MEDDELANDE TILL LEDAMÖTERNA

Transkript

1 EUROPAPARLAMENTET Utskottet för framställningar MEDDELANDE TILL LEDAMÖTERNA Ärende: Framställning nr 1153/2009, ingiven av Gino Trevisanato, italiensk medborgare, om en möjlig överträdelse i den italienska lagstiftningen av direktiv 98/59/EG om kollektiva uppsägningar 1. Sammanfattning av framställningen Framställaren gör gällande att Italiens införlivande av direktiv 98/59/EG om kollektiva uppsägningar inte är förenligt med direktivet. Enligt italiensk lagstiftning är inte ledande personal förpliktigad att delta i de överläggningar med fackföreningarna som föregår kollektiva uppsägningar. Denna omständighet påverkar avgångsvederlaget negativt. Framställaren ber samtliga EU-institutioner om stöd för att den italienska lagstiftningen om kollektiva uppsägningar ska anpassas till EU-rätten. 2. Tillåtlighet Framställningen förklarades tillåtlig den 27 november Kommissionen har uppmanats att lämna upplysningar (artikel i arbetsordningen). 3. Kommissionens svar, mottaget den 25 mars 2010 Framställaren hävdar att den italienska lagen nr 223/1991, genom vilken direktiv 98/59/EG om kollektiva uppsägningar införlivas, inte skyddar alla de kategorier arbetstagare som föreskrivs i direktivet, särskilt anställda som omfattas av ett chefsavtal. Enligt framställaren inbegriper italiensk rätt chefer (dirigenti) vid beräkningen av arbetskraften på ett företag, men utesluter dem vid beräkningen av antalet uppsagda. Det är följaktligen möjligt att kringgå förfarandekraven genom att avskeda ett visst antal chefer tillsammans med andra arbetstagare, för att undvika att komma upp i det minimiantal som krävs för att förfarandet ska utlösas. CM\ doc PE v09-00 Förenade i mångfalden

2 Framställaren menar att detta står i strid med den dom som meddelats av Europeiska unionens domstol i mål C-385/05 (CGT), där domstolen konstaterade att artikel 3.1 i direktiv 2002/14/EG om information och samråd utgör hinder för nationella bestämmelser enligt vilka en bestämd kategori av arbetstagare undantas, om än tillfälligt, vid beräkningen av antalet arbetstagare i den mening som avses i denna bestämmelse. Framställaren anser dessutom att den italienska staten har felat, eftersom den borde ha väckt frågan om tolkningen av artikel 4.9 i lag nr 223/91 vid EU-domstolen genom en begäran om förhandsavgörande. Grundproblemet Grundproblemet inbegriper två skilda frågor, av vilka den ena rör införlivandet och tillämpningen i Italien av direktiv 98/59/EG om kollektiva uppsägningar och den andra rätten att överklaga i det nationella rättsliga förfarandet. Framställaren var chef (kategorin dirigenti) vid I.B.M. Italia spa och avskedades till följd av en kollektiv uppsägning i november Appellationsdomstolen i Milano fastslog i januari 2007 att kategorin chefer inte, i hans fall och i enlighet med artikel 4.9 i lag nr 223/1991, som tillsammans med senare ändringar införlivar direktiv 98/59/EG om kollektiva uppsägningar, kan göra anspråk på det skydd som följer av procedurreglerna i lag nr 223/1991. Framställaren ansåg därför att de italienska genomförandebestämmelserna stod i strid med domstolens slutsatser i mål C-385/05 (CGT) och med direktiv 98/59/EG. Enligt artikel 360 i den italienska civilprocesslagen kan en dom i appellationsdomstolen överklagas på grundval av felaktig tillämpning av rättsreglerna. Enligt artikel 365 i civilprocesslagen ska ett överklagande till högsta domstolen vara undertecknat av en registrerad advokat för att vara tillåtligt. Framställaren uppgav att han inte lyckats hitta någon advokat som var villig att föra hans talan i högsta domstolen. Advokaterna avsade sig uppdraget, och juristförbundet, det nationella