III. Kilgrändssnickarna i Östervåla

Transkript

1 III Kilgrändssnickarna i Östervåla Skapad av Carl-Olof och Sonja Josefsson år 2012 Sida 1

2 1. Kilgränden Kilgränden i Östervåla är den gränd, som är belägen norr om Åby, Östervålas centralort med den där belägna kyrkan. Gränden omfattar byarna Upplanda, Stärte, Västersälja, Åkerby, Ettinga, Ettingbo och Hovberga. Genom Kilgränden från Åby samhälle upp till Kartan i Upplanda by är det ca 3 km. Den å, som flyter genom Kilgränden, benämns i sitt övre lopp Toftbäcken och Kartaån när den rinner ner genom Ettinga och Åby, varefter den söder om samhället förenar sig med Kyrkån, kommande västerifrån och Svartbäcksån, kommande österifrån, till Korsån. Därefter benämns ån Åbyån på sin fortsatta väg ut i Tämnaren. Byanamnet Upplanda sägs ha betydelsen den längre upp belägna marken eller jorden i förhållande till en ännu äldre bebyggelse längre söderut. Vid byn finns ett mindre järnåldersgravfält och flera stensättningar. I byn ligger Kartan, från början en jordlägenhet belägen vid övre delen av Kartaån. I 1715 års jordebok upptas på dess plats en kronokvarn. Byanamnet Sterte sägs kunna översättas stjärt och byn utgör det avsmalnande markområdet norr om den äldre bebyggelsen i söder. Sterte omtalas flera gånger i medeltida handlingar. Byn Västersälja antas från början varit fäbod, avskilt belägen i skogsbygden norr om de övriga byarna i gränden. Namnet sälja sägs också åsyfta ordet fäbod, medan tillägget väster tros syfta på byns läge nordväst om de gamla byarna Fågelsta och Bärby vid Tämnarstranden. I motsats till de kringliggande byarna saknar Åkerby medeltida belägg. Byns storlek enligt äldsta jordeboken var dock betydande och dess storlek idag beror på att flera utjordar, tillhörande andra byar, avsöndrades vid laga skiftet. Jordlägenheterna i Nyåker är belägna i Åkerby på den del som efter laga skiftet tilldelades Västersäljas utjord i byn. Namnet Ettinga sägs tyda på, att byn bör ha tillhört områdets äldsta bebyggelse och vara äldre än Åby, där nu stora delar av Östervålas samhälle är uppbyggt. På gränsen mellan Ettinga och Hovberga finns ett stort gravfält, av vilket delar har daterats till vikingatid. Byn Ettingbo antas ursprungligen tillhört eller koloniserats från Ettinga. Vilket samband Hov och Hovberga kan ha haft i äldre tid är svårt att avgöra. Före laga skiftet gränsade dock de båda byarna delvis till varandra, innan det till Hov angränsande partiet av Hovberga tillföll Stertes utjord i byn. Till Hov kan knytas ett gravfält på Prästgårdens ägor, daterat till övergången mellan vendeltid och vikingatid. I fornsvenskan stod namnet hov, hof för hedniskt tempel och gården Hovs centrala läge i bygden kan ha föranlett kyrkans placering invid en tidigare hednisk kultplats. Då gården Hov ligger på en mindre höjd, kan ordet hovs grundbetydelse kulle inte heller uteslutas. Området Dalen är beläget väster om Hovberga på den del av Hovberga, som vid laga skiftet också tilldelades Sterte utjord i byn. Skapad av Carl-Olof och Sonja Josefsson år 2012 Sida 2

3 2. Ett snickeri i nästan varje gård I den snickartäta Kilgränden fanns på 1930-talet drygt ett fyrtiotal stolmakare, av vilka många var skickliga bildhuggare och vilka alla tillverkade stilmöbler. Även under min uppväxttid förekom snickeriverksamhet inom de flesta av hushållen och man kan med övertygelse instämma i snickarmästare Gösta Petterssons påstående att i Kilgränden är det nästan lättare att räkna upp dem som inte var snickare. Stilmöbelsnickarna i Kilgränden arbetade oftast med beställningsmöbler. Snickarna fick var och en räkna fram sitt pris på den aktuella möbeln och den som fick anbudet, erhöll en fullskaleritning, vilken möbeln tillverkades efter. När det gällde nyritade, moderna möbler gjordes oftast ett prov, vilket sedan tillsammans med anbudet presenterades arkitekten ifråga. Först studerades ritningen, sedan formades möbeln efter humör och sinnelag, lär någon av Kilgrändens många stolmakare ha yttrat. Allra längst norrut i Kilgränden, på den östra sidan om Kilgrändsvägen, börjar byn Stärte. På den tiden bodde längst upp i byn snickaren Sigfrid Lindberg med familj. Denne arbetade som möbelsnickare bl.a. på Karta Snickeriverkstad i gränden. Mitt emot honom, på den västra sidan om Kilgrändsvägen, börjar byn Upplanda, där Sigfrid Lindbergs son Sigurd Lindberg sedermera bosatte sig. På den östra sidan om vägen, i byn Stärte, strax norr om Sigfrid Lindberg, bosatte med tiden Sigfrid Lindbergs brorson Ivar Lindberg, son till Karl Lindberg i Upplanda. Idag ägs Sigurd Lindbergs hus av möbelsnickaren Allan Pettersson från Tures i Svedbodal, Stärte. Därefter kom bondgården i Kartan; Karta-bondens, där bonden Otto Enqvist med familj var bosatt. Otto var bror med Gustav Enkvist, utjordsägare i Nyåker, vilken var gift med min fars syster Klara. Otto Enkvist sålde senare gården till Evert Larsson, som i sin tur sålde gården till Henry Karlsson. På senare år innehades bondgården i Kartan av snickarmästare Georg Petterssons dotter Vivi Ingvarsson, vilken där var verksam inom hästsport. Mitt emot bondgården i Kartan låg i min barndom, på västra sidan om vägen, en liten grå stuga, som nu är riven. Där bodde f.d. bonden och snickaren Anders Persson, härstammande från gården Kartan. Han var också spelman och hade lärt känna nyckelharpolekaren Johan Petter Rönnboms låtar, vilka han förmedlade till sina grannar Bergströms, boende strax söder om bondgården i Kartan. Anders Persson tillverkade bl.a. harvar och lie-orvar, med vilka han försåg bygdens övriga invånare. I husets vindsvåning bodde längre tillbaks Hulda Sjöberg från Strängsbo. I den på västra sidan av vägen förbipasserande Toftbäcken eller Kartaån bildades vid Kartan ett vattenfall och från början fanns där en kronokvarn, vars ursprung går tillbaka till 1600-talet. Den sista kvarnbyggnaden uppfördes i början av 1800-talet och ägdes då av Lindsbro Herrgård, belägen i södra delen av Östervåla socken. Vid kvarnen och uppströms i Kartaån har ån en stenig botten och rinner genom stenig moränterräng och namnet Kartan tros komma ur det gamla ordet kart med betydelsen ojämn, stenig. Det var överjägmästare Tigerhjielm som lät gräva upp och förbinda de norrut belägna sjöarna Toften och norra och södra Flänningen med varandra och därefter den ca en halv mil långa sträckan från södra Flänningen till Kartån. Tidigare hade utloppet från Toften gått österut, förbi Ettingavallen genom Skorpris till Svartån. Skapad av Carl-Olof och Sonja Josefsson år 2012 Sida 3

4 Då Ingsjön, som ligger strax norr om Toften och som genom Ingsån står i förbindelse med Hedesundafjärden, har det längre tillbaks funnits planer på att leda Dalälvens vatten genom en grävd kanal från Ingsjön till Toften. Vattnet skulle sedan via Kartaån, vilken flyter genom hela Kilgränden ner genom Åby samhälle och vidare ut i sjön Tämnaren, kunna rädda denna Upplands största sjö från att växa igen. Förslaget kom dock att skjutas på framtiden. Tiegerhjelm kom med tiden att bli fadder åt Johan Petter Rönnbom, den sedermera välbekante uppländske nyckelharpospelmannen. Johans far, Carl Rönnbom var av vallonsläkt och familjens namn lär tidigare ha varit Ronnbaum. Fadern var mjölnare och år 1818 flyttade familjen till Husbykvarn i Tierp, där de bodde kvar till Carl Rönnboms bortgång år Tigerhjielm tog sig då an familjen, som flyttade hem tillbaka till bygden. Johan, som var äldst av bröderna, arbetade därefter som betjänt på Lindsbro Herrgård. När Johan Rönnbom blev något äldre fick han som faddergåva mottaga Karta Kvarn och i gåvobrevet stod att Johan skulle få arrendera kvarnen på livstid. Rönnbom kom därefter att bosätta sig i Kartan, där han arbetade som mjölnare en tid. Under tiden i Kartan umgicks han mycket med snickarmästare Olof Bergström, Upplanda, vilken lärde sig många av Rönnboms låtar. Sedermera gifte sig Rönnbom och flyttade från Kartan till Fågelsta, där han blev bonde och var även verksam som byggmästare. År 1864 dog Johan Rönnbom och efter honom bildades Rönnbomska fonden; tillika förvaltare av Kartans Kvarn och Vattenfall. I anslutning till kvarnen, som drevs med vattenhjul, anlades under senare delen av 1800-talet även ett sågverk. Kartans Kvarn och Sågverk bildades och på den tiden fick ett 20-tal personer i gränden sin utkomst därifrån. År 1917 köpte möbelsnickare Georg Lindblom, son till snickarmästare Anders Lindblom, Bjurvalla i Östervåla, sågen och kvarnen av Rönnbomska fonden. Lindblom ersatte de gamla vattenhjulen med en tio-hästarsturbin med en fallhöjd på elva fot och utnyttjade vattenkraften till att alstra elektrisk ström för belysning. Flera av hushållen i Kilgränden kom därefter att få sin belysningsström från Kartan. År 1920 lät Lindblom bygga om den gamla kvarnbyggnaden till snickeriverkstad. Snickerimaskiner införskaffades och vattenkraften kom då även att utnyttjas till alstring av elektrisk ström till dessa. Från början försörjdes maskinparken i Karta verkstan med ström från en enda motor via s.k. transmissioner, vilket system senare utbyttes med motorer till varje maskin. På grund av den ojämna vattentillgången anslöts snickeriverkstaden fortsättningsvis till socknens elnät, vilket fick till följd att den tidigare anlagda dammen i Kartan därefter blev överflödig. Före år 1920 fanns inte några snickare i Kilgränden förutom Karta Snickeriverkstad som hade egen elektricitet och egna snickerimaskiner. År 1925 förvärvade möbelsnickaren Albert Pettersson från Mossbo i Kilgränden, bror till min morfar möbelsnickaren Johan Pettersson, tillsammans med Johans son Petrus Pettersson från Svedbodal i Stärte, även denne möbelsnickare, snickeriverkstaden och sågen i Kartan av Georg Lindblom. Till en början drev de båda i kompanjonskap möbelsnickeriet i Karta verkstad vidare och från sågen sågade man virke både till det egna snickeriet och till andra snickare i bygden. Skapad av Carl-Olof och Sonja Josefsson år 2012 Sida 4

5 Petrus Pettersson, liksom sin yngre bror möbelsnickaren Birger Pettersson, vilken också arbetade en tid på Karta verkstaden, bodde båda en tid på vindsvåningen i Kartan, där även kusinen, sonen i huset möbelsnickaren Gösta Pettersson, då var bosatt. Källarvåningen användes som snickarmästare Albert Petterssons sommarbostad. Denne var själv bosatt i ett på samma fastighet eget uppfört hus söder om verkstaden, vilket märkts ner och flyttats från bondgården i Kartan. Under min uppväxttid bodde Albert Pettersson med hustru Hulda på nedre botten av bostadshuset och på övervåningen bodde sonen Georg med hustru Nanny. Både Albert och sönerna var duktiga sångare och Albert själv samt sönerna Gösta och Rune deltog aktivt i Missionskyrkan kör. Petrus Pettersson lämnade emellertid Kartan efter några år och flyttade ifrån hembygden en tid, varefter Albert Pettersson fortsatte snickeriverksamheten där i egen regi. Som så många andra snickare i bygden fostrade Albert Pettersson sina söner Georg, Gösta och Rune till skickliga möbelhantverkare och han kom på senare år att driva snickeriet vidare tillsammans med dem. På 1950-talet övertog de tre sönerna verksamheten i Kartan och av sönerna arbetade Gösta kvar längst av dem alla. Som mest arbetade i snickeriet i Kartan 6-7 man samtidigt, men många är de möbelsnickare, som genom åren arbetat där. Förutom PJ:ans Albert Pettersson med sönerna Georg, Gösta och Rune Pettersson, Kartan, kan nämnas namn som: August Ahlberg, Ginka (senare eget snickeri) Albin Andersson och hans båda söner Anders och Sivert Andersson, Upplanda (senare eget möbelsnickeri Albin Andersson & Söner, Stärte) Olov Bergström och hans söner Bror och Johan Bergström, Upplanda (senare eget snickeri i Upplanda). Johan Bergström lämnade senare hembygden och flyttade till USA. Olovs tredje son Olle Bergström, samt dennes son Sven-Olof Bergström, Upplanda (senare eget möbelsnickeri i Upplanda) August Blomqvist, Mossbo David Eklund, Upplanda (senare eget snickeri i Eklunda, Västerskog) Egon Eklund, Åby Elof Ekström, Upplanda (fadern eget snickeri, Ekströms i Kilgränden) Tore Enroth, Åkerby (arbetade en tid som springpojke på Karta Verkstad) Alrik Eriksson, Stärte (senare eget snickeri i Harbo) Bröderna Jerk-Lars Olle Eriksson och Jerk-Lars August Eriksson, Stärte (senare eget snickeri i Stärte) Knut-Kalle, C.V. Karlsson, Hacksmon, Nyåker Buddbo-Johan, Johan Larsson, och hans son Buddbo-Ernst, Ernst Johansson, Stärte (senare eget snickeri i Stärte) Skapad av Carl-Olof och Sonja Josefsson år 2012 Sida 5

6 Karta-Gustaf, Gustaf Larsson, Kartan Sven Larsson, Åkerby (senare egen företagare med grossistverksamhet och möbelaffär S.O. Larsson i Stockholm, vilken firma senare övertogs av hans son Mats Larsson) August Lindberg, Upplanda Sigfrid Lindberg, Stärte Enok Lindblom, Bjurvalla (senare eget snickeri i Bjurvalla) Bröderna Axel, Bror och Verner Lundén, Strängsbo Åkerby. (Verner Lundén drev senare eget snickeri i Strängsbo) Smed-Pelle, Per Lundén, Åkerby (bildhuggare, eget snickeri i Åkerby) August Nyström, Hammarbacken (eget snickeri Hammarbacken) Knut Per Ols Olsson, Spångmyren (bildhuggare) Sven-Erik Olsson, Åby (senare eget snickeri på Lillängen i Östervåla, där han själv konstruerade en svarv avsedd för svarvade pinnar till stolar. Idag styrelseledamot av Intresseföreningen Östervåla Möbel-museum) Bröderna Gustav-Pelles Albin, Albin Persson och Gustav-Pelles Fredrik, Fredrik Persson, samt brodern Herbert Persson, Solvallen (senare eget snickeri i Lindhov, Åby) söner till Gustav-Pelle, Per Persson med eget snickeri i Ettinga) PJ:ans August Pettersson, Hammarbacken PJ:ans Johan Pettersson, Mossbo (senare eget snickeri i Svedbodal, Stärte), samt Johans söner Birger och Petrus Pettersson, Stärte PJ:ans Magnus Pettersson, Mossbo Pelle-Far och dennes son Liss-Pelle, PJ Pettersson, Upplanda (senare eget snickeri i Upplanda) Sven Pettersson från Korbo (senare med egna byggföretaget Bygg-Sven Östervåla) August Söderberg och dennes son Arthur Söderberg, Nyåker (senare eget snickeri i Nyåker) Gedor Wåhlin, Stärte (senare eget snickeri i Stärte) Gustav Våhlstrand, Stärte (fadern eget snickeri i Stärte) Som kuriosa kan nämnas att min morfar under sin tid på Karta Verkstad tjänade 3 kr/dag. Skapad av Carl-Olof och Sonja Josefsson år 2012 Sida 6

7 Byggnation vid Kartan från vänster Mossbo-Emil Emil Jansson, Landbert Lindberg, Bror Sigurd Lindberg och Georg Pettersson Skapad av Carl-Olof och Sonja Josefsson år 2012 Sida 7

8 Till en början åkte Albert Pettersson med någon av sönerna i sällskap till Uppsala eller Stockholm, där man tog upp beställningar på sina stolar. Samtidigt fraktade man hem material, bl.a. virke från Lövträbolaget i Stockholm. På 1930-talet levererade Karta Verkstad sina produkter till Nordiska Kompaniet i Stockholm, där NK i sin tur sålde vidare till sina prominenta kunder, bl.a. Indiska Legationen i Stockholm och Hotell Knaust i Sundsvall. På den tiden tillverkades mest stolar och bord och i slutet av 1930-talet var empirestolen Karl Johan mycket efterfrågad, men även stolar i rokoko. Den möbelstil som sålts mest under årens lopp har dock varit den gustavianska stilen, t.ex. rosenstolen, den s.k. druvstolen och modell Tidö. Tidigare tillverkades stolarna dussinvis och man sålde oftast fyra stolar och två karmstolar av modellerna. Genom åren har på Karta verkstad även tillverkats skåp och bokhyllor och en tid gjordes även stolar i jugendmodell, s.k. Ol-Hans-stolar. Från mitten av 1930-talet och under funktionalismens epok, tillverkades även möbler i den s.k. funkisstilen. Bland Karta-verkstads kunder fanns namn som, föutom de redan nämnda, Blomqvist i Storvreta, Elliot och Reinius i Stockholm, Vålamagasinen i Uppsala och Stockholm och av specialbeställningar kan nämnas tillverkning av barockstolar till Karlsbergs slott. År 1940 genomfördes en del större byggnadsförändringar på snickeribyggnaden och under andra världskriget revs sågen väster om ån. Under 1960-talet upphävdes dämningsrätten i Kartaån och dammluckorna togs bort. Stommen till dammbyggnaden med den stora kvarnstenen intill finns dock kvar. År 1978 eldhärjades snickeriet, men reparerades åter och därmed kunde verksamheten fortsättas som förut. Karta Snickeriverkstad blev navet i Kilgränden, dels för den elektricitet som många hushåll i gränden fick tillgång till ända in på 1930-talet och där fanns redan 1920 de tidigaste snickerimaskinerna i bygden. Det var där man träffades och på snickeriets yttervägg sattes olika anslag upp. Där blev en samlingsplats och sommartid satt man ofta på yttertrappan och samspråkade och utbytte tankar och åsikter. All post till övre Kilgränden lämnades på Karta-Verkstad. Det var Post-Martin Olsson, som cyklande nerifrån Åby delade ut posten i gränden upp till Kartan, där han vände. De boende kring Kartan fick sedan var och en själva hämta sin post på snickeriverkstaden. Mitt minne av snickeriet i Kartan är att där var trångt, men gemytligt och där inne rådde en aktiv verksamhet. Alla tre bröderna Pettersson blev möbelhantverket i Kartan trogna under sina verksamma liv, dock gick Rune Pettersson bort vid relativt unga år. Tillsammans med sin bror Gösta fortsatte Georg Pettersson verksamheten i snickeriet även på äldre dagar. Ingen av bröderna Petterssons söner övertog snickeriverksamheten i Kartan. Skapad av Carl-Olof och Sonja Josefsson år 2012 Sida 8

9 På Karta Verkstadstrappa från vänster snickarmästare Albert Pettersson, sonen Gösta Pettersson, brodern Magnus Pettersson, systersonen Alrik Eriksson och sonen Georg Pettersson Interiör från Karta Snickeriverkstad andre man från vänster snickarmästare Albert Pettersson, Fredrik Persson, Georg Pettersson, Knut-Kalle C.W. Carlsson, Liss-Pelle P.J. Pettersson Skapad av Carl-Olof och Sonja Josefsson år 2012 Sida 9

