Dramaten: Repertoar 2018

Transkript

1

2 Året 2018 på Dramaten handlar naturligtvis mycket om Ingmar Bergman, Bergmanjubileumsåret och framför allt om teaterns internationella Bergmanfestival. Under elva intensiva dagar, från 23 augusti till 2 september, fylls teatern av en rad internationella gästspel, sex nya Dramaten-uppsättningar, konserter, läsningar, samtal, diskussioner och föreläsningar. Men Dramaten bjuder också på en repertoar med stor bredd. Lasse- Majas detektivbyrå flyttar in på Stora scenen, Pernilla August regidebuterar med teaterversionen av Linn Ullmanns roman De oroliga, Ada Berger gör Molière för barn och Alexander Mørk-Eidem tar sig an den amerikanska dramatikern Tracy Letts nyskrivna Mary Page Marlowe i december. Allt detta och mycket mer. Välkommen till Dramaten. Eirik Stubø, teaterchef Dramaten: Repertoar 2018 Dramaten har funnits i tvåhundratrettio år, men har egentligen aldrig haft en officiell logotyp. Nu finns en sådan. Vi har inspirerats av de klassiska, över tvåtusen år gamla antika teater maskerna där ju den ena betecknade komedi och den andra tragedi. Munnarna inom A:na går också att tolka som förväntning kontra besvikelse. Både på och inom Dramaten har alltid ställts extra höga förväntningar. Nu blir de ännu högre. Kungliga Dramatiska Teatern, mer känd som Dramaten, är Sveriges nationalscen sedan Här spelas föreställningar om året i form av såväl svenska och utländska klassiker som nyskrivna pjäser. Vid Nybroplan har Dramaten fem scener med sammanlagt platser: Stora scenen, Lilla Scenen, Tornrummet, Målarsalen och Lejonkulan därtill Elverket på Linnégatan. Dramaten har ett uppdrag från regeringen att förvalta teaterhistorien och arbeta för teaterkonstens utveckling i samtiden. Unga Dramaten och Dramaten& är viktiga verk sam heter för att nå nya generationer. Erland Josephson i Offret (1986) av Andrej Tarkovskij. Josephson skrev sedan pjäsen En natt i den svenska sommaren om inspelningarna på Gotland. Pjäsen sätts nu upp av Eirik Stubø, med premiär på Bergmanfestivalen 2018.

3 Regissören Suzanne Osten och teaterchef Eirik Stubø i ett samtal om vad de tycker om varandra, övernaturliga sammanträffanden, teaterns betydelse och den besvärlige 100-årsjubilaren Ingmar Bergman. Efter sommaren sätter de upp varsin pjäs som berör stora frågor om vad konst är och egentligen betyder för människan: Erland Josephsons En natt i den svenska sommaren och Ann-Sofie Báránys nyskrivna Fenix. Båda med premiär under Bergmanfestivalen. Vad går det Scenen handlar om en katastrof och jag har hittat ett ställe som passar för en katastrof, sa regissören Andrej Tarkovskij om Tunnelgatan, där en del av filmen Offret spelades in, med Erland Josephson i huvudrollen. Sex månader senare sköts Olof Palme två meter från där kameran hade stått. Palme hade precis sett Bröderna Mozart av Suzanne Osten på bio. ut på?

4 Det var en chockartad upplevelse, ett första fönster till att film kunde vara något annat är Tarzan och Star Wars. Eirik Stubø om sitt första möte med Ingmar Bergmans filmer. När träffades ni för första gången? suzanne osten: Jag vet precis! Vi träffades i Stadsteaterns sceningång, och du frågade om jag ville sätta upp något. Jag frågade om du ville läsa min bok, som handlade om när jag skrev dagbok om konflikten mellan Stadsteatern och Unga Klara. (Eirik Stubø var teaterchef på Kulturhuset Stadsteatern Suzanne Osten konstnärlig ledare för Unga Klara , red. anm.) eirik stubø: Du hoppar över en viktig grej. Efter jag fått din bok träffades vi och pratade, det har du glömt. Du bjöd ner mig till Unga Klara. Men sedan försvann jag ju från teatern. so: Mitt nästa minne är att jag skickar ett sms till dig och frågar Vem ska sätta upp David Grossmans Fallen ur tiden, som Dramaten hade rättigheterna till. Då svarade du, väldigt förbluffande: Du, om du vill. Och det ville jag ju. (Falla ur tiden, som blev titeln på uppsättningen, hade premiär under Bergmanfestivalen 2016, red. anm.) es: Jag är från Nordnorge, mitt första möte med Suzanne Osten var inte på Unga Klara utan i biografsalongen, Bröderna Mozart och Tala det är så mörkt, som jag såg med stort intresse. Jag blev nog lite starstruck när vi väl träffades. För mig var det självklart att be om ett samarbete. Och jag är så glad att vi har ett sådant över tid, vi har ju planer framåt också. so: Jag har ett förflutet på Dramaten som är lite satiriskt, när Erland Josephson slängde ut mig från teatern för att han tyckte att jag var en olidlig 23-åring. Det är konstigt hur man förhåller sig till sina minnen, man klänger sig fast vid en historieskrivning. Jag har länge identifierat mig som en kämpande gruppteatermänniska och inte insett att jag blivit etablissemang själv. Men du uppfattas som lite punk? so: Ja, men det kan bero på att jag har dödskalleringar och röda läppar kanske. Men jag identifierar mig som rebell, dada-rebell! Om vi jämför er som regissörer, och tillåter oss att vara lite grovhuggna, hur skiljer era uppsättningar sig åt? es: Oj so: Jag har sett och varit väldigt förtjust i Eiriks uppsättningar, de är genomtänkta, textanalytiska och så är de uppdaterade i tiden i det att man känner ett europeiskt inflytande. Väldigt berörande och coola, jag skulle vilja säga att de har sina rötter i ett tyskt 1980-tal. Där har du haft dina stora teaterintryck. Sedan är de musikaliska, det är en likhet oss emellan. Jag påstår också att du är filosof du läser text! Det är väldigt tydligt. Det måste man göra på Dramaten, det här är en textbastion. Inte bara, men texten är central för teatern här. es: Jo Hur skulle du, Eirik, beskriva det Suzanne gör? es: Suzanne är ett fenomen, en av svensk teaters ledande regissörer genom många år, och samtidigt den yngsta av oss. Hon överraskar hela tiden, är i ständig utveckling. Suzanne har också en unik förmåga att få med sig folk; att engagera och motivera alla medverkande. Som när du kommer hit och drar igång workshops, inte bara för de som är med i din uppsättning. Det finns något oerhört personligt och originellt i ditt sätt att göra teater. so: Det var kul när du hade sett Falla ur tiden och du sa i premiärtalet: Det här är det konstigaste jag har sett! es: Nej, det sa jag inte! so: Nej, kanske inte, men det gick ut på det! Och jag tog det som ett oerhört beröm. Gud så konstigt, men det funkar! Det rimmar med att man lyckats göra något som förvånar en själv, nu när jag tänker på det kan jag känna hur fasen kunde jag göra så där? Varje regissör har en egen form av tunnelseende. I början anar man bara vad det ska bli. Bengt Ohlsson (författaren och skribenten, red. anm.) som dömt ut allt som jag någonsin gjort i mitt liv som tillgjort, hitte på-crazy, han skulle nog representera dem som menar att man gör samma föreställning om och om igen. es: Jag tänker alltid: nu ska jag göra någonting helt annat, sedan när man börjar närma sig premiären och publiken kommer sitter man och tittar med en viss kyla, och så ser man... Det här ser ju ut som förra gången! es: Jag blev väldigt inspirerad av att jag tidigt kom att arbeta med Jon Fosse, befrielsen av att människorna i hans texter kom från ingenstans. De hade ingen biografi eller Stanislavskij -historia, de bara klev in i ett rum och var där. Det blev en nyckel till mitt arbete med Ibsen, man kunde göra samma sak där skita helt i vem som är Hedda Gablers far so: Det här gamla, psykoanalytiska es: Ja, väck med det! Plötsligt hittade jag en väg där, ett slags minimalism. Ett steg bort från den skandinaviska psykologiska realismen. Suzanne, du ska sätta upp en pjäs om den ryske poeten och dramatikern Marina Tsvetajeva, som verkade i Moskva under revolution- och inbördeskrigsåren. so: Hon var otroligt pretentiös, hon visste att hon hade något att ge teatern en jävligt jobbig kvinna och hon sökte upp den främste regissören i Moskva Jevgenij Vachtangov. Han var Stanislavskjis älsklingselev och han förnyade teatern. När han möter Marina Tsvetajeva i pjäsen skulle man ha kunnat tänka sig att kärlek skulle uppstå, men det är två egon. De kan inte ge varandra plats. Det blir en tragikomisk historia. Men... faktum är att när revolutionen pågår i Moskva, det som ändrar hela vår världshistoria, då är teatrarna fulla! Ingen har något att äta, men alla går på teater. Det här upphettade klimatet har intresserat mig väldigt. Vad betyder teatern? so: Teatern har något som poesin inte har. Det handlar om förförelse, vi blir förälskade i skådespelarna, det finns en erotik i att sitta och titta på folk. I det är ju teatern också vulgär och lite inställsam es: Härlig! so: Ja, härlig och bejakande i bästa fall, boring säger andra. Det finns ett fantastiskt avsnitt där Tsvetajeva försöker säga varför poesin är så mycket starkare, djupare och sannare. Poeten har bara sitt eget liv där man med ord ska försöka dölja sin nakenhet, medan teatern har en massa skådespelare som inte behöver vara så nakna de har ju rollen! Vad har förändrats nu, jämfört med då när folk svalt och det ändå var proppfullt på teatrarna? so: Jag känner att vi är i en sådan tid nu också, inte att vi svälter rent fysiskt, men på ett annat sätt. Det svälts i världen och vad gör det här förbannade syriska kriget med oss som sitter på åskådarplats. Men konsten har en religiös dimension, jag har träffat folk i oerhört svåra situationer som ändå sätter upp teater. Konsten som ett rum, som mat, som näring. Vad skulle du säga att teatern ska vara Eirik, ska den ha en funktion? es: En som inspirerat mig mycket är Alf Sjöberg. Han har sagt något som tilltalade mig som ung : Teater ska inte spegla verkligheten, teater ska PROTESTERA mot verkligheten. Alltså, teatern som en existentiell revolt, inte bara en politisk revolt. Teater som en rit som protesterar mot mörker och våld på ett nästan metafysiskt plan, snarare än att kämpa för en specifik sakfråga. Då närmar den sig nästan religion. Som människans första avtryck av konst, grottmålningarna i Frankrike, konst som en besvärjelse bortom det villkorliga. Där ute dör plötsligt någon och bara är borta, vi ser den aldrig mer, KUNGLIGA DRAMATISKA TEATERN: REPERTOAR FÖR FULLSTÄNDIG INFORMATION OM UPPSÄTTNINGARNA, SE SIDORNA OCH DRAMATEN.SE 5

