3 LÄKEMEDELSFORM Brustablett. Gulvita till ljusgula, cylindriska, plana tabletter med avfasade kanter på båda sidor.

Transkript

1 PRODUKTRESUMÉ 1 LÄKEMEDLETS NAMN Artonil 75 mg brustablett Artonil 150 mg brustablett Artonil 300 mg brustablett 2 KVALITATIV OCH KVANTITATIV SAMMANSÄTTNING Varje tablett innehåller 75 mg, 150 mg och 300 mg ranitidin (som ranitidinhydroklorid). Beträffande hjälpämnen se LÄKEMEDELSFORM Brustablett. Gulvita till ljusgula, cylindriska, plana tabletter med avfasade kanter på båda sidor. 4 KLINISKA UPPGIFTER 4.1 Terapeutiska indikationer Duodenalsår, benigna ventrikelsår, stomala sår, refluxesofagit och Zollinger-Ellisons syndrom. Symtomatisk korttidsbehandling av halsbränna och sura uppstötningar vid gastroesofageal refluxsjukdom. Underhållsbehandling av patienter med refluxesofagit. Profylaktisk behandling av kroniskt recidiverande duodenalsår. 4.2 Dosering och administreringssätt Vuxna: Normaldosen vid duodenal- och ventrikelsår är 300 mg per dygn, antingen 300 mg till natten eller 150 mg morgon och kväll. Dosen kan vid behov ökas till 300 mg morgon och kväll. Behandlingstiden är normalt 4 veckor, men hos enstaka patienter, t ex med pågående NSAIDbehandling ger en behandlingslängd av 8 veckor bättre sårläkning. Vid profylaktisk behandling är normaldosen 150 mg till kvällen. Vid refluxesofagit är normaldoseringen 150 mg morgon och kväll, alternativt 300 mg till natten i 4-8 veckor, men doseringen och behandlingstidens längd bör individualiseras efter sjukdomens svårighetsgrad. I svåra fall kan dygnsdosen ökas upp till 600 mg i uppdelade doser. Vid underhållsbehandling rekommenderas 150 mg morgon och kväll. Vid symtomatisk gastroesofageal refluxsjukdom är normaldoseringen 150 mg morgon och kväll alternativt 150 mg vid behov, dock högst 300 mg per dygn. Om symtomen inte gått tillbaka efter 2-4 veckors behandling bör patienten undersökas vidare. Vid Zollinger-Ellisons syndrom bör initialdosen vara 150 mg 3 gånger dagligen, men kan ökas vid behov. Doser upp till 6 g kan krävas i enstaka fall. Barn: Erfarenheterna vid behandling av barn är begränsade. Om minskning av magsaftsekretionen bedömes önskvärd ges 5 mg/kg kroppsvikt/dygn.

2 Nedsatt njurfunktion: Halveringstiden i plasma förlängs vid nedsatt njurfunktion. Dosen bör därför i fall av påtagligt nedsatt njurfunktion halveras enligt nedanstående tabell. Lämpligen ges då 150 mg till natten. Kreatinin- Serum- Dygnsdosering clearance kreatinin Artonil ml/min mikromol/l >50 < mg mg Ranitidin elimineras från kroppen vid hemodialys. Dialysbehandlad patient bör därför inta Artonil efter respektive dialystillfälle. Brustabletterna skall lösas i ½ glas vatten. 4.3 Kontraindikationer Överkänslighet mot ranitidin eller mot något hjälpämne. 4.4 Varningar och försiktighetsmått Dosreduktion krävs hos patienter med nedsatt njurfunktion (se 4.2 Dosering och administreringssätt). Grav leversjukdom. Akut porfyri. Misstänkt ulcussjukdom skall tidigt i sjukhistorien objektivt verifieras med röntgen eller endoskopi för undvikande av inadekvat behandling. Vid behandling av ventrikelsår skall malignitet uteslutas. Brustabletterna innehåller natrium. Försiktighet bör iakttagas vid hypertoni, hjärt- och njurinsufficiens. 4.5 Interaktioner med andra läkemedel och övriga interaktioner Eftersom ranitidinabsorptionen från magtarmkanalen kan minskas vid samtidig användning av antacida eller höga doser sukralfat (2 g), bör ranitidin intas ca 2 timmar före sådana läkemedel. Följande kombination med ranitidin bör undvikas: Ketokonazol: Upplösningen av ketokonazol tabletter i magsäcken försämras om magsaftens ph ökar till följd av läkemedelsbehandling. Detta leder till ineffektiva plasmakoncentrationer av ketokonazol. Följande kombinationer med ranitidin kan kräva dosanpassning: Glipizid: Hos patienter som underhållsbehandlas med glipizid kan samtidig administrering av ranitidin resultera i att plasmakoncentrationen av glipizid stiger och dess effekt förstärks, sannolikt som följd av hämmad metabolism av glipizid. Teofyllin:

