komplett, men brandskadat, syllvarv. Längs norra delen av kyrkan återstod ytterligare 4-5 timmervarv. Resten av det byggnadsvirke som fanns kvar efter branden förvaras under ett skyddande tak intill kyrkan. Samtliga virken är kraftigt

5 Södra Råda gamla kyrka. Förundersökning 4 G Andersson, jul (46) brandskadade. Av innertaken och taklaget (= takåsar, sparrar, taktro/undertak för spåntäckningen) finns endast spik och brandskadade väggband kvar. Kyrkobyggnaden blev alltså i det närmaste totalförstörd och de rester som finns kvar av konstruktionen kan ge en del, men ganska få, svar på hur kyrkan var byggd. Den befintliga dokumentationen i form av foton, ritningar och övriga handlingar ger ytterligare upplysningar men fortfarande är en lång rad detaljfrågor obesvarade. För den här undersökningen av takkonstruktionen ger arkivmaterialet få uppgifter om tillståndet före restaureringen I ATA finns en längdsektion genom kyrkan samt en tvärsektion genom långhus respektive kor gjord av Hjort & Nykvist 1908 och kompletterad av Wirén Dessa har legat till grund för den förstudie i form av en modell av kyrkan som gjordes innan dessa förundersökningar startade, se 3 De antaganden om den principiella konstruktionen av åsar, taksparrar/högben, hanbjälkar och snedsträvor som gjordes vid modellbygget kvarstår och troligen finns inget ytterligare material som kan hjälpa till att besvara de kvarstående frågorna om konstruktionen. Foton från kyrkans vindar saknas och detaljfrågor om material, bearbetning och detaljlösningar, utöver Lundbergs/Söderbergs artikel från , går därför inte att få svar på, se vidare nedan. Av innertakens treklövervalv finns en mängd foton som främst dokumenterat de unika målningarna, men här går också att utläsa en del om hur de har byggts. De ganska fåtaliga iakttagelser som kan göras i brandresterna måste därför jämföras med undersökningar av likvärdiga byggnader för att frågor kring material och bearbetningsmetoder ska kunna besvaras. Denna undersökning bygger vidare på resultaten i Förundersökning 1, 2 och 3 samt förstudien genom modellbygget. Frågor och tillvägagångssätt Övergripande frågeställning En stor och övergripande fråga som genomsyrar hela serien av förundersökningar rör byggnadsuppgiften som helhet. Kyrkorna var i alla avseenden betydligt större byggnader än allmogens vanliga gårdshus under talen. Timmerbyggandet hade vid den tiden inte särskilt många generationer på nacken i Sveriges skogsbygder. Hur komplicerad var uppgiften? Var det tillkallade specialister som byggde eller var det traktens bönder som svarade för hantverksskicklighet, materialoch metodkunnande? 5 Ytterligare en stor fråga är att om möjligt försöka klarlägga hela byggprocessen, från det att timret synas ut i skogen till det att det sista takspånet är spikat vid taknocken. För det behöver vi undersöka olika detaljer i virkesberedningen och 3 Södra Råda gamla kyrka i skala 1:20, S Nilsson, feb Frågor om konstruktionen och virkesbearbetningen i Södra Råda gamla kyrka, S Nilsson och G Andersson, jan Lundberg E & Söderberg U, Södra gamla kyrka i Fornvännen Sjömar menar att timmermännen och timmerbyggnadskonsten tillhörde bondebefolkningen, men att takstolar och de mer avancerade knutarna i de tidigaste timmerkyrkorna (Granhuilt, Tidersrum) visar att den tekniken kan ha införts av utbildade hantverkare.

6 Södra Råda gamla kyrka. Förundersökning 4 G Andersson, jul (46) byggmetoden. Hur noggrann var man i virkesval och ytbearbetning? Hur medvetet och ändamålsenligt var valet av olika konstruktiva lösningar? Vad prioriterades - form och estetiskt uttryck, konstruktiv funktion eller resurseffektivetet? Hur noggrann var man vid måttagningen och med att hålla lod- och vågmått? Vi vill helst kunna göra en bedömning av precisionen i utförandet. Slutligen försöker vi också undersöka metodkunnandet, d v s hur förtrogen man förefaller ha varit med den valda byggmetoden i sin helhet - ex. liggtimring, åstakskonstruktion eller takstolskonstruktion när det gäller resursutnyttjande, systematik och noggrannhet samt konstruktivt ändamålsenliga lösningar. Dessa mer övergripande frågor är, särskilt avseende timringen, utförligt redovisade i Förundersökning 3. Att få reda på precis vem som byggde och hur hela processen gick till i alla detaljer kan vi inte räkna med att besvara. Men det leder oss ändå mot detaljiakttagelser som kan ge delar av svaren som kan vara viktiga inför rekonstruktionsarbetet. Medeltidens takkonstruktioner Takstolen kan med statiskt olika konstruktionsprinciper överbrygga stora spännvidder. Den är en teknisk lösning på ett rumsligt problem, en beställning av ett rum som vid ett kyrkobygge skulle vara stort nog för att rymma församlingsmedlemmarna och i övrigt estetiskt svarade mot tidens liturgi. Under 1200-talet förekommer säkert vikingatidens långhus och de liggtimrade byggnaderna sida vid sida i den profana bebyggelsen utanför städerna. Långhuset kunde byggas oändligt långt men förutsatte takbärande stolpar som med ganska täta mellanrum är placerade inne i rummet för att minska takets spännvidder. Timmerhusen med sina takåsar vilande på de timrade gavelröstena kunde i princip byggas oändligt breda med den begränsande förutsättningen att det fanns mellanväggar som stöd för åsarna. 6 Båda principerna/byggmetoderna har alltså sin begränsning så att det inte går att göra alltför stora rum utan någon form av stöd av stolpar eller mellanväggar. Med takstolar kan man bygga tak över breda rum utan stöd i form av stolpar/pelare eller mellanvägg. Och till skillnad mot de timrade stugorna och uthusen kunde rummen i princip byggas oändligt långa. Oavsett om det var det vikingatida/tidigmedeltida långhuset eller timmerhuset som var den mest bekanta byggmetoden vid den här tiden i Södra Råda så var i varje fall takstolen en tämligen okänd konstruktion och en obekant teknisk lösning. I Sverige finns många bevarade medeltida takkonstruktioner, den helt övervägande delen finns i stenkyrkor. 7 Kyrkornas takkonstruktioner delas under medeltiden in i tak med romanska och gotiska takstolar. Den romanska takstolen utgörs i princip av en triangel där den nedre bjälken, bindbjälken, förbinder högbenen och vilar på krönet av stenkyrkans långväggar (murremmarna) eller timmerkyrkans översta stockar i långväggarna (väggbanden). Inuti triangeln förekommer olika former av 6 I bostadshus förefaller avståndet mellan väggarna ha varit max. 6-7 m och i uthus kan de vara upp mot c a 10 m. Att det är kortare och därmed mindre rum i bostadshusen kan förklaras med att i dessa krävdes troligen större täthet och stabilitet, krav som bör ha varit likartat i kyrkorna. Se Andersson 2001 samt Sjömar 1988: Kina Linscott, Hantverksskolan i Mariestad, arbetar f n med en översikt över de medeltida takkonstruktionerna i Sverige på uppdrag av Svenska kyrkan.

7 Södra Råda gamla kyrka. Förundersökning 4 G Andersson, jul (46) strävsystem. Med bindbjälken blir det inga sidokrafter som trycker väggarna utåt. Kyrkorummet får en platt avslutning, antingen med de relativt tätt placerade synliga bindbjälkarna, eller med innertak av brädor spikat under bindbjälkarna. De gotiska takstolarna svarar mot det estetiska/liturgiska kravet att öka takhöjden genom olika former av valvkonstruktioner med en stegrande takhöjd mot rummets mitt. I sin renodlade form övergavs då bindbjälken i den gotiska takstolen och en annan konstruktion av takfoten och andra strävsystem infördes för att motverka sidokrafterna på väggarna. 8 Bilden t v visar en romansk takstol med en s k bindbjälke längst ned i triangelns bas. T h en gotisk takstol utan bindbjälke och med plats för ett välvt innertak. Ytterligare en väsentlig skillnad mellan medeltidens timmerkyrkor och profana byggnader bör påpekas. Taken hade en helt annan resning med takvinklar på mellan grader i förhållande till bondebebyggelsens timmerhus vars tak troligtvis varierade mellan grader. De låga takresningarna och den stabila konstruktionen i de profana byggnaderna hanterade i huvudsak vertikala krafter, av sin egentyngd eller eventuella snölaster. Kyrktaken med sina höga branta takfall var relativt lätta konstruktioner och snön blev knappast liggande. Statiskt medförde även de, optimalt utförda, bara vertikala krafter på den underliggande byggnadsstommen. Däremot är takens och gavelröstenas ytor så stora att vindlasterna måste ha varit ett stort problem som påverkade hela byggandens stabilitet. I denna undersökning kommer vi inte att närmare gå in på de hantverksmässiga skillnaderna mellan romanska och gotiska takkonstruktioner. Södra Rådas takkonstruktion svarade mot det gotiska kyrkorummets program och utfördes med ett elegant treklövervalv i trä. De jämförelser som gjordes med andra kvarvarande timmerkyrkors taklag undersökte istället metodkunnandet genom att söka likheter och skillnader i materialval, materialbearbetning, systematik och prioriteringar ur estetisk eller konstruktiv synpunkt. Södra Rådas tak Takkonstruktionen i Södra Råda gamla kyrka kan beskrivas som en blandning mellan timmerhusens åskonstruktion och den renodlade kyrktakstolen. Av de kvarvarande timmerkyrkorna har samtliga kyrkor takstolar. Några av dessa har (hade) timrade gavelrösten (Hammarö, Stenberga, Vireda, Södra Råda Tångeråsa har en mellanform med dymlade, grova plank). Bara Södra Råda hade en åssparrkonstruktion, d v s åsar intimrade i gavelröstena som sparrarna/högbenen vilade på, de övriga kyrkorna har takstolar. Södra Råda var den enda bevarade kyrkan med denna blandning av konstruktionsprinciper. Idag finns ingen kvar och det är svårt att säga hur vanlig denna lösning har varit. Att det funnits i systerkyrkan 8 Sjömar 1988:65-75.