advokatsamfundet, fackföreningarna och organisationen La Consulta per la Giustizia Europea dei Diritti dell'uomo lämnade hans begäran om hjälp utan avseende. Framställaren lade fram ärendet för allmänna åklagaren vid högsta kassationsdomstolen, i hopp om att denna institution skulle fullfölja talan till kassationsdomstolen i lagstiftningens intresse, men förgäves. Framställaren påpekade att en advokat skriftligen hade meddelat honom att man i riktlinjerna för högre rättsinstanser avråder från kassationsöverklagande med hänvisning till det begränsade tillämpningsområdet för artikel 4.9 i lag nr 223/1991. Framställaren anser att den italienska staten har felat, eftersom han borde ha kunnat överklaga till kassationsdomstolen. Enligt honom borde staten ha godkänt ett kassationsöverklagande i lagstiftningens intresse och därefter ha hänskjutit frågan om tolkningen av artikel 4.9 i lag nr 223/91 till Europeiska unionens domstol genom en begäran om förhandsavgörande. PE v /10 CM\ doc

3 Uppföljningsåtgärder Sedan den första kontakten i juli 2007 har ett antal skriftväxlingar ägt rum mellan kommissionen och framställaren och mellan kommissionen och de italienska myndigheterna i syfte att fastställa faktiska omständigheter och rättslig bakgrund. Den italienske ministern för arbete, hälsa och socialt skydd har i en av sina skrivelser bekräftat att italiensk rätt föreskriver olika behandling av kategorierna dirigenti och arbetstagare i allmänhet vad beträffar kollektiva uppsägningar, arbetstid, semester och tidsbegränsade avtal. Vid avbrytande av anställning gäller följaktligen för dirigenti varken det procedurmässiga skyddet i artikel 4.9 i lag nr 223/1991 om kollektiva uppsägningar eller det allmänna skyddet för arbetstagare vid ensidig uppsägning av anställningsavtal på arbetsgivarens initiativ enligt lagarna nr 604/1966, nr 300/1970 och nr 108/1990. Klagomålet rör just uppsägningen av en medlem i denna kategori, vars anställning i högsta grad skiljer sig från en arbetstagares. I övrigt hänvisade ministern till italiensk rättspraxis från slutet av 1960-talet, där domstolarna hade fastslagit att det kunde vara mer befogat att föreskriva mindre strikta substantiella och procedurmässiga begränsningar för uppsägning av dirigenti än för uppsägning av arbetstagare, med tanke på det förhållande grundat på ömsesidigt förtroende (intuitu personae) som finns mellan dirigenti och arbetsgivare samt den ansvarsnivå som hör samman med en företagsledande befattning. Vad beträffar kollektiva uppsägningar nämndes för övrigt i svaret att dirigenti inte kunde sägas upp annat än om de hade gjort sig skyldiga till allvarliga förseelser eller av tungt vägande organisatoriska skäl. Konsekvenserna av en sådan rättsstridig uppsägning var emellertid rent ekonomiska (utbetalning av skadestånd) och tvingade inte arbetsgivaren att återanställa rättsstridigt uppsagda dirigenti, i motsats till de bestämmelser som gäller för arbetstagare. Kommissionen, som inte var nöjd med de förklaringar som lämnats, bland annat beträffande den rättsliga grunden för skillnaderna mellan metoderna för beräkning av den totala arbetskraften och antalet uppsagda arbetstagare i kategorin chefer, i såväl den italienska lagstiftningen som i rättspraxis, sände den 26 juni 2009 en formell underrättelse till den italienska regeringen. I denna påpekades att den skillnad i behandling som innebär att dirigenti å ena sidan inbegrips vid beräkningen av ett företags arbetskraft, å andra sidan utesluts vid beräkningen av antalet uppsagda enligt direktiv 98/59/EG, inte verkade överensstämma med kraven i artikel 1 i direktivet. I sitt svar av den 7 september 2009 stod Italien fast vid sin tidigare ståndpunkt. Man hävdade att en medlem