Jeanne 30,5. förverkligar sin dröm. du & jag. fick Nelson Mandela-priset. för världen. Hon bygger ett nytt liv efter övergreppet

Transkript

1 NICLAS LINDGREN: Sexuellt våld i Kongo och Sverige VILL DU HJÄLPA! SKÄNK 50 KR TILL PMU. SMS:A PMU 50 TILL #1 En tidning från PMU Jeanne förverkligar sin dröm Hon bygger ett nytt liv efter övergreppet Esther fick Nelson Mandela-priset 30, blev ett starkt insamlingsår Åsa Runström: Mitt jobb är att berätta för världen Ett särtryck från tidningen du & jag

2 världen Jag vågar inte flytta hem Jeanne utsattes för grov våldtäkt men vännerna Det är sex år sedan Jeanne blev grovt våldtagen. Nio operationer har det krävts. Men Jeanne har hela tiden kämpat ensam släkt och vänner tog avstånd från henne efter våldtäkten. Men hon har aldrig gett upp och är nu på väg att infria en efterlängtad dröm. Text och foto: Åsa Runström Stigen ner mot Ruzizifloden är brant och slingrar sig mellan de enkla husen. På ena sidan om det forsande vattnet ligger Kongo-Kinshasa, på den andra Rwanda. Jeanne har just fyllt sin gula plastdunk med vatten, bredvid tvättar några andra kvinnor sina kläder. Hon fäster dunken i en tygremsa som hon knyter runt huvudet och placerar den på ryggen. Långsamt börjar hon gå. Långt däruppe ligger hennes hem. Det är så här jag hämtar mitt vatten, det är tungt, jag är fortfarande sjuk och det är inte bra att bära så här. Jag vet det, men vad ska jag göra? säger Jeanne. Hon kom till Panzisjukhuset första gången 2005 efter att ha blivit våldtagen och har genomgått flera komplicerade underlivsoperationer, just nu väntar hon på sin tionde. Att bära tunga vattendunkar är inte hälsosamt när underlivet ska läka. Men just nu har hon inte så mycket val. Huset Jeanne bor i har varken vatten eller elektricitet. Men det är hennes. Och hon har byggt det med egna pengar. Huset ligger på sluttningen ner mot floden en bit från Panzisjukhuset utanför Bukavu och har två rum, ett vardagsrum och ett litet sovrum. Utanför har hon en egen liten kasawaodling. SSV-projektet (Survivors of Sexual Violence) på Panzisjukhuset erbjuder medicinsk och psykologisk behandling, men även visst socioekonomiskt stöd. Under tiden kvinnorna är på sjukhuset får de lära sig olika hantverk som att tillverka väskor, sy kläder och sticka. Jeanne sitter och virkar på en duk, intill henne står en stor bukett med tygrosor som hon också gjort. Blommorna är efterfrågade, och barnkläder säljer också bra, säger hon. Hantverket hon lärde sig på Panzisjukhuset har lagt grunden till hennes hus. Hon började sälja saker och fick ihop lite pengar. På det sättet kunde jag betala en person för att hon skulle berätta för mig hur man gjorde pommes frites, sviker henne och en annan för att lära mig hur man förhandlar på marknaden. Jag vet att man inte ska satsa på att sälja avokado eftersom de ruttnar så snabbt. Efter ett tag hade hon sparat ihop tillräckligt för att hyra ett hus. Med hjälp av ett mikrokreditlån och lite material från Dorkas (ett hus där patienter kan bo under en begränsad period i väntan på, eller efter, behandling på Panzisjukhuset) kunde hon fortsätta att tillverka och köpa saker till sin lilla verksamhet. Jag började gå över gränsen till Rwanda för att köpa tallrikar som jag sedan säljer här i Kongo. Förtjänsten använde hon till att först köpa en bit land och sedan material för att steg för steg bygga upp huset hon sitter i nu. Det är mysigt och ombonat med en vidunderlig utsikt över floden och det gröna landskapet i Kongo och Rwanda. Men det