10 På Karta Snickeriverkstad från vänster Sune Enqvist, Kartan, bröderna Gösta och Georg Pettersson till höger snickarmästare Albert Pettersson Karta Snickeriverkstad 2007 Foto Carl-Olof Josefsson Skapad av Carl-Olof och Sonja Josefsson år 2012 Sida 10

11 Snickarmästare Gösta Pettersson kom att bli nestorn bland möbelsnickarna i Kilgränden, då han ensam fortsatte det gamla hantverket i Kartan in till mycket hög ålder och kom så att få erfarenheter från nästan ett helt sekels genuina snickartradition. Som alla andra snickarpojkar började Gösta, liksom sina bröder vid 13 års ålder, direkt efter avslutad skolgång, att arbeta hos fadern. År 1928 anordnades en utställning för Östervålasnickarna i Skolan i Åby. Gösta var då 17 år och erhöll där Hushållningssällskapets diplom för den stol han tillverkat i engelsk rokoko. År 1947 flyttade Gösta Pettersson ner till Åby samhälle men fortsatte verksamheten i Karta Snickeri tillsammans med sina bröder. Förutom de möbler, som redan nämnts, tillverkade också Gösta kyrkbänkar, bl.a. till Östervåla och Västerlöfsta kyrkor, till tre kyrkor i Uppsala och en frikyrka i Eskilstuna. När Gösta Pettersson fyllde 80 år hade han arbetat i Karta Snickeri i 67 år, men då inskränkte han sin arbetsvecka till fyra dagar i veckan. Ännu vid fyllda 82 år cyklade han varje dag den tre kilometer långa sträckan från Åby samhälle upp till Kartan. Vid 83 års ålder var Gösta Pettersson inne på sitt 70:e arbetsår i snickeriet, där han fortsatte sin tillverkning av bl.a. stolar i rokoko och gustavianska länsstolar, vilka gjordes på beställning till privata kunder. Någon marknadsföring behövdes inte: ryktet om de förstklassigt tillverkade stilmöblerna från Östervåla räckte. Snickarmästare Gösta Pettersson blev den siste av Kilgrändens verksamma möbelsnickare, då han fram till år 1996, 86 år gammal, bedrev verksamhet i Karta Snickeri. Vid sin bortgång år 2002 var han 92 år gammal. Skapad av Carl-Olof och Sonja Josefsson år 2012 Sida 11

12 Snickarmästare Gösta Pettersson i sin verkstad i Kartan, Kilgränden. Foto: Jörgen Hagelqvist Bondrokokogrupp tillverkad av snickarmästare Gösta Pettersson, Karta Snickeri Skapad av Carl-Olof och Sonja Josefsson år 2012 Sida 12

13 Snickarmästare Gösta Pettersson i sitt möbelsnickeri i Kartan Foto: Jörgen Hagelqvist Skapad av Carl-Olof och Sonja Josefsson år 2012 Sida 13

14 Snickarmästare Gösta Pettersson med karmstol Anneberg Snickarmästare Gösta Pettersson slutför arbetet med en gustaviansk länsstol Foto: Rolf Gustavsson Skapad av Carl-Olof och Sonja Josefsson år 2012 Sida 14

15 Snickarmästare Gösta Pettersson får besök i sitt möbelsnickeri i Kartan Gösta Pettersson och Birger Carlsson Gösta Pettersson och Sven-Olof Bergström Skapad av Carl-Olof och Sonja Josefsson år 2012 Sida 15

16 Vid Kartadammen Magnus Pettersson stående i mitten, sittande till höger om honom Petrus Pettersson och längst ut till höger Albert Pettersson Väster om Kartan och norr om Lindbergs-Kalle, Karl Lindberg, bodde längre tillbaks Dammkärrs-Jan-Erik, vilken också snickrade stolar. Vid en vattenreglering år 1901 bestämdes att fallens höjd i Kartaån inte fick överstiga en meter, varför man anlade en damm ovanför fallen. På grund av dammbygget i Kartaån bildades också Damm-kärret, eftersom markerna ovanför dammbygget därigenom blev översvämmade. I äldre tid var det vanligt bland snickarna, att man gick ut i skogen och tog ut krokigt växta träd, s.k. ankött, som man sedan torkade i spisugnen hemma. Eftersom årsringarna i anköttet i stort följde arbetsstyckets form, erhölls på så vis ett hållbarare material. Under krigsåren då det var ont om virke, särskilt mahogny, brukade somliga av de äldre snickarna i gränden hämta alvirke kring Fänsjön. Då alvirket är ganska mörkt i färgen uppstod snart uttrycket Fänsjö-mahogny. Skapad av Carl-Olof och Sonja Josefsson år 2012 Sida 16

17 Strax söder om Karta verkstaden, på den östra sidan av Kilgrändsvägen, går avtagsvägen till Mossbo in. Längst upp i Mossbo bodde tidigare min morfars far Per Jansson med familj. Han var en mångkunnig hantverkare och arbetade till en början som skomakare och murare. Med tiden blev han stolmakare och han var även bildhuggarkunnig. Från mitten av 1870-talet påbörjade han en egen snickeriverksamhet hemma i Mossbo, där han stod i salen i sitt bostadshus och tillverkade stolar. Det har berättats att Per Jansson gick den långa vägen till Gävle och tog upp beställningar på sina stolar. Vintertid utnyttjades Toftens och Ingsjöns isar för transport av stolarna på en stor kälke, som drogs för hand till Söderfors, där omlastning skedde till järnvägsvagn. Snickarmästare Per Jansson, Mossbo Skapad av Carl-Olof och Sonja Josefsson år 2012 Sida 17

18 Av Per Janssons söner blev fyra av dem snickare och gick i lära hos sin far hemma i PJ:ans, som gården i Mossbo kom att kallas. Den äldste sonen, Johan Pettersson min morfar, blev stolmakare och fortsatte med eget stolsnickeri i Svedbodal, Stärte, dit han flyttade år Johans yngre bröder August och Magnus Pettersson blev även de stolmakare, liksom brodern Albert Pettersson, vilken senare blev ägare till Karta Snickeriverkstad. Order på soffa till snickarmästare Per Jansson, Mossbo Skapad av Carl-Olof och Sonja Josefsson år 2012 Sida 18

19 Order på stolar till snickarmästare Per Jansson, Mossbo Skapad av Carl-Olof och Sonja Josefsson år 2012 Sida 19

20 Avgift till Kyrkan 1908 Gamla handlingar från Per Jansson i Mossbo Inköp på auktion 1907 Skapad av Carl-Olof och Sonja Josefsson år 2012 Sida 20

21 Nedanför PJ:ans låg Blomkvistens och där bodde August Blomkvist med familj. Han arbetade som så många andra i Kilgränden som stolmakare på Karta Verkstad. Efter avtagsvägen till Mossbo, på den östra sidan om Kilgrändsvägen, låg Bergströms, en stuga uppförd där år Där bodde Olof Olsson-Bergström. Denne var född i Hovberga och tog sig tidigt efternamnet Bergström. Trots efternamnens klang, skall släkten längre tillbaka vara av vallonsläkt. Olof Bergström arbetade till en början både som mjölnare i Karta kvarnen och sågare i Karta sågen och hade därtill sitt lilla jordbruk att försörja sig på. Hans fru Johanna var syster med min farmor Kristina Fogelin, gift med Karl-Johan Andersson i Västerskog. Som så många andra småbrukare fick Bergström slita hårt för sitt uppehälle och det berättas att om kvällarna, om vädret så tillät, hördes hans stensläggas klingande slag, när han försökte utöka sin steniga jordlott till odlingsbar mark. Några kor och grisar bidrog även till familjens hushåll. Med tiden blev Olof Bergström stolmakare. Efter att ha arbetat en tid på Karta Snickeriverkstad, började han på sin fritid att snickra stolar. Till en början stod han i bostadshusets sal och arbetade, men vid 1900-talets början iordningsställde han en egen snickeriverkstad i ett äldre hus, som han lät flytta dit till skogssluttningen söder om bostadshuset. Där tillverkade han stolar i olika stilmodeller. Man har omtalat, att gamla Olof Bergström hyrde häst och vagn för att med sina stolar själv köra de ca tolv milen till Stockholm, där dessa sedan salufördes på ett av stadens torg. Gamle Olof Bergström har beskrivits som en snäll och mycket rättfram man, som utan krusiduller umgicks med sin omgivning. Han var dessutom gladlynt och till släggans klang eller hammarns slag trallade och sjöng han ofta. Familjen var musikalisk och om kvällarna efter arbetsdagens slut, sjöng man mycket tillsammans, ofta i stämmor, varvid Bergström själv sjöng basstämman. Musikintresset hade gått i arv från Olof Bergströms far, Olof Andersson i Hovberga. Denne umgicks med nyckelharpospelaren Johan Petter Rönnbom, på den tid när Rönnbom var bosatt i Kartan. Fadern lärde sig då en del av Rönnboms låtar, vilka han senare förde vidare till sonen Olof. Fadern har berättat, att han i yngre dagar tillverkade en egen nyckelharpa, men att hans föräldrar, som då hade anslutit sig till en religiös sekt, slog sönder harpan, enär det var ett djävulens instrument. Med sitt musikaliska minnes hjälp fortsatte dock Olof att tralla och sjunga sina låtar, för på hans sångarglädje kunde ingen ta död. Olof Bergström trakterade själv inget instrument, men han trallade och sjöng, inte minst när han arbetade. Låtarna han trallade, tog sonen Bror till sig, som han genom sin fiol har förmedlat till eftervärlden. Bergströms tre söner Bror, Olle och Johan blev möbelsnickare liksom sin far och har även de arbetat en tid på Karta verkstad, innan de senare fortsatte snickeriet tillsammans med sin far hemma vid Bergströms. Skapad av Carl-Olof och Sonja Josefsson år 2012 Sida 21

22 På 1920-talet övertogs verksamheten av sonen Bror Bergström, som där fortsatte sin fars tillverkning av olika stilmöbler, bl.a. Annebergsstolar. När någon av snickarna i gränden själv inte hann med sina arbeten, förekom det att man lade ut sin beställning till någon kollega i grannskapet. Så gjorde också min far Josef och jag minns att Bror skickligt tillverkade s.k. Lyrstolar, en empire-modell, för hans räkning. Bror var en konstnärlig naturbegåvning. Ofta gick han ut i skogen, där han fann underlag för sina alster. Krokiga stammar och grenar formade han till vackra möbler, spegelramar, lampor och andra prydnadsföremål. Han blev dock mycket fäst vid sina saker och hade svårt att skiljas från dem. Min far Josef fick emellertid i gåva en spegel, vars ram var gjord av en utväxt på en björkstam. Med orden Josef, du är min bäste vän, överräckte han en dag det vackra hantverket, som idag pryder en av väggarna i mitt hem. Bror hade ärvt sin fars intresse för musik och musiken levde vidare genom hans fiol. Jag minns glöden i hans sätt att spela, de glasögonprydda ögonens mörka glans och det svarta, lockiga håret som stod som en sky runt de karakteristiskt höga kindkotorna. Från och till hade han svart mustasch som prydde de mejslade ansiktsdragen. Brors far Olof förmedlade genom sitt trallande låtar som Karta-schottis och Rönnboms vals efter nyckelharpolekaren Rönnbom till sonen. Efter Olof Bergström själv finns genom sonen Bror idag Bergströms polska bevarad, en polska som fadern ofta trallade i sin verkstad. Av spelmannen i Kartan, Anders Persson, lärde sig Bror många låtar på sin fiol, som t.ex. Rönnboms polska. Polskan finns upptecknad i olika varianter och ofta med texten: Jag är så lessen, jag fårn t nå brännvin, jag tror jag lägger av för alltihop Bror Bergström har i sin tur förmedlat många av de gamla låtarna till förre spelmannen Olov Jansson i Östervåla, Olle i Hov. Denne har upptecknat några av låtarna och de ingår bl.a i Låtar från Våla Härad, utgivna 1976 av Östervåla Spelemän & Harpolekare genom Tofters Tryckeri. Bror Bergström var också fascinerad av klassisk musik, speciellt Beethoven och Sibelius. Han var även bevandrad inom litteraturen och mycket intresserad av levnadsfrågor och religion. Han citerade ofta sägenfiguren den vandrande juden Ahasverus med orden: Jag är Jerusalems skomakare jag, jag bara vandrar och vandrar. När Bror fick något innanför västen, kände han stark sympati för de ryska kolchosbröderna. Jag minns än hur han gestikulerande på sitt eget sätt behandlade det ryska språket och klappen på axeln med de välbekanta orden maljoshin, maljoshin. Och nog hände det att maskinerna brummade ute i verkstan utan snickare, vilken i stället satt inne i köket, djupt försjunken i tankar bortom vardagen. Bror Bergström arbetade i verkstaden, med avbrott för sin beredskapstid under andra världskriget, fram till sin pensionering år Efter det att verksamheten upphört, bytte fastigheten ägare och i samband med det såldes större delen av snickeriets maskinutrustning till ett båtbyggeri i Stockholms skärgård. Olof Bergströms andra son Olle Bergström byggde år 1926 ett eget bostadshus på en tomt avstyckad strax norr om sitt föräldrahem, där han bosatte sig med hustrun Anna och barnen Sven-Olof och Kerstin. Jag minns att Anna alltid hade sin vävstol uppställd i hemmet och att där alltid var någon väv igång. Skapad av Carl-Olof och Sonja Josefsson år 2012 Sida 22

23 På samma fastighet lät Olle år 1930 bygga upp en egen snickeriverkstad i liggtimmer, där han fortsatte sin fars verksamhet med en tillverkning av främst stilmöbler. Utöver stilmöbler tillverkade Olle Bergström även kyrkbänkar. Liksom min far Josef kom även Olle att framledes gå över till en tillverkning av soff- och fåtöljstommar, samt specialritade exklusiva möbler, enär lönsamheten på dessa kom att bli mycket bättre. Till en början arbetade även Olles son Sven-Olof Bergström tillsammans med sin far i verkstaden, men eftersom Sven-Olof flyttade från Östervåla till Gävle kom snickeriverksamheten att där avvecklas redan under 1950-talet. Numera är verkstadsbyggnaden ombyggd till garage, dock kvarstår ett gjutet fundament efter limfyren, som ett minne från en svunnen tid, då det gamla möbelhantverket stod i full blom. Olof Bergströms tredje son Johan Bergström emigrerade till USA, där han dock fortsatte sin snickarbana och blev med tiden chef för ett snickeriföretag med ett sextiotal anställda, där man tillverkade kulisser till filmens Hollywood. Min far Josef var nära vän med sina kusiner Bror, Johan och Olle Bergström och våra familjer umgicks flitigt. Johan och Josef gick i skolan tillsammans och jag tror mig veta, att min far tog Johans emigration med ett mått av vemod. Johan Bergström Foto: J. Johnson, Detroit, Minn. Söder om Bergströms ligger fastigheten Johannesberg, vilken fastighet avstyckades i början av 1900-talet. År 1907 uppförde där stolmakaren Janne (Johan) Wåhlin sitt bostadshus, beläget på den västra sidan av Kultberget och med utsikt ner mot Kartaån. Janne Wåhlin var bror med stolmakarna Per Persson och Anders Persson Wåhlin i Stärte by. Anders Wåhlins son stolmakaren Per Johan Wåhlin flyttade senare till sin farbror i Johannesberg. Johan Wåhlin arbetade ensam och som Janne Wåhlin stod han i salen i bostadshuset och snickrade sina stilmöbler. På tidigt 1930-tal köpte min far Josef Andersson fastigheten Johannesberg av Johan Wåhlin och 1936 sålde min far fastigheten till möbelsnickare Albin Andersson. Skapad av Carl-Olof och Sonja Josefsson år 2012 Sida 23

24 Albin Andersson lärde sig snickaryrket av sin far, stolmakaren Anders Larsson, Töbro i Västersälja. Albin började redan som 12-åring att lära sig bildhuggeri och vid 20 års ålder tillverkade han sina första stolar i bondrokoko, vilka levererades till Wahlunds möbelaffär i Uppsala. Året var Både Albin och dennes bror Elof vidareutbildade sig på Snickarskolan i Åby, Östervåla. Fram till 1919 arbetade Albin Andersson på Hemslöjdens Snickeriverkstad i Östervåla. Därefter arbetade han under några år som snickare både i Stockholm, Säter, Gustafs, Falun, Enviken och Tierp, innan han senare vid 26 års ålder återvände till Östervåla, där han då erhöll fast anställning på Hemslöjdens Snickeriverkstad. Alltsedan han var 27 år har han dock arbetat som egen företagare. Vid hemslöjdsutställningen år 1928 i Åby deltog Albin med en egenhändigt tillverkad sekretär i mahogny, för vilken han erhöll Hushållningssällskapets diplom. Som nygift 1924 flyttade Albin tillsammans med sin hustru Klara till Mårtsbo, Östervåla, där han själv lät uppföra både bostadshus och en snickeriverkstad. De bodde i Mårtsbo under tio år, varefter familjen bodde några år i Tärnsjö, innan man år 1936 köpte fastigheten Johannesberg i Upplanda. Gården Johannesberg har man sedan dess kallat Albins i Kilgränden. Mellan åren 1936 och 1946 hyrde sig Albin en bänkplats på Karta Snickeriverkstad och under grannen Bror Bergströms inkallelseperioder under andra världskriget hyrde Albin dennes snickeriverkstad. År 1946 byggde han emellertid upp en egen snickeriverkstad intill sitt bostadshus i Johannesberg. Verkstaden byggde han av timmerstommen från Pipar-Annas hus, en torpstuga som tidigare stått i Nyåker, längre sydost ner i gränden. Då gränsen mellan byarna Upplanda och Stärte går mitt över gårdsplanen, kom snickeribyggnaden att ligga på mark tillhörande Stärte, medan bostadshuset ligger i Upplanda. Fram till år 1934 tillverkade Albin Andersson bl.a. chippendalemöbler, men även möbler i funktionalistisk stil. In på 1940-talet tillverkades Gripsholmsstolar och andra stege-stolar, som t.ex. Harbo-stolen. Då Albin även var en skicklig svarvare utökade han sin verksamhet med att fr.o.m. år 1948 på uppdrag svarva åt de andra snickarna i bygden, t.ex. till Karta Snickeriverkstad och till vårt snickeri hemma i Västerskog. Under åren 1955 och 1956 gjordes en utbyggnad av verkstaden och samtidigt avlägsnades limfyren därifrån. Under denna tid kompletterades maskinparken med en s.k. kombinationsmaskin. Under 1960-talets första del gjordes ytterligare en utbyggnad av verkstaden. Då tillkom svarveri, virkesförråd samt en virkestorkanläggning. Mellan de tre byggnaderna anlade man en gjuten lastkaj. Från att en tid ha inriktat sin verksamhet mot svarveriarbeten till andra snickare i bygden, övergick Albin Andersson allt mer till en produktion av stilmöbler. Det är främst två möbelstilar, som dominerat tillverkningen hos Albins. För det första är det den gustavianska stilen, där stolmodellen Tidö var den som tillverkades mest. Även den sengustavianska stolmodellen Anneberg låg högt i produktionen. Stolen har stoppad rygg och sits och förlagan till karmstolen är mycket lika den karmstol, som på talets början tillverkades av Melchior Lundberg d.ä. För det andra är det möbler i bondrokoko, där möbelritningarna kom från Svensk Hemslöjd i Östervåla. Skapad av Carl-Olof och Sonja Josefsson år 2012 Sida 24