5 Vi har en väldigt gullig lajkar-kultur nu som är rätt förfärlig. Suzanne Osten om bristen på övning i moraliskt mörker, något hon anser Ingmar Bergman bemästrade. det gick fort Men på teatern, om vi inte tycker om sättet någon dör på då tar vi om det! Gör det en gång till! so: Konsten ger människan en riktning i tankeverksamheten, då faller också kännandet ut. Det är svårt att leva, vi måste ha vägledning, som i de grekiska dramerna. Vi står i livets tjänst och berättar de dödas historier. Eirik, din uppsättning blir En natt i den svenska sommaren, en pjäs av Erland Josephson es: Suzannes gamla nemesis om filminspelningen av Andrej Tarkovskijs Offret på Gotland En pjäs om väntan och om samtalen som blir till då, är det en riktig beskrivning? es: Den handlar om en inspelning av en film och ett möte, inte mellan Tsvetajeva och Vachtangov, utan mellan Josephson och Tarkovskij. Offret är en film om att vi alla har ett ansvar för att rädda världen och att det kräver ett offer. Det är en häftig, mycket rysk idé. Pjäsen handlar om ett möte mellan en skådespelare, dramatiker och före detta Dramatenchef och en stor regissör och konstnär med ett helt annat temperament. På ett både allvarsamt och lättsamt sätt bjuder den upp till en diskussion om konst, precis som vi pratar om nu, vad är det vad går det ut på? Jag har gillat En natt i den svenska sommaren ganska länge, det är en av få samtida pjäser som diskuterar konst. Tarkovskij intresserar mig också, jag tycker mycket om hans filmer, vet inte vad du tycker? so: Jo, det är oomtvistligt. Om han inte var nöjd med en film, Stalker, så fick han resurser att göra om hela filmen. Han var en rigorös konstnär med specifika krav, men han hade också en otrolig makt. Han var svärson till en potentat, så han fick resurser. es: Det finns underbara historier om inspelningen som producenten Katinka Faragó har berättat om, som när hela filmteamet fick ägna en dag åt att ligga på knä och plocka bort alla gula blommor inför en scen. Andrej Tarkovskij ( ). Rysk filmregissör, författare och skådespelare. Gjorde sju långfilmer. Den sista blev Offret, som spelades in i Sverige so: Jag är helt solidarisk med honom där, bort med de gula blommorna, de stör! es: Det finns en berättelse till, som binder ihop ditt och mitt möte och mitt möte med Sverige. Offret spelades in både på Gotland och i Stockholm. De hade hittat en inspelningsplats i Gamla Stan, vid en bro, där fyrahundra halvnakna statister skulle välla ut, bilar som skulle välta och brinna. Produktionen hade jobbat jättelänge med tillstånd, trafikstopp, fått med sig staden, lunchställen. Allt var organiserat. Men ett par dagar innan kom Tarkovskij till Katinka Faragó och berättade att han hittat ett nytt ställe. Mirakulöst styrde de om, men frågade samtidigt: Men varför ska vi flytta, vad är poängen? Då svarade han att: Scenen handlar om en katastrof och jag har hittat ett ställe som passar för en katastrof. Sex månader senare sköts Olof Palme två meter från där kameran hade stått. Och den kvällen hade Olof Palme varit och tittat på Bröderna Mozart på bio. Och här sitter vi. Väldigt mystiskt. so: Ja, men det är mystiskt. Det finns saker vi inte kan förklara. Min mamma trodde på sådana visionära saker, jag har hållit mig ifrån det. Jag tycker det är lite för kusligt. I år är ett stort jubileumsår, Ingmar Bergman skulle ha fyllt 100 år. Eirik, du hade en sommar med Bergmans filmer i tonåren, när du såg Sommarnattens leende, Alla dessa kvinnor, Såsom i en spegel, Persona och Nattvardsgästerna. es: Det var en chockartad upplevelse, jag kommer från en liten ort, utan teater, min familj sysslade mest med musik. Det gick en serie filmer en sommar på tv störst intryck gjorde Såsom i en spegel, där Harriet Andersson blir galen. Även komedierna från 1950-talet tyckte jag mycket om, Eva Dahlbeck var underbar, Gunnar Björnstrand Det blev ett första fönster till att film kunde vara något annat är Tarzan och Star Wars. Ändå dröjde det tills förra Bergmanfestivalen innan du satte upp något av honom, Den goda viljan. Varför? es: Ja, men det är inte det första man kastar sig över som regissör ärligt talat, gamla Bergmanfilmer. Jag tyckte det var roligt att göra Den goda viljan, det var en fin berättelse och att den aldrig hade gjorts som teater förut. so: Ja, men det är väl en stimulerande tanke för en regissör? Att man har en idé att göra något som inte är gjort tidigare? es: Ja, så är det ju. Det är en del av drivkraften! Kung Oidipus gavs senast på Dramaten 1951, då tycker jag att det är roligt att ta mig an den. Varför har den legat i träda i 75 år? Så kommer vi till ditt förhållande till Bergman, Suzanne. Han skrev ett brev till dig där han kallade Bröderna Mozart för det värsta han sett. Du har i en intervju beskrivit honom som en fasansfull maktperson, hånfull mot andra, en lurig Fårögubbe som ägnade sig åt att dra undan mattan för andra. Finns det en tagg där? so: Nej, alltså jag har tidigt gjort mig av med den där tanken att man är god när man är en bra konstnär. Jag tycker själv att jag är en ganska hygglig medmänniska, jag betalar mina räkningar och så där, men det finns väl andra som tycker att jag har varit jävlig. Hur är Bergman som konstnär? so: Han är helt orädd för det mörka. Vi har en väldigt gullig lajkar-kultur nu som är rätt förfärlig, där vi inte övar oss i det moraliska mörker som Bergman går in i med sina karaktärer. Ett slags japansk kampsport för själen. Han var en maktspelare och vi gav honom makt, alla runtomkring, det är strukturer. Men hans eget konstnärskap är modigt och fruktansvärt. Efter höstens Metoo-upprop har många ifrågasatt varför Bergman ska hyllas så stort. Är den kritiken relevant? so: Jag anser att så länge som man förhåller sig till maktanalysen så är Metoo en otroligt framgångsrik rörelse som hjälper oss att se på makten. När det gäller det privata, hur neurotiska människor är, vilket sexliv de har och om de betalar pengar till sina barns uppehåll och allt det där, är det svårt att ha en politisk åsikt om det. Det spelar Marina Tsvetajeva ( ). Rysk poet och författare. Under en kort period även dramatiker, har skrivit Feniks ur vilken en scen finns med i Ann-Sofie Báránys nyskrivna Fenix. faktiskt ingen roll för hur en film blir, det är tur att vi vet så lite om vissa filmmakares liv när vi ser filmerna. es: Eller författare, målare so: Ja, om vi går tillbaka till det här mörka Vi önskar att bra konstnärer också är bra människor. Men vad man måste sätta stopp för är maktmissbruk och det görs just nu. Alla jobbar för att göra det mer transparent, röka ut skiten. Jag vill inte tillbaka till hur det var förr. Vad säger du Eirik, som ytterst ansvarig för Bergmanfestivalen? Hur ser du på att hylla Bergman? es: Jag tycker att det handlar om ett betydande konstnärskap, med en rad briljanta filmer och teaterföreställningar. Internationellt är Bergman i höjd med Fellini, Camus och Sartre, hans namn är en dörröppnare och samlingspunkt att diskutera utifrån. Men det är ingen personkult so: Nej, det blir kommentarer till hans verk! Genomgående i vårt samtal i dag finns en tanke om att teatern måste skyddas, all teater måste skyddas! Alla fria grupper och alla institutioner är hotade av en filminvasion. Att dyrka den här gamle mannen blir inte bra. Men vi kan inte ha ett nu utan ett då. När man tittar på honom med distans, kan man se att det han gjorde faktiskt var enastående. Mimmi Fristorp är PR-chef på Dramaten. Läs mer om Fenix på sidan 58 och En natt i den svenska sommaren på sidan 57. KUNGLIGA DRAMATISKA TEATERN: REPERTOAR FÖR FULLSTÄNDIG INFORMATION OM UPPSÄTTNINGARNA, SE SIDORNA OCH DRAMATEN.SE 7

