Skapelseetik och kristologisk etik

Transkript

1 Skapelseetik och kristologisk etik Inledning Frågan vi ställer oss nu är vilken utgångspunkt en kristen bör ha för sin etik. Även människor utanför kyrkan räknar med att kristna har en unik etik. Det har dock inte alltid varit lätt att peka på vad det unika består i. Kring de flesta etiska teorier finns sedan upplysningstiden den föreställningen att de kan grundas enbart i förnuftet och på det sättet vara oberoende av olika livsåskådningar. Idag finns det dock anledning att ifrågasätta den tanken. Människors moraluppfattningar är präglade av deras sammanhang Den kultur och religion som omger oss formar våra moraliska övertygelser. Det gäller naturligtvis ännu mer för den som har en personlig kristen övertygelse. Ett personligt engagemang blir en stark drivkraft att ta ställning i moraliska frågor. En tro på Kristus har orsakat många att kämpa för fred och en god miljö. Men inom den kristna traditionen finns det ingen enhetlig teori om hur tron förhåller sig till etiken. Den första frågan gäller om etiken kan grundas på skapelsen d v s på de förnuftsmässiga överväganden som alla kan göra. Eller är det nödvändigt att utgå från uppenbarelsen i Jesus Kristus? Här finns en avgörande skiljelinje mellan kristna. Krävs det insikt i Bibeln eller kan vi basera etiken på skapelsen? Två alternativ Bland katolska teologer är det vanligt med en skapelsebaserad etik. Det mänskliga förnuftet kan avgöra de etiska frågorna, oberoende om man har en gudstro eller ej. Människans natur är normerande för moralen, d v s en handling är rätt om den främjar det som är gott för människan. Varje människa bör bli human och en handling är god om den främjar ett sant mänskligt liv. Vad detta innebär kan en människa inse med hjälp av förnuftet. Däremot ger uppenbarelsen i Kristus inte någon unik kunskap om gott och ont. De moral som Jesus förkunnade överensstämmer med den s k naturliga lagen och kan godtas även av den som saknar en gudstro. Det finns då ingen specifikt kristen etik, inte ens kravet på ett kärleksfullt sinnelag. Däremot innehåller uppenbarelsen ett evangelium, men ingen ny lag. Uppenbarelsen har inga nya kriterier för vad som är rätt. Däremot kan man genom evangeliet inspireras att följa den naturliga lagens krav. Men jag får inte någon ny etisk insikt som kristen. Mot detta ställs en uppenbarelsebaserad, kristologisk etik. Den går ut på att alla skäl för etikens innehåll grundas i den gudomliga uppenbarelsen i Kristus. Först genom denna uppenbarelse får vi insikt om vad som är rätt och gott. Kristen tro är en nödvändig förutsättning för moralen. Etiken blir på detta sätt en del av läran om Gud (så hos Barth). Det som gör en vilja rätt är att den överensstämmer med Guds vilja. För att kunna avgöra vad som är gott och rätt måste man alltså först veta vad som är Guds vilja. Denna kan man inte förstå 1

2 med hjälp av förnuftet. Genom vårt förnuft kan människan aldrig få kunskap om vem Gud är och vilka krav han ställer. Kunskap om Gud får man enbart genom uppenbarelsen i Kristus. Skälet till detta är både gudsbilden och människosynen. Gud är den helt Annorlunde, som är upphöjd över allt mänskligt. Som en suverän Gud är han ogripbar för det mänskliga förnuftet. Därtill kommer att människan är en syndare, vilket innebär att hennes förnuft är begränsat. Hon kan inte nå fram till det gudomliga genom egna överväganden. Gud måste sänka sig ner till människan. Jesus är den som visar vad ett sant mänskligt liv är och vad Gud kräver av människan. Jesus förkroppsligar Guds vilja. Genom att betrakta honom är det möjligt att upptäcka vad som är Guds krav. Det goda är gott därför att Gud vill det, helt oberoende av mänskliga överväganden. En bedömning av alternativen Många anser det vara tilltalande att den förnuftsbaserade etiken har en stark tilltro till människans rationella förmåga. Den verkar ta på allvar läran om att varje människa är skapad till Guds avbild. En annan fördel skulle