Trygga husdjursgenetiska resurser

Transkript

1 Trygga husdjursgenetiska resurser regeringsuppdrag om att säkra Sveriges husdjursgenetiska resurser vid katastrofer Rapport 2005:24 Foto: Mats Pettersson

2

3 Trygga husdjursgenetiska resurser regeringsuppdrag om att säkra Sveriges husdjursgenetiska resurser vid katastrofer Avel- och djurhållningsenheten Referens Maria Möller

4

5 Innehåll 1 Regeringsuppdraget i korthet Inledning Uppdragets syfte och tolkning av uppdraget Uppdragets fokus Omfattning Avgränsning Definitioner Nulägesbeskrivning Riskanalyser Analys av generella risker Riskanalys Konsekvenser som återkommer Analys av risker vid allvarlig smittsam djursjukdom Riskanalys Förebyggande åtgärder Minska risken för att stor andel av djuren / generna inom en ras drabbas av en katastrof Minska risken för förstörda register Minska risken för att lager av genetiskt material förstörs Minska risken för att djur dör Förbättra biosäkerheten och minska risken för att smittsam sjukdom ska spridas mellan besättningar Minska risken för att smittsam sjukdom ska föras in i landet Vad händer om stora delar av en population slås ut Konsekvensanalys Planer för att hantera att stora delar av en population har slagits ut Beredskapsplaner för att motverka att stora delar av en population slås ut Lindrigt måttligt smittsamma sjukdomar Dela in besättningen i epidemiologiska enheter Bevara generna Mycket smittsamma sjukdomar Skydda besättningar med mottagliga djur Flytta djur till säkert ställe Vaccinera

6 8.2.4 Låta smittade djur leva Evakuering av djur Informationskanaler Informationsvägar vid katastrofer som rör fjäderfä Informationsvägar vid katastrofer som rör andra djurslag Kostnadsuppskattningar Kostnadsuppskattade åtgärder Särskild analys av rovdjursavvisande stängsel Övriga föreslagna åtgärder Slutsatser Risker Förebyggande åtgärder Konsekvensanalys Beredskapsplan Informationskanaler Kostnadsuppskattningar Bilagor

7 1 Regeringsuppdraget i korthet Regeringen har gett Jordbruksverket ett uppdrag om beredskapsplaner för säkerställande av husdjursgenetiska resurser. I samarbete med andra berörda myndigheter och organisationer ska Jordbruksverket kartlägga och analysera konsekvenserna av hur nationella raser och små populationer kan påverkas av katastrofer, exempelvis allvarliga sjukdomsutbrott. Det är viktigt att fokusera på förebyggande åtgärder. I uppdraget ingår också att föreslå beredskapsplaner för hur ett bevarande kan säkerställas i dessa populationer. Beredskapsplanerna bör bl.a. innehålla riskanalyser, planer för förebyggande av katastrofer såsom allvarliga sjukdomsutbrott, konsekvensanalyser av att stora delar av en population eller en ex situ-samling slås ut samt åtgärdsplaner för hur detta kan hanteras på bästa sätt. Snabba och säkra informationskanaler är viktiga. Alla förslag ska kostnadsuppskattas. Regeringsuppdraget redovisas i sin helhet i bilaga 1. Jordbruksverket har drivit arbetet. Jordbruksverkets nybildade referensgrupp för husdjursgenetiska resurser har utifrån sina förutsättningar fungerat som referensgrupp för arbetet. Dels beskrevs uppdraget vid möten 25 maj och 3 november, och dels har gruppen kunnat lämna synpunkter på utsända dokument. Den veterinärmedicinska expertmyndigheten Statens Veterinärmedicinska Anstalt, SVA, har yttrat sig angående uppdraget. Värdefulla synpunkter och fakta har också lämnats av SLU, Avdelningen för komparativ reproduktion, obstetrik och juverhälsa, samt flera länsstyrelser, företag och enskilda personer. 3

8

9 2 Inledning Detta uppdrag fokuserar endast på åtgärder som ska förebygga eller hantera konsekvenserna av katastrofer som drabbar små populationer eller nationella raser. En katastrof är en plötsligt inträffad händelse, den är oväntad och oförutsägbar. Det går inte att kalkylera sannolikheten för att den infaller vid en viss tid. Uppdragets målsättning är att bevara de genetiska resurserna, d.v.s. den genetiska variationen inom de nationella raserna och små populationerna i händelse av en katastrof. Målsättningen är intimt sammanknutet med intresset för att hålla djuren, eftersom en ökad mängd djur i ett ökat antal besättningar minskar sårbarheten och ökar förmågan att kunna hantera det oväntade. Världen är beroende av biologisk mångfald för en hållbar utveckling. En viktig del av den hållbara utvecklingen är att de husdjursgenetiska resurserna säkerställs. Genom att underteckna konventionen om biologisk mångfald har Sverige åtagit sig att bevara den biologiska mångfalden. Huvudsakligen omfattar detta åtagande svenska arter och raser. Regeringen har beslutat att Jordbruksverket ska verka för att de husdjursgenetiska resurserna ska bevaras och nyttjas hållbart. Detta står som ett mål inom sektorsansvaret för djurhälsa, djurmiljö och folkhälsa i Jordbruksverkets regleringsbrev. De husdjursgenetiska resurserna är den biologiska mångfald av husdjur som används av människan främst i jordbruket för livsmedelsförsörjningen. Mångfalden av olika husdjursraser är inte längre en naturlig del av det kommersiella produktionslantbruket, och antalet djur av vissa raser är kritiskt lågt. Husdjursraser som är på väg att försvinna kan bära på egenskaper som kan bli värdefulla i framtiden. De olika raserna är också en del av vårt levande kulturarv. I många fall är det bland våra nationella raser vi också har små populationer. Det är alltså helt nödvändigt med en god beredskap så att inte en hel ras utplånas i händelse av en katastrof. I kapitel 4 utvecklar vi skälen till varför de nationella raserna hamnar i fokus i detta uppdrag. För att uppfylla målsättningen att bevara den genetiska mångfalden hos husdjursraserna måste det finnas människor som har intresse, tid, råd och möjlighet att hålla djur för andra syften än maximal produktion. Hållandet av nationella raser eller djur av små populationer sker många gånger på ideell bas eller som hobbyverksamhet. Strukturomvandlingen på landsbygden, ökade kostnader eller ökad administration riskerar att försvaga intresset för att hålla djur av dessa raser. Till exempel försvinner möjligheterna till grannsamverkan i områden med stor utglesning av lantbruk. Att förebygga en katastrof är alltid att föredra framför att försöka hantera den situation som uppstår under och efter katastrofen. I både det förebyggande arbetet och i händelse av en inträffad katastrof är djurhållarna centrala. För att trygga de husdjursgenetiska resurserna måste djurägarna vara involverade och engagerade i alla steg. 5

