Arkeologisk delundersökning av boplatsvall, Raä 183, Ramsele sn, Västernorrlands län, 2009

Transkript

1 Arkeologisk delundersökning av boplatsvall, Raä 183, Ramsele sn, Västernorrlands län, 2009 Thomas B Larsson UMARK 52, 2009 ISSN Institutionen för Idé- och samhällsstudier

2 Omslagsbild: Tvåfärgad skifferspets med tånge (F 29), påträffad nära den gamla markytan på 65 cm djup i Schakt A. Foto: Thomas B Larsson.

3 Innehållsförteckning Tekniska och administrativa uppgifter 3 1. Inledning och syfte 4 2. Sammanfattning 5 3. Undersökningsområdet 6 4. Metod 9 5. Resultat Resultat från utgrävningen Resultat från 14 C-analyserna Tolkningar Nya frågor Referenser 20 Bilagor: Skärvstensvolymer per dokumentationsnivå Fördelning av det obrända benmaterialet Fördelning av det brända benmaterialet Fyndlista C-daterade ben C-rapport från Tandemlaboratoriet, Uppsala Profilritningar Övriga fotografier Kopia av undersökningstillstånd Kopia av redovisning till FMIS 32 2

4 Tekniska och administrativa uppgifter Tillståndsgivare Länsstyrelsen i Västernorrlands län Diarienummer Undersökande institution Rapportansvarig Län Landskap Kommun Socken Institutionen för Idé- och samhällsstudier, Umeå universitet Prof. Thomas B Larsson Västernorrland Ångermanland Sollefteå Ramsele Raä nummer 183 Fastighet Stenviksstrand 1:10 Fornlämningsobjekt Boplatsområde, boplatsvall Tidpunkt för undersökning Medverkande personer Undersökningstyp Undersökt yta Koordinater bopl. omr. Undersökningens höjd Arkivhandlingar & fynd Thomas Larsson (grävningsledare), Britta Lindgren-Hyvönen, Lillian Rathje, Allan Rathje, Marianne Folkedotter, Anders Wikström, Ronny Smeds, Johan Linderholm, Philip Jerand, Marie Lago. Forskningsundersökning inom ramen för projektet Älgen och människan i norr en mångtusenårig relation. 2 kvm x y (RT-90 2,5 gon V), enl. FMIS. 215 m ö h Fynd (Bil. 2-4), ritningar (2 profiler) och digitala fotografier (20-tal) förvaras vid Institutionen för Idé- och samhällsstudier, Umeå universitet, inför senare fyndfördelning. 3

5 1. Inledning och syfte Undersökningen var ett viktigt led i det tvärvetenskapliga forskningsprojektet Älgen och människan i norr en mångtusenårig relation, under ledning av författaren. Projektet pågår under perioden och finansieras av Vetenskapsrådet (Larsson & Ericsson 2008). Inom forskningsprojektet har det under 2009 även genomförts en delundersökning av en boplatsvall i Sorsele sn, Västerbottens län (Larsson 2009). En av frågeställningarna i projektet rör genetiska och morfologiska skillnader och likheter mellan dagens och forntidens älgpopulationer. För dagens älgar är dessa frågor lätta att besvara, men för att kunna beräkna älgarnas storlek under t ex senneolitikum och djurens genetiska profil måste en större mängd älgben analyseras både med avseende på osteologi och DNA. Problemet har varit att hitta en plats i Norrland med stora mängder obrända och välbevarade älgben från forntiden. Inom boplatsområdet vid Bastuloken, Raä 183, Ramsele sn i Västernorrlands län, finns dock en boplatsvall som uppfyller dessa kriterier. Den förundersökning som genomfördes av Umeå universitet 2005 visade att vallen innehöll stora mängder obrända älgben från perioden BC (Engelmark & Harju 2007). Eftersom man uppenbarligen hanterat stora mängder älg i denna anläggning under en längre period, så finns det en chans att inte bara kunna se genetiska och morfologiska förändringar mellan forntida och nutida djur, utan också kunna spåra förändringar under forntiden. En förutsättning är dock att man kan få en uppfattning om boplatsvallens kronologiska tillväxt, så att älgben från exempelvis varje århundrade f. Kr. kan analyseras och ev. förändringar i älgpopulationen på så vis kartläggas. Syftet med årets undersökning på platsen var att insamla och datera älgben per decimeternivå i två kvadratmeterstora schakt i vallen. Undersökningen genomfördes helt enligt planerna under perioden och ben har tillvaratagits och daterats ner till 0,7 m djup från varje decimeternivå i båda schakten. Fig. 1. Schakten A (närmast) och B i samband med avtorvning. Britta Lindgren-Hyvönen och Anders Wikström gräver i den 29-gradiga värmen. Foto mot Ö: Thomas B Larsson. 4