8 Södra Råda gamla kyrka. Förundersökning 4 G Andersson, jul (46) Hammarö är mycket troligt då de uppvisar så stora likheter i övrigt. Hammarö kyrkas tak byggdes om vid 1800-talets mitt och då försvann den medeltida konstruktionen. Dagens tak, som återtagit den medeltida formen är ett resultat av restaureringen Innertakens treklövervalv i Södra Råda var unika för de bevarade medeltida träkyrkorna. Även i medeltidens stenkyrkor är denna typ av valv i trä mycket ovanliga. Tvärsektion mot väster i långhuset. Den redovisade takstolen är troligen den tredje från väster. Blandningen av konstruktionsprinciper reser frågan som redan nämnts inledningsvis om vem det var som fick i uppgift att bygga, eller mer precist: vilken slags byggkunskap hade den eller de som uppförde kyrkan? Och vilka var ambitionerna och de tillgängliga resurserna? Utifrån främst ritningarna från 1908 men även annat arkivmaterial kan vi redan innan denna fältundersökning konstatera att kunskapen om ett stort kyrkobygge i liggtimmer inte var fulländad hos den eller de som stod inför uppgiften i början av 1300-talet i Södra Råda. Att kunskaperna om liggtimring inte var helt välutvecklad konstaterade vi redan i tidigare förundersökningar (se Förundersökning 3). Att takkonstruktionen har några av takstolens attribut, som vid takfoten och hanbjälken, gör inte att man kan kalla detta en takkonstruktion bestående av takstolar. Den har minst lika mycket släktskap med de vanliga timmerhusens ås-sparrkonstruktion: åsar intimrade i gavelröstena som stöder sparrar (högbenen i en takstol) från nock till takfot. Uppgiften att bygga en kyrka med gotisk resning och välvt innertak har man klarat av. Treklövervalvet är en avancerad byggnadsuppgift som löstes elegant. Men kunskapen om renodlade, och mer statiskt och konstruktivt avancerade gotiska takstolar med intrikata system av hanbjälkar och saxsparrar har inte funnits. Det

9 Södra Råda gamla kyrka. Förundersökning 4 G Andersson, jul (46) finns anledning att använda sig av Erik Lundbergs konstaterande vad gäller byggmästaren: Vår mästare skulle då ha hört hemma i gårdens och herresätenas byggnadskonst. Han har fått ett för honom egentligen främmande uppdrag när det gällde att uppföra S. Råda kyrka. 9 Mer preciserade frågor Svar på alla detaljfrågor kring det hantverksmässiga utförandet inför rekonstruktionsarbetet går inte att få utifrån brandresterna i Södra Råda eller arkivuppgifterna. Jämförelser med andra bevarade timmerkyrkor gjordes därför i undersökningen. De syftade mindre till att hitta exakta förlagor till specifika tekniska lösningar som vi inte vet något om i Södra Råda utan mer för att få ledtrådar till en historiskt rimlig ambitionsnivå för rekonstruktionen av taklaget och innertakets valv, både i sin helhet och i sina delar. I denna undersökning har vi därför tittat närmare på det följande som rör materialval, noggrannhet och precision vid materialbearbetningen, metod och systematik när det gäller mått och dimensioner samt arbetsprocessen. Vilket trädslag, om möjligt vilken del av stammen, vilket utbyte (hel-, halveller kvartsstock) och hur är topp och rot placerad i byggnadsdelen? I vilken utsträckning har trädymlingar eller spikar använts? Hur noggrann har man varit med måtten mellan de olika takstolarna? Kan vi avgöra (mäta) om det är så att den yttre formen på takstolarna har varit styrande (rimligt)? Skiljer sig måtten åt mellan olika knutpunkter i de olika takstolarna (av samma typ)? Hur noggrann var man med dimensionerna i olika byggnadsdelar? Hur har man förhållit sig till våg och lod, i stort (ex. hela takstolen) och i smått (ex. räta vinklar på bjälkar och sparrar)? Vilken hantverksmässig precision kan vi utläsa i arbetet, hur är spräckning, bilning och ev. hyvling utförd? I vilka delar finner vi respektive teknik? Hur är förband/knutpunkter utförda? Går arbetsgången i de olika momenten att utläsa, har man använt sig av ett system eller flera, eller förefaller det helt osystematiskt (titta efter märkssystem!)? Arbetsprocessen i Södra Råda kan förefalla tämligen given eftersom det rör sig om en ås-sparrkonstruktion men det kan ändå vara lärorikt att fundera på hur byggarna gjorde i de andra kyrkorna? - gjordes takstolarna komplett klara enligt mall på marken och sedan firades upp i sin helhet? - eller demonterades de färdiggjorda takstolarna och firades upp som delar för att monteras ihop på plats? - bearbetades virket på marken till rätt dimensioner och sedan firades upp på timringen där själva takstolen gjordes färdig enligt mall (får man till slut plats att göra på det viset?). 9 Lundberg & Söderberg 1969.

10 Södra Råda gamla kyrka. Förundersökning 4 G Andersson, jul (46) Torpa Stenberga Tillvägagångssätt Utöver undersökningar av arkivmaterialet och timmerresterna i Södra Råda har Granhult, Stenberga, Torpa och Tångeråsa kyrkor undersökts. Kyrkorna har valts för att de är uppförda vid ungefär samma tid (ungefärligt perioden ) som Södra Råda gamla kyrka (ca 1320) och är till volym och virkesdimensioner också jämförbara. Några få uppgifter om Pelarne kyrka från Förundersökning 1 har fogats till redovisningen. Vid arbetet med dessa byggnader delade arbetsgruppen upp sig på två arbetslag där antikvarie, arkitekt och hantverkare ingick. De undersökta delarna har mätts och fotograferats. Utöver mätbara värden har hantverksmässiga iakttagelser och bedömningar gjorts och antecknats i korta beskrivningar i löpande text. Merparten av de insamlade uppgifterna i denna undersökning har registrerats genom uppmätningsritningar (detaljer) och en del fotografier. I oktober 2006 genomförde Anne-Chaterine Bonnier, Anna Blomberg och Robert Carlsson en undersökning av bevarade, medeltida treklövervalv av trä. De kyrkor som studerades då var stenkyrkorna i Funbo, Tuna, Söderby Karl och Tensta i Uppland. Litterering LV LN LS LÖ N LÖ LNsa KN KS KÖsa KÖ L Långhus K Kor sa Sakristia va Vapenhus N Norr Ö Öster S Söder V Väster I förekommande fall anges stockar på var sida om en öppning med angivelsen mot vilket väderstreck de ansluter. Ex: stockarna i långhusets östra vägg som finns norr om koröppningen = LÖ N. Därefter anges numret på stockvarvet räknat nedifrån - LÖ N 4.

11 Södra Råda gamla kyrka. Förundersökning 4 G Andersson, jul (46) Vid registreringen har vi utgått från samma litterering av väggarna i samtliga kyrkor. Därefter benämns väggstockarna med 1, 2, 3 osv. vidare nedifrån, där den understa stocken (syllen) i korets södra vägg alltså får beteckningen KS 1. Littereringen av väggstockar i timmerbyggnader är vanligen en annan och oberoende av väderstreck, men terminologin vid kyrkobeskrivningar utgår alltid från väderstreck och vi har därför valt att använda det även här. Vi förutsätter också som i gängse beskrivningar att koret är placerat rakt i öster. Littereringen gör att närmast varje byggnadsdel i en timmerkonstruktion kan märkas individuellt. Det gör också att man automatiskt kommer att tänka hantverksmässigt, i timmervarv, vilket är viktigt för att förstå en timmerkonstruktion. Takstolarna i Södra Råda gamla kyrka har littererats från väster till öster så att den västligaste takstolen långhuset har beteckningen TL 1 och den östligaste TL 11. I koret blir beteckningarna på motsvarande sätt TK 1-5. Södra Råda gamla kyrka Uppgifter från arkiv och litteratur Yttertaket Som nämndes inledningsvis var Södra Råda gamla kyrkas taklag en blandning av timmerhusens åskonstruktion och den renodlade kyrktakstolen. Ritningsmaterialet innehåller två tvärsektioner i kor respektive långhus samt två längdsektioner från söder respektive norr genom hela kyrkan. Längdsektionerna är ritade som ett snitt genom kyrkans mittaxel med en elevation som visar långhusets och korets innerväggar samt den norra respektive södra halvan av treklövervalven i långhus och kor. Det gör att den nedre tredjedelen av taklaget inte är synlig bakom treklövervalvet och förblir oredovisad. Vi kan alltså inte få reda på exakt hur denna så viktiga del, mötet mellan taklag och timmerväggarna, såg ut i hela kyrkans utsträckning utan bara i vid de punkter som tvärsektionerna redovisar. Det tredimensionella modellbygget hjälpte oss att tränga djupare in i ritningarna och att försöka förstå var alla strävor rimligtvis har tagit vägen bakom treklövervalvet och hitom kyrkorummens mittaxel. Modellen är en logiskt rimlig tolkning av ritningarnas alla streck.

12 Södra Råda gamla kyrka. Förundersökning 4 G Andersson, jul (46)?? Längdsektion mot söder. En stor del av takkonstruktionen döljer sig på ritningen bakom valven, från valvhjässan och ned till valvanfangen. Endast en takstol i kor resp. långhuset är redovisade. Var och hur snedsträvornas nedre delar slutar är därför svårt att avgöra. Kyrkan hade tre timrade gavelrösten, två i långhuset och ett i det mindre korets östra gavelvägg. Långhusets östra gavelröste var gemensamt för de båda rummens takkonstruktion (LÖ). Över sakristian fanns ett enkelt pulpettak med sparrar som fästs in i korets norra vägg och huggits in något i den norra väggens (LNsa) väggband. Hur infästningen av sparrarna gjorts i korväggen framgår inte av ritningar eller hittills studerade fotografier. De tre gavelröstena förefaller enligt ritningar vara timrade på samma sätt och med samma dimensioner som de underliggande gavelväggarna. Dimension eller bearbetning kan annars vara annorlunda i detta avseende, jfr ex Tångeråsa och Stenberga. Med sina gotiska innertak har ungefär undre hälften av gavelröstena varit synliga inifrån kyrkorummen och av fotografier att döma är det ingen skillnad mellan bearbetningen av timret i röstena jämfört med de närliggande, övre ytorna i de övriga väggarna. I både kor och långhus har åsar, här bjälkar bilade på fyra sidor, timrats in mellan timmervarven i röstena. Det fanns fyra sådana åsar över långhuset och fyra över koret. Samtliga åsar hade en stabiliserande funktion för de höga gavelröstena. I byggskedet har de hjälpt till att stabilisera men effekten har rimligen varit mycket måttlig om de eller röstena, eller en kombination, inte samtidigt strävats från marken eller timmerväggarna. Sedan taksparrarna (högbenen) fästs till åsarna (de övre) och taktrons brädor fästs i sparrarna har hela taklaget förstyvats väsentligt. Av de fyra åsarna över respektive rum var endast de övre paren åsar direkt kopplade till yttertakets konstruktion. De undre paren åsar tolkar vi som att de primärt var avsedda för innertaket.

