Yttranden vid Riksteaterns kongress i Norrköping den 4-6 maj 2007

Transkript

1 Yttranden vid Riksteaterns kongress i Norrköping den 4-6 maj 2007 FREDAGEN DEN 4 MAJ Inledning Uppträdande av Sirqus Alfon. 1 Kongressens öppnande (föredragningslistans punkt 1) Inledningstal Lena Sandlin, Riksteaterns ordförande: Teatervänner, kongressombud, gäster, åhörare, kulturministern, välkomna till Norrköping, välkomna till Louis De Geer-hallen och välkomna till Riksteaterns kongress Jag skulle vilja börja med att tacka er alla för en fantastisk mandatperiod. Riksteaterrörelsen fortsätter att växa. Idag är vi nära medlemmar. Under den här mandatperioden har Riksteatern fått nya medlemmar. (Applåder) Under 2006 nådde vi sammanlagt som producent, arrangör och förmedlare en publik på mer än besökare, och sett ur ett tioårsperspektiv så har Riksteatern haft en konstant publikökning, och jämför vi sedan 1997 så har nära nog en fördubbling skett. Och det är tack vare ert arbete ute i föreningarna. Det är alla ni eldsjälar som har gjort detta med ert engagemang och er tro på kulturens kraft i samhället. En stor applåd för ert arbete. (Applåder) I år har vi fler ombud på kongressen än vi någonsin har haft tidigare. Vi är 230 ombud här i dag i Norrköping. Vid förra kongressen i Gävle var vi 180 ombud, så Riksteatern är i allra högsta grad en levande folkrörelse. Under den senaste mandatperioden har vi fokuserat på och vi har förberett för morgondagens Riksteater. Under kongressen i Gävle startade vi tillsammans ett förändringsarbete med utgångspunkt i folkrörelsen och i den demokratiska rätten att alla ska ha möjlighet att se en varierad repertoar av scenkonst. Inför den här kongressen föreslår styrelsen att vi ska jobba vidare i den andan och med fokus på delaktighet och på mångfald. Vi kan se att samhället och omvärlden förändras på många sätt och i en allt snabbare takt. Vi lever i en global och mer gränslös värld. Det innebär att kulturen också är global och gränslös. Kulturen stannar inte vid ett lands gränser. Som folkrörelsemänniskor så vet vi ju alla att delaktighet, det är hjärtat i en folkrörelse. Det är genom delaktighet som engagemang föds, stärks och utvecklas, och eftersom vi vill och ska vara en levande folkrörelse så måste delaktighetsperspektivet ständigt utvecklas inom Riksteatern. Vi måste bli skickligare på att förverkliga våra medlemmars önskemål och vi måste lyssna bättre till de olika behov som finns ute i vårt land. Det är medborgarnas behov som ska vägleda besluten om inriktningen och det är arrangörernas behov som ska vägleda besluten - 1 -

2 om de praktiska förutsättningarna. I stället för att vara lika för alla så vill vi ta tillvara regionernas specifika förutsättningar. Det ser ju så olika ut i vårt avlånga land. Vi vill på ett bättre sätt anpassa oss till de olika behov och förutsättningar som finns. Vi i styrelsen har en övertygelse om att när vi nu lämnar den förvaltande strukturen och börjar arbeta med utvecklingsorienterade projekt, då kan vi snabbare fånga upp de förändringar vi kan se i vår omvärld. Teatervänner, jag är jättestolt över var vi är idag, men jag vet att vi kan ännu bättre. Vi kan möta ännu fler människor än vad vi gör idag. Jag vill se en Riksteater som möter de delar av samhället som ännu inte syns hos oss, och jag hoppas och tror naturligtvis att ännu fler vill vara en del av Riksteatern. Vi kan och vi ska öka mångfalden, både bland Riksteaterns medlemmar och naturligtvis i vårt utbud. Kulturen har ju en stor betydelse för demokratin, för förståelsen och för delaktigheten i ett samhälle. Kulturen den skapar vår identitet. Kulturens uttryckssätt bör genomsyra samhällets alla verksamheter. Teater och scenkonst erbjuder ett mångfasetterat uttrycksmedel för både avsändare och mottagare, ett samspel mellan teater och publik som aktiverar och som engagerar. Publiken är ju medskapande i ögonblicket. På teatern kan vi föra dialog, den dialog som krävs för att vi ska förstå och respektera andras perspektiv än vårt eget. Kulturen är ett verktyg och scenkonsten ska vara en mötesplats för alla människor. Genom människors engagemang, delaktighet och ideella arbete inom Riksteatern kan vi spela en roll och vi kan vara en pådrivande kraft i det ständigt pågående byggandet av demokratin. Nu står vi i startgroparna för den här kongressen och vi kommer att ha många olika uppfattningar under de här dagarna, och det är bra. Jag tycker det är jättebra, för det är ju så att när olika åsikter bryts mot varandra, det är då utvecklingen kommer, det är då utvecklingen går framåt. Och så länge vi debatterar med respekt för varandra och respekt för varandras åsikter och erfarenheter, då kommer vi också att kunna fatta alla de nödvändiga beslut som krävs för att Riksteatern ska ha de allra bästa förutsättningarna för framtiden. Riksteaterns uppdrag i dag 2007 är precis detsamma som vid starten Uppdraget är att oavsett var du bor i landet ska du ha bra möjligheter till scenkonst. Det uppdraget, teatervänner, det står sig fortfarande, och med dessa ord så förklarar jag Riksteaterns kongress 2007 för öppnad. (Applåder) Nu har jag den stora äran att presentera Sveriges kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth. Varsågod Lena. (Applåder) Tal av kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth Kära vänner. Jag kan börja med att instämma i det eller mycket av det som Lena sa och en del kommer jag kanske att återkomma till i mitt eget tal. Jag är väldigt glad över att få vara här och att ha fått chansen att kan vi säga invigningstala, åtminstone vid Riksteaterns kongress och det högsta beslutande organet för en teater som enligt web-sidan är världens största. Så kan man kanske uttrycka det. Hur som helst så är Riksteatern en världsunik teater, en folkrörelse, precis som Lena sa, i hela Sverige och det ska den också förbli. Därför är jag extra glad när jag hör att ni har fått nya medlemmar. För medlemmarnas engagemang, - 2 -

3 ur de cirka 250 ideella riksteaterföreningarna, är ju grunden för hela verksamheten och det är där som också arbetet med att utveckla formerna för hur Riksteatern ska verka ständigt pågår. Verksamheten växer och kongressen, det vill säga alla ni som har samlats här i dag för att under tre dagar diskutera, bryta åsikter och fatta viktiga beslut, har ett stort ansvar för ni ska vägleda Riksteatern in i framtiden, rita en karta över hur Riksteatern ska arbeta under de kommande åren. Ser vi bakåt, nu kommer det också litet siffror här, så är resultaten goda. Riksteaterkonsulenterna och de lokala riksteaterföreningarna har under fjolåret medverkat till att riksteaterrörelsen genomfört scenkonstarrangemang, antingen som producenter, arrangörer eller distributörer för en publik, som Lena sa, på totalt cirka 1,1 miljoner människor. Av dem så är barn och ungdomar. Det är imponerande, tycker jag. Riksteatern har alltså en fortsatt stor publik och en stor spridning av föreställningar över hela landet, i alla län på sammanlagt 220 orter. Nu blir det inte fler siffror just här. Tillgängligheten, barn- och ungdomsperspektivet, mångfalden finns här och det internationella perspektivet. Grattis vill jag säga till Riksteatern, till dess ledning, styrelsen och framförallt till er Riksteaterns ägare. Sedan över till en del av det som är kulturpolitik. Under den senaste tiden så har ju regeringens kulturpolitik rannsakats, det vet ni. Dagar har räknats och ställts mot beslut som har fattats. Det har varit en otålighet över förväntade och efterlängtade beslut som har präglat den här debatten, och den förstår jag och jag delar också den här otåligheten efter 12 år i opposition. Vi vill naturligtvis också göra avtryck. Samtidigt ska vi komma ihåg att kulturpolitiken kanske är ett av de politiska områden, där skillnaden mellan traditionell höger och vänster ändå är minst. Det är något att bära med sig när man också talar om otålighet. Så otåligheten kan ju också ses som ett uttryck för att man är rädd för att vi ska förändra. Det kommer vi att göra, men syftet är att stärka kulturen och låta kulturen bli synlig även inom andra samhällsområden. Jag tror det är oerhört viktigt. Det är en stark svensk ekonomi som redovisas i vårpropositionen för Situationen kunde knappast vara mer glädjande. En stark ekonomi är ju också förutsättningen för regeringens absoluta ambition att både behålla sunda offentliga finanser, samtidigt som vi kan satsa på prioriterade områden. Och med de förslag som presenterats i vårpropositionen på mitt ansvarsområde, det vill säga kulturen, så visar regeringen också med all önskvärd tydlighet att kulturpolitiken är prioriterad. Det är sällan, säger man på departementet, som vårpropositioner har givit så många besked till just kulturlivet. Från och med nästa år så kommer kulturbudgeten att öka med åtminstone 150 miljoner för åren 2009 och 2010, på kultursektorn ytterligare 70 respektive 55 miljoner kronor. De här satsningarna ligger väl i linje med den ambitionsnivå för kulturpolitiken, som jag vid olika tillfällen givit uttryck för under det halvår som jag hunnit vara kulturminister. Och att jag ser barns och ungas rätt till kultur som en huvudfråga för kulturpolitiken, hoppas jag är väl känt vid det här laget. Jag vet att kultur är viktig för barns och ungas utveckling och för förståelsen för omvärlden. Det har vi inte råd att slarva bort, för kultur är möten, inte bara med andra utan också med sig själv. Trygga barn som känner sig hemma i sin historia och i sin kultur, utvecklar också en förmåga att förstå och leva sig in i andras villkor och värderingsgrunder och det här tror jag är viktigare nu än någonsin