6 2. Sammanfattning Undersökningen omfattade ca 1,4 kubikmeter (1x1x0,7 m) av en boplatsvall fördelat på två ytor, A och B. Den genomfördes i månadsskiftet juni-juli Målsättningen var att insamla obrända ben från olika dokumentationsnivåer (om 10 cm), för att kunna erhålla en noggrann datering av fornlämningen. Undersökningen var en forskningsundersökning inom ramen för projektet Älgen och människan i norr en mångtusenårig relation, som leds av undertecknad. Sammanlagt tillvaratogs närmare 23 kg obrända ben, vilka till övervägande del kommer från älg (Alces alces). Inga osteologiska bestämningar har ännu gjort av detta material, men analysen av de ben som framkom vid undersökningen av en yta några meter från A och B år 2005 (Engelmark & Harju 2007) visade att 98% av benen härrör från älg (Ekholm 2007). Bland fynden från undersökningen 2009 kan märkas avslag (kvartsit), några skrapor (kvartsit), några skifferhängen/spetsar, varav en tvåfärgad (grön/röd) skifferspets med tånge. Den senare framkom på 0,65 m djup i något som sannolikt är en gammal markyta och från vilken ett ben daterats till ca 2400 BC. Dateringarna (sammanlagt 12 st) visar att den undersökta delen av anläggningen var i bruk under perioden BC, med en aktivitetstopp mellan BC. Båda schakten uppvisar samma kronologiska sekvens. Fyndmaterialet bekräftar en datering till (sen-) neolitikum och vare sig fynd eller 14 C-dateringar indikerar aktiviteter under efterkommande perioder. 5

7 3. Undersökningsområdet Fig. 1. Boplatsområdet vid Bastuloken, Raä 183, Ramsele sn, markerat med pil. Flera fångstgropssystem, fångstgropar, gravar och en stor boplats på Sörånäset är registrerade i omgivningen, liksom en hällmålning, ca 300 m ÖSÖ om Raä 183. (Källa: Raä, Fornsök) I sammanflödet mellan Fjällsjöälven och Vängelälven har förhistoriska boplatser och fångstgropar varit kända sedan länge. O. B. Santesson upptäckte området vid Sörånäset på 1920-talet och det som han kallade hustomtningar (Viklund 2004). Hvarfner undersökte år 1952 en gravhög på Sörånäset och daterade den till e. Kr. (Hvarfner 1957:38). Från 1996 och framåt har det inrapporterats ett stort antal fornlämningar i området, främst tack vare föreningen Forntid i Ramseles inventeringar. Under hösten 2003 upptäcktes även en hällmålning vid berget Lillklippen (Lindgren 2004:31-32; Viklund 2004), ca 300 m från den delundersökta boplatsvallen. Under de senaste fyra åren har arkeologer och miljöarkeologer från Umeå universitet varit engagerade i fältarbeten vid Bastuloken och dess närmaste omgivningar och flera uppsatser och rapporter med främst miljöarkeologisk inriktning har publicerats (Engelmark & Harju 2007; Ekholm 2007; Hellqvist 2007). 6