10

11 3 Uppdragets syfte och tolkning av uppdraget 3.1 Uppdragets fokus Rapporten har främst belyst situationen för svenska lantraser. Rapporten ska ge stöd för att bedöma vilka förebyggande åtgärder som finns för att minska riskerna för och konsekvenserna av olika katastrofer med syfte att bevara hotade husdjursgenetiska resurser. Åtgärderna har där det är möjligt kostnadsuppskattats och analyserats. Rapporten ska kunna utgöra underlag för att skapa ändamålsenliga beredskapsplaner för att bevara hotade husdjursgenetiska resurser vid katastrofer. I rapporten finns beskrivningar av förutsättningar som ska beaktas och åtgärder som kan göras vid katastrofer. Rapporten innehåller också riskanalyser för att visa på vilka risker som finns och vilka konsekvenser dessa kan få, konsekvensanalyser av att stora delar av det genetiska materialet går förlorat, samt en beskrivning av de informationskanaler som används i händelse av ett utbrott av allvarlig smittsam djursjukdom eller annan katastrof. 3.2 Omfattning Två olika riskanalyser med fokus på riskidentifiering har gjorts. Den ena riskanalysen bedömer vilka katastrofer/händelser som har hög risk eller som får stora konsekvenser för små populationer och nationella raser. Den andra riskanalysen fokuserar särskilt på riskerna för små populationer och nationella raser vid utbrott av allvarliga smittsamma sjukdomar. Uppdragets fokus är förebyggande åtgärder. Förslag till förebyggande åtgärder som kan användas av enskilda djurhållare, föreningar och myndigheter har formulerats. Respektive mottagare bör själv bedöma vilka åtgärder som är relevanta. Åtgärder som kan ingå i beredskapsplaner för katastrofer har beskrivits. Åtgärderna fokuserar på smittsamma djursjukdomar som ska bekämpas, men vissa av dem kan användas även vid andra katastrofer. Alla raser har olika förutsättningar, så rasegna planer har inte tagits fram inom uppdraget, se vidare nedan under kapitel 3.3 Avgränsning. Kostnadsuppskattningar av förebyggande åtgärder respektive nödvändiga åtgärder vid katastrofer har gjorts. Eftersom kostnadsuppskattningarna är förknippade med hög grad av osäkerhet redovisas alla grundläggande antaganden och hur beräkningarna är gjorda. Kostnader för rovdjursavvisande stängsel är särskilt utredda eftersom de är en stor andel av de föreslagna kostnaderna. Befintliga informationskanaler för katastrofer har beskrivits och förslag har lagts om hur dessa kan förbättras. Jordbruksverkets nybildade referensgrupp för husdjursgenetiska resurser har fått information och möjlighet att lämna synpunkter vid flera tillfällen. 7

12 3.3 Avgränsning Den i särklass viktigaste faktorn för att minska sårbarheten för nationella raser och små populationer i händelse av en katastrof är att det finns många djurhållare som är intresserade av att hålla djur av dessa raser. Om antalet besättningar ökar så förbättras chanserna att raserna ska kunna bevaras. Uppdraget har dock inte behandlat risker som rör intresse för att hålla djuren. Uppdraget har inte behandlat genetiska förändringar inom rasen. Uppdraget har inte behandlat TSE-sjukdomen Nor 98. Regelverket för denna sjukdom kommer att förändras inom den närmaste framtiden. Uppdragets direktiv är tolkat som att de insatser som föreslås ska kostnadsuppskattas avseende den totala kostnaden, obeaktat att finansiering kan komma från olika källor. Uppdraget har alltså inte utrett vem som ska finansiera de ökade kostnader som kan bli följden av de förslag som läggs. Förslagen är inte heller prioriterade. I en fullständig riskanalys enligt Räddningsverkets definition ingår dels en definition av vilken verksamhet som avses, dels identifiering av riskerna och dels en kvalitativ eller kvantitativ bedömning av sannolikheter och konsekvenser. Målet för riskanalyser är att belysa var och hur olyckor, tillbud och störningar kan inträffa, hur ofta de kan tänkas ske och vilka konsekvenser som kan uppstå. (Handbok för riskanalys, Räddningsverket 2003) De flesta katastrofer som behandlas i detta uppdrag är mycket svåra att sätta ett numeriskt värde på. Riskanalyserna har därför gjorts med ett kvalitativt tillvägagångssätt. En mycket begränsad bedömning har kunnat göras avseende sannolikheten att katastrofen inträffar. Det har inte varit möjligt att göra en fullständig, transparent och evidensbaserad riskanalys inom uppdragets ram. Det vore av stort värde att utarbeta förebyggande åtgärder och beredskapsplaner för varje art och för varje enskild ras, eftersom förutsättningarna inom olika arter och raser varierar. Detta har dock inte varit möjligt att göra inom uppdragets ram. För att beredskapsplaner ska vara användbara måste de utformas av personer som har ingående kännedom om artens och rasens särskilda förutsättningar, i de flesta fall representanter från rasföreningen. I detta arbete behöver rasföreningarna förstärkas med kompetens inom det veterinärmedicinska, juridiska och eventuellt det bevarandegenetiska området. 3.4 Definitioner Regeringen har givit Jordbruksverket i uppdrag att kartlägga och analysera konsekvenserna av hur nationella raser och små populationer kan påverkas av katastrofer, t.ex. allvarliga sjukdomsutbrott. Enligt Svenska Akademiens Ordbok betyder ordet katastrof plötsligt inträffande omstörtning, undergång eller sammanbrott, olyckshändelse, olycksdiger händelse. En katastrof kommer alltså plötsligt. För att en händelse ska upplevas som en katastrof gäller att den normala hanteringsförmågan inte räcker till för att klara av händelsen. Händelsen påverkar normaltillståndet. Beredskapsarbete indelas i förebyggande, förberedande, akut avhjälpande, samt avveckling och återgång till normal verksamhet. - Förebyggande arbete är till exempel kontroller vid gränserna som minskar risken för att få in en smittsam djursjukdom i landet. 8

