Bastuloken. Ett boplatsområde vid våtmark i Stenviksstrand i Ramsele socken, Ångermanland, Västemorrlands län

Transkript

1 Bastuloken Ett boplatsområde vid våtmark i Stenviksstrand i Ramsele socken, Ångermanland, Västemorrlands län I förgrunden ser vi den största husgrunden. Personen på bilden står på väggen mellan de båda grunderna. Till höger en del av Bastuloken. Bernt Ove Viklund, Härnösand, februari 2004 Forntid i Ramsele och Kulturmiljövårdarna AB i Härnösand RAPPORT 2004: l

2 Inledning Den sedan 2001 ideella arkeologiföreningen Forntid i Ramsele startade i början av 1996 som en arkeologikurs med Studieförbundet NBV som kurssamordnare. Utan studieförbundets dåvarande distriktchef, Olle Häggström. skulle verksamheten antagligen varit omöjlig att hålla igång: meningen var att kursen skulle träffas två gånger inomhus och två gånger utomhus 1996 men vi skriver nu februari 2004 och har klart med vår numera traditionella arkeologihelg och dess program. Årets arkeologihelg den augusti blir på åttonde året och temat är våtmarksarkeologi. Våtmarksmiljön Bastuloken inspirerade till detta. Från allra första början har Forntid i Ramsele verkat utåtriktat och hjärtligt välkomnat alla och envar med intresse av arkeologi, historia, religionshistoria m. fl. ämnen. De fornminnesinventeringar vi har genomfört har förlagts till Ramsele i första hand, men även inom socknarna Bodum, Fjällsjö, Junsele och Tåsjö har vi varit i markerna. I Bodum fann vi f. Ö. samiska kulturmiljöer 1997 vilka blev de första som upptäcktes i hela Jämtlands läns skogsland (Viklund 1997b). I kursform arrangerade vi 1998 en mindre räddningsundersökning aven erosionsskadad gravhög. På SVAR i Ramsele har vi byggt en utställningsmonter med utgångspunkt från boplatsområdet Sörånäset. Med början 1997 arrangerar vi som sagt även välbesökta arkeologihelger där intresserad allmänhet och forskare träffas under gemytliga former. Arkeologihelgerna har varit förlagda till Ramsele, Junsele, Bodum, Tåsjö och Fjällsjö. Arrangemanget 2003 med hällbilder som tema genomfördes på Silsjönäs i Fjällsjö. Även i år förläggs helgen till Silsjönäs. Samtliga av socknarna ligger inom Ramsele gamla pastorat. Den aktuella kulturmiljön Bastuloken upptäcktes av Forntid i Ramsele den 9 juni Veckan därefter anmäldes den in till Länsstyrelsen i Västernorrlands län.

3 J ' '" r RAI.lS'~E-I'ORSAS Ị ", l ~VJKSSTRAN D S~. I,. I I \ j.. \. j \. I'.. ~./'\ \\ i ' ~./, \.. " - \ - / \ n : ': \ ': l \.' I \ S ~ E 'l K STRAJoID V " ~;. j /.. ~:I'. \.... /' \,/ "\ ' -. I. _ Figur l. Fornlämningsområdet kring Bastuloken och vidare ned mot Lundholmstjärnen är inritat med rött streck. Norr om området syns älvsammanflödet och Sörånäset, 1.11 Kartor Blå kartan 205 Junsele, ekonomiska kartan 20G 2-3 e-f(706 24) Fastighetsnummer Stenviksstrand 1: 10, 1: 11 Naturmiljö Bastuloken ligger som en av flera lokar på en tlygsandsbildning (Lundqvist 1987, blad 2, s 52 f. om sådana bildningar). Höjden för loken är omkring 215 meter över havet. Lok är en dialektal benämning på ett mindre vatten vilket är mer eller mindre rikligt beväxt. De har varken in- eller utlopp. I samband med besök på Bastuloken när första isen lagt sig kunde vi konstatera att ett tiotal kallkällor springer fram i loken. Vi får därför räkna med att kvaliten på vattnet är mycket bra. Möjligen får vi även fundera över om viss infiltration sker i loken från 3