8 Landskapet runt Bastuloken kännetecknas av finkorniga isälvsavlagringar och enligt SGU:s jordartskarta ligger fornlämningslokalen i ett område med lera-finmo (Fig. 2). Fig. 2. Jordartskarta över området omkring Raä 183. (Källa: SGU:s jordartskarta) På undersökningsplatsen består marken av mycket fin dynsand och vegetationen utgörs av gles tallskog och lingonris. Fornlämningsområdet Raä 183 utgörs av (enl. Raä:s Fornsök): Boplatsområde, ca 360x m (N-S). Inom området har boplatslämningar påträffats i form av tre förhistoriska husgrunder/boplatsvallar och skörbränd sten. Fynd av avslag, brända ben, flinta, skrapor av bergart samt skifferföremål, bl. a en pilspets av skiffer med dekorationer i form av bakåtriktade streck. En av husgrunderna ligger för sig och behöver inte nödvändigtvis vara samtida med de två större grunderna, som mest sannolikt är neolitiska. Umeå universitet genomförde 2005 en undersökning i en av boplatsvallarna. En 1x1 m stor yta undersöktes och fynd av ben (älg 98%), skärvsten, avslag från skiffer, kvartsit, hälleflinta och även flinta. C14- analyserna som utförts i samband med Umeå universitets undersökning visar att lämningarna vid Bastuloken är från neolitisk tid men en C14- datering är från järnåldern. Den stora mängden med av skärvsten, redskap, avslag mm gjorde att den arkeologiska institutionen i Umeå funderade på om Bastuloken fungerat som en storskalig "fångstindustri". Enligt den kartering av området omkring Bastuloken som utfördes i samband med undersökningen, utgörs området av 4 boplatsvallar; tre samlade omedelbart NV om loken och en ensamliggande, ca 120 meter SSV om de andra (se situationsplanen i Fig. 3). 7

9 Fig. 3. Situationsplan över fornlämningar och undersökningsytor inom Raä 183 vid Bastuloken. Karta upprättad 2009 av Ronny Smeds, Västerbottens museum. 8

10 4. Metod De två undersökta schakten (A och B) avtorvades för hand och plangrävdes sedan i nivåer om tio cm. Varje dokumentationsnivå (Dn) omfattade således 10 cm. Allt material från schakten sållades. Endast ben större än 2 cm tillvaratogs. Då både brända och obrända ben < 2 cm förekom i tusental per Dn, var det nödvändigt att sätta en gräns för vad som ur tidsmässig och vetenskaplig synpunkt var rimligt att tillvarata. Avslag och ben insamlades per yta och Dn och gavs ett fyndnummer, medan varje föremål (spets, skrapa, etc) gavs ett individuellt fyndnummer. Volymen skärvsten registrerades också per yta och Dn (Bil. 1). Prover för miljöarkeologiska analyser togs i olika lager. Ett obränt ben/tand från varje dokumentationsnivå i båda schakten (sammanlagt 12 ben/tänder) skickades till Ångströmlaboratoriet i Uppsala för 14 C-datering. Två profiler ritades (se Bilaga 7) och undersökningen dokumenterades med foto. En specialkartering av fornlämningarna runt Bastuloken, liksom inmätning av de undersökta schakten 2005 och 2009, utfördes med hjälp av totalstation. Den utfördes av Ronny Smeds, Västerbottens Museum (Fig. 3). Fig. 4. Johan, Philip och Marie gräver i Schakt A och Britta står vid sållet. Foto mot V: Thomas B Larsson 9

11 Fig. 5. Delar av större rörben i Dn 5, Schakt B. Foto mot NV: Thomas B Larsson. 5. Resultat 5.1. resultat av utgrävningen Resultaten redovisas per schakt och dokumentationsnivå, från ytan till botten. För mer detaljerad information hänvisas till Bilagorna 1-4. Dn 1 (0-10 cm) Schakt A: Blandad humusjord och skärvsten. På några cm djup ett grått blekjordsskikt. Enstaka fläckar med kol. Endast 7 liter skärvsten. 2 skrapor och ett 20-tal avslag (kvartsit & röd skiffer) framkom. 20 brända ben tillvaratogs. Schakt B: Som i schakt A, men betydligt mer skärvsten, 28 liter. Drygt 30 avslag (mestadels kvartsit) framkom. 60 brända ben tillvaratogs. Fig. 6. Två skrapor (F 2a och F 2b) påträffade i Schakt A (Dn 1). Foto: Thomas B Larsson. 10

