PÅ SPANING I EUROPA

Transkript

1 PÅ SPANING I EUROPA Projektet KulturKraft Stockholm har riktat sig till individer och organisationer i Stockholms län som är professionellt verksamma inom scenkonst, musik, film/tv, radio och interaktiva medier. Projektet har omfattat över 400 kompetensutvecklande aktiviteter som sammantaget har haft närmare 6000 deltagare fördelat på mer än 3300 individer. Förutom ett stort antal föreläsningar, seminarier, workshops m.m. har projektet innefattat studieresor eller s.k. skuggningar av kulturaktörer i andra delar av Europa. På sidorna som följer presenteras de reserapporter som deltagarna i dessa Europaspaningar har lämnat. För mer information om KulturKraft Stockholm se: Information kan också lämnas av projektets huvudman Trygghetsrådet TRS eller finansiären Europeiska Socialfonden. 1

2 D.1.27A PÅ SPANING I EUROPA Rasmus Dahlstedt Köpenhamn januari 2014 DAGBOK UNDER SKUGGNING AV STAFFAN VALDEMAR HOLM 26:e januari Reser från Stockholm. Ser på Det Kongliges elevers operakonsert. Den gamla scenen, som nu mest används för balett, påminner mycket om Stockholms gamla operahus. När jag pratar med producenten för Woyzeck nämner han att förutom detta har Köpenhamn nu två nybyggda hus, det nya operahuset vid hamnen och Skuespillerhuset mellan operahuset och Det Kongliges gamla scen. Dessutom har man en helt ny 300 meter lång byggnad för teknik, produktion och ateljéer. Det verkar som om danskarna satsar förhållandevis mer på sina kulturinstitutioner än Sverige. 27:e januari Kommer till Det Kongliges reception där jag möter Staffan kl Repetitionen börjar klockan 12. Föreställningen kommer sedan att spelas i det nybyggda skuespillerhuset men då de är i behov av att repa med vridscen befinner sig ensemblen här. En av skådespelarna, Helle, vann på söndagen den danska motsvarigheten till Guldbaggen, så repet börjar med gratulationer. Staffan regisserar alltid lågmält, på en blandning av svenska och danska som skådespelarna verkar förstå perfekt. Jag förstår inte så mycket av vad de säger. Ibland slänger han in en anekdot. Vridscenen ska vara igång hela föreställningen, så när som på två stopp, vid väl valda tillfällen. Det ger en maffig effekt, denna ständiga rörelse. Då ensemblen ännu är relativt tidigt i processen är repen i hög grad tekniska. Sufflösen får arbeta hårt. Sören som spelar Woyzeck har ett utseende med mycket dramatik och är egentligen mera barn än vuxen. Han blir en fantastisk Woyzeck. En bit på eftermiddagen kommer barnen. Två gånger tolv barn bildar en viktig del av föreställningen. Barnen får pröva att gå sina scenerier. De verkar tycka att det är roligt. De får både sjunga och springa på scenen. 28:e januari Henrik Jandorf, en av trotjänarna bland skådespelarna fyller 60 i dag. Gratulationer och sång innan arbetar är igång. Denna dag repas scenerna mellan Woyzeck och Kaptenen och Doktorn. Därefter scener med hela 2

3 ensemblen och barnen. Det är ett koreografiskt mästerstycke där barn, skådespelare och pallar portioneras ut över och rör sig över scenen. Som hela tiden rör sig. Det är noga med säkerheten när scenen sätts igång. Varje start av vridscenen föregås av ett Vi ruller. Staffan har ett lugn i regin till barnen, han daltar inte. De verkar förstå. På kvällen åker jag och Esben Smed, en av skådespelarna i ensemblen till Republique, en intressant scen några kilometer norrut. Vi ser Peer Gynt. Historien berättas av två skådespelare, fyra dockor och minst lika många masker. Det är ett samarbete mellan ett amerikanskt dockteaterkompani och den danska frigruppen. Även denna scen kan vridas och därmed utnyttja tre helt olika scenografier. Det blir ett mycket intressant allkonstverk med dockornas inblandning. En del av kärnan i berättelsen försvinner men lämnar också plats för visuell prakt och fiffiga infall. Samt en del märkliga möten mellan dockor och människor. Esben och jag är överens. 29:e januari Sista dagen på repsalen i gamla huset. Genomdrag av de första nitton scenerna. Vridscenen går genom hela föreställningen utom vid två av Woyzecks monologer, då den gör uppehåll. Sören Saetter-Lassen som gör Woyzeck är en fenomenal skådespelare. Han har ett ansikte som har allt. Han använder sig av rösten och kroppen på ett ovanligt finurligt sätt och har en fulländad timing. Efter dagens rep sätter jag mig på ett fik med Staffan och pratar teater. Skillnader och likheter mellan tysk, dansk och svensk. Han berättar om hur han som chef i Tyskland drabbades av för betungande administration och blev utbränd. Att han trivs bättre som frilansande regissör. På kvällen blir det föreställning. Don Quijote på Betty Nansen Teatret i västra Köpenhamn. Katrine Wiedemann har regisserat. Jag såg hennes Peer Gynt på Stadsteatern i Stockholm förra året. Hon är duktig på att hitta detaljer och bilder, en form som sedan får bära innehållet. Hon lyckas bra även här. Det blir en fin allegori som lyckas överbrygga de fyrahundra år som gått sedan förlagan skrevs. 30:e januari Första dagen med rep på den riktiga scenen. Det nya Skuespillerhusets stora scen är verkligt fin. Vridscenen funkar finfint, är inte så högljudd som man befarat. Mikrofoner blir inte nödvändigt, konstaterar Staffan. Jag träffar i kantinen en svenska som arbetar på Operan, Carina. Hon berättar om livet i Köpenhamn och om att det går att mötas fint, trots en del språkförbistring från början. Jag frågar Benjamin, en av skådespelarna, om han är lugn, eller stressad, nu när det är tre veckor till premiär. Han säger att han känner sig väldigt trygg med Staffan, att så länge Staffans puls är så låg, ska Benjamin nog behålla sig lugn, han också. På kvällen åker jag hem, med många intryck, intressanta möten och reflektioner från arbetet. Föreställningen kommer att bli bra, Staffan är metodisk, lugn och vet vad han gör. De danska skådespelarna har lätt att hitta rätt mix av förhöjning och nedtoning i spelet. För ytterligare information kontakta Rasmus Dahlstedt, epost: rd@rasmusdahlstedt.se Hemsida: 3

4 D.1.27B PÅ SPANING I EUROPA Emma K Dixgård och Lovisa Inserra Red Sister London februari februari 2014 RESANS SYFTE England tillhör de länder där det finns ett ökat intresse för skandinaviskt berättande, inte bara genom Nordic Crime boomen utan även för dramaserier som Torka aldrig tårar som köpts in på originalspråk till BBC4. Vårt mål med resan var att få en översikt över filmindustrin i England och en inblick i hur man arbetar inom Storbritanniens film och TV industri. Genom resan ville vi bredda vårt nätverk och bygga grunden till framtida internationella samarbeten. Vi har under resans gång fått ovärderliga kontakter och information som vi i framtiden kommer kunna använda oss av. Nedan kommer information om våra möten. KATHERINE ROUND Producer/Director LITERALLY FILMS Katherine har fem dokumentärer hon jobbar med simultant. Alla är i olika stadier och den som hon fokuserar på nu heter The Spirit Level och den har hon finansierat till stor del genom crowdsourcing kampanj på indiegogo. Det var en film som hon tyckte var unikt lämpad för den finansierings modellen på grund av ämnet men också att dokumentären var baserad på en bok. Projektet hade en existerande publik som de kunde nå under kampanjen. Hon valde att använda Indiegogo istället för exempelvis Kickstarter för hon ville få pengarna de samlade oavsett. (På Kickstarter måste man ju få sitt sökta belopp för att få ut pengarna). Det som var intressant med det hon berättade om crowdsourcing var hur tidskrävande det var. Att för resultat krävdes att man jobbade dygnet runt under 3 månader och att man nästan behövde en anställd med kontaktnät som kunde jaga projektets advocates, de som blir berörda av ditt projekts ämne. Katherine gav oss råd om hur vi kan arbeta vidare med finansiering av våra dokumentärer. Hon tycker man ska försöka se till att ha filmat 4