av kategorin dirigenti hade beslutsfattande befogenheter och inte befann sig i en verkligt underordnad hierarkisk relation till arbetsgivaren, utan snarare hade en förtroendeställning vilket berättigade till en annorlunda behandling, bland annat i fråga om kollektiva uppsägningar och individuella avtal. De italienska myndigheterna uppgav å andra sidan att det i senaste rättspraxis fastslagits en skillnad mellan högre dirigenti och pseudo-dirigenti, där de sistnämnda är underställda en företagschef eller någon annan medlem av denna kategori och endast har begränsade befogenheter. De italienska myndigheternas svar gjorde det inte möjligt att faktiskt bedöma innebörden av rättspraxis, i synnerhet när det gäller CM\ doc 3/10 PE v09-00

4 de rättsliga konsekvenserna av skillnaden mellan högre dirigenti och pseudo-dirigenti, samt den rättsliga grunden för uteslutandet av dirigenti från kategorin arbetstagare. För att understryka sin ståndpunkt hänvisade de italienska myndigheterna till högsta domstolens dom nr av den 9 augusti 2006, där personal med verkställande befogenheter uteslöts från tillämpningen av ett liknande förfarande. Kommissionen informerade framställaren om innehållet i svaret och tog emot hans synpunkter i november Eftersom svaret tillförde ny information och för att få en bättre förståelse av situationen i Italien bad kommissionen de italienska myndigheterna om ytterligare upplysningar, dels om den senaste italienska rättspraxis som avsågs i skrivelsen, särskilt i fråga om skillnaden mellan högre dirigenti och pseudo-dirigenti, dels om högsta domstolens dom nr av den 9 augusti Denna skrivelse skickades den 8 december 2009 och har ännu inte besvarats (de italienska myndigheterna hade två månader från mottagandet av skrivelsen på sig för att besvara den). Kommissionen informerade på nytt framställaren om skrivelsen och dess innehåll. När det gäller den andra frågan erinras om att kommissionen inte kan ingripa i det nationella rättsliga förfarandet, inbegripet besvärssystemet och den nationella domstolens beslut. Enligt direktiv 98/59/EG om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om kollektiva uppsägningar ska medlemsstaterna se till att arbetstagarrepresentanterna och/eller arbetstagarna har tillgång till administrativa och/eller rättsliga förfaranden för att genomdriva skyldigheter enligt direktivet. Efter att ha analyserat de upplysningar som lämnats av framställaren och de italienska myndigheterna när det gäller bestämningen av så kallade dirigenti i den italienska rätten är det viktigt att poängtera följande: För att skingra alla eventuella missförstånd beträffande de datum som nämns ovan bör det noteras att även om ärendet går tillbaka till 1994 och den nationella genomförandelagen till 1991, medan det tillämpliga direktivet är från 1998, är klagomålet fortfarande tillåtligt av följande skäl: Direktiv 98/59/EG är en konsolidering av det första direktivet 75/129/EEG av den 17 februari 1975 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om kollektiva uppsägningar och direktiv 92/56/EEG, genom vilket det direktivet ändras. Direktiv 75/129/EEG innehöll samma bestämmelse om beräkning av tröskelvärden vid kollektiva uppsägningar och hade samma materiella räckvidd, förutom ett undantag från tillämpningsområdet som inte är relevant i det aktuella ärendet 1. Hänvisningen till direktiv 98/59/EG kan följaktligen godtas. Den italienska lagen nr 223/1991 och dess efterföljande ändringar innehåller de bestämmelser som införlivar dessa direktiv. Det bör noteras att man i direktiv 2002/14/EG om information och samråd använder begreppet arbetstagare (på engelska employee) i betydelsen varje person som i den berörda 1 I direktiv 92/56/EEG ströks arbetstagare som drabbas på grund av nedläggning av ett företags verksamhet till följd av ett rättsligt beslut från undantagen. PE v /10 CM\ doc