4 Nu tar också regeringen tydligt ställning i den här frågan. Redan tidigare har vi beslutat att öka stödet till de fria grupperna med inriktning på just barn- och ungdomskultur. Vi behåller fortsatt fri entré för barn och unga på våra statliga museer och nya övergripande mål att integrera ett barnperspektiv till samtliga institutioner inom kulturområdet, som syftar till att öka barns och ungdomars möjligheter till delaktighet och inflytande. Den andra visionen eller målet kan man säga för alliansens kulturpolitik är att värna och vårda kulturarvet. Vår förståelse för omvärlden bygger på detta och att vi kan förmedla det till framtiden. Att på olika sätt trygga det som jag gärna kallar våra minnesnycklar, vårt kollektiva minne, är skulle jag säga en avgörande fråga för vår tid, och det är mot den bakgrunden man också ska se förslaget om den tvååriga förlängningen av de så kallade accessmedlen. För de som inte känner till det, för det är inte alla som gör, så handlar access om tillfälliga pengar, egentligen ett kombinerat arbetsmarknads- och kulturprojekt för att bevara våra kulturskatter. Det handlar om vård, underhåll, dokumentation på museer, bibliotek och arkiv, men även inom teatervärden där behoven sammantaget är väldigt stora. Under 2008 och 2009 så kommer de institutioner, som nu arbetar med att bevara kulturskatter, också få en rimlig tid att avsluta viktiga projekt. Den här accessatsningen som inleddes av den tidigare regeringen skulle egentligen ha upphört i och med detta år. Jag vill också, Lena var också inne på detta, att det ska återspeglas i kulturlivet att vi numera tänker och lever internationellt i ett globalt samhälle. Men internationellt tänkande behöver inte alltid betyda andra sidan jordklotet. Ibland finns världen och mångfalden på betydligt närmare håll än så. Mångfald betyder för mig också valmöjligheter. Det är viktigt att vi har en bredd att välja från när det gäller kulturutbudet, vad vi vill göra och vad vi vill uppleva. Alla gillar inte samma saker. Vi måste kunna få välja själva. Jag vill att målen eller ribban om man så vill ska ligga högt, väldigt högt för vad vi kan uppnå inom kulturlivet, för att vi ska få en större bredd och en större mångfald i alla bemärkelser. Och det är också mot den bakgrunden som regeringen nu inledningsvis avsätter ytterligare 10 miljoner kronor per år fram till 2010 för att öka internationaliseringen och mångfalden i kulturlivet. Annars har höstens stora fråga som ni vet handlat om arbetsmarknadspolitiken. Regeringen gick till val på och vann valet på att det måste bli fler jobb, att ungdomsarbetslösheten måste minska, att rehabiliteringen måste bli bättre. Vi kan ju inte ha fler förtidspensionärer än företagare i Sverige och så är det i dag. Vi måste komma åt diskrimineringen i arbetslivet, sänka trösklarna så att fler inkluderas i arbetslivet liksom få sänkta skatter, framförallt för lågoch medelinkomsttagare, så att det blir mer pengar kvar i plånboken för de egna prioriteringarna. Den här strävan är gemensam för alla sektorer, inte vår undantagen. Individen och konsumenten ska ha större möjlighet att göra egna val med färre pekpinnar och det gäller inte minst inom kulturpolitiken. Samtidigt så är ju arbetsmarknaden för kultursektorn och kanske främst för scenkonsten väldigt speciell med frilansande kulturskapare som dominerar bilden. Jag har träffat företrädare för dem flera gånger i olika sammanhang och de har då ofta framfört sin oro för de konsekvenser, som de tror att den nya arbetsmarknadspolitiken kommer att få. Den här utvecklingen följer vi noga men jag tycker inte, det har jag sagt i flera sammanhang och det kommer jag att fortsätta att hävda, att arbetsmarknadspolitiska instrument, läs in a-kassan, är lösningen på den oron. Från och med 2008 så väljer vi, och det har ni säkert sett i tidningarna, i alliansregeringen att i stället bygga ut den så kallade alliansmodellen med 30 miljoner kronor. Det är en ökning från den nuvarande nivån med 150 procent, och utbyggnaden innebär att den så kallade tredje anställningsformen också kommer - 4 -

5 att inkludera musiker. Jag hoppas också att under året kunna komma tillbaka med ytterligare förslag som ska öka kulturskaparnas möjlighet att bättre kunna leva på sitt eget arbete. Så tillbaka till er här och Riksteatern. Jag har förstått att det pågår ett viktigt förändringsarbete här för att möta de skiftande behov, som finns och som alltid kommer att finnas i en folkrörelse som lever och ska vara i en ständig förändring. Trots att det ideella arrangörsnätet enligt Riksteaterns redovisning lär arbeta mer effektivt än på länge, så behövs det en förstärkning på olika sätt genom kompetensutveckling, genom samarbete med näringslivet eller för att växla över till en annan finansiering som Riksteatern själv säger. Tack vare momsåterläggningen så har Riksteatern nu också möjlighet att inleda det stora förändringsarbete som krävs redan under det här året, vilket framgår av det budgetunderlag som vi har fått in till kulturdepartementet. Med dessa ord vill jag önska den kongress som samlats här i dag lycka till med de viktiga beslut som ska tas och det som ska vägleda styrelsen, den nya styrelsen som nu tar vid för en ny treårsperiod. Jag vet att ordföranden Lena Sandlin-Hedman som avgår kommer att tackas av senare här i dag. Det är glädjande för mig att kunna presentera att regeringen igår tog beslut om att utse en ny ordförande och en ny ledamot från och med den 1 juli 2007, som jag här kort kan beskriva. Ny ordförande blir Christer Malm. Om Christer Malm kan sägas att han är väl insatt i folkrörelsearbete och frågor som rör företagsledning och att han även har arbetat mycket med utvecklingsfrågor. Kulturen är mycket viktig för Christer Malm och att den också kommer så många till del som det över huvud taget går. Han har ett förflutet som VD i SBAB, Svensk Bostadsfinansierings AB, en bank på nätet, och som ordförande i volleybollförbundet. Han är nu ordförande i IT Ledarnas styrelse som är ett konsultbolag som arbetar med ledningsfunktioner i stora företag och organisationer och i ett ständigt förändringsarbete. Ny ledamot utsedd av regeringen, i styrelsen, blir Dilsa Demirbag-Sten, väl känd är jag säker på för Riksteatern, där hon också har arbetat. Och att hon har ett stort kulturintresse behöver jag knappast utveckla här. Hon är också väl känd för oss alla som flitig debattör i frågor som rör jämställdhet, hedersfrågor, integration, kvinnors rättigheter, i bland annat Expressen, Östgöta-korren, och Dagens Nyheter. Tack än en gång, och lycka till med det viktiga arbete ni har framför er. (Applåder) Lena Sandlin, Riksteaterns ordförande: Tack för de orden, Lena. Jag tycker att det är oerhört glädjande, att på de senaste kongresserna så har Riksteatern gästats av dåvarande och nuvarande kulturminister. Det måste vara ett bevis på att den verksamhet som vi bedriver, den är viktig, inte bara för oss utan för hela Sverige. Nu så skall jag presentera Norrköpings Teaterförening KariN, och det är Jesper Jaldeland som skall komma fram. Varsågod, Jesper. Kongressen hälsas välkommen till Norrköping Jesper Jaldeland, KariN: Ärade kulturvänner! Det är ett sant nöje att presentera Norrköping för er. Ni står här i mitt vardagsrum, kan man säga. Många tycker att det är litet stort och det kan kännas obekvämt, men jag ville inleda en dialog med er. Jag vill försöka etablera en kontakt med er under de här tre dagarna. Jag vet att tillsammans, i denna fantastiska stad med - 5 -

