slag i minuten SVÅRT ATT ÄLSKA EN FILM MER ÄN DEN HÄR Pedro Almodóvar ROBIN CAMPILLO LES FILMS DE PIERRE PRESENTERAR

Transkript

1 LES FILMS DE PIERRE PRESENTERAR SVÅRT ATT ÄLSKA EN FILM MER ÄN DEN HÄR Pedro Almodóvar FIPRESCI AWARD Q U E E R PA L M E N 120 slag i minuten en film av med ROBIN CAMPILLO NAHUEL PÉREZ BISCAYART ARNAUD VALOIS ADÈLE HAENEL ANTOINE REINARTZ manus och regi ROBIN CAMPILLO i samarbete med PHILIPPE MANGEOT producenter HUGUES CHARBONNEAU och MARIE-ANGE LUCIANI medverkande FÉLIX MARITAUD ARIEL BORENSTEIN ALOÏSE SAUVAGE MÉDHI TOURÉ SIMON BOURGADE SIMON GUÉLAT CATHERINE VINATIER THÉOPHILE RAY SAADIA BENTAIEB JEAN-FRANÇOIS AUGUSTE CORALIE RUSSIER foto JEANNE LAPOIRIE A.F.C. ljud JULIEN SICART VALÉRIE DELOOF JEAN-PIERRE LAFORCE musik ARNAUD REBOTINI klippning ROBIN CAMPILLO scenografi EMMANUELLE DUPLAY kostym ISABELLE PANNETIER smink CÉCILE PELLERIN hår VIRGINIE DURANTEAU regiassistent VALÉRIE ROUCHER inspelningsledare JULIEN FLICK produktionsledare DIEGO URGOITI-MOINOT produktion LES FILMS DE PIERRE i samproduktion med FRANCE 3 CINÉMA PAGE 114 MEMENTO FILMS PRODUCTION och FD PRODUCTION tillsammans med CANAL + CINÉ + FRANCE TÉLÉVISIONS CENTRE NATIONAL DU CINÉMAET DE L IMAGE ANIMÉE ET DES NOUVELLES TECHNOLOGIES EN PRODUCTION med stöd av LA RÉGION ILE-DE-FRANCEoch CICLIC-RÉGION CENTRE - VAL DE LOIRE i partnerskap med LE CNC LA PROCIREP i samarbete med INDÉFILMS 5, COFINOVA 13 international sales FILMS DISTRIBUTION import och distribution FOLKETS BIO

2 Politik och passion i 90-talets Paris. Trots att AIDS fortsätter att skörda tusentals offer är hjälpen återhållsam. Frustrationen växer bland aktivisterna i Act Up som tvingas ta till spektakulära metoder för att dra uppmärksamhet till frågan. Nathan är ny i gruppen och mötet med den militante Sean skakar hela hans värld i en film som garanterat kommer få ditt hjärta att bulta. JAG TROR ATT DET ÄR SVÅRT ATT ÄLSKA EN FILM MER ÄN DEN HÄR Pedro Almodovar, juryns ordförande i Cannes Vinnare av Grand Prix, FIPRESCI-priset & Queerpalmen Jag gick med i Act Up i april Med andra ord, tio år efter att epidemin bröt ut. Som homosexuell man hade jag levt i skräck för att bli sjuk under hela 80-talet. I början av 90-talet råkade jag se en intervju på TV med Didier Lestrade, en av grundarna av organisationen. Han pratade om en AIDS Community som bestod av människor som smittats och deras närmaste samt sjukhuspersonal som arbetade med de insjuknade och som kände ett de inte hade något stöd för sitt arbete. Hans ord bröt en tystnad som varat i över ett decennium. Det var då jag bestämde mig för att gå med. Ända från första mötet slogs jag av den sprudlande energi som gruppen utstrålade trots att vi då befann oss mitt i epidemins tuffaste år. Alla talade öppet och fritt. Homosexuella som under 80-talet varit offer blev nu nyckelpersoner i kampen mot AIDS. Och med dem följde andra människor som också berördes av sjukdomen och som nu kunde börja prata om det, narkomaner, de som suttit i fängelse, blodsjuka. De fick kunskap om sjukdomen och den medicinska terminologin och den politiska påverkan som man kan åstadkomma genom den kollektiva kampen.