är inte här hon vill bo. Hon kommer från Shabunda men även om hon har sin familj där kan hon inte flytta tillbaka. Jag vågar inte och dessutom blir jag hånad för att jag blivit våldtagen. Men jag ska se till att det här huset är riktigt välbyggt när det är färdigt, sedan ska jag sälja det och flytta till ett hus inne i Bukavu där det är enkelt att hämta vatten och där det finns elektricitet. Jag har inga barn som kan hjälpa mig. Mitt råd till kvinnor som är i samma situation som jag är att de ska tänka på hur och vad de kan göra för att kunna försörja sig själva. t ß Jeannes nya hem. Hon har byggt huset själv. 2 du&jag nummer x 2011 du&jag nummer X

3 världen Livet fortsätter med Esthers stöd Jag är stolt över våra patienter. Många av dem trodde att livet var slut när de kom hit, men livet fortsätter, säger Esther Munyerenkana, sjuksköterska och socialassistent på Panzisjukhuset. Esther Munyerenkana har arbetat på Panzisjukhuset sedan 2004 med ett projekt som behandlar kvinnor som utsatts för sexuellt våld och/eller har komplicerade gynekologiska problem. Hon och hennes kolleger får höra många svåra berättelser och stötta kvinnor som kommer till sjukhuset med traumatiska upplevelser. I höstas fick hon Nelson Mandela-priset av en kanadensisk organisation för sina insatser för mänskliga rättigheter. Jag är så glad över det priset, det visar att jag inte arbetar förgäves. Det stärker och hjälper mig att fortsätta. Men priset var inte bara för mig, utan till alla mina kolleger på Panzi. Arbetet i projektet på Panzi, som implementeras av biståndsorganisationen PMU, ligger i linje med milleniemålen om kvinnors tillgång till reproduktiv hälsovård, men också att fler kvinnor ska ha lönearbeten utanför jordbrukssektorn.»jag är så glad över det priset, det visar att jag inte arbetar förgäves.«esther Munyerenkana, höger, har arbetat vid Panzisjukhuset sedan Här tillsammans med Amejibu. Esther sitter och pratar med Amejibu som strax ska lämna sjukhuset efter en tids behandling för sina gynekologiska problem. Hon ska hem till Uvira och berättar hur motiverad hon känner sig att få starta en egen verksamhet när hon kommer tillbaka igen. Min man är skräddare och jag brukar sälja bönor, men efter vad jag lärt mig nu så kan jag utöka det jag gör. Hon sitter och flätar samman snören i olika starka färger till en väska och berättar att hon också gillar att sy. Amejibu har hunnit sälja några av sina produkter och har investerat pengarna i tråd som hon ska ta med hem. Målet är att kunna köpa en egen symaskin. Min tanke är att jag ska skapa en grupp av kvinnor hemma och föra vidare kunskaperna som jag fått här på Panzisjukhuset. Esther Munyerenkana, sjuksköterska Esther Munyerenkana menar att tanken med den socioekonomiska delen av projektet är att hjälpa kvinnorna att få en inkomst som inte tvingar dem till tungt arbete på fälten. Men det stärker också psykologiskt. Det hjälper till att skingra tankarna. Det de varit med om, eller oron för framtiden, försvinner inte helt, men det upptar inte heller hela tankeverksamheten om de har något annat att sysselsätta sig med. Vi i personalen åker ut och gör uppföljningar på en del patienter som varit här och det stärker oss att se att de mår bättre nu. De upplyser också sina grannar där hemma om Panzi och vilken sorts vård vi kan ge, så att de också kan komma hit och bli hjälpta. t Panzisjukhuset. Här tas patienter emot. Hit kommer kvinnor som blivit utsatta för tortyrliknande våldtäkter i kriget i Kongo-Kinshasa. fakta