6 Ingmar Bergman av Irving Penn. Copyright: The Irving Penn Foundation. Bergman 100 år! Jubileumsåret 2018, då Ingmar Bergman skulle fyllt 100 år, blir ett särskilt viktigt år för Bergmanfestivalen. Under elva intensiva dagar öppnar Dramaten upp för internationella impulser med gästspel, egna premiärer, samtal, seminarier, filmvisningar och mycket mer. Välkommen till Dramaten 23 augusti 2 september. KUNGLIGA DRAMATISKA TEATERN: REPERTOAR FÖR FULLSTÄNDIG INFORMATION OM UPPSÄTTNINGARNA, SE SIDORNA OCH DRAMATEN.SE 9

7 Bergmanfestivalen 23 augusti 2 september, Sagt om festivalen 2016 : En otroligt inspirerande festival (...) Värdefullt för Sverige att Bergmanfestivalen finns Leif Zern, DN Bergmanfestivalen har tveklöst varit en stor framgång, både konstnärligt och publikt Lars Ring, SvD Vilken rivstart på teaterhösten Åsa Beckman, DN Bergmanfestivalen grundades 2009 av Dramaten med målet att vara en angelägenhet för den samtida nationella och internationella teaterkonsten genom att presentera föreställningar från hela världen i Ingmar Bergmans anda. Under jubileumsåret 2018 bjuder Dramaten återigen in till festival. Festivalen öppnar teaterns höstsäsong, från 23 augusti till 2 september. Utöver de internationella gästspelen har Dramaten även premiär på en rad egna festivalproduktioner. Dramaten kommer som tidigare att ta utgångspunkt i Ingmar Bergmans omfattande verk som författare och som teater- och filmregissör. Festivalen kommer även att innehålla föreställningar som inte är direkt kopplade till hans verk. Under elva dagar fylls teatern av föreställningar, konserter, samtal och diskussioner, föreläsningar, filmvisning, radioteater, med mera. Jubileumsåret En lång rad aktörer inom det svenska kulturlivet kommer att delta i firandet under året: Dramaten tillsammans med Stiftelsen Ingmar Bergman, Sveriges Television, Svensk Filmindustri, och många fler. Mer Bergman på Dramaten 2018 Bokcirklar kring Arbetsboken , De oroliga och Laterna magica. Europeiska samtal, inbjudna gäster från europeiska teatrar. Bergmanpodden, i samarbete med Sveriges Radio. Bergmanvandringar, på Dramaten. Bergman: monologer, i samarbete med Stiftelsen Ingmar Bergman Programmet till Bergmanfestivalen presenteras under våren. Läs mer på: dramaten.se/bergmanfestivalen KUNGLIGA DRAMATISKA TEATERN: REPERTOAR

8 Var känner jag mig trygg? Den hyllade tyska regissören och dramatikern Falk Richter för första gången på Dramaten. Urpremiär 23 augusti på Stora scenen under Bergmanfestivalen! Falk Richter Safe Electra Hallman medverkar i Safe. Den europeiska kontinenten glider isär. Värderingar förskjuts. Upplevelsen av trygghet och säkerhet förändras. Någonting saknas. Men vad? Om du skulle skriva en roman 2018 och låta Europa vara huvudperson, vad skulle berättelsen handla om? Falk Richter undersöker den nutida människans komplexa dilemman i ett specialskrivet verk för Dramaten. Som en av Tysklands främsta regissörer och dramatiker tänjer hans föreställningar på gränsen för vad teater kan vara i ett massivt flöde integreras video, text, dans och musik. Regi: Falk Richter. Medverkande: Ulriqa Fernqvist, Ana Gil de Melo Nascimento, Electra Hallman, Ruth Rebekka Hansen, Ninos Josef, David Lagerqvist, Razmus Nyström, Magnus Roosmann, Reuben Sallmander, Alexander Salzberger, Björn Vårsjö. Plats: Stora scenen.

9 Mina uppsättningar är inte ett politiskt tal. Falk Richter i samtal med Ylva Lagercrantz, om Safe. Få kan som den tyska dramatikern och regissören Falk Richter (född 1969 i Hamburg) förvandla vår akuta samtid till samhällspoetisk scenkonst. Så är hans pjäser också översatta till över 35 språk och spelas världen över. Sedan år 2000 är han husdramatiker på anrika Schaubühne i Berlin, men han har även varit verksam på teatrar som Burgtheater i Wien, Melbourne Theatre Company, Maxim Gorki-theater i Berlin och Nationaltheatret i Oslo för att nämna några. Ändå är han märkligt okänd för den svenska publiken. Bara hans pjäs Trust har tidigare satts upp i Sverige, i regi av Annika Silkeberg på Teater Galeasen En post-beckettsk ordmaskin, med starka poetiska, absurda och politiska kvaliteter, skrev Svenska Dagbladets teaterkritiker Lars Ring om denna febriga samtidsmarkör, som vill belysa en otrogen världsekonomi och dess offer. När han nu Dramatendebuterar är det med den nyskrivna pjäsen Safe som han också regisserar. Safe öppnar årets Bergmanfestival på Stora scenen, ett prestigefyllt uppdrag som har fått Falk Richter att åter dyka ner i lådorna med de Bergmanfilmer han såg som 20-åring. Jag har minst femton filmer av honom som väntar på mig där hemma och som jag kommer att se om nu! Självklart har några av dem gjort ett djupt intryck på mig, berättar han när vi ses på Dramaten i februari, i samband med en första audition för uppsättningen. Men Ingmar Bergman är inte hans främsta förebild och han har heller aldrig regisserat någon Bergmanpjäs. Istället nämner han filmskapare som Rainer Werner Fassbinder och David Lynch som inspirationskällor. Av våra svenska förmågor ser han gärna filmer av Ruben Östlund och Roy Andersson. Jag är ett stort fan av Ruben Östlund. Jag tycker allt han gör är helt fantastiskt. The Square liksom Turist, både humorn och hur han visar på relationen mellan män och kvinnor. Jag är också väldigt förtjust i Roy Anderssons Sånger från andra våningen, rättfärdigar han Bergmanbristen. Inne i repetitionssalen stretchar några dansare runt på golvet. Vill ni ha musik under tiden?, frågar Falk Richter och ber regiassistenten sätta på något svettframkallande innan vi går vidare till Dramatens Artistfoajé för att fortsätta samtalet om en uppsättning som, när vi träffas, fortfarande bara finns i hans huvud. Han berättar hur han är i ständig dialog med sina skådespelare och att han gärna vill att de bidrar med egna erfarenheter och tankar i arbetet med en uppsättning. Så även på Dramaten. Jag vill inte att de bara spelar en karaktär, utan att de blir en aktiv och kreativ del av den konstnärliga processen, förklarar han samarbetet som samtidigt inte är synonymt med devising, det vill säga att manus arbetas fram av kollektivt av ensemblen: Det skriver han alltid ensam på sin kammare. Vad vill då Falk Richter undersöka i sina verk? Safe är alltså titeln på Dramatenuppsättningen. Tryggheten är också vad vi har förlorat i vår tid, hävdar han: Folk känner sig otrygga. Vi vet inte vad som händer om tio år, om vi kan bibehålla vår nuvarande livsstil eller om vi står inför radikala förändringar. Jag är intresserad av dessa frågor ur individens perspektiv: Hur påverkar det oss på ett personligt plan och hur sätter det sig i oss kroppsligt, i en tid när det också pågår stora förflyttningar och många befinner sig i ett slags permanent undantagstillstånd? Just det kroppsliga får stor plats i Falk Richters uppsättningar som rör sig i gränslandet mellan talteater, musik och dans. Sedan många år samarbetar han ofta med koreografen Anouk van Dijk. Med dansen tycker han sig kunna förflytta sig till platser dit texten inte kan nå, bortom orden. En viktig aktör på teatern för Falk Richter är publiken. Det finns alltid en stark dialog mellan skådespelarna och publiken. Jag vill verkligen ha en direktkontakt mellan publiken och föreställningen, säger han utan att för den skull mena fysisk interaktivitet. Hans verk rör sig ofta inom brännheta ämnessfärer som rasism, nationalism, och homofobi. På frågan vad han tycker är viktigast att förvandla till scenkonst just nu, så kommer svaret snabbt: Kan vi behålla vårt öppna och liberala samhälle eller är vi på väg mot en autokrati, så som utvecklingen just nu ser ut i våra grannländer Polen och Ungern, men även i Österrike, Tjeckien och Ryssland? Många av mina vänner i Polen som är regissörer eller författare berättar att de inte längre kan utföra sitt arbete där. Detsamma gäller konstnärer från Ungern. Det är skrämmande eftersom dessa länder fortfarande är en del av EU som alltså accepterar den här utvecklingen. Det ställer också frågor som: Vilka är vi som européer, var kommer vi ifrån och vad är våra ideal? Vad är det som gör Europa till Europa? Utöver hotet mot yttrandefriheten och vågen av högerextremism i Europa, påminner Falk Richter också om klimatförändringarna. Men mitt i allt detta svarta ser han också hoppfullheten spira. Han nämner den ökade medvetenheten om maktstrukturer som kom med förra årets Metoo-rörelse, hur många som efter det inte längre accepterar att nästan bara vita män med makt styr världen. Safe av Falk Richter öppnar årets Bergmanfestival på Stora scenen, 23 augusti. Läs mer på sidan 62. Men också sådant som hur vi idag månar om hållbarhet och därmed i större utsträckning ansvarar för våra handlingar. Men går det att vara både scenkonstnär och politisk? Ja, svarar Falk Richter, samtidigt som han understryker att han själv inte är politiker, utan just konstnär, att det finns en tydlig gräns som går vid scenkanten och som handlar om att ett konstnärligt språk är mer komplext än verklighetens och att karaktärer är just karaktärer: olika röster med olika åsikter som inte är synonyma med författarens egna. Eller som han själv uttrycker det: Mina uppsättningar är inte ett politiskt tal. Men han vet att konstnärlig frihet kan ha sitt pris. När han satte upp sin pjäs Fear på Schaubühne Berlin 2015, så ledde den till tre stämningar. Alla med den kristna högerns mer radikala falang som avsändare. Nu vann han alla tre rättsfallen, men därtill fick han också motta en mängd hot och hatmejl. Vad pjäsen handlade om? Hotet mot ett öppet samhälle och hur politiker sprider rädsla bland sina medborgare, för exempelvis Islam. Allt för att vinna röster, hävdar Falk Richter, som i sin tur är en av den tyska samtidsdramatikens allra mest intressanta röster. Ylva Lagercrantz Spindler är kulturjournalist och teaterkritiker. KUNGLIGA DRAMATISKA TEATERN: REPERTOAR FÖR FULLSTÄNDIG INFORMATION OM UPPSÄTTNINGARNA, SE SIDORNA OCH DRAMATEN.SE 15

