Vad borde vuxna bli bättre på? Vuxna borde bli bättre på att tänka som barn. Emelie, 13 år.

Transkript

1 Vad borde vuxna bli bättre på? Kunskapskonferens 23 september 2009 Vuxna borde bli bättre på att tänka som barn. Emelie, 13 år. Rapport från den nationella kunskapskonferensen 2009 om barnets rätt i familjen som arrangerades av Barnombudsmannen på uppdrag av Socialdepartementet.

2 Projektgrupp för konferensen: Christopher Carlson, projektledare, Barnombudsmannen. Marina Gunnmo Grönros, Socialdepartementet. Gunnar Elvin, Ann Engblom och Catherine Johnsson, Barnombudsmannen. Hanna Hedenius, Socialdepartementet. Filmerna som visades på konferensen är producerade av Drakfilm. Design och produktion: Björkman & Mitchell AB. Texter: Per Aronsson, Peter Götell och Helena Söderqvist. Foto (utom där annat anges): Pawel Flato.

3 Med barnets perspektiv. Den 23 september 2009 genomfördes en kunskapskonferens om barnets rätt i familjen i Stockholm. Idén var att belysa familjepolitiken ur ett barnrättsperspektiv. I den här skriften fångar vi upp en del av den kunskap som förmedlades under konferensen. Konferensdeltagarna kom från hela landet och alla arbetar på ett eller annat sätt med barnets rättigheter. De fick chansen att diskutera centrala frågor som rör barn inom familjepolitiken och ta del av de senaste forskningsrönen. Oavsett infallsvinkel så var barnets perspektiv ständigt i fokus. Just denna blandning av kunniga människor, nya intryck och höga ambitioner är spännande. Världen förändras inte av en konferens, men den kan fungera som en gemensam plattform att utgå från. Skriften vänder sig både till dig som var med under konferensen och till dig som inte kunde vara med men gärna hade varit det. Tycker du att vuxna tar dig på allvar? Nej, inte hela dagen. Simon, 9 år. 3