13 Södra Råda gamla kyrka. Förundersökning 4 G Andersson, jul (46) Hanbjälke Högben Övre ås Övre ås Undre ås Undre ås Tvärsektion långhus. Av både ritningar och fotografier framgår att de övre åsarna var timrade med utknut vilket gav möjlighet till en stabilare förbindning vid dessa punkter som var utsatta för starka krafter. Även väggbanden (övre stockarna i långväggarna som är upplag för takkonstruktionen) var timrade med utknut. Hur dessa knutar var utförda framgår inte av någon dokumentation. De övre åsarna i koret var inte timrade med utknut i gavelväggen mot väster, det framgår av ritningar och interiörfotografier av långhusets östgavel (LÖ enligt ovan). Inte heller någon av de fyra undre åsarna var enligt exteriörfotografier och ritningar timrade med utknut. Det rimligaste är att tänka sig att dessa knutar har gått igenom timmerväggarna men saknar utknut enligt samma princip som korväggarna i övrigt är timrade in i långhusets östra gavelvägg. Korväggarnas knutar är synliga på fotografier i denna vägg (jfr Förundersökning 3). Den övre åsen i korets norra takhalva samt de båda undre åsarna i koret borde också ha varit synliga i långhusets västgavel, men det är mycket svårt att avgöra utifrån fotografierna. Hur dessa knutar i övrigt är gjorda kommer vi inte att få reda på. Troligtvis var de gjorda med rak bladning och en dymling som de övriga väggknutarna. Eller möjligen, för att göra förbindningen något bättre, med lutande hak och blad så som det gjorts i varannan förbindning i mötet mellan kor- och långhusvägg i Hammarö kyrka (jfr Förundersökning 3). Över långhuset fanns elva takstolar. Dessa bestod av sparrar från vardera takhalvan som vilade mot de övre åsarna samt var förbundna med varandra i nocken. Sparrarna tog stöd mot åsarna c a 1/3-del av totalsträckan (närmare 2/5) upp från takfoten. C a 1/3-del ned från nocken var sparrarna förbundna med en hanbjälke. Koret följde samma huvudprincip, sparrar som vilade på de övre paren åsar och var förbundna i nocken utan att vila på en nockås, men saknar hanbjälke. Koret hade fem takstolar varav en var fäst mot den västra gavelväggen (LÖ). De

14 Södra Råda gamla kyrka. Förundersökning 4 G Andersson, jul (46) övre åsarna stödde sparrarna på drygt halva totalsträckan räknat från väggbandet. Att sträckorna mellan mötespunkterna för olika typer av försträvningar inte exakt indelas i hälften, tredjedel eller fjärdedel är en typisk bild från medeltidens takstolar 10 Hur noggrann man varit i utplaceringen av takstolarna i längsledd, d v s måttet mellan sparrarna/takstolarna nere vid väggbanden, går inte avgöra utifrån ritningarna då mötet sparrar-väggband inte redovisas. Om man på ritningen mäter i höjd med innertakets valvkrön förefaller det vara någorlunda jämna mått, men detta säger inte mycket då det är svårt att avgöra noggrannheten hos byggarna utifrån en uppmätningsritning i skala 1:25 och där en mycket lång tids deformationer gör måtten högst osäkra. Ritningen ovan är en uppmätning av långhusets norra väggband i brandresterna. Haken i stocken är urtagen för takstolarnas infästningar. Haken var brandskadade och mycket få skarpa kanter var kvar som möjliggjorde en exakt mätning. Men uppmätningen visar att utplaceringen av takstolarna har gjorts med stor noggranhet. Avstånden mellan haken är i genomsnitt 87 cm med ett spann på 85 till 89 cm. 10 Sjömar 1988:

15 Södra Råda gamla kyrka. Förundersökning 4 G Andersson, jul (46) I modellen syns förstudiens tolkning av hur takfoten var gjord med virken som halvats i varandra och förbundits med trädymlingar. Bilden visar en takstol där också en av tre valvbågar är placerade. På takstolens bortre sidan går en utanpåliggande sträva som är fäst i den undre åsen. Sparrarna (i både långhus och kor) var inte direkt inhuggna och fästa i väggbanden som är det normala i vanliga timmerhus. Istället bestod takfoten av en triangel som var vanlig i de gotiska stenkyrkorna: till sparren/högbenet var fogat en horisontal stickbjälke (c a 55 cm) och ett vertikalt stödben (c a 85 cm). Stickbjälken var nedhuggen i väggbandet och vilade bara på denna cm breda yta, till skillnad mot stenkyrkornas breda och stabilare murkrön. På tvärsektionen av långhuset syns på båda sidor en klen sträva som går från takfotskonstruktionen och upp till de undre åsarna. Om strävorna har suttit på detta sätt vid varje takstol vet vi inte. I modellen har dessa strävor placerats på tre ställen, vid varje valvbåge för innertaket. Från takkonstruktionen i Södra Råda gamla kyrka finns inga detaljritningar eller fotografier. Taktron är redovisad på sektionsritningarna i skala 1:25 från 1908 och det går därför bara att utläsa att den funnits där men inte något meningsfullt om mått och form. Våra jämförande studier av de andra kyrkorna visar att de medeltida trobrädorna är spräckta, sprättäljda och c a 1 till 1½ tum tjocka. Brädorna verkar vara taget ur timmer som varit ungefär lika grovt som väggtimret. Spåntäckningen av taket redovisas i en senare undersökning. Bristen på dokumentation av detaljer gör att vi vet väldigt lite om de förband som använts vid mötespunkter mellan olika virken. I takstolen, sparrar och hanbjälke, förefaller det som om detta utformats som bladningar halvt-i halvt. 11 Det är den 11 Lundberg & Söderberg anger att de är ordinärt sammanhuggna, ½ i ½, och de har likaledes ordinära hanband. Det är svårt att avgöra om L & S har gjort egna iakttagelser efter ett besök på kyrkvinden. De noteringar om takkonstruktionen som görs i artikeln är så sporadiska och

16 Södra Råda gamla kyrka. Förundersökning 4 G Andersson, jul (46) logiska lösningen och det är också det vi har sett i de övriga kyrkorna även om precisionen kan variera. Det är inte alltid så att virkena möts precis på hälften. Om dessa knutpunkter varit dymlade eller spikade i Södra Råda framgår inte heller. 12 På ritningarna från 1908 kan man möjligen ana en gradskillnad i detta avseende. Förbanden som hör till takstolen, inklusive takfoten, verkar ha något grövre markeringar (cirkel?) medan mindre strävor har en mindre markering (prick). Det antyder att taklagets primära system skulle ha varit dymlade, medan i varje fall mindre strävor har varit spikade. Takfotens triangel är bara redovisad i sektionerna men det är rimligt att anta att även den hade samma förband. Utöver de nämnda strävorna från takfoten till de undre åsarna hade taklaget i långhuset ytterligare ett antal strävor eller stöttor i form av sparrar för att förstyva konstruktionen. I koret saknas sådana förstyvande strävor. Korets betydligt mindre taklag var förbundet med långhuset via åsarna och taktron som spikats i den takstol som fästs mot den gemensamma gavelväggen (LÖ). Strävorna i långhuset kan indelas i två system, det ena systemet förstyvade taket främst i byggnadens längdriktning och det andra i sidled. Längdriktningen: Taktrons förstyvande verkan har redan nämnts. Ovanpå hanbjälkarna (i triangelns båda nedre hörn), låg två rundvirken som förbinder röstena och varje takstol med varandra. Hur detta är gjort i detalj går inte att se. Från varje gavelspets gick det två strävor ned till de övre paren åsar. De sammanlagt fyra strävorna tog stöd mot åsarna c a 3,5 m från respektive gavelvägg. Från de undre åsarna gick det på motsvarande sätt strävor med något mindre lutning upp mot gavelröstena och stödde mot en punkt strax innanför rundvirkena i hanbjälkshöjd. Från de undre åsarna, vid det västra gavelröstet, gick det två strävor på respektive takfall som var förbundna med den fjärde takstolen från väster (TL 4) i hanbjälkshöjd. Sidled (utöver ovan redovisade hanbjälkar och strävor från takfot till de undre åsarna): Vid takstolarna TL 4-7 fanns ytterligare strävor från väggbanden upp mot motstående sparre/högben som en form av saxsparre. De flesta strävorna mötte högbenen nära nocken, mötespunkterna skiftar ganska kraftigt i höjd. osystematiska att det kan röra sig om andrahandsuppgifter. Ritningarna från 1908 kan de knappast ha haft tillgång till. (Lundberg & Söderberg 1969.) 12 Båda sätten förekommer i de medeltida kyrkorna, Sjömar 1988:178