13 - Förberedande arbete är till exempel att skapa beredskapsplaner för hur man ska agera om en smittsam djursjukdom upptäcks. Beredskapsplanerna syftar till att göra konsekvenserna av en katastrof så små och hanterbara som möjligt. - Akut avhjälpande arbete är t.ex. smittspårningsarbete, avlivning av smittade djur och sanering. I det akuta avhjälpandet ska beredskapsplanen kunna användas för att så snabbt som möjligt kunna fatta olika beslut och åtgärder. - Avveckling och återgång till normal verksamhet kan t.ex. vara återinsättning av djur eller beslut om fortsatta avelsplaner. Ordet riskanalys används i olika sammanhang med varierande betydelse. En generisk riskanalysmodell innefattar i regel beskrivningen av en systematisk process med syftet att inom ett avgränsat område av kärnverksamheten identifiera riskkällor samt uppskatta risknivån, d.v.s. sannolikhet/frekvens och omfattning av de oönskade konsekvenser risken förväntas ge upphov till. Beroende på analyserad verksamhet, kan metoden vara antingen kvantitativ eller kvalitativ. (Handbok för riskanalys, Räddningsverket 2003) I detta arbete innebär riskanalys ett systematiskt arbete för att identifiera riskkällor vid katastrofer. Uppskattning av skadeförväntan, d.v.s. sannolikheten inom en viss tidsrymd för möjliga skadehändelser och konsekvenserna som är förknippade med dessa, är mycket summariskt gjord. I den mån skadeförväntan bedöms görs det i kvalitativa termer, inte kvantitativa, eftersom det är mycket svårt att sätta numeriska värden på de flesta av riskerna. 9

14

15 4 Nulägesbeskrivning Det finns flera skäl till varför mångfalden är viktig och värd att bevara: 1. Människan behöver livsmedel, andra produkter och tjänster som husdjuren ger oss. I djurproduktionen gör vi hela tiden medvetna val om vilka egenskaper vi vill förändra hos våra husdjur. De egenskaper som dagens avel selekterar för är inte säkert de egenskaper som vi kommer vilja ha i framtiden. Genom att bevara fler raser än de som används i dagens produktion behåller vi den genetiska variationen och därmed bevaras så många egenskaper som möjligt. 2. En minskad genetisk variation hos produktionsdjuren ökar risken för att egenskaper som sjukdomsresistens, klimatanpassning och möjlighet att livnära sig på vissa foder kan försvinna. Samtidigt lever vi i en värld med klimatförändringar, miljöförstöring och svält. Nya krav kan ställas på våra husdjur på grund av omvärldsförändringar. Då kan egenskaper som en gång funnits i äldre raser åter komma till nytta. 3. De ekologiska motiven, eller naturskyddsmotiven, omfattar främst de hotade inhemska raser som visat sig vara särskilt lämpade för landskaps- och skogsvård eller som kan antas vara särskilt väl anpassade till pollination av inhemska kulturväxter och vild flora. 4. Många av våra äldre raser utgör också ett levande kulturarv. Flera av våra äldre husdjursraser har varit med och skapat det kulturlandskap vi har idag. De raser som bidragit till att skapa kulturlandskapet kanske är de som är bäst på att förvalta det även i framtiden. Raserna är också en värdefull tillgång för att levandegöra historiska miljöer. 5. Att leva med husdjur innebär ökad livskvalitet. En mångfald av friska, välanpassade husdjursraser innebär ökade valmöjligheter. 6. Vi som lever idag har ett ansvar gentemot både våra förfäder och kommande generationer att förvalta den rikedom bland husdjuren som fortfarande finns kvar. 7. De estetiska skälen väger kanske lätt i jämförelse med andra skäl, men inte desto mindre är alla färgsprakande fjäderdräkter, brokiga pälsar och olika färger på ullen tilltalande. Den mest grundläggande förutsättningen för att minska sårbarheten hos nationella raser och små populationer är att ha så många djur som möjligt i så många besättningar som möjligt och så utspridda i landet som möjligt. En av de viktigaste faktorerna för att bevara nationella raser och små populationer är att det finns ett intresse för att hålla djuren. Detta intresse kan stimuleras genom information och genom ekonomiska incitament. Det kan också hämmas av ökade kostnader, av svåra eller byråkratiska regler och av strukturrationaliseringen på landsbygden. Idag hålls de flesta djuren av nationella raser och små populationer på ideell bas. Många av raserna har i mindre utsträckning avlats för produktion jämfört med de vanligen förekommande raserna, t.ex. SRB. Hållandet av dessa raser baseras på andra motiv än optimal lönsamhet. Den ideella verksamheten är känslig för kostnadsökningar som kan bli fallet av t.ex. skärpta regler eller ökat rovdjurstryck. Verksamheten är också känslig för vad som kan uppfattas som orealistiska krav eller önskemål från myndigheter eller föreningar. Ideell 11

16 verksamhet kan å andra sidan vara mindre känslig för omvärldsförändringar eftersom fler än de rent ekonomiska skälen för djurhållningen vägs in. Olika typer av katastrofer kan hota djuren. Som ses i kapitel 5 kan t.ex. nedfall av radioaktiva ämnen, extrema väderfenomen och olika djursjukdomar hota djuren och djurhållningen. För majoriteten av händelserna finns inga förberedda planer. Detaljerade beredskapsplaner finns för bekämpning av allvarliga smittsamma djursjukdomar och för salmonella. Planerna gäller förekomst av smitta i produktionsbesättningar. Det finns inga speciella planer för nationella raser eller små populationer. För andra katastrofer, såsom översvämningar eller nedfall av radioaktiva ämnen, finns idag inga konkreta beredskapsplaner för hur djur ska hanteras. När det gäller nedfall av radioaktiva ämnen så pågår ett projekt som ska ge underlag för beslut om åtgärder vid olika typer av nedfall. Smittsamma djursjukdomar är spridda över stora delar av världen, och olika regelverk finns för att de inte ska spridas ytterligare. Smittsamma djursjukdomar regleras på många nivåer. Den världsomspännande organisationen OIE (Office International des Epizooties) klassar sjukdomars allvar, och skapar rekommendationer om handelsregler som de flesta länder följer. I OIE:s rekommendationer står också vilka krav som gäller för att ett land ska kunna räknas som fritt från vissa sjukdomar, till exempel mul- och klövsjuka eller svinpest. EU har bestämmelser om hur vissa sjukdomar ska bekämpas eller kontrolleras om de finns i ett EU-land. Totalt finns 16 EU-reglerade sjukdomar som regleras av bekämpningsdirektiv. Direktiven ställer krav på lägsta nivå på bekämpningen, och beslut inom EU kan reglera bekämpningsarbetet ytterligare. I EG-direktiven om bekämpning av mul- och klövsjuka (2003/85/EG) artikel 15, bekämpning av klassisk svinpest (2001/89/EG) artikel 5 punkt 2, bekämpning av afrikansk svinpest artikel 5 punkt 2 finns möjlighet att inte avliva smittade djur som är genetiskt värdefulla under förutsättning att det inte äventyrar djurhälsoläget i EU att de får leva. Liknande bestämmelser är på väg att införas även för fjäderfä i direktivet om fågelinfluensa. I Sverige har sedan många år sjukdomar bekämpats systematiskt, och detta i kombination med vårt avskilda geografiska läge gör att vi är fria från många sjukdomar som finns i övriga Europa. Staten har därför valt att kunna bekämpa även dem (t.ex. rabies, nötkreaturstuberkulos). Mandaten för bekämpningsarbete i Sverige finns i epizootilag (1999:657) och epizootiförordning (1999:659). De faktiska bekämpningsåtgärderna regleras framför allt i Statens Jordbruksverks föreskrifter om bekämpning av epizootiska sjukdomar m.m. (SJVFS 2002:98). EG-direktiven om bekämpning av olika djursjukdomar är införlivade i denna föreskrift. Dessutom har Sverige sedan 1950-talet aktivt bekämpat salmonella på livsmedelsproducerande djur. Lagstöd för det finns i zoonoslagen (1999:658). 12