5 medlemsstaten åtnjuter skydd som arbetstagare inom ramen för den nationella arbetslagstiftningen och enligt nationell praxis, medan det i direktiv 98/59/EG inte finns någon definition av begreppet arbetstagare (på engelska worker). Europeiska unionens domstol har ännu inte yttrat sig om definitionen i just detta direktiv men har redan fastslagit i andra mål att begreppet arbetstagare (employee eller worker) inte har samma betydelse i hela unionen inom ramen för de arbetsrättsliga direktiven, och att det alltid bör tolkas med hänsyn till sammanhanget och syftet med det aktuella rättsinstrumentet. Det faktum att artikel 1.2 innehåller undantag från den allmänna bestämmelsen skulle kunna leda till slutsatsen att tillämpningsområdet för direktiv 98/59/EG omfattar alla arbetstagare utom vissa kategorier som förtecknas i artikel 1.2. Denna punkt inbegriper emellertid inte dirigenti och ledande personal som sådan. Denna ståndpunkt stöds av följande rättspraxis från Europeiska unionens domstol: mål C-215/83 (kommissionen mot Belgien, punkt 21), mål C-32/02 (kommissionen mot Italien, punkt 22) och mål C-385/05 (Confédération générale du travail, punkt 47). Å andra sidan är syftet med direktivet tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om förfaranden vid kollektiva uppsägningar genom fastställande av minimikrav, inte detaljharmonisering av den tillämpliga lagstiftningen i hela EU. Det bör dessutom noteras att de bestämmelser som inte ingår i direktivet tillhör medlemsstaternas ansvarsområde. Chefers ställning fastställs ofta genom civilrättsliga avtal (bland annat i fråga om ansvarsbestämmelser, särskilda anställningsvillkor och uppsägningsklausuler) i de olika medlemsstaterna. Alla arbetsrättsliga bestämmelser är därför inte tillämpliga på dem. Detta är inte ovanligt, framför allt när det gäller högre chefer. De upplysningar som lämnats gör det inte möjligt att med säkerhet avgöra om chefsavtal i Italien faller under arbetsrätten eller civilrätten, eller till och med båda. Det är därför svårt att bedöma ställningen för chefer (dirigenti) och de rättsliga bestämmelser som gäller för dem i Italien, i synnerhet de undantag som framför allt har utvecklats genom rättspraxis samt den skillnad som härrör från den dubbla klassificeringen av chefer, nämligen verkliga dirigenti och pseudo-dirigenti. Denna skillnad och dess eventuella betydelse för det aktuella ärendet kräver ytterligare klargöranden, särskilt när det gäller framställarens konkreta fall. Man bör emellertid hålla i minnet att bedömningen av de faktiska omständigheterna i ärendet faller under de nationella domstolarnas behörighet. Kommissionen anser att dirigenti, om de vid en given tidpunkt betraktas som arbetstagare i den italienska rätten, bör ingå vid beräkningen av arbetskraften också när det gäller de arbetstagare som ska sägas upp. Den italienska genomförandelagen, som inbegriper dirigenti vid beräkningen av ett företags arbetskraft men utesluter dem vid beräkningen av uppsägningar, tycks följaktligen inte vara förenlig med kraven i artikel 1 i direktiv 98/59/EG. Det bör understrykas att bestämningen av dirigenti i den italienska rätten på intet sätt är klarlagd och verkar bero på de italienska domstolarnas bedömning från fall till fall på grundval av faktiska omständigheter. Huruvida framställaren kan åtnjuta skydd enligt direktivet eller inte verkar i det aktuella ärendet alltså bero på hur hans ställning bestäms i den italienska rätten. Huruvida framställaren ingår i kategorin dirigenti eller pseudo-dirigenti, om han lyder under ett civilrättsligt eller arbetsrättsligt avtal och om han kan inbegripas i CM\ doc 5/10 PE v09-00