25 Man arbetade vanligen efter egna framtagna möbelmallar, vilka stuckits upp efter originalritningarna; d.v.s. ovanpå ritningarna lades ett papper, i vilket man stack hål med nål efter möbelns konturer. Detta förfarande gjorde att ritningarna snabbt blev förstörda och den äldst bevarade ritningen hos Albins är från 1934 och ritad hos Bruhners möbleringsfirma. Modeller har även tagits fram ur både böcker och facktidskrifter, efter vilkas fotografier man gjort egna ritningar, efter vilka man sedan stuckit mallarna. Sedan gammalt var rottingflätningen kvinnornas uppgift och på 1930-talet kunde man för en flätad stolsits erhålla 1 krona i förtjänst; eller 1 krona per arbetsdag, då en sits i regel tog en arbetsdag att färdigställa. Jämförelsevis kan nämnas att 1968 betalades för en rottingflätad stolsits mellan kronor. Längre tillbaks skrädde man ofta rottingen själv, d.v.s. rottingen skars sönder i smala remsor lämpade för flätning. Stolar med rottingflätad sits och rygg kom att bli ett signum för Östervålasnickarna och fram växte också namnet Östervåla-stol. Det sägs ju, att bakom varje framgångsrik man finns alltid en kvinna. För att ett familjeföretag på den tiden skulle fungera, krävdes att alla inom familjen ställde upp, inte minst hustrun. Stöttande och många gånger ensam om hushåll och barnens väl, då snickarens arbetsdag i verkstan blev lång, fanns hon där i bakgrunden. Ofta var det hon, som höll ihop alltsammans och många var de hustrur, som hjälpte till i det egna stolsnickeriet, speciellt vad gällde tapetsering, men framför allt vad gällde flätning av rotting till stolarnas sits och ryggspegel. Så gjorde även Albins Klara. Klara Andersson var en av de många kvinnor på orten, som flätade i rotting och hon var en mycket skicklig rottingfläterska. Albin och Klara Andersson fick fem barn, varav de fyra sönerna Sivert, Anders, Ulrik och Sven alla blev möbelsnickare liksom sin far. Mor Klara överförde även hon sin kunskap till sina barn, vilka alla behärskade rottingflätningen, inom vilket hantverk speciellt Sivert Andersson kom att bli verksam. Alltsedan 1950-talet arbetade de fyra bröderna i snickeriverkstaden Albin Andersson & Söner hemma i Johannesberg, först tillsammans med sin far och därefter drev de företaget vidare i egen regi. Dottern Nancy flyttade dock från orten i samband med sitt giftermål och bosatte sig i Söderfors. Albin Andersson fostrade sina söner till skickliga möbelhantverkare och styrde med fast hand arbetets gång i verkstan. Jag kommer väl ihåg hans förmanande stämma vid sönernas arbetande i bandsågen: Om så fan själv kommer in genom dörren, så lyfter ni inte blicken från arbetsstycket, förrän ni maskinat färdigt pojkar! Ett ordspråk som Albin Andersson ofta citerade löd: Bättre att ha ett polerat väsen, än att alltid gå med limsticka, vilket röjde snickarens inställning till sitt arbete, då han därmed menade att aldrig lämna ett arbete halvfärdigt. Under det tidiga 1950-talet sålde man hos Albins främst gustavianska möbler till möbelhandlare inom Uppsala-Stockholmsregionen, bl.a till Harald Westerberg och Nordiska Kompaniet, där NK var den största beställaren. Från dem kom också flera av Albins ritningar. Genom NK levererades också specialbeställda stolar och andra möbler till utomeuropeiska länder som Brasilien, Argentina och Colombia, bl.a. till ambassaderna i Buenos Aires och Bogota. Skapad av Carl-Olof och Sonja Josefsson år 2012 Sida 25

26 Under 1950-och 1960-talen levererade man också möbler till möbelhandlare i Mellansverige, som Sundsvall, Söderhamn och Gävle. Bland kunderna fanns också möbelhandlare i Avesta, Kopparberg, Mora, Nusnäs, Tällberg och i Visby. Från mitten av 1950-talet utökades dock försäljningen till att även omfatta privata kunder. År 1962 påbörjade man hos Albins ett samarbete med Ikea i Älmhult, vilka helt kom att dominera som beställare from år Ikeas inköpschef kontaktade Albins och beställde till en början en provgrupp i bondrokoko till Kamprads i Älmhult. Därefter följde en tillverkning av hundratals stolar, karmstolar, bord, skåp och sideboards för Ikeas räkning och tillverkningen bestod främst av möbler i rokoko. De första åren skickades leveranserna från Albins ner till Kamprads Ikea i Älmhult och Ikea Kungens kurva i Stockholm, för att senare ske direkt hem till Ikeas kunder. Efter sex års tillverkning av stilmöbler till Ikea skar sig samarbetet dem emellan rejält, då man hos Albins fick vetskap om att man från Ikeas håll lagt ut en del av tillverkningen av stilmöbler bl.a. till Polen. Efter år av samarbete beställde Ikea till sist en ny utställningsmöbel hos Albins, varefter orderingången från Ikea minskade. Långt senare kontaktades Albins av en av Ikeas kunder. Det rörde sig om ett skåp, som enligt uppgift skulle ha tillverkats av Albin Andersson & Söner. Då skåpets dörrar behövde justeras, visade det sig att detta inte hade tillverkats hos Albins och att skåpet för övrigt var av dålig kvalitet. Emballagets märkning bestod dessutom av ord textade på polska. Albins ansåg sina misstankar, att den nya utställningsmöbeln skickats till Polen som förlaga, därmed vara befogade. Ikeas affärsidéer passade helt enkelt inte ihop med den genuina hantverkstradition, som i generationer bedrivits hos Albins och samarbetet dem emellan upphörda definitivt. Verkstaden hos Albins stod fylld med stolar, karmstolar, bord och skåp, varför man for till Stockholm för att sälja möblerna där. Där var allmänt känt bland möbelhandlarna att Albins arbetade på uppdrag åt Ikea och detta var inte populärt ute i handeln, då det rådde en hård konkurrens mellan de väletablerade möbelaffärerna i Stockholm och Ikea. Albins möttes av kalla handen och man blev tvungen att åka tillbaka hem med möblerna igen, där de dock så småningom såldes förvärvade Albins den nedlagda skolan i Stärte by. Dit förlade man ytbehandlingsavdelning och tapetserarverkstad, ävensom försäljningslokal samt lagerutrymmen. Under och 1970-talen kom Albin Andersson & Söner att utvecklas till Kilgrändens största snickeri och företaget kom att bli ett av Östervålas mera kända stilmöbelföretag. Efter samarbetet med Ikea inriktade sig Albins på att i första hand sälja sina produkter direkt till kund, framförallt privatpersoner. Fr.o.m blev Albin Andersson & Söner ett av de två snickeriföretagen i Östervåla, där man själva svarade för att färdigställa den tillverkade möbeln, både vad gällde ytbehandling och tapetsering. Det andra företaget var Östervåla Hemslöjd i Åby. Hos Albins arbetade, förutom bröderna Andersson, en tid även möbelsnickare Kjell Wengrud, vilken senare på 1990-talet var verksam som konsult i företaget Centrum för Kultursnickerier, Östervåla. De fyra bröderna Andersson var utomordentligt skickliga stilmöbelhantverkare, där de alla behärskade samtliga förekommande arbetsmoment. Om man skall tala om specialisering inom tillverkningsgången kan nämnas, att den äldste av dem, Sivert Andersson, hade som specialitet fanér- och ytbehandlings-processerna. Skapad av Carl-Olof och Sonja Josefsson år 2012 Sida 26

27 Innan Sivert började som möbelsnickare i verkstaden hemma i Johannesberg, arbetade han som snickare en tid i Alunda och även på Karta Snickeriverkstad. Han bodde dock hela sin levnad kvar i Johannesberg och med en hantverkares fina känsla för sina alster höll han den gamla möbeltraditionen hos Albins vid liv fram till sin bortgång år Den andra av bröderna, Anders Andersson, hade som sin specialitet bildhuggeriarbetet. Vid 12 års ålder år 1942 började han som snickarlärling hos sin far och arbetade därefter en tid även på Karta Verkstad, innan han senare fortsatte som möbelsnickare hemma i Johannesberg. Anders första möbel var en rokokopall, som han gav sin mor Klara i present, vilken finns kvar i bevarat skick. En dag när hans far Albin stod vid svarven och arbetade och Anders arbetsuppgifter därmed tröt, bestämde sig Anders att på egen hand tillverka etthundra stolar i bondrokoko. Dock fanns ingen beställare, men Anders tog chansen, då han frimodigt resonerade att rokoko det fanns det alltid avsättning för. Efter fem månader var arbetet med stolarna så långt framskridit, att det som återstod var limning och finputsning. Anders lyckades övertala sin äldre bror Sivert, som då arbetade tillfälligt hos grannbonden som dräng, att komma hem och hjälpa honom att färdigställa de hundra stolarna. Så skedde och snickarmästare Albert Pettersson på Karta Snickeriverkstad lovade att sälja stolarna i Stockholm, nästa gång han skulle leverera möbler dit. När Albert Pettersson återvände hem från sin Stockholmsresa hade han mycket riktigt sålt de etthundra stolarna för Anders räkning. Som ersättning fick Anders femtusen kronor, en mycket stor summa pengar för den tidens ungdom. Anders kom så småningom att bilda egen familj och bosatte sig till en början i Stärte skola, där han lät inreda bostad på övre våningen. Han arbetade kvar i familjeföretaget fram till år 1976, då han med sin familj flyttade till Heby, där han en tid arbetade hos snickeriföretaget Ohlson och Rosenlund. Senare förvärvade han en egen fastighet i Heby, på vars tomtmark fanns uppförd en verkstadsbyggnad, som han lät inreda till möbelsnickeri. Där återupptog han tillverkningen av egna stilmöbler, vilka han till största delen sålde direkt till privatpersoner. Anders blev en mycket skicklig bildhuggare och har haft många uppdrag som sådan. Bl.a. vistades han 2 månader i USA tillsammans med en annan möbelhantverkare bördig från Östervåla, Olle Persson, senare verksam i Sala med eget möbelsnickeri. Denne är son till snickarmästare Herbert Persson från Lindhov i Östervåla. Till uppdragsgivaren, en ägare av flertalet hotellkedjor i USA, arbetade de båda snickarsönerna med diverse inredningar till flertalet rum i ett större bostadshus, där Anders åtagande bl.a. bestod av att utföra ornamenteringsarbeten i trä. Bland Anders arbeten där kan nämnas utsmyckningen av en gedigen infattning runt en stor öppen spis och diverse dekorationsarbeten av bl.a. arton bokhyllor. Under sin tid i USA arbetade Anders och hans kollega tillsammans med en italiensk bildkonstnär, vilken arbetade i marmor. Anders berättade att dennes uppgift bl.a. bestod i omfattande dekorationsarbeten av en stor pool, inrymd i bostadens bottenvåning, där man under vattnet kunde avnjuta musik av Beethoven, för att sedan ovan vattnet erbjudas möjlighet att lyssna till Elvis Presley. De två Östervålasnickarna blev erbjudna fortsatt arbete i USA, men Anders tackade nej, då hemlängtan blev honom för stor. Nämnas kan att hans ersättare arbetade kvar där med bildhuggeriarbeten i olika hemmiljöer under två och ett halvt år. Skapad av Carl-Olof och Sonja Josefsson år 2012 Sida 27

28 I Anders Anderssons möbelsnickeri i Heby arbetade en tid möbelsnickare Uno Eriksson, Heby, vilken av Anders fick lära sig bildhuggeri i trä. Senare arbetade Uno Eriksson som lärare vid Bildhuggarskolan i Östervåla. Anders flyttade med tiden med sin familj till Sala, där han till en början bedrev snickeriverksamhet i mindre skala och en tid vikarierade han som lärare vid Bildhuggarskolan i Östervåla. I hans händer levde skapandet kvar ända fram till hans bortgång år Ingen av hans tre söner fortsatte dock inom möbelhantverket. Möbelsnickare och träbildhuggare Anders Andersson Foto: Hans Lundgren Den tredje av bröderna, Ulrik Andersson, kom att specialisera sig på svarvning och blev som sin far en skicklig träsvarvare. Han arbetade hemma i verkstaden i Johannesberg fram till år 1955, då han flyttade med egen familj till Ramnäs, där han arbetade både med bangårdsarbete och som tågklarerare vid Järnvägen. Parallellt med sitt arbete där fortsatte han sin svarvning, mestadels till Albins och andra möbelsnickare i Östervåla. År 1965 återvände familjen till Östervåla och bosatte sig då i Stärte skola, där man iordningställde bostad på nedre botten. Ulrik utbildade sig även i möbeltapetsereri hos Erik Ermebrink i Heby och behärskade liksom sin hustru Wilma också detta hantverk. Wilma, född Ekström och uppväxt i Upplanda, arbetade som sömmerska och tapetserare hos Albins tillsammans med sin make fram till år 1974, då familjen flyttade ner till Åby samhälle, där de köpte egen fastighet. Där lät makarna inreda eget svarveri och tapetserarverkstad i en på fastigheten tidigare uppförd byggnad, varifrån de fortsatte sitt hantverk i egen regi. Skapad av Carl-Olof och Sonja Josefsson år 2012 Sida 28

29 På uppdrag har de även utfört arbeten till andra hantverkare i bygden och Ulrik har dessutom tagit emot elever från Stilmöbelskolan i Östervåla, till vilka han delat med sig av sin kunskap inom träsvarveri. Av deras båda barn fortsätter sonen Anders snickartraditionen inom familjen och har bl.a. arbetat på Haga Snickeri i Harbo. Ulrik Andersson var politiskt engagerad under åren 1971 till 1992, under vilken tidsperiod han satt med i kommunalfullmäktige i Heby kommun, samt i byggnadsnämnden, varav de tre senaste åren som ordförande i nämnden. Ulrik och Wilma Andersson är båda verksamma inom hembygdsföreningen i Östervåla och Ulrik var en av initiativtagarna till att Hemslöjdens snickeribyggnad vid Fredsbacken, en av de första snickeriverkstäderna i Östervåla, överflyttades till hembygdsgården Mårtsbogården i Östervåla. Där finns den gamla verkstaden bevarad och är numera inrättad som ett museum över den mer än 150-åriga traditionen att tillverka stolar inom Östervålabygden. I Östervåla finns en mycket stor till antalet bevarad psalmodikonsamling, vilken tidigare förvarades i Östervåla Kyrkas tornrum. Numera finns samlingen presenterad i en särskild byggnad i anslutning till kyrkan, vilket arbete utförts och ansvarats av Ulrik Andersson. Ulrik och Wilma Andersson har dessutom engagerat sig i Aspnäs Herrgårds egendoms bevarande och på frivillig väg tillsammans med jämlikar från bygden har de sett till att dess byggnader ej förfaller och att dess parkområde hålls i god ordning. Om den fjärde och yngste av bröderna, Sven Andersson, kan nämnas, förutom att han är en utomordentligt skicklig möbelsnickare, även kom att specialisera sig på möbeltapetsereri. Under åren gick han i lära hos möbeltapetseraren Mats Johansson i Åby och hade därefter hand om tapetseringen hemma hos Albins. Sven och jag är födda samma år och vi gick alla åren tillsammans i skolan i Stärte. Vi hade också många gemensamma intressen utanför skolan, som t.ex. idrott och friluftsliv. Båda växte vi upp i en snickarverkstad med spån i ådrorna redan från födseln och båda gick vi i lära hos våra fäder, vilka överförde sitt genuina hantverkskunnande till var och en av oss. Vi var båda aktiva medlemmar i orienteringsklubben OK-triangeln och orienterade på somrarna och om vintrarna var vi verksamma inom Östervåla IF, där vi var med om att introducera och själva aktivt spela ishockey från Jag spelade kvar i hockeylaget några år in på 1960-talet och Sven ytterligare några år och senare blev han lagledare för Östervåla pojklag i hockey. Båda var vi entusiastiska skyttar och medlemmar i Östervåla skytteförening, där Sven gick vidare och blev mycket framgångsrik inom sportskytte. Han vann Nordiska Mästerskapen 1973 och deltog även i Svenska Landslaget i skytte. För mig kändes det alltid bra att komma till Albins, både i verkstad och i hemmet. Kanske var vi inte alltid så beskedliga vi pojkar och jag minns mor Klaras suckande över att den minsta pöjchen, han är värst han. Många uppfriskande diskussioner kring köksbordet hos Albins var ett intressant inslag i vardagen och många är de minnen jag bär med från dem alla. År 1974 avled snickarmästare Albin Andersson. Sönerna Sivert och Sven bodde kvar i hemmet tillsammans med sin mor, vilken 1977 drabbades av hjärnblödning. Klara låg därefter sjuk i fem år, innan även hon gick till vila. Skapad av Carl-Olof och Sonja Josefsson år 2012 Sida 29

30 År 1986 avled deras äldste son Sivert Andersson och sonen Sven bodde ett tag ensam kvar i hemmet i Johannesberg, men flyttade senare till Tärnsjö och började samtidigt ett arbete som verkmästare hos Tropik Möbler i Ransta. Därefter arbetade han som arbetsledare på Haga Snickeri i Harbo fram till sin pensionering. Med en kunskap förankrad genom generationer tillbaka till den tid, då möbelhantverket stod högt bland de yrkesutövande i Vålabygden, kan med säkerhet påstås att han var väl meriterad för sina uppgifter såldes fastigheten i Johannesberg liksom även f.d. skolbyggnaden i Stärte. Den gamla verkstadsbyggnaden står numera tom på snickarinventarier och de båda fastigheterna har idag nya ägare. Mitt emot Albins, på den västra sidan om Kilgrändsvägen, går vägen in mot Västerskog, där jag föddes. Den första gården på den norra sidan om vägen var Ekströms. Där bodde Algot Ekström, jordbrukare och möbelsnickare med hustru Anna och barnen Gertrud, Elof och Wilma. Hans hustru härstammade från Fjärsmans i Åby och var syster med snickarmästare Algot Olsson i Solhallet framme i Åby. På gården var uppförd en snickeribyggnad, där Algot Ekström tillverkade stolar, främst stilstolar. Bland hans kunder kan nämnas Vålamagasinet i Uppsala och Otto Dahlins i Stockholm. Algot Ekströms far, Per Ekström var möbelsnickare, och har bl.a. tillverkat gungstolar, av vilka ett exemplar finns bevarad på Östervåla Museums utställning vid Mårtsbogården. Sonen Elof arbetade till en början hos fadern i dennes verkstad, innan han senare fick anställning hos Zetterbergs Mekaniska Verkstad i Östervåla, där han kom att arbeta som elektriker. Den yngre av de båda döttrarna, dottern Wilma, gifte sig med Ulrik Andersson från granngården Albins i Johannesberg. Hon arbetade först som tapetserare hos Albin Andersson & Söner, Stärte, innan hon senare arbetade tillsammans med maken Ulrik i deras egna tapetsereri i Åby, Östervåla. Efter Ekströms låg på samma sida om vägen Liss-Pelles. Per J. Pettersson arbetade till en början som byggnadssnickare, men började år 1917 att arbeta som möbelsnickare i Kartans Snickeriverkstad. Under 1920-talet uppförde han en snickeriverkstad hemma på den egna fastigheten, där han tillverkade stilmöbler i björk, men han arbetade också mycket i ek. Han övergick så småningom till en tillverkning av främst stoppade stommar i klassiska modeller. Också fadern, Pelle-Far, var möbelsnickare och han härstammade från bondgården Karl- Jans i Stärte. Även Liss-Pelles båda söner Sven och Olle Pettersson var snickare och arbetade en tid hos fadern, innan de senare flyttade från Östervåla. P.J. Pettersson sålde fastigheten till bildhuggare Bertil Olsson från Lindsbro, vilken i sin tur sålde den till möbelsnickare George Pettersson, Kartan. Därefter köpte träbildhuggare Åke Gustavsson från Ettingbo Liss-Pelles, där han bosatte sig tillsammans med sin hustru Gunni. Skapad av Carl-Olof och Sonja Josefsson år 2012 Sida 30