6 invånare, så kan vi få den här staden att blomstra ännu mer än vad den gör redan. Jag representerar en ganska liten förening i en stad som är ganska stor, som heter KariN, Kulturarrangörer i Norrköping. Vårt mål är att vara ett vardagsrum för alla människor. Det hoppas jag att Riksteaterns ambition är under kommande år också. En växande förening för alla människor. Tack, och hjärtligt välkomna hit. (Applåder) Gudrun Forsberg, Riksteatern Östergötland: Tack! När jag skulle gå upp hit så var det en styrelsemedlem som föreslog att jag skulle sjunga, eller, göra något roligt i alla fall. Men det är svårt att göra efter Sirqus Alfon och även svårt att göra efter Jesper, tycker jag. Jag håller mig till det jag tänkt säga, och säger välkommen till Östergyllen som är det litet mer poetiska namnet för den del av landet som ni befinner er i. Vi är jätteglada att Riksteaterns kongress har hamnat här. För egen del bor jag i Linköping och verkar där, och hade naturligtvis helst sett att ni hade kommit dit. Men jag får nöja mig med det här. Med de kongressperioder vi har och den indelning av landet som gäller nu, så får jag väl vänta år innan det blir Linköpings tur. Men, vi kan få vara här och njuta i Norrköping i ett fantastiskt industrilandskap som ni befinner er i, som jag hoppas ni kommer att hinna titta litet på. För hundra år sedan sjöd det av produktion och industri och massor med arbetare. I dag är det fyllt av kultur, humanism och utbildning. Det tycker jag är en fantastisk utveckling. Vi befinner oss också i den nordöstra delen av landets fjärde storstadsregion. Men vem kommer någonsin ihåg namnet på den som kom på fjärde plats? Men jag tror att ni kommer att minnas den fjärde storstadsregionen Linköping-Norrköping, därför att det var där som Riksteaterns kongress 2007 fattade en massa bra beslut och långsiktiga sådana. Än en gång, välkomna, och lycka till! (Applåder) Lena Sandlin, Riksteaterns ordförande: Då skulle jag vilja att Lars Hillerström kom upp på scenen. Lars är väl en sådan där kille som vi alla känner, tidigare vice ordförande i Riksteaterns styrelse, numera ordförande i Ullbergstipendiet. Det är alltså dags att dela ut de stipendierna. Jag lämnar ordet till Lars, varsågod. Utdelning av stipendier Lars Hillerström, ordförande Hans Ullbergs Stipendiefond: Tackar, Lena. Jag skall i alla fall göra något roligt. Jag skall dela ut pengar. Det är som att prya som kulturminister, Lena. Jag har det hedrande uppdraget att dela ut stipendier ur Hans Ullbergs Stipendiefond. Ullberg var som många utav oss minns Riksteaterns dynamiske chef mellan åren En trettioårsperiod där han kom att lägga grunden till den Riksteater, som vi förvaltar och utvecklar i dag. Under de trettio åren kom också Hans Ullberg att betyda mycket för svenskt teaterliv och kulturliv över huvud taget. De som minns Hans Ullberg minns också att han alltid i media gick under namnet Mister Riksteatern. När Hans Ullberg gick i pension, och det var 1988, så instiftade han en stipendiefond som sedan dess har delat ut 36 stipendier över - 6 -

7 åren, till ett sammanlagt värde av kronor. I dag kommer vi att lägga ytterligare sex stipendier till den listan, sex stipendier à kronor. Hans Ullbergs Stipendiefond har till ändamål att genom utdelning av stipendier premiera insatser i Riksteaterns anda inom det konstnärliga och organisatoriska området. Under den senaste kongressperioden så har den här fonden förvaltats utav mig, utav Mireille Bergenström, utav Erik Lindqvist, och med Barbro Ekdahl som ständig sekreterare. Vi har också till vårt arbete adjungerat den allestädes närvarande Helena Åsberg, som har varit till stor hjälp för oss. Nu till det väsentliga, nämligen stipendieutdelningen. Jag vill be den första stipendiaten att komma upp på scenen till mig. Hon heter Sandra Malmquist. (Applåder) Jag vill gärna läsa motiveringen långsamt så att alla hinner med. Sandra Malmquist har tilldelats ett stipendium på kronor ur Hans Ullbergs Stipendiefond. Sandra Malmquist har varit engagerad vid Riksteatern sedan Framför allt har hon varit verksam inom Unga Riks och spelat teater för barn och unga. Med stort mod och befriande humor har hon ambitiöst genomfört sina arbetsuppgifter oavsett rollernas storlek. Inte minst de senaste åren, då hon oförväget kastat sig ut, även i fysiskt krävande prestationer i Jens Österbergs omtalade uppsättningar, Packet och En hyllning till alla nyfikna. Sandra Malmquist är en god förespråkare för de idéer som Riksteatern står för, och genom sina insatser väl värd detta stipendium på kronor. Sandra får också ett diplom, inramat. (Applåder) Nu ett raskt steg ut i teaterföreningssverige. Då vill jag be Alexandra Runemalm att komma upp på scenen. (Applåder) Alexandra Runemalm har tilldelats ett stipendium på kronor ur Hans Ullbergs Stipendiefond. Motiveringen är som lyder. Varbergs Teaterförening är en stark och modig arrangör med en mycket aktiv styrelse. Ordförande är Alexandra Runemalm och hon leder föreningen på ett föredömligt sätt. Styrelsearbetet präglas av en öppen, demokratisk stämning. Ja, det är lätt att ta till en klyscha, som en enda stor familj. Varbergs Teaterförening har varit en del av dramakretsen sedan starten. Med självförtroende och goda idéer har man arrangerat en rad av så kallade svåra föreställningar. Till exempel bokade man en extra föreställning av Jelineks I Alperna, och lät den spelas för skolelever. Man bokade alla fyra föreställningar i Den polske rörmokaren. Det spelades och debatterades på gymnasieskolan, i kommunhusets café och på biblioteket. Hans Ullberg hade uppskattat detta engagemang, och Alexandra Runemalm är väl värd detta stipendium. (Applåder) - 7 -

8 Vi kan väl vända på det. Ni får gissa vem det är i stället. Jag ropar inte ett namn. Det är ungefär som, det blir så lätt, jag vet, det är ungefär som TV4 när man skall ringa in för 9:90 och svara på världens lättaste fråga, men ändå. Så här lyder motiveringen för det stipendium på kronor som jag nu skall dela ut. När han tog över ordförandeskapet i Kristianstad Teaterförening. - Han har inte ens rest sig än. Han måste vara trög i dag. (Applåder) När Jan Carlsson tog över ordförandeskapet i Kristianstad Teaterförening kom han som en frisk fläkt, och fick föreningen på fötter genom sitt engagemang och sitt oförtröttliga arbete. Han har också varit aktiv i Skånes Teaterförening och suttit som ledamot i Riksteaterns nationella styrelse sedan Han värnar om teaterföreningarna och har ett tydligt folkrörelseperspektiv. Han hittar ofta kreativa lösningar och tillför diskussionerna nya infallsvinklar. Jan är en glad, positiv människa som skapar en god stämning omkring sig. Ingenting är omöjligt och han är inte rädd för att hugga i när så behövs. Därför är han en god representant för Riksteaterns och Hans Ullbergs grundidéer. (Applåder) Det fjärde stipendiet tilldelar vi Emelie Bergbohm, från Gotland. Vill Emelie vara snäll och komma hit upp. (Applåder) Jag läser motiveringen Emelie, till det här stipendiet på kronor till dig ur Hans Ullbergs Stipendiefond. De många arrangörerna har under senare år fått en allt större genomslagskraft i riksteaterorganisationen, genom sitt arbete för ett ökat intresse för scenkonst bland unga. Emelie Bergbohm är verksam i föreningen TABLÅ, på Gotland, som hon också var med och startade. Hon är en mycket driftig och idérik tjej som förvaltar sina idéer till konkreta projekt. Hennes obändiga optimism och idoga kamp för att hemorten skall ha ett levande kulturutbud för ungdomar, måste obetingat ses som en lovvärd insats helt i Riksteaterns och Hans Ullbergs anda. Emelie! (Applåder) Det femte stipendiet i dag tilldelas Gudrun Johannesson. Gudrun! (Applåder) Jag tyckte det såg ut som om du var på väg ut genom dörren, Gudrun, men det hoppas jag att du inte var. Gudrun har också tilldelats ett stipendium på kronor. Jag läser motiveringen. Gudrun är sedan många år Riksteaterns ansikte utåt genom sitt arbete i växeln och receptionen, där hon tar emot såväl besökare som personal till teatern. Alltid vänlig, med osviklig känsla för service, alltid beredd att ge det lilla extra som får den besökande att känna - 8 -

