STOLRIKET ÖSTERVÅLA. Uppsats av Kiell Tofters

Transkript

1 STOLRIKET ÖSTERVÅLA Uppsats av Kiell Tofters Boken Uplandsallmogens liv, skriven av Petrus Hübinette, utkom år I kapitlet Handarbeten och hemslöjd läser vi om Per Johan Pettersson i Åbylund. Grövre träslöjd, särskilt laggkärl och stolar, tillverkades till avsalu här och var i skogbygderna, huvudsakligen dock i Östervåla socken. Bland de personer, som förfärdigade stolar, förtjänar Joh. Pettersson i Åbylund, och bland dem, som tillverkade laggkärl, Per Pettersson i Johannelund, båda från Östervåla socken, ett särskilt omnämnande. Per Johan Pettersson Åbylund, som 1918 startade ett tryckeri, kom ur Stolriket Östervåla. Detta tryckeri skulle bli Tofters Tryckeri. Per Johan var en skicklig stolsnickare, liksom fadern Per Persson ( ). Per Persson kom från Håvberga i Kilgränden. I Kilgränden fanns det 100-tals snickare i slutet av 1800-talet. Per Persson tog med sig snickarkunskapen till Åbylund, och där lärde sig sonen Per Johan av fadern. Per Johan Pettersson kom ur Stolriket, likaväl som han var av bondestam. Per Johan hade många släktingar i Kilgränden, som var snickare. Stolsnickeriet var räddningen för Östervåla. Genom att så många fick möjlighet till försörjning genom möbeltillverkningen, behövde inte så många emigrera från Östervåla till Amerika. Från grannsocknen Nora var det en stor tidig emigration tillsammans med villoläraren Erik Jansson till Bishop Hill. Utvandringen från Östervåla och Nora skedde med båt från Gävle. Utöver Uppsala var Gävle staden för befolkningen i Östervåla. Sedan 1992 finns Östervåla Möbelmuseum vid Hembygdsgården, Mårtsbo, som på ett förträffligt sätt berättar om snickartraditionen och Stolriket i Östervåla. På en karta har man märkt ut var de olika snickerierna i Östervåla fanns under och 1900-talen. Per Persson, Kraka (Åbylund), är också utmärkt. Redan under 1800-talet och senare 1900-talet var stolsnickerierna koncentrerade i kluster i Kilgränden, Åby och Bjurvalla. Dessa kluster märks tydligt på möbelmuseets karta. Under min uppväxttid vid Kilgrändsvägen 3 fanns fortfarande detta snickarkluster kvar i Kilgränden. GeorgWiklund åkte med sin Stockholmslastbil i Kilgränden och hämtade stolar för att sedan stanna vid tryckeriet och ta med sig trycksaker för leverans i Stockholm.

2 HUR DET BÖRJADE Östervåla, mitt i triangeln Uppsala-Sala-Gävle, har en 200-årig snickartradition. Östervålas historia handlar om fattiga bönder som alltid drygat ut knappa inkomster med träarbeten och om stoltillverkning som kom att bli bygdens specialitet och profil. I dessa gränstrakter var det fattigdom, nödår och nedsupet. Fanjunkaren Johan Sundelin var på årligt soldatmöte på Salbohed, Salbergs Compani, Westmanlands Regemente, där han träffade en soldat som berättade om stolsnickeri för att försörja sig. Sundelin tog affärsidén med sig hem och började tillverka stolar och bord. Som snickarbänk brukade han det lilla köksbordet. Fanjunkaren Sundelin startade möbeltillverkning i byn Åby. Han for till marknaderna i Uppsala och Sala och sålde sina möbler. År 1816 begärde fanjunkaren Sundelin avsked från Westmanlands Regemente, vilket beviljades. Nu hade han fullt upp med att tillverka och sälja stolar. I bouppteckningen efter hans död år 1833 fanns verktygsuppsättning, limpanna, ahlsågar och nio bord. Pga ahlsågarna kan man dra slutsatsen att stolsnickaren Sundelin tillverkat bord med alrotsfanér. De nio borden vittnade om att det var trångt i det lilla soldattorpet. Dock hade stoltillverkningen börjat tidigare i Östervåla. På Stockholms slott finns en räkning från en snickare i Östervåla, som 1795 hade levererat möbler. Det var fattigt i Östervåla och jordbruken gav liten avkastning. Sjön Tämnaren svämmade över på vårarna, ända till kyrkan, vilket gjorde att det var svårt att odla på åkrar och ängar runt sjön. Bönderna behövde binäringar för att överleva. Sådana binäringar var innan 1800-talet oftast laggning av träprodukter, fiske i sjön Tämnaren, tjärbränning och kolning i skogarna i norra delen av socknen, körslor till järnbruken i Gysinge, Ullfors och Söderfors. Östervålabönder hämtade malm i Dannemora och körde den över Tämnarens is genom skogen till Gysinge bruk. En sådan resa tur och retur tog fyra dygn, det var totalt 16 mil att köra med häst. Bönderna var så kallade forbönder och hade stor erfarenhet av att köra och resa i gränslandet mellan två landskap och långt ut i Uppland. Denna vana av att resa kom sedan till stor nytta när man började sälja stolar och andra möbler på marknaderna i Uppsala, Gävle, Falun och Stockholm. Genom dessa kontakter fördes nyheter och idéer till Östervåla. Säterierna i Aspnäs och Lindsbro samt prästerna hade också kontakter med omvärlden. Under 1800-talet började väckelsens folk ha kontakt med andra orter och landsändar. ENTREPRENÖRSKAP OCH FÖRETAGSAMHET Det började växa upp ett entreprenörskap och småföretagsamhet i Östervåla. Kunde Johan Sundelin, så kan väl jag ock. Nöden var en anledning till att hundratals Östervålabor blev stolsnickare och företagare. Snart stod det en hyvelbänk och en huggkubbe i nästan varje stuga. En annan anledning var att bönderna var självägande och överhet saknades. Undantagen var Aspnäs och Lindsbro säterier.

3 Företagsamheten frodades. Folket i Östervåla hade dessutom många hundra års erfarenhet som forbönder. Under 1800-talet växte Stolriket Östervåla fram. I detta stolrike fick kvarnar som drevs av vattenkraft redan på 1600-talet lämna plats för sågar. Träet blev materialet, som bearbetades i Östervåla redan under 1500-, och 1700-talen. Tidigare förekom en stor verksamhet av järnhantering i Östervåla. Järnmalmsförekomster finns det rikligt av i Östervåla tillkom Våla härads vapen med bilden av en hovtång. Den visade anknytningen till den omfattande myrmalmsbränningen fastställdes vapen och flagga för Östervåla kommun. Man tog hovtången från sigillet för Våla härad. Till detta lades tre liljor som återfinns i ätten Tigerhielm, Lindsbro säteri, vapen. HANDELS- & SJÖMÄN Innan medeltiden var Östervålaborna framstående handels- & sjömän. Om detta skriver jag i Vår Hembygd nr 4 (1980) under rubriken Hamnor gammal gemenskaps- och samverkansform. Det kulturella uppsvinget kan konstateras i Uppland redan på 400-talet. Det fanns rika järnmalmsförekomster i de norra delarna av landskapet, där Östervåla ligger. I byn Wendiledhe fanns det järnmalm. Wendiledhe heter nu Aspnäs och ligger vid sjön Tämnaren, där man kunde samla myrmalm. De främsta handelsmännen var s.k. forbönder. Dessa var välbesuttna bönder, som ägde en eller flera gårdar. Medan trälarna brukade jorden, begav sig bonden ut på handelsfärder till sjöss. Eftersom handelsvägarna var osäkra, var det naturligt, att formännen och deras följen uppträdde fullt beväpnade och även ingick bolag med varandra, så att många skepp följdes åt. Handel och krigståg följdes åt. HAMNOR För både handelsfärder och krigståg krävdes god organisation, eftersom skeppen var stora. Till Sveakungens hjälp vid anfallskrig skulle varje hundare (härad) ställa upp fartyg till den s.k. ledungsflottan. Varje skepp hade tjugo par åror. Bönderna själva var roddare. Tidigt på våren skulle kungen påbjuda ledung. Han bestämde vart färden skulle gå och hur länge de skulle vara ute. Då brukades ordet hamna, vilket betyder årfäste. Termen kom att betyda den grupp gårdar, vilka ålades att med vapen och proviant utrusta en man, som satt vid ett av ledungsskeppets årfästen eller vilken kom att utgöra en viss ledungsskatt. Östervåla var indelad i sex hamnor och detta hamnesystem fanns fortfarande i bruk till mitten av 1800-talet. Våla (Waldbo) hundare (härad) bestod av socknarna Harbo (Hara), Nora, Östervåla (Wala) och Huddunge. Totalt i Våla härad fanns det nio hamnor under forntid och medeltid. Från 1717 finns även Landbobröd eller 6te hambnen, vilket jag funnit i Aspnäsarkivet. Dessa 10 hamnor var Åbygge (Åby), Bodakarla (Buckarby), Fuglestada (Fågelsta), Gresseboda (Gräsbo), Birevala (Bjurvalla), 6te hambnen (Landbobröd eller Aspenäs), Harabo (Harbo), Halsinge (Huddunge), Åbygge (i Nora