12 Dn 2 (10-20 cm) Schakt A: Rödbrun moig sand med skärvsten, med ställvisa inslag av mörk, fet jord och endast 1 obränt ben. 14 liter skärvsten. 7 avslag (kvartsit) och 1 skrapa av kvartsit. 36 brända ben tillvaratogs. Schakt B: Liknande markförhållanden som i schakt A, men betydligt mer fynd av ben. 14 liter skärvsten. 14 avslag av kvartsit och en del av en spets i ljus skiffer (förarbete?). 45 brända ben och 220 (1100 g) obrända tillvaratogs. Fig. 7. Slipad spetsdel av skiffer (F 6) från Schakt B (Dn 2). Foto: Thomas B Larsson. Dn 3 (20-30 cm) Schakt A: Mörk, fet jord med skärvsten och ben. 13 liter skärvsten. Endast 3 avslag påträffades, varav ett i flinta. 8 brända ben och 8 obrända ben tillvaratogs. Schakt B: En skärvstenspackning med ben och kol i delar av schaktet och i övrigt mörk, fet jord med skärvsten och ben. 15 avslag av kvartsit. 1 spets eller hänge med tre små urtag längs smalsidorna av röd skiffer. 70 brända ben och 200 (2100 g) obrända tillvaratogs. Fig. 8. Slipad spets (eller hänge) av röd skiffer (F 12), påträffad i Schakt B (Dn 3). Foto: Thomas B Larsson. 11

13 Fig. 9. Obrända, spräckta rörben (sannolikt Alces alces) från Dn 3 i Schakt B. Foto: Thomas B Larsson. Dn 4 (30-40 cm) Schakt A: Mörk, fet jord med skärvsten och ben. 10 liter skärvsten. Förutom avslag i kvartsit hittades 1 skrapa (kvartsit) och en mittdel av en slipad spets av röd skiffer. 30 brända ben och 36 (120 g) obrända tillvaratogs. Schakt B: Mörk, fet jord med skärvsten och stora mängder ben. Rester av en äldre markyta avtecknade sig som ett ca 2-3 cm tjockt kolrikt lager. 10 liter skärvsten. Ett 10-tal avslag av kvartsit. 25 brända ben och drygt 650 (6150 g) obrända ben tillvaratogs. Fig. 10. Del av en slipad skifferspets (F 17), Schakt A, Dn 4. Foto: Thomas B Larsson. 12

14 Dn 5 (40-50 cm) Schakt A: Mörk, fet jord med skärvsten och en påtagligt ökad mängd obrända ben. 16 liter skärvsten. Drygt 10 kvartsitavslag och en ev. bearbetad sten (?). 15 brända ben och 450 (2100 g) obrända tillvaratogs. Schakt B: Mörk, fet jord med skärvsten och ben. 22 liter skärvsten. 1 flintavslag påträffades. 13 brända ben och >700 obrända ben tillvaratogs. Vikten av de obrända benen från denna dokumentationsnivå uppgår till hela 6500 g! Sannolikt ett norrlandsrekord för obrända ben från ett decimeterskikt i en undersökt kvadratmeterruta. Dn 6 (50-60 cm) Schakt A: Mörk, fet jord med skärvsten och ben. Rest av en äldre markyta i delar av schaktet. I botten av Dn 6 framkom fläckvis också rostjord med skärvsten. 9 liter skärvsten. 1 kvartsitavslag. 12 brända ben och 150 (920 g) obrända tillvaratogs. Schakt B: Mörk, fet jord med skärvsten och ben. 19 liter skärvsten. 1 avslag av hälleflinta. 15 brända ben och 250 (3100 g) obrända ben tillvaratogs. Benmängden börjar nu avta. Dn 7 (60-70 cm) Schakt A: Mestadels rostjord och mörka fläckar som markerar rester av den äldsta markytan under vallen. 5 liter skärvsten. 2 skipade skifferspetsar (F28 och F29) och 2 avslag (kvartsit och skiffer) påträffades i den nivå som markerar den äldsta markytan. 5 liter skärvsten. 1 bränt ben och 125 (340 g) obrända tillvaratogs. Schakt B: Mörk, jord med skärvsten och ben samt rester av den äldsta markytan och längre ner rostjord. 1 flintavslag. 8 liter skärvsten. Inga brända ben hittades och endast 65 (475 g) obrända ben tillvaratogs. Fig. 11. Slipad spets av grå skiffer (F 28). Schakt A, Dn 7. Foto: Thomas B Larsson. 13