PMU i Kongo n Svensk pingstmission har verkat i landet sedan 1921 i samarbete med systerkyrkan Cepac. Tyngdpunkten av PMU:s stöd till Cepac ligger på utbildning och sjukvårdsinsatser. En stor del av detta arbete utgår från Panzisjukhuset i Bukavu, som PMU byggt upp tillsammans med bland annat Sida. En viktig patientgrupp vid sjukhuset är våldtagna kvinnor som under ledning av Palmepristagaren Denis Mukwege, får rehabilitering, både fysiskt och psykiskt. Detta är ett PMU-projekt som finansieras av Sida och Echo (EU). Mer info om arbetet: KONGO- KINSHASA Bukavu KINSHASA Panzisjukhuset foto: dag bohlin»min dotter skrek och slogs och gjorde så hårt motstånd att de dödade henne. Och jag var säker på att de skulle döda mig också. Men de band fast mig och bröt isär mina ben och höll fast mig medan de turades om att våldta mig. Vi skjuter dig också om du skriker, sa soldaterna.«tusentals kvinnor utsätts varje år för brutala och tortyrliknande våldtäkter som en del av kriget i Kongo- Kinshasa. För många av dem blir straffet dubbelt när de efter våldtäkten blir utfrysta av sin släkt och betraktade som förorenade av fienden. Läkaren Denis Mukwege, grundare och chef för Panzisjukhuset i Bukavi, har blivit de våldtagna kvinnornas röst i världen. Han har vigt sitt liv åt att upprätta dessa kvinnors värdighet, fysiskt och psykiskt. För sitt outtröttliga arbete har han bevlönats med fn:s människo rättspris och Olof Palmepriset. Författaren och journalisten Birger Thureson har mött Mukwege och några av de våldtagna kvinnorna som efter upplevelser av ofattbar ondska får hjälp och hopp på Panzisjukhuset.»På ett skickligt sätt väver han ihop enskilda kvinnoöden med den storpolitiska utvecklingen och hjälper läsaren att förstå det som händer idag.«ulf b andersson, amnesty press foto: erika stenlund Birger Thureson De glömda kvinnornas röst foto: erika stenlund Birger Thureson De glömda kvinnornas röst Doktor Denis Mukwege och kampen för människovärde i krigets Kongo Kvinnorna får en röst genom bok n Varje år utsätts tusentals kvinnor i Kongo för brutala och tortyrliknande våldtäkter som en del i krigets taktik. Journalisten Birger Thureson har på PMU:s uppdrag skrivit boken De glömda kvinnornas röst som getts ut på förlaget Libris. Nu finns boken även i pocketformat. Boken beställs på 4 pmu nu nummer pmu nu nummer

4 världen Åsa Runström Fullständigt namn: Åsa Christina Runström. Ålder: 36 år Familj: Mamma, pappa och syster med familj. Bor: Bukavu, DR Kongo. Hon har ett tufft uppdrag i en riskfylld miljö. Men svenska Åsa Runström har aldrig tvekat över jobbet som kommunikatör vid Panzisjukhuset. När energin sinar får hon ny kraft av de drabbade kvinnorna hon möter. Text: Noomi Lind Foto: Bagabo Saleh Yrke: Journalist och kommunikatör. Kuriosa: Gillar att köra bil och att vandra i berg. Förbereder mig just nu för att klättra upp för en vulkan i Goma. Mitt jobb är att berätta för världen Du har jobbat i ett år som kommunikatör vid Panzisjukhuset. Varför sökte du jobbet? Jag besökte Kongo första gången 2003, då som reporter. Senare började jag engagera mig i Immanuelskyrkans Kongo-utskott i Stockholm. Efter den senaste resan kände jag att där ville jag jobba. Men visste att det krävdes en intensivkurs i franska. Du har varit journalist i över tio år på olika lokaltidningar, SVT, tidningen Metro och Sändaren och jobbat med strategisk kommunikation. Men uppdraget i Kongo innebär helt nya utmaningar. Tvekade du aldrig inför det? Jag visste ju att det var oroligt i östra