10 Premiär 25 augusti under Bergmanfestivalen! En natt i den svenska sommaren Erland Josephson En pjäs av Erland Josephson, baserad på den mytomspunna filminspelningen av Andrej Tarkovskijs mästerverk Offret. Regisserar gör Eirik Stubø, medverkar gör Erik Ehn, Lena Endre, Nina Fex, Thomas Hanzon, Tova Magnusson och Torkel Petersson. Läs mer på sidan 57.

11 Suzanne Osten: Marina Tsvetajeva var otroligt pretentiös, hon visste att hon hade något att ge teatern en jävligt jobbig kvinna och sökte upp den främste regissören i Moskva, Jevgenij Vachtangov. Stanislavskjis älsklingselev som förnyade teatern. När han möter Marina i pjäsen skulle man ha kunnat tänka sig att kärlek skulle uppstå, men det är två egon. De kan inte ge varandra plats! Det blir en tragikomisk historia. Urpremiär 24 augusti under Bergmanfestivalen! Ann-Sofie Bárány Fenix Marina Tsvetajeva ( ) är en hyllad rysk poet, besatt av tanken på att ta sig in på teatern. Beväpnad med sin nyskrivna pjäs Fenix, om en flicka och en åldrad Casanova, jagar hon stadens mest upptagna manliga teatergeni. Samtidigt pågår den ryska revolutionen som omkullkastat hennes borgerliga tillvaro. Hon kämpar för sin själs och sina barns överlevnad. Fenix är en pjäs av dramatikern Ann-Sofie Bárány, som tar avstamp i Tsvetajevas omskakande liv och konstnärskap. Tsvetajeva gick på kollisionskurs med samtiden. Hon sökte själens absoluta renhet genom poesin, språket och för en stund teatern, säger Bárány. Regisserar gör Suzanne Osten, en av svensk teaters mest framstående regissörer. På Dramaten har hon tidigare regisserat Falla ur tiden. Nyskriven musik av Malin Dahlström och Gustaf Karlöf från Niki & The Dove. Regi: Suzanne Osten. Medverkande: Thérèse Brunnander, Siri Hamari, Emelie Jonsson, Elin Klinga, Hannes Meidal, Simon Norrthon, Martin Selze. Plats: Lilla scenen. KUNGLIGA DRAMATISKA TEATERN: REPERTOAR FÖR FULLSTÄNDIG INFORMATION OM UPPSÄTTNINGARNA, SE SIDORNA OCH DRAMATEN.SE 19

12 Ett aggressivt stycke teater om konstens och människans eventuella frihet. Premiär 26 augusti under Bergmanfestivalen! Ingmar Bergman Riten Tre framgångsrika skådespelare har fått ett obscent varieténummer censurerat. Nu kallas de till förhör hos en domare som tycks vilja blottlägga alla deras svagheter. Skådespelartrion lever i en tät, men destruktiv symbios. Truppens ledare Hans är gift med Thea som har en relation med Sebastian som i sin tur står i djup ekonomisk skuld till Hans. Efter år av internationella framgångar verkar deras tid ihop vara över. Men klarar de sig verkligen utan varandra? Riten gjordes ursprungligen som tv-film Nu blir den teater i regi av Emil Graffman, som tidigare på Dramaten regisserat Strömming på Cattelin och Den fule. Hans senaste iscensättning är Michel Houellebecqs Underkastelse på Göteborgs Stadsteater, där han även regisserat succéer som Hedda Gabler och Fröken Julie. Bearbetning: Lucas Svensson och Emil Graffman. Regi och scenografi: Emil Graffman. Medverkande: Maia Hansson Bergqvist, Johan Holmberg, Rasmus Luthander, Pierre Wilkner. Plats: Tornrummet. FÖR FULLSTÄNDIG INFORMATION OM UPPSÄTTNINGARNA, SE SIDORNA OCH DRAMATEN.SE 21

13 Ingmar Bergman om Riten ur Bergman om Bergman: Jag vaknar varje morgon med ny vrede och ny lust att leva. Jag tänkte att jag skulle skriva en episod om tre varietéartister som blir inblandade i ett sedlighetsbråk. Innan jag visste ordet av så var det en pjäs. Man kan se Riten som en svart komedi. När skådespelaren slår ihjäl åskådaren kan man säga att vi nått toppen av engagerad teater. Riten är spelet mellan konstnären och hans publik och konstnären och samhället. Denna ömsesidiga blandning av förödmjukelse och behov. Emil Graffman sätter upp Riten av Ingmar Bergman, som ursprungligen gjordes som tv-film Bilden är tagen av Käbi Laretei.