4 socken) samt Norbygge (i Nora socken). Hamnan var en gemenskapsform och en organisation för affärer och offentliga påbud. Men det svenska ledungsväsendet förlorade redan under 1200-talet mycket av sin forna betydelse. Örlogsledungen övergick till skatteledung. Sista gången hamnorna fick uppdrag var år 1846, då det var nödår med svält i Östervåla. Hamnorna fick i uppdrag av sockennämnden att hemföra spannmål från Västerås till Östervåla. Varje hamna skulle utvälja ett antal hästar att gå till Västerås och tillbaka. Det blev ett ståtligt tåg med 22 hästar, som hämtade 47 tunnor råg, 16 tunnor korn och 32 tunnor hafre. Ledaren och organisatören av detta stora tåg var Erik Andersson, Bärby, förfader till Per Johan Pettersson, Åbylund. MALMKÖRSLOR Bönderna i Östervåla behövde bisysslor under seklernas lopp för att försörja sig. Det var fattigt i Östervåla och sjön Tämnaren var stor och svämmade över i regel varje år, innan den under 1870-talet sänktes. Grau berättar från mitten av 1700-talet, att bönderna i Östervåla hade många hästar men få kor och inga oxar.

5 Orsaken härtill är denna, att de idka malmkörslor emellan Dannemora gruva i Uppland och Gysinge bruk i Färnebo socken och Gästrikland, vartill de för den långa vägens skull, som är där emellan, omöjligen kunna begå sig annat, än med hästar. De får 3 à 4 daler kopparmynt för vart lass malm, som de kör från gruvan upp till bruket. Till gruvan har de först 5 mil, sedan därifrån till Gysinge bruk 8 mil och så från bruket hem igen 2 ½ à 3 mil, allt som de bor långt in i socknen, gör tillsammans 16 mil: För vilken väg, när man räknar åtminstone 4 dygn, som därtill erfordras, med behörig kost för bonden och foder för dragaren, som därtill uppgår, lär uträkningen bli klar, vad 3 à 4 daler kopparmynt vill säga. Bönderna i Östervåla fick också använda hästarna att köra ved till Sala silvergruva enligt ett tidigare beslut av Gustav Vasa. För detta fick bönderna ingen ersättning, utan de fick också hugga veden, som sedan användes för att hetta upp gruvväggarna, så att malmen kunde huggas fram. TILLVÄXT AV STOLTILLVERKNING Från 1500 till 1800 tillverkades mest laggkärl och flätade korgar i Östervåla, för att sedan bli möbler. Första gången som vi finner uppgifter om tillverkning av möbler i Östervåla är en faktura hos Stockholms slott från En snickare i Östervåla hade levererat möbler till slottet. En annan uppgift finns i en kronofogdeberättelse från år Det står att det förekommer tillverkning av möbler i Sahlbergs fögderi. I ett protokoll från Östervålas sockenstämma vid mitten av 1800-talet varnas för att stoltillverkningen tar för mycket tid av jordbruket och att björken, som tas till virke, hotar ta slut. Björken tog inte slut och stoltillverkningen var räddningen för Östervåla. Stoltillverkningen växte snabbt upp i början av 1800-talet för att minska i början av 1820-talet. Men det var missväxtår 1825 och 1826, varvid åter flera bönder tvingades till att satsa på snickeriverksamhet. Nu skrivs det om stolstillverkning i kronofogdeberättelserna. Från 1829 och framåt talas det om att Östervålastolar såldes i Stockholm och Uppsala. Möbeltillverkningen i Östervåla fick åter en skjuts framåt I Paris förekom den tredje världsutställningen och möbelsnickaren Jan Jansson i Stärte i Kilgränden, Östervåla, deltog. Han får ett hedersomnämnande för sin stol. Detta var en viktig promotion och god reklam för Stolriket Östervåla samt ett mycket gott betyg på snickarnas kvalitet. FÖRSÄLJNING OCH DISTRIBUTION Dessa entreprenörer och snickare blev företagsamma i att sälja möblerna. Innan skråväsendet upphävdes 1846, var hantverk en stadsnäring som inte tilläts på landet. Östervålabönderna fick sälja sina produkter på marknader och utanför stadsportarna. Det var ofta bönderna som tog med sig snickarnas stolar till

6 marknaderna. Men också snickarna själva for på försäljningsresor. Efter 1846 öppnades stadsportarna och snickarna kunde nu sälja sina produkter på torgen i Gävle, Uppsala och Stockholm. En Stockholmsresa tog en dryg vecka i tid. Wåhlabo med träkärlslass. Teckning av Carl Axel Dahlström Stora Badstugatan 31 i Stockholm 1865, där Östervålasnickare logerade, när de sålde möbler i Stockholm. Källa: Nordiska Museet.

7 STORA KRONAN I STOCKHOLM I Stockholm såldes Östervålastolarna på Hötorget och Kornhamnstorg. Stora Badstugatan (nuvarande Sveavägen) var centrum i Stockholm för handel med möbler, jordbruksmaskiner, hö, ved och mycket annat. Vid Stora Badstugatan 31 fanns kvarteret Stora Kronan med ett färdstall, där bönderna och snickarna från Östervåla övernattade på enkla träbritsar, när de sålde stolar i Stockholm. Det fanns också bord och stolar samt stallplats åt hästarna. Matsäck fick man föra med sig själv hemifrån. Det kostade inget att övernatta på Stora Kronan, men dess ägare hade också handelsbod, där övernattade Östervålabor handlade som betalning. Stora Badstugatan 31 Stockholm. Källa: Nordiska Museet. Mot slutet av 1800-talet avtog marknadsresorna till både Stockholm och andra städer. En del Östervålahandlare började förmedla försäljning av möbler över hela landet och även utomlands. I stället för att distribuera med häst och kolryss eller hökärra blev det nu järnväg, bussar och senare lastbilar, som tog över distributionen. Östervålasnickarna började sälja till möbelhandlare.

8 VÅLAMAGASINET I UPPSALA I Uppsala sålde Östervålaborna sina produkter på Feithska tomten vid Vaksalagatan. På Vaksalagatan 18 intill denna plats öppnade O.E. Nordin, Östervåla, en bod, affär, Vålamagasinet, år Vålamagasinet blev en försäljningslokal för Östervålastolar och annat hantverk från Östervåla. Man sålde korgar, laggkärl och möbler och man utlovade inte blott reela varor utan billiga priser och redbart behandlingssätt, som det står på ett plakat i Östervåla Möbelmuseum. Även i Stockholm fanns det ett Vålamagasin, som hade specialiserat sig på Östervålamöbler. Magasinet i Uppsala bytte ägare och från 1905 ägdes och drevs det av en annan Östervålabo, Per Larsson eller Våla-Lasse. Produkterna från Östervåla var den förnämsta handelsvaran och det var laggkärl, stolar och korgarbeten. Gatubild från Uppsala i slutet av 1800-talet. Källa: Upplands Museum. Företaget fanns kvar i flera generationer. Vålamagasinet fortsatte att sälja möbler från Östervåla, trots att även andra varor och möbler inkluderades. Det blev under åren även möbler från Småland, England, Spanien och Ungern. Under 1950-talet utökade