Kongo och att man måste vara säkerhetsmedveten, men samtidigt sa magkänslan hela tiden att det var rätt. Och jag hade nog trott att jag skulle vara mer begränsad. Jag bor på svenska missionens område där vi stöttar varandra och jag känner mig inte osäker här och har rest runt ganska mycket. Hur orkar du möta alla svåra livsöden? Jag får höra och se mycket svårt, det är en tuff tillvaro för många människor. Men samtidigt möts jag av så otroligt mycket värme och glädje från dem jag möter och arbetar med. Kvinnornas kraft smittar av sig. Har de något att lära dig? Åsa Runström. Ja, genom sitt sätt att resa sig upp och gå vidare, genom styrkan som finns inom dem. De orkar skratta och skämta trots allt de varit med om. När jag frågar dem hur det går till säger de att detta är livet, man kan inte bara lägga sig ner. Vad gör du på fritiden? Jag umgås med vänner och tycker Åsa finns mitt i krigets Kongo om att springa det rensar huvudet. Jag tränar också vid ett gym och simmar i Kivusjön. Vad är din viktigaste uppgift? Att få fram ett tydligt budskap från Panzi. Att kommunicera på ett sätt som inte ger en förenklad bild utan skapar förståelse och engagemang. Det finns en likgiltighet inför en situation som känns alltför svår och långt borta. Många tänker nog att de inget kan göra, men det kan de. Man kan börja med att bry sig! Vilka är dina värdefullaste erfarenheter hittills? Att jag ganska snabbt blivit en del av gemenskapen och personalen här på Panzi. Jag är tacksam för de otroliga möjligheter och erfarenheter det innebär att som svensk få jobba här i en lokal organisation. Ser du hopp för kvinnorna i Kongo? Ja, man måste tro på förändring. Visst finns ibland en trötthet hos dem som jobbar här inför att det inte tycks hända något trots allt de berättar. Men det var inte länge sedan det hölls fria val och förändring tar tid. Jag möter kvinnor som steg för steg byggt upp sina liv igen, startat företag, byggt hus. Det ger hopp. t 950 familjer får hjälp n PMU genomför en andra fas av sin humanitära insats efter den svåra översvämningen i Pakistan i juli. Totalt 3,2 miljoner kronor förmedlas till samarbetspartnern FGA för att bistå 950 familjer med bland annat mat, utsäde för jordbruket och förnödenheter. Dessutom planeras byggnation av latriner och lekplatser. 40tusen Så många barn får dagligen mat vid de center som upprättats av PMU:s partner Convoy of Hope på Haiti. För att bistå i den koleraepidemi som drabbat landet har också mer rent vatten och reningssystem förmedlats till invånarna. Det har nu gått drygt ett år sedan den stora jordbävningskatastrofen på Haiti, men invånarna behöver omvärldens stöd under lång tid framöver för att bygga upp sin tillvaro igen. Starkt insamlingsår n PMU:s insamlingsresultat för 2010 överträffar förväntningarna. Totalt har 30,5 miljoner kronor samlats in vilket är sex miljoner mer än det uppsatta målet. De stora katastroferna i Haiti och Pakistan har påverkat resultatet. Det starka resultatet är också effekten av ett aktivt arbete med kampanjer och olika satsningar för att värva nya gåvogivare, men också av att allt fler second hand-butiker startas i samarbete med PMU. En viktig insamling under året var satsningen runt jul på Barnens rätt vårt ansvar som hittills gett 2,9 miljoner kronor, som bland annat går till ett skolprojekt i Sudan. Elever som väntar på nya skolan. Sexuellt våld i Kongo och Sverige Var finns hoppet för kvinnorna i östra Kongo? Bara under förra året våldtogs tusentals av dem. Deras kroppar utnyttjades