31 Åke Gustavsson härstammade från Gustavssons, f.d. Jan-Anders i Ettingbo, där hans far Alvar Gustavsson var jordbrukare. Hans mor Svea härstammade från snickarmästare Olov Bergströms i Upplanda och var syster med stilmöbelsnickarna Bror, Johan och Olle Bergström och således kusin med min far Josef. År 1939 började Åke Gustavsson att arbeta hos stolmakare Arthur Söderberg i dennes möbelsnickeri i Nyåker. Därefter gick han under tre år som lärling hos bildhuggare Ragnar Olsson från Lindsbro. Denne var en av de första som specialiserade sig på bildhuggeri i Östervåla och bedrev under och 1940-talen egen bildhuggarverksamhet i Åby, där han även utbildade blivande bildhuggare. Hos honom lärde sig Åke att behärska träbildhuggeriets alla tekniker och han kom själv att bli en mycket skicklig och efterfrågad bildhuggare. Ehuru bildhuggeriarbetet har mycket gamla anor i Vålabygden, hette det dock på hantverkarspråk att man skar i trä och snickarna avsåg därmed att man utförde ett ornamenterat träsnideriarbete. Efter sin utbildning började Åke att skära hos stilmöbelsnickaren Bror Bergström i Upplanda, innan han under senare delen av 1940-talet köpte Liss-Pelles, där det forna möbelsnickeriet inreddes till bildhuggarateljé. Även Åkes bror Bertil Gustavsson utbildade sig till träbildhuggare och började år 1944 även han som lärling hos bildhuggaren i Åby, Ragnar Olsson. Där stannade Bertil kvar under sex år, för att därefter arbeta tillsammans med sin bror Åke i bildhuggarateljén i Upplanda. Åke och Bertil arbetade med olika beställningsarbeten. På uppdrag skar de båda bröderna åt många av möbelsnickarna i gränden, bl.a. till Karta Snickeriverkstad och vårt möbelsnickeri i Västerskog, samt till möbelsnickerierna nere i Åby, bl.a. Östervåla Hemslöjd på Fredsbacken och Östervåla Stol & Möbelfabrik i Solhallet. Jag kommer väl ihåg hur den äldsta av bröderna Olsson, Tage, som ung grabb kom cyklande med sin cykelkärra nerifrån Solhallet den långa sträckan upp till Liss-Pelles för att hämta sina bildhuggeriarbeten hos Åke Gustavsson. På den tiden var tung barock på modet och bröderna skar då hundratals olika mönster i trä. Senare skars endast ett fåtal mönster, t.ex. rosorna på den gustavianska rosenstolen och medaljongstolen, tillika med druvklasarna på den s.k. druvstolen eller den stiliserade rosen på exempelvis ett gustavianskt stolsknä. De båda bröderna blev navet bland Östervåla möbelsnickare, då de blev specialister inom sitt yrkesområde. Eftersom ornamenteringsarbeten är tidskrävande, blev det en stor tidsbesparing för de andra stolmakarna, som framgent kom att anlita bröderna Gustavsson. Som våra grannar och släktingar umgicks jag flitigt med Åke och Bertil. Efter skolans slut besökte jag dem ofta. Vi kom att få många gemensamma intressen och det var hos dem som mitt intresse för klassisk musik grundlades. Till grammofonen i bostadshuset var högtalare i bildhuggeriet anslutna och min uppgift bestod i att sköta de olika utbuden av inspelningar, främst klassisk musik och jazz. Ut i ateljén strömmade sedan musiken och fyllde det rofyllda arbetsrummet med sina toner. Att studera Åkes och Bertils olika ornamentsniderier var av största intresse och naturligtvis diskuterades det konst över huvud taget och det var också hos dem, som mitt konstintresse väcktes till liv. Skapad av Carl-Olof och Sonja Josefsson år 2012 Sida 31

32 Åke och Bertil var glada och positiva i sitt arbete och i ateljén rådde en inspirerande stämning. Ofta visslade eller sjöng de under det att sirliga mönster växte fram efter de vassa bildhuggarjärnens snitt. Ljudet från klubban i trä, när den slog an mot järnen, var det enda som hördes över det annars tysta arbetet. Åke Gustavsson kom senare att vidareutbilda sig inom konsthantverk i trä på Capellagården, Öland och båda bröderna har blivit kända för sitt utomordentligt goda yrkeskunnande och konstnärskap. Kanske såg deras forne läromästare tidigt deras talang och helst av allt hade denne kanske sett, att bröderna blivit kvar i hans tjänst. Nu blev de båda sina egna företagare och utövare inom bildhuggeriets konstnärskap. Det må så vara, att mycket går att lära inom ornamenteringsteknik i trä, men i grunden måste det finnas ett handlag, som ofta är nedärvt. Att känna till hur fibrerna i virket går är en förutsättning för ett lyckat resultat och lång erfarenhet måste till, innan man som yrkesman kan livnära sig på sin kunskap. Dessutom är det av vikt, att man arbetar med rätta järn och att man övar upp fart och schvung i sitt arbete. Hemligheten med ett väl utfört bildhuggeriarbete torde enligt Åke och Bertil vara att man i lagom dos håller igen med den ena handen och skär med den andra, annars skär man fel; dvs. både gasa och bromsa samtidigt. Bland Åke och Bertil Gustavssons mera kända bildhuggeriarbeten kan nämnas utsmyckningar på kyrkorglar, bl.a. i Östervåla kyrka, liksom Täby Kyrka, där de båda arbetat tillsammans. Bertil har dessutom skurit ornamenten på orgeln i Kristine Kyrka i Falun och Åke har uppmärksammats för en julkrubba till Östervåla kyrka, samt en minnestavla vid Östa Källor i Tärnsjö. Otaliga är de konsthantverk som bröderna snidat genom åren. Åke har bl.a. arbetat med träskulpturer och kollage av fjärilar i trä både till offentliga miljöer och många hem och Bertil har utöver sitt bildhuggeriarbete till möbelsnickarna i bygden även snidat mycket välgjorda ornamenteringar i form av djurmotiv på bl.a. gevärskolvar. Då de båda dessutom begåvats musikaliskt med ett brett musikintresse har både Åke och Bertil byggt egna nyckelharpor, där Bertil även byggt harpor till andra spelmän. Åke var dessutom en skicklig flöjtist och deltog med sin tvärflöjt i många musikaliska arrangemang i bygden. Förutom bildhuggare var de båda skickliga svarvare, där speciellt Bertil varit verksam, då han på uppdrag svarvat detaljer till andra möbelsnickares stilmöbler. Han har dessutom konstruerat en egen svarv med extra lång bänk och variabel hastighet, vilken bl.a. använts vid svarvning av slutpelare i trappräcken och grindstolpar. Under slutet av 1950-talet sålde Åke Gustavsson sin fastighet i Upplanda och flyttade med sin familj ner till Östervåla samhälle, där han uppförde en ny fastighet på Lillängsområdet och där han även inredde en bildhuggarateljé i suterränghusets bottenvåning. Därifrån fortsatte både han och Bertil sina träsnideri- och svarvningsarbeten tillsammans under många år. Senare flyttade också Bertil med sin familj in i egen fastighet på samma område. Åke byggde emellertid i början av 1960-talet ett nytt bostadshus på Bergsgatan vid Ol- Jansområdet, tillika med en ny bildhuggarateljé i vinkel mot huset, där de båda bröderna till en början fortsatte sin verksamhet. Åke kom med tiden att verka som slöjd- och musiklärare vid Centralskolan i Östervåla och Bertil att ensam fortsätta bildhuggeri- och svarvningsverksamheten från en egen inredd ateljé i anslutning till sitt egnahem på Lillängen. Skapad av Carl-Olof och Sonja Josefsson år 2012 Sida 32

33 Åke och jag kom åter att bli närmsta grannar, då även jag några år senare lät uppföra ett eget bostadshus på Bergsgatan, gränsande intill hans och där jag bodde med egen familj fram till Åke Gustavsson fortsatte sin tjänstgöring som lärare fram till sin bortgång år 1989, dock höll han sitt konsthantverk aktuellt under hela sin levnad. Numera bor Bertil Gustavsson vid Västberga, väster om Östers Kullar i Ettinga, Kilgränden, där han köpt fastigheten efter mejeriarbetaren Rolf John. Den gamla ladugården har han låtit inreda till ateljé, där han fortsätter sitt bildhuggeri. Idag har han trappat ner på sin verksamhet, dock skär han fortfarande bildhuggeriarbeten till Bröderna Olssons Stol- och Möbelfabrik i Solhallet, Åby, vilka är ett av några få stilmöbeltillverkande företag, som ännu är verksamma i Östervåla. Vid vägens slut, ca 500 meter från Kilgrändsvägen, ligger Västerskog, där min farfar snickarmästare Karl Johan Andersson och min farmor Kristina, född Fogelin från Västersälja, bosatte sig år Deras jordlott friköptes sedermera och avsöndrades från Upplanda nr 2 eller Anders-Karls och fick då beteckningen Upplanda no Fastigheten kallades senare även Karlslund. Från början fanns där tre stugubyggnader, ladugård med foderhus, bodbyggnad, vedlider och källare. Min farfar och farmor bodde i en av de tre stugorna, i det s.k. gula huset. Min far har berättat att man hade kor, får, gris och höns och att min farfar förutom att han var möbelsnickare även behärskade skomakaryrket. Bakom ladugården odlades förr lin, som man själv beredde och vävde linnetyg av. Mitt emot ladugården har förmodligen vedlidret stått, vilken byggnad revs före min tid, men lämningarna efter grunden fanns fortfarande kvar när jag var barn. Jag minns också att det ovanför gamla verkstan fanns en äldre, fallfärdig bod och att den rasade samman. Min farmor Kristina avled redan 1922, 55 år gammal, varvid min farfar Karl-Johan och min far Josef flyttade in i den stugubyggnad, som min farfar bebott sedan ungdomen. I gula huset bosatte sig då Karl-Johans och Kristinas dotter Venny med sin dotter Margareta. Karl-Johan kom att bli möbelsnickare på heltid och hade sin snickeriverksamhet inrymd i den av de tre stugubyggnaderna, som låg längst upp i skogsbacken i Västerskog och vätte mot norr. Där arbetade han under firmanamnet K.J. Anderssons Snickeri, Östervåla och tillverkade stolar i barock och rokoko främst i björk, samt dessutom stolar, karmstolar och soffor av empiremodellen Karl-Johan i mahogny. Dessa hade ofta skulpterade ben i form av lejontassar och somliga av dem även bakstolpar i form av ett lejonhuvud. Jag minns att det låg sådana skulpterade tassar kvar i gamla verkstan när jag var barn. Att min farfar från början tillverkade s.k. Östervålastolar, en nyrenässansmodell med profilsvarvad rygg, stoppad eller flätad sits och ryggbricka, vittnade den egenhändigt tillverkade trampdrivna kontursågen, som fanns kvar i gamla verkstan. Under min uppväxt fanns fortfarande många äldre ritningar och mallar från min farfar Karl-Johans tid, vilka förvarades på gamla verkstadsvinden. Bland dessa mallar fanns också en stolryggpress, vilken min farfar använt när han formpressat ryggbrickor till sina Karl Johan-stolar. Intill pressen stod min farfars fram- och bakben i hondurasmahogny till modellen, samt två ryggbrickor i pyramidmahogny, vilka min far Josef tillverkat. För att få stolarna kompletta tillverkade jag själv de detaljer som återstod; sarger och ryggafflar. Parallellt gjorde jag ytterligare en Karl Johan-stol i hondurasmahogny i exakt samma modell som de andra två. Skapad av Carl-Olof och Sonja Josefsson år 2012 Sida 33

34 Idag finns i vårt hem inalles tre bevarade Karl Johan-stolar från en svunnen möbelepok i Västerskog, varav två stolar å vilka tre generationer möbel-hantverkare varit verksamma. Snickarmästare Karl Johan Andersson, Västerskog I mitt förvar finns idag också gamla glasplåtar, fotograferade av Verner Eklund, Ettinga, på min fars och farfars egenhändigt tillverkade stolar, på olika modeller av stilstolar och s.k. 80-talsstolar, en nyrokokostol, vars mall jag fortfarande har kvar. Två exemplar av denna 80-talsstol gavs till Vennys dotter, min kusin Margareta. Dessa är försedda med de karakteristiskt svängda frambenen av rokokomodell, runda stolsryggar med utsågade och genomskurna toppstycken och ryggbrickor, dock är sitsarna inte stoppade utan flätade i rotting. Min faster Venny var både sömmerska och en skicklig rottingfläterska. Om dagarna flätade hon sitsar och ryggar till sin far Karl-Johans stolar. Även hennes dotter Margareta fick som barn hjälpa till därmed. Om min farmor Kristina flätat i rotting är emellertid inte helt klarlagt. År 1924 avvecklades den egna djurhållningen och de sista två korna i Västerskog försåldes. Karl-Johan köpte nu en egen T-ford, som var en av de första bilarna i gränden och den gamla ladugården kom därmed att tjäna som garage. Skapad av Carl-Olof och Sonja Josefsson år 2012 Sida 34

35 Det var en stor dag när Karl-Johan och sonen Josef i maj 1924 köpte bil, en Ford Touring av bröderna Modins i Uppsala; köpesumman var tvåtusen-tvåhundrafemton kronor. Min far åkte buss in till Uppsala, där han tog sitt körkort, betalade bilen och körde själv hem till Västerskog. Fyra unga män på utflykt i T-ford. Josef Andersson, Västerskog, till höger i baksätet Skapad av Carl-Olof och Sonja Josefsson år 2012 Sida 35

36 Karl-Johan var en utomordentligt skicklig möbelsnickare, tillika träbildhuggare och deltog i flertalet utställningar, bl.a. Hantverks- och Industriutställningen i Västerås år 1929, där han hedrades med diplom för silvermedalj för möbelsnickeri. Diplomet har jag bevarat under alla år som ett minne efter min farfar. Skapad av Carl-Olof och Sonja Josefsson år 2012 Sida 36

37 Josef Andersson Karl Johan Andersson Karl Johans son Josef Andersson, min far, började direkt efter avslutad skolgång år 1910 att arbeta tillsammans med sin far i dennes snickeri. Allt tillverkades fortfarande för hand och man fortsatte till en början tillverkningen av stolar i barock och rokoko, liksom möbler av Karl-Johan-modell. Möblerna levererades oftast till grossister och främst till Lars Olsson i Upplanda, dit även många av de andra Kilgrändssnickarna levererade sina produkter. Före år 1920 var det endast Karta Snickeri i Kilgränden som hade egen elektricitet och egna snickerimaskiner. Min far har berättat att han och min farfar Karl-Johan och många andra av Kilgrändssnickarna gick till Karta verkstan och maskinade, dvs. man nyttjade deras maskinpark för egna arbetsmoment. Det första steget mot en modernare produktion tog därmed sin början i gränden. Ända in på 1930-talet förekom det att snickarna i gränden använde sig av Karta Snickeriverkstads maskinpark, innan man senare kom att skaffa egna snickerimaskiner. Tyvärr blev lönsamheten på stilstolar försämrad under 1930-talet, vilket fick till följd att en del snickare bjöd under varandra för att få en beställning. Den gustavianska modellen blev den modell, som levde längst kvar i tillverkningen i Västerskog. Därutöver tillverkades olika skrivstolar i björk och ek, samt på uppdrag av arkitekter specialritade stolar och andra moderna möbler, tillika med soff- och fåtöljstommar av olika klassiska modeller. Skapad av Carl-Olof och Sonja Josefsson år 2012 Sida 37

38 Karmstol i bondrokoko Stol i bondrokoko Tillverkade av K.J. Anderssons Snickeri i Västerskog Foto efter gamla glasplåtar tagna av Verner Eklund, Ettinga Skapad av Carl-Olof och Sonja Josefsson år 2012 Sida 38

39 Karmstol i bondrokoko Stol i bondrokoko Tillverkade av K.J. Anderssons Snickeri i Västerskog Foto efter gamla glasplåtar tagna av Verner Eklund, Ettinga Skapad av Carl-Olof och Sonja Josefsson år 2012 Sida 39

40 Hos Karl-Johans var arbetsglädjen stor och far och son gjorde långa arbetsdagar för att hinna med allt väntande arbete. Dock förekom liksom på flertalet håll bland snickarna i gränden, att man stannade upp ett slag i arbetet, tog av sig sitt förskinnskläde som veks ihop till huvudkudde, för att användas till en stunds vila på den annars hårda snickarbänken. Karl-Johan var en respektingivande herre, självmedveten i sin yrkesskicklighet, noggrann och plikttrogen. Han hade högt ställda krav på sig själv och höga förväntningar på sin son. När vilodagen kom stod arbetet i verkstad stilla och då byttes förskinnsklädet ut mot mörk kostym med väst. År 1932 lät Karl-Johan och min far Josef uppföra ett nytt bostadshus i två våningar i Västerskog, varvid Karl-Johans och Josefs gamla stugubyggnad revs för att lämna plats åt det nya huset. Det gamla bostadshuset, det gula huset, inreddes då till snickeriverkstad, nya verkstan och gamla verkstan kom då att tjäna som virkesupplag och förråd. Snickarmästare Karl Johan Andersson fram sin verkstad i Västerskog Foto efter gammal glasplåt tagen av Verner Eklund, Ettinga Skapad av Carl-Olof och Sonja Josefsson år 2012 Sida 40

41 Karmstol Karl Johan med krans i ryggbrickan Stol Karl Johan med krans i ryggbrickan Tillverkade av K.J. Anderssons Snickeri i Västerskog Foto efter gamla glasplåtar tagna av Verner Eklund, Ettinga Skapad av Carl-Olof och Sonja Josefsson år 2012 Sida 41

42 År 1934 gifte sig min far Josef och min mor Maria, född Pettersson, dotter till snickarmästare Johan Pettersson, Svedbodal i Stärte och hans hustru Anna-Maria, född Olsson från Hovberga. Josef köpte till en början eget bostadshus, fastigheten Johannesberg av stolmakare Johan Wåhlin, Upplanda, men mina föräldrar flyttade senare in i det nya huset i Västerskog. De bosatte sig först på övre våningen, medan min farfar Karl-Johan och min faster Venny och hennes dotter Margareta bodde på nedre våningen. År 1935 avled min farfar och mina föräldrar kom därefter att bo i bottenvåningen, medan Venny och Margareta flyttade till övre plan, där de bodde kvar till år År 1939 flyttade Venny till Solhallet och samma år flyttade Margareta till Stockholm. Som medlemmar i Filadelfiaförsamlingen hade de också ett kontaktnät utanför Östervåla. Per annons fick Margareta sin första anställning som assistent till kokerskan i köket på ett sjukhus på Kungsholmen, där även de andra bland personalen var medlemmar i församlingen. Behjälplig vid flytten var lastbilsägaren Georg Wiklund, Solhallet, med vilken Margareta åkte med på en av hans leveransresor till Stockholm. Hon släpptes av vid Norrtull, där hon tog sin medhavda cykel och packning och cyklade vidare in i den väntande huvudstaden. Hon var då sjutton år. Venny lämnade även hon Östervåla och efter en tid i Jumkil flyttade hon till Stockholm, där hon arbetade som kökspersonal på Beckomberga sjukhus. Hennes dotter Margareta bosatte sig i Bromma och kom att arbeta som sömmerska hela sitt yrkesverksamma liv. Från början var det nya bostadshuset målat i en beige färg med bruna knutar, men målades senare om till gult med vita knutar. De övriga byggnaderna var efter gammalt rödfärgade, förutom det gamla bostadshuset eller nya verkstan, som var gulmålad med vita knutar. Uppfarten mot huset kantades av äppelträd, tillika med päron-, plommon- och körsbärsträd. Två stora stenar vaktade vid infarten, där det växte blåsippor om våren. Olika perenna växter och stenpartiväxter, tillika med rosor spred sin doft om sommaren och på gårdsplanen fanns en äldre vattenpump. Upp mot skogen och bakom huset stod syrener i full blom om våren och invid den gamla boden, som min mor kom att använda som tvättstuga, hade vi vårt potatisland. I hagmarken intill den gamla linåkern fanns hasselsnår och jag kommer ihåg hur vi gick till nöttebuskarna och plockade hasselnötter, som vi knäckte och åt. I backarna trängdes enar med större stenar och man kan väl påstå att enbackar är karakteristiska för bygden i gränden monterades den timrade tvättstugan ner, flyttades och återuppbyggdes på ön Långholmen i sjön Toften, där den kom att bli vårt sommarviste under många år framöver. Numera har denna stuga annan ägare. Även den gamla verkstadsbyggnaden har flyttats från Västerskog, då den på 1960-talet förvärvades av min kusin Ulla med make Valter Eriksson, vilka uppförde timmerstommen som fritidsbostad mitt emot hennes föräldrahem i Trädgårdstorp. Idag är också den stugan i annans ägo. Skapad av Carl-Olof och Sonja Josefsson år 2012 Sida 42