4 Barn ska inte skuldsättas. Göran Hägglund, socialminister. Vikten av att ha ett barnperspektiv. Skyldigheten att värna barnets rättigheter. Insikten att de vuxna måste lyssna och ta barnen på allvar. Kring de frågorna talade socialminister Göran Hägglund och öppnade konferensen med att hälsa alla välkomna till en dag han hoppades skulle få stor betydelse för framtidens familjepolitik. Barn är barn och lever sina liv. De är kanske inte alltid så imponerade av oss vuxna, så är det. Varje generation går sin egen väg. Inget konstigt alls. Rollen för de vuxna är att vara där och bry sig om. Även om barnen kanske inte bryr sig så mycket om oss, så bryr vi oss oändligt mycket om dem. Det är så det ska vara. Vi vuxna som arbetar med barn och barnfrågor är skyldiga att värna om barnens rättigheter, och barnen förväntar sig det. Göran Hägglund tycker att det är dags att tydligare lyfta fram barnens rättigheter och behov. Om man inte har med sig ett barnperspektiv in i diskussionen och beslutsfattandet är det lätt att hamna fel. Låt mig ta ett konkret exempel. För lite drygt ett år sedan skapade vi en möjlighet för kommunerna att införa kommunala vårdnadsbidrag. Förslaget mottogs med blandade känslor. Vad går kritiken egentligen ut på? Jo, i sin kärna handlar det om att vårdnadsbidraget sägs motverka arbetslinjen. Ja, i en bemärkelse är det naturligtvis sant. Inför man en möjlighet för föräldrar att vara hemma längre när barnen är små, så jobbar de självklart mindre under den perioden, det är ju det som är själva poängen. Men vad som är intressant med denna diskussion är att den så ofta handlar om de vuxnas perspektiv. Föräldrarnas arbete, karriärmöjligheter och uppdelning av föräldraansvaret och samhällets behov av föräldrarna som arbetskraft. Vem ger röst åt barnets behov av omsorg och tid med föräldrarna? Se det enskilda barnet. Socialministerns analys är att debatten om vårdnadsbidrag alldeles för lätt blir polariserad. Rätt eller fel. För eller mot. Antingen får man klubbat i huvudet att barn behöver förskola. Förskola är bra. Punkt! Andra säger att förskola från tidig ålder är nästan livsfarligt. Det bästa för barnen är att få vara hemma med sina föräldrar. Vem har rätt? På sätt och vis kan man säga att båda lägren har lika rätt. Eller lika fel. Förskola kan vara det bästa för ett barn. Att få vara hemma kan vara det bästa för ett annat barn. När det gäller människor finns inga kopior. Alla är unika oavsett ålder. Utmaningen är att skapa system som tillåter att alla är lika olika. Vi vet att det finns en del barn som mår jättebra av att vara hemma längre än de cirka 16 månader som föräldraförsäkringen medger. De kan vara infektionskänsliga eller bara vantrivas i stora grupper. Vi vet att det finns föräldrar som ser dessa behov hos barnen och som gärna vill möta dem, men de känner att de inte kan. Det sociala trycket att gå tillbaka till arbete är för stort, hushållsekonomin säger ifrån eller så är det något annat. För andra barn är förskolan av helt avgörande betydelse. Kanske för att de inte har en fungerande hemmiljö. Och så tror jag att det är. Barn är olika, växer upp under olika förhållanden och har därför olika behov. Att bygga förutsättningar där vi som vuxna kan möta det enskilda barnet varje enskilt barn är naturligtvis vad vi bör sträva mot. Jag tror inte att principen om one size fits all gäller när det kommer till barn. Det gör det ju inte med vuxna. Vem skulle komma på tanken att tvinga på alla landets 37-åringar exakt samma vardag och hävda att man vet exakt hur 37-åringar fungerar och vad de behöver? Därför måste vi lämna utrymme för olika lösningar och olika val för föräldrar. Det är trots allt oftast föräldrarna som känner sina barn bäst. Barnen är måttstocken. Lyssna är ett nyckelord och det är verkligen viktigt att göra det på riktigt. Inte bara tycka att det är bra i teorin utan också göra det i den vardagliga verkligheten. Vi vuxna kan lära oss mycket när vi verkligen lyssnar och tar barnens åsikter, synpunkter och funderingar på allvar. Självklart ska vuxna inte följa varje önskan från barn. Det är inte vad det handlar om. Men om barnkonventionen ska få ökat genomslag i samhället måste vi eftersträva att ta till vara barns rättigheter och intressen på ett systematiskt sätt. Både på samhällsnivå och i det enskilda fallet. Hur barn behandlas och bemöts är enligt socialministern en värdemätare på hur medmänskligt och varmt samhället är. 4

5 5

6 Målet för regeringens barnrättspolitik, och nu läser jag innantill, är att barn och unga ska respekteras och ges möjlighet till utveckling och trygghet samt delaktighet och inflytande. Det är ett mål som förpliktigar. Nyckelorden är respekt, utveckling, trygghet, delaktighet och inflytande. Dessa ska finnas med och genomsyra alla politikområden och alla beslut som rör barn. Familjepolitiken är ett av dessa områden. Familjen som gemenskap har nog funnits genom hela mänsklighetens historia. Men den har naturligtvis sett olika ut under olika perioder. Vi vuxna kan lära oss mycket när vi verkligen lyssnar och tar barnens åsikter, synpunkter och funderingar på allvar. Familjen finns därför att vi som människor behöver den. Det handlar om barnens behov av omsorg och människans grundläggande behov av gemenskap. Jag tror det är viktigt att samhället eftersträvar goda förutsättningar för att bilda familj, att ta hand om barnen och att få familjelivet att fungera. Fungerande familjer ger trygga barn som växer upp till trygga vuxna. Därför är det en god investering att satsa på en bra familjepolitik. Det gäller att uppmuntra samarbete mellan föräldrar som skiljer sig. Varje år är det omkring barn som är med om att föräldrarna separerar. Bland mycket annat måste föräldrarna hantera en lång rad ekonomiska frågor som rör barnet och ofta leder det till konflikter. Socialministern exemplifierar. Vem ska få störst del av barnbidraget eller bostadsbidraget? Är det rättvist att jag betalar hela förskoleavgiften trots att barnet bara bor hos mig halva tiden? Och så vidare Av samtalen och breven till departementen att döma finns det många regler i våra system som kan ge upphov till konflikt. Det är naturligtvis inte bra. I stället är det jätteviktigt att de familjeekonomiska stöden utformas så att de uppmuntrar till samarbete och gemensamt ansvarstagande. De ska ju inte ge bränsle till en redan konfliktladdad situation. Vi har tillsatt en utredning som ska titta på hur ekonomiska stöd till barnfamiljer stödjer samarbete mellan särlevande föräldrar. Jag är jätteglad att i dag kunna presentera att Göran Harnesk ska leda denna 6