5 material när man söker, men korta klipp på kanske en minut som är väldigt tydliga med syftet. Hon gav oss också rådet att finansiera projekten bit för bit, och att ha tydliga delmål som gör att man kan söka sig vidare med det man fått fram i det föregående steget. Det är något vi genast kommer att implementera. Hon föreslog Sheffield Documentary Festival Meet Market. Det är en festival där man kan få pitcha för finansiärer och distributörer. Ho n har kontakter där och vi diskuterade hur vi skulle förbereda material för att söka. Resultatet av vår tid med Katherine var att vi kommer att inleda ett framtida samarbete för våra dokumentärfilmer. Hon har ett enormt stort nätverk i England då hon driver Docheads ett nätverk för dokumentärfilmare. Hon är otroligt produktiv och har ett fokus på starka mänskliga berättelser som blir filmer mer liknande fiktiva filmer än nyhetsreportage. Britdocs Goodpitch var ett annat ställe hon tyckte vi skulle söka till. SURIAN FLETCHER-JONES - Channel 4 Drama Division. Det här var vårt bästa möte. Surian berättade om de projekt de jobbade med och vilka produktionsbolag som skulle kunna vara bra att samarbeta med. Vi hade ett informellt möte med henne men fick också möjlighet att pitcha vår TV-serie under mötet vilket var jätte kul och inte nog med att hon verkade gilla vår idé så verkade vi ha en gemensam syn på historier generellt och branschen vilket kändes väldigt roligt. De är egentligen inte intresserade av att göra samproduktioner på ett annat språk, det sköter i så fall deras inköpsavdelning i form av att enbart köpa visningsrätt. Kända serier som de producerat inkluderar titlar så som House of Babylon, Broadchurch och Southcliff. Hon pratade om konkurrenten Sky Atlantic som gjort ett samarbete med Frankrike i och med The Tunnel (remake av svensk/danska Bron) men då var det lika mycket franska som engelska. De tyckte däremot om tanken på att göra en engelsk version av vår serie. De har olika divisioner på Channel 4 och vi pratade om deras VOD tjänst och deras filmkanal och vilka typer av projekt de letar efter. De har en ny position som heter Head of International Drama som ska tillsättas nu i april som hon ska sätta oss i kontakt med. STUART COSGROVE Director of Creative Diversity Channel 4 Stuart basar över Creative Diversity Division på Channel 4. På det stora hela så var vi otroligt imponerade av Channel 4s ideologi. De var väldigt måna om sin publik och mångfald i programmering och anställda. Vi ville träffa honom för vi hade fått känslan av att mycket nyskapande tänk kom från den här avdelningen. Vi diskuterade multiplattform projekt, något som vi utvecklat mycket och tänkt ska ge kött och extra pull till våra projekt. Han hade värdefulla råd att ge, som egentligen var helt motsatta hur vi tänkte. Han var av åsikten att att bibehålla fokus på en sak, är oändligt mycket viktigare och genom att sprida projekt i t ex spel film med tillhörande dokumentärer och applikationer så rör man ihop det för finansiärer. Han tyckte man skulle hålla projektet rent och sen först i ett distributions-led lägga på tillägg. Vi pratade om ens anledningar till att syssla med film och han hade liksom Lovisa en förkärlek för research. Kontakten vi fick med Stuart kommer vi att kunna ha användning av i framtiden - mest i en mentor roll för han själv kommer inte köpa program av oss men han kommer definitivt att vara en person vi kontakta med frågor och för kontakter. 5

6 SARAH LINTON Development Coordinator CARNIVAL FILMS Carnival var ett av Englands främsta independentbolag, de gör Downton Abbey och de ägs sedan 2008 av USA-jätten, NBC Universal och utgör deras hörnsten i kvalitetsdrama produktion. Ett annat bolag som de äger är Matchbox i Australien exempelvis. De har en production slate om 40 projekt. De gör mycket kostymdrama och läser böcker för att hitta projekt och skickar ibland ut briefs till författare om de letar efter något speciellt. Sarah beskrev hur hon tyckte man som producent bäst skulle presentera sitt projekt för dem: Genom en eller två sidor sammanfattning plus karaktärsbeskrivningar. Först i ett andra led, om intresse väckts i det första, läste de pilotmanus. De ville också ha en kortare sammanfattning av hela projektet. En paragraf bara. De är bara intresserade av projekt som det finns utrymme att utveckla tillsammans med dem. De har script editors in house. På grund av NBC så har de ju direkt länk till broadcasters också. Angående vår serie så sa hon att de gillar Nordic Crime men har svårt att arbeta med serier som inte är engelskspråkiga. Re-makes däremot är alltid intressant och det kan som sagt vara intressant att vara med på ett tidigt stadie. SAMANTHA HORLEY - THE SALT COMPANY De är ett säljbolag. Hon lät oss provpitcha för henne och hon tyckte att vi försökte ha en för bred målgrupp. Det är inte nödvändigtvis lättare att sälja en bred film utan man ska vara konkret. Det finns för mycket drama på marknaden. Man måste ha skådisar med namn och vinna priser för att kunna sälja sådana filmer. Men Keanu Reeves i en drama film går inte nödvändigtvis att sälja Våra filmprojekt kände vi själva inte var rätt för dem då vi inte har tillräckligt säljvänliga projekt. Hon sökte mest efter filmer som gick att beskriva med en mening så man förstod precis. Till exempel Snakes on a Plane. Vi saknar sådana genrefilmer och vi saknar den andra möjligheten att ha ett så stort namn så det allena kan attrahera biobesökare samt finansiärer. Hon verkade också mest intresserad av TV-serien. Salt gav själva inga Minimum Guarantees (MG s) och hade inga pengar för att finansiera utvecklingsfas. Om de bidrar till produktionsfinansieringen, vilket de ibland gör, så tar de en Finder s Fee om 5% för beloppen de kommer upp med genom investerare etc. Däremot så pratade vi om vikten att skapa nätverk av folk för att man i framtiden kan gå till rätt person med rätt projekt. The Salt Company tror jag är ett bra och personligt säljbolag att ha med sig med bra kontakter inom festivaler och distributörer med starkt fokus på relationer med starka filmskapare och internationella projekt. LAWRENCE COCHRAN - BBC BBC-huset var en stor glasbyggnad strax norr om Oxford Circus. De satt i ett stort öppet medialandskap. Lawrence jobbade på drama development avdelningen som Story Editor. Hans chefer var Matthew Reed och Polly Hill. De tillhörde dramaredaktionen och de blev executive producers på allt som gjordes tillsammans med dem. Här kändes det som att deras serier hade krav på sig att vara breda att nå ut till den stora massan i enlighet med deras uppdrag. BBC1 BBC2 och BBC4 hade ju tydliga skillnader mellan sig. BBC1 motsvarar kanske USA s mainstream network channels, ska emotionally engage sina 6

7 tittare och vara till för den breda publiken. Exempel på deras produktioner är Sherlock, eller Death in Paradise. BBC2 är mer som USA s cable channels, som HBO, och gör intelligentare produktioner som exv The Fall, Gangster in UK et. BBC4 är deras Arthouse-kanal. Där ser man saker med textning och ibland en remake av en utländsk produktion. De når runt 1miljon tittare. BBC producerar 300 timmar drama om året. 50% gör de in House, 25% gör de med independent produktionsbolag och resterande 25% är WOCC (Window of creative competition) resten som är up for grabs som han uttryckte det. Liksom med Carnival så sa han att foreign language alltid är smalt! Det blir endast i form av ren acquisition medan remakes däremot är något man investerar i. Han bad oss att skicka vår pitch för serien till dem. Ämnet intresserade honom och han lovade att visa det för sin avdelning. Han tyckte själv att Carnival var ett bra produktionsbolag att samarbeta med Warp, var ett annat bolag som kom upp, de hade gott rykte och lite edge, men hade historiskt sett jobbat mer med Channel 4. Det är vissa namn på produktionsbolag som nämnts om och om under i princip varje möte, som vi kommer kontakta för samarbeten i fall vi i något skede går vidare med serien. EMMA FOWLER - SKY Sky pratade mycket företag och branschbeskrivning. Hon gav oss en överblick över deras olika kanaler. De når inte lika många för de är en betalkanal men de satsar stort på TV -serier nu. De har mycket färre commissions än Channel 4 men de gör stora, dyra dramaserier som HBO. Anne Mencer är head of drama. De gör inget in-house utan samarbetar med externa produktionsbolag. Deras olika kanaler: Sky Atlantic dyrt drama som HBO Sky One - familjedrama Sky Arts liten kanal med foreign language. De ville ha The Return (franska Gengångare) men blev outbidded av Channel 4. De utvecklar inte så många projekt. De är fokuserade. Programmen ska vara minuter. PRODUKTIONSBOLAG med gott rykte: Warp, Company Pictures, Tiger aspekt, Hatrick, Left Bank (bought by Sony), Mamuth (english centric Agatha Christie), Kudos Film (part of Shine Int?. gjorde Bron tillsammans med Shine France), ITV Studios som producerar mycket nu och upscale, Ruby films (big film drama), Scott free (Ridley Scott s bol ag), Big Talk (comedy but has drama too), Ecosse (makes a series called Flemming about the life of Ian Flemming), Working Title. KANALER: Terrestrial channels BBC1, BBC2, ITV, CHANNEL 4, CHANNEL 5. Foreign language BBC4 7