14 Det här med Bergman. Dimen Abdulla, Nanna Blondell och Bahar Pars sätter upp Persona, persona, persona. Sjuksköterskan Alma talar och patienten Elisabet tiger och så blandar de ihop sig med varandra. Urpremiär 1 september under Bergmanfestivalen! Hur var ditt första möte med Ingmar Bergman? dimen abdulla: Mitt första möte med Bergman var just genom Persona som jag såg när jag var 18 år. Jag blev introducerad av Michal Leszczylowski, en fadersfigur för mig. Han var filmprofessor på StDH (Stockholms dramatiska högskola, red. anm.) och hade jobbat med både Liv Ullmann och Ingmar Bergman och blev den som introducerade mig till den kulturella världen och uppmuntrade mig i mitt skrivande. Att se Persona var en maxad upplevelse, det är svårt att förklara nu. Jag blev helt insugen i den psykotiska världen, jag kunde identifiera mig väldigt mycket med det tillståndet då. Det var verkligen en emotionell upplevelse. nanna blondell: Jag hade precis gått ut Södra Latins teaterlinje och skulle sätta upp en pjäs. Vi försökte hitta en pjäs med två kvinnoroller, men hade väldigt svårt att hitta någonting. Då kom regissören med Persona. I samband med det såg jag filmen också. Det enda jag visste om Bergman var att han var en gammal gubbe, jag hade sett honom på en bild tillsammans med Josef Fares så jag förstod att han var viktig. Vi skulle sätta upp Persona på Tellusbiografen i Midsommarkransen och hade på något sätt lyckats få till en intervju i DN. Den såg Bergmanstiftelsen och hörde av sig vi hade nämligen inte rättigheterna till pjäsen. Vi grät och var förtvivlade, och bjöd Bergmanstiftelsen till ett genomdrag. Vi hade ett technoband på scen och det var en ganska dålig föreställning Vi försökte i alla fall förklara att ni ska vara glada att några så unga som vi bryr sig om den här gubbens texter. Och sen fick vi tillåtelse att sätta upp den! Så jag var den första i världen att sätta upp Persona på scen! bahar pars: Jag kan inte ens minnas mitt första möte med Bergman, jag har hört hans namn så länge jag kan minnas. Jag är uppvuxen i Iran och där är han jättestor, den stora filmskaparen. När jag var 10 år och skulle flytta till Sverige fick jag höra att jag skulle flytta till Bergmans land. Hans namn började komma tillbaka när jag intresserade mig för teater, men när jag skulle utforska honom blev jag överraskad över hur svårt det var att hitta filmerna här i Sverige. Då började jag förstå att han var inte så älskad här som jag trodde. Han var större i andra länder. Det finns ett kulturförakt i Sverige. I Iran tillhör kulturen alla, oavsett klass. Poesi och kultur är vår gemensamma nämnare. I Sverige är den till för vissa, som konsumerar den och känner sig inkluderade. Kulturen har ett slags finrum. Det är galet, det är ju våra upplevelser vi borde ha gemensamt! Jag tror att Bergmans popularitet i Mellanöstern beror på att hans filmer är så existentiella, det handlar om livet och döden, och det går hem där. Varför Persona? da: Man erövrar Persona gång på gång. I början lockades jag mycket av psykosen som jag upplevde att kvinnorna uppgick i. Nu är jag jättefascinerad av vampyrismen hur vi människor äter av varandra. Sättet fru Vogler betraktar fru Alma. Talandet som blottläggandet av ett inre jag. Ätandet i förhållandet mellan mamman och barnet, där barnet äter upp mamman inifrån. Längtan efter att vara någon annan, att uppgå i någon annan. Begär. Svartsjuka. Avundsjuka. Possessivitet. Det finns också i förhållandet mellan publik och skådespelare, och det hoppas jag kunna lyfta fram. nb: Persona är en fantastisk text, och det är sällan man får vara två kvinnor på scenen. Det är en så existentiell och öppen text, man kan fylla den med nästan vad som helst. bp: Det som först intresserade mig med Persona, var att det bara handlade om två kvinnor, som inte är i relation till en man. Det är så ovanligt. Redan affischen intresserade mig. Och texten är intressant. Ju äldre jag blir, desto mer växer Persona. Det är som hur man förstår sin mamma när man blir äldre. Jag kan idag till exempel relatera till utbrändheten, längtan efter att bara checka ut. Bergman hade aldrig kunnat skapa Persona om han inte hade haft ett stort intresse för kvinnor och en vilja att förstå dem. Jag vill närma mig texten och utgå från mig själv. Börja med Bergmans text och sen lägga till en massa Bahar. Jag skulle vilja låtsas att han är jag och jag är han. Att jag är Bibi och Liv. Och inte. Och samtidigt mig själv. Vad har du för relation till Bergman? da: Det är ett konstnärskap att förkovra sig i. En person som jag i min yrkesroll kan lära mig mycket av. Det går inte att komma bort från det. Man kan tänka en gammal gubbe, men jag kan känna att WOW!, det är en person som faktiskt förstått någonting. Och det vill jag äta en bit av. Det finns ju där, liksom. nb: Förutom Persona har jag ingen relation alls till Bergman, förutom att jag fick höra en massa historier om honom när jag började på Dramaten, vilken demonregissör han var. Hur han kunde kontrollera folk. Jag har bara sett Persona och Det sjunde inseglet. Jag har noll relation till honom och är varken intresserad av att slå mig fri från Bergman eller att vara under hans demoner. Han som person betyder ingenting i det här verket, jag är bara intresserad av hans text. bp: Jag har tyvärr förstått att han var knepig att jobba med, auktoritär, men samtidigt lite busig. Vi skulle antingen ha älskat varandra eller hatat varandra. Det finns nog inget mellanläge. Han hade antagligen tyckt att jag är för kaxig. Och jag hade trott att han hade något slags storhetsvansinne. Erik Gripenholm är redaktör på Dramaten. Läs mer om Persona, persona, persona på sidan 60. Dimen Abdulla Persona, persona, persona Sociala predatorer, masker, identitet och kamouflage. Det är några teman som dramatikern Dimen Abdulla utforskar tillsammans med skådespelarna Nanna Blondell och Bahar Pars. Denna nyskrivna pjäs baseras lika mycket på Ingmar Bergmans manus från 1966 som på personliga intervjuer med skådespelarna själva. Regi: Bahar Pars, Nanna Blondell, Dimen Abdulla. Medverkande: Nanna Blondell, Bahar Pars. Plats: Tornrummet. KUNGLIGA DRAMATISKA TEATERN: REPERTOAR

15 Ingmar Bergman: Då jag slutade som chef för Dramaten bar jag på en tung vrede. Bergman studio : Dramatens satsning på ny dramatik Regissören och dramatikern Lisa Langseth är en del av Bergman studio: dramatiker som byter idéer och utvecklar texter tillsammans. Övriga medverkande är Dimen Abdulla, Lidija Praizovic, Dennis Magnusson, Maria Tryti Vennerød, Tanja Lorentzon, Andreas T Olsson, Alexander Ahndoril och Jacob Hirdwall, som även är verksamhetsledare. Lena Endre är knuten regissör och Eva Bergman är rådgivare. Bergman studio samarbetar 2018 med Scandinavian American Theatre Company och genomför i april och i december nio stage readings i New York. I mitten av januari 1963 utnämndes Ingmar Bergman oväntat till ny Dramatenchef. Ecklesiastikministern Ragnar Edenman ville, har Bergman senare berättat, att han skulle göra en modern teater av Dramaten som visserligen var lysande, men ålderdomlig i organisation och administration. Bergman hade påpekat att detta skulle kosta och fått svaret att om han bara gjorde jobbet skulle ministern betala. Bergman förutspådde en del oväsen men lovade att göra sitt bästa. Villkoret för att Bergman skulle acceptera chefskapet berättade han långt senare hade varit att han fick stänga restaurangen i teaterbyggnaden. Den var enligt honom beryktad för sin usla mat och sitt betänkliga klientel. Framför allt tog den plats. Teatern behövde själv lokalerna. Idag är restaurangen, som går under namnet Dramatenbaren, öppnad igen. Ett beslut som togs av nuvarande teaterchefen Eirik Stubø i samband med Bergmanfestivalen 2016, då biljettkassan fick maka på sig till förmån för mat och dryck. På sin första höstsamling berättade Bergman, kanske något oväntat, att skolteater var hans stora passion och hjärtesak han hade själv börjat sin bana i skolteaterns hägn. Nu ville han vinna ungdomarna till teatern genom att ge speciella föreställningar för dem. Särskilt siktade han in sig på åldersgruppen tretton till sexton år. Dramaten hyrde in sig på Chinateatern vid Berzelii park, där man från och med november 1963 började ge särskilda matinéföreställningar. Uppsättningarna skulle ta högst två timmar att spela och gavs utan paus. Teaterns ordinarie regissörer engagerades i arbetet och först ut blev Mimi Pollak. Hon satte upp en egen bearbetning av Frances Goodrich och Albert Hacketts dramatisering av Anne Franks dagbok. I september 1965 meddelade Bergman styrelsen att skolteaterverksamheten låg nere denna höst, men att två program planerades till våren. I december kom också en uppsättning för barn som skulle bli en verklig klassiker, Thorbjörn Egners Klas Klättermus och de andra djuren i Hackebackeskogen. Den spelades på Stora scenen och det kunde den göra hela 83 gånger. Jackie Söderman regisserade. När Klas Klättermus hade premiär var det redan klart att Bergman skulle avgå som teaterchef. Han hade lämnat beskedet vid en presskonferens i Marmorfoajén i november Anledningen var enkel: det hade varit svårt att förena chefskapet med det egna konstnärliga arbetet. Tre år på chefsposten fick räcka. Ingen schism låg bakom beslutet försäkrade Bergman. Men samtidigt: visst hade det som Bergman förutspått gnällts i pressen. Redan det första året överskred man budgeten med en miljon. Ecklesiastikministern blev orolig och Bergman avkrävdes en förklaring. Att ministern hade lovat betala vad teaterns omorganisation och effektivisering kostade kunde han plötsligt inte påminna sig. Självfallet hade inte budgeten fått överskridas, det borde Bergman ha förstått. Många år senare skrev Bergman i boken Bilder: Då jag slutade som chef för Dramaten bar jag på en tung vrede: vi hade ryckt upp teatern som varit ett sovande törnrosaslott och ställt kyrkan mitt i byn. Vi hade organiserat om huset från golv till tak och börjat spela aktuell dramatik. Vi spelade barnteater på stora scenen och skolteater på China. Vi turnerade. Vi höll en hög produktionstakt, över tjugo pjäser per spelår. Vi utnyttjade teaterns resurser maximalt. För detta erhöll vi/ jag ovett. Gamle teaterdirektören Sjövalls ord klingar i öronen: Fan må vara teaterdirektör! Dag Kronlund är chef över Dramatens arkiv och bibliotek. Lisa Langseths kommande pjäs inom Bergman studio heter Kvinnan som förvandlades till ett träd. Hur arbetar ni tillsammans? Bergman studio är en plats där man kan bolla och testa sina idéer under arbetets gång. Vi läser varandras manus medan de utvecklas, kan komma med råd och tankar som förhoppningsvis för arbetet framåt snabbare. Det är högt i tak och gruppen finns till som ett kreativt stöd där vi diskuterar text, gestaltning, konst och litteratur som kan inspirera. Vad har du för relation till Bergman? Jag tycker inte om allt Bergman har gjort men det jag tycker om tycker jag väldigt mycket om. Vargtimmen, Persona och Scener ur ett äktenskap är fortfarande några av världens allra bästa filmer. För mig är det mest inspirerande med Bergman hans inre frihet. Hans förmåga att gå helt sin egen väg och skapa efter eget huvud, oavsett vad samtiden tycker om det. Han hade en självständighet och ett mod i sitt konstnärskap som än idag påminner oss om vad som är viktigt inom konsten och vad som inte är det. Vad väljer du pjäs eller filmmanus? Film och teater är väldigt olika konstformer. Teatern är oftast mer eftertänksam och trofast medan filmprocessen kan bli mer svajig och utsätts för fler påfrestningar från olika håll. Teatern är mer intellektuell och bottnar i en tydlig tradition, film är ju en relativt ung konstform vilket kan göra den kaxigare men också kanske lite mer... dumdristig ibland. En riktigt bra pjäs, vad innehåller den? Den driver en intressant tes om samhället samt väcker tankar och känslor som publiken inte hade väntat sig. En riktigt bra pjäs är både ett intressant idédrama och en emotionell chock. Micaela Gillenberg är PR-Koordinator på Dramaten. Läs mer om programmet för Bergman studio: bergmanstudio.se. KUNGLIGA DRAMATISKA TEATERN: REPERTOAR