3 Men framför allt bestod Act Up av individer med starka personligheter som aldrig skulle ha träffats annars. Rörelsens styrka kom ur den elektricitet som uppstod mellan grupper som måste enas trots stora skillnader. Jag var bara en vanlig medlem, men ganska aktiv. Jag var med i den medicinska kommittén och jag deltog i många aktioner som inspirerat till scener i filmen. Det är viktigt att förstå att man på den här tiden inte kunde upplysa ungdomar om kondomer eller tala om sprututbyte för narkomaner. Homofobin var cementerad. Vi har glömt hur det var. Samhället har utvecklats och det som var innan har fallit i en slags kollektiv minnesförlust. Filmen är inte självbiografisk. Och även när jag har försökt att rekonstruera många av debatterna och aktionerna, har jag gjort om det för att föra filmens historia framåt. Här och där kan man säkert känna igen drag hos verkliga personer som var framträdande då. Men jag har snarare byggt karaktärerna ur den stämning som var rådande än på speciella personer. Genom att jag ville utveckla karaktärerna utifrån mina skådespelare, och göra en film för en ny generation lyckades jag avstå från frestelsen att härma verkliga personer. Vi tog god tid på oss med rollbesättningen och sökte både bland professionella skådespelare från film och teater, men även från cirkus- och dansvärlden och på Facebook och nattklubbar. Det känns helt logiskt att en film om en grupp som kämpar med att göra sig synliga borde spelas av skådespelare som tillhör HBTQgruppen. Vi ska inte glömma att AIDSfrågan fortfarande är aktuell för HBTQgruppen. Mina skådespelare har ju hittills fått leva i cocktail eran. Det har handlat om preventiva åtgärder. Men vi tvingas fortfarande leva under det ständigt närvarande hotet av AIDS. Tjugofem år har gått sedan tiden då filmen utspelas och idag. Att utforska det tidsspannet har varit ett fascinerande arbete. Istället för att göra en tidstypisk beskrivning har jag fokuserat på sambandet mellan det förflutna och idag. Det finns något i klädstilen som jag känner igen mig i. Skärningen i jeansen och bomberjackorna är lite annorlunda idag och det påverkar hur folk rör sig, vilket genast för tankarna tillbaka i tiden. Kommunikationstekniken är också central. Då fanns varken mobiltelefoner eller internet och sociala medier. Vi hade faxen och minitel. Utanför TV fanns ingenstans att sprida bilder i någon större skala. Allt detta påverkade hur Act Up organiserade sina aktioner. Med internet och social media är det lätt att få en känsla av samhörighet men att få ihop till verkliga möten är så mycket svårare. Under den tid då filmen utspelas var de tvungna att ordna möten där man träffades för att diskutera och organisera. Act Up Paris är en av de få organisationer som lyckades få till möten varje vecka som var öppna för alla.