17 Södra Råda gamla kyrka. Förundersökning 4 G Andersson, jul (46) Takstolarna stöttades med fyra strävor från det södra väggbandet och två strävor från det norra. TL 4 och TL 6 stöttades från både det södra och det norra. Enligt ritningen skiljde sig samtliga förband mellan dessa strävor och högbenen så att de var helt utanpåliggande och inte huggna halvt-i-halvt. Strävorna redovisas endast på längdsektionen (som döljer nedre delen av takfallen) och det har varit svårt att reda ut exakt var de mötte väggbanden. Men det förefaller som att de i några fall är förbundna med takstolarna vid takfoten men i ett par fall är placerade på väggbandet en bit från takstolen. Förstyvningen i längdriktningen förefaller mer genomtänkt än den i sidled. Placeringen av de olika strävorna var utförd parvis och närmast identisk för de båda takfallen. När man timrar så höga rösten som bara dymlas och inte knutas in med fler takåsar så bör behovet av stöd för gavelröstena under byggtiden vara uppenbart. Den första hårda blåsten bör annars ha blivit en god vägledning för vad som krävdes innan taktron var på plats. Att dessa tio långa och relativt klena snedsträvor bara hade två fästpunkter (eller var konstruerade i någon form av kryssförband) vittnar ändå om att konstruktionstänkandet inte var fullt utvecklat. Åtta av tio strävor stödde just röstet. De två strävor som stödde mot en takstol hade ett förband vid just denna takstol och sammanband inte flera. Om förstyvningen i längdriktningen var logisk om än inte maximalt utnyttjad och förefaller ha varit med redan under byggtiden, så är det mer tveksamt om förstyvningen i sidled varit med redan från början. Den förefaller något slumpartad. Det var bara takstolarna i mitten som hade blivit förstärkta och av dessa var det bara två som hade strävor från båda håll vilket skulle ha bildat en mer komplett, gotisk takstol med saxsparrar. Förbanden är inte inhuggna halvt-i-halvt och de borde gå att få strävorna att förbindas med högbenen något lägre ned, något som hade gjort förstyvningen effektivare. Det verkar som dessa strävor inte varit med i det första byggskedet. Det finns inga noteringar alls i arkiven kring strävorna. De är inritade men inte kommenterade. Hade man kunnat se dem på plats hade det varit relativt lätt att konstatera om de kommit till efter nybyggnationen. Det är möjligt att förstyvningen gjordes kort efter att taklaget stod klart. Sedan rotningen (och ev. spånen) kommit på plats krävdes säkert inte mycket vind för att konstatera att det inte var någon stabil konstruktion. Strävorna har varit lätta att komplettera i efterhand: man lossade takfotsbrädan och några brädor i rotningen nära nocken och kunde sedan sticka in strävorna och göra förbindningarna. En statisk beräkning av taklaget är planerad för att utröna det troligtvis ganska komplicerade kraftspelet i takkonstruktionen och hur det påverkar den övriga byggnaden, främst när det gäller vindlaster.

18 Södra Råda gamla kyrka. Förundersökning 4 G Andersson, jul (46) Modellen från kyrkans södra sida. Vid mitten på väggbandet, strax t h om där takfotsbrädan slutar syns två kompletterande strävor som är fästa till väggbandet och inte direkt i respektive takstol. Innertaket I inledningen påpekades att innertakens treklövervalv i Södra Råda var unika för de bevarade medeltida träkyrkorna. Hur vanliga denna typ av konstruktion med valvbågar i trä var under medeltiden är inte känt. Valvbåge vid korets västvägg.

19 Södra Råda gamla kyrka. Förundersökning 4 G Andersson, jul (46) Valven i långhuset och koret bestod av ett halvcirkelformat cirkelsegment i rummens mitt och två lägre placerade, kvartsformade cirkelsegment på båda sidor om detta. I mötet mellan dessa segment och i hela rummens längd var en repstav spikad som en ytterhörnslist. Repstaven i koret finns dokumenterad i skala 1:1. 13 I mitten av långhuset fanns också en repstav som följde valvens form tvärs över rummet. Valvbrädorna var spikade mot valvbågarna som Lundberg & Söderberg anger vara fribärande och att de mot ena gaveln (i långhuset eller koret eller i båda rummen?) var instuckna i ett utskuret spår i väggen och att de vid den andra gaveln spikats i en valvbåge som i sin tur var spikad mot gavelväggen (L & S använder termen spikregel). 14 Detta förefaller mycket märkligt då det av fotografier framgår att takbrädorna vid samtliga anslutningar till gavlarna i långhus och kor vilar på bågformade reglar fästa mot timmerväggarna och att takbrädorna här rimligen har spikats uppifrån. Dessa reglar redovisas på tvärsektionen/elevationen mot väster från 1908 och valvets olika segment är där uppbyggt av sju olika delar. Motsvarande i koret (mot väster) förefaller bestå av fyra delar. Valvbågarna bestod enligt ritningarna av flera delar som sammanfogats till olika cirkelsegment. I tvärsektionen för långhus respektive kor förefaller hela bågen i långhuset bestå av sex delar och i koret av fyra delar. Om detta varit lösningen för samtliga valvbågar är osäkert. Virkena är troligtvis naturligt krokiga eller så har man på något sätt hjälpt naturen på traven. En uppgift som förbryllar är när det var aktuellt att flytta kyrkan till Skansen 1908: Hvad taket [=valven] beträffar är det spikadt på böjda reglar, bildade af tvenne krokigt vuxna trästycken och då hvarje planka endast är fäst med en spik kan hela taket nedtagas därigenom att dessa reglar söndertagas vid skarfven, då på hvarje sådan bit blir sittande tvenne af takets bräder. Hela taket kan således nedtagas utan att en enda spik behöfver uttagas." 15 Det är svårt att sammanjämka denna beskrivning med våra iakttagelser från ritningar och fotografier. Den har tagits med i denna rapport för att den eventuellt senare kan bringa klarhet när valvet slutligen ska rekonstrueras. I vår förstudie i form av ett modellbygge har vi tolkat ritningarna så att valvbågarna i både kor och långhus inte är helt fribärande utan har stöd mot de nedre åsarna mellan röstena och i långhuset även är fästade med L-formade strävor upp mot de övre takåsarna samt valvkrönet som fäster i hanbjälken. På längdsektionen syns dessa fästen vid TL 3 och TL 9. Vid den mittersta takstolen (TL 6) går det inte att se någon sådan anordning men det är rimligt att tänka sig att det även varit en båge vid mitten av rummet där den tvärgående repstaven är spikad. I koret är det med stor säkerhet bara tre bågar två mot gavlarna och en mitt i rummet. På fotografier syns en spikrad på brädorna i mitten av rummet. I långhuset är det svårt att se några spikrader eller system för skarvar av 13 Uppmätning P-O Westlund. ATA. 14 Det är svårt att förstå vad Lundberg & Söderberg menar med fribärande. I koret är det möjligt att L & S har rätt, här finns inga strävor men valvbågarna har ändå tydlig kontakt med de nedre åsarna enligt ritningen. I långhuset anser vi att strävsystemet är tydligt redovisade och har en statiskt logisk förklaring. (Lundberg & Söderberg 1969.) Se även not 11 ovan. 15 Korrespondens Bernhard Salin Axel Nilsson 29 augusti ATA, handlingar

20 Södra Råda gamla kyrka. Förundersökning 4 G Andersson, jul (46) takbrädorna över det drygt tio meter långa rummet. I modellen har vi gjort ett antagande som delvis bygger på det minimala antalet bågar som bör ha krävts. Tio meter långa brädor är mycket svårt att klyva. Redan halva den längden kan vara bekymmersamt. För att takbrädorna, som troligtvis var ca mm tjocka, inte ska hänga ned alltför mycket bör sträckan först ha indelats på mitten och sedan har dessa sträckor delats ännu en gång. Det blir då c a 2,5 m mellan de tre valvbågarna över långhuset förutom infästningen vid gavlarna. Detta stämmer också väl överens med iakttagelserna på ritningen. Om vi antar att det funnits en valvbåge även vid den mittersta takstolen så skulle det bli en valvbåge under var tredje takstol. Man skulle då kunna kombinera de spräckta takbrädorna i längder mellan 2,5-7,5 m. Men en sannolik teori är att det funnits en valvbåge i mitten av rummet då den både gav en bättre möjlighet för att fästa repstaven och att denna samtidigt dolde en generalskarv för takbrädorna i långhusets valv. TAKVIRKEN - DIMENSIONER (tum) Sort Bredd Höjd Kommentar Långhus Trobrädor?? Sparrar/högben 4" 5" Hanbjälkar 4" 4" Övre åsar 7" 12" Undre åsar 6" 10" Längre strävor 5" 5" Valvbågar? 3-4" Valvlist - gavlar? 5" Valvbrädor 33,8 cm? 10 brädor täcker 338 cm Kor Trobrädor?? Sparrar/högben 4" 5" Hanbjälkar 4" 4" Övre åsar 6" 9" Undre åsar 6" 8" Valvbågar? 3-4" Valvlist - gavlar? 3" Valvbrädor 37,5 cm? 6 brädor täcker 225 cm Sakristia Trobrädor?? Sparrar 3" 4" En kommentar till några uppgifter i tabellen ovan. För att nå maximal bärförmåga i en fyrkantig bjälke eller sparre ska höjden förhålla sig till bredden som 7 till 5 (= 1,4). Detta var teoretiskt förklarat och känt under 1800-talet. Peter Sjömar undersökte i sin avhandling detta förhållande när det gällde bindbjälkarna i 12- och 1300-talens timmerkyrkor i Småland och Östergötland. Kring bindbjälkarna i de fyra undersökta kyrkorna fann Sjömar att det är anmärkningsvärt hur väl bindbjälkarnas proportioner stämmer med förhållandet 5 till I tre av fallen kan man säga att avvikelsen är mindre än 1 cm i både höjd och bredd på bjälkar som är c a 15 x 25 cm. Samma överrensstämmelse eller eventuella kunskap hos timmermännen finner vi inte riktigt i Södra Råda. Förhållandet för åsarna över långhus och kor spänner från 1,33 till 1,7. 16 Sjömar 1988:174