3 Trots ett flertal negativa interaktionsstudier av kombinationen teofyllin ranitidin på friska försökspersoner har ett antal fall beskrivits där teofyllinhalten i plasma stigit signifikant när patienter samtidigt behandlats med ranitidin. Det har föreslagits att sådan interaktion kan inträffa hos patienter vars cytokrom P450 inducerats med andra läkemedel. Vid kombinationsbehandling rekommenderas därför kontroll av teofyllinhalten i plasma. Den kliniska betydelsen av följande kombinationer med ranitidin är ännu inte fastställd: Fenytoin: Några fallrapporter talar för att ranitidin kan öka halten av fenytoin i plasma. Det har föreslagits att ranitidin kan hämma metabolismen hos individer, vars cytokrom P450 har inducerats av t ex antiepileptika. Vid kombinationsbehandling bör därför fenytoinkoncentrationen i plasma följas. Hos friska försökspersoner har man ej sett denna interaktion. Triazolam: Biotillgängligheten av triazolam ökar med ca 30% vid samtidig administrering av ranitidin, möjligen med förstärkta effekter som följd. Ranitidin kan öka blodalkoholnivåerna efter små doser alkohol. 4.6 Graviditet och amning Graviditet: Klinisk erfarenhet från gravida kvinnor är begränsad. Djurexperimentella data talar ej för ökad risk för fosterskada. Amning: Ranitidin passerar över i modersmjölk i sådana mängder att risk för påverkan på barnet föreligger även med terapeutiska doser. 4.7 Effekter på förmågan att framföra fordon och använda maskiner Yrsel och trötthet är vanliga biverkningar av ranitidin, vilket bör beaktas då skärpt uppmärksamhet krävs, t ex vid framförande av fordon och användning av maskiner. 4.8 Biverkningar I kliniska prövningar har man noterat biverkningsfrekvensen till ca 3-5%. De vanligaste är huvudvärk (2%) och hudutslag (2%). Vanliga Allmänna: Huvudvärk, yrsel, trötthet. (>1/100) GI: Diarré. Hud: Ospecifika hudreaktioner. Lever: Övergående förändringar i leverfunktionstest. Mindre vanliga Blod: Leukopeni, trombocytopeni. Sällsynta Allmänna: Överkänslighetsreaktioner såsom urtikaria, (<1/1000) angioneurotiskt ödem, bronkospasm och läkemedelsutlöst hepatit. Feber. Anafylaktisk chock. Erektil dysfunktion.