9 sig välkommen och hemma i Riksteaterhuset. Gudrun tillhör den skara som arbetade tillsammans med Hans Ullberg. Hon är en ytterst god representant för den klassiska riksteaterandan. Gudrun! (Applåder) Ja, och så är det ett stipendium kvar. Då tänkte jag för omväxlings skull att vi gör så där som med Jan förut. Vi vänder litet på det så får ni gissa vem det är. Det är en hon. Hon handplockades av Hans Ullberg till Riksteatern. Mycket ung fick hon jobbet som vikarierande VDsekreterare. En lyckad rekrytering som ledde till fast anställning och arbete inom flera olika avdelningar på teatern, som sekreterare, turnéläggare, säljare, och så småningom producent. Marianne har en stillsam framtoning. Kom fram nu, Marianne! (Applåder) Marianne har en stillsam framtoning utan större åthävor, och med viss underfundighet utför hon sitt arbete med engagemang och stark pliktkänsla i ordets rätta bemärkelse. Som producent har hon administratörens organisationsförmåga och ekonomiska sinne. Samtidigt som hon möter regissörer, scenografer, skådespelare, och tekniker, med stor empati och konstnärlig känsla. Med sin positiva utstrålning är Marianne Sundquist en god förespråkare för de idéer som Riksteatern står för. Hon är väl värd detta stipendium. (Applåder) Jag föreslår att vi avslutningsvis ger samtliga sex stipendiater en riktigt, riktigt varm applåd. (Applåder) Lena Sandlin, Riksteaterns ordförande: Man har en sådan förmån att vara ordförande, för man får kramas så mycket. Hör ni, jag tänkte att vi skulle bryta för kaffe. Vi har inte gott om tid. Vi har litet drygt tjugo minuter på oss. Vi skall återsamlas för att bli inspirerade. Men under fikat, innan ni börjar gå, så vill jag uppmana er som är ombud och som ännu inte har valt utvecklingsområde till utskottsarbetet i eftermiddag att göra det nu medan ni springer och halvdricker er kopp kaffe. Då bryter vi och återsamlas Förhandlingarna ajournerades klockan och återupptogs klockan Lena Sandlin, Riksteaterns ordförande: Får jag då be kongressdeltagarna inta sina platser. Ja, då skall vi ha den stora förmånen att få bli inspirerade under en hel timme. Den inspirationen är det Karl-Erik Edris som står för. Rubriken är Tolkning av tidens tecken. Jag lämnar direkt ordet över till dig Karl-Erik. Varsågod! (Applåder) Karl-Erik Edris Tolkning av tidens tecken Karl-Erik Edris: Ja, god dag, god dag. Som ni ser har jag min handväska med mig. Den är mitt stöd i livet. Jag hade ju naturligtvis kunnat ta upp det jag tänkte ta upp redan innan, men det kan väl vara intressant för er att beskåda. Dessutom skall jag gå bort och hämta litet - 9 -

10 vatten. Jag menar, det måste väl ändå en talare ha, litet vatten. Skål och välkomna! Ja, vi får väl se. Här står det tydligen en dator, den hade jag inte. Fördelen med den här är att det inte lutar, så skall man ställa ett glas vatten på det här som lutar, så förstår ni hur det kommer att gå. Men den här lutar inte. Ja, jag tittar bara ut och ser hur ni mår. Jo, det är alltså jag som är Karl-Erik Edris. Nu har ni blivit utlovade inspiration här så jag tänker, fan hur skall det här gå om det lovas så där i förväg. Man börjar på en höjdpunkt och så sjunker det sakta. Men jag tänker i alla fall börja med att säga några ord om mig själv, så ni förstår vad det var för en gök som pratade en hel timma där. Jag brukar då dra den där historien om att jag i många år jobbade som spärrvakt. Spärrvakt är ju ett högstatusjobb så att det är därför jag liksom vill lägga mitt bästa kort på bordet med en gång, så att ni förstår att jag vet vad jag pratar om. Jag jobbade i drygt 20 år eller, ja, 21, faktiskt, som spärrvakt. Jag vet att jag läste i Dagens Nyheter någon artikel där man rangordnade i status. Det är gud bevars rätt viktigt. Man rangordnade jobb då i status. Det var 98 jobb. Jag minns inte så mycket vad det var som var på toppen, men jag minns att spärrvakt kom på 96:e plats. Så att man fick vara glad då varje gång hundarna inte lyfte, ja, när de passerade spärren. Men jag kan tala om för er varför jag hamnade där och varför jag inte kom därifrån. Det har mycket att göra med hur det är att läsa, hur det fungerar i universitetsvärlden. Alltså när man går på grundutbildning, då får man tänka som man vill och skriva som man vill och tycka vad man vill. Bara det är någorlunda systematiskt och intelligent och har viss anknytning till ämnet. Men när man är oförsiktig som jag och börjar en forskarutbildning, då inser man snabbt att man måste lära sig att tänka som sin handledare. Det är inte säkert att det funkar så bra. Man kan träffa på någon som man känner sig inspirerad av, för att nu anspela på det, eller så kan man känna sig som jag gjorde. Jag tyckte att jag blev erbjuden lobotomi och var därför tvungen att sätta mig till motvärn. Jag minns särskilt, alltså någon scen där, en fåtölj. Jag tror att jag ställer mig här i stället. Så att, han hade en låg fåtölj som jag satt i. Själv satt han bakom ett stort skrivbord och så skulle han övertyga mig om hur jag skulle tänka. Jag satt där och försökte försvara mig. När jag var illa pressad så kom jag inte på något bättre sätt än att säga ungefär så här, att om du vore trädgårdsmästare och hade en tulpanlök och en hyacintlök framför dig, men du såg inte skillnad på dem. Så gav du dig fan på att du skulle göra en tulpan av hyacinten. Hur tror du att det skulle kännas för hyacinten, sa jag. I något slags vanmäktigt försök att få litet förståelse. Men det visade sig vara ett alldeles för avancerat bildspråk för en vanlig professor, så att vi fick i stället enas om att det inte hade med saken att göra, vilket det ju inte heller hade. Så att jag blev sittande där i spärren i stället och sålde biljetter. Jag brukar om SJ, som var min huvudarbetsgivare under alla år, säga att SJ gav mig större intellektuell frihet än universitetet. Jag fick skriva vad jag ville och tänka som jag ville, utan att det var någon som lade sig i det. Dessutom så jobbade jag på en station som var lågtrafikerad. Det är nämligen så i den här branschen att man kan ju inte sälja biljetter till folk som inte är där, utan jag kunde jobba mycket flitigt med andra saker medan jag var på jobbet. Alltså jag hade med mig kassarörig referenslitteratur och skrev en del böcker och så där. Så den korrekta beteckningen på det där arbetet var att det var ett förtäckt kulturstipendium. Sedan när jag hade suttit där i några år började ju folk tro att jag kanske kunde något. Så de undrade om jag kunde komma och hålla föreläsningar. Då gjorde jag det, och jag skämde väl inte ut mig varje gång, utan det kom fler förfrågningar, och, ja, så rullade det där på. Jag startade en firma vid sidan om medan jag jobbade fulltid där. Men så skrev jag då en bok som

11 hette Den vise VD:n, den vise med s. Då var det några på Rapport som tyckte att de skulle göra något reportage om mig. Jag var ju då tillräckligt obetydlig för att de skulle göra ett helt igenom positivt reportage. Alltså de kritiserade mig inte för någonting. Så jag fick alltså i praktiken tre minuters reklamfilm en fredagskväll på Rapport, och det förstörde min spärrvaktstillvaro fullständigt. Sedan kom de allihop, Aftonbladet och Veckans Affärer, och gud vet allt. Så att, ja, jag fick helt enkelt sluta. Så det kan gå. Jag har alltså sedan dess, det är snart tio år, varit enbart egen företagare i prat- och skrivbranschen. Det är alltså i denna egenskap som jag är här i dag. Jag tänkte att jag skulle väl också kanske nämna min devis, som är att jag förstör hellre mitt liv efter eget huvud än lyckas efter andras. Då vet jag ju i alla fall vad jag har gjort. (Applåder) Nu skall jag då prata om själva saken. Det har flutit runt två titlar på det här föredraget. Den ena är den som blev sagd här Tolkning av tidens tecken och sedan medan jag tänkte någon gång, det var väl innan jag hade tänkt färdigt, så föreslog jag Den bångstyriga kulturen. Men alltså, nu blir det samma föredrag oavsett vad det heter. Jag håller båda två helt enkelt. Man kan väl säga så här att jag funderade en del då över det här med Riksteatern och om folkrörelsers roll, och att detta är ganska problematiskt med folkrörelser i en komplicerad tid. Man kan kanske ta deras roll och kraft för given en gång i tiden men samhällsförändringarna då de har ju radikalt förändrat spelplanen. Så jag försökte fundera över en smula hur en folkrörelse skall omgestaltas för att bli verkligt relevant, stark och framtidsorienterad, rentav framtidsförlösande, alltså bli en framtidsförlösande kraft i det samhälle som vi har. Det här arbetet, det kräver en bra vision. Därför skall jag börja med att säga litet om visioner. Den bästa utsaga jag vet om visioner, det är vad Martin Luther King sade i sin sista predikan. Då sa han nämligen I have been to the mountain top. I have seen the promised land. Det låter ju som litet simpel religiös retorik. Jag har varit på bergets topp, och jag har sett det förlovade landet. Men alltså, visioner handlar om just detta, att se det förlovade landet. det vill säga den goda framtiden för den verksamhet man leder. Det är precis vad visioner handlar om. Se den goda framtiden för den verksamhet man leder. Jag vet att många kan vara hjärtligt trötta på visioner för det snackas ju mycket om visioner. Mycket av det som kallas visioner är ju inte visioner utan bara vackra formuleringar. Men en vacker formulering blir ju inte en vision bara av att kallas vision. Lika litet som jag blir två meter lång av att ideligen upprepa att jag är det. Det är vissa kriterier som måste vara uppfyllda. Det första kriteriet är just detta, att verkligt bra visioner bygger på ett verkligt seende. Att man i något slags djup, metaforiskt, men också verklig mening, har sett framtiden och att det är därför man kan leda mot den. Det andra som måste känneteckna en bra vision skall jag beröra litet lätt här då också. För att ni skall kunna förstå min poäng där tydligt, skall jag prata litet grand om hur visioner inte skall se ut. De bästa exemplen finns inom näringslivet. Det låter ju litet elakt, pengar är ju bra, men alltså, hur som helst. Där är det oftast så när man studerar sådana visioner, att om man skrapar bort den retoriska fernissan så handlar det om tre saker, konkurrenskraft, effektivitet och avkastning. Det vill säga sådant som ytterst sett har med pengar att göra. Pengar är mycket viktigt. Utan pengar går man i konkurs om man är företag. Och när man är en kulturinstitution och inte håller budgeten så går det förr eller senare åt helvete. Den saken är klar