8 De jobbar efter ett fast tariffsystem 650k/hour or 800k/hour fund for the level Ersättningen har två delar: Script fee + advance, SUA, advance purchase on sales. PATRICK HOWSON - BANKSIDE FILMS - Med Patrick blev det en diskussion om nya medielandskapet och vad det innebär för salesbolag och distributörer av film. Främst med nya onlinetjänster, streaming, on-demand mm, som Netflix var deras guldtid då kunde man sälja vad som helst, men nu är allt beroende av cast, utan namn, i princip inget sälj. För att hålla sig konkurrenskraftiga försöker nu vissa distributörer skapa särskilda evenemang och happenings runt sina premiärer för att nå igenom bruset, men det är oklart hur det lyckas. Han gav ett exempel på hur ett bolag jobbat runt en Ben Weakly film. Artificial light är en arthouse distributor. De äger sin egen VOD-plattform. Det är nog framtiden, ett paradigmskifte inom distribution. De som tidigare bara jobbat mot långfilm till biografer måste tänka nytt och bredda sig. De har ett samarbete med en rik skotsk man, Headgem films, ett investeringsbolag som jobbar med Bankside för att hjälpa till att finansiera filmer när de håller på med packaging. De gör det i formen Debt against world sale dvs Bankside skuldsätter sig mot löfte om att få sälja filmen runt om och ta intäkterna för det. NEIL THOMPSON - Producer FORMOSA FILMS Neil fick vi kontakt med genom en engelsk manusförfattare som numera är bosatt i Stockholm. Det var ett sorts social call möte, där han berättade om sina PACT producer's umbrella organization - medlemskap för producenter. Intressant för Emma att kolla vilka program de har för att lära känna producenter att kanske samarbeta med. Production financemarket i London i oktober som är bra att gå på. Inside Pictures var en training ground för producenter som sträckte sig mellan London och Los Angeles som han själv hade gått och det var genom det han Han samarbetade mycket med filmskaparen, Paul Abbott, som gjorde Shameless och State of Play. Hans namn öppnar oerhört många dörrar och han får alltid göra projekt på det sätt han vill. Han är helt kompromisslös, men kan så vara eftersom han är ett namn. Han letade samproducenter till sina olika projekt, men det kändes inte riktigt som att vi delade visioner. Däremot kommer vi hålla kontakten och kan tipsa om andra i våra respektive nätverk. Neil berättade om ett en serie gjorts genom BBC Wales som simultant filmades på walesiska och engelska. Så varje scen togs två gånger där skådespelarna första sa sina repliker på ena språket, sen på andra. Han tipsade oss även om att kontakta bolaget Left Bank, som gjorde remaken av Wallander med Kenneth Brannagh som filmades i Sverige. För ytterligare information kontakta Emma K Dixgård och Lovisa Inserra, www. Redsister.se 8

9 D.1.27C PÅ SPANING I EUROPA Freja Nilsson och Karl Tobias Hultén Donostia San Sebastian mars 2014 RESANS SYFTE Vi har länge varit intresserade av kulturhuvudstadsprojektet som en intressant arena för att hitta och skapa möjligheter för internationella samarbeten. Utifrån en tanke om att vilja jobba med stadslandskap, interaktivitet och nyfikenhet, ville vi titta på hur ett kulturhuvudstadsprojekt fungerar i stort och mer specifikt hur man som konstnär kan jobba mot kultur-huvudstäder; hur projekt och samarbetspartners väljs ut och hur man kan tänka i utformningen av ett eget sökprojekt. Vi ser dessutom den baskiska regionen som en intressant region i förvandling och ville därför undersöka vilken redan existerande kultur-infrastruktur det finns i Donostia San Sebastian, samt hur administrationen, organisationen och samarbeten fungerar kring kulturhuvudstadsskapet de ska hålla i år KULTURHUVUDSTÄDER Konceptet med kulturhuvudstäderna skapades av EU 1985 med de uttalade syftena att dels stärka känslan av ett enat Europa, en gemensam europeisk identitet och dels att länderna/städerna ska kunna visa upp sin särprägel. Städerna som väljs ut som värdstäder ska betona dessa två delar i sin sökning. Hur städerna väljer att göra detta skiljer sig naturligtvis markant åt. EU bestämmer varje år ett antal länder som ska stå värd för kulturhuvudstadsskapet, i regel två eller tre länder. I dessa länder tävlar sedan ett antal städer om värdskapet. Startfältet tunnas ut allt eftersom och så småningom står så en stad som vinnare. EU:s officiella beslut kommer ungefär fyra-fem år innan kulturhuvudstadsåret infaller. DONOSTIA SAN SEBASTIAN Donostia San Sebastian (som staden officiellt heter) är en stad ungefär lika stor som Uppsala på den spanska nordkusten. Staden är huvudstad i regionen Gipuzkoa som i sin tur är en av tre regioner som ingår i det autonoma området Baskien. Staden har en lång historia som turistmagnet. I slutet av talet, i samband med att järnvägen mellan Paris och Madrid öppnade, med San Sebastian som en av hållplatserna på vägen, började den spanska överklassen och kungahuset komma hit på sommarhalvåret. Staden utvecklades sedan till ett modecentrum. Stadens centralpunkt får sägas vara den långa strand-promenaden som går mellan de två berg som i sin tur ramar in Atlanthorisonten. Strandpromenaden kantas av hotell och pampiga stora villor från det tidiga 1900-talet. Idag är San Sebastian forfarande en stor turistmagnet, med någonstans runt turister om året. Den stora lockelsen idag är dels staden i sig, som är väldigt vacker med gammal arkitektur, men kanske 9

10 framförallt den lokala matkulturen. I San Sebastian med närområde finns det sammanlagt 16 Michelin-stjärnor. Staden är därmed den stad i världen (vid sidan av Kyoto i Japan) med störst koncentration av dessa åtråvärda stjärnor. På de små barerna i den gamla delen av staden kryllar det av både traditionella och modernistiska pintxos, baskiska tapas. FÖRUTSÄTTNINGAR FÖR KULTUR Infrastrukturen för kulturlivet i Donostia San Sebastian upplever vi som överblickbart, säkert mycket på grund av stadens storlek. De stora aktörerna för stadens kulturliv är inte många, och under vår resa har vi träffat två av dem, Tabakalera och Arteleku. Vi har även besökt stadens Akvarium (inklusive sjöfartsmuseum) och San Telmo (stadens historisa museum). En annan kultur-institution värd att nämna är Donostia Kultura, kommunens kulturförvaltning. Men då Donostia Kultura enbart jobbar med lokalt interna projekt och inte externt valde vi att inte träffat dem. Tabakalera var från början en gammal tobaksfabrik i stadsdelen Egia som ligger på fel sida av järnvägen som Ane Rodriguez Armendariz, chef för Tabakalera, uttrycker det. Till skillnad från de mer turist- och hotelltäta kvarteren på andra sidan, finns här mer arbetarklass. Huset kommer, när renoveringen är färdig sommaren 2015, att innehålla alltifrån biograf till utställningshallar och mediatek. I lokalerna kommer, förutom Tabakalera självt, San Sebastians filmfestival, det regionala filmorganet och andra kulturorganisationer också inrymmas. Tabakalera kommer att kontinuerligt driva workshops i allehanda ämnen med inbjuda gäster, anordna seminarium och föreläsningar. Allt med syfte att göra kulturen tillgänglig för invånarna i San Sebastian och Baskien. Man har också en tanke om att de projekt man gör ska ha någon form av social effekt, att det ska komma samhället till gagn. Inom ramen för organisationen kommer man dessutom Tablakeras tillfälliga lokaler i Atochahuset att genomföra någon form av residensprogram, men formerna för detta är ännu mycket oklara. Tabakalera finansieras av tre parter: kommunen San Sebastian, regionen Gipuzkoa och den baskiska autonoma regionen. Arteleku ligger även det i en gammal industrilokal, en bit utanför centrum i San Sebastian, i stadsdelen Loiola. Organisationen har funnits sedan slutet av 80-talet och startades av Santiago Eraso, en av de viktiga personerna bakom att San Sebastian fick kulturhuvudstadsskapet. Arteleku får sin finansiering uteslutande från regionen Gipuzkoa och har ända sedan starten 1987 kunnat drivas relativt autonomt, utan större inblandning från regionen. Institutionen har en tydlig organisations-filosofi. Allt bygger på att verksamheten ska kunna vara organisk och anpassningsbar. Få planer görs mer än ett år i förväg och verksamhetens inriktning förändras i takt med att nya konstnärer kommer in i huset. 10