vara att den gör en dialog möjlig mellan kristen etik och andra traditioner i dagens pluralistiska samhälle. Den kristne blir då inte isolerad. Men det finns också argument mot den skapelsebaserade etiken. Dess människosyn kan tyckas vara alltför optimistisk. Den har helt enkelt för stor tilltro till människans egna överväganden. Hennes förmåga kan anses vara begränsad genom synden. Synden innebär att människan utför orätta handlingar men också att hon misstar sig i sin uppfattning om vad som är rätt. Det andra argumentet mot skulle vara att den kulturella kontexten har betydelse för etiken. Åtminstone vissa argument för kristen etik kan på goda grunder hävdas vara beroende av livsåskådningen. Fördelen med den uppenbarelsebaserade etiken är att den är medveten om människans begränsningar. Den tar människans synd på allvar och avvisar en naiv tilltro till förnuftet. Den låter sig också väl förenas med tanken på kontextens betydelse. Men vissa teologer hittar också skäl mot den uppenbarelsebaserade etiken. Det första är att människosynen här kan bli alltför pessimistisk, genom att man bortser från att människan är en förnuftig varelse. Även om hon är begränsad är hon också en rationell varelse. Att hon är syndare behöver inte betyda att hon har förlorat all förmåga till etisk insikt. Det blir ju i så fall svårt att föra ett rationellt samtal mellan kristen etik och andra traditioner. All dialog förutsätter i så fall att man accepterar en kristen gudstro. Kristen etik blir därmed helt exklusiv. Den kan då inte göra anspråk på att den gäller för andra än för de kristna. 2

3 Ett tredje alternativ Inom kristen etik (i Sverige Bexell och Grenholm) har man därför försökt att bygga en tredje ståndpunkt. Den kallas ibland för teologisk anknytningsetik. Etikens innehåll grundas då både på uppenbarelsen i Kristus och på överväganden som är oberoende av kristen tro. Reinhold Niebuhr menade exempelvis att kriteriet på en rätt handling är det kristna kärleksidealet. Vad detta innebär får man djupast sett insikt igenom uppenbarelsen i Kristus. Där blir det tydligt att ett gott mänskligt liv kännetecknas av omsorg om andra. Det kristna idealet är den självutgivande kärleken. Detta ideal får inte reduceras till allmänmänskliga ideal. I Kristus framstår det i all sin radikalitet. Men på grund av människans ofullkomlighet kan det aldrig fullt förverkligas. Men detta ideal saknar inte anknytning till andra moraluppfattningar. Det inte bara ett ideal som läggs på livet genom en uppenbarelse. Som Guds avbild har varje människa en viss förmåga att få moralisk insikt. Det finns ett rättviseideal som delvis överensstämmer med det kristna kärleksbudet. Principen om lika fördelning är exempelvis ett slags närmevärde (en approximation) till kravet på självutgivande kärlek. Dessa rättviseprinciper kan godtas utan en viss gudstro. Niebuhr anser att han har en realistisk människosyn. Som Guds avbild har människan en förmåga att inse vad som är rätt. Men hennes förmåga att inse detta är samtidigt begränsad genom synden. Idealt kan aldrig fullt förverkligas. Enligt detta alternativ har människan vissa etiska insikter, som sedan fördjupas genom den gudomliga uppenbarelsen. Uppenbarelsen innehåller inte helt nya värden. Men den ger människan drivkraft att handla moraliskt och nya perspektiv på etikens innehåll. Man får då en etik som kan stå i dialog med andra. Många tycker också att den kan förenas med en kristen människosyn, genom att den räknar både med människans möjligheter och hennes begränsningar. Den är också vanlig i den kristna traditionen (både hos Augustinus, Thomas av Aquino, Martin Luther och Calvin). Innehållet i en kristen etik Förenat med uppfattningarna om förhållandet mellan förnuft och uppenbarelse finns olika uppfattningar om innehållet i kristen etik. De som stöder den skapelsebaserade etiken hävdar att innehållet i kristen etik överensstämmer med andra etiska teorier. Den som godtar en uppenbarelsebaserad etik hävdar