4 Muskuloskel.: Artralgi. Myalgi. Blod: Agranulocytos, pancytopeni även inkluderande benmärgshypoplasi. hemolytisk anemi. Cirk. Bradykardi, hypotension, AV-block. CNS: Reversibel förvirring, depression och hallucinationer, särskilt hos äldre och svårt sjuka. Ofrivilliga rörelser såsom tremor och myokloni. Endokrina: Gynekomasti GI: Pankreatit. Hud: Erythema multiforme. Alopeci. Lever: Hepatit, ibland med gulsot. Leversvikt (fatala fall har rapporterats). Ögon: Ackommodationsrubbningar. Renala: Ökade nivåer av plasmakreatinin. Blodkärl: Vaskulit. Mycket sällsynta Renala: Akut interstitiell nefrit. (<1/10 000) 4.9 Överdosering Toxicitet: 7,5 g till vuxen gav ingen eller lindrig intoxikation. 2,5 mg 4 ggr/dygn till 3-mån barn gav opistotonus. 150 mg till 3-åring samt 300 mg till 9-åring gav ej några symtom. Symtom: Bradykardi och dyspné. Okoordinerad muskelaktivitet, kramper. Behandling: Om befogat ventrikeltömning, kol eventuellt i upprepade doser, eventuellt laxantia. Atropin kan prövas vid bradykardi. Övrig symtomatisk terapi. 5 FARMAKOLOGISKA EGENSKAPER 5.1 Farmakodynamiska egenskaper Farmakoterapeutisk grupp: Medel vid magsår och gastroesofageal refluxsjukdom ATC-kod: A02BA02 Ranitidin, en kemiskt substituerad aminoalkylfuran, är en H 2 -receptorantagonist, som kompetitivt blockerar histaminets verkan på H 2 -receptorer. Därvid hämmas basal och stimulerad magsaftsekretion, såväl till volym som till halt av saltsyra. Genom minskningen av magsaftens volym minskas även den totala pepsinogensekretionen. 5.2 Farmakokinetiska uppgifter Den biologiska tillgängligheten är ca 50%. Absorptionen påverkas ej av föda. Maximal plasmakoncentration uppnås efter 2-3 timmar efter en peroral dos på 150 mg. Trots stor individuell variation föreligger ett samband mellan serumkoncentrationen ranitidin och hämningen av syrasekretionen. En serumkoncentration av ca 100 mikrogram/l ger ca 50% hämning av stimulerad syrasekretion under ca 8 timmar. Efter en peroral singeldos av ranitidin 150 mg haren hämning av saltsyrasekretionen observerats upp till 12 timmar. Hos patienter med nedsatt njurfunktion förlängs halveringstiden. Vid kraftigt nedsatt leverfunktion minskar första-passage-metabolismen av ranitidin, vilket resulterar i en något förhöjd biotillgänglighet samt serumkoncentration. Ranitidin utsöndras

5 delvis med urinen, ca 40% av given dos efter peroralt intag. Ca 10% av given dos utsöndras som biologiskt inaktiva metaboliter, medan resten utgörs av ometaboliserat ranitidin. 5.3 Prekliniska säkerhetsuppgifter - 6 FARMACEUTISKA UPPGIFTER 6.1 Förteckning över hjälpämnen Vinsyra natriumvätekarbonat laktosmonohydrat povidon riboflavinnatriumfosfat (E 101) simetikonemulsion natriumcyklamat sackarinnatrium citronarom makrogol 6000 natriumhydroxid. 6.2 Inkompabiliteter Ej relevant 6.3 Hållbarhet 3 år 6.4 Särskilda förvaringsanvisningar Förvaras vid högst 30 C. Tillslut förpackningen väl. Fuktkänsligt. 6.5 Förpackningstyp och innehåll Plaströr (polypropenrör med LDPE-lock). Torkmedel finns i locket. Förpackningsstorlekar: 75 mg: 10, 30 och 100 tabletter 150 mg: 6, 10, 12, 20, 24, 30, 60 och 90 tabletter 300 mg: 10 och 30 tabletter 6.6 Anvisningar för användning och hantering samt destruktion Inga särskilda anvisningar. 7 INNEHAVARE AV GODKÄNNANDE FÖR FÖRSÄLJNING Sandoz A/S C. F. Tietgens Boulevard Odense SØ Danmark

6 8 NUMMER PÅ GODKÄNNANDE FÖR FÖRSÄLJNING 75 mg: mg: mg: DATUM FÖR FÖRSTA GODKÄNNANDE/FÖRNYAT GODKÄNNANDE DATUM FÖR ÖVERSYN AV PRODUKTRESUMÉN