11 Enligt vår kontakt Natalia Barberia, konstnärlig ledare och projektutvecklare på Arteleku, är detta möjligt tack vare den position som Santiago Eraso hade och har i stadens kulturliv. Till Arteleku kommer det konstnärer som för en symbolisk summa får tillgång till en egen ateljé för en tid (normalt sett 6 månader). Här finns det plats för 25 konstnärer på samma gång. Arteleku har också ett stort mediatek, möjligheter för konstnärerna att experimentera med utställningsidéer, workshops och gästföreläsningar. Artelekus fokus ligger på produktionen av konst, inte på presentationen. Det gör att man inte har några publika utställningar antingen på Arteleku eller inne i staden under Artelekus flagg. Konstnärerna som huserar på Arteleku ställer ibland ut i staden, men då visningsmöjligheterna är få är det svårt. Ungefär 80% av de konstnärer som kommer till Arteleku är spanjorer, resten internationella konstnärer. Artelekus mediatek Framtiden för Arteleku är om inte oviss så åtminstone oklar. Om två månader, i slutet av april, flyttar man in till nyrenoverade lokaler i den gamla stan mitt i San Sebastian. De nya lokalerna är mindre och man har varit tvungen att göra sig av med stora delar av verksamheten (bl.a en grafikverkstad, möjligheter att ha dansworkshops etc). Förmodligen kommer mediateket på Arteleku att slås ihop med Tabakaleras nya mediatek när Tabakalerahusets renovering är klar. Natalia informerar oss om att Artelekus budget mer än halverats de senaste åren och att p.g.a. bland annat politiska maktskiften i regionen så har chefsposten för Arteleku bytts ut 4 gånger sedan 2006, vilket inte har varit positivt för den långsiktiga planeringen. KULTURHUVUDSTADEN 2016 När Donostia San Sebastian vann värdskapet för Kulturhuvudsstaden 2016 gjorde man det med ett projekt som var kraftigt inriktat på interaktion och deltagande. Waves of energy - culture to overcome violence var titeln. Eneko Garate Iturralde, ansvarig för internationalisering på kulturhuvudstadsorganisationen, förklarar för oss att titeln blir ännu mer talande på spanska, då det snarare betyder Waves of Citizen Energy. Inom DSS2016 (Donostia San Sebastian 2016, förkortningen för kulturhuvudstadsorganisationen) har man ett långsiktigt tänk. Man vill gärna se att det man gör under kulturhuvudstadsåret bara är startskottet på en längre process av kulturinitiativ i staden. I sin planering hoppas man kunna få finansiering för att DSS2016 ska kunna finnas kvar ända till Programmet för 2016 är, när vi talar med Eneko, inte färdigplanerat ännu. Man hoppas kunna få klart ett första utkast till juni/juli i år. Anledningen till detta har i stort varit att många av de projekt som fanns med i sökningen (som gjordes redan 2011) inte längre är aktuella, har blivit för dyra eller rent av redan är genomförda av den organisation som kom med förslaget. Just tidsaspekten verkar vara en svår nöt att jobba med. Eneko pratar om hur entusiasmen från början var väldigt hög bland invånarna i San Sebastian, men allt eftersom tiden gått efter att värdskapet faktiskt 11

12 tilldelats San Sebastian (2011), så har man blivit otålig och velat att allt det där som utlovades 2011 ska bli av nu. Fem år är en lång tid att vänta. DSS2016s kontor Grundförutsättningen för nästintill alla projekt som ingår i DSS2016 är att de drivs av eller i samarbete med en extern lokal partner. Detta gäller i såväl planering, finansiering som i utförande. I de fall som man samarbetar med en internationell partner, som exempelvis den svenska organisationen Intercult, som man genomför ett utbytesprogram för konstnärer med, så har man också en lokal partner. I det här fallet samarbetar man med Extepare, en stiftelse som jobbar för att sprida det baskiska språket och baskisk kultur utomlands. Till 2016 beräknar man att man kommer att vara klar med det ambitiösa byggnadsprojektet San Juan, ett valfångarskepp från 1500-talet som man ska bygga en kopia av. Skeppet ska segla, med uteslutande 1500-talsteknik, som en ambassad för DSS2016 till olika städer i Europa under året. Ett liknande ambassadörsuppdrag kommer att genomföras av en busskonvoj som kommer att turnera runt på de europeiska fastlandet. San Juan, bussarna och olika residens-program (exempelvis i samarbete med Wroclaw i Polen, som också är kulturhuvudstad 2016) tycks var det sätt som man primärt kommer att jobba med att få ut information om sitt värdskap. Men mycket är som sagt inte planerat än och möjligheterna för att andra, nya projekt ska komma in i programmet finns kvar. DSS2016 har ett samarbetsavtal med Tabakalera inför Redan nu samarbetar man i projektet Hirikilabs, kreativa workshops med inriktning på digital kultur som är öppna för allmänheten. Här kan man exempelvis lära sig att använda en 3D-skrivare eller programmera programkod. Projektet är tänkt att fortgå i utökad skala fram till, under och efter Arteleku har valt att inte samarbeta med DSS2016, åtminstone som organisation. Man ser hellre att enskilda konstnärer som är eller har varit knutna till centret genomför samarbeten om de önskar. BASKIEN OCH OMVÄRLDEN DSS2016 jobbar med en rad olika projekt som ska skapa samarbeten med övriga Europa. Detta sker i synnerhet i form av residensprogram av olika slag. Även Tabakalera och Arteleku jobbar med residensprogram för både spanska och inter-nationella konstnärer, musiker, författare och andra kulturarbetare. En del av DSS2016s residensprogram drivs i samarbete med organisationen Extepare, en tre år gammal stiftelse som har till uppgift att sprida det baskiska språket och den baskiska kulturen. Centrat drivs av Aizpea Goenaga Mendiola. Från att ha varit förbjudet under Francos diktatur i Spanien har utvecklingen av vad som kan vara Europas äldsta språk gått snabbt. Extepare jobbar dels med att översätta böcker till och från baskiska, men man jobbar också för att fler universitet i Europa ska ha professurer i Baskiska, samt att hjälpa baskiska konstnärer, musiker, dansare etc att nå ut med sin konst 12

13 utanför Baskien. Aizpea har varit med och rådgivit och jobbat med DSS2016 sedan allra första början och är mycket nöjd med kulturhuvudstads-årets paroll och filosofi. Att jobba långsiktigt med kultur och använda kulturen och språket som ett sätt att överbrygga problem mellan människor. Hon talar också om att just i en region som sett så mycket våld är detta en nödvändighet och en erfarenhet man vill sprida till resten av Europa. Extepare drivs med pengar ifrån den autonoma baskiska regionen. Aizpera är en av få chefer på sin nivå som fått sitta kvar trots ett politiskt maktskifte, något som gjort att Extepare fått ha ett visst mått av långsiktighet. Det har bidragit till att man har kunnat etablera sig snabbt. Idag, tre år efter starten, hjälper man ca 300 baskier om året med olika typer av projekt. För Extepares del handlar mycket om att skapa en synlighet för det baskiska språket och kulturen i Europa. DAGBOK 12:e mars Resdag. Åker från Arlanda via München och Bilbao och kommer slutligen fram till San Sebastian vid 8- tiden på kvällen. Efter att ha installerat oss på hotellet hinner vi med en kort rekognoscerings-runda i Parte Viecho, den gamla delen av staden. Vi får ett första intryck av Europas blivande kulturhuvudstad - en stad full av liv, rörelse och mat även på kvällstid. 13:e mars Klockan har vi ett inbokat möte med Ane Rodriguez Armendariz, konstnärlig ledare för Tabakalera, ett kulturcentrum i San Sebastian. På vägen dit märker vi att vår planerade promenadrutt inte fungerar - gången över järnvägen är nämligen blockerad på grund av byggnadsarbete. Det verkar vara många byggnadsprojekt på gång i staden. Vi möter upp en representant från Tabakalera på tågstationen som visar oss ombyggnationen av den gamla tobaksfabriken som ska bli deras kvadratmeter stora kulturcentra, färdigt sommaren Tabakalera under uppbyggnad Tills dess huserar Tabakalera i lokaler i närheten, och en stund senare möter vi där Ane. Vi ber Ane berätta om Tabakalera, hur det kommit att bli till, hur man lagt upp verksamheten, vad planerna är inför flytten till det nya huset samt hur man samarbetar med och planerar inför kulturhuvudstadsåret. Det är ett informativt möte med en massa bra och matnyttig information. I slutet av mötet frågar Ane om vi vill fortsätta diskussionen på lördag, vilket vi också tycker är en bra idé. Mötet var väldigt positivt och gav oss en bra känsla inför kommande dagar. Efteråt går vi själva runt i kvarteren kring Tabakalera, hittar ett café där vi sätter oss och tittar på anteckningarna från mötet och planerar hur vi ska lägga upp nästa träff med Ane. Vi bestämmer oss sedan för att vidare utforska staden och få ett tydligt grepp om geografin och de olika stadsdelarna. Under eftermiddagens promenader stöter vi på stadens bibliotek där det även arrangeras konstutställningar. Ljust och luftigt, men det känns också lite svårtillgängligt. Något annat vi uppmärksammar är att man runtom i staden ser klistermärken, affischer och större planscher med 13