4 de båda näraliggande älvarna, Vänge1älven och Fjällsjöälven. Vängelälven förbinder Faxälven med Fjällsjöälven. Kanske det även finns underjordiska förbindelser mellan de olika lokarna i området. I området dominerar tallskog. Bergrunden utgörs av graniter. Kulturmiljöer i omlandet till Bastuloken Omkring en kilometer norr om boplatsområdet Bastuloken är Sörånäset där älvarna rinner samman (bild 2). Boplatsområdet Sörånäset vilket Forntid i Ramsele (FIR) upptäckte och dokumenterade försommaren 1996 är sällsynt omfattande (Viklund 1997a). Längs med 500 meter av stranden av de båda älvarna är mycket stora mängder med forn1ämningsmaterial. Majoriteten av boplats sträckan är vidvängelälven. Vi måste trots dessa massor ändå utgå ifrån att vi endast ser en mindre del av det väldiga bosättningsområdet. Det mesta ligger sannolikt skyddat på platån ovanför älvarna. Vid fortsatta inventeringar påträffades även boplatser och förekomster av skörbränd sten i skogslägen uppströms och mellan de båda älvarna (Viklund 1998). Antalet fångstgropar vi fann uppgår till ett 50-tal. De löper som ett "pärlband" över näset och direkt intill eller i närheten av groparna finner vi boplatserna och förekomsterna av skörbränd sten. Dessa kunde konstateras på grund av skadegörelse i samband med skogsavverkning och därpå följande markberedning (Viklund 2000). Skadegörelsen i området måste betecknas som extremt stor! På två av ytorna är 100% av fornlämningarna mer eller mindre skadade. En av ytorna uppvisade 87% skador. Tingsrätten i Sundsvall friade i målet efter det att länsstyrelsen polisanmält skadegörelsen. Märkvärdigt nog har skadegörelsen sedan fortsatt på en angränsande fastighet i området. Innan upptäckterna 1996 och framåt var ett antal fångstgropar registrerade intill sammanflödet av älvarna. Ett antal boplatser också. Varav några alldeles speciella vilka O. B. Santesson upptäckte Han kallar dem hustomtningar (Raä nr. 64, där kallade fördjupningar i markytan). Det är fyra närmast rektangulära mindre nedgrävningar. Tre sedan tidigare kända gravhögar från järnåldern ligger även i anslutning till älvarnas sammanflöde. En av dessa upptäcktes, undersöktes och togs bort av Harald Hvarfner (Hvarfner 1957: 51). En annan räddningsundersöktes till viss del 1998 av Forntid i Ramsele. Den tredje gravhögen ligger som det verkar intakt på en stenåldersboplats. Från den boplatsen har vi anmält in en mindre grund till viss del påminnande om Santessons hustomtningar. Tankeväckande är att Santessons grupp om fyra hustomtningar gjordes på andra sidan om Fjällsjöälven sett från den gravhög som räddningsundersöktes Själv har jag svårt att hålla mig från funderingar runt dessa lämningar och den fornlärnningskontext de finns i. Kan de eventuellt dateras till järnålder? I västra Ångermanland har i socknarna Fjällsjö, Ramsele och Bodum upptäckts 14 förhistoriska husgrunder under För sådana lämningar se Lundberg I socknarna Fjällsjö och Ramsele har vi under åren upptäckt nio hällmålningar (Kivikäs 2003, Lindgren 2002, Ramqvist 2002, Viklund 1997a, 1999, 2002, 2003a, b, c, d,). Som den andra av dessa upptäcktes, omkring 4 kilometer NV om Bastuloken, en stor hällmålningslokal 1996 på Boforsklacken i Fjällsjö socken. Hösten 2003 upptäcktes en hällmålning omkring 400 meter öster om Bastuloken (Viklund 2003c). 4