som vapen i en över tio år lång konflikt, som krävt mer än fyra miljoner liv. Omvärldens ögon har börjat öppnas för den ofattbara grymheten mot kvinnorna något vi och vår samarbetskyrka Cepac arbetat ihärdigt för. Men visst kan man bli uppgiven när våldet ändå bara fortsätter. PMU och svenska pingstförsamlingar väljer nu att lägga in en högre växel! Vi får inte fastna i synen på kvinnorna som offer. Vad de behöver är inte vår medömkan, utan förbön och konkret bistånd i sin kamp. Där finns deras hopp. Vi måste också inse att våldet är uttryck för så mycket mer. Det handlar om fattigdom, ojämlikhet, brist på utbildning och om ekonomiska intressen som underblåser konflikten och tömmer landet på naturtillgångar. Och där är vi själva, genom vår konsumtion, medskyldiga. Cepac lindrar inte bara symptom genom vård av tusentals kvinnor vid Panzisjukhuset, utan är också förebyggande på bred front, genom utbildning, genderprojekt och freds- och försoningsarbete. Ett sådant arbete är värt allt vårt stöd! JA! Cepacs arbete hjälper kvinnor att bygga upp en ny framtid. OJ! Din mobiltelefon kan innehålla konfliktmineraler. Kyrkan och det civila samhället har en oerhört viktig uppgift i att förändra attityder och förhållningssätt. Och männen har en nyckelroll, som förebilder i sann manlighet. Det gäller både i Kongo och i Sverige. För även här pågår misshandel och sexuella övergrepp. Även här finns en ojämlikhet mellan könen som kräver vårt engagemang om vi ska vara trovärdiga. Det stora nätverk vi och Cepac har, ger enorma möjligheter att påverka ända upp på politisk nivå. Till de främsta utmaningarna för Kongo hör reformering av polis, militär och rättsväsende och bekämpning av straffrihet, liksom den orättfärdiga resursutvinningen. Här hemma behöver vi driva på för förbud mot import av konfliktmineraler från Kongo inom EU, så att den ekonomiska drivkraften för striderna kvävs. Ansvaret går ända ner till dig som individ. Sök information om vad din mobiltelefon innehåller för komponenter innan du köper den, sprid budskapet vidare och stöd vår Kongo-kampanj i vår. Hoppet finns i kvinnorna i Kongo själva, och i vår gemensamma handling! Niclas Lindgren Direktor, PMU 6 pmu nu nummer pmu nu nummer

5 En väg tillbaka för Amejibu I DR Kongo utsätts kvinnor systematiskt för sexuellt våld som en del i krigföringen. Men det finns en framtid även för dem som utsatts för sexuellt våld. Tillsammans med Dr Mukwege och Panzisjukhuset bedriver PMU ett arbete för att stärka och rusta kvinnorna. På kvinno centret Dorkas får de möjlighet till yrkesutbildning och mikrokrediter. Du kan vara med och stödja arbetet. Ditt bidrag behövs. Läs mer på SMS:a PMU Kvinna till så skänker du 50 kr till arbetet. Allt vad ni vill att människorna ska göra för er ska ni också göra för dem Tidningen PMU.nu ges ut av PMU och är ett särtryck med sidor från Dagens magasin Du & jag. Ansvarig utgivare: Per Hörnmark Redaktör: Mikael Stjernberg Foto omslag: Åsa Runström Tryck: V-TAB, Södertälje E-post: redaktion@pmu.se Webb: Facebook: com/pmufb Telefon: PMU:s huvudkontor: PMU, Stockholm. Plusgirokonto: PMU.nu finansieras delvis med stöd av sida (Styrelsen för internationellt PMU (Pingstmissionens Utvecklingssamarbete) är en av Sveriges större biståndsorganisationer och arbetar tillsammans med lokala samarbetspartners i omkring 50 länder med cirka 165 pågående projekt. utvecklingssamarbete). Sida delar inte nödvändigtvis de åsikter som här framförs. Ansvar för innehållet är uteslutande författarens.