17 5 Riskanalyser 5.1 Analys av generella risker Denna analys ska bilda underlag för bedömning av vilka katastrofer som riskerar att påverka de husdjursgenetiska resurserna i så stor utsträckning att det bör finnas en beredskapsplan för att hantera dem eller förebyggande åtgärder för att minska riskerna eller konsekvenserna. Många av händelserna är sådana som karaktäriseras av unik risk. De är därför mycket svårt och osäkert att beräkna sannolikheter för att de inträffar och kostnader om de inträffar. Riskanalyserna är gjorda enligt ett kvalitativt tillvägagångssätt, men graden av sannolikhet är summariskt bedömd i detta uppdrag. Eftersom konsekvenserna för de flesta katastroferna blir mycket omfattande så är det ändå av värde att ha beredskap för dem. Grunden för riskanalysen är de kriser som pekas ut i regeringens proposition 2001/02:158 om samhällets säkerhet och beredskap. För att ytterligare förbättra beredskapen för katastrofer som kan få allvarliga konsekvenser för husdjursgenetiska resurser, men som inte pekas ut i propositionen, har också vissa särskilt identifierade risker (brand och olyckor, rovdjursangrepp samt illegal införsel) lagts till. I uppdraget utpekas smittsamma djursjukdomar som särskilt viktigt. En separat riskanalys har därför gjorts över de risker som är förknippade med smittsamma djursjukdomar Riskanalys Risk / grundhändelse Nedfall av radioaktiva ämnen Konsekvens Foderbrist Hög halt av radioaktiva ämnen i livsmedel Förstörda betesmarker Förorening av vattentäkt, brist på dricksvatten Ökad risk för missbildningar Tekniska kollapser, t.ex. el, tele, IT, radio och TV, samhällsviktiga datasystem Register förstörs Lager med sperma och/eller embryon förstörs Risk för rovdjursangrepp ökar Naturolyckor och dammbrott, extrema väderfenomen Djur dör Djur evakueras Förstörda betesmarker Förorening av vattentäkt, brist på dricksvatten

18 Risk / grundhändelse (forts) Massflykt av personer som söker skydd i Sverige Konsekvens (forts) Införande av allvarlig smitta Allvarlig smitta Behandlas i ett särskilt dokument Antagonistiska hot (terrorism, sabotage, angrepp) Hot och våldshandlingar mot djurhållare Frisläppande och död eller annan förlust av djur Avsiktlig smittspridning (behandlas under allvarlig smitta) Kemikalieolyckor, transport av farligt gods och större olyckor till sjöss m.m. Förorening av vattentäkt, brist på dricksvatten Försörjning med vatten Brist på dricksvatten Brand och olyckor Djur dör Djur evakueras Register förstörs Lager med sperma och/eller embryon förstörs Rovdjur Djur dör Illegal införsel Införande av allvarlig smitta Konsekvenser som återkommer Vissa konsekvenser återkommer vid flera olika typer av katastrofer. Det ökar sannolikheten att konsekvensen ska inträffa. Dessa konsekvenser bör det finnas beredskap för att hantera. Det kan också vara kostnadseffektivt att ha förebyggande åtgärder för att motverka riskerna och minska effekterna av dessa konsekvenser Djur dör Om en stor andel av djuren inom en ras dör så utarmas rasens genetiska bas. Värdefulla anlag kan försvinna. Återuppbyggnaden av rasen försvåras alltmer ju färre djur som finns kvar. Det kan dessutom vara långt mellan avelsdjuren. 14

19 Djur evakueras Att evakuera större besättningar med djur är ofta svårt på grund av att det finns ett begränsat antal godkända transportfordon tillgängliga. Det kan också vara svårt att hitta lämpliga platser att föra djuren till. Dels finns inte inhägnade betesmarker lediga och dels hålls tomma djurbyggnader inte alltid i skick. Det finns alltså en risk att fullgod djurmiljö inte kan uppnås på platsen dit djuren förs. Vid evakuering av ett mindre antal genetiskt värdefulla djur är chansen större att ovanstående problem kan lösas. Om djur evakueras finns en ökad risk att de träffar andra djur med sämre hälsostatus och kan bli smittade av någon sjukdom. Flytt av nyligen betäckta djur riskerar att orsaka stressinducerad kastning/abort, och flytt av djur under dräktighetens sista tid är förbjuden enligt djurskyddsskäl p.g.a. risk för att djuren stressas så förlossningen startar under transporten Register förstörs Om härstamningsregistret förstörs så förloras kännedomen om djurs härstamning och inbördes släktskap. Informationen i registret är grunden för det planerade avels- och bevarandearbetet Lager med sperma och/eller embryon förstörs Grunden för lantraserna är hållande av avelsdjur och naturlig betäckning. Sperma från vissa raser av nötkreatur, får och getter finns dock i ett lager för att kunna användas i olika katastroflägen. Om lagret förstörs så försämras möjligheten att återuppbygga den levande populationen den dag de levande djuren drabbas av en katastrof Förstörda betesmarker och foderbrist Lantrasdjur ska hållas på traditionellt sätt för att deras egenskaper ska bevaras. För många arter är bete den viktigaste källan till näring under en del av året. Även lantraser av fjäderfä ska ha möjlighet att vistas utomhus så de kan sprätta, söka foder och sandbada eller simma. Om betesmarker förstörs är det inte längre möjligt att hålla djuren i den besättningen. Den intresserade djurhållare som håller lantraserna har då att välja på att upphöra med sin djurhållning eller att flytta. Om det inte är möjligt att skörda vinterfoder under en period kan problemet lösas med inköp från andra områden Förorening av vattentäkt, brist på dricksvatten Vid förorening av vattentäkt drabbas ett område, och flera djurhållare kan bli berörda. Vid större händelser kommer vattenförsörjningen sannolikt säkras med hjälp av tankbilar Införande av allvarlig smitta Åtgärderna mot allvarlig smitta behandlas i en separat riskanalys. 15