16 Linn Ullmanns succéroman nu som teater, i regi av Pernilla August. Urpremiär 25 oktober! Linn Ullmann De oroliga Utan titel / Ohne Titel (Gunga fram / Vorwärtsschaukeln) av Maria Miesenberger. Pappan och dottern sitter med en bandspelare mellan sig. Planen är en gemensam bok. Men åldrandet hinner ikapp pappan och samtalen blir oförutsägbara och splittrade. De oroliga är en lekfull och utforskande roman om ett barn som inte kan vänta med att växa uppoch om två föräldrar som helst vill vara barn. En berättelse om minnen och glömska och alla historier som utgör ett liv. Romanen blev en internationell publik- och kritikersuccé och har nu dramatiserats av Karen-Maria Bille till en pjäs för tre kvinnoroller. Pernilla August är skådespelare och regissör. Hon har regisserat hyllade filmer som Svinalängorna (2010), Den allvarsamma leken (2016) och den danska tv-serien Arvingarna som sänts på SVT. Med De oroliga debuterar hon som teaterregissör. Dramatisering: Karen-Maria Bille. Regi: Pernilla August. Medverkande: Anita Ekström, Rebecka Hemse, Ingela Olsson. Plats: Lilla scenen. FÖR FULLSTÄNDIG INFORMATION OM UPPSÄTTNINGARNA, SE SIDORNA OCH DRAMATEN.SE 29

17 Jag var hans barn och hennes barn, men inte deras barn, det var aldrig vi tre; när jag bläddrar igenom högen av bilder som ligger på bordet framför mig, finns inga fotografier av oss tre tillsammans. Hon och han och jag. Den konstellationen existerar inte. Ur Linn Ullmanns roman De oroliga från För mig är De oroliga en berättelse om längtan, men också om konsten att ta avsked när man måste. Dottern försöker förstå tillblivelsen av sitt liv, hon vill bli vuxen och försöker sortera minnena och lägga dem på den plats där de hör hemma. Men när vi minns, hur mycket är sanning och hur mycket är dikt? Pernilla August, aktuell som regissör för De oroliga. KUNGLIGA DRAMATISKA TEATERN: REPERTOAR FÖR FULLSTÄNDIG INFORMATION OM UPPSÄTTNINGARNA, SE SIDORNA OCH DRAMATEN.SE 31

18 Sofia Jupither sätter upp Hamlet med Adam Lundgren i titelrollen! Premiär februari 2019 på Stora scenen! William Shakespeare Hamlet Adam Lundgren debuterar 2019 på Dramaten i rollen som Hamlet. Regissören Sofia Jupither har arbetat på de största teatrarna i Norden och har regisserat urpremiärer av såväl Lars Norén (Skalv och Fragmente på Folkteatern i Göteborg, samt och Vintermusik på Kulturhuset Stadsteatern) som Jon Fosse (Svevn på Nationatheatret i Oslo). Bland hennes mer uppmärksammade uppsättningar märks Ibsens Gengångare på Kulturhuset Stadsteatern 2010 och Lille Eyolf, som blev en stor succé på Nationaltheatret i Oslo Hon har också regisserat operan Salome på Kungliga Operan. På Dramaten regisserade hon senast Frun från havet och tidigare I lusthuset och Tigern. Hon driver sedan 2015 det fristående teaterkompaniet Jupither Josephsson Theatre Company tillsammans med Ulrika Josephsson.Hon tilldelades 2014 Svenska Dagbladets Thaliapris. Adam Lundgren är skådespelare och fick sitt stora genombrott 2013 i tv-serien Torka aldrig tårar utan handskar av Jonas Gardell och i filmen Känn ingen sorg, baserad på Håkan Hellströms musik och sångtexter. Han var senast aktuell i den populära tv-serien Vår tid är nu, På Göteborgs Stadsteater har han bl.a. medverkat i Faust, Gösta Berlings saga och En handelsresandes död. Regi: Sofia Jupither. Medverkande: Adam Lundgren m.fl. Plats: Stora scenen.

19 För att upptäcka mänsklighetens fundamentala problem, måste jag fråga mig själv vad mitt eget fundamentala problem är, vad min obotliga rädsla är. På så sätt upptäcker jag bokstavligen allas problem och rädslor. Det är den sanna vägen till mitt eget mörker, till allas vårt mörker, som jag försöker dra fram i ljuset. Ett konstverk är ett uttryck för en okommunicerbar verklighet som man försöker kommunicera och som ibland faktiskt kan kommuniceras. Det är både dess paradox och dess sanning. Eugène Ionesco i The Observer (1958). Bilden nedan föreställer The Protest (2013) av Carl Hammoud. En replika av Hammouds The Protest kan ses i The Square (2017) av Ruben Östlund. En tragisk fars med Johan Ulveson och Kicki Bramberg. Premiär 11 oktober! Eugène Ionesco Stolarna Dörrklockan ringer. Till Gubben och Gummans glädje och förvåning börjar de imaginära gästerna att komma. Stolar plockas fram. Dörren ringer igen. Och igen. I takt med att de osynliga gästerna ramlar in plockas stolarna fram. Alla är här och nu väntar de bara på vältalaren som ska förmedla Gubbens budskap. För en lite mer professionell touch. Ionesco själv kallade Stolarna för en tragisk fars. Det är en av efterkrigstidens verkliga klassiker och ett av de främsta exemplen på den absurda teatern. Den har satts upp på Dramaten tidigare, då i regi av Alf Sjöberg och Allan Edwall och Gertrud Fridh i rollerna som Gubben och Gumman. I all sin absurdism behandlar den djupt mänskliga teman som ensamhet, åldrande och livets slut. Regisserar gör Tobias Theorell, som senast satte upp Anna Karenina på Dramatens stora scen förra året. Tidigare har han bl.a. regisserat Figaros Bröllop och De stora vidderna på Dramaten. Regi: Tobias Theorell. Medverkande: Kicki Bramberg, Johan Ulveson. Plats: Målarsalen. KUNGLIGA DRAMATISKA TEATERN: REPERTOAR FÖR FULLSTÄNDIG INFORMATION OM UPPSÄTTNINGARNA, SE SIDORNA OCH DRAMATEN.SE 35

20 Ur Faust: Vart kan du inte leda den som tror att ondskan alltid finns nån annanstans? Urpremiär 15 november! Jens Ohlin och Hannes Meidal Faust Skådespelaren och operasångaren Frida Österberg medverkar i Faust. Dramatikerduon Jens Ohlin och Hannes Meidal har skapat en rad uppmärksammade föreställningar, som med avstamp i klassiker blivit högaktuella fristående verk. Deras nyskrivna Hamlet på Teater Galeasen (i samarbete med Dramaten) 2017 blev en succé och belönades med två av svensk teaters tyngsta priser: Thaliapriset och Svenska Teaterkritikers Förenings Teaterpris. Nu har de skrivit en ny Faust en mardrömslabyrint på versfötter, om viljan att lysa upp bland livets och konstens skuggor, se sitt eget ansvar i ögonen och utrota ondskan, en gång för alla. Regi: Jens Ohlin. Medverkande: Thérèse Brunnander, Ana Gil de Melo Nascimento, Per Mattsson, Hannes Meidal, Razmus Nyström, Frida Österberg. Plats: Elverket. FÖR FULLSTÄNDIG INFORMATION OM UPPSÄTTNINGARNA, SE SIDORNA OCH DRAMATEN.SE 37