21 Södra Råda gamla kyrka. Förundersökning 4 G Andersson, jul (46) Längder på virken kan mätas relativt noggrant på ritningarna. När det gäller de mindre måtten som höjder och bredder på materialet är ritningarna ett ganska grovt instrument. Dessa mått i tabellen ovan ska därför ses som anvisningar om förhållanden och har angetts i tum som är den enda meningsfulla noggrannheten. Ritningsmaterialet är ju i det närmaste helt okommenterat (en planritning innehåller måttkedjor och diagonalmått). Här, eller i övrigt arkivmaterial, finns inte uppgifter om vilken typ av utbyte (kvarts-, halv- eller heltimmer) som de olika delarna tillverkats av. Detta är mycket svårt att undersöka utan att ex. takfotsbrädor eller rotning demonterats. I de övriga studerade kyrkorna har vi därför letat efter sådana möjligheter att undersöka detta. Det ger naturligtvis inga svar på exakt hur man ska göra vid rekonstruktionen, men kan ändå bilda underlag för ett historiskt trovärdigt utförande. Det som ovan sagts i anslutning till virkesutbytet gäller i lika hög grad för själva framställningsprocessen fram till den slutliga bearbetningen av virket. Inga svar går att få i det totalt förintade takmaterialet i Södra Råda. Jämförelserna med de övriga kyrkorna får tjäna som vägledning. Kompletteringar och reparationer Genom århundradena hade Södra Råda gamla kyrka genomgått åtskilliga underhålls- och reparationsinsatser. I litteraturen uppmärksammas främst att kyrkan var i sådant ursprungligt skick, att treklövervalvet var det enda bevarade i sitt slag i de svenska medeltidskyrkorna 17 och de välbevarade och aldrig övermålade medeltidsmålningarna. Noteringar om förändringar, tillägg och reparationer är mycket sparsmakade. Den största förändringen av kyrkan är den läktare i väster som uppfördes och monterades ned Mest detaljerade uppgifter finns från det sena 1800-talet då kyrkan varit ur bruk under tre decennier och skulle iståndsättas som museikyrka ägd av staten. Detta var slutligen genomfört 1913 efter genomgripande restaureringsinsatser på främst grund- och väggpartier. I den här undersökningen har vi i arkivmaterialet endast inriktat oss på uppgifter som kan hjälpa att förstå vad som var kyrkans ursprungliga takkonstruktion och vad som är senare tiders tillägg. Vid restaureringen 1913 åtgärdades främst kraftiga sättningar och skador i grund och timmerstomme. Kyrkan höjdes totalt 64 cm vid den västra gaveln och 28 cm vid den östra. Försök gjordes också att åtgärda den västra gaveln som lutade kraftigt västerut. Mellan kortaket och långhusets västgavel var det ett avstånd på c a 10 cm i den övre delen. Flera av taksparrarna/högbenen och strävorna, främst på den södra sidan var inte längre förbundna med väggbandet. Man försökte då räta upp taket och dra den lutande västgaveln till en mer ursprunglig position men misslyckades. De glappande sparrarna och strävorna vid södra väggbandet förblev också kvar i sin position och fästes med järnbeslag. 18 Att åtgärderna misslyckades kan bero på 17 Ullén, M Överintendentämbetets arkiv, Södra Råda ödekyrka ATA, Södra Råda socken. Handlingar

22 Södra Råda gamla kyrka. Förundersökning 4 G Andersson, jul (46) att skadorna/deformationerna skett över mycket lång tid och att virket i konstruktionen successivt anpassat sig till nya lägen och former. Möjligen kan senare tillägg till konstruktionen för att förhindra pågående förändringar ha hjälpt till att låsa taklaget i nya lägen, men detta bör ha uppmärksammats av byggmästaren och tagits bort innan man försökte åtgärda lutningen på den västra gaveln. Någon notering om sådana sekundära tillägg finnas inte. Ovan har redan förts en diskussion om när saxsparrarna vid de mittersta fyra takstolarna tillkom. Övriga förstärkningar av byggnadsstommen är de stående följarna i form av fyrkantshuggna bjälkar på olika ställen intill timmerväggarna i långhuset (se Förundersökning 3) samt dragstagen i järn mellan både gavelväggar och långväggar i långhuset. Uppgifter om när alla dessa tillägg gjordes saknas, men de omnämns i flera fall som mycket gamla. Dragstagen var av fyrkantiga, smidda järnstänger. Ett stag var placerat mellan gavlarna i byggnadens längdaxel, i höjd strax nedanför anfanget till det övre tunnvalvet. Staget var gjort i tre delar som hängde ihop med krokar och öglor. Staget går igenom timmerväggen med en ögla där en kil på västväggens utsida respektive inne i koret slagit i uppifrån för att sträcka staget. Mellan långväggarna fanns tre stag i väggbandshöjd som bestod av två delar var. Ett var placerat i byggnadens mitt och de övriga två c a cm från gavelväggarna. Dragstaget vid den västra gavelväggen är på sektionsritningen från 1908 inritat så att det går igenom den näst översta stocken i den södra väggen och mellan de två översta stockarna i den norra. Hur infästningen är gjord framgår inte.riktigt, men någon form av liten ögla är inritad på utsidorna av väggarna. Dragstagen är naturligtvis intressanta. De är bevarade efter branden och kanske är det möjligt att på något sätt datera dem. Förstärkningarna av timmerväggarna anses ha tillkommit efter målningarna av långhuset på 1490-talet då kyrkan var närmare 200 år gammal. Är även dragstagen senare tiders tillägg? Kan de ha tillkommit samtidigt som de första förstärkningarna av timmerväggarna gjordes? Eller fanns de med redan från början? Taklaget i framförallt långhuset, utan saxsparrar och dragstagen, framstår för en oinvigd som en mycket instabil konstruktion. Hela takkonstruktionen, tillsammans med timmerstommen, måste statiskt beräknas. Kanske kan en sådan beräkning ge svar på om exempelvis dragstagen var en helt nödvändig förutsättning redan från början för den här kombinationen av byggnadsmetoder? Sammanfattning Södra Råda gamla kyrka Sammanfattningsvis kan vi efter denna genomgång konstatera att - Taklaget i Södra Råda, med sin blandning av åstaks- och takstolskonstruktion, var det sista i sitt slag i landet. Innertakets treklövervalv är idag mycket sällsynt och innan branden var det det enda bevarade i en träkyrka. - Konstruktionen var en lösning för att kunna bygga ett kyrkorum med ett välvt, gotiskt innertak - Innertakets treklövervalv är en ganska avancerad konstruktion där också en hel del möda lagts på fina dekorativa inslag som repstavarna (sammanlagt c a 45 m) som monterats både som ytterhörnlister och tvärs över treklövervalvets välvda

23 Södra Råda gamla kyrka. Förundersökning 4 G Andersson, jul (46) brädtak. Möjligen döljer repstaven tvärs valvet i långhuset en generalskarv av takbrädorna. - Taklaget har konstruktiva brister där byggarna främst förefaller ha varit okunniga om de stora krafterna i sidled och det mest troliga är att man har åtgärdat bristerna i efterhand genom kompletteringar av konstruktionen. Möjligen kan dragstagen av järn vara ursprungliga. - Trots bristerna i taklaget och i varje fall inledningsvis stora påfrestningar på hela kyrkobyggnaden har innertakets konstruktion bibehållits förvånansvärt intakt. Kan det vara så att kompletteringarna av byggnadsstommen som saxsparrarna i taklaget och dragjärnen gjordes innan valvbågar eller i varje fall takbrädor och repstavar monterades? - De flesta mått i taklagets olika delar finns det en hygglig uppfattning om. - Placeringen av de nedre delarna av snedsträvorna som förstyvar taklaget är något osäker. Hur själva infästningen av dessa har gjorts i den nedre delen vet vi inget om. - Materialkvalitéerna i taklaget, vilken typ av utbyte det har varit i de olika delarna, liksom framställningsprocessen och materialbearbetningen vet vi ingenting om. Taklagen i de övriga undersökta kyrkorna Granhult Granhults kyrka. Foto G Andersson Granhults kyrka i Småland från 1220-talet är landets äldsta bevarade timmerbyggnad. Kyrkan har inga timrade gavelrösten och takstolarna är romanska med grova bindbjälkar som utgör basen för taklaget och vilar ovanpå timmerstommens väggband, tvärs över kyrkorummet. Som konstruktion är därför takstolstypen inte jämförbar med Södra Råda utan det är i huvudsak andra frågor vi har riktat till takkonstruktionen som nämndes i inledningen.

24 Södra Råda gamla kyrka. Förundersökning 4 G Andersson, jul (46) Längdsektion Granhult.I lönghusets östra del lutar takstolarna kraftigt åt öster. G Wirén Över gavlarna i Granhult står en typ av konstruktion som vi kallar gavelstol och som skiljer sig från resten av de totalt 18 takstolarna varav 5 står över koret. Takstolarna över långhuset är uppbyggda av bindbjälke, högben samt dubbelt och överkryssat snedsträvsystem. Takstolarna över koret har samma beståndsdelar som de över långhuset med den skillnaden att snedsträvsystemet är enkelt men fortfarande överkryssat. Gavelstolarna vilar på röstmodern i respektive gavelvägg och består av högben och stolpar. Stolparna är något skråade. Taklaget är längdförstyvat. I Granhult verkar längdförstyvningen inte ha varit med från byggtiden men troligtvis har det gjorts kort därefter i både kor och långhus. Systemet med stöttor och strävor är placerat i närheten av byggnadens längdaxel och tar stöd i röstmodern i öster i både kor och långhus. I långhuset finns ytterligare en stötta från bindbjälke 8 från väster och upp mot den västra gaveln. Takstolarna lutar mot öster alltmer ju längre åt öster man kommer och det förefaller, av mätningar och andra iakttagelser vi gjorde, som om den lutningen har varit med från början. Att takstolarna lutar, oftast åt öster, är fallet i flera av timmerkyrkorna. Varför det är på det viset är svårt att förklara. Kan det vara så att man inte brydde sig så mycket om att utgå från en våglinje vid infästningen i väggbanden utan att takstolarna anpassades efter våglinjen (ett snöre) mellan gavelstolarnas nockar och att man helt enkelt lutade takstolarna efter behov så att nocken och därmed ytan för undertaket blev jämn?

25 Södra Råda gamla kyrka. Förundersökning 4 G Andersson, jul (46) Tvärsektion genom långhus i Granhults kyrka. G Wirén Bindbjälkarna i Granults kyrka är av fulltimmer medan övriga beståndsdelar i taklaget i stort sett är uttagna som kvartstimmer men även något i halvtimmer. Man har använt både fur och gran. Taktron är till stor del tillverkad av frodvuxen gran. Endast en bindbjälke och en trobräda kunde undersökas med avseende på årsringstätheten. Båda var mycket tätvuxna med 6 respektive 7,5 årsringar per centimeter. Vid virkesberedningen har man prioriterat skarpknatat virke och vankanter är sällsynta. Att virket skulle vara absolut rätvinkligt i tvärsnittet på de olika bjälkarna och sparrarna har haft lägre prioritet. Virkena har bilats raka även om den naturliga avsmlaningen kan finnas med så att virket är något grövre i rotändan. Men måttnoggrannheten i detta avseende är inte särskilt stor och dimensionen på en sparre kan öka och minska en del i längdriktningen. Detta kan vara ytterligare en indikation på att det viktigaste var att uppnå skarpkant. I de klenare dimensionerna, som vanligtvis var gjorda av kvartstimmer, är det betydligt svårare att nå exakt måttriktighet då själva spräckningen är svår att styra. I en del virken kunde vi se beredningsfel i form av klyvsprickor. När det gäller de olika förbindningarna så är högbenen halvade i varandra i nock, likaså vid bindbjälkarnas båda ändar. Snedsträvornas infästning i bindbjälkarna har utförts med en snedfasad indragen bladning och i högbenen har de en genomgående bladning. Samtliga knutpunkter mellan högben, sparrar och bindbjälke är dymlade med c a 20 mm trädymlingar. Ett stort antal knutpunkter har delvis eller helt mist sitt verkningssätt i och med att naglarna inte mäktat hålla fast virkena vid varandra. I vissa fall har man efterspikat knutpunkterna. Även taktron är fäst med en trädymlingar, i regel med vad det verkar en dymling mitt för varje upplag över högbenen. Att det bara är en dymling vid varje fästpunkt gjorde att man vid