däremot att kristen etik har ett unikt innehåll. Den första ståndpunkten kan kallas för en identitetsteori. Kristen etik har ett innehåll som stämmer överens med förnuftet och vanlig mänsklig erfarenhet. Budet om nästan-kärlek är enligt Schüller grundnormen i den naturliga lagen, d v s att vilja alla människors väl. Lögstrup har mer pekat på tilliten som ett grundläggande villkor. Människor möter normalt varandra med tillit. Mot denna livsyttring svarar kravet på att älska sin nästa, d v s att ta vara på den andres liv. Detta krav är tyst och osynligt. Det finns inga bestämda riktlinjer för hur man ska ta tillvara andra människors liv. 3

4 Den andra ståndpunkten är istället en kontrastteori. Den hävdar att kristen etik är unik. Innehållet i kristen tro är av helt annat slag än i andra teorier. Innehållet är nämligen Jesu egen person. En sådan tanke möter hos Anders Nygren i Den kristna kärlekstanken genom tiderna (Eros och Agape). Kristen etik kännetecknas där av ett speciellt kärleksideal, nämligen att vara ett redskap för Guds självutgivande kärlek. Erostanken i grekisk filosofi motiverar eroskärleken med värdet hos den som är kärlekens föremål. Kärleken söker då också sitt eget bästa. Naturen känner bara den kärlek som söker sitt eget. Men agapekärleken är spontan och omotiverad utan tanke på föremålets värde. Den skapar ett värde hos den älskade. Den präglas av en självutgivande omsorg, som helt bortser från sitt eget bästa. Det kristna är något annat än det humana. Det är däremot inte helt klart om Nygren menar att icke-kristna inte praktiserar något av denna kristna etik. Den tredje uppfattningen blir då en kombinationsteori. Den hävdar att innehållet i kristen etik delvis överensstämmer med andra moraluppfattningar. Samtidigt har den ett innehåll som delvis skiljer sig. Enligt Niebuhr är kravet på en självutgivande kärlek något specifikt kristet. James Gustafsson menar att uppenbarelsen ger en mer slutgiltig kunskap om vad som är gott och rätt. Människan är inte det överordnade målet i moralen utan frågan om vad Gud vill. Kristen etik är teocentrisk. Etik kan inte bara vara inriktad på människans lycka. Etik och kristen livsåskådning Det är lätt att se att dessa resonemang anknyter till de tre trosartiklarna om Guds skapelse, frälsningen i Kristus och kyrkan och det framtida gudsriket. Den första ståndpunkten är en skapelseteologisk etik. Skaparen har en vilja med det mänskliga livet och människan har en förmåga att upptäcka dessa syften. Hon har en förmåga att göra egna överväganden. En vanlig tanke blir då att det finns vissa ordningar som är givna åt människan i skapelsen. Enligt Brunner är dessa äktenskapet, familjen, arbetet, den ekonomiska ordningen, staten, kulturen och kyrkan. Dessa grundstrukturer är nödvändiga för det mänskliga livet. Men dessa ordningar uttrycker också syndens verklighet och kan därför inte identifieras med Guds vilja. Men oftast har denna teologi en konservativ karaktär med ett hierarkiskt tänkande. Den har ibland legitimerat ett okritiskt accepterande av orättvisa samhällsordningar. Rådande strukturer blir ett uttryck för Guds vilja. Thomas ab Aquinos (död 1274) verk Summa Theologiae är ett tydligt exempel på skapelseteologisk etik. Den har en normerande funktion inom romersk-katolsk moralteologi och är en syntes mellan filosofisk (Aristoteles) och kristen etik. Hela den mänskliga tillvaron är en välstrukturerad ordning. Lag betyder en ordnad struktur eller plan men också hur denna plan uppnås. Genom sitt förnuft har människan en särställning i skapelsen. Genom sitt förnuft kan människan inse hur tillvaron är ordnad och få kunskap om den gudomliga lagen. Alla lagar kommer, om de uttrycker det rätta förnuftet, från den gudomliga lagen. Allt skapat har ett mål som det strävar efter att förverkliga. Människans mål är att handla enligt sitt förnuft. Det yttersta målet är lycksalighet (beatitudo), ett lycksaligt skådande av Gud. Det som alla söker efter är det goda, d v s om hon söker enligt sin rätta natur och inte är förblindad av passion. Det första budet i den naturliga lagen är därför att göra det goda och undvika 4