6 kategorin arbetstagare är sakförhållanden som ska avgöras med utgångspunkt i den nationella lagstiftningen. När det gäller framställarens påstående att de italienska domstolarna borde ha framställt en begäran om förhandsavgörande vid Europeiska unionens domstol bör det understrykas att de nationella domstolarna inte har någon sådan förpliktelse enligt artikel 234 i EG-fördraget. Kommissionen kan således inte ingripa på framställarens vägnar när det gäller denna del av framställningen. 4. Kommissionens kompletterande svar (REV), mottaget den 13 januari 2011 Kommissionen erinrar om att en formell underrättelse i ärendet skickades till Italien den 26 juni De italienska myndigheterna svarade genom en skrivelse av den 7 september Detta svar, liksom ytterligare skrivelser från framställaren, innehöll ny information om kategorin dirigenti och relevant italiensk rättspraxis, som behövde förtydligas. En skrivelse med begäran om förtydliganden skickades därför till Italien den 8 december Italien svarade genom en skrivelse av den 17 mars 2010 till vilken bifogades högsta domstolens dom nr av den 9 augusti Svaret bekräftade att dirigenti, även om de inbegrips i ett företags totala arbetskraft, inte tas med vid beräkningen av tröskelvärden vid kollektiva uppsägningar. Detta uteslutande, som grundar sig på de italienska genomförandebestämmelserna såsom de har tolkats i rättspraxis, tycks inte vara förenligt med kraven i artikel 1 i direktiv 98/59/EG. Sedan dess har kommissionen skickat skrivelser 2 till framställaren för att underrätta honom om ärendets gång samt be honom om kopior av de två domar som domstolarna i Milano avkunnat i hans ärende. Framställaren skickade de begärda domarna den 2 november Han meddelade därefter kommissionen, genom en skrivelse av den 22 november 2010, att högsta kassationsdomstolen i Italien hade avvisat hans överklagande och att han endast hade meddelats domslutet utan någon motivering. Kommissionen granskar för närvarande ärendet mot bakgrund av alla tillgängliga uppgifter och kommer att informera Europaparlamentet så snart ett beslut har fattats i detta avseende. 5. Kommissionens kompletterande svar (REV II), mottaget den 10 juni 2011 Såsom angetts i det tidigare meddelandet hade kommissionens avdelningar grundligt granskat framställarens ärende. I det sammanhanget hade de inte bara utgått från de upplysningar som lämnats av framställaren och de italienska myndigheterna utan också genomfört en omfattande dokumentanalys och inhämtat synpunkter från en italiensk rättsexpert. Efter denna granskning kom kommissionen fram till slutsatsen att det huvudsakliga problemet låg i Italiens rättspraxis, som å ena sidan utesluter dirigenti, trots deras ställning som 2 Den sista är daterad till den 26 oktober PE v /10 CM\ doc

7 arbetstagare, från de procedurmässiga fördelar som föreskrivs i direktivet, å andra sidan tolkar kategorin dirigenti i så vid bemärkelse att den till exempel innefattar chefer som inte har några omfattande beslutsbefogenheter (se den italienska högsta domstolens dom av den 30 mars 2007 i mål nr 7880). Däremot förefaller inte det faktum att dirigenti inte tas med vid beräkningen av tröskelvärdet vid kollektiva uppsägningar innebära något problem, eftersom de italienska genomförandebestämmelserna ger ett högre skydd än direktivet i det avseendet (i lag nr 223/1991 föreskrivs ett tröskelvärde på 5 arbetstagare, medan det enligt direktivet krävs ett tröskelvärde på 20 arbetstagare). Kommissionen ifrågasätter inte heller situationen för högre chefer som kan betraktas som arbetsgivarens alter ego. Detta