43 Karmstol Karl-Johan Karmstol Tillverkade av K.J. Anderssons Snickeri i Västerskog Foto efter gamla glasplåtar tagna av Verner Eklund, Ettinga Skapad av Carl-Olof och Sonja Josefsson år 2012 Sida 43

44 Efter min farfars bortgång fortsatte min far ensam möbeltillverkningen i Västerskog och höll så det gamla hantverket vid liv. Han arbetade under samma firmanamn som sin far och utöver den tillverkning, som min far och farfar tidigare tillsammans bedrivit, förekom i min fars tillverkning även sängar i gustaviansk stil, liksom den s.k. Lyrstolen i modell empire. Under 1930-talets senare del var pappa den av oss, som köpte de första snickerimaskinerna, då han införskaffade en bandsåg och en kombinerad snickerimaskin. Den kombinerade maskinen bestod av rikt- och planhyvel, fräs, klinga och långhålsborr i en och samma maskin. Maskinerna köpte han av en maskinhandlare i Tierp, f.d. snickerifabrikören E.V Jansson, bror till järnhandlare K.J Jansson i Östervåla. Till en början åkte min far Josef till Stockholm och tog upp beställningar på sina möbler. Som de flesta av de andra Kilgrändssnickarna levererade han möblerna mestadels till möbelhandeln. Bland min fars kunder kan nämnas: Bobergs Möbelaffär i Stockholm, dit större delen av hans produktion gick, Hyléns Möbler, Bröderna Ljunggren, Pettersson & Mensing och Pettersson & Nilsson, samtliga Stockholm. Jag blev tidigt intresserad av möbelhantverket och under min uppväxttid hjälpte jag ofta pappa i snickeriet, där jag noga studerade hans sätt att arbeta. Allt såg ut att gå så lätt och smidigt för honom och när han handhyvlade sina alster fick man en känsla av, att hyveln dansade fram över trästycket. Jag såg aldrig min far skynda sig eller stressa i sitt arbete, men likväl eller tack vare sitt arbetssätt, fick han mycket uträttat under sin arbetsdag. Med andra ord hade han ett harmoniskt flöde i sin verksamhet, då han arbetade rytmiskt och med stort lugn. Han hade en absolut egen design och stil på sina produkter, även den enklaste detalj fick en elegant prägel. Som t.ex. de kälkar han gjorde till mig som grabb; smäckra Karl- Johan-inspirerade åkdon på medar var ett tydligt exempel därpå. Exaktheten från stilmöbeltillverkningen gick honom aldrig förlorad. Att han var en erkänt skicklig möbelhantverkare förstod jag senare i livet. Snickarmästare Josef Andersson, Västerskog Skapad av Carl-Olof och Sonja Josefsson år 2012 Sida 44

45 Nya snickarverkstan i Västerskog Vägen från Västerskog ner mot Kilgränden Foto: Carl-Olof Josefsson Skapad av Carl-Olof och Sonja Josefsson år 2012 Sida 45

46 Min mor, stolsnickardotter från PJ:s Johan i Stärte, arbetade som egen sömmerska, men bistod också far i snickeriet med allehanda göromål, bl.a. att läsa ritningar. Jag kommer väl ihåg hur någon av våra stolsnickargrannar kom cyklande med möbelritningen ifråga fastspänd på cykelns pakethållare och de ivriga diskussionerna kring uppstådda problem beträffande möbelns utförande. Ofta var det hon, min mor, som hade nyckeln till gåtans lösning. Josef och Maria Andersson, Västerskog Som alla andra snickarsöner i Kilgränden började jag efter avslutad skolgång att arbeta i snickeriet hos min far. Parallellt med mitt snickrande hemma provade jag på andra yrken, bl.a. arbetade jag en period under 1955 som stabbläggare tillsammans med Albins-Sven en tid vid Åby Såg & Kvarn i Östervåla. Jag arbetade även en kortare period som massäck, dvs. hjälpte till med av- och pålastningar vid lastbilstransporter, först hos Arne Eklund, från Ettinga i Kilgränden. Denne hade på den tiden övertagit linjebilen till Uppsala av sin svärfar Erik Johansson, från Sätra i Östervåla, vilken var gift med min moster Eva från PJ:ans i Svedbodal, Stärte. Erik och Eva Johansson var då bosatta i Trädgårdstorp, Östervåla, där de bedrev eget åkeri, där jag senare kom att arbeta en tid vid sidan om snickeriet hemma i Västerskog. Skapad av Carl-Olof och Sonja Josefsson år 2012 Sida 46

47 Innan jag slutligen återvände hem till vårt eget snickeri på heltid, innehade jag en kortare tid en anställning hos Solinge Snickeri i Harbo, vilka är tillverkare av byggnadssnickerier. Där råkade jag tyvärr ut för en olyckshändelse och skadade mig i höger hand i en rikthyvel. Skadan läkte så småningom och min längtan efter trähantverket därhemma växte sig allt starkare. Jag ångrar inte den dagen, när jag bestämde mig för att arbeta tillsammans med min far i vår snickeriverkstad, nya verkstan i Västerskog. Jag var då 25 år gammal. Till en början fortsatte vi den stilmöbeltillverkning, som min farfar Karl-Johan en gång påbörjat. Den gustavianska möbelstilen var fortfarande den mest efterfrågade och bl.a. ingick Gripsholmsfåtöljer i vår produktion. På grund av vikande lönsamhet på stilmöbeltillverkningen övergick vi alltmer till en produktion av soff- och fåtöljstommar för överstoppning, dvs. sittgrupper i klassiska modeller. Fortsättningsvis tog vi på uppdrag av arkitekter även fram specialritade möbler, såsom exklusiva stolar i både bok och ask, byråar, sängramar m.m. Snickarmästare Josef Andersson, Västerskog Skapad av Carl-Olof och Sonja Josefsson år 2012 Sida 47

48 Efter hand köptes ytterligare ett par maskiner in; en långbandputs och en mindre putsmaskin. Vårt virke köpte vi både direkt från bönder i gränden och från Ljusbäck i Tärnsjö. Ädelträet köptes in från Bröderna Holm, Ransta, Feuk & Wilson, Stockholm och Lövträbolaget, Stockholm. Våra kunder fanns fortfarande bland möbelhandlare och arkitekter, bl.a. kan nämnas: Elis Reinius, Thore Glans, Harald Westerberg, Bobergs Möbelaffär, Sundberg & Johansson Möbelaffär, Kjälldéns Möbler, Otto Dahlin, Carraboda Möbler; arkitekt Lennart Nyström, samtliga Stockholm och Vålamagasinet, Luthagens Möbler, Ellvén, CJ:s Möbler i Uppsala, samt Möbelproduktion i Gävle. På uppdrag av Harald Westerberg i Stockholm tillverkade vi en del möbler till Kungahuset, bl.a. flera sittgrupper till prinsessan Sibylla. Bland beställningar till andra välkända namn kan nämnas den sittgrupp vi tillverkade till skådespelaren Stig Järrel och av större beställningar kommer jag ihåg en möbelinredning till Jonson-linjen. Särskilt minns jag en modell i engelsk klassisk stil; en högryggad öronlappsfåtölj med mahognylister runt rygg och öronlappar, ävensom mahognyklädda chatoser, ben och framsarger. Vi fick många fina år tillsammans far och jag och många var de välformade alster, som lämnade vårt snickeri, då mycket av hantverket levde kvar i tillverkningen. Jag minns t.ex. hur jag som ung deltog i arbetet att med vass kniv forma de sirliga, små benen till rokokopallar, som efter sista putsningen för hand var lena som sammet. På den relativt lilla arbetsytan i nya verkstan hemma i Västerskog kom vi varandra nära min far och jag. Där fick jag gå i lära och det var där, som jag påbörjade min stolmakarutövning. Jag kommer ihåg, hur vi under arbetets gång visslade och sjöng till maskinernas ackompanjemang. Det var som om maskinerna inte sjöng i samma harmoni, när vi sedan kom att flytta vår verksamhet till modernare lokaler nere i Dalen i Kilgränden. Snickarmästare Josef Andersson, Västerskog Skapad av Carl-Olof och Sonja Josefsson år 2012 Sida 48

49 Karmstol Stol Tillverkade av K.J. Anderssons Snickeri i Västerskog Foto efter gamla glasplåtar tagna av Verner Eklund, Ettinga Skapad av Carl-Olof och Sonja Josefsson år 2012 Sida 49

50 Skrivstol Skrivstol Tillverkade av K.J. Anderssons Snickeri i Västerskog Foto efter gamla glasplåtar tagna av Verner Eklund, Ettinga Skapad av Carl-Olof och Sonja Josefsson år 2012 Sida 50

51 Fåtöljstomme i rokoko Karmstol Holländare Tillverkade av K.J. Anderssons Snickeri i Västerskog Foto efter gamla glasplåtar tagna av Verner Eklund, Ettinga Skapad av Carl-Olof och Sonja Josefsson år 2012 Sida 51

52 År 1966 byggde jag ett nytt bostadshus på Bergsgatan i Ol-Jansområdet, Östervåla och Västerskog försåldes. Köpare var våra närmaste grannar Landbert och Karin Lindbergs dotter Birgit med make Birger Jonsson. Idag är byggnaderna rödmålade och vår f.d. fastighet i Västerskog är numera i annans ägo. Tyvärr är vår f.d nya verkstadsbyggnad numera borta. Det gamla kulturhuset revs 1978, men bostadshuset, det fordom ljusbeigefärgade huset med bruna knutar, som min far och farfar byggde upp tillsammans, står fortfarande kvar som ett minne från mitt och mina förfäders verksamma liv i Kilgränden. Min far Josef och jag fortsatte vårt möbelsnickeri i en industrilokal belägen i Dalen, vilket område ligger i den sydligare delen av Kilgränden. Vi kom att bli en av de första hyresgästerna i det nya industrihuset, som kommunen lät uppföra inom området på mitten av 1960-talet. Dit flyttade vi vårt gamla snickeri och de tidigare inköpta snickerimaskinerna. Samtidigt utökades maskinparken till att även omfatta planhyvel, vilken vi köpte från Håkanssons Maskinbyrå i Södertälje, tillika med radialsåg, pelarborrmaskin och bordsfräsmaskin. Vi fortsatte vår tillverkning av specialbeställda, arkitektritade möbler samt soff- och fåtöljstommar till våra kunder i Stockholm. Efter min fars pensionering år 1966 övertog jag själv verksamheten och fr.o.m drevs företaget vidare under firmanamnet Josefssons Snickeri, C.O. Josefsson & Co, Östervåla. Även efter sin pensionering kom pappa varje dag ner till verkstan nere i Dal n. Han hjälpte mig ofta i arbetet och det är med sorg i hjärtat jag minns den dag år 1969, då han skulle såga i justersågen. Det gick då så illa, att han kapade bort drygt halva delen på tre av fingrarna på vänster hand. Efter ett verksamt liv som skicklig yrkesman hände honom denna tragedi. Fingrarna var skadade för alltid och då även tummen skadats, fick han aldrig tillbaka sin greppförmåga. Med tiden bleknar ock sorgsna minnen och jag tror, att far tog det hela bättre, än jag gjorde. Jag fortsatte ensam snickeriet på Dalvägen, där jag en tid även gjorde olika mästarmodeller av soff- och fåtöljstommar till Svenska Tapetserarförbundets olika lokalföreningar, bl.a. till Centralförbundet i Stockholm, samt Uppsala och Gävle Tapetserarföreningar. Under den tiden tog jag fram en Karl-Johan inspirerad soffgrupp, med synligt trä på framsarg och framstolpar och den gruppen antogs senare av tapetserarföreningen i Västerås. Med tiden kom jag in på en tillverkning av inredningar till matserveringar och restauranger. Jag fick då även kontakt med ett i Östervåla nyetablerat företag, firma Nordkiosker AB. Firman företräddes av Wilbert Argus och Pelle Pettersson, med vilka jag senare kom att få ett visst samarbete. Möbelsnickaren Edvin Seljeryd, son till snickarmästare Edvard Persson i Näsbo, Västersälja, kom att bli min samarbetspartner, då han utöver sitt jordbruk i Bjurvalla även arbetade på Nordkiosker en tid. År 1968 ingick jag äktenskap med min hustru Sonja. Vi bosatte oss i huset på Bergsgatan och där föddes vårt första barn år 1970, sonen Carl Örjan. I samband med vår flytt från Östervåla år 1972 sålde vi emellertid denna fastighet och lokalen i Dalen övertogs av snickarmästare Bertil Lindblom, Bjurvalla, där denne fortsättningsvis bedrev egen stilmöbeltillverkning. Skapad av Carl-Olof och Sonja Josefsson år 2012 Sida 52

53 Jag och min familj återvände dock till Östervåla och 1973 köpte vi fastigheten Ricklunda på Arosvägen av möbelhandlare Axel Persson. Här återupptog jag vår gamla hantverkstradition och inredde f.d. möbelaffären till snickeri, där jag var verksam som stolmakare under 10 år. På Ricklunda fick våra tre barn uppleva sina tidiga barndomsår och de har alltid varit och är fortfarande mycket intresserade av sina rötter härifrån bygden. Fr.o.m drevs sedan vårt möbelsnickeri vidare i Hälsingland, där jag och min familj numera är bosatta. Jag förblev här yrkesverksam möbelsnickare under ytterligare tolv år, innan jag på grund av min hjärtsjukdom tvingades avsluta vårt möbelproducerande företag. Från Östervåla bär vi alla många fina minnen; minnen av en svunnen tid, men en tid fylld av tillförsikt och framtidstro. Min far Josef och min mor Marias giftermål kom att förena två snickarsläkter. Redan vid unga år fick jag lära mig hantverkets gamla anor. Med glädje kan jag konstatera att den snickartradition, som i generationer gått i arv från far till son, gett mig ett hantverkskunnande djupt förankrat i mitt yrkesutövande, ett arv som jag i min tur fört vidare till mina barn: till min son Örjan, som arbetade vid min sida under många år: yrkeskickligheten inom stolmakeri till mina två andra barn, vilka tidvis varit verksamma inom vårt möbelsnickeri: min son Torbjörn: ett genuint kunnande inom trähantverkets utformning min dotter Marie-Louise: gammal målningsteknik och dekormåleri Till var och en av dem har jag erbjudits möjlighet att dela med mig, allt efter deras intresse och handlag. Efter min pensionering återgick jag till en tillverkning av stilstolar och jag bedrev under ytterligare elva år vid Locksgården i Alfta min snickarutövning i den skala, som vårt gamla möbelhantverk en gång på tidigt 1890-tal påbörjades av min farfar Karl Johan Andersson i Västerskog. Granne med Västerskog och på den östra sidan om vägen i Eklunda bodde längre tillbaks min farfar Karl-Johans båda bröder Josef och David. De båda tog sig efternamnet Eklund och var liksom sin bror Karl Johan skickliga möbelhantverkare och bildhuggare i trä. De var också musikaliskt begåvade och duktiga sångare och var båda medlemmar i Missionskyrkan kör. På den tiden, tidigt 1900-tal, var det fortfarande vanligt att man avdelade ett rum i bostaden, där man kunde utöva sin verksamhet. Bröderna Josef och David stod i salen i sitt hus och snickrade sina stilstolar; vackra stolar i barock och rokoko, tillika med vackert utsirade nyrenässansstolar. Skapad av Carl-Olof och Sonja Josefsson år 2012 Sida 53

54 Efter det att Josef Eklund slutat sina dagar, bodde David kvar i hemmet. Jag kommer väl ihåg det vita huset från min barndom och Davids hushållerska Marie och hennes välansade rabatter med löjtnantshjärtan och penséer innanför den grönmålade grinden. Soffa, karmstol och stol tillverkade av snickare i Kilgränden, med stor sannolikhet av snickarmästare David Eklund, Eklunda Foto efter gammal glasplåt tagen av Verner Eklund, Ettinga Karmstol Karl Johan tillverkad av möbelsnickare i Kilgränden Foto efter gammal glasplåt tagen av Verner Eklund, Ettinga Skapad av Carl-Olof och Sonja Josefsson år 2012 Sida 54

55 Eklunda fastighet förvärvades i början av 1940-talet av sågverksarbetaren Landbert Lindberg och hans hustru Karin, där de bodde med barnen Åke, Gerd och Birgit. Huset kom därefter att kallas för Lamberts. Senare målades huset om i en rosa färgton och är idag i annans ägo. På den östra sidan om Lamberts, mellan Lamberts och Karta Verkstad, bodde Landberts far Lindbergs-Kalle, skogsarbetaren Karl Lindberg med familj. Denne var bror med möbelsnickaren Sigfrid Lindberg, boende strax norr om bondgården i Kartan. Före min tid fanns sydost om Lindbergs-Kalles och mitt emot Olle och Bror Bergström, på västra sidan om Kilgrändsvägen, en gammal stugubyggnad, där Johannes Lönn eller Farfar Lönn bodde. Denne var född i Slingerbackarna i Tierp och kom till Karta Kvarn i Kilgränden som mjölnare. År 1860 gifte han sig med Anna Cajsa Blomberg, Stärte, vilken var betydligt äldre än honom och han kom tidigt att bli farfar till sin hustrus barnbarn. I folkmun kallades han därefter farfar Lönn. Anna Cajsa och Johannes Lönn fick inga gemensamma barn. Anna Cajsas dotter, Anna-Karin Aronsdotter, var gift med möbelsnickare Per Jansson i Mossbo och således mor till min morfar Johan Pettersson och de andra snickarbröderna Pettersson från Mossbo. Det omtalas att farfar Lönn var något av en klok gubbe, eller utövare av folklig läkekonst. Mestadels praktiserade han sin kunskap på boskap och det sägs att han bl.a. kunde bota sjuka kor. I denna sin utövning använde han blodiglar, vilka han samlade genom att gå ut i dyn med bara ben och lät iglarna suga sig fast på benen. I sitt sökande efter dessa blodsugande parasiter gick han ofta långa vägar. Bl.a. gick han den ca en mil långa vägen genom skogen mellan Kartan och Skorpris eller Skörpris, ett kärr beläget in emot Svartån vid Tierpsgränsen. Efter sin hustrus död 1873 bodde farfar Lönn ensam kvar i sin stuga. Det berättas att han hade långt hår och mustasch och att han alltid var klädd i förskinn. Ofta såg man honom med sin strumpstickning, som han stickade av ull som han själv kardat och spunnit. Att han var en duktig bagare har min far Josef själv vittnat om, då han som barn brukade gå med sin far Karl-Johan till Johannes Lönn, där man ibland samlades och spelade kort. Farfar Lönn bjöd då på bullar, som han förunderligt nog förvarade i sin säng, men vad pappa kom ihåg smakade bullarna bra. När farfar Lönn blev gammal flyttade han ner till ålderdomshemmet i Åby. Det hände dock att några av grannarna gick till hans stuga och bakade sitt bröd, då man visste att ugnen i stugan lämpade sig bra för brödbak. En gång vid uppeldning av ugnen hände det sig att elden kom lös, vilket fick till följd att den gamla stugan brann ner till grunden. Idag finns bara lämningar kvar efter farfar Lönns gamla bostad. Johannes Lönn avled år Söder om Albins gick på den västra sidan om Kilgrändsvägen avtagsvägen till Upplanda by in. På västra sidan om avtagsvägen låg Gustav-Pelles-Albins, Albin Perssons, stuga. Han var stolmakare och härstammade från Solvallen. Albin Persson arbetade som många andra snickare i gränden på Karta Snickeriverkstad. Hans far Gustavs-Pelle, snickarmästare Per Persson, hade eget snickeri i Ettinga. Skapad av Carl-Olof och Sonja Josefsson år 2012 Sida 55