9 Våla-Lasses svärson Olov Svedling med leksaker. Olov Svedling drev Vålamagasinet i 55 år. Vålamagasinet finns fortfarande kvar vid Vaksalatorg, men säljer idag enbart andra möbler. Nu ägs den av Möbler och Slöjd AB. Nu kan vi också avslöja att Våla- Lasse var född i Harbo. I slutet av 1800-talet spreds möbler från Östervåla över hela Sverige. Det finns dokumenterat att snickare från Östervåla reste till Helsingfors, S:t Petersburg, Kristiania (Oslo), Köpenhamn och Paris och sålde stolar. För den ryska marknaden tillverkades stolar, som var antingen rottingflätade eller försedda med pressad rygg och sits. Under 1900-talet har möbler från Östervåla ofta sålts direkt till möbelhandlare, slott, arkitektkontor eller NK. Ett tag var Bröderna Andersson i Stärte, Kilgränden, leverantör av stilmöbler i rokoko till IKEA. Dess inköpschef, Ragnar Sterte, hade växt upp som granne till bröderna Andersson i byn Stärte. När jag hösten 2003 träffade Carl Wigart i Basingstoke, som under 1980-talet sålt svenska stilmöbler i England, mindes han särskilt Bröderna Andersson i Östervåla, som hade levererat till hans möbelaffär i London. Carl värdesatte brödernas skicklighet. VERKSTADEN OCH VERKTYGEN Hos Östervåla Möbelmuseum kan man läsa följande: - Stolsnickeriet bedrevs under nästan hela 1800-talet i hemmen. Särskilda verkstäder var ovanliga. Under varma årstiden snickrade man i snickarboden eller brygghuset. Det vanligaste var dock att man hade sin hyvelbänk i stugan, dagligstugan, och hade taket eller ibland ugnen till torkplats för virket. - Verktygen var enkla. Yxan var kanske det viktigaste verktyget vid förarbetet av virket. Sågen var av mindre betydelse och användes mest vid kontursågning av svängda ben och liknande. Bandsågen kom först i bruk vid sekelskiftet. Hemgjorda kontureringssågar var däremot nödvändiga för att kunna tillverka de under senare delen av 1800-talet rikt profilerade stolsryggarna. - Svarven, om den fanns, drogs för hand av någon i familjen eller av kunden. Trampsvarven har inte brukats mycket i Östervålaområdet. Hyvlar, borrar och stämjärn hörde till de viktigaste handverktygen. Oftast var de hemmagjorda. Viktiga detaljer var de mallar, ibland kallade märken, som användes vid utformningen av ben och ryggstycken. - Finputsningen gjordes med sickling av stål och glas samt hemgjort sandpapper. Det tillverkades av en skinnbit med pålimmad spipstensmassa och kallades skinnfil. Limmet köptes av garvare på orten. - Till stolsitsarna användes ofta rotting. Den importerades hel och rund. Rottingen klövs för hand med kniv till önskad bredd och hyvlades sedan till rätt storlek. Till hjälp kunde en del ha en särskild rottingskrädare vilken underlättade arbetet.

10 - Putsning och rottingsflätning gjordes ofta av kvinnor. Målning och polering förekom inte. Stolarna såldes trävita ända till de nya modellerna kom under 1870-talet. Då blev betsning och polering vanligt. - Stolsnickeriets utveckling innebar att en del byggde särskilda verkstäder i slutet av 1800-talet och att fotogendrivna motorer drog svarvarna i stället elektrifierades Östervåla vilket innebar stora förändringar för alla. Man kunde ta bort tramp- och draganordningar och sätta dit en remskiva istället. Många skaffade då kombinationsmaskiner. - Vid elektrifieringen av Östervåla socken fick bönderna elström först. Många snickare knorrade att de skulle behöva vänta så länge på ström till sina maskiner. KATALYSATOREN AHLBORN 1870-talet var den mest produktiva perioden i Stolriket Östervåla. Då fanns det över 300 stolsnickare utöver 100 bönder med snickeri som binäring. Kronofogden uppgav att år 1875 tillverkades stolar. Vid vissa tidpunkter har katalysatorer kommit som har givit en uppgång och utvecklat snickarverksamheten. Så var det under talet då Hushållningssällskapet engagerade sig och sände arkitekten och ornamentbildhuggare Carl Ahlborn till Östervåla, som kom med ritningar och nya impulser, framförallt till rysk export. Östervåla Möbelmuseum berättar: - Svenska Slöjdföreningen erbjöd Västmanlands läns hushållningssällskap år 1871 modeller och ritningar till höjande av länets industriella verksamhet. Ordförande i Svenska Slöjdföreningens tredje utskott, ornamentbildhuggaren Carl Ahlborn, fick uppdraget att skaffa fram modeller och ritningar till stolar lämpliga för export till Ryssland. Stolarna skulle kunna tillverkas i Östervåla. Carl Ahlborn skulle själv resa dit och undervisa och leda arbetet. Hushållningssällskapet tackade ja till erbjudandet och bekostade två resor för Carl Ahlborn till Östervåla sommarhalvåret Carl Ahlborn ( ) var född i Braunschweig och invandrad till Sverige som ung. Mellan 1846 och 1890 arbetade han som lärare vid Svenska Slöjdförenigens skola i Stockholm. Ahlborns besök i Östervåla gav mycket frukt och höjde kvaliteten i Stolriket. Året innan Carl Ahlborn besökte Östervåla, hade han varit på en mässa i Ryssland och sett att det där fanns en marknad för svenska möbler. Carl Ahlborn gjorde mycket nytta i Östervåla. - I Östervåla höll Ahlborn ett tre timmar långt föredrag för publiken, som fyllt den stora salen i Gästgivargården. Han förde med sig ritningar till åtta olika stoltyper, som han konstruerat för att passa rysk smak. Dessutom delade han ut schabloner för utskärning och ritningar på en enkel utskärarmaskin, ett

11 redskap, som kunde behövas för att göra de utsirade möbler den ryska smaken krävde. - Carl Ahlborn hjälpte till att marknadsföra stolarna i Ryssland. Han såg även till att Östervålastolar visades på en utställning i Köpenhamn, där de belönades med silvermedalj. Hur många stolar som såldes till Ryssland är ovisst, men det fanns en viss export dit, liksom till Norge och Finland. SVENSK SÖNDAGSSKOLA GENOM 100 ÅR När Simon Tofters 1958 fyllde 50 år, fick han av missionsförsamlingens pastorer Filip Götegård och Sven Hindenborg bokverket Svensk Söndagsskola genom 100 år. För varje år skildras söndagsskolans utveckling i Sverige från 1851 till Viktiga händelser i Sverige redovisas också. För år 1871 publiceras en artikel ur Allmogebladet juni-aug med rubriken Västmanland exporterar stolar till Ryssland. Därutöver visas en bild på en hemslöjdsstol från Östervåla, efter teckning i Allmogebladet, aug Det visade att stolsnickeriverksamheten i Östervåla var något stort och originellt i Sverige. Västmanland exporterar stolar till Ryssland I Östervåla församling, Västmanland, tillverkas av allmogen stolar, vilka ämnas till avsättningsartikel på Ryssland. Ornamentsbildhuggaren Ahlborn från Stockholm, på hushållningssällskapets bekostnad avrest till Östervåla för att avsyna provstolarna, fann dem så väl gjorda, att löfte gavs att arbete icke skulle komma att tryta. Vid ett besök i Östervåla socken finner man mellan stenbackar och mitt i skogen folkets enkla boningar, där i taket ses hängande ställningar, varpå virket är upplagt till torkning. Utom den vid bänken eller svarvstolen arbetande fadern ser man ett eller flera av barnen sysselsatta med flätning av ett stolsäte eller dylikt eller också med rottingens klyvning och dragning. De erforderliga verktygen, som för det mesta förfärdigas av dem själva eller av traktens smed, äro särdeles obetydliga och anspråkslösa. I Stockholm anlitas 5 till 7 hantverkare av lika många olika yrken för att erhålla en stol fullständigt färdig, men i Östervåla är det från ögonblicket, då stolmakaren själv fäller trädet i skogen, till dess stolen utsändes i marknaden han som ensam med tillhjälp av sin familj utför arbetet. Allmogebladet juni-aug VÄSTMANLANDS LÄNS TIDNING 1903 Den 8 oktober 1903 hade VLT en artikel om Nora och Östervåla. Tidningen beskrev att dessa socknar hade litet samhörighet med övriga länet, men att de i kyrkligt avseende tillhörde ärkestiftet. Nora och Östervåla låg långt bort vid sidan om allfarvägar och stora orter. En ändring i detta ogynnsamma förhållande inträdde för