gäller till exempel dirigenti åt vilka arbetsgivaren har överlåtit omfattande beslutsbefogenheter, framför allt möjligheten att helt självständigt säga upp arbetstagare. Det åligger de italienska myndigheterna, däribland domstolarna, att avgöra om en viss chef hör till denna kategori på basis av alla relevanta fakta i det specifika fallet. Kommissionen skickade en skrivelse till framställaren för att underrätta honom om den utveckling som beskrivs ovan. Inom ramen för det pågående överträdelseförfarandet i detta ärende avser kommissionen att på nytt ta kontakt med de italienska myndigheterna med anledning av de problem som nämns ovan och därvid framhålla relevant rättspraxis (särskilt den ovannämnda domen av den 30 mars 2007) samt uppmana Italien att ge sina synpunkter på detta. Kommissionen kommer att informera Europaparlamentet om utvecklingen. 6. Kommissionens kompletterande svar (REV III), mottaget den 16 december 2011 Såsom angetts i det tidigare meddelandet skickade kommissionen den 30 september 2011 en kompletterande formell underrättelse till Republiken Italien inom ramen för det överträdelseförfarande som inletts i ärendet, i vilken de italienska myndigheterna uppmanades att ge sina synpunkter på den ståndpunkt som utvecklades i skrivelsen. Kommissionen sände också en skrivelse till framställaren för att närmare underrätta honom om denna utveckling. I sin kompletterande formella underrättelse bekräftade kommissionen slutsatserna i sin formella underrättelse av den 26 juni 2009, nämligen att uteslutandet av dirigenti från tillämpningsområdet för det förfarande för rörlighet som avses i artikel 4 i lag nr 223/1991 tillsammans med artikel 24 i samma lag inte är förenligt med kraven i artikel 1.1 och 1.2 i direktiv 98/59/EG, och att denna bestämmelse i direktivet följaktligen inte har införlivats korrekt med den italienska lagstiftningen. Kommissionen noterade särskilt att begreppet arbetstagare som används i artikel 1.1 och 1.2 i direktiv 98/59/EG för att fastställa dess tillämpningsområde bör få en enhetlig tolkning och inte överlåtas åt medlemsstaternas godtycke. Mot bakgrund av direktivets syfte att skydda arbetstagarna, samt artikel 30 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna och punkterna 7, 17 och 18 i gemenskapsstadgan om arbetstagares grundläggande sociala rättigheter, skulle man på sin CM\ doc 7/10 PE v09-00

8 höjd kunna utesluta högre dirigenti från direktivets tillämpningsområde, det vill säga dirigenti som faktiskt fungerar som arbetsgivarens alter ego. Dessa dirigenti har nämligen befogenhet att fatta självständiga beslut om förvaltningen av företaget och dess produktionsfaktorer, vilket inkluderar befogenheten att besluta hur många, vilka kategorier och till och med vilka enskilda arbetstagare som ska omfattas av förfarandet vid kollektiva uppsägningar. De har därför uppenbarligen inte något behov av det skydd som detta förfarande erbjuder. Det är emellertid inte bara högre dirigenti som enligt kassationsdomstolens rättspraxis utesluts från tillämpningsområdet för det förfarande för rörlighet som föreskrivs i artikel 4 i lag nr 223/1991. Enligt kommissionens upplysningar har nämligen kassationsdomstolens rättspraxis utvecklats till följd av dom nr från 2006, enligt vilken ställningen som faktiska dirigenti hädanefter tillerkänns alla arbetstagare som definieras som sådana i kollektivavtal. Denna kategori inbegriper därför inte bara högre dirigenti utan också dirigenti på mellannivå och lägre nivå som, utan att fungera som företagarens alter ego eller ha några befogenheter när det gäller förvaltningen av företagets produktionsfaktorer, yrkesmässigt är mycket högt kvalificerade vilket kan ge dem en särskilt