21 3frågor till dramatikerduon Hannes Meidal och Jens Ohlin, aktuella med Faust. Hannes Meidal och Jens Ohlin har i över tio år framgångsrikt samarbetat kring en rad uppsättningar och tillsammans belönats med bland annat SvD:s Thaliapris och Svenska Teaterkritikers Förenings Teaterpris. I höst tar de sig an Faust. Ni utgår ofta från befintliga pjäser som ni bearbetar eller helt skriver om. Vad letar ni efter när ni väljer material? Vi letar efter klassiska verk som tematiskt berör den problematik vi själva för tillfället är upptagna av. I Strindbergs Marodörer såg vi en tacksam utgångspunkt för att gestalta en manlighet som förlorar mark och tolkningsföreträde. Hamlets upplevelse av att tiden är ur led korresponderade väl med vår egen mardrömslika känsla av att leva i en politisk verklighet där värderingar och sanningar ständigt tycks vara på glid. Under arbetet med Faust har vi varit intresserade av vårt förhållningssätt till det som är odiskutabelt ont det som är lätt att definiera som ont, när det väl har skett. Vad har lockat med Faust? Just idén om ondskan: vår uppriktiga vilja att fjärma oss från den, vår önskan att placera den utanför oss själva, vår dröm om att kunna utrota den, en gång för alla. Ni helrenoverade Hamlet inför uppsättningen på Galeasen förra året. Hur har ni tagit er an Faust? På ett ännu friare sätt. Vi skriver ett slags uppföljare till Faust, där det onda redan har skett. Hos oss är det istället Wagner Fausts unge lärjunge i Goethes pjäs som, efter Fausts död, försöker hantera konsekvenserna av sin läromästares pakt med Djävulen. Med Faust i färskt minne vill Wagner gå motsatt väg, rannsaka sig själv, förstå vad som lett henne till den position hon fått i arv av Faust vad hon eventuellt blundat för, vad hon bortsett från, vad hon låtit passera. Men om Wagner försäkrar att hon inte vetat om att hon var blind hur ska hon då kunna veta att hon nu är seende? Var hittar vi det onda? Och hur fan ska vi få bort det? Camilla Almqvist Terán är redaktör på Dramaten. KUNGLIGA DRAMATISKA TEATERN: REPERTOAR FÖR FULLSTÄNDIG INFORMATION OM UPPSÄTTNINGARNA, SE SIDORNA OCH DRAMATEN.SE 39

22 Mary Page Marlowe jobbar som revisor. Hon har två barn. Hon är gift. Hon är skild. Hon är arg och hon är glad. Inget speciellt med henne. 3frågor till regissören Alexander Mørk-Eidem, aktuell med Mary Page Marlowe. Regi av Alexander Mørk-Eidem. Av Tracy Letts, senast aktuell på Dramaten med En familj August: Osage County. Det är inget speciellt med Mary Page Marlowe, varför vill du berätta hennes historia? Precis därför. Dramatiken sysslar ofta med människor som lever storslagna liv, skarpa öden som är större och längre bort från vanliga människors verkligheter. Jag har alltid varit mer intresserad av det vardagliga. För mig är det mer spännande att prata om människor som jag kan relatera till, någon jag känner igen mig i. Jag tycker nog bäst om de pjäser som inte berättar hur man ska leva, eller varför man lever. De som bara visar hur krångligt livet kan vara ibland. Kan du känna igen dig i henne? Ja, jag har gjort mycket av det hon gjort. Berättat för ett barn om en skilsmässa, exempelvis. För mig väcker pjäsen samma känsla som jag fick när jag läste Karl Ove Knausgårds Min kamp. Genom hans berättelse kom jag ihåg dofterna i skogen bakom huset jag växte upp i. Varför minns jag det? Är jag samma person nu som då? Hur hamnade jag här? Blir det ett stort livsepos på Stora scenen? Ja, en vanlig människas livsepos. Det är fint att sätta henne på Stora scenen, istället för en klassisk hjältinna eller kung, en vanlig människa bland allt guldet. Som när Marcel Duchamp sätter in en pissoar på ett museum. Det annars så vardagliga objektet blir till konst. Premiär 6 december på Stora scenen! Mimmi Fristorp är PR-chef på Dramaten. Mary Page Tracy Letts Marlowe Mary Page Marlowe är en alldeles vanlig människa. Vad nu det vill säga. I Alexander Mørk-Eidems uppsättning framförs ögonblicksbilder ur hennes liv. Svåra situationer varvas med lyckliga, viktiga med till synes oviktiga. Handlingen hoppar fram och tillbaka, som om den bläddrades fram ur ett fotoalbum. Rollen som Mary Page Marlowe görs av flera skådespelare i olika åldrar. Omständigheter och infall väver ett porträtt av en människa som funderar på vem hon egentligen är. Och varför det blev som det blev. Mary Page Marlowe är en nyskriven pjäs från 2016 av Pulitzer-prisade Tracy Letts som nu får Sverigepremiär. Regi: Alexander Mørk-Eidem. Plats: Stora scenen.

23 Unga Dramaten riktar sig speciellt till dig mellan 0 och 19 år, men alla åldrar är välkomna! Läs mer på sidorna Stora berättelser för de minsta. Jo, visst. Fast snarare. Stora berättelser för de stora känslorna. Först ut i Unga Dramatens serie Unga klassiker är Den lille girige i regi av Ada Berger, Unga Dramatens konstnärliga ledare. Urpremiär 25 oktober! Ada Berger, extremt fritt efter Molière. Den lille girige Han heter Harpagon, Molières ha-galna huvudkaraktär i komedin Den girige. Hur gammal är han? Jag tänker att han är tre år. Han är tre år och sitter i en sandlåda med spaden i handen. Han håller hårt i sin spade. Att ge bort den är lika svårt som att ge bort en hand. Att vara förälder till en två-treåring är att ständigt öva detta: att ha, att ge, att dela. I treårsåldern är girighet som tema verkligen brännande aktuellt. Därför blir Den lille girige en pjäs för alla två-treåringar. Små barn, som kämpar med lusten att äga allt och den gryende insikten om att det mänskliga begäret aldrig kan bli fullt ut tillfredsställt. Regi: Ada Berger. Plats: Lejonkulan. Läs mer om Den lille girige på sidan 64. Pjäs nummer två i klassiker-serien blir Lilla Svansjön i regi av Claire Parsons, med premiär 30 november, läs mer på sidan 67. FÖR FULLSTÄNDIG INFORMATION OM UPPSÄTTNINGARNA, SE SIDORNA OCH DRAMATEN.SE 43

24 4frågor till Rakel Benér Gajdusek som spelar Prissie i Det sista barnet. Är du bra på att ljuga? Jag är en riktig lögnerska. Jag VAR en mästerljugare, en lurendrejare! Det är viktigt för mig att hålla mig till verkligheten i dag med mina barn, förutom när vi leker. Men jag höll en lögn igång under hela min lågstadietid: att Michael Jackson var min balettlärare. Hela klassen trodde på det och jag kunde inte sluta hitta på historia efter historia. Jag trodde att jag var helt ointressant om jag inte ljög. Kommer du ihåg när du kände dig vuxen för första gången? Egentligen inte förrän jag födde mitt första barn! Och knappt då för då la sig alla i; gör si gör så, inte så Rakel, såhär!. Kanske först nu med två barn kan jag känna att det är mitt ansvar att vara vuxen och mogen. Jag är lillasyster och har alltid haft känslan av att jag är den lilla, den som behövts ta hand om. Hur var du som tonåring? Odräglig. Utagerande och olycklig och osäker, otillräcklig. Det var otroligt smärtsamt att vara tonåring! Alla normer och all skam. Jag fick mens när jag var 11 år, det var en katastrof. Har du bråkat med en kompis någon gång? Flera tusentals gånger. Det är jag inte rädd för även om det är jobbigt, det fördjupar relationerna att bråka. Jag har precis försonats med en gammal vän som jag håller av väldigt, det gläder mig så och vi är mycket, mycket nära. Erik Gripenholm är redaktör på Dramaten. Jörgen Dahlqvist Ur Det sista barnet: Det var en helt vanlig dag och solen sken och ingenting är mitt fel. Egentligen. För jag ville inte att det skulle bli så här. Urpremiär 26 augusti under Bergmanfestivalen! Det sista barnet En dag kommer Prissie till skolan och möts av att hennes bästis Rickie sitter och dricker kaffe med de äldre tjejerna i kafeterian. Och inte nog med det. Hon har andra kläder på sig. Och inte nog med det. Hon säger: jag blev vuxen igår. Det är katastrof. Inte konstigt att Prissie blir arg och att Rickie råkar ramla in i hennes knytnäve och att hon springer sitt snabbaste över skolgården och träffar Döden, Harry Potter och Riddar Kato och ger sig ut på äventyr för att störta vuxenvärlden. Det sista barnet är en flickas egna redo- görelse av en chockartad händelse, där verklighet snart blandas med fantasier. Inspirerad av allt från Don Quijote till Det sjunde inseglet. Regisserar gör Erik Holmström, känd för hyllade dockteaterföreställningar på Malmö Dockteater. Det sista barnet är den andra fristående delen i Flickland-trilogin, skriven av Jörgen Dahlqvist. Regi: Erik Holmström. Medverkande: Rakel Benér Gajdusek. Plats: Lejonkulan.