14 kulturhuvudstadsårets logotyp. Vi undrar om detta indikerar ett samarbete (och vad dessa i så fall innebär), eller om de är slumpmässigt uppsatta. Vid 5-tiden har vi telefonmöte med Aizpea Goenaga Mendiola som är chef för Etxepare - ett centrum som ska främja, skydda och sprida det baskiska språket och baskisk kultur i omvärlden. Vi försöker få ihop en tid att träffa henne och besöka centrat, men hon har ett hektiskt schema, så det är inte säkert att det kommer hinna bli av. Preliminärt bokar vi in måndag. I samtalet får vi en massa bra tips på andra kultur- och samhällsinstitutioner som skulle kunna vara av intresse för oss. Framförallt spännande låter redaktionen för filmfestivalen, akvariet och Real Sociedad, stadens fotbollslag. Alla dessa är till stor del inblandade i planerna för :e mars Vi börjar dagen med ett telefonsamtal med Etxepares kommunikatör Irene Larraza Aizpurua. Hon berättar lite mer om centret och ger oss vidare kontaktinformation. Under frukosten förbereder vi oss sedan för vårt möte med Natalia Barberia på Arteleku. Arteleku, som även det huserar i en gammal industrilokal (som övertogs av regionen när fabriken inte kunde betala sin skatt på 80-talet), är ett centrum för konstnärer. Här finns det ateljéer att hyra för en symbolisk summa, ett stort mediatek och massor av olika typer av resurser och hjälpmedel. Vi tar en taxi ut till Arteleku som för närvarande ligger några kilometer utanför stadskärnan. Vägen dit är kantad av bitvis väldigt vacker natur, men också mycket industrier och byggnadsarbeten. Väl framme möter vi upp vår kontakt Natalia. Hon visar runt Ett av Artelekus ateljéutrymmen oss i byggnaden och berättar om verksamheten parallellt med att vi sticker in frågor som breddar samtalet till konstnärers situation i regionen, kulturhuvudstads-året och andra kulturella institutioner. Lokalerna Natalia visar oss runt i är ljusa och luftiga, men också ganska tomma. Tomheten har sin förklaring, Arteleku ska vid nästa månadsskifte flytta in i nya lokaler inne i den gamla staden i centrala San Sebastian. Det visar sig att Arteleku och Tabakalera har varit nära att slås ihop (2009 togs det faktiskt ett beslut att de skulle slås ihop - men det höll bara ett par månader - sedan var det val och nya politiker kom till makten - och rev upp beslutet). Vi får också reda på att när nya Tabakalera står klart (sommaren 2015) så kommer man förmodligen att låta Artelekus mediatek gå upp i Tabakaleras. Arteleku har ateljéer och verkstäder för ett brett antal konstnärliga former, allt från dansstudios till grafikverkstad, filmstationer och metallverkstad, men kommer även att bli av med vissa av dessa vid flytten. Efter vad både Ane och Natalia har sagt har vi ett starkt intryck av att beslut i regionen ofta rivs upp, omvandlas eller på andra sätt kompromissas vid olika maktskiften. Natalia berättar att personen som får anses vara hjärnan bakom Arteleku heter Santiago Eraso. Han grundade centret 1987 och satt som chef fram till Santiago var också ansvarig för kultur-huvudstadsåret mellan 2009 och 2011 och var huvudarkitekten till det förslag som gjorde att Donostia San Sebastian vann värdskapet. Liknande makt-skiften som vi nämnde ovan gjorde emellertid att Santiago lämnade chefs-posten och nu endast sitter i styrelsen för kultur-huvudstaden och driver de projekt som ligger honom närmst om hjärtat. 14

15 Arteleku har valt att inte engagera sig officiellt i huvudstads-året, och har inte heller några egna satsningar planerade. Vi anar en form av lojalitet mot Santiago, men Natalia poängterar också att om någon konstnär vill satsa på något under huvudstadsåret - så kommer Arteleku att stötta denne. Innan vi åker får vi med oss några nummer av en tidskrift som Arteleku gav ut under många år. Den var en av de första samtida art magasinen och tråkigt nog var de tvungna att lägga ner den på grund av minskat budget för fyra år sedan. Hon säger att de kämpar för att få starta upp den igen. Vi tar ett möte på hotellet och går igenom våra anteckningar från Arteleku och kommer på ett par kompletterande frågor vi vill ha svar på. Vi beslutar oss för att maila dessa till Natalia. Via mötet med Arteleku har vi även en hel rad nya funderingar som vi vill ta upp med Ane imorgon. Efter förslag av Aizpea beger vi oss på eftermiddagen till stadens akvarium som även har en stor utställning om stadens historiska sjöfartsliv. Akvariet kommer att spela en stor roll under kulturhuvudstadsåret och delar av det är under besöket avstängda för renovering. Sjöfarts-utställningen är bitvis väl genomförd och det första intrycket är imponerande, men det visuella berättandet kunde ha använts starkare. Nu framgår den mesta sakliga informationen i långa textskyltar som blir aningen tradiga att läsa igenom. Idén att kombinera sjöfartshistoria med akvarium tycker vi dock är smart och ger besöket mervärde. Akvariedelen är mycket imponerande, med många delar som verkligen är fascinerande och har planerats och är ljussatta på spännande sätt. San Sebastians Akvarium På kvällen promenerar vi en stund i staden och upplever att det är mer livliga kvarter denna fredagkväll än tidigare i veckan. Vi avslutar dagen med att googla upp information angående tankar vi fått under dagen och har möte om hur vi ligger till i relation till våra mål. 15:e mars Vi träffar Ane på Kafe Botanica som ligger på andra sidan floden från tågstationen. Ane frågar oss om hur vi upplevt Arteleku och vi svarar att det är en spännande verksamhet, men undrar också kring en rad frågor, bland annat varför man valt att vara så frånkopplade från det uppvisande momentet i det konstnärliga arbetet. Ane berättar om sin syn på Arteleku, vilket till stor del sammanfaller med vår. Problemet med att fortsätta en verksamhet som så tydligt varit knuten till en huvudperson, i det här fallet Santiago, när denne försvinner verkar vara uppenbart. Arteleku har de senaste åren dels fått en kraftig minskad budget och dels haft fyra olika chefer. Vi pratar också vidare om gapet mellan konstskolorna och det professionella yrkeslivet, vikten av att involvera allmänheten i Tabakaleras (eller vilken kulturorganisation som helsts) verksamhet, att medla och utbilda för att minska avståndet mellan konstnärer och dess publik, att undvika att konsten ses som elitistisk. Vi pratar också om vikten för barn att lära sig läsa/tyda konsten redan i skolan, för att sedan ha ett förhållningssätt till konst under uppväxtåren. 15

16 Efter mötet med Ane har vi produktionsmöte, antecknar och kommer in på en vidare diskussion kring Santiago. Han verkar vara mannen bakom att San Sebastian överhuvudtaget vann kulturhuvudstadsåret, är också utvecklaren av Arteleku och verkar både viktig, respekterad och aktad i kulturlivet här. Vi är intresserade av att träffa honom, men han bor i Sevilla och det känns inte trovärdigt att vi skulle lyckas, även om det är något vi skulle kunna höra med Eneko om på måndag. I vilket fall förstår vi att vi kommer att höra mer om honom. Vi bestämmer oss också för att föreslå ett middagsmöte med Ane i slutet av veckan - för att förstärka vår relation men också för att diskutera mer kring vad vi gör och vill. Vi upplever att vi har fått en bra relation med Ane, att hon har givit oss en massa värdefull information kring 2016 och kulturklimatet här, att intresset är ömsesidigt och att konversationerna är intressanta. Tabakalera känns som en viktig aktör i regionen framöver och en potentiell samarbetspartner för oss. Vi mailar henne, och hon tackar senare på kvällen ja till att träffa oss på tisdag. Under kvällen tar vi en promenad i en del av staden vi ännu inte hunnit besöka, bortom gamla stan över kanalen. Vi upplever stadsdelen som en lite hippare variant av det kommersiella centret. Vi går även förbi den gamla teatern i centrum innan vi rundar upp med vårt kvällsmöte på hotellet. Vi kollar upp hur man tar sig till Bilbao, för imorgon planerar vi att åka dit för att besöka regionens stora kulturella dragplåster: Guggenheim museet. Vi undrar om vi kommer att förstå de mindre organisationernas känsla bättre: att drunkna i eftersvallet av Guggeheim-effekten. Att leva ett liv i skuggan. 16:e mars Halv tio tar vi bussen på en dryg timma in till Bilbao, främst för att gå på Guggenheim-museet, men också för att få en känsla för den största staden i närregionen. Och vårt första intryck är att det är en påtagligt större stad. Där San Sebastian är lite mysig och gemytlig, lite alla-känner-alla stämning, så upplevs Bilbao som mer en typisk europeisk stad i mellanklassen. Innan Guggenheim tar vi en promenad i Bilbaos gamla stad, ett område som påminner om San Sebastians gamla stad, men som har lite bredare gator och verkar hippare. På vägen till Guggenheim, längs med floden, möter vi massor av folk ute på söndagspromenad på det välplanerade promenadstråket. Väl inne upplever vi dels storslagenheten i den speciella byggnaden som museet ligger i, men också en känsla av att inte riktigt vara välkomna. Överallt påtalas det att man inte får fotografera eller röra någonting. Vakter står i vartenda rum och hugger blixtsnabbt så fort någon tar upp en telefon. Inne på Ernesto Netos utställning, där verken verkligen inbjuder till interaktivitet, blir detta extra påtagligt. Jo, man får röra/gå in i/interagera med konstverken, men bara på väldigt specifika villkor, mellan på söndagar och bara tre personer i taget. Vi förstår att man inte kan släppa allting helt fritt, men upplever förbuden som väldigt begränsande. Det är otydligt vad man får (och bör) ta i och vad som är strängt förbjudet att röra. På den översta våningen ställer man ut en retrospektiv utställning med Yoko Ono och här är känslan direkt en annan. Som åskådare bjuds man tydligt in att interagera med vissa verk, resten blir det uppenbart att man inte kan interagera med. Det hela kan kokas ner till en diskussion om tydlighet, piska eller morot, som vi reflekterar kring. 16