56 Nedanför Gustav-Pelles Albins stuga delade sig den söder ut gående avtagsvägen i två stickvägar, som båda kom fram i Stärte by. Strax söder om det första vägkorset låg bondgården Per-Ols, där Emil Persson med familj bodde och vid den andra stickvägen låg ytterligare en bondgård, Anders Ols, där syskonen Olle och Signe Andersson var bosatta. I bondgården Per-Ols har det förr i tiden snickrats stolar. Emil Perssons bror Ernfrid, vilken var ungkarl och bodde kvar i föräldrahemmet, hittade någon gång på 1940-talet på en av bodsvindarna gamla stoldetaljer till sex stolar, vilka han sålde för tjugofem kronor till möbelsnickare Anders Andersson i Stärte. Denne färdigställde stolarna, vilka han sedan sålde vidare till en släkting i Uppsala. Det har också berättats för mig att Olle Andersson i bondgården Anders-Ols tidigt köpte en bil i Stockholm, en grann Ford Lincoln, vilken när jag var ung för det mesta stod uppställd i bilstallet hemma i Upplanda. I Ekersta, söder om Anders-Ols, bodde syskonen Ture och Agda Bengtsson. Ture Bengtsson var verksam som målare. Tidigare bodde där även brodern Alrik Eriksson, som var stolmakare. Denne arbetade en tid på Karta verkstad, innan han år 1945 flyttade till Harbo. Bröderna Ture och Alrik uppförde bostadshuset i Ekersta år Syskonens mor Anna, änka efter August Bengtsson, var syster med min morfar, PJ:ans Johan Pettersson från Mossbo. Agda Bengtssons söner Per Bengtsson och Bengt Eriksson bodde kvar i fastigheten efter de äldres bortgång. Sonen Bengt, idag en erkänd konstnär som arbetat mycket i papiermaché, har haft flertalet utställningar i USA och Frankrike, bl.a. i Paris. Jag kommer ihåg att Bengt ofta gick till Bror Bergström, där han diskuterade sin konst och fick Brors omdömen med sig hem. Djur som älg och kråka var några av de djur som Bengt Eriksson gav sin personliga gestaltning genom att modellera papier maché på konstruktioner av ståltråd. Andra konstverk ur hans hand är ballerinor, cirkusartister eller kändisar. Bengt Eriksson framhålls vara en lika stor folkkonstnär som Lim-Johan och Döderhultarn, bl.a. av konstnären och författaren Olle Nessle. Fortsatte man sedan den andra avtagsvägen söderut, låg på den norra sidan om vägen Wåhlins fastighet (f.d. skräddare Wåhlins), vilken under min tid i gränden beboddes av Tor Wåhlin med familj. Tidigare bodde där skräddaren Per Jansson Wåhlin med familj, liksom brodern skräddaren Johan Jansson Wåhlin och deras mor, änkan Cajsa Persdotter, vilken var syster med min farmor Kristina Fogelins mormor. Den yngre brodern, skräddaren Erik Wåhlin, flyttade med modern och egen familj till Österfärnebo Strax nedanför låg den s.k. Stenstugan, där man på tidigt 1900-tal bedrev möbelsnickeri. Verksamheten torde ej ha varit av ringa omfattning, då man redan på den tiden hade en maskinellt utrustad verkstad, där dock maskinerna drevs med fotogenmotorer. På min tid fanns ingen verksamhet i Stenstugan, utan där bodde Elis Johansson med familj. Tidigare bodde vid Stenstugan Lenus-Axel, vilken förr var verksam möbelsnickare där. Skapad av Carl-Olof och Sonja Josefsson år 2012 Sida 56

57 Nedanför Stenstugan delades vägen i två grenar. Upp mot den nordvästra sidan ledde vägen fram till Snugga. Emellan Stenstugan och Snugga bodde Oppängs-Anders, Anders Karlsson med familj. Denne var stolmakare och hade egen snickeriverksamhet. Huset är idag rivet. Vid vägens slut bodde i äldre tid Snugga-Gustav. Även han var stolmakare med eget snickeri. Redan när jag var barn, fanns dock bara husgrunden kvar efter Snugga-Gustavs stuga. Sydväst därom längre ner i Ettinga, i Kasbo, bodde i äldre tid Kasbo-Per, vilken också han varit verksam som stolmakare. Längs den andra väggrenen söderut låg på den östra sidan först bondgården Lars-Ols, där Emil Larsson med familj var bosatt. Lars-Ols-Emils far, Lars Olsson, var den grossist i Upplanda, dit min far och farfar levererade sina möbler på och 1930-talen. Därefter låg på samma sida om vägen Hallqvistens, där jordbrukare Birger Hallqvist bodde med sin familj. Birger Hallqvist arbetade även i Ricksågen. Både vägen mot Snugga och fram till Hallqvistens var återvändsvägar. Söder om Albins låg utefter Kilgrändsvägen, på den västra sidan, bondgården Jan-Anders i Stärte, där Werner Andersson med familj bodde. Tidigare kallades hemmanet Anders- Karls, efter Anders Karlsson, farfar till Werner Andersson och far till Jan-Anders, Jan Andersson. Det var från Anders-Karls som vår fastighet i Västerskog var avstyckat. Därefter kom man fram till Forsens, som var beläget på den östra sidan vägen. Forsens är ett gammalt soldathemman, vilket under min uppväxttid beboddes av Fors-Kalle, Karl Fors och dennes familj. Karl Fors arbetade både som skräddare och polis. Nedanför Forsens, på samma sida om Kilgrändsvägen, låg Svedbodal. Fastigheten avstyckades i slutet av 1800-talet till min morfar Johan Pettersson eller PJ:ans Johan, som han även kallades. År 1898 uppförde han där eget bostadshus och samma år gifte han sig med Anna Maria Olsson från Hovberga i Kilgränden, min mormor. Huset är senare både om- och tillbyggt. Johan Pettersson härstammade från Mossbo, där hans far Per Jansson var verksam stolmakare. Till en början arbetade han tillsammans med sin far i dennes snickeri i Mossbo och även en kortare tid i Karta Snickeriverkstad. I Svedbodal fortsatte Johan Pettersson sin snickeriverksamhet, först ifrån bostadshusets sal, innan han senare lät inreda ett snickeri i en på fastigheten befintlig ladugård. Där tillverkade han olika stilstolar mestadels i björk, samt empirestolen Karl-Johan, förutom i björk även i mahogny. Under 1890-talet blev den hand- eller trampdrivna bandsågen vanlig och min morfar var en av dem i gränden som skaffade sig en sådan. Att trampa sågen fick ofta barnen hjälpa till med, vilket också min mor Maria berättat om, liksom min moster Eva, som väl kom ihåg, hur de med ihärdigt trampande fick hålla bandsågen i gång. Skapad av Carl-Olof och Sonja Josefsson år 2012 Sida 57

58 Snickarmästare Johan Pettersson Om den nedärvda vanan att klara sig själv vittnar den dag någon gång på ungt 1900-tal, när min morfar missade lastbilen till Tärnsjö. Han gick då den långa sträckan dit med ett dussin stolar hängande både på sig själv och lastade på sin cykel. Johan blev tidigt änkeman, då hans hustru Anna-Maria, född Olsson i Hovberga, avled år 1915 endast 37 år gammal. Han lämnades då ensam med barnen Petrus 17 år, Ture 15, Maria 9, Birger 7 och Eva 1 år. Min morfar förblev stolmakare hela sitt verksamma liv. Alla tre Johans söner Petrus, Ture och Birger arbetade till en början hos sin far i dennes snickeri hemma i Svedbodal. Den äldste av dem Petrus Pettersson blev senare sin farbror Albert Petterssons kompanjon, när de tillsammans övertog snickeriet i Kartan år 1923 av möbelsnickare Georg Lindblom från Bjurvalla. Petrus var en tid bosatt i vindsvåningen på Karta Snickeriverkstad, men lämnade efter en tid Kartan och flyttade till Strängnäs, där han bodde en längre tid och där han arbetade med skogs- och jaktuppdrag på olika gods i trakten. Därefter flyttade han till Uppsala, där han en tid drev en leksaksaffär på Dragarbrunnsgatan. Senare återvände han dock till Östervåla och bodde en tid i Mossbo. Under sina sista levnadsår bodde han ensam i en liten stuga invid Toftbäcken, längst upp mot Toftberget. Det är med sorg i hjärtat jag konstaterar, att han så hastigt rycktes bort, när han en tidig vårdag i april 1968 drunknade på sjön Toften under en av sina dagliga fisketurer där. Skapad av Carl-Olof och Sonja Josefsson år 2012 Sida 58

59 Snickarmästare Petrus Pettersson tidigare delägare i Karta Snickeri här med jakthunden Kurre Birger Pettersson arbetade även han som möbelsnickare en tid, dels hemma hos sin far i Svedbodal och dels på Karta Snickeriverkstad, där han även var bosatt tillsammans med sin bror Petrus en tid. Birger Pettersson flyttade senare, liksom sin bror, till Strängnäs, där han arbetade vid P3 som revolversvarvare. Sista åren i Strängnäs arbetade han även som byggnadssnickare och gårdskarl. Skapad av Carl-Olof och Sonja Josefsson år 2012 Sida 59

60 Ture Pettersson fortsatte möbelsnickeriet i Svedbodal, först tillsammans med sin far Johan i den verkstad, som denne låtit inreda därhemma. Där tillverkade man bl.a. stolar i empiremodell, s.k. Karl Johan-stolar och i jugendstil, s.k. Ol-Hansare. Efter en brand i snickeriet år 1938, troligen orsakad av limfyren, lät Ture Pettersson året därpå uppföra en ny och större verkstad. Byggnaden uppfördes på murad stomme och fasaderna var slätputsade i vit kalkfärg, varför snickeriet utseendemässigt kom att skilja sig från de övriga snickeribyggnaderna i gränden, vilka samtliga var uppförda i trä. Dessa var allmänt rödmålade, dock inte snickeribyggnaden i Västerskog, vilken var målad i gult. Den gamla snickeribyggnaden i Svedbodal kom senare att tjäna som virkesupplag och förråd, innan man på 1960-talet gjorde en tillbyggnad till den nya verkstaden, inrymmande både bonarverkstad och virkesförråd. År 1942 övertog Ture barndomshemmet, där han bodde kvar med egen familj, hustrun Tekla härstammande från Kanikebo och barnen Allan och Anita. Gården kom därefter att kallas Tures. Min morfar Johan Pettersson flyttade på 1940-talet längre söderut i Stärte och bosatte sig strax norr om Hammarbacken hos Hulda och Gunborg Sjöberg, där han bodde till sin bortgång år Snickarmästare Ture Pettersson här vid vår sommarstuga på ön Långholmen i Toften Ture Petterssons son, Allan Pettersson, började tidigt arbeta tillsammans med sin far i möbelsnickeriet i Svedbodal. Från att ha tillverkat stilstolar övergick man så småningom till en tillverkning av soff- och fåtöljstommar, ävensom bokhyllor och övriga inredningar, bl.a. till Uppsala Universitetsbibliotek, Carolina Rediviva. Skapad av Carl-Olof och Sonja Josefsson år 2012 Sida 60

61 Förutom snickarbröderna Petrus och Birger Pettersson har flera av Kilgrändssnickarna arbetat genom åren hos Tures, bl.a brödernas farbror Magnus Pettersson, Mossbo, August Blomquist, Mossbo och Lennart Augustsson, Hammarbacken. Även möbelsnickare Albin Andersson och dennes son Sievert Andersson, Upplanda, arbetade kortare perioder hos Tures, innan Albin Andersson uppförde ett eget möbelsnickeri i Stärte. Ture Pettersson bodde under sina sista levnadsår på Tallgårdens servicehem i Östervåla. En sommardag utanför Tures Snickarverkstad i Svedbodal Från vänster Maria Andersson, Västerskog, Eva Johansson, Trädgårdstorp med dottersonen Mikael, båda födda Pettersson och döttrar till snickarmästare Johan Pettersson, Svedbodal. Till höger om dem Tekla Pettersson, gift med snickarmästare Ture Pettersson. Längst ut till höger Eva Johanssons dotter, Mona Eklund. Allan Pettersson byggde på 1970-talet upp ett bostadshus för sig och sin familj, beläget på backsluttningen väster om Tures, på tomtmark avstyckad från bonden Karl-Jans i Stärte. Idag är dock huset i annans ägo. Efter sin fars bortgång fortsatte Tures-Allan möbelsnickeriet i Svedbodal. Med tiden kom hans produktion allt mer att inriktas mot en försäljning direkt till kund och så småningom specialiserade han sig på en tillverkning av sängar. Allan Pettersson var verksam möbelsnickare fram till år Idag bor Allans son Bo i Tures och Allan Pettersson har flyttat längst upp i Kilgränden till den fastighet, som tidigare beboddes av Sigurd Lindberg. Den gamla snickeriverkstaden i Tures står idag oanvänd, dock har den delar av sin maskinutrustning i behåll, medan bonarverkstaden och virkesförrådet har byggts om för andra ändamål. Johan och Anna Maria Pettersson yngsta barn, dottern Eva, ingick äktenskap med Erik Johansson från Sätra. Familjen, med döttrarna Mona-Lisa och Ulla, var bosatta i Trädgårdstorp, där de drev egen åkerirörelse. Skapad av Carl-Olof och Sonja Josefsson år 2012 Sida 61

62 Efter Erik Johanssons bortgång såldes Trädgårdstorp och Eva Johansson flyttade fram till Åby samhälle. Johan och Anna Maria Petterssons äldsta dotter Maria, min mor, växte liksom sina syskon upp på gården Svedbodal i Stärte. Då deras mor avled redan år 1915, fick Maria, endast nio år, överta en mors omsorger och svara för familjens mathållning och allehanda vardagssysslor. Tidigt gick hon i lära i Mårtsbo hos sömmerskan Anna Viberg, född Johansson från Björksveden i Brattberg. Hos henne lärde sig Maria sömnad och hon kom med tiden att bli en skicklig hantverkare, då hon under alla sina verksamma år arbetade som egen sömmerska. År 1934 ingick Maria Pettersson äktenskap med Josef Andersson, Västerskog. Josef hade tillsammans med sin far, Karl-Johan Andersson, låtit uppföra ett nytt bostadshus hemma i Västerskog, i vilket Maria och Josef flyttade in. Året var 1937 när jag kom till världen i Västerskog och jag kan med glädje se tillbaka på min barndom där och min fina uppväxttid i Kilgränden. Nära naturen och hos trygga föräldrar, bland yrkesskickliga hantverkare och färgstarka personligheter levde jag fram mina dagar, dagar som blev till många lärorika år och som i grunden format mig både som människa och yrkesman. Söder om Tures låg på samma sida om Kilgrändsvägen bondgården Karl-Jans, varifrån stolmakaren Pelle-Far härstammade, under min uppväxttid bebodd av Konstantin, Konne, Jansson med familj. Efter en mindre stickväg in mot öster, söder om Karl-Jans, låg fastigheten Våhlstrands, där längre tillbaka stolmakare A.G. Våhlstrand bodde. Han hade eget snickeri hemma på gården, där han tillverkade stilmöbler. Sonen Gustaf Våhlstrand var även han möbelsnickare och arbetade en tid på Karta verkstad, innan han senare flyttade till Sandviken. På fastigheten fanns två hus och under min tid i gränden bodde i det ena huset Elsa Åkerlind, skolstäderska i Stärte skola och i det andra hennes bror Robert Åkerlind. Denne var gift med Maja född Bergström, dotter till snickarmästare Olof Bergström i Upplanda. Sönerna Jörgen Åkerlind och Rune Bergström var möbelsnickare och arbetade till en början i Våhlstrands gamla snickeri och därefter hos Hemslöjden i Östervåla. Sonen Rune flyttade med tiden till Ludvika och sonen Jörgen till Uppsala, där han arbetade som snickare på Akademiska Sjukhuset. Längre söderut, på den östra sidan om Kilgrändsvägen, låg bondgården Jerk-Lars. Där bodde i äldre tid bonden Erik Larsson. Under min uppväxttid var hans båda söner bosatta i föräldrahemmet. Den ene, Jerk-Lars Olle, Olle Eriksson, bodde där med hustru Alva och barnen Lillian, Monica och Jan, medan den andre sonen Jerk-Lars August, August Eriksson, var ensamstående. Skapad av Carl-Olof och Sonja Josefsson år 2012 Sida 62

63 Bröderna Olle och August Eriksson började redan år 1914 en avveckling av jordbruksdriften vid hemmanet för att alltmer övergå till en tillverkning av stilmöbler. Från början bedrevs verksamheten inifrån bostadshuset, men år 1931 uppförde man där en ny verkstadsbyggnad. Hela familjen var musikaliskt begåvad och August Eriksson var sångare och medlem i Missionskyrkans kör, där han ofta sjöng duett med Rune Pettersson, Kartan. Olle Eriksson var en framstående fiolspelman och han har även byggt både fioler och nyckelharpor, ävensom en egen taffel. Jerk-Lars Olle var förutom möbelsnickare även uppfinnare. Han har t.ex. konstruerat en svarv avsedd för specialsvarverier, i vilken bl.a. de vridna stolsbenen till en karmstol i holländsk barock, den s.k. holländaren, svarvades. Båda bröderna var skickliga möbelhantverkare och de har genom åren tillverkat ett stort urval av stilmöbler. Snickeriverksamheten hos Jerk-Lars avvecklades omkring år 1970, men den gamla specialsvarven finns i dag kvar i bevarat skick på Östervåla Möbelmuseum. Söder om Jerk-Lars låg på samma sida om Kilgrändsvägen, bonden August Ekströms fastighet. Nedanför Ekströms låg bondgården Melkers, där Melker och Hulda Jansson bodde. Melker Jansson var bror med Konne Jansson i bondgården Karl Jans i Stärte. På fastigheten fanns två byggnader, en äldre och en yngre och i den ena bodde husets dotter Svea med maken Elof Larsson, härstammande från bondgården August-Lars i Åkerby. Av Elof och Svea Larssons söner Sture och Kjell, var Kjell den som stod mig närmast, då vi var födda samma år och han var dessutom en av mina bästa vänner. Under vår uppväxt användes det gamla huset i Melkers en tid som skolsal för mellanstadiet i Stärte. Undervisningen där skedde av skollärarinnan Kerstin Andersson, vilken då var hyresgäst hemma hos oss i Västerskog. Sture Larsson flyttade med tiden till Linköping och Kjell Larsson ingick äktenskap med Alvi Karlsson från bondgården i Kartan. Kjell och Alvi var bosatta hemma i Melkers med sina två barn. Tyvärr gick han bort redan i unga år, när han så tragiskt omkom i samband med avverkning av egen skog en dag i mars år Mitt emot bondgården August Ekströms låg Wåhlins, där stolmakaren Gedor Wåhlin med familj var bosatt. Där bodde även brodern, stolmakaren Arvid Wåhlin. På fastigheten finns uppförd en snickeribyggnad, på vars ena grundsten är inristat årtalet Deras far Anders Persson Wåhlin, var även han stolmakare. Denne var av bondesläkt och härstammade från Hovberga, men redan 1842 flyttade dennes far, bonden Per Persson, till Stärte. Hos Wåhlins i Stärte tillverkades stilstolar, främst stolar i empiremodellen Karl Johan. Skapad av Carl-Olof och Sonja Josefsson år 2012 Sida 63

64 Gedor Wåhlins båda söner Ivar och Martin Wåhlin arbetade båda till en början tillsammans med sin far i det egna snickeriet. Martin Wåhlin flyttade emellertid senare från Östervåla till Jumkil, medan Ivar Wåhlin fortsatte möbeltillverkningen i Stärte. Utöver stilstolar har man hos Wåhlins även tillverkat klassiska soff- och fåtöljstommar för överstoppning. Möbelverksamheten bedrevs där till in på 1970-talet, då verkstaden övertogs av Jerry Frisk, vilken var tillverkare av flygplanspropellrar i trä. Numera har även denna verksamhet upphört. Wåhlins möbelsnickeri i Stärte Skapad av Carl-Olof och Sonja Josefsson år 2012 Sida 64