25 Snart kommer Barbro Palm, Dino, Sara, Prästen, Polismästaren och förstås Lasse och Maja till Dramaten. LasseMajas detektivbyrå flyttar in på Dramaten. Urpremiär 18 oktober på Stora scenen! Jonna Nordenskiöld, efter en idé av Martin Widmark. LasseMaja och Hamletmysteriet Staden Vallebys museichef, Barbro Palm, är känd som en bestämd kvinna med stark vilja. Nu ska hon leda arbetet med att sätta upp Hamlet, pjäsernas pjäs, på Dramaten. Lyckligt ovetande har Dino, Sara, Prästen, Polismästaren och förstås Lasse och Maja bjudits in till samarbetet. Efter en hel del inledande förvirring börjar repetitionerna. Röstövningar blandas med premiärnerver och mitt i alltihop försvinner den oersättliga kronan som kungen själv har lånat ut! Men vem har tagit den? Och varför? Det blir ett nytt spännande fall för LasseMajas detektivbyrå att lösa mitt framför ögonen på publiken! Missa inte LasseMaja och Hamletmysteriet en klurig föreställning som räknar med att publiken har gnuggat geniknölarna ordentligt! Ett samarbete med Blixten & Co. Sverigeturné hösten Regi: Jonna Nordenskiöld. Medverkande: David Arnesen, David Book, Hulda Lind Jóhannsdóttir, Per Svensson, Tiril Wishman Eeg-Henriksen. Plats: Stora scenen. FÖR FULLSTÄNDIG INFORMATION OM UPPSÄTTNINGARNA, SE SIDORNA OCH DRAMATEN.SE 47

26 I speak what I see av Penelope Slinger. Läs mer om Lauras läppar på sidan 66. Ur Malin Axelssons dagböcker från tonåren: DET FÖRSTA SOM FANNS I MITT HUVUD NÄR JAG VAKNADE VAR DU DU HAR BLIVIT EN SJÄLVSTÄNDIG DEL AV MIN HJÄRNA NU FÖRSVINNER DU OCH ALLA ANDRA IVÄG TILL SKOLAN ELLER JOBBET FÖR ATT HALVDÖ HUR LÄNGE SKA JAG KÄNNA MIG SÅ DÅLIG I SJÄLEN? JAG MÅSTE FÅ MITT LIV ATT BRINNA, BRINNA NU VARFÖR ÄR DU SÅ BRA? VARFÖR HAR JAG INGEN APTIT? VARFÖR GRÅTER JAG AV ATT TÄNKA PÅ DIG? VARFÖR SER DU MIG INTE? VARFÖR KAN JAG INTE NÅ DIG? ÄR DU LIKA RÄDD FÖR DIN SPEGELBILD SOM JAG? KOM NU KOM KOM ÄVEN I MORGON SKA JAG KANSKE VAKNA UTAN ATT RÅKA DÖ UTAN ATT RÅKA DÖ Urpremiär 31 januari 2019! Malin Axelsson Lauras läppar KUNGLIGA DRAMATISKA TEATERN: REPERTOAR FÖR FULLSTÄNDIG INFORMATION OM UPPSÄTTNINGARNA, SE SIDORNA OCH DRAMATEN.SE 49

27 Innan, under, efter och vid sidan av Dramaten. Dramaten Performance Lectures Performance Lectures, där kunskap förmedlas med teaterns verktyg, är ett format på Dramaten som arrangeras inom ramen för Dramaten&. Programmet rymmer även ett återkommande samarbete mellan Dramaten& och Nobel Center som tar sitt avstamp i olika forskares vardag. Ett nytt sätt att utforska och kommunicera vetenskap. I tider av urbanisering, ökade inkomstklyftor, migrationsströmmar och digitalisering krävs det mer av en teater än att spela föreställningar. Med samarbeten i nya format ger Dramaten& utrymme åt nyskapande scenkonst och scenkonstnärer om inte ryms inom teaterns ordinarie repertoar. Existentiella och konstnärliga möten äger rum i experimentella uppsättningar, debatter, poddar, konserter och bokcirklar. Dramaten& erbjuder såväl en introduktion till den stora scenkonsten som en fördjupning av Dramatens föreställningar. Läs mer på sidorna Under våren ger fysikern Ulf Danielsson en kosmisk och existentiell Performance Lecture om universum, i regi av Tobias Theorell. I Musik för en no go-zon möts hiphop-producenten Salla Salazar, professorn i kulturgeografi Irene Molina och regissören America Vera-Zavala, i en iscensatt föreläsning om musik och förorter. Debatten om förorten har brutaliserats på ett helt extremt sätt den senaste tiden. Nu pratar till och med mainstream-politiker om att sätta in militären. Det är viktigare än någonsin att berätta parallella historier, säger America Vera-Zavala. Performance Lecture: Musik för en no go-zon 8, 9, 15 och 16 maj. Performance Lecture: Om universum 30 maj. I samarbete med Nobel Center.

28 Konserter 2018 sätter Dramaten fart på mötet mellan musik och scenkonst med ett större konsertprogram än någonsin tidigare. Peter von Poehl, Mwuana, Niki & The Dove, Uje Brandelius och Rebecka Törnqvist, är några av artisterna som intar Dramatens scener under våren. En konsert på Dramaten ska vara något annat än en konsert någon annanstans, konserterna ges i scenograferade rum, med skådespelare eller moderna dansare som delar scenen med artister och musiker. Utformningen varierar beroende på hur artisten väljer att använda teaterns verktyg, men mer än bara konsert blir det alla gånger, säger Helena Seth, programansvarig för Dramaten&. Niki & The Dove Tigern och svanen är ett konsert- och dansverk i samarbete med Kungliga Baletten. Spelningen den 22 och 23 maj på Lilla scenen kommer att följa ett abstrakt narrativ och göra nedslag i hela Niki & The Doves katalog, samt innefatta musik som de inte framfört live tidigare. José González ger den 16 september en unik konsert på Dramatens stora scen, med kammarorkestern The String Theory, en experimentell kammarorkester med rötter i både Berlin och Göteborg.

29 Följ oss på sociala medier! Följ Dramaten på Instagram, Twitter, YouTube och Facebook. Mat och dryck Välkommen till barerna och restaurangerna som ligger vid Dramatens scener! Läs mer på: dramaten.se/restauranger. Dramatenbaren Ny restaurang med livescen i Dramatens gamla biljettkontor. Här erbjuds en avslappnad mötesplats i unik miljö med musik, cocktails och vällagade och säsongsbetonade mellanrätter. På scenen blir det såväl jazz som teater, läsningar och samtal. Lunchbuffé serveras måndag till fredag! Dramatenterrassen Terrassen har ett av Stockholms bästa lägen, med sol från tidig morgon till sen kväll och med utsikt över Nybroviken och Strandvägen. Upplev Stockholm från ett annat perspektiv under lunch, after work eller när DJ:s tar med dig in i Stockholmsnatten. Öppet under vår och sommar. Restaurang Frippe Restaurangen är döpt efter Dramatens uppförare Gustav "Frippe" Fredriksson men kallas ibland även för Dramatens bakficka. Här finns en genuin brasserikänsla som passar både för att ta en cocktail, en after work med kollegorna eller en middag med vänner och familj. Paulikafét En trappa upp i Dramatenhuset hittar du Paulikafét. Kafét har fått sitt namn efter konstnären Georg Pauli som målat de enorma väggmålningarna i det unika runda rummet. Den omtyckta lunchbuffén serveras numera i Dramatenbaren. Brasserie Elverket En livlig restaurang med mat som kallas modern europeisk med inspiration från världens alla hörn. Restaurangen har av tidningen Gourmet utsetts till en av de 199 bästa restaurangerna i Sverige. Teaterbesök Ska du se en föreställning? Då finns det ännu fler serveringar att välja bland. Marmorfoajén: bakverk, snittar och något gott i glaset välkommen till Marmorfoajén som öppnar en timme innan föreställningen. I pausen: i anslutning till samtliga scener erbjuds försäljning av dryck och lättare förtäring i pausen. Ser du en föreställning på Stora scenen? Då kan du förbeställa till pausen. Beställningar görs i baren i Marmorfoajén från och med en timme innan föreställningens start. Även på Elverket kan du förbeställa till pausen, det gör du från baren i foajén. KUNGLIGA DRAMATISKA TEATERN: REPERTOAR

30 Nanna Blondell och Bahar Pars medverkar i Persona, persona, persona. Ingrid Thulin och Erik Hell i Ingmar Bergmans tv-film Riten (1969). Riten har premiär på Bergmanfestivalen 2018, i regi av Emil Graffman.