stark ställning på arbetsmarknaden. Denna tolkning innebär att det inte enbart är högre dirigenti vilka har befogenhet att fatta självständiga beslut när det gäller företagets personaladministration, bland annat kollektiva uppsägningar som inte åtnjuter skydd enligt det förfarande för rörlighet som föreskrivs i artikel 4 i lag nr 223/1991 tillsammans med artikel 24 i samma lag, utan också dirigenti som i kollektivavtal definieras som sådana endast på grundval av sina särskilt stora yrkeskunskaper. Enligt kommissionen är detta uteslutande emellertid inte förenligt med direktivet. Som framgår av ovanstående beskrivning av den italienska lagstiftning genom vilken direktiv 98/59/EG införlivas får uteslutandet av dirigenti från tillämpningsområdet för det förfarande för rörlighet som föreskrivs i artikel 4 i lag nr 223/1991 tillsammans med artikel 24 i samma lag inte bara till följd att denna kategori arbetstagare fråntas det skydd som följer av det förfarandet. Den gör det också svårare att uppnå det tröskelvärde för uppsägningar som föreskrivs i artikel 24 i samma lag i syfte att fastställa vilka företag som omfattas av tillämpningsområdet för nämnda förfarande, vilket följaktligen begränsar tillämpningsområdet för förfarandet till nackdel för andra kategorier av arbetstagare. Det stämmer dock att de tröskelvärden för arbetskraft och uppsägningar som föreskrivs i denna bestämmelse är betydligt lägre än de tröskelvärden som anges i artikel 1.1 a i direktivet för att definiera dess tillämpningsområde. Med hänsyn till den vida definition som begreppet dirigenti ges i kassationsdomstolens rättspraxis kan det, beroende på omständigheterna, emellertid inte uteslutas att det faktum att denna kategori inte inbegrips i beräkningen av tröskelvärdet för uppsägningar enligt artikel 24 i lag nr 223/1991 innebär ett åsidosättande av de tröskelvärden som föreskrivs i artikel 1.1 a i direktivet. I dessa fall leder uteslutandet av dirigenti från tillämpningsområdet för artikel 4 i lag nr 223/1991 tillsammans med artikel 24 i samma lag inte bara till en obefogad diskriminering av dirigenti utan också till en lika obefogad försämring av skyddet för andra kategorier av arbetstagare. Kommissionen kommer att hålla parlamentet informerat om händelseutvecklingen i ärendet. PE v /10 CM\ doc

9 7. Kommissionens kompletterande svar (REV IV), mottaget den 30 augusti 2012 Kommissionen skickade ett motiverat yttrande till Italien den 22 juni , och framställaren informerades om utvecklingen. Europeiska kommissionen uppmanade Italien att upphöra med uteslutandet av chefer (dirigenti) från de förfarandegarantier för information till och samråd med arbetstagare på arbetsplatsen som föreskrivs i direktiv 98/59/EG. Italien har två månader på sig att meddela kommissionen om de åtgärder som vidtagits för att anpassa den italienska lagstiftningen till unionsrätten. Om så inte sker kan kommissionen besluta att väcka talan mot Italien vid Europeiska unionens domstol. Kommissionen kommer att informera utskottet för framställningar om utvecklingen i ärendet. 8. Kommissionens kompletterande svar (REV V), mottaget den 27 november 2012 Kommissionen beslutade den 24 oktober 2012 att väcka talan mot Italien vid Europeiska unionens domstol för att inte ha vidtagit åtgärder för att korrekt införliva EU-lagstiftningen om kollektiva uppsägningar 4. Den italienska lagstiftningen och relevant italiensk rättspraxis utesluter för närvarande dirigenti från förfarandegarantierna för information till och samråd med arbetstagarrepresentanter på arbetsplatsen. Kategorin dirigenti inbegriper, enligt italiensk rättspraxis, inte bara högre chefer som har omfattande beslutsbefogenheter bland annat i fråga om