15 Fig. 12. Tvåfärgad skifferspets med tånge (F 29). Schakt A, Dn 7. Foto: Thomas B Larsson. Sammanfattningsvis kan sägas att resultaten är mycket tillfredsställande i relation till undersökningens syfte: att erhålla ett daterbart organiskt material från olika nivåer i vallen, för att få en högupplöst kronologisk sekvens över boplatsvallens uppkomst, tillväxt och övergivande. Mängden obrända ben är anmärkningsvärd och tyder på att bevarandeförhållandena på platsen är ytterst goda. Som framgår av Bilaga 2 tillvaratogs totalt närmare 23 kg obrända ben från en undersökt volym på ca 1,4 kubikmeter. Den största mängden hittades på Fig. 13. Del av underkäke med två tänder in situ. Med största sannolikhet älg (Alces alces). Från Schakt B, Dn 5. Foto: Thomas B Larsson. 14

16 cm djup i Schakt B. Skillnaden i benmängd mellan Schakt A och B är påfallande stor 3,5 kg resp. 19,5 kg med tanke på att schakten endast ligger 1 meter från varandra. Den undersökning som företogs 2005 (Engelmark & Harju 2007), endast någon meter från årets schakt, gav drygt 6 kg obrända ben (98% älg) från en undersökt volym på ca 0,7 kubikmeter. Denna skillnad, mellan tre så närliggande ytor, visar att depositionen av ben sannolikt har varit ojämn eller att postdepositionella markprocesser ligger bakom skillnaderna. Det senare kan vara fallet, då Schakt B är det enda av de tre undersökta ytorna som ligger i ett sluttande läge ner mot Bastuloken. De andra två ligger på vallens krönparti. Fynden av artefakter antyder en neolitisk kontext och avsaknaden av exempelvis kvartsitspetsar med tvär bas stärker också denna hypotes Resultat av C14-analyser Sammanlagt 12 prover (10 obrända ben och 2 tänder) från undersökningen skickades till Ångströmlaboratoriet i Uppsala för åldersbestämning (Bilaga 5-6). Proverna plockades ur profilerna och var de är tagna framgår av profilritningen (Bilaga 7). Tack vare ett generöst bidrag till C14-analyser från Vetenskapsrådet, har det varit möjligt att erhålla dateringar av ben/tänder från 6 dokumentationsnivåer i både schakt A och B. Då samtliga dateringar har utförts på obrända ben och tänder som deponerats i vallen, minimeras chanserna för feldateringar pga inblandning av äldre eller yngre organiskt material. Det daterade materialet är inte en mängd insamlade kolbitar eller benbitar, utan varje prov utgörs av ett enda ben eller en tand från en individ. Genom detta förfaringssätt vet vi med nästan hundraprocentig säkerhet vad som daterats: älgar som hanterats på platsen. DN2 DN3 DN4 DN5 B A DN6 DN Fig C-dateringar (BP) från schakt A och B fördelade på 6 dokumentationsnivåer (se Bil. 5). 15