5 det onda. Detta kan i princip förnuftet inse. Detta förnuft har också en naturlig strävan efter att känna till sanningen om Gud. Alla har denna grundläggande känsla för vad som är rätt men de sekundära principerna är inte kända av alla. Denna naturliga lag kan inte ändras. De grundläggande principerna kan alltså inte sluta vara det, ex sexuell gemenskap mellan könen och att föda barn. Den andra ståndpunkten förankrar etiken i kristologin. Vad som är Guds vilja får människan insikt igenom uppenbarelsen i Kristus. Han är nämligen den sanna människan. En kristologisk etik möter bl a hos Karl Barth. Kristus är den enda källan till insikt om vad som är gott och rätt. Han förkroppsligar inte bara evangeliet utan också lagen. Kristus är måttstocken för förhållandet till medmänniskor. Enligt Lehmann vill Gud fullkomna det mänskliga livet genom att skapa ett gudsrike där det sanna mänskliga livet blir möjligt. Vad som ingår i detta framgår tydligast i Jesus Kristus. Han är den nya mänskligheten. I sin lära om en kristen etik (i Kirchliche Dogmatik) säger Barth nej till läran om en naturlig lag och en naturlig anknytningspunkt mellan gudomligt och mänskligt. I motsats till lutherska etiker menar Barth att evangeliet kommer före lagen i etiskt avseende. Ett moraliskt rätt handlande förkunnar Jesu liv. Buden är Jesus-fyllda. Kristus är Herre över världen. Etikens grund är den kristna uppenbarelsen. NT ger i socialetiska frågor s k analogier för att nå konkreta slutsatser. Kristus är världens ljus - analogin blir att ingen censur får förekomma. Guds ord bär inte bojor - yttrandefrihet skall råda. Guds vilja sker alltså även utanför kyrkan. Men det viktiga för Barth är att uppenbarelsen i Kristus är centrum. En annan variant av uppenbarelsebaserad etik kan mer ta sikte på eskatologin. Kristen existens är ett liv i förväntan på ett framtida Guds rike. Människan lever i spänningen mellan det Guds rike som kommit genom Kristus och en framtida fullkomning. Eskatologin motiverar en kritisk distans till varje rådande samhällsordning och en större öppenhet för sociala förändringar. Kristna accepterar att leva under rådande sociala ordningar men de är medvetna om deras relativa karaktär i ljuset av det framtida riket. En variant av dessa tankar finns i befrielseteologin. Egen slutkommentar: skapelse och frälsning Allt detta bör sättas in i den större teologiska frågan om förhållandet mellan skapelse och frälsning. Gud ger sig till känna som både Skapare och Frälsare. Detta har betydelse för en mängd teologiska frågor. Det är ensidigheten på den här punkten som leder till felaktigheter. Etik som ensidigt tolkas utifrån skapelsetron blir lätt detsamma som samhällets allmänna ansvar. Det handlar då om kamp mot det som vill förstöra skapelseverket. Men man kan också hamna i det andra diket att definiera etiken enbart utifrån frälsningstanken. Man förlorar då lätt intresset för det fysiska livet och koncentrerar sig på det religiösa. Etik blir då detsamma som frälsning och nytt liv. Vi bör därför hålla samman skapelse och frälsning och se etiken i ljuset av dem båda. Enligt min mening sker detta om vi håller samman allt under Gudsrikesbegreppet. Utifrån detta kan frälsningen ses som en ny skapelse. Den innebär först och främst syndernas förlåtelse men också ett återupprättande av den fallna skapelsen. Gud är både skapelsens och nyskapelsens Gud. Detta blir uppenbart om man tänker trinitariskt: Kristus är inte bara den som föder på nytt. Han var också med vid den första skapelsen. Den helige Ande 5