26 Södra Råda gamla kyrka. Förundersökning 4 G Andersson, jul (46) byggnationen försatte en god chans att försträva taklaget. Ett stort antal knutpunkter har helt eller delvis mist sitt verkningssätt i och med att dymlingarna inte har mäktat att hålla fast virkena vid varandra. I vissa fall har man efterspikad knutpunkterna. Bindbjälkarna har knutats i väggbanden genom ett grunt upphugg och en liten låstapp på väggbandet (nära insidan) som går in i bindbjälken. Denna låstapp finns även i de övriga väggnutarna. Många virken har utsatts för torkdeformationer efter att de sammanfogats, vilket innebär att virket hållit en fuktkvot över fibermättnadspunkten i byggnadsögonblicket. Det bör innebära att timret fällts på vintern (dendrokronologiska dateringar av furu brukar visa att den avverkats då trädet är invintrat), behuggits om våren och eventuellt givits en viss förtork för att därefter ha huggits samman. Vi noterade också två fall av märgborreangrepp (ovala hål, 7-14 mm) samt två angrepp av barkborre, vilket kan tolkas som att timret blivit liggande för länge efter avverkningen och innan beredningen. Vårt intryck är att man använt sig av ögonmått och kroppsliga mått (tum, handsbredd osv.) vid flera moment i byggprocessen. Takstolarnas största precision ligger i den yttre formen, därefter minskar likheten takstolarna emellan ju längre ned i konstruktionen man kommer. De inre delarna av takstolen har monterats med en varierande grad av noggrannhet. Mest skiljer sig knutpunkterna för de inre sparrarnas lägen på bindbjälken. Trots att man verkar ha prioriterat den yttre formen hos takstolarna ger de ändå intryck av att ha byggts med vissa toleranser. Kanske även det kan vara en orsak till att man tvingats luta enskilda takstolar för att få en jämn takyta mellan gavlarna? En lutning från lodplanet på en halv meter i nock, motsvarar en ungefärlig sänkning av nockhöjden på 5 cm. Högbenen (t h) är monterade med relativt god precision medan de inre delarna av t akstolen, som snedsträvorna t v, är mer godtyckligt placerade. På högbenet närmast anar man den konkava undersidan av högbenen som syntes i flera av kyrkorna. Foto R Carlsson. I Granhult fann vi inga timmermansmärken överhuvudtaget på takstolarnas alla delar. Denna typ av märken är ju indikationer på att man använt sig av ett visst system och arbetsorganisation. Det är heller inte vanligt med denna typ av märkning i timmerkyrkorna i Sverige. 19 Det är även i övrigt svårt att säga något bestämt om 19 Sjömar 1988:182

27 Södra Råda gamla kyrka. Förundersökning 4 G Andersson, jul (46) arbetsprocessen vid tillverkningen och resningen av taklaget i Granhults kyrka. Några iakttagelser gjordes ändå. Takstolarnas sammanhuggningar dymlades i horisontalläge. Täljmärken från att man har spetsat dymlingarna intill dymlingshålet förekommer vid alla de olika knutpunkterna. Yxmärkena går från tvärs till längsmed virket och det innebär att den som täljde ibland grenslade virkesbiten. Det antyder att man gjorde sammanfogningarna av virket på marken och inte uppe på ett bjälklag. Bindbjälkarna är lagda med tämligen konstanta mellanrum, glesare i koret (cirka 80 cm) än i långhuset (cirka 66 cm).bindbjälkarnas dimensioner varierar något. Man har monterat dem så att undersidan blivit jämn (syftning längs kyrkorummets innertak) medan nivån på bjälkarnas översida skiftar något. Den övervägande delen av de övriga takstolsdelarna har rotändan vänd nedåt så som träden stod i skogen. Trots att de flesta virkena har en mycket liten avsmalning så att det på det viset gått att avgöra vad som är rot och topp så har bara 6 % av delarna vänts med roten nedåt. Det verkar alltså som om det var en medveten strävan att få rotändorna nedåt. Hälften av takstolarna över långhuset, i västra delen, har sin byggsida vänd mot västra gaveln. Andra hälften av takstolarna, i östra delen, har sin byggsida vänd mot öster. Om takstolarna byggdes på marken på upplag vid vardera gaveln, kan man anta att bindbjälkarna monterades först uppe på timran. Därefter firade man upp resten av takstolen, hel eller i delar, och monterade den med början från mitten och ut mot respektive gavel. Det bör ha funnits åtminstone utvändiga byggnadsställningar vid monteringen av taklaget. Koret i öster är inte sammantimrat med långhusgaveln utan bara inskiftat med en svag låsning som gjort att kor och långhus inte är riktigt fast förbundna med varandra. Man kan spekulera i att det kanske hade varit något enklare att lyfta upp takstolarna från den östra sidan om inte koret hade varit på plats. Så som koret är byggt är det fullt möjligt att takresning på långhuset gjordes före koret började byggas. Pelarne Timmerkyrkan i Pelarne i Småland är troligen från omkring I Förundersökning 1 studerades material och virkesberedning och nedanstående är uppgifter hämtade därifrån. Långhusets takstol är av furu och alla delar är fulltimmer. Högbenen över både långhuset och koret är konsekvent satta med rotändan nedåt. Takstolsvirket ser ut att vara hugget efter ögonmått. Inga dimensioner är exakt lika och inga ytor är plana, de är konvexa eller konkava och huggna lite ur vinkel. Ytorna är därefter mycket omsorgsfullt bearbetade, täljda och hyvlade (skavda).

28 Södra Råda gamla kyrka. Förundersökning 4 G Andersson, jul (46) Anteckningarna ovan är gjorda på en ritning gjord av G Wirén 1978, längdsnitt av långhusets taklag mot söder. Måtten i nedersta raden anger variationer i bindbjälkens ovansida. Dimensionerna ligger i spannet 14,5 16,6 cm där den helt övervägande delen av bjälkarna är omkring 16 cm. Måtten i mellersta raden anger variationer i högbenens dimension i brösthöjd. Dessa är mellan 11,6 och 14,3 cm höga med ett ungefärligt medelmått på 12,5 cm. Bredderna varierar mellan 5,5 och 8,5 cm där de flesta ligger kring 7,5 cm. Övre raden anger variationer i strävornas dimension i brösthöjd. Höjd och bredd är har klenare och man har bilat högbenen med bibehållet rot- och toppform. SR= Sträva rotända. ST= Sträva toppända. HR= Högben rotända Stenberga Stenberga kyrka med kor och långhus från 1330-tal.

29 Södra Råda gamla kyrka. Förundersökning 4 G Andersson, jul (46) Stenberga timmerkyrka har ett långhus och kor från 1330-talet. Timmerstommen i kyrkan undersöktes i Förundersökning 3 och då konstaterades att metodkunnandet när det gäller liggtimring och framförallt måttnoggrannheten var något bristfällig. Kyrkan har också stora sättningar p g a den förstorade koröppningen och den tillbyggda sakristian i sten. Kyrkan har timrade gavelrösten liksom i Södra Råda gamla kyrka. Takstolarna är romanska med grova bindbjälkar som utgör basen för taklaget och vilar ovanpå väggbanden i timmerstommens långväggar. Taklaget har totalt 15 takstolar som är väl strävade och förankrade i varandra. Takstolarna är uppbyggda av bindbjälke, högben, hanbjälke samt snedsträvor. Takstolarna över koret har samma beståndsdelar som de över långhuset. Strävsystemet i långhuset utgörs av åtta delar, fyra på vardera takfall. De strålar ut med sin bas ungefär mitt på vindsbjälklaget, går utefter undersidan på högbenen och är förankrade i de liggtimrade röstena. Ett upphugg i röstet mellan långhus och kor (femte varvet över röstmodern) för en av dessa strävor är utfört så att man kan tolka det så att takstolarna rests innan man timrade gavelröstena. Byggnadsdelarna i taklaget är av gran och är uttagna som fulltimmer. Alla delar är förhållandevis väl beredda. Man har prioriterat skarpkantat virke även om det förekommer en hel del vankanter. Vankanterna visar tecken på att virket är vinteravverkat. Virkesdelarna i taklaget är något koniska på åtminstone höjden och ibland även på bredden. Vid beredning av virke som ska vara bilade på alla fyra sidor försöker man först hugga fram en jämn dimension genom att behugga de två första sidorna. Det är ändå lätt att dessa sidor inte blir helt lodräta utan något koniska /trapetsformade. När man sedan lägger omkull stocken är sida tre och fyra i regel smala sidor och således lättare att hugga måttriktiga. Höjden på ett virke har alltså lättare att bli konisk än bredden. I byggprocessen är ofta bredden på virket byggsidan, ex. undersidan av bindbjälkarna vilket kyrkans innertak ska fästas emot, översidan av hanbjälkarna mot vilket undertaket för spåntaket ska fästas, över- och undersida av timmerbjälkarna som ska timras samman till väggar i timmerstommen. Där det har varit möjligt verkar rotändarna i de framhuggna virkesdelarna konsekvent ha vänts nedåt, såsom träden stod i skogen.