17 A B Fig. 15. Medelvärdet för 14 C-dateringrna ovan omräknade till Cal BC (se Bil. 6). Vågrät axel markerar dokumentationsnivåerna, där 1=Dn 2 och 6=Dn 7. De erhållna dateringarna visar att denna del av boplatsvallen huvudsakligen tillkommit under perioden BC, med störst intensitet århundradet mellan 2400 och 2300 BC. 6. Tolkningar Material från de två nya schakten kan sägas bekräfta det som undersökningen 2005 påvisade, nämligen att boplatsvallen är ytterst rik på avfallsmaterial från hantering av djurkroppar (Engelmark & Harju 2007). Inga osteologiska bestämningar har ännu utförts på benmaterialet, men de större obrända benen härrör mest sannolikt från älg (Alces alces). Ett intressant fenomen som årets undersökning påvisat är den stora skillnaden i mängd obrända ben i schakten A och B: 3,5 kg i Schakt A och hela 19,4 kg i Schakt B (Bil. 2 och Fig. 16). Den påfallande skillnaden mellan två så närliggande ytor kan bero på att A ligger på toppen av boplatsvallen och B i vallens slänt och material från A kan genom årtusendena ha rört sig neråt och ackumulerats i slänten. Diagrammen i figurerna 16 och 17 visar benvikt per dokumentationsnivå och antalet ben per nivå. Tydligt är att vikt och antal följs åt, vilket är att förvänta om benmaterialet är av ungefär samma storlek på samtliga dokumentationsnivåer. Ett litet undantag från denna regel hittar vi om vi jämför vikt och antal för Dn 2 och 3 i Schakt B. I nivå 2 framkom något fler ben än i nivå 3, men vikten är ändå betydligt lägre i nivå 2, vilket innebär att nivå 3 innehöll färre men större ben. Skillnaderna i benmängd mellan olika dokumentationsnivåer kan vara orsakad av varierande bevarandeförhållanden, där den optimala miljön återfinns på Dn 4 och 5. Dn 1, som ligger närmast markytan, helt saknar obrända ben, men från Dn 2 till Dn 5 ökar mängden påtagligt med ökat djup. Sedan sker en svängning och benen minskar ordentligt i mängd och vikt, för att helt saknas på ca cm djup (ursprungliga markytan). Detta förhållande är aningen märkligt om man utgår från att bevarandeförhållandena ökar med ökat djup. 16

18 Mängden bevarat benmaterialet har kanske inte bara styrts av markförhållanden utan också av variationer i graden av mänsklig aktivitet på platsen över tid. Nivåerna 7 och 6 markerar startpunkten för älghanteringen på platsen och det skulle kunna vara så att den startar i mindre skala för att kulminera vid den tidpunkt som markeras av Dn 5. Sedan kanske älghanteringen vid Bastuloken successivt har minskat, eller så är det postdepositionella nedbrytningsprocesser i de övre lagren som svarar för minskningen. Väger man in förekomsten av brända ben i bilden, som bevaras bättre än obrända, så visar det sig att Dn 1 och 2 innehåller relativt stora mängder, både i Schakt A och B (Fig. 18). Det indikerar att den mänskliga älghanteringen kan ha varit omfattande även vid tiden för platsens övergivande, men att de obrända benen i dessa ytliga nivåer inte bevarats lika bra som djupare ner i vallen B A Fig. 16. Fördelningen av det obrända benmaterialet från Schakt A och B. Lodrät axel anger dokumentationsnivå och vågrät benvikt i gram B A Fig. 17. Fördelningen av det obrända benmaterialet från schakten i antal ben/dn. 17

19 B A Fig. 18. Viktfördelningen (g) av det brända benmaterialet i Schakt A och B. Slår man samman den information som 14 C-dateringarna givit med den kvantitativa fördelningen av de obrända benen (Fig. 15 och 16), så är en rimlig tolkning att aktiviteterna på platsen varit som mest omfattande under perioden BC. Under den hundraårsperioden avsätts ett närmare 40 cm tjockt lager av älgben, vilket i mängd utgör 80% av alla ben som framkom vid årets undersökning. Efter omkring 2300 BC avsätts endast 20 cm ben i vallen över en period av 400 år ( BC), vilket indikerar en minskning av bendeposition i denna del av vallen. Förhållandet kan dock vara annorlunda i andra delar av boplatsvallen. Fyndmaterialet kan sägas bekräfta en neolitisk datering av boplatsvallen, även om den tvåfärgade tångespetsen av skiffer (F29) kunde ha tillhört en äldre fas av neolitikum. Den påträffades omedelbart intill en benbit som daterats till BC (Ua-38726). Den datering av Dn2 till perioden BC, som redovisas i rapporten från undersökningen 2005 (Engelmark & Harju 2007), är utförd på träkol och en så sen datering kan inte bekräftas av årets undersökning. Ingen datering av benmaterialet är yngre än 1800 BC och de två provserierna från schakten A och B ger ett mycket samstämmigt och trovärdigt kronologiskt resultat. Den datering av boplatsvallen som årets undersökning tydligt indikerar stämmer inte riktigt överens med resultat från tidigare forskning (Lundberg 1997), där bruket av boplatsvallar i Norrland antas upphöra ca 2500 BC. I fallet Bastuloken är det snarare så att 2500/2400 BC markerar en startpunkt för de mänskliga aktiviteterna på vallen och att älghanteringen på platsen endast pågått i maximalt 700 år. Fortsatta undersökningar i andra delar av fornlämningen kan komma att ändra denna tolkning. 7. Nya frågor Undersökningen har påvisat att den hittills undersökta delen av boplatsvallen uppförts under senneolitikum, men gäller detta hela konstruktionen? Liknande undersökningar på flera andra ställen i vallen skulle kunna besvara frågan. De dateringar och obrända ben som erhållits genom undersökningarna 2005 och 2009 ligger nära varandra och för att fornlämningens historia bättre ska kunna tecknas behövs fler provundersökningar på andra ställen i vallen och i den ev. golvyta som finns bevarad i anläggningens centrum. 18