12 Men det som är viktigt i det här sammanhanget, alltså hur viktigt pengar än är, det är att pengar inte är det idéstoff, eller sådant som har med pengar att göra är inte det idéstoff med vilket man spinner visioner. Pengar handlar om överlevnad, medan visioner handlar om mening. Det är två vitt skilda saker. För att göra det riktigt tydligt kan man tänka så här att vi människor vi gör ju rätt mycket för att överleva. Vi äter och sover och andas och skiter. Ja, vi håller på. Men det är inte många på dödsbädden som tänker så här, att det här har ju varit ett fantastiskt och meningsfullt liv. Särskilt i beaktande av all luft jag har dragit ut och in eller allt jag har klämt ut. Tänk om man ändå hade sin samlade produktivitet här. Ja, det låter väl litet tokigt, men. Alltså hur sugna vi än är på pengar och så där, va. Man kan säga så här, att även om vi samlar på det och en del av oss lyckas bättre än andra, så samlar vi människor också på något helt annat. Jag brukar kalla det för gyllene ögonblick. Det är de där tillfällena i livet som man aldrig glömmer. Det kan vara när ett barn föds. Men det kan också vara när en gammal förälder dör, för det kan vara en sådan försonad och avklarnad stämning kring det där, så att man tycker att man har sett ända in i evigheten. De här tillfällena i livet, jag kallar dem för gyllene ögonblick, de är som stora smultron som man trär upp på livets långa timotejstrå. De ger då en fläkt av eller en känsla av vad som är verkligt meningsfullt i livet. Tänk er nu Krösus. Han är fruktansvärt rik, men han har inte ett enda smultron. Och så ligger han på dödsbädden och det är fem minuter kvar. Så rasslar det i korridoren och han fattar att det är arvingen som är på ingång. Han känner i sin ömkliga kropp att arvingen tänker, är inte gubbdjäveln död ännu, och en billig begravning kan vi säkert ordna, och så kommer den ljuvliga bouppteckningen. I det här läget så känner sig Krösus fattig. Han känner sig fattig. Han tänker att om det finns reinkarnation så prioriterar jag annorlunda nästa gång. Poängen med det här det är, jag skall faktiskt blanda in Bingolotto också. I Bingolottoreklamen så säger man ju att man inte skall sitta lottlös. Jag travesterar det genom att säga, på dödsbädden skall man inte ligga smultronlös. Min poäng med det här, det är att säga att en fullödig vision måste ha smultronkvalitet. Den måste tala till vårt hjärta och skänka en känsla av mening. Poängen med en vision är att den målar upp en inspirerande, hjärtberörande, smultronsmakande, handlingsmotiverande bild av den eftersträvansvärda framtiden. Har man en sådan vision på plats, så är det förstås då meningen att man skall arbeta tillsammans för att göra verklighet av den. Detta om visioner. Nästa steg i detta, det är ju vackert att se framåt, men för att det skall fungera med en vision så måste man, alltså, man kan säga att visioner handlar om att konstruera broar mot framtiden. Man måste också fatta var den här visionen tar fäste i nuet. En viktig del av allt visionsarbete är att förstå det egna nuet, att förstå det egna nuet. Så att visionen skall slå en bro från nuet till framtiden, och man måste förstå sin egen tid bra. Jag har till stor del, hela mitt intellektuella liv sysslat med de här frågorna, om hur man skall förstå vår tid, om vi verkligen är på rätt väg som det alltid heter i den politiska retoriken. Eller, om vi måhända är på väg att skapa en mycket bekymmersam framtid för oss själva. Det här är ju en stor fråga som jag brukar hålla flertimmarsföredrag om, men nu har jag ju förmånen att hålla ett mycket kortare föredrag. Då får det gå fort utav helvete, kan jag helt enkelt säga

13 Men jag skall i alla fall ge er min tolkning av vår tid och dess tecken. Det stora problemet med tolkningar av tidens tecken är vår närsynthet. Alltså standardmetoden för att vi skall få något slags grepp på vår tid, det är ofta att titta så långt tillbaka i tiden så att man kan hitta någon att skylla på. Det kan räcka med några få år så kan man säga, ja, det är deras fel. Det var förra socialdemokratiska regeringen, eller varför inte den borgerliga regeringen, eller vad skit som helst som man kan skylla på. Så tycker man att man varit klok. Men mitt bästa sätt att illustrera, jag skall göra en liten sketch här, att illustrera hur det är med den här närsyntheten. Det är att jag lägger i fantasin ett schackbräde här på det här bordet. Så förvandlar jag mig själv till myra. Just den illusionen är väl inte så stark, men. Så kryper jag ut här då, och ser att det är vitt. Så tänker jag, varför är det det? Sedan blir det svart. Jag tyckte jag hade börjat vänja mig vid att det var vitt, och sedan blir det vitt igen. Och så kommer brorsan och han är flygmyra. Vi upprättar någon slags telepati här, brorsan och jag. Alltså att han den arrogante översittaren, han häver ur sig direkt här att det är rutmönster och så. Men jag då, med lång erfarenhet av konkret och praktisk verksamhet och sund skepsis mot svepande och generella teorier, jag avfärdar ju brorsans flummiga spekulationer och ämnar genom eget träget krypande fastställa hur det faktiskt förhåller sig. (Applåder) Poängen med den här lilla sketchen är ju inte att det här är helt fel. Utan poängen är att tolkning kräver överblick. Tolkning kräver överblick. Det är klart att man tycker att man har rätt redan. Jag menar, ni vet ju hur det är, ni har fullt med uppfattningar om alla möjliga saker och inte tänker ni att det mesta är ju illa genomtänkt. Men jag har inte haft tid att göra mig av med skiten, utan man är ju sunt skeptisk mot andra som har en annan uppfattning. För det måste ju betyda att de har fel. Hur som helst, den här överblicken har jag då försökt skaffa mig med ett ämne som heter historiefilosofi. Det vet nästan inga vettiga människor vad det är, och jag håller er för att vara vettiga, så jag skall säga vad historiefilosofi är. Det kan man säga enkelt uttryckt, det är flygmyrehistoria. Alltså man försöker att se en övergripande utvecklingsriktning och mening i historien. Resultatet av historiefilosofers olika utläggningar av vad de skriver blir då stort upplagda studier av kulturers uppgång och fall. Poängen med historiefilosofi är enklast att förstå, om man tänker på hur vi människor agerar när vi hamnar i en eller annan krissituation, och då vi känner oss villrådiga och inte vet hur vi skall hantera den. När vi står i det där läget och inte vet hur vi skall ta oss framåt, så är det ju ofta så att då börjar man tänka bakåt. Och så tänker man på vad man har gjort och vad man har för erfarenheter och hur det kommer sig att man har hamnat där man har hamnat. Så försöker man se något slags, alltså livet som någon slags pjäs. Och så tänker man, vad kan vara en rimlig nästa akt på det här konstiga livet? Så börjar man pejla in framtiden och så står man där mitt emellan. Man ser sitt förflutna och så tänker man, ja, men varför inte? Så får man någon slags känsla för vad som är rätt steg mot framtiden. Historiefilosofi försöker göra något liknande för hela samhällen. Se hur man har kommit till den punkt man är, och sedan lyssna eller pejla in framtiden. För att förtydliga det här med en bild, så skall jag berätta för er om en rysk konstnär som heter Wassily Kandinski. Ni vet säkert hur han är, att han målade abstrakt och vackert, tycker jag. Men innan han målade så som han gjorde när han blev världsberömd, så målade han föreställande. Så en vacker dag, han var där i sin ateljé och hade kluddat sina tavlor, så skulle han