65 Söder om Wåhlins ligger Stärte byskolas gamla byggnad. Där gick jag i skola klasserna 1-7 och de lärare som då tjänstgjorde i skolan var Gertrud Abrahamsson, Kerstin Andersson, Eskil Fogelberg och Harald Sterte förvärvade snickarmästare Albin Andersson, Upplanda, den då nedlagda skolan i Stärte. Dit förlade Albin Andersson & Söner sin ytbehandlingsavdelning och tapetserarverkstad, samt försäljningslokal och lagerutrymmen, medan man fortsatte snickeriverksamheten hemma i Johannesberg sålde Albins skolbyggnaden i Stärte och den gamla byskolan inrättades därefter till hantverksgård. From har där anordnats kurser i olika vävtekniker och därifrån utfördes även beställningsväverier av kvalificerade hantverkare. I vägkorset i Stärte, där vägen går till Upplanda by, på den västra sidan om Kilgrändsvägen, går en stickväg upp till bondgården Gustav-Anders, där Konrad Gustavsson med familj var bosatt. Norr om Wåhlins i Stärte by, på den östra sidan om Kilgrändsvägen, går vägen upp till Västersälja. I den första gården på södra sidan om vägen i Buddbo bodde Buddbo-Johan, Johan Larsson. Han var möbelsnickare och hans verksamhet övertogs av hans son möbelsnickaren Ernst Johansson, Buddbo-Ernst. Både far och son var yrkesverksamma stolmakare och man har där mestadels tillverkat stilstolar. Efter Buddbo kom man fram till Lundéns i Strängsbo, som också låg på den södra sidan om vägen. Fastigheten är av mycket hög ålder och inköptes av Per Lundén eller Smed- Pelle omkring 1894 och är sedan om- och tillbyggd. Per Lundén var möbelsnickare och bodde där med egen familj. Han var tillika bildhuggare och bedrev egen verksamhet i en på fastigheten uppförd snickeribyggnad, där han tillverkade stilstolar av olika modeller. Hans tre söner Verner, Axel och Bror Lundén blev alla möbelsnickare och arbetade alla till en början tillsammans med sin far i dennes snickeri i Strängsbo. Sonen Verner Lundén fortsatte sin fars verksamhet i Strängsbo och har som denne även mestadels tillverkat stolar i olika stilmodeller. Axel Lundén bodde med sin familj i huset intill, på den norra sidan om vägen och Bror Lundén var med sin familj bosatt i Ettinga längre söderut i gränden. Axel Lundén arbetade fortsättningsvis som möbelsnickare hos båda stilmöbeltillverkarna Algot Olsson och Herbert Persson i Åby samt hos Östervåla Hemslöjd. Skapad av Carl-Olof och Sonja Josefsson år 2012 Sida 65

66 Möbler tillverkade hos Smed-Pelles i Strängsbo Gustaviansk Druvstol Soffa i empir med avancerat bildhuggeri med gripar Bildhuggare Smed-Pelle Per Lundén och till höger sonen Verner Lundén, Strängsbo Foto efter gamla glasplåtar tagna av Verner Eklund, Ettinga Skapad av Carl-Olof och Sonja Josefsson år 2012 Sida 66

67 Stolar tillverkade hos Smed-Pelles i Strängsbo Stol Karl Johan och stol i jugendmodell Stol och karmstol Karl Johan med krans i ryggbrickan Foto efter gamla glasplåtar tagna av Verner Eklund, Ettinga Skapad av Carl-Olof och Sonja Josefsson år 2012 Sida 67

68 Möbler tillverkade hos Smed-Pelles i Strängsbo Byrå och sekretär Bord Foto efter gamla glasplåtar tagna av Verner Eklund, Ettinga Skapad av Carl-Olof och Sonja Josefsson år 2012 Sida 68

69 Efter Lundéns längre norrut i Strängsbo bodde Svarten, Gustav Johansson. Han var inflyttad prästson och i folkmun sades det att han var förläst ; kanske hade han andra värderingar än gemene man, värderingar som han ibland omsatte i sitt praktiska liv. Det omtalas t.ex. att han rev upp salsgolvet i sitt hus, där han i stället lät plantera olika växter, som han hyste stort intresse för. Svarten livnärde sig också på att sälja fröer och man såg honom ofta i byarna runt omkring med sina fröpåsar i en låda bak på cykeln. Granne med Gustav Johansson bodde Sjöbergs-Kalle, Karl Sjöberg med familj. Tidigare bodde även Karl Sjöbergs syster Hulda Sjöberg där, innan hon senare flyttade till Kartan. Karl Sjöbergs son, Olle Sjöberg, drev en tid på 1970-talet en presentaffär inrymd i Åbygårdarna. Väl framme i Västersälja bodde möbelsnickaren Manne Bohman med familj. Han hade egen snickeriverksamhet inrymd hemma på gården, där han mestadels tillverkade olika modeller av stilstolar. Längst österut i Västersälja, i Töbro, bodde i äldre tid Lars Larsson med familj. Han var i unga år bonde, men blev med tiden byskomakare och kallades därefter allmänt Skomakar-Lasse. Gården i Töbro kom att kallas Skomakars och finns fortfarande kvar, om än i ombyggt skick. Av Lars Larssons söner blev Johan, Per och Anders Larsson möbelsnickare. Johan Larsson bosatte sig med egen familj i Västersälja, där han arbetade som snickare. Per Larsson, eller Per-Lars, bosatte sig med egen familj i Näsbo, nordväst om föräldrahemmet i Töbro, där han hade en egen snickeriverksamhet inrymd i en byggnad på gården. Per-Lars son, Edvard Persson, blev möbelsnickare liksom sin far och fortsatte dennes verksamhet. Han bosatte sig med tiden med egen familj i föräldrahemmet i Näsbo. Även Edvard Perssons tre söner Edvin, Ivan och Elis blev möbelsnickare och arbetade till en början tillsammans med sin far i dennes snickeri i Näsbo. Man har där mestadels tillverkat stilmöbler, främst stolar av olika modeller. I snickeriet har även andra möbelsnickare från bygden arbetat, bl.a. Sven-Olov Larsson, Åkerby och Gösta Heimbrandt, Åby. Bröderna Persson tog sig senare efternamnet Selgeryd och Edvin Selgeryd flyttade med tiden till Bjurvalla, där han bodde med egen familj och där han även var verksam som bonde. Ivan Selgeryd flyttade ner till Åby, där han bl.a. kom att arbeta som fastighetsskötare. Elis Selgeryd flyttade från hembygden och kom att bosätta sig i Sandviken, där han arbetade som snickare på Sandvikens Möblerings AB. Anders Larsson arbetade en kortare tid som bonddräng, men från mitten av 1880-talet började han i samband med sitt giftermål att arbeta som möbelsnickare i Töbro. Han tillverkade från början enbart stolar, men senare omfattade hans tillverkning även andra möbler. Hans hustru Anna var rottingfläterska och i början av seklet 1900 erhöll hon i ersättning 1 krona per dussin för sina flätade stolsitsar. Av sönerna fortsatte Albin, Elov och Johan med möbelsnickeri, till en början hemma i Töbro. Skapad av Carl-Olof och Sonja Josefsson år 2012 Sida 69

70 Redan som barn fick de hjälpa till med att bona möbler med polityr i snickeriet i Töbro och senare fick de stå vid svarven och svarva pinnar till stolsryggar och stolsben. Svarven vevade man för hand och denna syssla blev ofta kvinnornas och barnens uppgift. Albin Anderssons minns att hans moster Karin brukade hjälpa till att veva, men att han hade det besvärligt att få henne att veva jämnt och att ibland slutade hon alldeles att veva. Omkring 1908 gjorde man en vinter hos Anders Larsson i Töbro sex dussin stolar av en modell med tre svarvade pinnar i ryggen. Stolarna såldes sedan på Distingsmarknaden i Uppsala, vilken marknadsplats har anor sedan forntiden och kallades efter gammalt Distingen. Distingsmarknaden i Uppsala, tidigt 1900-tal Mannen längst till höger är snickarmästare Anders Larsson, Töbro Både Albin och Elof Andersson vidareutbildade sig på Snickarskolan i Åby och var där några bland skolans första elever. Johan Andersson arbetade en tid som möbelsnickare hos Gustafs-Pelle, Per Persson från Solvallen, i dennes snickeri i Ettinga. Bröderna Elof och Johan Andersson flyttade senare till Bjurvalla. Till en början arbetade de hos snickarmästare Axel Wahlberg i Bjurvalla. Denne hade egen snickeriverkstad och var tillverkare av stilmöbler. Snickeriet kom att byggas ut ett flertal gånger och under 1920-talet var Östervåla snickeriverkstäder den största snickerirörelsen inom Östervålabygden. Skapad av Carl-Olof och Sonja Josefsson år 2012 Sida 70

71 Möbelsnickarna Elof och Johan Andersson köpte senare Karl-Andersgården i Sunnersta i Bjurvalla, där de lät inreda eget möbelsnickeri och fortsatte där sin tillverkning av stilmöbler. Albin Andersson flyttade sedermera med egen familj till Mårtsbo i Östervåla, där han en tid drev eget möbelsnickeri flyttade familjen till fastigheten Johannesberg i Upplanda, där man sedan förblev bosatta. År 1946 lät Albin Andersson inreda eget möbelsnickeri på samma fastighet, där han tillverkade stilmöbler. Under senare år arbetade han där tillsammans med sina fyra söner Sivert, Anders, Ulrik och Sven och deras snickeri kom under och 1970-talen att utvecklas till ett av Östervålas mera kända stilmöbelsnickeri. Söder om Stärte by, på östra sidan om Kilgrändsvägen, ligger området Hammarbacken, en skogsbacke vars slagghögar minner om den tid, då myrmalmshantering förekom i trakten. Inom Östervålabygden kom fr.o.m talet träbearbetning att bli mest framträdande utöver jordbruket, men dessförinnan förekom en betydande verksamhet av järnhantering, då järnmalmsförekomst är riklig i bygden. Ur rostad myrmalm framställdes smidbart järn, osmundjärn, den äldsta järnhanteringsprodukt som var av ekonomisk betydelse i vårt land. Till minne av myrmalmsbränningen finns också sigillet av en hovtång i Våla härads vapen, vilket tillkom I en av gårdarna i Hammarbacken, Johan-Pers, bodde bonden och riksdagsmannen Johan Persson med familj. Han var den andre riksdagsmannen i samma gård i Stärte, då han var måg i huset och gift med förre riksdagsmannen Johan Anderssons dotter Elisabet. Både Johan Andersson och Johan Persson var under många år ordföranden i Östervåla Missionsförsamling, som under och 1960-talen var en av vårt lands största landsortsförsamlingar. I gångna tider har det även snickrats hos Johan-Pers, där man då stod i bostadshusets sal och tillverkade möbler. Johan och Lisa Perssons tre söner tog sig alla efternamnet Sterte. Sonen Harald Sterte tjänstgjorde en tid vid Stärte byskola, men flyttade senare liksom sina bröder Rudolf och Ragnar ifrån hembygden. Ragnar Sterte var en av dem som var med om att starta Ikea Möbelvaruhus och blev senare vd för grossistfirman Kamprads i Älmhult. Norr om Johan-Pers bodde i äldre tid två snickare, bröderna Per och August Nyström, som så många andra av Kilgrändssnickarna var stolmakare. De hade eget snickeri där de tillverkade stilmöbler. August Nyström arbetade även en tid på Karta Snickeriverkstad. Söder om Johan-Pers bodde min morfars bror PJ:ans August Pettersson med familj. Denne var möbelsnickare och arbetade till en början tillsammans med sin far Per Jansson i dennes snickeri i Mossbo. Under sin yrkesverksamma tid arbetade han också som sågverksarbetare i Ricksågen i Kilgränden och Bolagssågen i Åby. Skapad av Carl-Olof och Sonja Josefsson år 2012 Sida 71

72 Hans son, Lennart Augustsson, blev snickare liksom sin far. Lennart Augustsson har bl.a. arbetat som möbelsnickare i sin kusin Ture Petterssons snickeri i Svedbodal, Stärte. Sedermera har han arbetat både som byggnadssnickare och som sågverksarbetare, lika som sin far både i Ricksågen och i Bolagssågen. Efter att en tid ha arbetat i Söderfors och i Tobo har han varit sin hembygd trogen och bor idag kvar i föräldrahemmet i Hammarbacken. Ett stycke söder om Lennart Augustssons fastighet, på den östra sidan Kilgrändsvägen, går vägen in till Åkerby. I norra delen av byn, på västra sidan om byvägen, ligger bondgården August-Lars. Där bodde bonden August Larsson med familj. Av hans söner blev sonen Sven Olov möbelsnickare. Denne började som stolmakare hos möbelsnickaren Edvard Persson i Västersälja. Sven-Olov Larsson flyttade senare till Stockholm, där han var verksam med egna grossistfirman S.O. Larsson Möbler. Det inom möbelkretsar välkända företaget drevs senare vidare av Sven-Olov Larssons son, Mats Larsson, vilken fortsatte sin fars grossistverksamhet med inriktning på stilmöbler. Sven-Olov Larsson var bror med Elof Larsson i Melkers, Stärte, och Elof Larssons son Kjell och jag fick som barn många visdomsord med på vägen av Sven-Olov, som på den tiden tjänstgjorde som söndagsskollärare i Missionskyrkan i Östervåla. Norr om August-Lars, vid vägens slut i Rågvreten, bodde längre tillbaka Karl-Ols-Axel, Axel Karlsson. Denne var murare och flyttade senare ner till Ettinga. Väster om Rågvreten, på den norra sidan byvägen, bodde Lindéns. Söder om August-Lars, på den västra sidan om vägen, ligger Lundéns gamla fastighet, där Erik Lundén med familj var bosatt. I huset bodde också dennes bror Kalle Lundén, vilken var ogift. På den östra sidan om byvägen bodde ytterligare en bror, Einar Lundén Lundéns fastighet är av mycket hög ålder, i äldre tid innefattande innergård och loftgång. Huset ägdes på 1970-talet av möbelantikvarie Torsten Friis och Louise Lindström från Stockholm, vilka i Lundéns gamla fastighet arbetade med att pietetsfullt restaurera gamla möbler. Senare innehades gården som fritidsbostad av hovsångerskan Sylvia Lindenstrand. Hennes son, Pierre Lindenstrand, var en tid i slutet av 1990-talet ansluten till Östervåla Hantverkscentrum med sitt företag Lindenstrand måleri i Hägersten, ett måleri med dekorationsmålning som specialitet. Söder om Lundéns fastighet, på den östra sidan om byvägen, ligger bondgården Ol-Ers. När jag växte upp i gränden bodde där Agnes Eriksson med sina två söner Ragnar och Börje. Gården köptes på 1960-talet som fritidsbostad av familjen Hannertz, där sonen Ulf Hannertz blev känd som Hajen från TV-programmet tiotusenkronorsfrågan. Idag är dock huset i annans ägo. Längst söderut i Åkerby ligger bondgården Åhlanders, där på min tid Valfrid Åhlander med familj var bosatt. Skapad av Carl-Olof och Sonja Josefsson år 2012 Sida 72

73 Söder om avtagsvägen upp till Åkerby kommer man fram till Ettinga och längst norrut i byn utefter Ettinga gärden ligger Bror Lundéns fastighet på den västra sidan om Kilgrändsvägen. Denne var son till snickarmästare Per Lundén i Strängsbo och Bror Lundén var liksom sin far och sina bröder också han stilmöbelsnickare. Till en början arbetade han hos sin far i dennes möbelsnickeri i Strängsbo, men fortsatte sedan som möbelsnickare på Algot Olssons och Herbert Perssons Snickeriverkstad i Åby och därefter på Östervåla Hemslöjd. Söder om Bror Lundéns fastighet, utefter avtagsvägen västerut in mot Västerbacken, bodde jordbrukaren Algot Larsson från Västersälja med familj. Söder därom, på samma sida om Kilgrändsvägen, ligger bondgården Eklunds. Där bodde Verner Eklund med hustru Märta och sönerna Arne och Bernt. Sonen Bernt övertog senare gården, där bosatte sig med egen familj. I yngre dagar arbetade Verner Eklund som fotograf och han har bl.a. fotograferat och framkallat åtskilligt av de äldre Kilgrändssnickarnas alster. De gamla glasplåtarna förvarade han hemma hos sig och med tiden hamnade de i gårdens bryggstuga. Denna bryggstuga eldhärjades 1976 och somliga av glasplåtarna påträffades av sonen Arne vid röjningsarbetet efter elden. Dessa plåtar visade sig tillhöra min farfar Karl-Johan Andersson i Västerskog. Fotografierna utgjorde prov på stolar, både 80-talsstolar och stolar av andra stilmodeller, vilka min far och farfar tillverkat. Arne Eklund, gift med min kusin Mona från Trädgårdstorp, kände väl till den gamla hantverkstraditionen inom familjen och insåg plåtarnas värde för mig. Det är tack vare honom som jag idag har dessa gamla glasplåtar kvar i min ägo. Nämnas kan att just dessa glasplåtar åter utsattes för eldens framfart, då vi några år senare själva drabbades av en eldsvåda i vårt snickeri på Ricklunda. Dock klarade de sig ännu en gång undan lågornas rov, tack vare att vi förvarade dem i en låda av plåt i ett gammalt chippendaleskåp på verkstadsvinden. Skåpet blev totalförstört, men de gamla glasplåtarna låg där oförstörda som ett minne från en svunnen stolmakarperiod inom min familj. Söder om Eklunds, på samma sida om vägen, låg Ettinga affärn. Den var förstås en central punkt och samlingsplats för de boende i gränden och på min tid drevs lanthandeln av Runar och Birgit Nääs. De bodde med sina tre barn, Margareta, Inger och Krister, i husets övervåning och hade affärsverksamheten inrymd i bottenvåningen. Huset byggdes någon gång på 1940-talet av Runar Nääs. Längre tillbaka fanns en äldre lanthandel belägen norr om den nuvarande, strax intill nerfarten till Verner Eklunds fastighet. Denna affär drevs av Viktor Emanuel Åkerlund och hans hustru Alice, mor till Runar Nääs. Alice hade liksom sin sons hustru Birgit härstamning från Närpes i Finland. Alice Åkerlund var en drivande kvinna och än idag minner cykelvägen upp till Toften om hennes företagsamhet. Det var genom hennes försorg som stigen blev röjd och den kom sedan allmänt att kallas Alice-stigen. I motsats till den numera byggda vägsträckan upp till sjön, går Alice-stigen på den västra sidan om södra Flänningen. Skapad av Carl-Olof och Sonja Josefsson år 2012 Sida 73

74 Runar Nääs hade ärvt sin mors företagsamhet och han var en skicklig och förutseende handelsman, rättfram och ärlig. Som medlem i Baptistförbundet hade han en kristen livssyn och hyste en varm omtanke om medmänniskan. Många intressanta och livliga diskussioner fördes mellan handlanden och hans kunder och engagemanget dem emellan var helhjärtat. I affären fanns allt från matvaror till cykeldäck, fiskespön och mjärdar, liksom porslin och fullt sorterad järnhandlarutrustning. I stort sett allt vad kunderna behövde fanns i lanthandelns lager och det som inte fanns hemma för tillfället, togs hem på beställning. Det tar jag hem, sa Runar, titta in nästa vecka, då har jag varorna hemma! När jag var barn köptes specerierna i lösvikt och kaffebönorna maldes i butiken. Till en början såldes inte mjölk i affären, utan den köpte vi nere på Mejeriet i Åby. Mitt minne av dessa mjölkinköp är, att jag i stället för att sparka fotboll med grabbarna i gränden, på uppdrag hemifrån ombads cykla ner till Åby efter mjölk. Köerna var oftast långa och väntetiden outhärdlig för en fotbollslängtande kille, så cykelturen hem gick i rasande fart längs den slingrande Kilgrändsvägens alla ojämnheter. Med mjölkkrukan hängande på styret gick åtskilliga droppar av den vita mjölken förlorade, innan den slutligen hälldes upp i spillkummen därhemma. På den tiden speglade yrket ofta var och ens levnadssätt och formade sin man eller kvinna. De flesta av oss kände en stor arbetsglädje inför sina väntande uppgifter och fritid och arbete blev ett under veckans vardagsliv. Den sociala samvaron med grannar, släkt och vänner var otvungen och ofta hälsade man på i stugorna hos varandra. Förr omgav sig också arbetaren med sin speciella doft. Lanthandlare Runar Nääs blev något av en specialist på olika yrkesdofter och jag minns att när vi steg innanför dörren till den välbesökta lanthandeln mottogs vi med orden: Nu har vi minsann snickare i affärn, det doftar friskt trä, det känner jag bestämt. Hantverkarnas arbetsdagar blev långa, så också för handlanden i gränden. Man arbetade även lördagar och många helgdagsaftnar, som t.ex. julafton. När vi snickare avslutat julaftonens arbete, for vi till affärn för att julhandla. Som alltid fick vi ett vänligt bemötande och en önskan om god helg med på vägen, innan vi slutligen åkte hem till de väntande julförberedelserna. Utan klagan på långa arbetsdagar hann man förunderligt nog med vad som var av vikt inför helgen och så är det ju egentligen; det är bara en fråga om prioriteringar. Vi själva har genom åren hållit kontakten levande med Kilgrändsbygden på många sätt. Ömsesidigt uppskattade var våra besök hos Runar och Birgit Nääs i deras lanthandel, där vi gärna veckohandlade på den tid, när jag och min familj var bosatta i Östervåla. Omsorg om kunden, ett bra urval av varor, en högst personlig expediering och vänligt bemötande, gjorde att vi föredrog att åka några kilometer extra för att göra våra veckoinköp. När vi klarat av veckans inköpslista och alla varor var nedpackade, vankades det alltid något extra för våra barn. På viga armar svingade Runar dem upp på disken och med glimten i ögat räckte han fram en klubba eller en smakbit från en ring falukorv. Tänk, att våra barn är av den generation som fått uppleva den gamla lanthandelns atmosfär och som lät sig väl smaka med några centimeter nyuppskuren korv. Runar och Birgit Näs drev Ettinga lanthandel fram till slutet av 1980-talet. Runar gick bort år 1997 och efter hans bortgång flyttade hustrun Birgit ner till Åby samhälle. Skapad av Carl-Olof och Sonja Josefsson år 2012 Sida 74