30 Södra Råda gamla kyrka. Förundersökning 4 G Andersson, jul (46) Undertaket med mycket frodvuxen gran. Foto R Carlsson. Brädorna i undertaket består till stor del av kluven och täljd, frodvuxen gran. Det finns någon bräda med hornkvist vilket är mycket ovanligt när det gäller kluvna brädor, detta tyder på att det gått lätt att klyva. I Stenberga som på flera andra ställen finns en speciell granvedskvalitet som kan vara vald utifrån beredningshänsyn och ändamål: rak och rätvuxen gran som är frodvuxen utan för stora kvistar är lättkluven och lättskrädd. Brädorna i undertaket är egentligen bara ett spikunderlag vilket gör att valet av virke till en enkel arbetsprocess kan råda över långsiktig beständighet. Högbenen är halvade i varandra i nock och i bindbjälkarnas båda ändar. Snedsträvornas infästning i bindbjälkar och högben har utförts med en indragen bladning och det gäller även knutpunkterna mellan högben och hanbjälkar. Bindbjälkarna har knutats samman med väggbanden genom djupa upphugg. Snedsträvorna är spikade in i bindbjälkar och högben. Mötet mellan högbenen och emot bindbjälkar är i regel generöst, nästan överambitiöst, naglade med två tränaglar. Mycket material har gått bort i borrhålen i högbenen och bör rimligen ha försvagat knutpunkten. Vissa av tränaglarna är motkilade. Liksom taklaget i Granhult lutar det i Stenberga mot öster. Redan då kyrkan byggdes tillförde man en försträvning som fästades i timmerröstena och på undersidorna av de högben. Många virken i taklagen har precis som i Granhult utsatts för torkdeformationer efter att de sammanfogats, vilket innebär att träet hållit en fuktkvot över fibermättnadspunkten i byggnadsögonblicket. Detta tyder på att timret fällts på vintern, behuggits på våren och eventuellt förtorkats något innan det huggits samman. Taklagen i Stenberga ger ett distinkt och genomtänkt intryck, inte minst genom sitt märksystem men även genom sin nuvarande goda status och stabilitet. Takstolarnas största precision ligger i den yttre formen (högben och bindbjälkar). Precisionen i de övriga delarna är något mera varierad. Bindbjälkarna är lagda med varierande mellanrum, i långhuset cm. Om man syftar längs undertakets yta ser man att den är tämligen plan bortsett från att en viss nedböjning av bjälkarna. Under förutsättning att innertaksbrädorna är monterade direkt på bindbjälkarnas undersida är de monterade med undersidan

31 Södra Råda gamla kyrka. Förundersökning 4 G Andersson, jul (46) som byggsida, d v s man har strävat efter att få denna yta plan. En syftning längs bindbjälkarnas överkanter visar att man försökt förlägga måttfelen i bindbjälkarnas höjd hit. Bild tagen uppifrån och ned mot väggbandet. Överst syns undertaket som spikats ovanpå högbenet. Högbenet möter bindbjälken över väggbandet i mitten av bilden. I väggbandet är en klenare sträva inhuggen och fäst. På högbenets hitre kant syns timmermansmärkningen i form av elva mindre urtäljningar. Foto R Carlsson. Samtliga takstolar över långhuset står vända med byggsidan mot väster. På de flesta takstolsdelar kan man finna timmermansmärkning, vilken lär vara den äldsta kända bland våra timmerkyrkor. 20 Märksystemet är mycket sparsmakat, inte en siffra för mycket men ändå helt logiskt och heltäckande. Över koret startar märkningsserien i öster och över långhuset i väster. Det kan visa att man har monterat takstolarna med avslutning i mötet mellan kor och långhus. Märkningen öppnar för möjligheten att man firat upp takstolsdelarna var för sig och förlitat sig på märksystemet vid slutmontering. Det kan också tyda på att man mellanförvarat takstolsdelarna tills dess timmerstommen var klar. En stor avvikelse när det gäller en systematisk måttnoggrannhet gäller avståndet mellan takstolarna (= bindbjälkarna, se ovan) samt att de förefaller vara monterade lutande. I långhuset har man lutat takstolarna både mot väster och öster. I koret lutar flera kraftigt mot öster. 20 Muntlig uppgift från Anne-Catherine Bonnier okt 2005, RAÄ.

32 Södra Råda gamla kyrka. Förundersökning 4 G Andersson, jul (46) Tångeråsa Tångeråsa kyrka från sydväst. Foto M Sjöholm. Tångeråsa kyrka i Närke har tidigare daterats till 1200-talet. 21 De dendrokronologiska undersökningar som församlingen låtit genomföra 2006 visar att koret kan dateras till 1290-tal och långhuset till sent 1340-tal. Sakristian i sten är troligen från omkring Längdsektion från söder. Uppmätning G Wirén Lagerlöf 1985.

33 Södra Råda gamla kyrka. Förundersökning 4 G Andersson, jul (46) Tvärsektion från väster. Uppmätning G Wirén Över långhuset och det ovanligt långa koret finns 10 respektive 8 takstolar. Det välvda innertaket har bedömts vara ursprungligt och takkonstruktionen är därför gotisk och saknar bindbjälkar. Takvinkeln är brantare över långhuset, 54 grader, medan den är 45 grader över koret. Takstolarna består av högben och hanbjälkar. Anslutningen mellan högben och väggband har inte varit möjlig att undersöka då valven sluter för tätt mot högbenen i både kor och långhus. Röstena, som består av 3-4 plank, stöttas av snedsträvor ned mot närmaste takstols hanbjälke. Strävorna är spikade vid röstena och det förefaller som att röstena monterats efter att takstolarna kommit på plats. Högbenen är strävade med strävor inbördes men dessa saknar förbindelse väggbanden och möts inte heller i något kryssförband. Långhusets taklag är i det närmaste intakt sedan byggtiden. Korvinden var skadad, dels av sättningar och dels takläckage i sin västra del. Skadan omfattade södra sidans 3 första högben samt det första på norra sidan. Högben 2 och 3 är påsalade för att hamna i rätt liv med de övriga i samband med en reparation, troligen när södra korväggen föll ut. Högben 1 och anslutning till långhusets östra gavel är omgjord och endast ett högben som före läckageskadan var placerat på norra sidan är fastdymlat i gaveln. Byggnadsdelarna i taklaget är av fura. Högbenen är bilade noggrant med raka ytor, skarpkant och så att det har blivit i det närmaste 90 grader mellan två av sidorna. De övriga två sidorna är mera slarvigt bilade där skarpkanten varit prioriterad medan vinkeln mellan ytorna och behuggningen varit mindre noggrann. Det förefaller som om de två första ytorna har riktats och huggits efter snörslå medan de andra två är snabbare och slarvigare huggna (se Stenberga kyrka ovan). Det har gett en plan översida och en konkav undersida på nästan samtliga högben. På korvinden förekommer flera högben som var av kvartskluvet virke med en vankant kvar på en sida. Taktron är däremot slätare bearbetad i koret.

34 Södra Råda gamla kyrka. Förundersökning 4 G Andersson, jul (46) Korvinden. Mötet mellan högben och hanbjälke i takstol nr 6 från väster. Trädymlingarna är islagna från takstolarnas östra sida. Foto M Sjöholm. Högben och hanbjälkar är halvade i varandra med raka blad. Alla takstolar är monterade från samma håll med trädymlingarnas skallar vända åt öster. En del grövre dymlingar i koret har kilar och kan vara sekundära. I långhuset har takstolarna monterats någorlunda parallellt med varandra men samtliga lutar åt öster. När vi kontrollerade högbenens ytterliv (underlaget för undertaket) i höjd med högbenen på varje takfall så skiljde det i genomsnitt bara mellan 13 och 17 mm på den södra resp. norra sidan. Det innebär att takstolarnas yttre form har prioriterats för att få jämna ytor för undertaket. Nedan följer några ytterligaremått tagna för att kontrollera hur noga man var vid bygget: Mått mellan takstolar. Numrering från väster. Alla mått i cm. V-gavel Ö-gavel Norr Nock Söder Måtten inte tagna helt nere vid väggbanden. Takstolarna har monterats tämligen parallellt och med lite större avstånd i mittsektionen Avstånd från överkant hanband till undersida högben i nock. V-gavel Norr , , , ,5 Söder diff ,5 8 8,5 3 6, ,5 Man har ritsat på märken för placeringen av högbenen och måttet har troligtvis tagits ifrån nocken.. Måttdifferenserna är ganska stora och skulle kunna förklaras av att man på norra sidan lagt hanbandet över ritsmärket och på södra under. Över korvinden är det ett större avstånd mellan takstolarna 1-3, i övrigt är noggrannheten ungefär densamma som i taklaget över långhuset. Måtten mellan nock och högben skiljer

35 Södra Råda gamla kyrka. Förundersökning 4 G Andersson, jul (46) inte alls lika mycket som i långhuset. Differensen mellan högbenens ytterliv är något större, 30 respektive 20 mm: Mått mellan takstolar. V-gavel Ö-gavel Norr , , Nock , ,5 58 Söder ,5 96, Avstånd från överkant hanband till undersida högben i nock. V-gavel Ö-gavel Norr , Söder , ,5 157,5 161,5 Diff ,5 6,5 3,5 Torpa Torpa kyrka i Östergötland är en stenkyrka från 1400-talet men har delar av sitt taklag från en äldre timmerkyrka. Högben, undertak och väggband undersöktes men då det rör sig om ett ombyggt tak var det svårt att göra det systematiskt. Det följande får betraktas som iakttagelser där det varit möjligt men ändå relevant för undersökningen. Högbenoch hanbjälkar i Torpa kyrka.mellan de bortre takstolarna syns de två saxstängerna som använts för att resa takstolarna. Foto M Sjöholm. På kyrkvinden finns två saxstänger som använts för resning av takstolar. De är 7,2 m långa och med en diameter av ca 12 cm i rotänden. De är tillverkade av rakvuxen tall och är sammanbundna med snodda kvistar från lövträd.

36 Södra Råda gamla kyrka. Förundersökning 4 G Andersson, jul (46) Takvinkeln i långhus och nuvarande kor är 57 grader. Spår antyder att den ursprungliga takvinkeln i koret var 60 grader. Takstolarna har stor likhet med dem i Tångeråsa. Virket i högben och hanbjälkar hade täta koncentriska årsringar och var av rätvuxet virke. Högbenen på södra sidan har dimensioner som varierar mellan 10 x 12 cm till 14 x 16 cm. Liksom i Tångeråsa är ovansidorna plana och undersidan konkav och en av sidorna är i 90 graders vinkel med den plana ovansidan. Motstående sida är ofta lätt krokig och relativt grovt bilad men skarpkant har hela tiden varit prioriterad på samtliga sidor. Här kunde också spår från två olika yxor urskiljas. En yxa hade en egglängd på 16 cm och en eggbåge på 10 mm (LS 7). Den andra yxan hade en egglängd på 10 cm och en eggbåge på 4-5 mm (LS 6). Samtliga virken i högben och hanbjälkar var bilade medan röstena var hyvlade liksom de avkapade bindbjälkarna och väggbanden. Hyvlingen var på flera ställen utförda med ett mycket vasst stål, c a 3 cm brett, som gav en väldigt slät yta. Hyveldragen gick ibland något diagonalt men var övervägande raka. Högben och hanbjälkar är i princip halvade i varnadra med raka bladningar. Dymlingarna är samtliga islagna från väster. Några mindre dymlingar verkade vara svarvade. Notspår i det återanvända väggbandet på vinden. Notspåret är 15 mm brett och går precis under de tidigare utvändiga, nedre ändarna på högbenen. Väggbanden är hyvlade till skillnad från högben och hanbjälkar. Foto M Sjöholm. De återanvända väggbanden var i sin nya position inne på vinden möjliga för inspektion från den tidigare utsidan. Dessa hade notspår på utsidan för montering av takfotsbrdan 10,5 cm ned från väggbandets överkant. En liten rest av bräda återfanns i notspår på södra väggbandet. Inpassningen av 30 mm tjocka brädantakfotsbrädan har gjorts med yxa på båda sidor så att den passar in i det 15 mm breda spåret. Notspåren har gjorts med yxa och gröpjärn.