20 5.2 Analys av risker vid allvarlig smittsam djursjukdom Denna analys ska bilda underlag för bedömning av vilka åtgärder som riskerar att påverka den genetiska variationen i nationella raser och små populationer vid bekämpning av allvarlig smittsam djursjukdom. Olika smittsamma sjukdomar har olika spridningsmönster och ger varierande symptom. Åtgärderna vid bekämpning blir därför mycket olika. För alla sjukdomar är målet för åtgärderna att snarast möjligt utrota smittan. För att analysera riskerna har dels mycket smittsamma epizootisjukdomar och dels en zoonos valts. Fokus ligger på de livsmedelsproducerande djuren, eftersom det är dessa som löper störst risk att beröras av motåtgärder mot allvarlig smittsam djursjukdom. Mul- och klövsjuka, newcastlesjuka och fågelinfluensa representerar mycket smittsamma djursjukdomar. De måste bekämpas snabbt och effektivt med kraftiga medel för att inte sprida sig till andra besättningar i området. Om någon av dessa sjukdomar påvisas ska smittade djur avlivas, alla kontakter som smittade djur haft ska spåras och undersökas och alla djurtransporter i området ska stoppas. Mul- och klövsjuka kan drabba alla klövbärande djur. De två virus som orsakar newcastlesjuka respektive fågelinfluensa förekommer hos vilda fåglar, och riskerar att spridas till våra tama fåglar. Det virus som orsakar newcastlesjuka kan drabba alla fåglar, men sjukdomen räknas som newcastlesjuka endast om särskilt aggressiva virustyper drabbar fjäderfä inklusive brevduvor. Även det virus som orsakar fågelinfluensa finns i aggressiva och mindre aggressiva varianter. Den nuvarande formen av aggressiv fågelinfluensa kan i enstaka, mycket sällsynta, fall orsaka sjukdom och dödsfall hos människa om människan utsätts för stor dos virus. Därför krävs särskilda försiktighetsåtgärder när man hanterar fåglar som är smittade eller misstänkt smittade med fågelinfluensa. I övrigt är bekämpningsåtgärderna i huvudsak desamma som för newcastlesjuka. Newcastlesjuka har påvisats flera gånger i Sverige under senare år, både i kommersiella besättningar och i hobbybesättningar. Mul- och klövsjuka har inte diagnostiserats i Sverige sedan 1966, men år 2001 drabbades Europa av ett stort utbrott som började i Storbritannien och spreds till flera andra länder. Sjukdomen finns spridd i bl.a. Turkiet. De aggressiva varianterna av fågelinfluensavirus finns påvisade hos arter av flyttfåglar som under flyttsäsong passerar Sverige. Salmonella kan drabba alla djurslag, och bekämpas om det upptäcks hos livsmedelsproducerande djur. Avlivning av smittade djur används som bekämpningsåtgärd framför allt för nötkreatur, får, getter, svin och fjäderfä. Salmonellasmitta konstateras årligen i flera besättningar i Sverige. Bekämpningen innebär som regel att djur som utsöndrar bakterien avlivas, medan de andra djuren flyttas till ny miljö för att inte smittas av kvarvarande bakterier i omgivningen. Salmonellasmitta sprider sig sällan mellan gårdar och djuren visar inte alltid sjukdomssymtom. Bakterien bekämpas för att den kan orsaka sjukdom om människor får i sig smitta t.ex. genom att äta smittade produkter. 16

21 5.2.1 Riskanalys Nedanstående analys tar upp vad som enligt epizootilagen respektive zoonoslagen måste göras när en smittsam djursjukdom upptäcks. Modellsjukdomarna har fått följande förkortningar: MK = mul- och klövsjuka, N = newcastlesjuka, S = salmonella. Sjukdom Åtgärd Konsekvenser (generella) Konsekvenser för husdjursgenetiska resurser MK+N Detta händer i besättningen när smitta misstänks Misstanken anmäls MK+N, S Veterinär ska undersöka djuren MK+N MK+N Andra myndigheter ska underrättas Besättningen ska spärrförklaras Detta händer i besättningen när smitta konstaterats MK+N, S Besättningen smittförklaras / salmonellasmitta anmäls - Enstaka djur kan behöva avlivas - Besöksförbud - Förbud för personer att lämna gården - Förbud att transportera djur till eller från misstänkt besättning - Förbud att transportera varor till eller från misstänkt besättning Besättningen är fortsatt spärrförklarad Viktig genresurs försvinner Stänga visningsgårdar, marknader m.m. Problem på besöksgårdar, Bo på lantgård Överbeläggning Foderbrist 17

22 Sjukdom Åtgärd Konsekvenser (generella) Konsekvenser för husdjursgenetiska resurser S S Detta händer i besättningen när smitta konstaterats (forts) Besättningen ska spärrförklaras Andra myndigheter ska underrättas - Förbud att transportera djur till eller från smittad besättning - Förbud att transportera varor från smittad besättning MK+N, S Djuren ska värderas - Svårt att hitta insatt värderingsman MK+N, S Slakt eller avlivning av djur MK+N MK+N MK+N Oskadliggörande av djurkropparna Journalföring Skadedjursbekämpning - Destruktion eller epizootigrav ska göras MK+N Smittrening - Saneringsplan - Smittrening av levande, icke mottagliga djur - Smittrening av fordon S Smittrening - Saneringsplan MK+N Detta händer i området runt besättningen vid smitta (skydds- och övervakningsområde) Förbjudet att flytta djur till eller från alla anläggningar som har mottagliga djur - Transport till slakt är förbjuden - Försäljning är förbjuden Fel ersättning för djuren Viktig genresurs försvinner Djur avlivas för att de inte kan hysas över vintern 18

23 Sjukdom Åtgärd Konsekvenser (generella) Konsekvenser för husdjursgenetiska resurser MK+N MK+N MK+N MK+N Detta händer i området runt besättningen vid smitta (skydds- och övervakningsomr.) (forts) Förbjudet att flytta produkter eller material till eller från alla anläggningar som har mottagliga djur Förbud mot personbesök på anläggningar som har mottagliga djur Besättningar med mottagliga djur ska utöka journalföringen Förbud mot att hålla auktion, marknad, utställning m.m. MK+N Skyddsympning / vaccinering MK+N MK+N MK+N MK+N Undersökning av mottagliga djur i kontrollsyfte Villkor för djurhantering ställs Transporter av djur begränsas Innehavare ska tillhandahålla redskap eller utrustning som behövs i bekämpningsarbetet - Särskild märkning (ej fåglar, fisk) - Kvarstående begränsning av handel från området - Vaccinerade djur får ej lämna anläggningen - Djuren ska hållas inomhus / isolerat - Dispens kan ges för transport av friska djur om transporten sker genom skyddseller övervakningsområde utan uppehåll eller lossning Stänga visningsgårdar, bo på lantgård m.m. Stänga visningsgårdar, marknader m.m. Kan försena friförklaringen och störa produktionen för andra djurslag Svårt att använda djuren för avel Svårt att hitta godkända lokaler Svårt att sköta ordinarie verksamhet eller sin egen genbank 19