5 Bastuloken Fornlämningsområdet vid Bastuloken består av tre förhistoriska husgrunder, ett antal boplatser och förekomster av skörbränd sten. En av husgrunderna ligger för sig och behöver inte (vilket antytts ovan) nödvändigtvis vara samtida med de två stora grunderna vilka ligger vägg i vägg. (foto på framsidan). De två stora grunderna är mest sannolikt neolitiska. Den ensamliggande grunden är betydligt mindre än de andra. Det förefaller tydligt att vi ser en helt annan " arkitektur" vid den grunden. Grunderna ligger väster om loken. Bild 2. Sörånäset vid sammanflödet av Fjällsjöälven och Vängelälven. Foto: Bemt Ove Viklund För min egen del, till dess att området genomgått en noggrann kartering, betraktar jag preliminärt hela området runt Bastuloken plus lite till som en sammanhängande fornlämning (se figur 1 med preliminär avgränsning av fornlämningsområdet). Det skulle behövas finansiering för en noggrann kartläggning av hela området för att erhålla större precision vid inmätning av fornlämningarna. De aktuella lämningarna ligger placerade helt nära loken men de finns även på litet längre avstånd från denna. Det måste påpekas att fornlämningsmaterial även konstaterats en bit ut i loken sett från de stora grunderna. Tre av boplatserna ligger mellan Bastuloken och den söder därom liggande Lundholmstjärnen där vi hösten 2003 kunde konstatera en förhistorisk husgrund. Vi får även räkna med att inte så små delar av två eller flera boplatser försvann när den mindre vägen till byn anlades. Återstoden av boplatserna syns i vägen och vid vägkanterna. I grundernas markskador är massor (i lilla grunden dock en liten mängd) med skörbränd sten. Avslag är det gott om i de stora grunderna. Brända ben också. På vallarna till de två stora grunderna låg även ett antal skrapor av bergart samt skifferföremål. Det mest notabla av redskapen är den pilspets av skiffer med dekorationer i form av bakåtriktade streck vilken hittades ett par dm ut i våtmarken. Den stack upp omkring. en cm ur det våta. Vid sondering med en lång specialsond förvintern 2001 märktes att förekomsten av skörbränd sten går 5

6 metervis ut i det våta miljön och att det även går att följa en bit ned i bottensedimentet. Vi får nog därför räkna med att annat boplatsmaterial inräknat det organiska gör detsamma. Den kanske viktigaste frågeställningen gäller just det organiska materialet och hur mycket av detta som kan finnas bevarat i loken. Enligt Roger Engelmark (muntlig uppgift i samband med provtagning ) är det goda bevarandeförhållanden i Bastuloken. Namnet Bastuloken kommer mest sannolikt av att den intilliggande byn Stenviksstrand hade sin torkbastu nära loken. Den mest sannolika platsen för bastun har lokaliserats till en mindre förhöjning mellan Bastuloken och Lundholms-tjärnen. Inventeringar 2003 Vid två kortare tillfållen sommaren 2003 har några av oss i föreningen inventerat älvstränderna nära Sörånäset. På ömse sidor Fjällsjöälven uppströms och nedströms Sörånäset upptäckte vi hundratals meter med tidigare okänt boplatsmaterial. Inmätning och beskrivning sker under säsongen Vid Lundholmstjärnen söder om Bastuloken upptäcktes hösten 2003 en husgrund av samma typ som vid Bastuloken. Grunden ligger på östra sidan om tjärnen. nära bebyggelsen. Mellan den grunden och området Bastuloken är fläckvis med skörbränd sten. I samma veva som den upptäckten kunde vi även konstatera en hällmålning på en plats av Vågdalsberget där Forntid i Ramsele tidigare noterat någon misstänkt rött vilket vi därefter bevakat i avvaktan på rätta omständigheter i väder (Viklund 2003 b). Upptäckten av en hällmålning på Lillklippen endast 400 meter öster om Bastuloken gjordes senare under hösten (Viklund 2003c). Ännu senare samma höst upptäcktes en hällmålning på Brinnåsklippen norr om Boforsklacken (Viklund 2003d). Kontaktgrupp I samband med upptäckten av våtmarkslokalen Bastuloken stod det klart att vi hade en kulturmiljö av ett ovanligt format framför oss. En tidig tanke var därför att presentera den för ett antal personer inom arkeologi och miljöarkeologi. Samtliga av de som tillfrågades stod positiva till förslaget att bli med i en informell grupp. Samtliga har även besökt Bastuloken. Följande personer (i bokstavsordning) ingår. Roger Engelmark, biträdande professor Miljöarkeologiska laboratoriet (MAL) vid Umeå Universitet, arkeolog Lennart Forsberg, Kulturmiljövårdarna AB i Härnösand, Ola Georg, arkeolog vid Länsmuseet Västernorrland, fil. dr. Bo Knarrström vid UV-syd, Britta Lindgren, doktorand vid institutionen för arkeologi och samiska studier vid Umeå universitet, Per H Ramqvist, professor i Regional Arkeologi vid Mitthögskolan i Ömsköldsvik, Professor Stig Welinder vid Mitthögskolan i Härnösand, Christer Westerdahl, marinarkeolog/etnolog i Kristansand, Norge och slutligen Bernt Ove Viklund, arkeolog från Härnösand och medlem i Forntid i Ramsele. Avslutning Förvintern 2001 besöktes Bastuloken av Roger Engelmark med personal från Miljöarkeologiska laboratoriet (MAL) vid Umeå universitet. De borrade då efter pollenproppar. I april 2003 tog MAL kompletterande prover. Eventuellt kommer även en mindre arkeologisk undersökning till stånd under