20 En av projektets frågeställningar rör älgstammens genetiska profil under delar av forntiden i detta fall verkar det som att senneolitikum är mest relevant och denna fråga kräver ben från minst 10 olika djur från ungefär samma tid. De undersökningsytor som hittills grävts ligger för nära varandra för att uppfylla detta kriterium. Därför är avsikten att under 2010 undersöka ytterligare 9 schakt om 1x1 meter, fördelade längs boplatsvallen med ca 4-5 m avstånd (se fig. 19). På så vis borde de älgben som kommer att analyseras för adna med största sannolikhet att härröra från olika individer. Fig. 19. Principskiss över planerad undersökningsstrategi för 2010 (gröna rutor), för att erhålla älgben från minst 10 individer. Grundkarta: Ronny Smeds. 19

21 8. Referenser Baudou, Evert Norrlands forntid ett historiskt perspektiv. Wiken. Ekholm, Therese Bastuloken en osteologisk analys av benmaterialet från en stenåldersboplats i västra Ångermanland. C-uppsats i Osteologi. Högskolan på Gotland. Visby. Engelmark, Roger & Harju, Johnny Rapport över arkeologisk förundersökning av Raä 183, Ramsele sn, Ångermanland, UMARK 44. Umeå universitet. Hellqvist, Therese Undersökningarna av Bastuloken, RAÄ 183, Ramsele sn en studie av lokalens och platsens förhistoria från 4000 BC och framåt. D-uppsats i miljöarkeologi. Umeå universitet. Hvarfner, Harald Fångstmän och nybyggare i Ångermanälvens källområden under järnåldern. Härnösand. Larsson, Thomas B & Ericsson, Göran Älgen och människan: en mångtusenårig relation. Tvärsnitt 08/4: Vetenskapsrådet. Stockholm. Larsson, Thomas B Rapport över arkeologisk delundersökning av boplatsområde, Raä 471:1, Sorsele sn, Västerbottens län, UMARK 53. Umeå Universitet. Lindgren, Britta Hällbilder i Norr. UMARK 36. Umeå universitet. Lundberg, Åsa Vinterbyar. Studia Archaeologica Universitetis Umensis 8. Umeå. Spång, Lars-Göran Fångstsamhälle i handelssystem. Studia Archaeologica Universitetis Umensis 9. Umeå. Viklund, Bernt Ove Bastuloken. Ett boplatsområde vid våtmark i Stenviksstrand i Ramsele socken. Forntid i Ramsele, Rapport 2004:1. 20

22 Bilagor Bilaga 1. Skärvstensvolymer (liter) SKÄRVSTENSVOLYMER Dn Nivå (cm) Schakt A Schakt B < 2 < 2 Bilaga 2. Fördelning av det obrända benmaterialet VIKT (g) Antal Dn Nivå (cm) Schakt A Schakt B Totalt Dn Nivå (cm) Schakt A Schakt B Totalt Totalt Totalt Bilaga 3. Fördelning av det brända benmaterialet VIKT (g) Antal Dn Nivå (cm) Schakt A Schakt B Totalt Dn Nivå (cm) Schakt A Schakt B Totalt Totalt Totalt