12 två år sedan, då Sala-Gysinge-Gefle järnväg efter åtskilliga motigheter fullbordades. Tidningen beskriver näringslivet i Östervåla på följande sätt: Såsom biförtjänst har tjärbränningen gamla anor i orten. Den är dock en döende näring. Tillverkningen av laggkärl har säkert också bedrivits för avsalu i dessa orter och fortsättes ännu, fast i ingen större omfattning. Däremot har tillverkningen av stolar och andra slöjdalster varit i stark uppblomstring under 1800-talet. Det har givits tider, då en stor del av den manliga befolkningen sysselsattes med sådant arbete, särskilt under vintern. Bristen på tidsenliga kommunikationer har dock gjort sig kännbar. Svårigheten att avpassa sig efter marknadens behov och inbördes konkurrens mellan yrkets utövare har även medverkat till att denna slöjd ej kunnat gå framåt. Ett par gånger har försök gjorts att organisera stolsnickarna, som arbetar var för sig, men utan resultat. Den allmänna bildningsgraden bland dessa yrkesmän synes ej ha varit tillräcklig hög, för att de skulle kunna operera gemenamt, och skötseln av föreningsväsendet har överlåtits till utom yrket stående män, något, som i allmänhet är sådana föreningars död. ÖSTERVÅLA STOL- OCH MÖBELSNICKAREFÖRENING Inte alla levererade Östervålastolar höll hög kvalitet. Virket kunde vara dåligt. Det berättas att när man var på väg till marknaden i Uppsala, stannade man vid Fyrisån och dränkte stolarna i vatten en stund för att sprickorna skulle svälla igen. En del snickare till och med pinkade på stolarna för igensvällning. Kanske förekom det sedan otrevlig Östervålaodör i fina slottssalonger? För att garantera god och jämn kvalitet på alla Östervålastolar startade skickliga snickare under 1870-talet Östervåla Stol- och Möbelsnickarförening. Den gav ut en för medlemmarna gemensam priskurant med 58 stolmodeller. Snickarna skaffade ett garantimärke, som fästes under stolsitsen. Tyvärr har få Östervålastolar någon märkning, så man vet vilken snickare som har tillverkat dem. I Lindome, strax söder om Göteborg, där också många möbelsnickare fanns, var man mer frimodig och märkte möblerna. I Östervåla ville man inte göra sig märkvärdig. Föreningen upphörde i slutet av 1800-talet. ÖSTERVÅLA STOLMATERIALBOLAG Det fanns också en annan förening under 1870-talet, Östervåla Stolmaterialbolag, som var ett organ för gemensamma inköp för snickarna. En drivande kraft i bolaget var Per Persson ( ), Åbylund, far till Per Johan Pettersson. Bolaget hade en försäljningsbod i Mårtsbo, till vilken man inköpte och sålde björkvirke, ekvirke, mahognyvirke, valnötvirke, fanér, sågad spjälvirke, råtting, bildhuggerijärn, sandpapper, spik, betsman, bindgarn, lim och andra verktyg. G. Lindgren skötte boden och fick för detta 60 kronor per år. Bolagets intäkter kom från

13 försäljningsboden. Omsättningen per år varierade från kronor till kronor. Utgifter var i regel inköp, frakter och forlöner. Inköp skedde hos Stockholmsföretagen Lundell & Zetterberg, Aug. Hoffman, U.J. Larsson, J.O. Wengström samt J.E. Rosén, J.E. Norén, N.E. Sidvall och C.G. Andersson eftr. i Uppsala. Per Persson var mycket aktiv i bolaget. Han var aktieägare bland många andra. Från starten 8 oktober 1871 till 15 mars 1873 tecknades 175 aktier á 10 kronor och 30 aktier á 5 kronor. Per Persson for ofta till Stockholm och hämtade hem virke och verktyg. Ersättningen för en Stockholmsresa var 2 kronor. Per Persson var också styrelseledamot i bolaget. Sista bokslutet är daterat per 23 november Det är undertecknat av Anders Eriksson, Svedänge, Anders Persson, Stärte, och Per Persson, Åbylund. Snickaren Per Persson, Åbylund, ( ) och hans hustru Anna Andersdotter ( ). Per Persson bär sin Kungl. Medalj han fick för snickarskicklighet vid en hantverksutställning i slutet av 1800-talet.. PRISKURANTER Östervåla Stol- och Möbelsnickarförening hade en priskurant, som reklam för snickarna och deras produkter. När föreningen lades ned fortsatte enskilda snickare med priskuranter. En av dessa var Illustrationer från E. Pettersson, Öster-Wåhla med 50 olika modeller. Den gavs ut av E. Pettersons stolfabrik, Åbyhus, Östervåla.

14 Åbyhus ligger ett par kilometer öster om Åby i Sjögränden. Erik Pettersson hade startat sin verkstad Sonen Matheus fortsatte från år 1912 och under minst 40 år. Många snickare var inte så duktiga säljare, men Erik Pettersson var framgångsrik i detta. Han hade kunder över hela landet och i Norge till unionsupplösningen En annat exempel på priskurant från slutet av 1800-talet är Illustrationer från N. Eklund, Öster-Wåla med bilder av 39 stolmodeller, 3 karmstolar, 3 bordstyper, 2 soffor och 3 gungstolar arrangerade Västmanlands Hushållningssällskap en utställning i Västerås av skol- och hemslöjdsalter. 16 stolsnickare från Östervåla deltog med stolar i olika mönster efter de ritningar, som genom utskottets försorg och på sällskapets bekostnad föregående år hade anskaffats.. Samma år hjälpte också Hushållningssällskapet stolsnickare från Östervåla att kostnadsfritt få sina arbeten utställda i Stockholm. Dessa 13 snickare sände ett tackbrev till Hushållningssällskapet. Med bland dessa var troligen Per Persson, Åbylund. TRYCKPROVER FRÅN ÖSTERVÅLASNICKERIER 1918 startade Per Johan Pettersson sitt tryckeri i Åbylund. Efter några år började Östervålasnickarna att beställa trycksaker på hemmaplan beställde Matheus Petterssons Stolfabrik brevpapper och fakturor, på vilka han skrev: Tillverkar och försäljer alla sorters stolar och möbler av ek, björk, valnöt och mahogny i alla stilar. Utför beställningar efter insända ritningar till de mest billiga priser förekommer också den första snickeribilden på prislista och faktura från Östervåla Snickeriverkstäder (Innehavare: Axel Wahlberg). På dessa trycksaker finns följande reklamtext: Rekommenderar sin tillverkning av stilfulla roccoco- och barockmöbler i alla sorters trä. Beställningar utföras efter insända ritningar eller prover. Östervåla stoltillverkning är vårt lands förnämsta! 1924 finner vi i tryckeriets arkiv fakturor för snickaren A.G. Våhlstrand. Kartans Snickerifabrik Georg Lindblom beställde brevpapper. Men nästa år blev det ny ägare till Kartans Snickerifabrik Albert och P.L. Pettersson, som beställde kuvert, brevpapper, fakturor och adresslappar. Dessa nya ägare skrev: Kartans Snickerifabrik tillverkar och försäljer soffor, bord och stolar i ett flertal stilar, stolar för samlingslokaler och väntrum, skrivstolar, taburetter, pianobänkar m.m. Utför på beställning efter ritningar hela möblemang. Rekommenderar sina tillverkningar. Specialité: Stolar i moderna och antika stilar samt skrivstolar. Utför på beställning efter ritningar allt vad branschen hör. Förstklassigt utförande, humana priser och reell behandling garanteras. Begär offert!