personaladministration utan också chefer på mellannivå och lägre nivå som yrkesmässigt är högt kvalificerade, men inte fungerar som arbetsgivarens alter ego eller har några reella befogenheter när det gäller förvaltningen av produktionsfaktorerna i företaget. För att säkerställa ett korrekt införlivande av direktivet kan definitionen av begreppet arbetstagare inte överlåtas åt medlemsstaterna. I stället bör begreppet arbetstagare definieras på ett enhetligt sätt i hela unionen, i överensstämmelse med direktivets syften, principen om likabehandling och Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. Kommissionen kommer att informera parlamentet om utvecklingen i ärendet. 9. Kommissionens kompletterande svar (REV VI), mottaget den 27 mars Till följd av beslutet att dra Italien inför Europeiska unionens domstol 5, väckte kommissionen talan den 20 december För att inte ha vidtagit åtgärder för att på ett korrekt sätt införliva EU-lagstiftningen om kollektiva uppsägningar. 6 Mål C-596/12 (kommissionen mot Italien). CM\ doc 9/10 PE v09-00

10 Kommissionen kommer att informera parlamentet om domstolens dom så snart den har offentliggjorts Kommissionens kompletterande svar (REV VII), mottaget den 30 april 2014 Europeiska unionens domstol avkunnade den 13 februari 2014 sin dom i mål C-596/12. Domstolen slog fast följande: Republiken Italien har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 1.1 och 1.2 i rådets direktiv 98/59/EG av den 20 juli 1998 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om kollektiva uppsägningar, genom att i artikel 4.9 i lag nr 223 av den 23 juli 1991 med bestämmelser om arbetslöshet på grund av arbetsbrist, rörlighet, arbetslöshetsersättning, genomförande av gemenskapsdirektiv, arbetsförmedling och andra bestämmelser om arbetsmarknaden (legge n. 223 Norme in materia di cassa integrazione, mobilita, trattamenti di disoccupazione, attuazione di direttive della Comunita europea, avviamento al lavoro ed altre disposizioni in materia di mercato del lavoro) utesluta kategorin chefer från tillämpningsområdet för förfarandet för rörlighet som föreskrivs i artikel 2 i nämnda direktiv. Framställaren, som lämnat in ett klagomål till kommissionen samtidigt med föreliggande framställning, informerades om domen genom en skrivelse av den 17 februari Kommissionen kommer noggrant att följa de italienska myndigheternas verkställande av domen. 11. Kommissionens kompletterande svar (REV VIII), mottaget den 29 april 2015 I enlighet med Europeiska unionens domstols dom av den 13 februari 2014 i mål C-596/12 antog Italien den 21 oktober 2014 Legge europea 2013-bis för att rätta sig efter EU-lagstiftningen. Lagstiftningsändringarna verkar lösa de problem som tagits upp i föreliggande framställning och skapa överensstämmelse med direktiv 98/59/EG enligt tolkningen i den ovannämnda domen. Den 17 november 2014 skickades en skrivelse om förberedelser av avslutande till framställaren, som lämnat in ett klagomål samtidigt med föreliggande framställning, där han ombads svara inom fyra veckor och slutligen lämna eventuell ny information. Han svarade via e-post den 7 december 2014 och kompletterade sitt svar med en skrivelse av den 30 december Han bekräftade att den nya lagen säkrar överensstämmelse med direktivet i framtiden, men tillade att han ansåg det vara för tidigt att avsluta ärendet eftersom hans talan mot Italien för brott mot EU-lagstiftningen ännu inte avgjorts. Sådana frågor om individuella krav på gottgörelse omfattas dock inte av EU-lagstiftningen. Med hänsyn till ovanstående avslutade kommissionen överträdelseförfarandet den 26 februari Domen kommer även att offentliggöras på domstolens webbplats (sökformulär). PE v /10 CM\ doc