17 Vi är tillbaka i San Sebastian vid sextiden, går och äter och tar ett produktionsmöte under tiden. Vi diskuterar igenom våra upplevelser från Bilbao och börjar också tänka kring mer praktiska möjligheter för samarbeten i San Sebastian och vad vi skulle vilja genomföra för projekt här. Diskussionen rör sig främst kring begreppen nyfikenhet och interaktion. Det är synd om all regionens interaktiva konst begränsas till Bilbao och Guggenheim - av många olika anledningar. Vi ser ett konkret behov av att utveckla den här delen i San Sebastian, och speciellt på en mer allmän, folklig och tillgänglig nivå. Senare på kvällen beger vi oss, tillsammans med ungefär andra (ungefär 15 % av stadens befolkning!), mot stadion Anoeta för att titta på det lokala fotbollslaget Real Sociedad som möter Valencia i Spaniens högsta liga. Publiken på arenan är svårflörtad och applåderar ordentligt först när Real Sociedad nickar in ledningsmålet i mitten av andra halvlek. Fotbollsarenan Anoeta Vi upplever att det är ett brett folknöje att gå på fotboll här, alla åldrar och typer av människor är på arenan. Kanske finns det möjlighet att jobba med inbjudande interaktivitet längs de långa gatorna på hempromenaden, som fylls av folk till en sådan grad att bilarna inte kör även när det är rött för fotgängarna. Att på olika sätt jobba med ljus i byggnader vi går förbi skulle kunna vara ett sätt. 17:e mars Idag känns som den stora dagen. Vi ska träffa Eneko Gerate Iturralde - Internationalisation Manager på Donostia San Sebastian Även om vi har fått en mer klar (och inte alltför positiv) bild utav kulturhuvudsstads-organisationen under tiden vi har varit här, känns det som att mötet idag kan ge ny information, täppa igen luckor och ge nya kontakter. Vi är positiva och har ett självförtroende i att ha en ingående koll på läget. Vi kommer våga vara hårda med de frågor vi vi vill ställa - för att få svar på de frågor vi fortfarande har. Förmiddagen tillbringar vi med produktionsmöte med genomgång inför mötet. Vad vill vi verkligen veta? Vad behöver vi få svar på? Vilka vinklar kan ge oss mest? Vi går igenom mailkonversationerna vi hade innan resan hit, anteckningar från veckans tidigare möten och våra formulerade tankar. Vi förbereder oss till tänderna. Vi tar en promenad för att lokalisera Donostias huvukontor och traskar sedan runt i närområdet tills mötet ska börja. Vi hittar en Pelotabana och inser att den baskiska kulturen är närvarande och i allra högsta grad levande. Sedan tillbringar vi eftermiddagen med Eneko. Vi blir runtvisade i Donostia 2016s lokaler, får en grundlig genomgång av hela projektet, organisationen, projekt de bedriver, samarbetspartners och mer. Vi pratar internationella samarbeten, Art Residencies och kommer åter igen in på problematiken med kreativa verksamheter i Baskien. Eneko visar filmklipp, rapporter och försöker ge oss tips på andra aktörer som skulle kunna vara av intresse för oss. Under eftermiddagen ser vi Ane gå förbi utanför möteslokalen. Vi känner att vi börjar greppa det lokala kulturnätverket. Vid 18 är vi klara och har huvuden sprängfyllda av information. Det har varit en lång dag. Vi svänger förbi hotellet och borgmästeriet där kultur-departementet Donostia Cultura ligger (som vi snabbt spanar in - de är också viktiga aktörer i regionen) innan vi slår oss ner på en Pintxosbar och diskuterar mötet och går igenom våra anteckningar. Alla våra viktiga punkter har vi rört vid under dagen och vi kan mer och mer måla upp en bild över helheten kring

18 18:e mars Först på morgonkvisten får vi säkert bekräftat att vi idag äntligen får träffa Aizpea Goenaga Mendiola, chef för det baskiska kulturcentret Etxepare. Klockan 10 möter vi henne på centrets kontor. Aizpea kom hem från Frankrike efter midnatt igår, har jobbat hemifrån på morgonen och ska efter vårt möte vidare för att sitta med i juryn för valet av affischen till San Sebastians årliga jazzfestival. Hon har många järn i elden, kontakter överallt och är varm, tillmötesgående, stolt och ödmjuk. Hon berättar hur hon under de senaste tre åren har byggt upp Extepare från grunden, om deras uppdrag och projekt runt om i världen, vilken roll de fyller jämtemot kulturhuvudstadsåret 2016 och att hon med nöd och näppe lyckades få sitta kvar efter valet för två år sedan. Hon lyssnar på våra frågor och använder papper och penna för att skissa upp sammanhang och strukturer hon vill påvisa. Efter ca en halvtimma ansluter Extepares kommunikatör Irene Larraza Aizpurua och tillsammans har vi ett mycket givande samtal om värdet och anledningarna till att sprida sin kultur i omvärlden, om kulturarbetarnas situation i San Sebastian, om residensprogram för konstnärer de medverkar i och andra internationella samarbetsingångar. De föreslår en vidare diskussion om möjligheterna till ett framtida samarbete med oss, kanske Stockholmsregionen eller andra aktörer. Efter mötet får vi med en oss en massa material och hälsar på två av centrets andra medarbetare innan Aizpea och Irene rusar vidare mot jazzfestivalens kontor. Vi slår oss ner i hotellbaren för ett sista produktionsmöte. I samma veva meddelar Ane att hon tyvärr inte hinner träffa oss idag eftersom hon ska åka till Belgien tidigt i morgon, men hon vill gärna ta ett Skype-möte i början av april. Vi funderar över vad vi under eftermiddagen kan göra för att bäst komplettera vårt besök här och bestämmer oss för att besöka San Telmo stadens lokala historiska museum. Vi vill få en bredare och djupare förståelse för stadens historiska kontext. Museet huserar i ett vackert kloster, i modern tid elegant tillbyggt med funktionella detaljer som smälter in i helhetsintrycket. Utställningarna är dock bara på baskiska och spanska. Det finns en audioguide på engelska som vi använder oss av, men den fungerar sporadiskt och besöket känns balanserade mellan spännande och en aning svårtillgängligt. Vi avslutar vår sista kväll i San Sebastian med analysera veckan. Vi är otroligt nöjda. 19:e mars Efter en tidig frukost tar vi taxi till busstationen, buss till Bilbao och flyg via München till Stockholm. Vi är trötta när vi kommer hem, men nu väntar fyra dagar då vi i lugn och ro kan sammanfatta vår resa, skriva, utveckla och utvärdera. Det ser vi fram emot. REFLEKTIONER Vi har valt att dela upp våra reflektioner i två delar. Först redogör vi för övergripande tankar och idéer vi har fått kring de organisationer och den miljö och kulturella infrastruktur som vi har mött i Donostia San Sebastian. Sedan delger vi personliga, mer praktiska insikter som vi har tillskansat oss. 18

19 STRUKTURELLT OCH ÖVERGRIPANDE På ett mer strukturellt plan har vi observerat ett antal problem för San Sebastians kulturliv och DSS2016: Den politiska styrningen. Samtliga organisationer vi träffat har vittnat om en problematik i att chefer och ledningar byts ut efter maktskiften i de politiska församlingarna. Även DSS2016 har haft detta problem. Till saken hör att Europakommissionen i sina tips till städer som söker kulturhuvudstadsskapet uttryckligen säger att man bör hålla kulturhuvudstads-organisationen fri från politisk inblandning. DSS2016 försöker lösa detta genom att skapa ett oberoende råd med tunga namn från regionen som ska ha kunna ha översyn på organisationen och hindra politiska tillsättningar. Vi upplever att detta problem inte finns i samma storlek i Sverige där beslut snarare fattas med en annan inblick i långsiktigheten. Avsaknad av professionella konstnärer. Från samtliga möten har vi fått en insikt i hur långt gapet är mellan att ha gått på en konstskola i Spanien och sedan bli yrkesverksam konstnär. I just San Sebastian och Baskien är det kanske extra svårt. Det finns väldigt få gallerier eller utställningshallar att tillgå, än färre som satsar på unga konstnärer. Arteleku, som kanske vore den naturliga aktören, är inte intresserade av att presentera sina konstnärer för en extern publik, trots att man har samarbeten med den lokala konsthallen som Donostia Kultura driver. Tabakalera har som mål att husera utställningar med unga konstnärer, men bara någon gång varje eller vartannat år. Ane Rodriguez Armendariz på Tabakalera uttryckte en stark önskan om att kunna ha exempelvis workshops för att öka entreprenörskunskaperna hos lokala kulturarbetare. I olika kulturinstitutioner och organisationer i regionen finns det en tendens att välja ut samarbetspartners utan någon form av open calls. Detta tillämpas exempelvis hos Arteleku när de väljer konstnärer att samarbeta med och när DSS2016 först valde ut vilka organisationer man ville med jobba tillsammans med. Man letar främst bland de som redan etablerat en kontakt med organisationen. Detta kan gynna vissa kollektiv och göra det svårt för utomstående att komma in. Vi ser likheter i system, metod och problematik med det svenska systemet för filmkonsulenter. Där sköter samma person kontakterna och besluten - externa jurys för objektiv bedömning tillsätts ej. Resultatet kan bli ett system där det blir viktigare att ha god kontakt med rätt personer än att ha intressanta projekt. Guggenheim-effekten. Det är inte bara av godo att ha ett av Europas främsta museum för modern konst i närheten. Närvaron av Guggeheimmuseet i Bilbao gör att resten av regionens konstaktörer hamnar i skuggan och inte får så mycket besökare och uppmärksamhet som de skulle behöva. Turister som åker till regionen kanske bara gör en konstaktivitet under sin vistelse, och då faller valet ofta på det spektakulära Guggenheim istället för mindre konstmuseer eller gallerier. I programmet för DSS2016 samt i diskussionen med Eneko Garate Iturralde ser vi ingen strategi för att använda själva staden som en kreativ yta, det vill säga för att driva projekt där interaktivitet och konst/kultur i det offentliga rummet får en huvudroll. Vi tycker att man här går miste om en viktig bit när det gäller att göra en stad levande, både för dess besökare och invånare. Vi tror att man genom att låta de som finns i staden bli delaktiga i den offentliga konsten kan man skapa entusiasm både för staden och kulturhuvudstadsåret. 19