24

25 6 Förebyggande åtgärder 6.1 Minska risken för att stor andel av djuren / generna inom en ras drabbas av en katastrof Om en stor andel av djuren inom en ras försvinner som avelsmaterial så kan en stor del av den genetiska resursen ha förlorats. Följande åtgärder har till syfte att minska risken att detta blir resultatet av en katastrof. 1. Öka antalet genbanksbesättningar. När antalet genbanksbesättningar ökar så minskar sårbarheten. Både antalet djur och antalet djurhållare kan öka. Risken att en stor andel av djuren drabbas av en lokal katastrof blir mindre. Då minskar risken att de genetiska resurserna går förlorade t.ex. för att den genetiska spridningen hos kvarvarande djur är otillräcklig. Genbanksbesättningarna behöver innehålla djur av båda könen. 2. Sprida ut genbanksbesättningarna över landet. Genom att sprida genbanksbesättningarna så minskas risken för att en stor andel av djuren drabbas av katastrofer, t.ex. översvämningar, skogsbränder eller smittsamma sjukdomar som sprids okontrollerat i ett område. 3. Sprida ut genbanksdjuren i flera besättningar. Om genbanksdjuren finns i många besättningar så minskar risken för att en stor andel av djuren drabbas av katastrofer som sker i en enstaka besättning, t.ex. salmonellautbrott, brand eller krånglande ventilation. 4. Samla och lagra sperma och embryon. Om en katastrof skulle utplåna alltför många individer av en ras kan generna ändå finnas bevarade. Sperma- och embryolager kan fungera som livlina. Sperma kan användas för att förstärka rasen om det fortfarande finns hondjur kvar. I embryon finns hela arvsmassan samlad, och individer av rasen kan alltså återskapas utan att det finns levande individer kvar. Sperma och embryon som lagras i flytande kväve håller mycket länge. Idag sker systematisk samling och lagring av sperma från hotade raser av nötkreatur, får och get. Detta kan lätt utökas även till häst om intresse finns. Att samla och lagra sperma från djur som är så ursprungliga som möjligt bör prioriteras även i fortsättningen. Det finns teknik för att frysa och lagra sperma för nötkreatur, får, getter, svin, häst, hund, katt, höns, ankor och gäss. Forskning pågår om frysning och lagring av bisperma. Teknik för embryosamling, förvaring och inläggning utan kirurgiska ingrepp finns för nötkreatur och häst. Viss teknik finns för andra däggdjur också, men för bästa resultat måste embryon hämtas med kirurgisk metod, vilket inte är tillåtet enligt svensk djurskyddslag. För närvarande pågår ett regeringsuppdrag om systematisk samling och lagring av husdjursgenetiskt material. Resultatet av detta uppdrag bör beaktas i den framtida verksamheten. 5. Använd lokalt producerat foder och ha olika foderleverantörer för olika besättningar. Om man har ett litet antal foderleverantörer som levererar till de flesta besättningar med en ras kan ett misstag i en foderfabrik slå ut en mängd besättningar. Om djuren är väl utspridda så minskar risken att alla har samma foderleverantör. Även sårbarheten för kontaminering av betesmarker och vall minskar. 21

26 6.2 Minska risken för förstörda register Ett härstamningsregister är grunden för planerat avels- och bevarandearbete. Om registret för en ras försvinner så är det t.ex. inte möjligt att se släktskapsförhållanden eller inavelsgrad. Idag finns alla härstamningsregister hos de olika rasföreningarna, som också ansvarar för att hålla dem uppdaterade. 1. Säkerhetskopiera alla register rutinmässigt och regelbundet. Varje registerförande förening ska ha en rutin för att säkerhetskopiera sina register. Rutinerna kan dock variera mellan föreningarna. 2. Förvara säkerhetskopior brandsäkert eller på annan plats. För att inte en brand eller annan orsak ska kunna förstöra både register och säkerhetskopia samtidigt bör säkerhetskopian förvaras på annan plats. Om detta inte är praktiskt, t.ex. för att säkerhetskopiering görs ofta, bör säkerhetskopian förvaras i ett brandsäkert skåp. 6.3 Minska risken för att lager av genetiskt material förstörs Idag samlas och lagras sperma från vissa raser av nötkreatur, får och get. Minst 50 spermadoser från varje samlat djur finns i lagret. Denna sperma kommer att kunna användas om rasen behöver förstärkas med äldre avelsmaterial. Det kan också användas selektivt om bristen på handjur för avel blir stor. 1. Fördela lagret på flera platser. Genom att fördela lagret sprids risken för att allt lagrat material ska förstöras vid en katastrof, t.ex. brand. Å andra sidan finns en viss ökad risk för att material förstörs under transport, t.ex. vid trafikolycka. 2. Regelbunden kontroll av lagringsförhållandena. I åtagandet att ansvara för lagret/lagren ingår att regelbundet kontrollera att lagringen genomförs korrekt så kvaliteten på de lagrade produkterna (sperma, embryon) inte försämras. 6.4 Minska risken för att djur dör I små populationer har varje enskild individ ett större värde för rasens överlevnad. Det är därför viktigt att hålla dödligheten på en låg nivå. Genom att motverka ofrivillig utslagning så förbättras möjligheten att välja de mest lämpade djuren till föräldrar för kommande generationer. 1. Rovdjursskydd. För att kunna hålla djur i vissa områden behövs rovdjursavvisande stängsel. I vissa fall kan dessa områden lämpa sig extra väl för nationella raser som inte hålls för hög produktion, t.ex. magra naturbetesmarker. Många av de bevarandevärda djuren finns i rovdjurstäta områden. Det bör vara möjligt för länsstyrelsen att prioritera djur av nationella raser eller små populationer, oavsett besättningsstorlek, när bidrag till rovdjursavvisande stängsel betalas ut. Även fjäderfä är utsatta för rovdjurstryck. En väl utformad rastgård kan 22