7 utredning. Göran är idag generalsekreterare för Bris och en man med ett stort hjärta och ett brinnande engagemang för barns rättigheter. Utredningen är en chans att lyfta barnperspektivet i frågan om föräldrarnas gemensamma ansvar för barnets försörjning efter en separation. Senast den 31 december 2010 ska utredningen vara klar. Barn ska inte stå i skuld. Göran Hägglund passade också på att presentera en nyhet när det gäller vårdnadshavares betalningsansvar. Flera landsting påför barn skulder på grund av obetalda hälso- och sjukvårds- och tandvårdsavgifter. I många fall är barnen inte ens medvetna om dessa skulder förrän inkassobolagen hör av sig när barnen har blivit myndiga. Minst barn är berörda, enligt en kartläggning som Barnombudsmannen gjorde under våren Regeringen anser att barns skuldsättning på detta sätt är orimlig. Det leder till problem när barnet blir myndigt. Skulderna kan resultera i inkassokrav, indrivning och betalningsanmärkningar, vilket i sin tur gör det svårt att exempelvis få lägenhetskontrakt, lån på banken och vissa arbeten. Inom regeringskansliet har vi nu arbetat fram ett förslag som innebär att det klargörs att det är vårdnadshavaren som är betalningsansvarig för barnets avgifter. Vill vara finemangsminister. Göran Hägglund avslutade med en historia om ett barn som undrade om det finns en finemangsminister. Visst är det en fantastisk tanke!? Att det skulle finnas ett jobb där man hade till uppgift att få alla människor att må finemang. Fick jag önska skulle jag ju helst av allt vara det, en barnens egen finemangsminister, som med ett trollspö kunde se till att alla barn i Sverige mådde toppen hela tiden. Sådan är ju inte riktigt verkligheten. Men jag hoppas och tror att vi alla med den här konferensen kan hjälpas åt att dra vårt strå till stacken för att göra livet för Sveriges barn så bra som vi någonsin kan. 7

8 Ju tidigare, desto bättre. Gunilla Sydsjö: Det lilla barnets rättigheter. Det är inte säkert att ett barn som växer upp under hemska förhållanden blir en människa med stora problem. Men risken ökar avsevärt. Att det är så är logiskt och lätt att förstå. Men hur ser det mer exakt ut? Vad händer med barn som växer upp i riskmiljöer? Tillsammans med andra forskare har Gunilla Sydsjö, som är kognitiv beteendeterapeut och professor vid universitetssjukhuset i Linköping, följt en grupp barn och mödrar tills barnen fyllt 16 år. I studien ingick också en jämförelsegrupp med normala familjer. I sin föreläsning om det lilla barnets rättigheter förklarade hon vikten av att hjälpa problemfamiljer väldigt tidigt och hon efterlyser ett nationellt register om de anmälningar som görs till Socialtjänsten. Vi måste börja redan när mammorna kommer till Mödravårdscentralerna (Barnavårdscentralerna). Idag vet vi en hel del om olika risk- och skyddsfaktorer. Det är en massa medicinska och sociala förhållanden som ställer till det. Vi styrs alla av våra gener. Vi är alla egna och unika individer när vi föds. Stress är en faktor som även påverkar det lilla barnet, men ändå utvecklas de flesta bra. Vad beror det på? Jo, vi har skydd i generna mot att bli deprimerade. Det vet vi tack vare forskningen. Men det här genetiska skyddet räcker inte alltid till för de mest besvärliga situationerna. Barn som verkligen far illa och kanske misshandlas år efter år sluter sig socialt eller blir aggressiva. Men hur ska då barnen skyddas? Gunilla Sydsjö säger att mödrahälsovården är experter på att tidigt under graviditeten upptäcka vilka barn som kommer att leva i psykosociala riskmiljöer. Barnmorskor är bra på att prata och förstå mammors situation. Mammorna som på något sätt har problem inser nästan alltid att de behöver stöd och hjälp och vill också ha det. Vi har siffror som visar att 70 procent delger sina bekymmer. Mödravårdens tidiga möten med alla mammor i landet kan utnyttjas effektivare. För att åtgärderna ska bli bättre återkommer Gunilla Sydsjö flera gånger till behovet av ett nationellt perspektiv och register. Vi saknar nationell statistik. Vi behöver rikstäckande uppgifter för att kunna göra korrekta bedömningar och förslag till åtgärder. Det är ju professionella yrkesmänniskor som gör anmälningar och vi måste bli duktigare på att utvärdera informationen. Det är mycket viktigt för framtiden. Riskerna är många. Fetma, rökning, stress, alkohol, droger Många unga dricker och använder droger i hög utsträckning. Det är inget nytt men skapar stora komplikationer. Det leder bland annat till långdragna förlossningar, barn som föds i oroande sammanhang, tillväxthämningar. Idag vet vi en hel del om olika risk- och skyddsfaktorer. Det är en massa medicinska och sociala förhållanden som ställer till det. 8