4 Den konkreta handlingen är central i filmen. Act Ups strategi var att visa upp sjukdomen, kroppen märkt av sjukdomen. Under aktionen mot Melton- Pharm säger Sean till labbchefen: Såhär ser de ut, de som har insjuknat i AIDS. Antar att du aldrig har sett det förut. Att synliggöra människor som tvingats till osynlighet är en de viktigaste politiska handlingarna man kan göra. Här är det både ett politiskt ställningstagande och ett filmiskt grepp. Medlemmarna i Act Up genomlevde sin sjukdom samtidigt som de representerade sin sjukdom. För att klara av att delta i en aktion kunde man ibland känna sig tvungen att överdriva sin ilska men den ilskan accelererade snabbt och blev verklig så fort aktionen började. Men så kommer ögonblicket när man inte kan spela med längre. När sjukdomen blir för allvarlig. Sean drabbas av det. Han vill inte vara en symbol utan måste dra sig undan från just den grupp som fått honom att våga vara synlig. Mot slutet lever Sean i sin sjukdom som i en isolerad tunnel. Den definierar honom. Scenen på sjukhuset när han ser bilder från en aktion på TV påminner honom om att aktionerna ägt rum för honom, men att de nu kommer att äga rum utan honom. Varför dras människor till varandra? Det är lätt att glömma att äkta kärlek hänger ihop med konstgjorda strukturer. Det är väl det vi kallar romantik. Nathan blir kär i Sean och samtidigt i hela gruppen. Det betyder inte att han inte har en speciella känslor för Sean. Det fanns en replik som aldrig kom med i filmen men som är väldigt talande: Jag kanske är kär i honom för att jag vet att han ska dö. Nathan vet inte, och jag vet inte heller, för det är omöjligt att reda ut. Och Sean är kanske Sean med Nathan för att han vill ha någon att dela sin sjukdomstid med. Han säger det i princip rent ut när han ber om ursäkt för att han förälskat sig i just honom. Men oavsett anledningar eller strategier, det är detta som vi kallar kärlek. Jag ville berätta den här historien för att den är inte berättad och måste berättas så att den når ut brett och utan nostalgi. Jag tror inte att film kan ha en direkt påverkan på politiken. Det handlar inte om att kräva en lösning på något som inte fungerar. Det är omöjligt att sakna det våld som präglade den tiden. I filmen finns den underförstådda sorgen i att förlora alla de vi beundrat, älskat och skrattat med. Men jag tänker ännu mer på dem av oss som har överlevt och som än idag för en kamp mot sjukdomen.

5 OM REGISSÖREN Robin Campillo är född i Marocko Långfilmsdebuterade 2004 med Les revenants följd av Eastern Boys. På filmskolan i Frankrike träffade han Laurent Cantet och samarbetet mellan dem har pågått sedan början av 90-talet där han skrivit manus tillsammans med Cantet och klippt filmerna Time Out, Mellan väggarna, Foxfire och aktuella L Atelier. Robin Campillo foto céline nieszawer ACT UP PARIS Act Up Paris startade den 26 juni, 1989 i samband med en Prideparad där ett femtontal aktivister iscensatte en die-in där de i tystnad lade sig på gatan i protest. På deras tröjor stod det Tystnad=Döden med den rosa trekanten som homosexuella män tvingades bära under andra världskriget, men denna gång med spetsen uppåt som en symbol för en stark opinion kring sjukdomen som redan skördat tusentals offer. Act Up Paris organiserades enligt samma modell som Act Up New York som startats ett par år tidigare. PRODUKTIONSUPPGIFTER Skådespelare: Nahuel Pérez Biscayart...Sean Arnaud Valois...Nathan Adèle Haenel...Sophie Antoine Reinartz...Thibault Félix Maritaud...Max Ariel Borenstein...Jérémie Aloïse Sauvage...Eva Simon Bourgade...Luc Médhi Touré...Germain Simon Guélat...Markus Coralie Russier...Muriel Catherine Vinatier...Hélène Théophile Ray...Marco Jérôme Clement-Wilz... Etienne Jean-Francois Auguste...Fabien Saadia Bentaieb... Sean s Mor Manus och Regi...Robin Campillo Producenter... Hugues Charbonneau Marie-Ange Luciani Foto...Jeanne Lapoirie Klippning...Robin Campillo Originalmusik...Arnaud Rebotini Ljud...Julien Sicart Valérie Deloof Jean-Pierre Laforce Produktion... Les Films de Pierre i samproduktion med...france 3 Cinéma Page Memento Films Production FD Production Originaltitel Battements Par Minute Land & År...Frankrike, 2017 Längd & Format minuter, DCP Distribution...Folkets Bio