27 förbättra deras skydd. Skyddsjakt är en annan åtgärd som kan tillåtas i vissa fall. Här ställs olika bevarandeintressen mot varandra. Även vildsvin och större fåglar är att betrakta som rovdjur framför allt för mindre djur, t.ex. lamm, och räv, grävling och duvhök är exempel på rovdjur som hotar fjäderfä. 2. Förebygga bränder och olycksfall. Kraven på att förebygga brand och andra olycksfall är desamma som för alla djur enligt djurskyddslagen, d.v.s. djuren ska skyddas mot onödigt lidande och sjukdom. Detta innebär bl.a. att ha tillräcklig tillsyn och att ta bort föremål som kan skada djuren. Det ska finnas en plan för reservkraft och vatten vid t.ex. elavbrott. 3. Planera för åtgärder vid allvarlig och mycket smittsam sjukdom i närområdet. Det finns möjligheter att ha särskilda åtgärder för djur av vissa raser, t.ex. skyddsvaccination om en allvarlig smittsam djursjukdom härjar. Det kräver dock att djuren inte är ett hot mot djurhälsan för övriga djur. Exempel på åtgärder kan ses i kapitel 8 Beredskapsplaner för att motverka att stora delar av en population slås ut. 6.5 Förbättra biosäkerheten och minska risken för att smittsam sjukdom ska spridas mellan besättningar Om en smittsam djursjukdom förs in eller finns bland djur av nationella raser eller små populationer är det viktigt att hindra den från att sprida sig till andra besättningar/djurgrupper. Problemet gäller i första hand epizootier och zoonoser, d.v.s. sjukdomar som staten valt att bekämpa (t.ex. salmonella, mul- och klövsjuka, fågelinfluensa). Samma förebyggande åtgärder hindrar ofta också spridning av sjukdomar som finns i Sverige. Alla sjukdomar påverkar djuren negativt och därför bör all sjukdomsspridning begränsas så långt det är praktiskt möjligt (t.ex. Maedi/Visna, juverinflammationer med Stafylococcus aureus). Risken är störst att smittämnen sprids när djur kommer i närkontakt med andra djur. Det händer också att människor, redskap eller utrustning bär med sig smittämnen mellan besättningar. Varje genbank/bevarandeprojekt bör ställa upp regler för hur smittspridning mellan besättningar ska minimeras. De exakta kraven måste utformas för arten och rasen utifrån deras speciella förutsättningar. Majoriteten av nedanstående punkter kan ses som exempel på innehåll i sådana regler. 1. Ha smittskyddsregler när djur från olika besättningar möts Även djur av små populationer visas upp vid olika arrangemang och utställningar. Information och kunskapsspridning om de hotade raserna är viktigt inte minst för att öka allmänhetens intresse och förståelse för bevarandearbetet. Det finns dock en risk att smittsamma sjukdomar sprids mellan djuren vid dessa arrangemang om djur från flera djurhållare samlas på ett ställe. a. När djuren är på utställningsplatsen, håll dem besättningsvis med avstånd till djur från andra besättningar. b. Ha krav på att deltagande djur ska vara vaccinerade mot relevanta sjukdomar, om vaccin finns. Vilka sjukdomar som är relevanta varierar mellan olika arter. 23

28 c. Sprid risken genom att ha ett fåtal djur, helst från samma besättning, på samma arrangemang. Skulle en smittsam sjukdom ha spridits så drabbar den inte så många individer inom rasen. d. Djur som kommit i kontakt med djur från andra besättningar bör isoleras i minst tre veckor innan de åter får komma in i sin hemmabesättning. Detta blir allt viktigare ju större besättningen blir. 2. Ha smittskyddsregler vid kontakt med djuren. Människor som har kontakt med andra mottagliga djur kan bära med sig smittämnen på händer, kläder och i håret. Vissa smittämnen kan man till och med bära i svalget. a. Människor som kommer i nära kontakt med mottagliga djur, t.ex. lantbrukare eller djurskötare, bör vara nyduschade om de kommer i kontakt med andra djur av nationella raser eller små populationer. b. Tillhandahåll engångskläder eller överdragskläder och stövlar för besökare som kommer i kontakt med djuren. c. Människor som varit utomlands ska vänta 48 timmar innan de får komma i kontakt med djur (gäller i första hand klövbärande djur). Detta gäller framför allt om de haft kontakt med djur av samma djurslag i ett annat land. d. Låt inte främmande människor klappa djur av vissa djurslag. Människor kan bära med sig smittämnen på händer och kläder. Dessutom kan vissa bakterier som djur bär på (t.ex. EHEC-bakterien) göra människor sjuka. e. Ha möjlighet till handtvätt om besökare får klappa djur. f. Ha bra och tydliga informationsskyltar. 3. Delta i hälsokontrollprogram I det frivilliga salmonellakontrollprogrammet för nöt och svin finns många åtgärder som förbättrar det generella smittskyddet och minskar risken att smittsamma sjukdomar förs in i en besättning. Det frivilliga salmonellakontrollprogrammet för fjäderfä baseras på att djuren hålls inomhus, och det är alltså inte aktuellt för fjäderfä av lantras att delta. 4. Delta i bekämpningsprogram Även deltagande i bekämpningsprogram, t.ex. mot Maedi/Visna, är av värde för djuren för att de kan slippa drabbas av den sjukdom som bekämpas. Reglerna i bekämpningsprogrammen innebär som regel att avelsdjur endast kan rekryteras från besättningar med samma eller bättre sjukdomsstatus. Ju fler besättningar som deltar i programmen desto fler kan delta fullt ut i utbytet av avelsdjur. 5. Ha smittskyddsregler för avelsdjur Inom lantraserna används naturlig betäckning för fortplantning. Detta innebär att de måste byta avelsdjur med varandra med jämna mellanrum. Hur ofta varierar mellan olika djurslag. Avelsdjuren riskerar att föra med sig smittämnen till den nya besättningen. 24