23 Bilaga 4. Fyndlista Nr. Schakt Fynd Ant. FYNDLISTA - ARTEFAKTER Vikt (g) 22 Storlek (mm) Material Anm. Dn1 (0-10 cm) 1 B Avslag Kvartsit, bergart 2a A Skrapa x20x10 Kvartsit 2b A Skrapa x25x14 Hälleflinta Glättad undersida 3 A Avslag x23x5 Skiffer (röd) 4 A Avslag Kvartsit Dn2 (10-20 cm) 5 B Avslag Kvartsit 6 B Spets, del av x18x7 Skiffer(?), ljus Oavslutat förarbete? 7 A Avslag Kvartsit 8 A Slipad sten x28x5 Bergart 9 A Skrapa x25x6 Kvartsit Dn3 (20-30 cm) 10 B Avslag Kvartsit 11 B Avslag Kvartsit 12 B Spets (hänge?) x14x4 Skiffer (röd) 13 A Avslag x20 Flinta (mörk) 14 A Avslag Kvartsit Möjligen kvarts Dn4 (30-40 cm) 15 B Skrapa x17x8 Kvartsit 16 B Avslag Kvartsit 17 A Spets, del av x20x4 Skiffer (röd) 18 A Avslag x30x3 Skiffer (röd) 19 A Avslag Kvartsit 20 A Skrapa? x17x12 Bergart Osäker Dn5 (40-50 cm) 21 B Avslag Flinta 22 A Bearbetad sten? x56x10 Bergart Osäker 23 A Avslag Kvartsit Dn6 (50-60 cm)

24 24 B Avslag Hälleflinta? 25 A Skärvsten 1 Utgår 26 A Avslag Kvartsit Dn7 (60-70 cm) 27 B Avslag Flinta 28 A Spets x13x3 Skiffer (grå) Skadat spetsparti 29 A Spets x19x4 Skiffer (grå+röd) Tvåfärgad tångespets 30 A Avslag Skiffer och kvartsit Bilaga 5. Nivå Prov nr. Schakt A Datering BP/Labnr. 14C-daterade ben Vikt (g) Prov nr. Schakt B Datering BP/Labnr cm Lok A1 1 ben 3660±36 (Ua-38721) 1 Lok B1 1 tand 3558±40 (Ua-38727) Lok A2 1 ben 3692±33 (Ua-38722) 8 Lok B2 1 tand 3749±37 (Ua-38728) Lok A3 1 ben 3828±37 (Ua-38723) 10 Lok B3 1käkben 3850±38 (Ua-38729) Lok A4 1 ben 3963±37 (Ua-38724) 7 Lok B4 1 ben 3873±35 (Ua-38730) Lok A5 1 ben 3908±35 (Ua-38725) 8 Lok B5 1 ben 3884±35 (Ua-38731) Lok A6 1 ben 3886±37 (Ua-38726) 10 Lok B6 1 ben 3940±34 (Ua-38732) 11 Vikt (g) 23

25 Bilaga 6. Kopia av 14 C-rapport från Tandemlaboratoriet. 24

26 25

27 Bilaga 7. Profilritning, Schakt A och B. 26

28 Bilaga 8. Övriga fotografier. Boplatsvallen före undersökningen (överst). Foto mot Ö: Thomas B Larsson. Schakten efter avslutad Dn 1 fotograferade mot NV resp. SÖ. Foto: Thomas B Larsson. 27

29 Kvartsitskrapa (F2a) in situ. Foto: Thomas B Larsson. Grävningsledaren fuktar profilväggen i Schakt A inför profilritning. Foto: Britta Lindgren-Hyvönen. 28

30 Profilväggen i Schakt B. Foto: Thomas B Larsson. Fornlämningen efter återställning. Foto mot SÖ: Thomas B Larsson. 29

31 Bilaga 9. Kopia av undersökningstillstånd 30

32 31

33 Bilaga 10. Kopia av redovisning till FMIS 32