14 gå hem. När han skulle stänga dörren så såg han en tavla som han tänkte, men vad är det för en tavla? Han tyckte att den var otroligt vacker. Han stirrade som förhäxad på den. Den hade någon slags inre lyster och sken som han inte förstod. Sedan tänkte han, vem har gjort den? Det var ju hans ateljé. Han gick i alla fall närmare då och tittade på den. Då förstod han att han hade gjort den själv. Men den var ställd på högkant och det var något särskilt med skymningsljuset, som gjorde att den inte alls såg ut som hans vanliga tavlor. Han kunde inte se vad den föreställde. Det blev en enorm chock eller kris för Kandinski. Han säger så här, att nu visste jag helt säkert att objekten var skadliga för mina målningar. En skräckinjagande avgrund och ett otal frågor öppnade sig för mig, framför allt då, vad skall ersätta objektet? Så fick han en kris som varade i två år när han inte kunde måla alls. I detta var han i ett slags målarspagat. Han visste inte vart han skulle ta vägen. Men till sist lyckades han lyssna tillräckligt på den framtid som väntade honom, så att han i stället orkade släppa hur han hade målat tidigare och öppna och ta emot den framtiden som gällde. Han hade ju kunnat skita i sin framtid och säga, den skall vara lik mitt förflutna. Det måste väl för fan duga. Javisst, hade det gjort det. Men då hade vi missat hans tavlor. Så att historiefilosofi handlar egentligen om detta alltså, hur man skall kunna ta emot sin egen framtid, en bra framtid, i ljuset av det förflutna man har. Nu skall jag gå in på och prata om vår tid. Och ja, jag ser att den där klockrackarn där, den tickar på alldeles för fort. Ja, det finns en där uppe ifall att ni inte vet det, står den på. Ja, vad skall man säga? Inte blir det bättre för att jag pratar om vad klockan är. Då tar det ju ännu mer tid, allvarligt bekymmersamt det här. Hur som helst så tänkte jag nu att jag skall berätta för er hur jag ser på den västerländska civilisationens historia. Jag brukar säga att jag har aldrig några OH-bilder. I dag tänkte jag eventuellt rita en men jag skiter i det, utan jag gestikulerar den enda OH-bild jag skulle kunna ha haft. Den är mycket enkel. Den ser ut så här. Tänk er att jag ritar en cirkel, en stor cirkel så här. Vid ena början så skriver jag vision och så sätter jag ett streck däruppe på mitten, och så sätter jag ett streck ungefär där. Det är min enda OH-bild. Nu skall jag prata om den resten av dagen. Det verkar ju litet magert, koka soppa på en spik kan ju en del göra. Men då tänkte jag säga så här, att det är en bild av en livscykel hos en civilisation. Grunden för varje civilisation är det jag kallar en civilisationsbärande vision. Tänk er Mohammed, han fick en Lidnersk knäpp, kom i kontakt med ärkeängeln Gabriel. Slutresultatet blev Koranen. Det var ju inte vilken bok som helst. Den såldes ju inte på bokrea efter två år på grund av bristande intresse. Det utgick en sådan enormt massiv inspiration från den, så att det byggde upp en hel civilisation. Det är den sortens visioner som ligger bakom civilisationer. Likadant är det då med vår västerländska civilisation. Vi hade Jesus där som drog igång det hela. Men jag tänkte säga det också, av den här cirkeln då, alltså, att det är ett levnadslopp som civilisationer genomgår. En del civilisationer dör helt enkelt. Jag menar, det Faraoniska Egypten är en präktigt död civilisation. Om någon av er skulle få för er att ni lever i det faraoniska Egypten, så är mitt tips, ligg lågt med det, för ni kommer att få stora problem med sjukvården. De kommer att på kemikalisk väg försöka få er att flytta dit där ni är. Så ligg lågt med det. Men för övrigt är det naturligtvis okej. Man får leva i flera världar än en, som det heter. Men hur som helst, där började, Jesus kom, och så vidare. Jag tar inte upp särskilt mycket om det, utan jag skall bara försöka att förklara processlogiken i det hela. Att det som hände var då att den romerska kulturen bröt samman mer eller mindre. Ur det växte en ny civilisation fram

15 på basis av en teologisk modifierad variant av det Jesus kom med. Jag kallar det för kyrkokristendomen. När vi kommer till det första strecket, alltså på toppen av den här cirkeln, då är vi vid högmedeltiden ungefär. Då har kristnandet av Europa varit förhållandevis brutalt och effektivt. Påven sitter på toppen av maktpyramiden ungefär som, vad skall man säga, en slags feodalherre. Men sedan omedelbart efter detta så börjar olika typer av kritiska strömningar mot den bärande visionen komma. Jag går inte in på dem. Utan det som kommer är nästa streck här då i den här figuren. Det är vid upplysningstiden. Då inträffar det intressanta att de, vad ska man säga, de kritiska strömningarna mot den bärande visionen som hade funnits, de ingår en slags legering som leder till att det bryter fram en ny vision. En vision som jag kallar drömmen om det rationella paradiset. Det är ur denna vision som den moderna tiden kommer. Det som är dess kraft, eller det starkaste med den här visionen, det är att den är fullständigt kritisk mot den bärande vision, förutan vilken det inte hade funnits någon civilisation över huvud taget. Den är starkt sekulariserande. Den säger att, ja, man kan väl få fortsätta att vara religiös, men det är en emotionell privatsak. Nu är det det mänskliga förnuftet och vetenskapen som gäller. Det är en del andra saker som gäller också. Jag kanske skulle säga det mycket kort, att nu blir motorn eller utvecklingsreceptet i detta att vi skall satsa på vetenskaplig kunskap. Galilei har ni ju hört talas om. Han hävdade ju att vetenskapen skapade en kunskap som inte stod Guds egen efter. Det säger något om ambitionsnivån. Det är allvetenhet och allmakt som härskar i förlängningen av det vetenskapliga projektet. Vi skall ha mer vetenskap och mer kunskap och sedan skall vi göra teknologi av det. Sedan när vi har gjort teknologi av det, så skall vi på en förhållandevis fri marknad göra expansiv ekonomi av det. Ökad tillväxt och ökad levnadsstandard och så skall det vara utbildning och demokrati och alltihop det här. Så det var en enormt massiv ny vision som kom. En mycket stark ny vision som kom. Men ur ett historiefilosofiskt perspektiv så blir man oroad när man ser att det i en civilisation föds en ny vision som är kritisk eller fullkomligt negativ till den bärande vision, förutan vilken det inte hade varit någon civilisation över huvud taget. Då tänker man så här som historiefilosof, oj då, nu är vi kanske inne i en period som svarar, ja, en historisk analogi till romarrikets fall. Då tänker man, nja. Och så tänker ni kanske, jaså nu kommer den gamle spärrvakten ut som domedagsprofet här. Och det skulle kallas inspiration. Ja, alltså, jag kan inte byta ut folk så där, utan jag är tvungen att stå här hela tiden. Det är olika arbetsvillkor, faktiskt. Men jag har inte med mig min stand-in utan, inte min bror heller, utan han vet inte ens om att han är med i mina föreläsningar. Ja, detta om detta. Men alltså när det kommer en sådan här ny vision, så har den två syften enligt den här teorin. Det ena syftet är att den skall förstöra den gamla visionen. Alltså att vi har haft under lång tid då, en betoning på en slumporienterad materialistisk världsbild, där all tro på en högre mening i tillvaron förklaras vara rena illusioner. Man får fortsätta vara litet religiös om man vill, men tidens lösen är vetenskap, rationalitet, och att det hela egentligen är slumpmässigt att det råkade bli så här. Ja, det kanske det gjorde. Det är inte lätt att veta. Jag blev inte tillfrågad om när det hela lades upp, så, satt inte i styrelsen, jag var för kort i rocken helt enkelt. Och på den andra sidan då, så har man den här motorn som jag var inne på, i förverkligandet med vetenskap, teknologi och ökad tillväxt. Den här visionen och de här strävandena har fört oss dit vi nu är. Jag skulle väl också kanske säga det helt snabbt, att det här med domedagsprofet, göra en liten passus där, och säga så här, att vad man tycker om genomgripande för