9 Det här är faktorer som senare i livet kan förklara beteendestörningar. Beteendestörningar som riskerar att gå i arv. Ett negativt mönster som om det bryts tidigt är bra för både den enskilde individen och för samhället. Återigen, tidiga insatser är vad som behövs. Rent samhällsekonomiskt är det viktigt. Vi vet ju också att drogmissbruk ökar risken för misshandel och övergrepp. Särskilt om båda föräldrarna missbrukar. Psykiska sjukdomar kan också leda till svåra komplikationer för familjer. Ångest och sjuklighet är vanliga följder. När Gunilla Sydsjö sammanfattar sin uppfattning så är det, trots att ämnet rymmer så många rent mänskligt svåra situationer, med optimism: De problem som finns går att upptäcka och påverka! Vad väljer du om du får besluta om en åtgärd? Jag önskar att insatser för familjer med psykosocial problematik startar tidigt. Det ska börja redan på Mödravårdshälsocentralen och tillsammans med socialtjänsten. Sedan vill jag att vi ska starta ett nationellt register för anmälningar till Socialtjänsten om barn som far illa. Det är ett sätt att effektivare utvärdera insatser och vård för barn. 9

10 Fakta & siffror. Några röster från Barn i riskmiljöer: 1,5 5 % rapporteras för vanvård/misshandel. Screening visar att 4 16 % är exponerade för fysisk misshandel. 10 % psykisk misshandel % för vanvård % av alla barn är exponerade för våld i familjen. Allvarliga självmordstankar, 16-åringar: Indexgruppen: 21 % Referensgruppen: 2 % Avgångsbetyg i matematik, svenska och engelska: Indexgruppen: 23 % inget avgångsbetyg. Referensgruppen: 7 % inget avgångsbetyg. Barnen i undersökningen efter 18 månader: 8 BUP (barn- och ungdomspsykiatri). 8 BHV (barnhälsovårdspsykolog). 3 omhändertagna. 1 familjehemsplacerad. 3 veckoslutshem. 39 förtur inom barnomsorgen av sociala skäl. Några viktiga slutsatser: Gravida kvinnor med psykosocial problematik går att upptäcka tidigt! Tidig intervention är nödvändig. Starta med intervention redan under graviditeten. Samarbeta kring kvinnan och hennes familj. Barn till kvinnor med psykosocial problematik måste uppmärksammas tidigt för att minska riskerna för en negativ utveckling både vad gäller fysisk och psykisk hälsa. Det lilla barnets utsatta situation engagerar. Diskussionens vågor gick höga. En genomgående åsikt var att det handlar mycket om hur samhället organiserar sig och använder resurserna. Här fanns det flera kritiska synpunkter. Många menade att med samma resurser går det att få mer och bättre gjort. Samtidigt var en annan allmän uppfattning att 90 procent av barnen i Sverige har det bra och historiskt sett bättre än någonsin. Men det är de återstående 10 procenten som vi måste bli bättre på att ta hand om. För bakom den siffran döljer sig många enskilda barn som har det svårt. Kanske svårare än någonsin i en tid där stress, utanförskap och sociala problem är mer komplicerade än tidigare. 10