75 I fastigheten bosatte sig därefter en av sönerna till Birgit och Birger Jonson, tidigare Upplanda. Marcus Jonsson, jämngammal med vår son Örjan, är liksom jag uppväxt i Västerskog, då hans föräldrar köpte vår fastighet där i mitten av 1960-talet. Söder om Ettinga affärn, på den västra sidan om Kilgrändsvägen, bodde Karl-Ols-Axel, Axel Karlsson. Denne arbetade som murare och härstammade från Rågvreten. Mitt emot Ettinga affärn, på den östra sidan om Kilgrändsvägen, ligger bondgården Per- Olofs, där bonden Per-Olof Larsson var bosatt. Norr om Per-Olofs bodde bonden Erik Eriksson med familj. Denne körde även mjölkbilen. Det var på den tid, när mjölkpallar fortfarande kantade infarten till gårdarna. Då hälldes mjölken upp i stora mjölkkrukor, som drogs för hand fram på en kärra från ladugården ut till de högresta pallarna. Krukorna hämtades därefter upp av den kringkörande mjölkbilen, med vilken man även kunde frakta annat av vikt och med lite tur kunde man själv få åka med. Norr därom, intill gamla affärn i Ettinga, bodde bonden Ernst Andersson med familj. Hans två söner Joel och Lasse Andersson, båda ungkarlar, övertog gården och bodde kvar på föräldrahemmanet. Det var med dem, som jag som mycket ung gjorde min första affär, då jag tecknade ett hyreskontrakt för en bit mark på Långholmen i sjön Toften, dit jag fraktade vår gamla timrade tvättstuga från Västerskog. Strax söder om Ettinga affärn går den väg in, vilken i nordostlig riktning småningom leder fram mot Söderfors. På den södra sidan om vägen och snett emot Per-Olofs ligger bondgården Ol-Ers. Där bodde Ol-Ers-Kalle, bonden Karl Eriksson. På fastigheten fanns tidigare flera byggnader, varuti en av byggnaderna i början av 1900-talet var inrymt ett möbelsnickeri. Snickeriet hade maskinell utrustning och som drivkraft till maskinernas motorer användes fotogen. Snickeriet i Ettinga drevs av stilmöbelsnickaren Per Persson, Gustafs-Pelle, från Solvallen och verksamheten gav då arbete åt sex man. Där arbetade bl.a. möbelsnickarna Knut-Kalle, C.V. Karlsson, Nyåker och Johan Andersson, bror till möbelsnickare Albin Andersson från Töbro i Västersälja. Fortsätter man vägen fram stöter man först på den avtagsväg, som går norrut upp till Åkerby och Rågvreten och strax därefter kommer man fram till avtagsvägen österut mot Solvallen, där Gustafs-Pelle, möbelsnickaren Per Persson med familj var bosatt. Per Perssons son Herbert Persson fortsatte sin fars stilmöbelsnickeri i egen regi på fastigheten Lindhov nere i Östervåla samhälle, där han också bosatte sig med egen familj. Per Perssons två andra söner Fredrik Persson, Gustav-Pelles Fredrik och Albin Persson, Gustav-Pelles-Albin, var också möbelsnickare. De båda har arbetat på faderns snickeri i Ettinga, liksom på Karta Snickeriverkstad och Hemslöjden i Åby, ävensom hos brodern Herbert Perssons och dennes dåvarande kompanjon Algot Olssons möbelsnickeri i Lindhov, Åby. Fredrik Persson bodde kvar i föräldrahemmet i Solvallen med egen familj, medan Albin Persson, som var ungkarl, med tiden bosatte sig i en egen stuga i Upplanda. Skapad av Carl-Olof och Sonja Josefsson år 2012 Sida 75

76 Båda bröderna var stilmöbelsnickare och om Gustav-Pelles Fredrik omtalas hans utomordentliga memoreringsförmåga. Bland de möbler han tillverkade förekom arkitektbeställda skåp och när han fick sig en fullskaleritning tillskickad, studerade han den ingående i några dagar, sedan vek han ihop ritningen och lade den åt sidan. Han hade därefter alla mått och vinklar i huvudet. Ritningen som sådan behövde han inte längre. Han avslutade sitt verk ofta med orden: Nu så har jag gjort det här och nu kan det inte bli bättre. Efter Solvallen kommer man fram till Nyåker. På den östra sidan om vägen ligger bondgården Söderbergs. Tidigare beboddes gården av August Söderberg med familj. Denne var bror med min farmor Kristina Fogelin och härstammande från Västersälja. August Söderberg arbetade även som stolmakare. Hans son Arthur Söderberg tog efter sin far över hemmanet, där han bosatte sig med sin hustru Judit och sönerna Rolf och Caj-Egil. Utöver sitt jordbruk bedrev Arthur Söderberg egen snickeriverksamhet i den verkstadsbyggnad han och fadern lät uppföra hemma på fastigheten. De har båda tillverkat stilmöbler, bl.a. stolar och fåtöljer i möbelstilen Chippendale, där stolsits och rygg, liksom fåtöljernas sidostycken mellan armledare och sarg, var flätade i rotting. Judit Söderberg härstammade från Närpes i Finland, men kom som ung till Ettinga, där hon en tid arbetade i Ettinga lanthandel. Hon var även en skicklig rottingfläterska och ombesörjde all flätning i den egna snickerirörelsen. I snickeriet arbetade som ung Åke Gustavsson från Ettingbo, innan han senare bosatte sig i Upplanda, där han arbetade som egen bildhuggare. Även Knut-Kalle, C.V. Karlsson, har arbetat som möbelsnickare hos Arthur Söderberg, likaså Hassel Lipkin, bror med Judit Söderberg. Denne var också en tid bosatt i det rum och kök, som fanns inrymt i snickeriverkstaden i Nyåker. Hassel Lipkin flyttade i samband med sitt giftermål till Skogbo, där han blev verksam som bonde. Arthurs och Judits son Rolf Söderberg är yrkesmusiker och en mycket efterfrågad dragspelare. Numera är han tillsammans med sin hustru Disa Rubin bosatt i Junsele. Den andre sonen Caj-Egil Söderberg visade tidigt prov på sin konstnärliga talang och är en utomordentligt skicklig bildmakare, fotograf och formgivare. Idag driver han tillsammans med sin sambo Yvonne Bergman egna reklam- och informationsfirman Accurat i Uppsala, där Caj arbetar som art director. Caj har genom åren varit mig behjälplig med framtagande av reklammaterial till vårt möbelsnickeri, vilket bidragit till en intressant och givande marknadsföring inom min egen nisch. Skapad av Carl-Olof och Sonja Josefsson år 2012 Sida 76

77 Caj Söderberg har redan från unga år haft ett brinnande intresse för sin hembygd. Bl.a. har hans dräktforskning inom bygden uppmärksammats både av allmänhet och från musealt håll. Efter originalplagg från 1820 har han tagit fram den manliga hembygdsdräkt, som numera bärs i Östervåla. Caj var under många år bosatt i Uppsala, men har haft föräldrahemmet i Nyåker kvar. Att han någonsin skulle lämna Nyåker är för mig en orimlig tanke. Tre snickarmästare från Kilgränden från vänster August Söderberg, Nyåker, i mitten Algot Ekström, Upplanda, till höger Karl Johan Andersson, Västerskog Mitt emot Söderbergs, på den västra sidan om vägen, bodde jordbrukaren Gustav Enkvist med hustru Klara. Klara var syster med min far Josef Andersson i Västerskog. Gustav Enkvist var också mycket intresserad av sin hembygd och han har under sin levnad fört värdefulla dagboksanteckningar om sin verksamma tid som jordbrukare i bygden. Efter Enkvists bodde på samma sida om vägen Knut-Kalle, C.V. Karlsson med familj. Denne var stilmöbelsnickare och arbetade som tidigare nämnts bl.a. på Karta snickeriverkstad och hos Arthur Söderberg i dennes snickeri i Nyåker. Nu skall jag hem och göra en sekreterare, sa Kalle skämtsamt till sina snickarkollegor, när han hade fått en beställning på en sekretär. Skapad av Carl-Olof och Sonja Josefsson år 2012 Sida 77

78 Fortsätter man sedan vägen fram mot Ettingbo, passerar man på den västra sidan om vägen Bragdebo gård, vilken idag bebos av Kiell och Gertrud Tofters. Bragdebo gård har funnits inom samma familj under fem generationer. Den äldsta ägaren inom familjen, Olof Andersson med härstamning från Borgen, köpte gården 1842 och överlät senare gården till sin son Anders Olsson, vilkens son Karl Andersson, morfar till Kiell Tofters, därefter blev dess ägare. Efter Karl Anderssons bortgång 1951 arrenderades gården och jorden ut av sterbhusets ägare Greta Tofters och Anna-Lisa Brodén, döttrar till Karl Andersson. Arrendator under 1950-talet var jordbrukare Erik Persson från bondgården Per-Ols i Upplanda Senare övertogs skog och mark av dottern Anna-Lisa med maken Alvar Brodén, Olbo, vilka därefter kom att bruka gårdens jord och ägor köpte Kiell Tofters boningshusen av sin mor Greta och bosatte sig på gården med sin egen familj. Kiell Tofters, med bakgrund från ett traditionellt boktryckeri fram till ett ledande företag av grafiska produkter, är även en aktiv hembygdsforskare och har bidragit med många intressanta publikationer i ämnet. Gertrud Tofters är hantverkare och arbetar både i skinn och textila naturmaterial. Från egen ateljé, inredd i en byggnad på gården, designar och tillverkar hon kvalitetsprodukter. Sina alster ställer hon ut på Östervåla Hantverkscentrum i Åby. Makarna Tofters är aktiva spelmän, vilka både bidragit med egna kompositioner och upptecknandet av gamla låtar för sina respektive instrument, maken Kiell fiol och makan Gertrud nyckelharpa. Som verksamma inom församlingen Centrumkyrkan i Heby har makarna Tofters också bidragit till att hålla den kristna väckelsen levande i bygden. Efter några kilometer från Bragdebo kommer man fram till Ettingbo. Under min uppväxttid i gränden fanns där inga verksamma stolmakare; dock härstammade stilmöbelsnickare August Holmberg, sedermera med eget snickeri i Dalen, från Ettingbo. Även bröderna Åke och Bertil Gustavsson, vilka med tiden blev egna företagare med eget bildhuggeri, härstammade från Ettingbo. De kom från gården Gustavssons längst norr ut i Ettingbo, där deras far Alvar Gustavsson var jordbrukare. Gården hette efter gammalt Jan-Anders Alvar Gustavssons hustru Svea var född i Upplanda och dotter till möbelsnickare Olov Bergström. Efter ytterligare några kilometer nordost ut når man Ettingsand, en vik av den östra delen av sjön Toften och ett populärt badställe, där jag som barn, liksom mina egna barn ofta vistades om somrarna. Vägen leder efter ca. 2,5 mil fram till Söderfors Bruk, beläget vid Dalälvens nedre lopp; idag en idyllisk plats med minnen från en gången epok av järnmalmshantering och ett brukssamhälle då sjudande av liv och rörelse. Skapad av Carl-Olof och Sonja Josefsson år 2012 Sida 78

79 Om vi återvänder till vägkorset vid Ettinga affärn och fortsätter Kilgrändsvägen söderut, passerar man på den västra sidan om vägen Österskullarna (namnet antas bildat av ett släktnamn Ödster), ett stort gravfält, vilkets delar daterats till vikingatid. Vid det nordvästra hörnet av gravfältet i Västberga bor idag bildhuggare Bertil Gustavsson från Ettingbo. Fastigheten ägdes dessförinnan av mejeriarbetare Rolf John. Den gamla ladugården är numera omgjord och inredd till bildhuggarateljé. Efter ett verksamt yrkesliv som bildhuggare, först tillsammans med sin bror Åke Gustavsson i Upplanda i dennes bildhuggarateljé i f.d. Liss-Pelles och senare med egen ateljé på Lillängen, har Bertil idag trappat ner på takten. Fortfarande skär han dock bildhuggeriarbeten åt de stilmöbelsnickare, som fortfarande är verksamma i bygden. Bildhuggare Bertil Gustavsson Foto: Jörgen Hagelqvist Skapad av Carl-Olof och Sonja Josefsson år 2012 Sida 79

80 Detaljbild av bildhuggeriarbeten gjorda av träbildhuggare Bertil Gustavsson, Ettinga till vänster blomma till gustavianska stolsben, överst till höger blomma till gustavianskt stolsknä, längst ner till vänster klase till gustaviansk druvstol Foto: Jörgen Hagelqvist Skapad av Carl-Olof och Sonja Josefsson år 2012 Sida 80

81 Strax söder om Östers Kullar, på den östra sidan om Kilgrändsvägen, ligger Hovberga by. Därifrån härstammade stolsnickarsläkten Wåhlins i Stärte. Deras förfader Per Olsson var bonde där, liksom dennes son Per Persson, vilken 1842 flyttade till Stärte. Dennes son Per Persson blev stolmakare. Han gifte sig med en bonddotter ifrån Åbylund i Kraka, dit han flyttade och dit han tog med sig snickarkunskapen, som han överförde till sin son Per Johan Pettersson, vilken blev stolmakare såsom sin far. Tillika med stolsnickeriet bedrevs där också ett mindre jordbruk. Det var denne Per Johan Pettersson som från 1917 kom att bedriva ett mindre tryckeri i en stuga hemma på gården i Kraka. Han var far till Johannes, Petrus, Simon och David Pettersson. Simon och David tog sig senare efternamnen Tofters resp. Temdahl. Efter P.J. Petterssons bortgång år 1927 fortsattes verksamheten till en början hemma i Kraka, varefter Simon år 1933 grundade Tofters Tryckeri och David år 1956 Temdahls Tryckeri i Östervåla. I Hovberga låg förr bondgården Per-Anders, varifrån min mormor Anna Maria Olsson härstammade. Hennes förfäder var där akademibönder under Uppsala Universitet. Denna bondesläkt återfinns i Hovberga från tidigt 1700-tal. Hon var på långt håll släkt med bonden Per Olsson i Hovberga (förfader till stolsnickarsläkten Wåhlins i Stärte), då hennes farfarsfar var gift med en syster till denne. Mitt emot Hovberga, på den västra sidan om Kilgrändsvägen, bodde tidigare Per Gottfrid Wåhlin med familj. Längre söderut i gränden, på västra sidan om Kilgrändsvägen, ligger det område som kallas Dalen. Där bodde längre tillbaks August Holmberg från Ettingbo. Han var möbelsnickare och tillverkade stilstolar. Han var en av de första i bygden, som på tidigt 1900-tal innehade maskiner i det egna snickeriet, där maskinerna då drevs med fotogenmotorer, innan den elektriska kraften kom till bygden på 1920-talet. Sven Palmgren var ytterligare en av Dalens möbelsnickare med eget snickeri inrymt i en byggnad på samma fastighet som bostaden. Han tillverkade stilstolar. Förr låg, söder om Kyrkvärdssågen, Östervåla Möbelsnickeri, ett snickeri som anlades av möbelsnickaren Georg Lindblom från Bjurvalla. Efter att ha arbetat några år i John Nilssons Möbelsnickeri på Fredsbacken i Åby, iordningsställde han år 1915 till en början ett möbelsnickeri på Kyrkvärdssågen i Åby, där bl.a. C.V. Carlsson, Hacksmon var anställd. År 1917 köpte han Kartans Kvarn och Vattenfall och lät bygga om kvarnbyggnaden till snickeri, Karta Snickeriverkstad, vilken 1925 förvärvades av möbelsnickarna Albert Pettersson, Kartan och dennes brorson Petrus Pettersson, Stärte. Därefter byggde Georg Lindblom upp en större snickeriverkstad utefter Kilgrändsvägen i Edvik, emellan Zetterbergs Smedja och boktryckare Simon Tofters bostad. I snickeriet arbetade också till en början Georg Lindbloms yngste bror Lars Lindblom. Förutom Georg och Lars Lindblom har flera av bygdens snickare under årens lopp arbetat hos Östervåla Möbelsnickeri: Skapad av Carl-Olof och Sonja Josefsson år 2012 Sida 81

82 Albin, Andersson, Västersälja August Eriksson, Stärte Olle Eriksson, Stärte Frans John, Västberga, Ettinga C.V. Karlsson, Hacksmon, Nyåker Folke Karlsson, Nyåker Herman Lindström, Kullen, Sjögränden Joel Lindström, Kullen, Sjögränden Fritz Nordin, Åby Sven Palmgren, Dalen Albin Persson, Solvallen Gustav Persson, Solvallen Herbert Persson, Solvallen Per Persson, Solvallen Sven Pettersson, Korbo Karl Wåhlin, Åby Johanna Wåhlin, rottingfläterska, Upplanda (mor till Karl Wåhlin) Östervåla Möbelsnickeri Sittande från vänster Johanna Wåhlin, Herman Lindström, snett bakom honom stående till höger Kalle Wåhlin, andre man sittande från höger Albin Persson, intill honom Bror Lundén, längst bak stående till höger Herbert Persson Skapad av Carl-Olof och Sonja Josefsson år 2012 Sida 82

83 År 1929 byggde Lars Lindblom en egen snickeriverkstad vid Lindhov i Åby, där han arbetade med tre man anställda. Georg Lindbloms snickeriverkstad utefter Kilgrändsvägen brann dock ner år 1933 och efter branden flyttade Georg och Lars Lindblom tillsammans till Knivsta. Snickeriverkstaden i Lindhov såldes till möbelsnickare Herbert Persson från Solvallen och fastigheten utefter Kilgrändsvägen till boktryckare Simon Tofters. Stol i bondrokoko tillverkad av snickare i Kilgränden Foto efter gammal glasplåt tagen av Verner Eklund, Ettinga Skapad av Carl-Olof och Sonja Josefsson år 2012 Sida 83

84 Möbler tillverkade av snickare i Kilgränden Taburett Jugendstol Foto efter gamla glasplåtar tagna av Verner Eklund, Ettinga Skapad av Carl-Olof och Sonja Josefsson år 2012 Sida 84

85 Möbler tillverkade av snickare i Kilgränden Taburett Skrivstol och stomme till karmstol Foto efter gamla glasplåtar tagna av Verner Eklund, Ettinga Skapad av Carl-Olof och Sonja Josefsson år 2012 Sida 85

86 Karmstol Karl Johan med krans i ryggbrickan tillverkad av snickare i Kilgränden Foto efter gammal glasplåt tagen av Verner Eklund, Ettinga Skapad av Carl-Olof och Sonja Josefsson år 2012 Sida 86