15 Interiör från Kartans Snickerifabrik, Östervåla, 1920-talet. Innehavare var Albert & P. L. Pettersson. Ägaren till denna glasplåt är f.d. snickaren i Kilgränden Carl Olof Josefsson. Georg Lindblom sålde sin verkstad i Kartan och byggde upp ny i Edvik, Åby samhälle. Det företaget fick namnet Östervåla Möbelindustri och behövde många trycksaker det första året. S.H.T. Får härmed meddela att jag f.o.m. 1 mars 1925 i nyuppförd fabrik och i utvidgad form fortsätter min tillverkning av möbler och stolar och har samtidigt ändrat mitt firmanamn till Östervåla Möbelindustri. Förutvarande firma, Kartans Snickerifabrik, har överlåtits på annan person. Med tack för föregående angenäma affärsförbindelser rekommenderar jag mig till Eder fortsatta benägna hågkomst. Högaktningsfullt GEORG LINDBLOM Detta år finner vi också trycksaker för Snickareskolan i Östervåla. Det är tid- och materialuppgift för beställningar, avlöningsräkning och tiduppgift för elever. Snickareskolan hade startat 1917 i Östervåla och förestods nu sedan 1922 av Thure Stilander.

16 Georg Lindbloms snickeriverkstad i Edvik, Åby samhälle, Östervåla Möbelindustri. Lindbloms verkstad brann ned vid en fruktansvärd brand Lindblom flyttade till Knivsta och sålde boningshuset till Simon Tofters, där han etablerade sitt tryckeri. Källa: Östervåla Hembygdsförenings fotoarkiv. SNICKARSLÄKTEN LINDBLOM FRÅN BJURVALLA Det har funnits många snickare med namnet Lindblom härstammande från Bjurvalla. Flera av dem har också haft sin verksamhet i Bjurvalla. Under och 1980-talen lärde jag känna Carl Lindblom ( ), förutom att han var en skicklig snickare, var han också en god berättare och författare. Carl Lindblom samarbetade också med Simon Tofters i Östervåla Elektriska Distributionsförening, där Simon var dess föreståndare under många år, innan den uppgick i Björklinge Energi. Carl medverkade i Hembygdens Förlags böcker Vår Hembygd med flera uppsatser om snickeriverksamheterna i Östervåla. Carls far var snickaren Anders Lindblom, som han lärde sig snickaryrket av. Carl arbetade sedan i sin bror Georgs verkstad till 1924, då Carl övertog sin fars verkstad tillsammans med brodern Elof. Georg hade tidigare arbetat hos snickaren John Nilsson i Åby, men startade sedan egen verkstad på Körkvärnssågen (kyrkvärd) (senare Åby såg och kvarn ägd av bröderna Rick). Georgs hustru kom från Körkvärns. År 1917 köpte Georg Lindblom Kartans kvarn och byggde om den till ett snickeri, där han drev rörelse

17 fram till Då byggde Georg en ny stor verkstad på fastigheten Edvik, Åby, där sedan Simon Tofters under många år drev tryckeriverksamhet. Snickarverkstaden brann ned 1933 i en stor brand, varefter Georg sålde fastigheten till Bröderna Modin, Knivsta, vilka sålde den till Simon Tofters. Georg Lindblom flyttade till Knivsta, där han fortsatte som snickare och fick också med sig sin bror Lars. ANTECKNINGAR OM GEORG LINDBLOM Carl Lindblom skriver i efterlämnade handskrivna anteckningar: - Georg Lindblom född i Bjurvalla 1887 började hos far å farfar som tonåring att hjälpa till med stolsnickeriet. På somrarna även med nyodlingsarbete nere på myran. Efter Anders Nilssons kontakter med Svensk Hemslöjd, då traktens stolmakare fick beställningar genom honom, började Georg att även åtaga sig att göra sängar och bord. År 1908 byggdes en fristående verkstad efter att tidigare slöjdat i ett av rummen i stugan. - Han gifte sig 1913 med Edla Olsson från Kyrkvärds i Åby och flyttade fram dit Snickrade en kort tid hos John Nilssons nyuppförda verkstad bredvid mejeriet. På Kyrkvärdssågen i samråd med ägarna ordnade han till en snickerirörelse på ett ledigt utrymme ovan för pannrummet. Hade där som arbetskamrater bl.a. Johan Björkman, David Rick å Johan Lindholm och som anställd C.V. Carlsson. Stolmakarna Lars Lindström och Per Ersson i Lindströms snickarverkstad i Korbotorp vid Kanikebo, Östervåla under 1930-talet. Källa: Östervåla Hembygdsförenings fotoarkiv.

18 Kartans Möbelsnickeri. Källa: Östervåla Hembygdsförenings fotoarkiv. INDUSTRIMINNET KARTANS MÖBELSNICKERI Karta kvarn och såg var till salu och ägdes av borgenärerna åt smeden Eriksson, som då flyttade till Kraka, när Georg Lindblom köpte fastigheten av dessa år Kvarnen revs ner och användes delvis till uppförandet av den nya verkstaden. En helt ny grund av betong göts under ledning av stensprängaren John i Ettinga. Förarbetet gjordes av Ljungs timmerkarlar och plåttaket, som var köpt från en rivning vid Lindsbro, pålades av de då lediga smedsgesällerna Henrik Zetterberg (grundaren till Zetterbergs Mek. Verkstad) och John Broberg. Ritningar och beräkningar för den nya kraftkällan hade utförts av byggmästare Häggroth, Sala. Vattenfallets höjd var 11 fot (3,30 meter) och turbinen 10 hästkrafter för snickeriet. En begagnad större turbin ämnat för sågen monterades också, men den fodrade så mycket vatten, så den kom ej att brukas så ofta. En elektrisk generator för belysning var ju nödvändig för verkstad och bostad. Även några av de närmaste grannarna kunde i den rådande bristen på fotogen genom ledningar av järntråd få lyse i sina stugor.

19 Georg Lindblom sålde Kartan år 1925 till snickaren Albert Pettersson och hans brorson Pelle Pettersson. Albert blev efter en tid ensam ägare. Hans söner Georg, Gösta och Rune övertog. Den ojämna vattentillgången gjorde att verkstaden tidigt anslöts till socknens elnät, varvid såväl damm som turbin blev överflödig. (Kartans Möbelsnickeri är nu industriminne. Lokalerna användes till år 1996, då den 86-årige snickaren Gösta Pettersson tackade för sig och slutade efter 73 år vid snickarbänken.) Georg Lindblom flyttade 1925 både boende och snickeriverksamhet till Edvik, Åby. Där byggde han först bostad (Det var denna bostad, som Simon Tofters köpte 1933 och flyttade tryckeriet hit från Åbylund.) och senare verkstad på Kyrkvärdens mark i Åby. SNICKARVERKSTADEN SOM BRANN NED - Anställda vid Georg Lindbloms verkstad i Åby: Albin Andersson, C.V. Karlsson, Aug. Eriksson å Olle Eriksson i Stärte, Lasse Lindblom, Per Persson, Albin, Gustav å Herbert Persson, Frans John, Karl Wåhlin, Frits Nordin, Sven Pettersson, Sven Palmgren, Herman Lindström, August Carlsson, John Olsson, Joel Lindström. - Verkstaden eldhärjades och brann ner den 30 juni Georg Lindblom flyttade till Knivsta, där han köpte verkstad av Bröderna Modin. Dit medföljde brodern Lasse samt Frans John, Sven Pettersson, August Carlsson och Kalle Pettersson. Lasse och Frans John blev kvar, de övriga flyttade så småningom hem tillbaka. (Bröderna Modin var tidigt en tryckerikund till Simon Tofters. I samband med Simons köp av fastigheten av Georg Lindblom ingick också produktion av trycksaker till Bröderna Modin, som en del av betalningen.) Tage Stilande med två äkta Östervålastolar. Källa: Östervåla Hembygdsförenings fotoarkiv.