11 seminariet om det lilla barnets rättigheter. Margareta Blennow, barnhälsovårdsläkare på Södersjukhuset i Stockholm. Viktigt att samhället inte organiseras utefter administrativa rutiner. Det måste ske efter barnets behov och så är det inte idag. Beroende på var i Stockholm kan en sjuksköterska på en barnavårdscentral möta sju gånger fler barn än en kollega i ett annat område. Är det ett bra utnyttjande av resurserna? Nej, det tycker jag inte! Charlotte Uggla, psykolog vid Socialstyrelsens utvecklingscentrum för barns psykiska hälsa. För att ta tillvara det lilla barnets rättigheter är det naturligt att utgå från barnkonventionen. Egentligen är det en ganska okontroversiell åsikt och vi i Sverige har kommit en bra bit på vägen. Frågan är när vi ska tillämpa konventionen, till exempel i svåra skilsmässoärenden. Jag tycker att barnets rättigheter börjar redan i livmodern. Vi har ett ansvar att tidigt upptäcka gravida med missbruksproblem och rutinerna bör vara likadana i hela landet. Vi behöver också riktlinjer för samverkan när barn utsätts för brott. Anders Broberg, professor i klinisk psykologi vid Göteborgs universitet. Ta det här med fosterföräldrar. Ett barn kanske kommer till en familj när det är fyra veckor. Sedan när barnet är tre år och har rotat sig i familjen kommer man fram till att mamman repat sig och därför kan ta hand om sitt barn. Det är fullständigt otillständigt och något som måste ses över. Barnet måste ges en rätt att få fortsätta knyta an till fosterföräldrarna. Det måste också bli möjligt att adoptera svenska barn igen! Gunilla Sydsjö, kognitiv beteendeterapeut och professor vid universitetssjukhuset i Linköping. Vi måste överlag bli bättre på att ta helhetsgrepp. Barn som tidigt blir utsatta för olika problem riskerar att råka mer illa ut genom hela livet. Problemen är invävda i hela livssituationen. Därför är tidig intervention så viktig. Joakim Pettersson, politisk sakkunnig på Socialdepartementet. Vi politiker vill gärna ställa saker tillrätta. Vi kan göra mycket, men det blir nästan aldrig som vi har tänkt oss. Verkligheten är så komplicerad att alla faktorer helt enkelt inte kan finnas med i beslutsfattandet. Sedan är det också så att det från idé till genomförande tar lång tid. Det gäller att ha ödmjukhet inför uppgiften och en medvetenhet om att det är en ofullkomlig värld. Kunskapsspridning är viktigt. Som till exempel att Karolinska Institutet sprider kunskap om Shaking Babies Syndrom för att nå ut till föräldrar och vårdpersonal. Joakim Pettersson: Frågan om barnminister kommer upp då och då. Men jag tycker att vi har en ordning som fungerar. Risken är stor att det blir en stuprörsorganisering och helheten går förlorad. Anders Broberg: Politiker ska ha ett brett ansvar. Det är på tjänstemannasidan vi ska vara mer specialiserade. Sedan tycker jag att vi lokalt ska återinföra barnavårdsnämnderna! Ola Lindholm: Barnkonventionen är en fantastisk skrift som är svår att genomföra. Vi blir ju ofta kritiserade för att vi inte uppfyller den. Joakim Pettersson: Ja, vi får kritik. Ändå ser FN:s barnrättskommitté Sverige som ett föregångsland. Men vi ska inte slå oss själva allt för mycket på bröstet. Det finns mycket kvar att göra men barnfrågor är högt prioriterade i vårt land. Anders Broberg: Det är en fråga om att fördela resurser. Vi får inte ge för mycket till dem som inte behöver, för då får vi inte pengar över till de barn och familjer som verkligen behöver hjälp. Vi måste våga prioritera. Samtalsledare var Kamratpostens chefredaktör Ola Lindholm som dessutom var moderator för hela konferensen. 11