37 Södra Råda gamla kyrka. Förundersökning 4 G Andersson, jul (46) Sammanfattning av de jämförande studierna De småländska kyrkorna i Granhult, Pelarne, Stenberga har romanska taklag. I Tångeråsa och det omgjorda taket i Torpa har, liksom i Södra Råda gotiska taklag avsedda för ett välvt innertak. Inget av dessa tak liknar Södra Rådas ås-sparrtak konstruktionsmässigt. De flesta taklagen är förstyvade genom strävor men utifrån dessa bevarade kyrkor förefaller det inte funnits något mer enhetligt och likartat system för att sträva konstruktionerna även om förstyvningen i flera fall verkar ha varit med från början. I Södra Råda har troligen längdförstyvningen varit med från början men däremot inte de tvärgående förstyvningarna. Samtliga undersökta takfall lutar mer eller mindre mot öster. Stenbergas avvek något och där lutar långhusets takstolar mot väster i västra delen och mot öster i den östra. Virkesutbytet har på de flesta ställen varit svårt att studera. I Granhult är bindbjälkarna av fulltimmer medan övrigt virke till övervägande del är av kvartstimmer. I Tångeråsa kunde man i koret se att flera av högbenen var tillverkade av kvartstimmer. I Pelarne och Stenberga är alla delar av fulltimmer. Den mest säkra slutsatsen vi kan dra av de jämförande studierna är att man i samtliga taklag, med endast fåtaliga undantag, har prioriterat skarpa kanter på allt virke till takstolarna. Man har på flera håll bibehållit rot-toppform och roten är oftast vänd nedåt i högbenen. Att alla fyra kanter huggs skarpa på bjälkar och sparrar är mer mödosamt och ger större virkesåtgång men man har alltså ändå tveklöst eftersträvat detta. I flera fall har tillverkningen av takstolsvirket gått till så att två sidor huggits släta och räta och med 90 graders inbördes vinkel. De övriga två sidorna har huggits mer på frihand men med de eftersträvade skarpkanterna. Med få undantag, i Granhult, är förbindningarna gjorda som enkla raka blad och högben, hanbjälkar och snedsträvor är halvade i varndra. Genomgående används trädymlingar men snedsträvorna i Stenberga är spikade och i Granhult har snedsträvorna efterspikats när trädymlingarna inte varit tillräckliga. Det har varit svårt att noggrant utreda i hur hög utsträckning den yttre formen på takstolarna har prioriterats (vilket är det rimliga). Intrycket är att det definitivt är så och sedan kan de övriga virkesdelarna vara sammanfogade med olika grad av måttnoggrannhet. I Granhult är det snedsträvorna mellan bindbjälkar och högben så olika monterade att det förefaller orimligt att tro att det skulle gjorts efter en mall som fanns på marken. I Tångeråsa är det relativt stor skillnad på infästningen av hanbjälkarna i långhuset, men det förefaller ha berott på att två man stått för sammanfogningen och att man monterat olika i förhållande till det utmärkta måttet.

38 Södra Råda gamla kyrka. Förundersökning 4 G Andersson, jul (46) De ursprungliga undertakens (taktrons) material varierar i kyrkorna mellan gran och fura. Brädorna är kluvna och sedan täljda med bila med varierande noggrannhet. I Pelarne är de av tätvuxen fura, i Granhult av mestadels frodvuxen gran med inslag av fura och i Tångeråsa av fura där det äldre kortaket är betydligt slätare bilat än brädorna över långhuset. I Stenberga består undertaken av mycket frodvuxen gran. I Stenberga liksom i Granhult verkar man ha valt en speciell granvedskvalitet: rak, rätvuxen och frodvuxen utan för stora kvistar som gjort den lättkluven och lättskrädd. I Granhult och Stenberga kyrkor såg vi förmodligen samma virkeshanteringsprocess. Virkesdelarna har torkat efter sammanfogningen vilket tyder på att träden huggits på vintern, bilats till bjälkar och sparrar på våren och eventuellt torkat något för att därefter huggas samman till takstolar. Med undantag av Granhult har de undersökta taklagen tillverkats systematiskt på så sätt att de huggits ihop och dymlats från ett håll som sedan vänts åt samma håll vid monteringen. Endast i Stenberga finns timmermansmärken som visar ett mycket systematiskt märkssystem för samtliga delar i taklaget. Hur den övriga byggprocessen har gått till kan vi bara spekulera i. I Granhult kan vi av spår efter yxor att döma konstatera att takstolarna har dymlats ihop i ett liggande läge. Om det gjorts nere på marken eller uppe på timmerstommen går inte att avgöra. I Torpa finns saxstänger kvar på kyrkvinden som använts för resningen av takstolarna, men det visar bara arbetsgången då takstolarna återanvändes i den nya stenkyrkan. Varför takstolarna lutar, i nästan alla fall åt öster och ibland kraftigt har vi funderat kring: möjligen har bristen på utgångspunkter i form av en våglinje vid väggbanden gjort att man tvingats att luta de färdiggjorda takstolarna så att de bildat en plan och vågrät yta och taknock. Men varför alla lutar åt öster kullkastar nästan denna hypotes och leder istället till ytterligare och ännu mer långsökta spekulationer.

39 Södra Råda gamla kyrka. Förundersökning 4 G Andersson, jul (46) Treklövervalven De kyrkor som undersökts är stenkyrkorna i Funbo, Tuna, Söderby Karl och Tensta i Uppland. Takstolarna i de tre första var mycket lika varandra och av dessa var Söderby Karl den kyrka som hade flest bevarade detaljer från det tidigare treklövervalvet. Korvinden över Tensta kyrka ägnades mest tid då den visade den mest intakta konstruktionen. Samtliga kyrkor är idag ombyggda med stenvalv så att det som undersökts är konstruktionsrester av tidigare träklädda valvkonstruktioner ovanför nuvarande stenvalv. Undersökningen redovisas utförligare i rapporten Treklövervalvens konstruktion. 22 I dag känner man till ett 70-tal kyrkor med spår efter medeltida trävalv. Flertalet återfinns i Uppland och Västmanland men enstaka exempel finns även i Södermanland, Dalarna, Gästrikland och Hälsingland. Endast en tredjedel av dessa har haft treklöverform. Av timmerkyrkorna är det som tidigare nämnts bara kor och långhus i Tångeråsa som har trävalv. Funbo och Tuna kyrkor På kyrkvindarna fanns bara ett fåtal delar av de tidigare konstruktionerna bevarade sedan man byggt nya stenvalv. Resterna fanns spridda på olika ställen. I Funbo fanns på en takstol en hel bågföljd från murrem till valvhjässan, d v s en halv valvkonstruktion. I båda dessa var gran det dominerande träslaget. Konstruktionsrester i Funbo och Tuna. Virket kunde vara krokigt åt flera håll och t v har man ur knotigt virke fått fram den önskade valvdelen. T h har en klen granslana eller gren använts. Foto R Carlsson. 22 Carlsson R, 2007.

40 Södra Råda gamla kyrka. Förundersökning 4 G Andersson, jul (46) Söderby Karl På flera ställen hade man huggit svaga bågformer på saxsparrarna och hanbjälkarna så att även dessa hjälpte till att forma valven. I de flesta fall var de lösa, svängda delarna virken som växt krokiga eller möjligen formats krokiga. Men i något fall var dessa gjorda av grova, raka virken där man huggit fram formen genom fiberriktningen på samma sätt som i sparrar och högben. Taklaget har 34 takstolar av två olika typer som var placerad växelvis. Den ena typen (ovan) formade valvet, den andra typen syns som högben mellan valvtakstolarna på bilden. Gran var det dominerande träslaget men det fanns delar, som här i den övre valvdelen som var tillverkade av björk. Ritning A Blomberg Foto R Carlsson.

41 Södra Råda gamla kyrka. Förundersökning 4 G Andersson, jul (46)

42 Södra Råda gamla kyrka. Förundersökning 4 G Andersson, jul (46) Tensta Kortakstolarna i Tensta kyrka skiljer sig från de övriga tre kyrkorna. Främst är det saxsparrarna som inte går ned till murremmen. Gran är det dominerande träslaget. För att forma valvet har man på många ställen huggit genom fibrerna och byggt in sprickanvisningar och det förekommer materialbrott på flera ställen utan att konstruktionens helhet har påverkats. Den största bredden på det översta valvet låg ovanför anslutningen till de undre så att valvbågen gjorde en liten sväng tillbaka innan övergången till de undre valven. I mötet mellan saxsparrar och hanbjälkar satt klossar som fyllde ut valvformen och samtidigt bör ha förstärkt konstruktionen. Valven är mycket elegant utformade, men ur konstruktiv sypunkt djärva. De eleganta formerna på Tensta kyrkas korvind kunde åstadkommas på flera sätt. T v har det krokiga virket varit för kraftigt böjt och har då salats på. Många av förbindningarna mellan takstolarnas delar och de svända formerna i valvdelarna var gjorda med både tränaglar och spik. Foto R Carlsson.

43 Södra Råda gamla kyrka. Förundersökning 4 G Andersson, jul (46) Virkesval Man har varit måttligt noggrann med barkningen. På flera ställen finns kvarlämnad bark på vankanter och de ytor som inte behuggits. I de undersökta kyrkorna fanns allt från vad som verkar vara grenar av gran till rotvinklar av björk med riklig flamveds- och masurbildning. På många ställen var det virke från övergången mellan stam och rot på grövre träd där det finns sega, svängda virkesdelar. Om de naturväxta bågformerna inte räckte till högg man genom fibrerna fram den form som krävdes. I Tensta förefaller det som man har haft mer begränsade möjligheter att välja sina krokiga virken. Det är möjligt att man