20 THURE OCH TAGE STILANDER - KATALYSATORER Omkring 1920 kom en ny injektion genom att Östervåla Hemslöjd startade utbildning av snickare, vilket ledde till en god utveckling kom elströmmen till Östervåla och under 1920-talet inföll möbelsnickeriets andra topp. Många små snickarverkstäder byggdes. Fader och son, Thure och Tage, Stilander kom under 1900-talet att få en mycket stor betydelse för snickeriverksamheten i Östervåla inrättade Svensk Hemslöjd en snickarskola i Östervåla. Från början övertog man verkstaden efter den avlidne snickaren John Nilsson. Mark köptes vid Fredsbacken i Åby och ny verkstad och bostad för föreståndaren byggdes blev Thure Stilander föreståndare för skolan, i vilken många av 1900-talets snickare i Östervåla utbildade sig. Eleverna lärde sig att tillverka möbler och de fick hålla på med ett arbete till dess att det godkändes. Godkända möbler såldes sedan av Svensk Hemslöjd. Snickarskolan fortsatte till 1933, då den lades ned. Föreståndaren Thure Stilander fick då arrendera och sedan köpa verkstaden. Han bytte då till namnet Östervåla Hemslöjd, som under många år var en stor snickararbetsgivare i Östervåla. Sonen Tage övertog rörelsen 1959 och drev den till sin pensionering Tage hade börjat som 13-årig lärling i sin faders företag. Både Thure och Tage Stilander hade ett mycket gott rykte vida omkring för sin kvalitet, som deras namn borgade för. Östervåla Hemslöjd gjorde tidvis mycket stilmöbler för att under senare år koncentrera sig på möbler för offentlig miljö samt affärsinredningar. Östervåla Hemslöjd samt far och son Stilander var katalysatorer för Stolriket Östervåla flyttade Östervåla Hemslöjd till de tryckerilokaler vid Kilgrändsvägen, som Simon Tofters byggt Det blev åter snickeri på den plats, där det före Simon Tofters funnits Georg Lindbloms snickeri, vilket brann ned Nya Östervåla Hemslöjd ägs och drivs av Hans Burman. TREDJE KATALYSATORERNA Under 1930-talet började antalet stolsnickare i Östervåla åter att avta. Under talet var det också en djup konjunkturnedgång, vilket också bidrog till minskning av stolsnickeriet i Östervåla. År 1945 fanns ungefär 50 verksamma snickare kvar. Det var långa arbetsdagar för stolsnickarna och ofta var inkomsten mager. Många av stolsnickarna gick nu över till att bli byggnadssnickare, när husbyggnationerna satte fart efter andra världskriget. Det var högre löner i byggnadsindustrin. Konkurrensen från andra orter, som tillverkade möbler ökade, varvid flera Östervålasnickare fick ge upp. Tidigare var det främst i Lindome och Östervåla, som man tillverkade stilmöbler. Nu fanns det inte längre några snickare kvar i Lindome. Men möbelindustrin växte upp i Småland och framförallt i Tibro, Västergötland. Dessa industrier levererade målade, bonade och färdigtapetserade möbler, vilket snickarna i Östervåla inte gjorde.

21 Under senare år har försök till en ny satsning skett genom att Östervåla Möbelmuseum, som startades 1992, Stilmöbelskolan, som startades 1994, Hantverkscentrum, som startades Med detta trodde vi att Östervålas snickartradition kommer att fortleva och utvecklas. Men nu år 2012 finns i stort sett endast Våla Specialsnickeri, Robert Eriksson, kvar. Östervåla står för och är välkänd för gedigen hantverkskvalitet. Ur Stolriket har också kommit andra företag, som nu finns i andra branscher. Och nya företag föds och utvecklas! Stilmöbelskolan höll till i samma fastighet som tryckeriet Elanders Tofters AB (tidigare Tofters Tryckeri AB). EN STOLMAKARSON FRÅN KILGRÄNDEN För att bevara kunskapen och historien från Stolriket har jag för ett 30-tal år sedan intervjuat ett flertal snickare i Kilgränden. Som ett led i detta talade jag för några år sedan med Carl Olof och Sonja Josefsson, Bollnäs, om att skriva en bok. Carl Olof är i femte led stolmakare med stolsnickartraditionen förankrad genom sin far Josef Andersson och farfar Karl-Johan Andersson, vilken på tidigt 1890-tal påbörjade stolmakeriet i Västerskog i Kilgränden. Carl Olof och Sonja har nu skrivit en förträfflig bok, som handlar om Möbelsnickeriets utveckling inom Östervålabygden, Kilgränden i Östervåla De gamla stolmakarnas hembygd, Kilgrändssnickarna i Östervåla samt om Carl Olof Josefssons uppväxt i Kilgränden och förvaltandet av den hantverkskunskap, som i flera generationer förts från far till son. Stolmakaren Carl Olof Josefsson. Källa: Carl Olof Josefssons fotoarkiv.

22 INTERVJU MED SNICKAREN OLLE ERIKSSON, STÄRTE Per Johan Pettersson, som också var snickare, startade sitt tryckeri i Åbylund år Under de första åren snickrade han och äldste sonen Petrus sätterimöblerna, dvs. regaler med kaster. Den äldsta regalen finns fortfarande kvar på tryckerimuseet i Östervåla. Därefter köptes sätterimöbler från en firma Boklund i Stockholm. Men eftersom det fanns många skickliga finsnickare i Östervåla, vände sig Simon Tofters (när han ensam övertagit tryckeriet 1931) till dem, när han behövde utöka med fler regaler och kaster i sätteriet. Simon beställde sedan i omgångar från bröderna Olle och August Erikssons snickeriverkstad i Stärte, Östervåla. Stärte är en by som ligger mitt i Kilgränden. Utöver att Olle och August var skickliga snickare, var de också mycket musikaliska. August sjöng första tenor i missionsförsamlingens manskör. Olle spelade fiol och andra instrument, som han byggde. Den 8 maj 1982 intervjuade jag Olle Eriksson. Snickaren Jerk-Lars Olle, Stärte, som också byggde instrument. Källa: Östervåla Hembygdsförenings fotoarkiv. Din far, han var ju född på gården? Jaa, å min farfar, han hette Lars Ersson. Därför så heter det Lars-Ers i Stärte än idag av de riktigt gamla. De finns snart inga kvar nu. Men Lars Ersson, var han bara bonde? Han var inte nå snickare, eller? Neej, jag tror han var bara bonde, ser du. Men min far, han snickra om vintrarna. Ja. Stog å snickra om vintrarna, å jag minns att vi stog å såga opp stolpar, ben till stolar, för hand. Å hyvla å gjorde stolar då, se. Som extra förtjänst, då.

23 Var snickra han någonstans? Jaa, i kåken där vi bodde. Han stod vid brunn, där vid största rummet, där stog han. Men hade han la gårn kvar fortfarande? Neej, ingenting som hörde jordbruket till. Nehej. Så att han blev snickare på heltid, då? Näej, det var inte så många år, det där. Så vart ju vi större, barnen vet du. Sen fick vi börja i sågen. Gick i sågen bra många år å jobba, vad jag minns. Lindbergs Sigfrid, jag och Strömborg, vi sprang på stabbarne, ja, när vi slutat skolan förstås. Å sen kom jag ner i sågen, å såga i lag med Alexis John, å. Albert Olsson kanta där. Var det Körkvärn s sågen? Jaa, jaa. Som har brunnit, ja. Brann. Sen började vi Lindbloms verkstad, August och jag. Och den var ny. Vi började där nå n gång Jaha. Du var aldrig upp och snickra efter Lindblom i Kartan, eller? Neej. Utan då var jag framme hos Lindblom. Nej, inte i Kartan, heller. ARBETE PÅ GEORG LINDBLOMS VERKSTAD I EDVIK, ÖSTERVÅLA Hur länge höll ni på med det? Jaa, kan väl säga till -27 eller -28. Sen började vi väl själva, vi byggde verkstad De var som sämsta tiderna, då på den tiden. He, he. Då passa ni på? Jaa. He, he. Köpte maskiner å de. Ja, dom är gamla nu. He, he. Jaa. På Lindbloms verkstad, vad gjorde ni för någonting där? Vi gjorde stolar där då. Ja, han var snäll Lindblom att jobba åt. Lugn och snäll, å det var ju bra. Det var väl många som jobba på Lindbloms verkstad? Jaa, det var jag å det var Herbert. De var Seve, Knut-Kalle vi kalla n, han bodde åppa vid Nyåker. Å August, Knut-August å Franses John, å August å jag. Åsså var det nån av, jag såg nu att en person, en bror till en har blivit död. En Hugo, han kom in i det militära på grund av nån sorts offficer. Tygofficer eller va man kalla t. Lind. Hugo Lind. Man såg et i tidningen här, såg att han blivit död. Men Oskar hette han, Oskar Lind. Hade ni nå n arbetsuppdelning där på Lindbloms verkstad, eller var ni specialiserade på olika saker? Neej, vi fick göra efter ritningar. Å det var ju bra när man var nybörjare. Å ta ut å göra mallar. Vi fick börja me en sak, så fick vi göra den färdig. Inte bara de, det var inte maskinarbetare och hopsättningsjobbare, det var inte så ordnat. Utan fick man en sak att utföra, fick man göra den färdig. Varifrån fick ni ritningarna, då?