12 Föräldraskap är att följa med från bärselen till krog Lyssna på barnet är tipset från Philip Hwang. Men för att göra det måste man först finnas där. Nutidens stress är en av föräldraskapets största utmaningar. Familjepusslet en annan. Professorn börjar i barndomen. Sin egen. Han backar så där en 50 år i tiden. Till Västergötland, där pojken Hwang växte upp med mamma från Tyskland och pappa från Kina. I Mullsjö kryllade det inte direkt av kineser. Eller halvkineser. Han minns första skoldagen, då fröken rufsade honom i håret och konstaterade att här har vi den lille kinesen. Det var då jag bestämde mig för att bli psykolog. Med inriktning på barn. Philip Hwang är professor i tillämpad psykologi vid Göteborgs universitet. Hans forskning rör olika aspekter av barns och ungdomars utveckling och livsvillkor. Papparollen samt kopplingen mellan arbetsliv och familjeliv är två andra områden han studerat ingående. Kunskapskonferensens föreläsning har rubriken Föräldraskapets nya utmaningar. Hwang lyfter tre trender: stressen, familjepusslet och de unga vuxna. Stressen är kanske den största av alla utmaningar. Både vuxna och barn drabbas. Tid för stillhet och möten går förlorad i en vardag där aktiviteterna ständigt avlöser varandra. Den förälder som vill förstå och komma nära sitt barn måste lyssna på det, menar Philip Hwang. Några genvägar finns inte. Man får ett visst antal biljetter av barnen. Nappar man inte, hör man inte eller inte ens finns där, då får man inga fler. Barn kommer inte hem och säger jag har inga kompisar. De kanske i stället frågar hade du kompisar när du var liten?. Lyssnande kräver samvaro, kravlösa stunder då det inte händer så mycket. Han tar exempel från sin egen stora familj, med barn och bonusbarn. De fick välja en aktivitet utanför skolan. Det var inte helt populärt men man måste skapa tid då inget händer. Vi är alldeles för inriktade på att göra saker. För det finns tid! Men föräldrar måste våga filtrera. Det går inte att springa på alla bollar. Då tar man slut före första halvlek. Han stannar upp i eftertänksamhet, rädd för att moralisera eller lägga ytterligare börda på föräldrar. Det jag menar är att man kan göra ganska lite och vinna väldigt mycket. Till exempel äta tillsammans, ta en gemensam stund på kvällen, eller skapa andra rum för att snappa biljetten, som han uttrycker det. Och det är en familjeangelägenhet, lika viktig för båda föräldrarna. Philip Hwang vill inte att hans prat om att skapa mer tid tillsammans ska gå att tolka som en kvinnofälla. Föräldraskapets utmaningar handlar om att både mamma och pappa ska få ihop arbetsliv och familjeliv. Han poängterar det noga och flera gånger. Det är också viktigt att göra det utifrån barnets perspektiv. Sådant som gör det lättare att kombinera familj och arbete borde därför ha högsta prioritet. 12

13 en. Philip Hwang: Föräldraskapets nya utmaningar. När familjepusslet inte går ihop får det konsekvenser för barnen. Det vet vi. Det är en jätteviktig fråga för föräldrar. Men de ser den som sin egen privata historia. Föräldrar är beredda att slå knut på sig själva flera gånger om för att fixa vardagen. För att få en ändring måste frågan om arbete och familj klättra på alla dagordningar. Tillsammans med forskare från USA har Philip Hwang undersökt både företags och fackliga organisationers syn på kopplingen mellan familjeliv och arbetsliv. 244 svenska arbetsplatser ingår i studien där familjevänlighet mätts åren 1994 och Intresset hos företag och fackföreningar är fortfarande medelmåttigt. Utvecklingen går åt rätt håll. Men det går sakta. De flesta företag motarbetar inte dem som vill kombinera arbete och familj, men man uppmuntrar inte heller till det. När familjepusslet inte går ihop får det konsekvenser för barnen. Det vet vi. 13