29 a. Allmänheten bör inte ha tillträde till besättningar som säljer avelsdjur. För raser där många av djuren finns i djurparker, på museer eller liknande kan detta vara omöjligt att genomföra. b. Köp i första hand veterinärbesiktigade avelsdjur från besättningar med känt hälsoläge. c. Ha isolering för nyinköpta avelsdjur. Isolera dem i minst tre veckor innan de får komma i kontakt med den nya besättningen. 6. Artificiell insemination (AI) är ett smittskyddsmässigt ganska säkert sätt att föra in nytt avelsmaterial. Korrekt samlad och hanterad sperma innehåller inte smittämnen. AI kräver kunskap för att utföra. För många djurslag är det särskilda seminörer som utför inseminationen, och där är brunstpassning viktig. För andra djurslag är djurägarsemin vanligast och då krävs utbildning av djurägarna. Vid brister här försämras fruktsamheten. För att inte avelsbasen ska minska måste sperma från många handjur finnas tillgänglig. Detta kan vara svårt att uppfylla. AI bör därför endast användas som komplement, och för att föra in nytt avelsmaterial i slutna besättningar. 6.6 Minska risken för att smittsam sjukdom ska föras in i landet Det är viktigt att minimera risken för att införa smittsamma sjukdomar i landet. Frågan berör också små populationer och nationella raser. Många djur av dessa raser hålls för att visas upp för allmänheten, för att väcka intresse och sprida kunskap om raserna. Den stora mängden kontakter kan dock innebära en ökad risk för att djuren utsätts för smittsamma sjukdomar. Följande åtgärder är exempel på vad som kan göras för att minska den risken. 1. Förbud mot att låta obehöriga mata djuren. Det är förbjudet att mata de flesta djurslag med matrester och matavfall. Anledningen är att mat kan innehålla vissa smittämnen, t.ex. svinpestvirus eller viruset som orsakar newcastlesjuka. Många människor känner inte till detta. a. Bra skyltar får folk att förstå att det inte är tillåtet eller lämpligt att mata djur. b. Om säkert foder tillhandahålls kan fodret och mängden vara avpassat för djurslaget. T.ex. kan foder säljas i djurparken. 2. Öka informationen med t.ex. föreläsningar för djurparkspersonal och lantbruksskolor. Som nämnt tidigare befinner sig många djur av dessa raser i omgivningar där de har stor kontakt med allmänheten. Därför är det viktigt att personal som finns i djurens omgivning är väl insatta i risker och regler som kan skydda djuren, och kan förklara reglerna för besökare. Förbättrad information ökar också den allmänna medvetenheten om olika sjukdomar och kunskaperna om hur man kan skydda djuren från dem. 3. Utöka informationen i Bo-på-lantgård-broschyrer och liknande. I Bo-på-lantgård-konceptet ingår att djurhållare tar emot turister på gården. Ibland kommer dessa turister i kontakt med djuren. Om besökarna känner till grundläggande smittskyddsregler blir risken att de omedvetet ska utöva 25

30 riskbeteende mindre. De gårdar som medverkar i Bo på lantgård bör också känna till riskerna och t.ex. fråga efter intyg om rabiesvaccinering och avmaskning för utländska hundar. 4. Importera inte levande djur Reglerna kring införsel och import är strikta för många djurslag. Djuren provtas för många sjukdomar, och de hålls i karantän under en tid för att se så inga sjukdomar bryter ut. Trots detta kan det hända att sjukdomar förs med in i Sverige. Två exempel är tuberkulos på hjort som importerades från Storbritannien 1988 och paratuberkulos på nötkreatur av köttras som infördes kring 1996 samt Bättre kontroll vid Sveriges gränser Illegal verksamhet, t.ex. smuggling av djur, riskerar att äventyra djurhälsan genom att smittämnen förs in i landet. Kontroll av djur och produkter vid gränserna behövs för att motverka detta. 6. Förbättra allmänhetens kunskap Genom att veta varför det är viktigt att hålla smittsamma djursjukdomar utanför landets gränser, och genom att förstå hur lätt det är att sprida smittsamma djursjukdomar, så kan alla Sveriges medborgare bli motiverade att upptäcka fall där djur eller produkter av okunskap eller med brottsligt uppsåt förts in i landet. 26

31 7 Vad händer om stora delar av en population slås ut 7.1 Konsekvensanalys Vid de flesta katastrofer som tas upp i riskanalyserna drabbas alla djur eller vissa djurslag i det område som berörs av katastrofen. I detta kapitel fokuseras på de konsekvenser katastrofen får för nationella raser och små populationer. Andra raser eller djurslag kan också påverkas av katastrofen på olika sätt. När en katastrof påverkar våra husdjursgenetiska resurser kan det få konsekvenser på flera nivåer. Det kan drabba nationellt, regionalt, rasföreningen och den enskilde djurägaren. Katastrofens geografiska omfattning påverkar naturligtvis konsekvensernas omfattning, men även avgränsade katastrofer kan få stor inverkan på de husdjursgenetiska resurserna eftersom hållandet av olika raser är ojämnt fördelat över landet. Skadan kan graderas från en förlust av ett fåtal individer i en ras till total utplåning av en population. Genom att underteckna konventionen om biologisk mångfald har Sverige åtagit sig att bevara svenska ursprungliga husdjursraser. I detta ingår en långsiktig förvaltning av djurmaterial/raser. Genom att bevara olika husdjursraser minskar risken för att egenskaper som sjukdomsresistens, klimatanpassning och möjlighet att livnära sig på vissa foder kan förloras. Nya krav kan komma att ställas på våra husdjur på grund av omvärldsförändringar. Då kan egenskaper som en gång funnits i äldre raser åter komma till nytta och husdjuren kan fortsätta att producera livsmedel, andra produkter och tjänster till människans fromma. Katastrofer såsom smittsamma djursjukdomar kan leda till begränsningar i djurhållningen. Kontakter med allmänheten, till exempel barns möjlighet att klappa djur i den lokala djurparken eller besök på lantbruk med djur, kan begränsas. Det kan bli svårt för urbaniserade familjer att få se djur i deras naturliga miljö. Detta riskerar att leda till att kunskapen om och förståelsen för vårt levande kulturarv försämras. Den regionala nivån kan få uppleva konsekvenser som förlust av symbolvärden, till exempel ett landskapsdjur. Djuren kan också vara grunden för självhushållning, lokal småskalig produktion av olika livsmedel, andra produkter eller upplevelser. Dessa företag riskerar att försvinna p.g.a. brist på egna djur och rekryteringsdjur. Konsumenter som handlat varorna eller upplevelserna kan få svårt att hitta ersättningsprodukter med likartade värden. Om katastrofen leder till att djuren inte kan hållas i ett område, som till exempel vid förstörda betesmarker eller om någon smittsam djursjukdom spritts i området, kan problemet bli långvarigt. Rasföreningarna måste hantera stora förändringar efter en katastrof. Katastrofen kan medföra förändringar i reglerna kring hur djuren kan hållas (vid t.ex. förstörda betesmarker eller smittsamma djursjukdomar som florerar i omgivningen). Dessutom riskerar stora delar av det tidigare bevarandearbetet att ha gått förlorat. Eventuellt kan rasen/populationen vara så decimerad till genetisk spridning, antal, släktskap eller könsfördelning att det inte längre är möjligt att hålla rasen. Också för den enskilde djurägaren, som ofta lagt mycket tid och ideellt arbete på rasen, kan det bli stora konsekvenser med att anpassa djurhållningen efter en katastrof. Djuren kan ha dött eller avlivats. Det är inte säkert att det är möjligt att rekrytera djur av samma ras. Om det finns djur för rekrytering kan de behöva transporteras från andra delar av landet. Det är inte heller säkert att det är möjligt att hålla djuren i samma miljö som tidigare.