24 Ja, det var möbelfirmor, se. Fick beställning av möbelhandlare. Dom hade nå arkitekter som rita, förstår jag. Om dom inte rita själva. Särskilt om det var nya modeller. Annars gick vi efter gamla modeller, vissa saker. FRIHET MEN DÅLIGT BETALT Varför ville ni börja själva då, August och du? Jaa, friheten. Friheten locka. Jaa. Ni byggde upp verksta n själva också? Ja, det gjorde vi. Det var Lagerström å Lennart, vad hette han, Olsson. Men virket var inte så dyrt då, det kosta bara 90 öre kubiken, så det var inte så farlit. Men, men det blev dyrt ändå på den tiden. Hur fick ni tag i kunder? Jaa, det var ju bara te att åka till sta n. Och ibland prata me dom. Presentera sig att man va snickare. Å det var ju hårt, väldigt hårt de där åren, och i regel blev det mycket sånt som rokoko och sånt där som var dryggjort, med skärningar på å sånt där, du vet. Det blev det. Och det fick vi hålla på med, och ju drygare det var, ju sämre tjäna man. För det tog ju sån tid de att hålla på med sånt där skulptur på alla grejer. Var ni själva, August och du? Ja, han skar inte så mycke. Jag skar mest. Å sen så börja den här, ifrån Lindsbro. Ragnar Olsson. Han var ju skicklig. Han stod mest å skar. Men sen gjorde han nå dumma affärer, så han lära sluta, han å. Hur länge höll du på snickra sen, hemma där då? Tills jag va 50 år, Då sluta vi å då kom Efraim opp, Efraim Persson. Som var i lag med Johan Ljung, vet du. Och fråga om man ville börja va med å bygga. Jae, ska fundra lite på t sa man. Men jag hoppa på t i allafall och det tyckte jag var bättre. Förtjänsten, alltså. Arbete var hårdare, men förtjänsten var bättre. Jaa. Olle och Alva Eriksson fick fyra barn; Lilian, Stig, Monica och Jan. Alla var mycket musikaliska. Stig började på tryckeriet 1955 och arbetade där till 1965, då han flyttade till Västerås, där han också arbetade inom ett tryckeri. Monica arbetade många år hos Tofters tryckeri inom sätteriet. STÖTTINGEN TILL GÄVLE MED STOLAR I byarna i Kilgränden var det hundratals snickare från mitten av 1800-talet till mitten av 1900-talet. I byn Stärte fanns snickaren Ture Pettersson, som jag intervjuade den 2 maj Ture var då 82 år. Tures far Johan Pettersson och farfar Per Jansson hade också varit snickare i Kilgränden. Farfadern kom från en statarfamilj i Aspnäs säteri till byn Mossbo, där han fick tag i ett fruntimmer och blev kvar. Tures och Teklas son Allan fortsatte som snickare i fjärde generationen. Dottern Anita började direkt

25 efter folkskolan hos Tofters tryckeri, där hon arbetade mer än 50 år. Anita har arbetat med det mesta sätteri, tryckeri, binderi, montering, ekonomi, reception. Försäljning av stolar Du, din far Johan, var han som snickare specialiserad på nån ting? Ja, stolar, alla möjliga typer. Från pinnstolar, å sen dom sista åren stod vi å gjorde så kallad vanlig bondrokoko. Men pinnstolar vi kalla, de va hans specialité. Han tog stöttingen å lassa fullt med stolar å gick till Gävle. Så han gick till Gävle? Han hade stöttingen. Du förstår vilka gubbar de var. De va inte nå fel på benen, int. Han var borta länge, förstås. Men han kunde väl inte få på så många stolar på en stötting? Jae, jag bara vet att han knöt på, för jag var så ung. Jag minns hur han gick å mumla. När han gick. Gick han till marknaden i Gävle? Neej. Han gick till möbelhandlare. Sålde dom direkt ifrån stöttingen till möbelhandlare. Han kunde väl ha på stöttingen. Det var tider då ett tag, ser du, som det var för många som snickra stolar. Dåliga tider. Men sen har det blivit till det bättre. Snickaren Ture Pettersson med sonen Allan tillverkande sin specialitet sängar. Källa: Anita Larssons fotoarkiv.

26 När var det som sämst att vara snickare? De var strax före första världskriget. Å sen flera år efter var det otroligt dåligt. Det var då som gubbarna tog sig diversearbete för te å bli av med nånting. Jaa, de var 14, 15, 16, ja. När kriget var. Då var det dåligt. Otroligt dåligt. Men han gick ut så där å sålde själv, far din? Jaa, dom gick, åkte till stan, cykla mycke. Cykla, hade dom kärra efter cykeln? Neej, dom cykla å sålde först. Å skicka sen. Ja, de fanns en gubbe som hette Smed- Olle Lundén, i Åkerbyn. De var Einar Lundéns far. Han körde kanske i ett tiotal års tid, körde med stolar å möbler ifrån snickare där. Till Tärnsjö å Tierp, Tärnsjö mest, sen järnvägen vart i Tärnsjö, se. Så den där Smed-Olle ifrån Åkerbyn samlade upp från hela Kilgränden? Jaa, han körde. Han var jordbrukare, han snickra inte alls. Utan han körde åt snickare. Åsså när han körde till Tärnsjö, till station, så hade han mjöl å andra produkter. Det var inga lastbilar heller då. Han var fullastad med varor som kom på tåg. På slaget hade han snickarnes stolar. De va väl sånt där fint emellan, han hade en special byggd skrinda. Å bara stuva ihop. Jaa, att det gick? Hur länge höll han på? Jaa, han höll på bra många år, gubben. Men sen kom bilarne. Men så länge som jag var riktigt ung pojke så körde han. Å körde te jag börja på å snickra själv. Men sen vart det ju slut med gubben. Blev det bättre sen på 20-talet och framåt? Jaa. Det var bra ett tag, ända till de gick, världskriget som var Efter det så var det ett par år som var alldeles omöjliga. Men sen har de vurri bra. Lätt att få arbete, å mycke arbete. Å är så igen. Trots att det är lite dåliga tider, som dom säger. Jaa, det har vurri bra. Åsså gör e ju mycket åt att snickarne skaffade sig maskiner. Å vart bättre å bättre varor. De e klart de, se. Hyvling å allting vart mycke bättre än å till å stå med en stor rubank å slita. När fick ni maskiner hemma hos er? Ja, jag va ungefär år. Å då skulle de ha vurri 1920 nånting. Vilken var den första maskinen? Det var bandsåg och rikthyvel. Åsså vart det för trångt inna där i salen för far. Då rev han, sålde konen. Åsså rev han ur i lagårn å gjorde snickarverksta där. Han fick ju tre gånger så stort rum då. Varifrån köpte ni maskinerna? Det minns jag inte. Jag var nog för ung se, så jag lag inte på minnet. Dom kom hem maskinerna, å de va billiga då. Ja billiga, nä, dom va inte billiga, men det var så låga belopp. Dom va inte billiga om man räknar penningvärdet, inte. Det var väl inte billigare då än nu, fast då kostade en rikthyvel till exempel 500. Nu går den på Men det är svårt att säga, när han gav 500, om de va billigare eller dyrare än nuvarande