14 Vad väljer du om du får besluta om en åtgärd? Då beslutar jag om att få en åtgärd till. Först vill jag att det vid varje politiskt beslut görs en barnkonsekvensanalys ur barnperspektiv. Sen vill jag ha en bra skola som formas, leds och ges resurser på ett sätt som gynnar alla barn. Philip Hwangs drar slutsatsen att företagens förhållningssätt påminner om hur familjer resonerar kring jämställdhet. I princip är man för det men det finns många om och men. När det gäller fackföreningarna på de 244 företagen är inställningen densamma. Kopplingen arbete och familj finns sällan med bland de tunga frågorna. Philip Hwang ser dock en tydlig skillnad om facken leds av kvinnor. Han pekar på en rad faktorer som är viktiga för att skapa bättre förutsättningar för att kombinera arbetsliv och familjeliv. Samtliga nivåer i företaget måste vara inblandade. Det behövs också förebilder, som till exempel att chefen prioriterar barn och familj. Sedan finns det mycket outtalat som sitter i väggarna och som är svårt att komma åt. Philip Hwang tycker att ansvaret för förändring ligger också på familjen själv, att sluta se kopplingen arbetsliv och familjeliv som en privatsak. Men jag lutar också åt att det vore bra med en föräldraförsäkring som delas i tre delar, en för vardera föräldern och en fri del. För föräldrar gäller det att ta reda på vilka rättigheter som finns. Prata med närmaste chef och arbetskamrater. Resonera om hur jobbet ska lösas och ha fokus på hela familjen. För att barnen ska få det bättre behövs åtgärder för att livspusslet ska gå ihop. Om den utmaningen råder ingen tvekan. Men Philip Hwang ser även fler nya utmaningar bland dagens familjer. De unga vuxna. De som är mellan 19 och 25, kanske till och med upp mot 30 ibland. Bostadsbrist, arbetslöshet, längre utbildning och senare familjebildning gör att gruppen växer. Barnen bor kvar hemma som unga vuxna. En situation som inte alltid är så lätt. Unga vuxna utforskar sin identitet, har stort självfokus och bär ofta en känsla av att befinna sig mittemellan. Samtidigt är perioden en möjligheternas tid. För föräldrar gäller det att se sökandet för vad det är. I dagens komplexa värld är möjligheterna till utforskande oändliga. Philip Hwang återvänder till sitt Mullsjö. Om man växte upp där på 50-talet var möjligheterna något mer begränsade. Antingen var man pingstvän eller raggare. Han tycker att föräldrar till unga vuxna ska försöka utrusta sig med tålamod och inte forcera fram ställningstaganden. Vi som föräldrar får lägga band på oss. Fast lätt är det inte. Återigen delar han med sig av egna erfarenheter och igenkännandet sprider sig behagfullt i bänkraderna. Unga vuxna som lever i det egna projektet och inte är så särskilt bra på det där med föräldrakontakt. För behovet finns där. Bara lite mindre synligt. Hur gör man? Philip Hwang har ett kort och kärnfullt råd: Keep in touch, håll kontakten. Ta initiativet. Från bärselen till krogen. För oavsett ålder, finns alltid en djup önskan om att bli accepterad för den man är. 14

15 Fakta & siffror. Om stress. Ett tillstånd hos barn eller vuxna då jämvikten är rubbad, på grund av psykisk och/eller fysisk påfrestning. Stress kan ge: Både över- och underaktivering av olika hjärnfunktioner. Förändringar i hjärt- och kärlsystem, till exempel stegrad puls och ökat blodtryck. Metaboliska förändringar, till exempel av fett- och sockeromsättning. Förändringar i muskeltonus och koordination. Exempel på psykosociala stressorer: Philip Hwangs forskningsresultat om mobbning. 10 procent av de mobbade 10-åringarna och 23 procent av 13-åringarna hade inte berättat för någon vuxen att de blev mobbade. 26 procent av 10-åringarna och 35-procent av 13-åringarna upplevde inte att de fick hjälp när de berättade för någon vuxen. Endast 14 procent av gymnasieungdomarna tror att det hjälper att berätta för en vuxen för att få mobbningen att sluta. Cybermobbning är en allvarlig företeelse. Cybermobbning kan pågå dygnet runt, den når ända in i hemmet och är ytterst svår för barnet att värja sig mot. Mobbningen sker till exempel via mobilsamtal, sms, bilder och videoklipp, e-post, chatrum, webbsidor och MSN. Andel barn utsatta för traditionell mobbning respektive cybermobbning: Hur familjevänliga är företagen? Klass 2-6 (8-12 år) Klass 7-9 (13-15 år) Totalt Traditionell 16,9 % 15,3 % 16,0 % Cyber 9,0 % 12,9 % 11,2 % Uttalat positiva 3 % 32 % Villkorligt positiva 66 % 64 % Passivt motstånd 31 % 4 % I undersökningen ingår 244 svenska företag. Känslomässigt betydande separationer. Svåra trauman. Tids- och beslutskonflikter. Brister i trygghet och social stabilitet. Krånglande relationer. Vantrivsel i skolan. Sammanfattning av Philip Hwangs föreläsning Föräldraskapets nya utmaningar. Stressen: Lyssna på barnet. Mer tid för samvaro. Filtrera. Familjepusslet: Ta reda på rättigheter. Prata med närmaste chef, arbetskamrater och resonera om hur jobbet ska lösas. Fokus på familjen. Spring inte på alla bollar. Det räcker med att vara good enough. Unga vuxna: Att inte uppfatta utforskandet som annat än vad det är. Tålamod! Att inte forcera fram ett ställningstagande. Keep in touch. 15