7 För min egen del finner jag det sannolikt att vi genom en smärre undersökning ute i Bastuloken kan finna tillräckligt många intressanta fynd vilket kan komma att motivera en större forskningsundersökning. Referenser Hvarfner, Harald Fångstmän och nybyggare i Ångermanälvens källområden under järnåldern. Arkiv för Norrländsk hembygdsforskning XY. Härnösand. Kivikas. Pekka Ruotsin Pyyntikulttuurin Kalliokuvat Suomalaisin Silmin. Jyväskylä Lindgren, Britta Hällmålningar- ett uttryck för materiella och immateriella dimensioner. Studier i Regional Arkeologi 2. Hällbilder och hällbildernas rum (red. Klang, Lindgren, Ramqvist). Mitthögskolan Örnsköldsvik Lundberg, Åsa Vinterbyar- ett bandsamhälles territorier i Norrlands inland f. Kr. Studia Archaeologica Universitatis Umensis 8. Umeå. Lundqvist, Jan Jordartskarta över Västernorrlands län och förutvarande Fjällsjö kommun. Sveriges geologiska undersökningar. Uppsala Ramqvist, Per H Aspekter på hällbildernas stil och rumsliga fördelning. Studier i Regional Arkeologi. Hällbilder och hällbildernas rum. Mitthögskolan Örnsköldsvik Viklund, Bernt Ove. 1997a. Nyupptäckta hällmålningar i Anundsj ö, Fjällsjö och Ramsele i Ångermanland. Oknytt Nr 3-4. Umeå b. Rapport över fornminnesinventering i Bodums och Fjällsjö socknar, Ångermanland, Jämtlands län. Länsstyrelsen Jämtlands län Rapport över arkeologisk dokumentation av delar av området Sörånäset i Ramsele socken, Ångermanland, Västernorrlands län. Uppdrag av Länsstyrelsen i Västernorrlands län Älgar målade i älgens eget rike- nyupptäckta hällmålningar i Ångermanland. Tidsspår Hembygdsbok för Ångermanland och Medelpad. Länsmuseet Västernorrland. Härnösand Rapport över skadeinventering i området Sörånäset, Ramsele socken, Ångermanland, Västernorrlands län. Länsmuseet Västernorrland Några av hällmålningarna i västra Ångermanland. Studier i Regional Arkeologi 2. Hällbilder & hällbildernas rum. Örnsköldsvik a. Hällmålningar i Ångermanland. Länsmuseet Västernorrlands tidskrift Skikt Nr b. RANE. Tillägg till PM 2003: 1 över inventering i Ramsele socken, Ångermanland, Västernorrlands län. Kulturmiljövårdarna AB i Härnösand. PM 2003: c. Hällmålning. Lillklippen i Stenviksstrand, Ramsele socken, Västernorrlands län. Kulturmiljövårdarna AB i Härnösand. PM 2003: d. Hällmålning. Brinnåsklippen i Fjällsjö socken, Ångermanland, Jämtlands län. Kulturmiljövårdarna AB i Härnösand. PM 2003: 4 7