27 Hur länge höll din far på att snickra? Jaa, till han var gamla människan. Han var 75 år, då stod han i verkstan å knalla. Han var nog lite över 75 med, innan han sluta riktigt. Han dog sen när han vart 77. Å jag vet att han nästan snickra tills sista skälvet. Lars Orson i Upplanda Lars Orson i Upplanda (far till Emil i Upplanda och Per-Olov i Ettinga) han var affärsman, lite företagsam och sålde åt snickarna? Jaa. De var han, affärsman. En filur, riktigt. Aldrig elak. En filur å affärsman. Det va de han tjäna pengar på. Men han va rysligt snäll till å prata med. Men de e som jag säger, han var duktig affärsman åsså lite finurlig i sina tanke-gångar. Var det nå flera som sålde så här för snickarna i Kilgränden? Jaadå. De var en ifrån Bjurvalla. Den minns jag rysligt dåligt. Men de var en gubbe där som for å köpte å for till Stock-holm å sålde. Men hur åkte dom till Stockholm på för sätt då, med stolar? Lars Orson när han åkte, han hade släde till börja med. Å körde dom till Tierp, till tåget. Sen vart de väl Tärnsjö. Han åkte tåg. Aldrig åkte han nå bil. De fanns ju inga bilar då. Nej, men han körde me släde, ofta till Tärnsjö. Det minns jag mest av, men jag vet att han tidigare åkte till Tierp. Med häst å släde. Om du tänker på nuvarande arbetsförhållanden, man lär snoka reda på varenda timme. Så om det skulle varit nu, så dyrt det skulle ha blivit. Dom räkna inte per timme då, inte. Dom räkna bara dom kunde få sälja. Knalla lite så dom levde. Dom räkna aldrig nå timmar. Men de var förhållandena, det gick då. Nu går det inte. Nu lär han hålla reda på timmarne. Men fick snickarna betalt direkt av Lars Orson? Ja, han var perfekt. Perfekt gubbe te ha å göra med. Fast han kanske inte tjäna för mycke emellan ibland. Men han måste ju tjäna om han skulle klara sig. Men han var perfekt annars. Dom leverera åt gubben å han åkte till Stockholm å sålde dom, åsså kom han, han liksom småmygla de där. Han hade nå tok för sej. Dom liksom vissla, å då kom han me plånboken å dom fick sina pengar. De var en rejäl gubbe, se. De var många som gjorde åt honom, men sen vart han å för gammel, ser du. Han var riktigt gammel när han sluta. Å de e länge sen. Jag bara minns, jag minns inte att min far sålde då. Det kan väl hända att han gjorde de nån gång medan jag var så ung så att jag inte fäste mej ve t var stolarna tog vägen. När jag vart så gammel att jag visste vart stolarna tog vägen, då var det inte nån Lars Orsson om de, inte. Joodå, jag vet, de var många snickare dänn som levde uteslutande på Lars Orssons försäljning. Å så fick dom pengar. Å va dom riktigt nödiga så kunde dom få förskott. De har jag hört talas om många gånger. Rokoko och Gripsholm Dom andra snickarna som inte använde Lars Orson, hur sålde dom? Sålde själva. Som till exempel Bergström i Kartan. Så länge han åkte, ända till han vart för gammal till egentligen å åka. Åkte från barndomen. Å flera med honom.

28 Stolmakarna, möbelsnickarna och bildhuggarna i Stolriket Östervåla har under både tal och 1900-tal varit kända för stor yrkesskicklighet och hög kvalitet. Vid 1866 års stora Industriutställning i Stockholm fick Stolmakare i Öster Wåhla Socken kollektivt pris, en konungslig medalj i vackert etui. Anders Ersson ( ), först dräng i Karta kvarn och sedan odlingsman på Stärte ägor, var troligen den som hämtade medaljen, eftersom den sedan fanns kvar hos sonen och riksdagsmannen Johan Andersson i Stärte. Johan Anderssons dotterson Ragnar Sterte hade medaljen i sin ägo och är nu överlämnad av familjen till Östervåla Hembygdsförening. Dag Westerlund har fotograferat medalj och etui. Många som börja på å åka. Min far åkte mycke till Gävle. Men sen vart det Uppsala, Stockholm. Å, få se, Allan (Tures son) arbeta, arbeta duktigt. Men han säljer aldrig åt en möbelhandlare, kunderna kommer i bil. Fruntimmer å karlar om vartannat. Är det bättre? Jaa. Han får några kroner till då, ser du. Men det finns en del fruntimmer som tar bort många timmar för att bestämma sig. Då är det svårt. Jaa, jag förstår det. Jaa. Men han trivs med det, Allan. Han trivs me t. Han har det inte så lätt, ha, ha. Hur gammal var du när du började snickra? Jag börja innan ja sluta skolan, å hjälpa far. Fick slipa å putsa å så där. Vi sandpappra, som vi kalla de. Så de va första spånet. Sen börja jag när ja sluta skolan. Tolv år var vi dåförtiden när vi sluta skolan. Så då var det bara till å fortsätta i verkstan. Har du trivts med att vara snickare? Ja, nu så. Men till att börja med var det kanske lite si och så. Men sen har jag trivts ypperligt. Å trivs än idag, så jag åker hem till Allan å ser på, i veckorne. Å får ro med det.

29 Hur har förändringen varit under den tiden du har snickrat. För att, när du började, vad för slags stolar snickrade ni? Jaa, stolar, ja. Vi gjorde stolar mest. Å mycke rokoko. Många gånger stod far å jag å gjorde bara rokoko. Vi måste sluta, det var för arbetssamt, å löna sig för lite. Nu är de annorlunda me dom. Nu får dom fem å sex hundra kronor, snickarna, för en rokokostol. Men vad gjorde ni sen, när ni slutat med rokokostolarna? Stolar. Andra stolar. Utav alla möjliga sorter. Joo, far åkte mycke till Uppsala å Gävle, ser du. Jag vågar på att jag har gjort, varit me å gjort ett tjog olika sorter. Från enkla pinnstolar till dryga. Vi stod ett par år å gjorde stolar, såna her Gripsholmare, som e liksom spiral, vet du. Inte svarvade, utan vi skar bort, å i ekträ. Så dom vart fina. Ja, nu går inte de. Nu går dom på många hundra kronor styck om man skulle klara sig. Men de gick bättre te å klara sig, lite förut i min barndom. Men vi klara oss inte riktigt fint heller. Men vi klara oss så vi överlevde. Å jag har levat tills jag e 82 år, så jag för väl inte sörja. Hur fick ni tag i eken? Vi köpte den i Stockholm mest. Då gick de mycke ek, å de fanns ek, förstår du, hela brädgårdar med ek. Dom såga de som gick mest, annat skaffa dom fram. Men annars, björk. Var köpte du det nånstans? Björk, de köpte vi av bönder, mycke här ikring. Största problemet med virket var torkningen. Jaa, torkningen var svårt. Sen börja dom med de här till å göra särskilda torkrum, vet du, när pannorna kom i kåken. Nu ere ju inte farligt. De e ju bara till å ha bränsle så de räcker till pannan. De börja me att vi hade en oljepanna, å de gick ypperligt. Men så vart oljan för dyr. Då köpte Allan en spånpanna, som vi bränner spån me. Men inte e hon lika effektiv som oljeeldning, är inte så säker. Hon stannar ofta. Allan, han är fjärde generationen nu? Jaa, de blir e, ser du. Han blir fjärde generationen. Få se, hur det går med Allans pojk, om han blir den femte, ha ha. När han e hemma här, hur han snickrar, pojken. Han snickrar å kåttar på alla vis. Å trivs. Jaa. Vi ska väl göra nån nytta, å. FYRA BRÖDER Många av stolsnickarna och bildhuggarna var konstnärer, mer konstnärer än affärsmän. En sådan konstnär var Bror Bergström ( ), som också gjorde konstverk i trä av rötter, tickor och fantasifulla fallna grenar, han fann i skogen. Vid Hantverks- och industriutställningen i Västerås 1929 fick Bror och hans far Olov diplom för bronsmedalj för möbler. Vid Östervåla Hantverks- och Hemslöjdsutställningen 1950 fick Bror 1:sta pris för utställda hobbyarbeten. Bror Bergström var också fiolmusiker och kände väl de stora mästarna Jascha Heifitz och David Ojstrack. Bror Bergströms syster Svea gifte sig med bonden Alvar Gustavsson i byn Ettingbo och fick många barn, som också blev konstnärliga. Två av bröderna,

30 Åke ( ) och Bertil (född 1931) Gustavsson, blev 1900-talets främsta bildhuggare i Östervåla. De skapade också konstverk och ornament till stora kyrkorglar. Två av bröderna, Rolf (född 1937) och Jan (född 1947) Gustavsson, kom att bli typografer hos Tofters tryckeri gav Tofters tryckeri ut TQM Tofters Quality Magazine - där Mats Åkerlund gjorde en intervju med dessa fyra bröder. Mats Åkerlund var då chef för Upplands Lokal Radio, för att sedan bli chef för Sveriges Radio P 3 och i dag chef för nya medier hos Sveriges Radio. Mats Åkerlund härstammar också från Östervåla. Greta Tofters ser på stolar i Östervåla Hantverkscentrum år Källa: Östervåla Hembygdsförenings fotoarkiv. Bilden nedan: Logotyp för Östervåla Möbelmuseum.