20 PERSONLIGA KUNSKAPER OCH INSIKTER På ett mer praktiskt och personligt plan har vi reflekterat över följande punkter. Den metodik vi har använt under resan har fungerat väldigt bra för oss. Rutinen av att ha ett produktionsmöte innan och ett efter våra inbokade möten har varit effektivt. Vi har haft en tydlig gemensam bild av läget och det har gett oss självförtroende när vi gått in i respektive möte. Efter mötena har det hjälpt oss att konsolidera våra tankar och hjälpt oss tid att analysera mötena. Det är en metod som vi kommer att fortsätta använda oss av i framtiden. Vi är väldigt glada över att vi skrivit i dagboken varje dag, en bra metod för att samla upp tankarna och också börja urskilja mönster och strukturer i det som sägs. Innan resan borde vi, så här i backspegeln, ha kontaktat ännu fler kulturorganisationer och institutioner i staden för att få fler programpunkter under vårt besök. Som det blev lyckades vi få in ett bra schema, men för mycket hängde på att vi kunde boka in möten när vi väl var på plats. Vi har fått en god överblick över vilka de potentiella ingångarna för samarbete och deltagande i kulturhuvudstadsåret är. Vi har dessutom träffat flera potentiella framtida samarbetspartners och fått en grundförståelse för den kulturella infrastrukturen i San Sebastian och den Baskiska regionen. Det har blivit tydligt för oss vilka nyckel-organisationerna och personerna är, oberoende av att staden ska bli kulturhuvudstad. Vi har fått en bra grundförståelse för vad ett kulturhuvudstadsskap kan innefatta och innebära, hur organisationen kring det kan se ut, hur samarbetet med andra aktörer och kopplingen till resten av Europa kan fungera. Resan har också gett en god inblick i vilka förutsättningar en stad behöver för att kunna söka och tilldelas kulturhuvudsstadsskapet. En viktig faktor här är att man redan utför ett brett arbete för att utveckla kulturen, vilket i sin tur sedan ger god grogrund för ett kulturhuvudsstadsprojekt. För ytterligare information kontakta Freja Andersson via epost: freja_andersson@hotmail.com 20

21 D.1.27D PÅ SPANING I EUROPA Robert Jelinek Teater De Vill Berlin och Wiesbaden mars 2014 DAGBOK 23:e mars Jag började morgonen med att stiga upp och sömndrucken gå ut för att dricka kaffe. Väl i tid tog jag mig sedan vidare till Arlanda. På något sätt är jag alltid väldigt nervös när jag ska flyga iväg. Så var det även den här gången. Det blåste en del och flyget svajade till då och då när vi tog oss upp mot himlen. Väl i luften var det sedan inga problem. Jag landade på Schönsfield som är flygplatsen som ligger söder om Berlin och begav mig sedan mot hotellet. Det tog sin lilla tid innan jag nådde dörrarna och väl inne i hotellet satt en skådespelare som jag bestämt träff med. Charles och jag intog sedan Berlin. Vi tog bussen till Kreutzberg och åt mat innan vi tog en promenad genom en del av Berlin i väntan på att vi skulle nå Gorkij Theatre. På slutet fick vi ändå lite bråttom och blev tvungna att ta tåget. Jag hann med att intervjua Charles på vägen och han berättade att Tyskland satsat stort på att bygga nya teatrar runt om i landet. Han sa att det var svårt för Sen kväll vid Checkpoint Charlie skådespelare att få arbete men att det oftast dök upp något inom några månader. Charles hade själv varit arbetslös ett tag men verkade inte alls orolig för att han skulle bli utstämplad. Kanske var det en tysk skådespelar kultur eller så är det verkligen så att Tyska skådespelare har det enklare än svenska? Hans dilemma var mer den att han ansåg sig vara lite lat då han inte kontaktat teatrarna i Berlin där han numera bor. Vi kom till Gorkij Theatre som är en stor teater på Museum Island ett ställe ganska nära Alexander Platz. Teatern arbetar hårt för att spegla samhället som det ser ut och anställer därför skådespelare ifrån olika bakgrund. Pjäsen vi skulle se började klockan Den hette The Swartze Jungfrauen och som handlar om fem muslimska kvinnors tankar om Islam, Tyskland och sin sexualitet. Pjäsen inleds med att det är sex rum byggd på varandra, tre och tre. I varje rum utom ett står en kvinna. I början har de på sig kappor. Ljuset skiftar från det ena rummet till det andra. Kvinnorna tar av sig kapporna och under kappan har de en kroppsfärgad klädnad. Så tar samtliga av sig sitt hår och står därmed nakna framför publiken. Ett rum förblir tomt. Kanske som en del som vi i publiken ska fylla i? Eller för att pjäsens text börjar om att en flicka nyligen nyst ihjäl sig eftersom hon varit så artig och inte velat höras när hon just nyst. Detta ska ha fått en order i huvudet att brista. Då det var en textmaskin som översatte till engelska så gick det att följa med till en del. Det hämmade mig också att titta på själva pjäsen. Dock talade vissa så fort så att textmaskinen ibland fick svårt att 21

22 följa med. Jag fann pjäsen fascinerande till en Maxim Gorkij Theatre början men sedan var det som oallting upprepades gång på gång och den blev en aning statisk. Texten var dock både stark och provocerande och något som var tydligt på den här teatern var att det var en större andel unga människor i publiken. Den åldersgrupp som svenska teatrar finner svårast att möta upp. Åldern år. Det var även en hel del män i publiken. Charles sa att det snarare var en Berlinsk företeelse än att det var en sanning i sig. Trots att pjäsen endast var en timme och sex minuter så hann vi inte resa för att se ytterligare en pjäs. Det var helt enkelt för långt att resa till nästa teater. Jag fick en hel del tips och märken på min karta så att jag kunde se andra teatrar under måndagen. I morgon ska jag träffa en scenograf och prata med henne Så skriver jag följande: Pjäsen Die Swartze Jungrfrau sätter sig i huvudet på mig och den vill inte lämna mig riktigt. Troligen blir jag mer berörd av pjäsen än vad jag vågar erkänna för mig själv. 24:e mars Idag gick jag upp och klädde mig för att försöka få i mig lite kultur innan jag träffade en scenograf ifrån Wiesbaden. Eftersom föreställningen jag skulle ha sett redan var fullbokad så blev det så att jag gick till samma teater som förra gången. Detta var okej då Körsbärsträdgården egentligen var ett bättre alternativ och det mot alla odds faktiskt fanns biljetter kvar. Den pjäs jag skulle ha sett på Deutche theatre var dessvärre redan fullbokad. Här skulle jag ha agerat en aning snabbare. Väl värt att säga är att Tyskarna ser på teater på ett annat sätt än vad vi gör i Sverige. De lyssnar och de analyserar. De går dit för att få en intellektuell upplevelse. Åtminstone så var det känslan jag fick av att ha sett dessa två förställningar. Då scenografen ville träffa mig under kvällen samt att hon ville se samma föreställning som jag blev det naturligt att vi skulle träffas under kvällen. Jag tog mig till Judiska museet som ligger ett stenkast därifrån jag bor. Upplevelsen av att vara där var häpnadsväckande på flera plan. Jag rekommenderar er alla att besöka museet. Dels var arkitekturen annorlunda. Det fanns en massa tomma rum som skulle symbolisera alla de saknade människor som Hitler tog livet av. Dels var vissa av dessa rum ganska mäktiga och väggarna sa tusen ord. Ett av rummen var exempelvis ett betongrum som hade väldigt höga väggar. När jag gick in där så drabbades jag av lätt yrsel och panik. Det var som om jag plötsligt befann mig i ett fängelse. Ett annat rum var fullt av metallansikten som låg i drivor med ögon och en öppen mun. När man gick på dessa metallbitar så lät det på ett väldigt speciellt sätt. Det var som om jag plötsligt gick på en massa lik och massor av känslor föddes. Museet visade inte det avskyvärda utan det historiska mellan Tyska och det judiska folket. Det visade på kunskap och traditioner på bryggor mellan människor. Trots det så fanns det en del bilder som vittnade om utrotningen. Jag har besökt ett antal sådana här museer och varje gång tänker jag på de människor som säger att detta är ett falsarium. Hur är det möjligt? Vad menar de egentligen? Skulle atombomben också vara det? Eller alla de katastrofer som hänt i Afrika och i andra länder under de senaste åren när människor blivit dödade på fruktansvärda sätt? Vi människor är grymma när vi sätter den sidan till. Jag blir upprörd när jag tänker på dessa neo nazister som påstår att det aldrig har hänt. Hur många bilder behöver vi för att bevisa motsatsen? Som om någon helt plötsligt kom på tanken att fabricera dessa händelser? På vilket sätt skulle det ha gått till? 22