16 ändringar beror på vad man är identifierad med. När ni cyklar till jobbet på våren, så kan det vara så att ni tittar på krokusknopparna och tycker att de är vackra. Sedan när ni kommer tillbaka så har de slagit ut. Jag är ganska övertygad om att de absolut flesta av er skiter i vad Karin Boye har sagt om saken. Hon säger ju att det gör ont när knoppar brister. Ni bryter inte ihop över vilket helvete knoppen har haft under hela dagen, när den har gjort stenhårt motstånd mot att slå ut. Och tänker, så hemskt det måste ha varit. Utan ni är glada för att även blomman är vacker eller kanske rentav vackrare. Men är man identifierad med det som var, så kan förändring bli mycket svår. Moderkakan är en annan sådan här sak som ju är väldigt viktig ett visst tag, men sedan efteråt, ja, inte tycker man att den här födelsen var en katastrof, för se hur det blev för moderkakan. Utan man tar emot det nya som kommer. Det är väldigt viktigt, i all djupgående förändring hur man förhåller sig till det nya, eller om man är väldigt fast i att det måste vara som det alltid har varit. Men sedan går inte det och så kämpar man emot, och kämpar emot. Det blir jobbigare och jobbigare, och till sist får man väl ge upp eller gå under, eller göra som Kandinski. Det kan man ju säga, det är en annan symbol för det här. Att han gjorde naturligtvis motstånd och ville måla som han alltid hade gjort, men till sist så gav han upp. Då kom det något nytt som han inte hade koll på. Det var inte en logisk fortsättning av det han hade sysslat med tidigare, utan han släppte bara greppet om det gamla, tappade kontrollen och öppnade sig för det nya, och så gick det bra. Medan man naturligtvis kan tänka när man står där och inte vet vad det nya är, och tänka det här går ju inte, jag måste titta bakåt. Jag måste göra som jag har gjort förut. Det fungerade ju. Ja, hur som helst har vi kört det här racet nu i flera hundra år. Det har varit en samhällsomdaning utan historisk motstycke som har skett under den moderna tiden. Jag har ju inte tid som ni förstår att komma med några argument eller exempel och så där, utan jag blåser på här och säger bara att mycket har varit av godo. Det är inte tal om annat. Men en del har varit fruktansvärt, framför allt alla brutala krig. Men lagt kort ligger ju, som det heter. Det frågan gäller nu, det är om vi har kommit till vägs ände när det gäller den utvecklingsmodell som för närvarande dominerar. Min alldeles bestämda känsla är att vi lever i tvekampens era. På ytan är det en tvekamp mellan de som tror och de som inte tror att vi är på rätt väg. Alla som tror på den nuvarande inriktningen, alltså den utvecklingsmodell som föreskrivs av den här drömmen om det rationella paradiset, de tycker i princip att allt bra som har hänt visar att inriktningen är den rätta. Medan att allt dåligt det beror på att den rätta inriktningen inte har tillämpats korrekt. Och därför kommer det att bli bra sedan, när dominansen för den nuvarande synen på utvecklingen har slagit igenom fullständigt överallt. Medan de som inte tror på den nuvarande inriktningen, anser att om vi är på rätt väg åt något håll så är det åt helvete. På ytplanet är det ingen tvekan om att den konventionella inriktningens män och kvinnor har makten. Öka tillväxten och kör hårt, så kommer paradisets portar att öppna sig! För det är ju nämligen så att när man blir rikare så får man också råd att lösa de problem som man skapade, medan man försökte att bli tillräckligt rik för att få råd att lösa de problem som man skapade, medan man försökte att bli tillräckligt rik för att få råd att lösa de problem som man skapade, medan, ja, det är bara att köra. Det ordnar sig. Till sist blir man tillräckligt rik. Hur som helst, det jag skall säga nu utan att gå in i detalj, det är min känsla för hur nustämningen är. Under ytan menar jag att det pågår mycket intressanta ting. På ytan håller vi

17 på med det vi alltid har gjort. Men under ytan så tror jag att det är allt lättare att tydligt uppfatta, att det mellan skål och vägg är många eller allt fler som blir trötta på att vara på rätt väg mot framtiden, på just det sätt vi är. Och att allt fler hyser mer eller mindre väl förträngda fantasier eller förhoppningar eller farhågor om det stundande stora mönsterbrottet, att skiten helt enkelt skall rasa ihop, att vi får börja om från början. Det låter kanske konstigt men som intäkt för det där, eller, ja, en av intäkterna för det där, så skall jag berätta helt kort för er om en resa jag gjorde från en föreläsning i Kristianstad. Jag hade pratat om något helt annat än det jag håller på med nu, för snickare. De skulle till någon snickarbod någonstans och så skulle de släppa av mig vid en flygplats. De började helt oprovocerat att tala om vad de tyckte om världen. Och det som var paradinsikten för de här gubbarna, som ju inte hade förläst sig på historiefilosofer av något slag, det var att vi arbetar så hårt vi någonsin orkar. Och vi måste jobba ännu hårdare och effektivare. Sedan när vi blir utsläppta från det så måste vi konsumera så hårt vi någonsin orkar, och vi måste öka det, och så där kommer vi att hålla på. Det går inte att stoppa förrän vi antingen går in i väggen eller ut för stupet. Det var deras glada syn på tingen. Jag argumenterade inte emot dem, utan sa att så länge de höll sig på vägen och körde mig dit jag skulle, så. Men för mig var det liksom, det var inga sofistikerade kulturdebattörer eller någonting sådant, utan de fångade bara sin råa känsla. Min metafor för vad som pågår det är följande faktiskt. Jag tror att det finns vissa likheter med hur det var, alltså när det gäller den västerländska civilisationen eller, ja, mycket av det som är gripet av vår nuvarande utvecklingsmodell, att det påminner om hur det var när Sovjetunionen föll samman. Där var man ju också på rätt väg. Och femårsplanerna uppfylldes och man byggde socialism och kommunism och, ja, det kunde inte gärna misslyckas. Ja, i och för sig fanns det dissidenter, men de flesta läste ju den kommunistiska trosbekännelsen så fort det behövdes och man ville inte komma till Sibirien. Men den subjektiva verkligheten var att folk i sitt eget inre emigrerade till en annan värld. Man drog tillbaka sin energi från det som var Sovjetunionen. I fantasin var man någon annanstans och man hycklade och höll i gång verksamheten. Men man gled bort och började längta efter någonting annat, men man sade inget. Mellan skål och vägg kanske man vågade säga något, men man vet ju inte vem det var som var angivare. Men till sist så gick de flesta omkring och väntade. Och så kom Gorbatjov då och han var the one som det heter i Matrixfilmerna. Han hade någonting med sig som gjorde att han kunde lägga ner den där verksamheten, även om han inte begrep det riktigt från början, utan han trodde att han skulle reformera det hela. Men när han yttrade de här magiska orden glasnost och perestrojka, vad hörde folk då? Jo, de hörde, nu kan vi skita i alltihopa. Och det gjorde de. Därför blir vi väldigt överraskade över att det gick att lägga ner den där verksamheten så fort. Det finns en mycket djup lärdom i detta. Om människorna slutar att älska den ordning som råder och drar tillbaka sin energi från den, så blir det som ett tomt skal som till sist rasar ihop. Nyckeln till makt, det är inte politiska positioner egentligen eller pengar, utan det är människornas, de många människornas tysta accepterande eller kärlek till den ordning som råder. Men dras den tillbaka och har varit bortdragen tillräckligt länge då kan ingen ordning hålla. Jag tror att de processerna pågår också i vårt samhälle, att vi egentligen vill ha någon annan lösning på det. Alltså att vi har en längtan. Vi har kanske inte så stort hopp. Vi tycker vi är så insydda i det här. Men när vi är liksom litet grand sådär på halvutbränt humör så känner

18 vi att, fy fan vad jobbigt. Det skulle vara bättre om det var på något annat sätt. Sedan slår vi undan de där barnsliga idéerna efter ett tag. Men den här stämningen tror jag är mycket stark och i växande. Det intressanta med den stämningen då, det är att när man börjar känna att man förlorar hoppet eller kontrollen, eller man tänker att det kanske går en ur händerna, då börjar man blicka bakåt. Oswald Spengler, en tysk historiefilosof som ni kanske inte har förläst er på, han hade en tes om det han kallar den andra religiositeten. Det vill säga, att när en civilisation har kommit tillräckligt långt i sitt sönderfall, då börjar folk att längta tillbaka till den religion de trodde på när civilisationen var ung. Alltså här kommer allt upp som har med fundamentalistisk religion att göra, att det är en slags reaktion på nuets påfrestningar. Alltså att man känner att det är mycket ångest i nuet, mycket förändringskrav, men man har lågt hopp om att man skall klara att göra något nytt. Då tittar man i stället bakåt. Vad är typiskt för vår tid om man inte har mycket fundamentalism, inte bara på religionens område. Vi har mycket inom islam, men inom alla religioner så har vi fundamentalism, tillbaka till hur det en gång var. Alltså ett sätt att hantera ångest i nuet. Men vi har fundamentalism till och med på den här nya visionens område, alltså den rationella paradisdrömmen, därför att vi är rädda för att vetenskapen inte skall stå lika högt i kurs. Vi har vetenskapsfundamentalister som tuggar fradga om någon vågar vara kritisk mot Darwin, eller tror på telepati, eller blir frisk på fel sätt genom att äta homeopatpiller eller något sådant. Då säger man, fy fan, upplysningens värde måste försvaras mot New Age och allmän vidskepelse. Där har vi också en viss fundamentalism, och på ekonomiskt område är det likadant. Vi går tillbaka till manchesterliberalism som fanns för tvåhundra år sedan. Och det är då den typ av nyliberalism som vi har nu. Och vi kör hårt. Men samtidigt under det här, så finns det en längtan att det kanske går att göra något nyskapande av detta. Att det går att skapa, alltså göra som Kandinski, att helt enkelt göra en Kandinski. Att hitta en ny ordning som är mycket bättre, men då måste man ju våga tro att det går. Det kan man väl inte våga, och lilla jag, och, nej, vi skiter i det. Vi får hålla på mot undergången i stället. Jag säger då så här, att varför skulle inte vår tid och vår mänsklighet kunna vara en sådan epok som det har funnits tidigare i historien. Då vi föder massivt nyskapande visioner som ger en ny, vad skall man säga, en ny bild av vad det innebär att vara människa och leva i samspel med andra människor och med vår vackra planet. Och kunna gestalta ett samhällsliv och ett kulturliv som har kraft och bäring för en ny sådan här cirkel. Att vi kan få en spiralrörelse. Att vi bygger på det som var bra från det tidigare, men för in någonting med inspiration och kraft för framtiden. Alltså jag är naiv nog, man får väl vara en gammal törstig spärrvakt för att jag har nämligen redan druckit upp en Loka. Man kan tro att det är något fel på gubben, men han behöver i alla fall inte gå på muggen mitt under föredraget. I fall att ni också hör till dem som har underskattat festblåsans storlek, så kan jag berätta om hur det var när jag jobbade på mentalsjukhus. Då brukade de visa de djävligaste sakerna som hade hänt i deras avdelnings historia. Och en av dem var Harry. Han sade aldrig något. Men när hans avtappningskran gick i baklås, de hade veckobad på den tiden, så de badade honom efter en vecka. Då såg han ut som en gravid kvinna. Det berodde på att de kunde tappa honom på nio liter urin. Ja, så att, festblåsan är alltså, jag såg bilder på det där, festblåsans dimensioner är alltså kraftigt underskattad, så att det är ingen fara om jag drar i mig två Loka här. Det var ju bra att få veta