6 är verksam när en människa mottar frälsningen men Han var också i verksamhet vid Guds skapelse av världen. Det finns verkligen en enhet i Guds verk. Idag vill många teologer finn en etik som bygger på hela trosbekännelsen, d v s trinitarisk etik. Kristen etik ska då relateras till Guds verk som skapare, frälsare och helig Ande. Gud har en bestämd avsikt med skapelsen. Människan ska bl a växa upp till Guds avbild, d v s bli en fri varelse med omsorg om andra. En handling är rätt om den överensstämmer med detta mål. Men de önskar inte ge en statisk bild av skapelsen genom en ordningsteologi. Skapelsen är ett ständigt fortgående verk. Gud skapar alltjämt. Människan är Guds medarbetare i detta skapelseverk. Men etiken förankras också i kristologin. Läran om Kristus ger en fördjupad förståelse av vad ett gott mänskligt liv innebär. Han förverkligar de egenskaper som är sant mänskliga. Jesus klargör det kärleksideal som är gemensamt för flera livsåskådningar. Men etiken är också förankrad i eskatologin. Läran om Guds rike rymmer en vision om ett fullkomligt mänskligt liv. Det kan inte upprättas genom egna ansträngningar men redan nu kan detta föregripas i mänskligt samliv. Inget rådande system är fullkomligt i ljuset av detta rike. I den tredje artikeln ligger också tanken på att den helige Ande har stor betydelse för människans moraliska utveckling. Kristen tro inverkar på vad slags person en människa blir. Detta kallas helgelse. Den helige Ande öppnar människan för vad kärleken kräver. Gudsrikets helhet Det Guds rike som Jesus förkunnade var fjärran från allt förandligande. Det var konkret närvarande i Jesu person och i hans kärleksgärningar. Därför omfattar det hela livet. Skapelsen ska en gång framstå i en fullkomnad gestalt. Ett tecken på detta är Jesu under. Jesu liv bestod i att förverkliga det kommande riket i ord och handling (Luk 4:18f). Hans kraftgärningar var vittnesbörd om detta rike. Dessa gärningar för att hela människan skulle frälsas är en oskiljaktig del av evangeliet. I Guds rike ska ingen hunger råda (Mark 6). All mänsklig nöd ska avhjälpas. Frälsning är, eskatologiskt sett, en konkret frälsning. Ett nytt liv börjar. Vi bör inte ägna oss åt att åtskilja frälsningens delar alltför mycket. Rent principiellt sett får vi inte göra platonska åtskillnader mellan ord och handling, mellan kropp och själ. Kroppen tillhör Herren (1 Kor 6:13). Allt förstört ska bli helt. Det är dock nödvändigt att pröva saken utifrån tanken på "redan nu och ännu inte". Hela denna frälsning är inte i sin fullhet tillgänglig för oss inom ramen för denna tidsålder. Det är i en sådan gudsrikestanke som etiken har sin grund. Den är inte enbart en mänsklig verksamhet utan den är en konsekvens av Gudsrikets väsen. Därför ligger det något centralt i att Guds församling med sitt liv ska spänna över alla livets områden. Skapelse och frälsning hålls samman. Ett exempel på detta är nattvarden. Denna måltid förenar oss med Jesus men den bekräftar också vår tjänst gentemot varandra. Där är Guds rike närvarande - och därför är det en naturlig plats för att mätta de hungriga. "Brödet och Guds rike hör tillhopa". (Fridrichsen) I ekumeniska kretsar har man länge talat om att församlingen måste vara till för andra. Man har velat gå emot en extrem självupptagenhet kring frågorna om församlingens väsen. Detta är helt berättigat som en protest mot tendensen att bli en etablerad faktor i 6

7 samhällslivet. Problemet är att saken beskrivs i alltför ensidiga etiska och politiska kategorier. Att vara en kyrka för andra har blivit identiskt med att ta del i arbetet för frihet och rättvisa. Men då har man förlorat tanken att församlingen är ett medel för Guds nåd till världen. Församlingen har ett frälsningsuppdrag. Naturligtvis är den öppen för alla och den bör nå alla. Den får inte isolera sig från dem hon är sänd till att ge evangeliet. Men den måste då vara något i sig. Det finns en skillnad mellan församlingen och världen. Guds församling är helig. Vi har inte bara till uppgift att hjälpa världen att se Kristus i världen. Vi måste föra Honom till världen. Vi får inte okritiskt tro oss finna Guds finger i profana organisationer. Vi har en uppdragsgivare som bestämmer vår agenda. Det kan inte världen göra. Per-Axel Sverker 7