16 Några röster från seminariet om föräldraskapets nya utmaningar. Dagens föräldrar står inför många utmaningar. Tveklöst är det så. Stressen och det eviga pusslandet för att vardagen ska fungera är väl kända för de allra flesta. Hur påverkas barnen och vilket stöd behöver de vuxna? Det var några av de frågor som diskuterades. Att vara förälder och samtidigt hinna med allt det andra karriär, hemmet, umgänge och fritid är ingen enkel ekvation. Vi lever i en tid då stressen och kraven ökar. Men hur ser barnens behov ut i detta välbekanta livspussel? Filosofie doktorn i psykologi, Ylva Elvin-Nowak, seminariets moderator, utgick från allas vår önskan om att göra rätt. Att vilja sitt barns bästa. Men det kan vara svårt att se barnets perspektiv. Vi hamnar lätt i ett resonemang som utgår från den vuxnes behov och möjligheter. Hon bad därför seminariets deltagare att ge sin syn på vad det nya föräldraskapets utmaningar betyder för barnet. Inger Davidson, riksdagsledamot för Kristdemokraterna och vice ordförande i justitieutskottet, framhöll att barn har samma behov idag som de alltid haft. Att bli älskade, känna trygghet, få leka, lära och utvecklas. Barn måste få vara mallen. Vad barnen behöver måste få komma först, även om det betyder att vi tvingas slakta en del heliga kor. Att pappor är mer närvarande är väldigt positivt, menade Inger Davidsson. Det leder till färre separationer. Livia Oláh, universitetslektor och docent i demografi vid Stockholms universitet, lyfte också fram pappornas betydelse. Hon tycker att dagens barn får två föräldrar på ett sätt som tidigare inte varit möjligt. Lagstiftningen är ett stöd för att aktivt hjälpa barnen att upprätthålla kontakt med båda föräldrarna. Hon stödde sig på forskning som visar att den tidiga kontakten är viktig för hela livet. Den utbyggda och delvis öronmärkta föräldraförsäkringen har ända sedan 1980-talet gett tydliga signaler från samhället att båda föräldrarna är viktiga. Idag tar pappor ut cirka 20 procent av föräldradagarna. Förändringen går långsamt, men i rätt riktning. Vi ger möjlighet att förverkliga båda föräldrarna. Lagstiftningen är inte bara ett sätt att ändra beteenden, det handlar också om attityder, menade Livia Oláh. Förutom att fler pappor är hemma idag, så har synen på papparollen förändrats. Jan Cedervärn, stabschef och tf generaldirektör för Statens folkhälsoinstitut, konstaterade att vi lever i ett land där barns hälsa prioriteras högt. Fysiskt blir våra barn allt friskare. Men vi ser en ökad psykisk ohälsa som vi inte kan förklara. Samhället blir allt mer komplext och det skapar osäkerhet hos både föräldrar och barn. Vi behöver stödja föräldrarollen under hela perioden, från 0-17 år. När det gäller behovet av stödprogram gick panelens uppfattningar isär. Carl Lindgren, barnläkare och forskare, vände sig mot överarbetade stödprogram som i många fall är utarbetade för barn med neuropsykologiska problem. Han menade att programmen enbart tar sikte på att förändra beteenden i stället för att öka insikter. Carl Lindgren berättade att han möter många stressade och oroliga föräldrar som kommer till doktorn och vill få råd. De saknar trygghet och självtillit och vill ha experternas stöd. Han konstaterade också, med stor oro, att våra barn är friskare men mår allt sämre. (Se separat artikel.) Inger Davidsson ansåg att det saknas tid för våra barn och att vi har ett arbetsliv som inte tillräckligt tar hänsyn till familjens och barnens behov. Hon tog 16