19 Jo, så att min syn på det här är helt enkelt, att den här något idealistiska och aningslösa tron att vi kan mycket väl vara i en sådan period då vi kan skapa en ny vision av global bärighet alltså, som inte gäller den västerländska civilisationen enbart, och att arbeta för en ny och bättre framtid. Och att vi har en återsamling om femhundra år och kan säga att det var faktiskt vid den här tiden som det hände. Mycket av det som jag har pratat om nu kretsar kring politik och ekonomi och religion och så där. Men nu skall jag gå in på det här med kulturen då, för de här processerna har enligt min mening en motsvarighet på kulturens område. Jag skall vara högst schematisk. Jag lämnar kulturlivet före den moderna eran i stort sett därhän, med kommentaren att inspirationen från religionen länge var oerhört stark, ja, närmast allenarådande, inte minst på konstens, arkitekturens och musikens område. Så är det i alla civilisationer med en levande bärande vision. Alltså religionen, eller, vad skall man säga, den här visionen som bygger upp civilisationer den säger ju någonting om människans förhållande till det utomvärldsliga, så kan man väl säga. I och med inbrytandet av den moderna tiden, så kom förändringens vindar att successivt blåsa undan allt vad traditionell syn på konst och kultur hette. Mycket förenklat kan man väl säga att den moderna tiden när den bröt in så släpptes krafter lösa som på sikt visade sig vara effektivt traditionssmulande. Alltså extasen i att ifrågasätta och slå sönder växte. Det var som ett slavarnas uppror. Friheten skulle vinnas och sinnena, perceptionsförmågan och gestaltningsförmågan skulle befrias. Traditionen om den var som ett stort stenblock så skulle man ge sig på den med slägga. När det stora monolitiska blocket efter ett tag började spricka så var det naturligtvis ofantligt befriande. Nu har vi hållit på länge med detta. Ju mindre bitar av det stora traditionsblocket som skall slås sönder då i förnyande och befriande extas, alltså, desto mindre viktigt känns det. Vi blir helt enkelt blasé. Snart upprör inget längre. Vi tycker oss ha sett och hört allt. När vi får se och höra något nytt så kanske vi suckar trött och tycker att det mest påminner om desperat gest än om något spännande och nyskapande. På vägen till det här stadiet så har vi befriat oss från all trohet mot bestämda och enhetliga bedömningar av vad som är god kultur. Det har till och med blivit fritt fram att undvika skönheten, denna konstens övergudinna. Om jag nu spelar kulturkonservativ ett tag så kunde jag ju säga då att i stället för skönheten, så har nu fulheten och destruktiviteten och den rena obscena plumpheten lyfts fram. Så kan man tycka att numera kan man säga att allt är kultur. Till exempel dra ner byxorna och visa sitt finniga och fläskiga arsle för hugade betittare, eller att konstmusiken är så grovt dissonant och svåravnjuten, så att den bokstavligen skär genom märg och ben, eller att till synes, ja, till synes godtyckligt ordnade sopor presenteras som en djupsinnig installation, eller att teatern mest sysslar med att på ett skränigt sätt exponera de vidrigaste av mänskliga avarter. Ja, det är inte lätt att vara kulturkonservativ. Men min sammanfattande känsla för nuläget, det är att vi helt enkelt nått ett slags postmodern utmattning. Men att det finns mycket intressanta rörelser i det här tillståndet. Precis som på de andra områdena, så är det då några som tittar bakåt och börjar tänka på den stora stolta traditionen, och vi skall ha litterär kanon, och vi skulle ju kunna ha det på opera också. Alltså politiskt fattade beslut om vad man behöver syssla med för att anses vara en kultiverad medborgare. Opera, balett och teaterföreställningar och konstverk, kanon, så att man kan konstruera den rätta traditionen. Ur den här diskussionen om ett slags traditionsstödjande och traditionsrekonstruerande politiska insatser, den är förmodligen sprungen ur en känsla av att vårt bildningsarv eroderar med skrämmande hastighet. Att ungdomen sitter med näsan mot datorskärmen fullt sysselsatt med att spela spel och chatta om trivialiteter, och här rekryteras

20 minsann inga briljanta medlemmar till den bildade kultureliten. Alltså vem skall ta över efter Horace Engdahl, blir den outtalade långsiktiga frågan. Men utöver detta har det också börjat föras diskussioner om skönheten. Jag läste i Access, denna excellenta blaska, en hel del om det där. Då har det ju gått långt när skönheten skall lyftas fram igen. Och man talar om det akademiska måleriet som man revolterade emot, att det var en hel del som var bra i det där. Det är inte svårt att förstå de här tillbakåtblickande reaktionerna, men personligen så tycker jag, tror jag, att de är dödfödda. Det kommer inte att gå att återskapa det som det moderna har förstört. Det finns heller ingen anledning att sörja en gammal tradition. Det är som med krokusknoppen. Den var vacker men blomman är okej också. Utan det är i stället så här, tror jag, att vi har drabbats av något sjok av nostalgi, för att vi på något sätt känner att det moderna projektets kultursyn kanske inte håller hela vägen. Och att vi kanske någonstans känner att vi har nått till vägs ände och att vi inte kan ifrågasätta och förstöra oss ur vår belägenhet. Det var konstruktivt som attan ett tag att ifrågasätta och förstöra. Det var konstruktivt i flera hundra år. Men nu kanske det inte är lika konstruktivt längre. Men instinkten bjuder att man tittar bakåt för att rekonstruera. Men en hel del personer kan också vända sig mot framtiden och tänka, att om man nu krossar de här sista smulorna från traditionsblocket till grus, så kanske man kan krossa sig fram till en ny hjärtpunkt, en ny livgivande hjärtpunkt. Att det alltså skulle kunna spira en svårartikulerad känsla av hopp, att vi genom det här traditionsdemolerandet, oss själva ovetande, har tagit oss fram till en port som om vi kan och vågar öppna den, kan släppa in ett nytt ljus, som i den bästa av världar kan gestaltas i en konst och kultur som är djupt förnyande. Jag tror att mycket i kulturlivet kan handla om detta. Särskilt då ni som är en folkrörelse. Att en del vill titta bakåt och säga att, ja, men vi måste presentera den tradition och den goda kulturen för de som vill ha den, och även för de som inte vill ha den kanske. På andra sidan finns det de som mera ostrukturerat och bångstyrigt framåtinriktat hoppas och längtar efter att det skall komma någonting nytt som skall göra underverk. Men vad det är, det verkar ju litet diffust, och det vågar man väl inte ge sig in på. Den här konflikten tror jag finns. Jag tror också att det är så, att nyckeln till Riksteaterns framtid ligger i hur kreativt man kan hantera den här konflikten. Jag tror att det finns ett jättesmultron här, alltså, det stora smultronet om ni kan hitta ett sätt att lösa konflikten mellan bakåtblickandet och framåtblickandet. Det jag menar är inte nu då, alltså egentligen tycker jag att ni skall vara djärva och i princip göra en Kandinski. Det betyder inte att jag menar att ni skall unna er lyxen att slå igen butiken ett par år och fundera på den stora pånyttfödelsen. Det var ju vad han gjorde. Jag menar bara att man granskar sig själv och funderar. I den mån man är rädd och bakåtblickande så skall man försöka sluta med det och öppna sina sinnen och hjärtan för vad framtiden vill er. Det jag har försökt att säga genom de här alldeles för snabba och kortfattade genomgångarna av historia, är egentligen det här, att i brytningstider så riskerar institutioner att vara stela och motspänstiga. De är startade i en viss logik. Och sedan när det växlar utvecklingslogik så kan man ha svårt att själv gå igenom den metamorfos som behövs. Då kan man rasa ihop eller det kan hända saker som gör att man inte klarar av det där språnget. Men det behöver inte gå så, utan det beror på ens egen förmåga att lyssna på den framtid som kommer. Då kan man ju säga så här, att det här är ju bara retorik. Vad vill du konkret att vi skall göra, kan ni ju säga till mig