23 Jag stannade ett bra tag på museet och gick sedan in mot staden och Maxim Gorij Teatern. Det är en häftig teater där allt handlar om att tänka utanför boxen. Vilka skådespelare arbetar där? Hur framställs affischerna? Allt är kaxigt och jag får en känsla av att de som driver teatern vill provocera. Så var det även med Körsbärsträdgården som jag såg. En fantastisk berättelse med människor ifrån olika delar av världen. Där det sjöngs mycket och där väggarna föll. Där musiken berättade texten och där en hel Turkisk orkester plötsligt dök upp. Sådant har jag aldrig sett i Sverige och det skulle vara roligt om jag själv vågade tänka i dessa banor. Något som jag så gärna vill göra med mitt eget konstnärskap. Det var fullt även på den här teatern och då vi kom försent i fem minuter var våra biljetter redan borta. Turligt nog stod där några som inte kunde gå och sålde sina biljetter. Annars hade jag inte varit med om den här underbara föreställningen. Mötet med scenografen blev lite vagt. Hon berättade egentligen redan det jag vet. Att Tyskarna har det lite mer förmånligt kulturellt och konstnärligt och att Tyskarna satsar mer på teater. Framförallt är invånarna mer angelägna om att kunna kultur! (R) I morgon reser jag till Wiesbaden för då börjar skuggningen av en regissör och hennes ensemble. Jag har än så länge träffat en skådespelare och en scenograf. Sett två bra föreställningar och upplevt ett häpnadsväckande museum. Bättre start på en sådan här resa kan man knappast ha. Bild ifrån Det Judiska museet. Har ni vägarna förbi Berlin så se till att gå dit. Ett mycket spännande hus. Något av det mest genomtänkta ställe jag har varit på. 25:e mars Idag så gick jag upp tidigt på morgonen för att ta tåg och buss till flygplatsen. Det gick så klart fortare än vad jag hade räknat med och återigen stod jag där med gott om tid att göra annat. Väl framme i 23

24 Wiesbaden såg jag till att checka in för Wiesbaden Theatre att ganska snabbt bege mig till teatern. Där mötte jag teaterchefen Stefan Schletter och vi satte oss ned för att samtala om mitt arbete. Då min skuggningsregissör har andra åtaganden kom vi överens om att jag skulle gå på kvällsrepetitionerna. Här i Tyskland repeterar man nästan alltid och Utom när skådespelarna spelar som de ska göra exempelvis under morgondagen. Då blir det enbart kvällsrepetitioner. Även Stefan berättade för mig att kulturen har gott om pengar i Tyskland. Att man under de senaste åren byggt en mängd olika teatrar och bygg ut scenskolorna. Idag finns det hela 21 scenskolor samt mängder av privata teaterskolor i Tyskland. Två av dem är i Berlin och samtliga förbundsstater har minst en egen scenskola. Som konstnär arbetar man hårt i Tyskland. Kulturutövare har inte samma rättigheter som i Sverige. Man är på teatern så länge som det behövs och så länge som man är kallad. Åtminstone är det så de sista två veckorna. Som skådespelare får du inte heller lämna staden utan tillåtelse. För en regissör så gäller enbart lön för repetitioner. Förberedelsetid räknar man med att man gör på sin fritid. Kanske menade Stefan att kultur är ett kall och inte är yrke när han sa att konst inte är ett riktigt arbete. Jag tror åtminstone han menade så. För de ord han yttrade efteråt var att man inte blir speciellt långlivad om man tror att konst enbart är ett yrke som man kan släppa när klockan slår fem. Inte i Tyskland i alla fall. Kulturarbetare har alltså betydligt lägre löner än i Sverige. Så här finns en skillnad som jag tycker Sverige är bättre på. Vi har fackliga regler och vi betalar ut pension och ganska rimliga löner. Vi får givetvis arbeta hårt för pengarna men så är det nog i hela världen. Ikväll ska jag alltså skugga min regissör. Detta ska bli väldigt spännande. Jag hoppas att jag förstår något om vad de kommer att säga. Jag kan inte Tyska så bra. Så var det dags för att gå på skuggning. En kille som heter Benjamin hämtade upp mig utanför teatern och jag fick träffa en liten kvinna vid namn Isabel Osterhaus. Hon hade gott om energi och pratade god engelska. Hon var nära sina skådespelare som stod utanför och rökte tillsammans med henne. Väl klockan gick vi upp till repsalen och där satte vi oss ned för att läsa. Jag måste säga att för att inte få några förberedelse pengar så var hon grymt förberedd. Vi satt och hon pratade igenom varenda replik. Jag förstod inte allt men det var som om hon strödde en röd tråd igenom scenen. Tempot var så där lagom som gör att man både hinner samtala och prova. Det där tempot som ibland blir en aning forcerad och som får en regissör att tro att man hinner med mer. Det här tempot som Isabel höll var ingav ett mer lugnt men en mer fokuserat känsla. De hann med otroligt mycket under den här kvällsrepetitionen. Både att läsa igenom scenen och gå igenom den på scen. Skönt att se var att samtliga skådespelare kunde sina repliker efter enbart tio dagars repetition. Inga papper på scenen. Detta gjorde att tempot var lugnt och andningen på scenen likaså. Skådespelarna provade väldigt mycket och känslan var att det var helt okej. De till och med skrattade åt sina dumma idéer men inte på ett elakt sätt. Snarare att nu är det provat och det gör jag aldrig mer om. Isabel höll en hög intensitet i sin röst och 24

25 var knivskarp i sin sanning. Allt fuskande och överdrivet rensades bort. Förstod inte skådespelarna den röda tråden så tog hon om den igen. Allt handlade om att följa den utstakade banan. Det var där friheten låg. Det var där man kunde vaska guld. Något jag även tyckte var fascinerande var att det hela tiden handlade om att klargöra situationen och konfliken. Samtliga sökte efter Worst case of scenario. Något som nämndes flera gånger under repetitionen. Det engelska orden. Isabel sökte efter att ha flera olika bollar i scenen. Medan en eller två höll sig till det absurda vägde någon annan vågskålen mot normalitet. En annan sökte efter magi eller ironin och på så sätt förstärktes konflikten ytterligare i scenen. Något som jag tänker prova lite mer i mitt regiarbete. Det var överlag en lekfull stämning. Skådespelarna undersökte verkligen situationen och många absurda situationer uppstod. Isabel i förgrunden tillsammans med sina skådespelare. Macbeth för ungdomar har en scen med tre boxsäckar uppsatta i taket. Dessa kan tas bort och då kan skådespelarna använda sig av kedjorna som hänger i taket. Kläderna är tidstypiska. Det är ifrån Skottland och de är en tydlig kung som står på scenen med krona på huvudet. Men det är en slags blandform. I den scenen jag såg i dag så kom en tillbaka ifrån döden. Helt plötsligt tar han upp en mobiltelefon och lyser på sig själv. Allting verkar möjligt. Dock tror jag inte att mobilen är kvar vid premiär. Imorgon blir det Tom Sawyer på dagen och fortsatt skuggning på kvällen. 25

26 26:e mars Idag är det sista dagen som jag kan gå på skuggning och se på teater. Vädret här i Tyskland är mycket vackert men trots det sköna vädret så kan jag inte njuta av det då jag först ska gå och se Tom Sawyer på Staatstheater Wiesbadens barnsscen. Jag kommer dit i god tid och pratar lite med den konstnärliga ledaren och Isabel Osterhuas. Vi samtalar om teater och de förutsättningar som de båda länderna har lika respektive olika. Sedan är det dags att gå och se på teatern. Barnen stormar in men de verkar vara ifrån ett bra område för ganska snart tystnar de utan att lärarna behöver skrika eller huta. De kan och har varit med tidigare. De känner till reglerna. När jag tittar på scenografin blir jag först lite besviken. En massa bryggliknande satser ligger utspridda på golvet. En stor plast ligger kastad lite hur som helst på en av bryggorna. På vänster sida ifrån publiken sett står en slags förhöjning som mest liknar en hoppbrygga som finns vid sjöar i Sverige. Tre meters höjd ca. Längst bak, mitt på så finns en slags gardin med svartvitt tryck. Så sätter pjäsen igång. Jag måste säga att tyskarna kan sin sak. Bryggorna används flitigt. Rätt som det är så har de ändrat på scenografin och bryggorna ligger ihop som en fyrkant. Eller så lyfter man upp en av dem och rätt som det är så har man en vägg. Skådespelarna som är fem stycken ändrar karaktärer flitigt utom Tom och Huck. En paraply utan skyddsplasten fungerar ganska snart som en båt som åker längst Mississippi floden. Eller så är det ett skydd mot solen. Det förut så fula plasten som låg hoptrasslad lite hur som helst är borttaget och används sedan i slutet av pjäsen då Tom och hans flickvän flyr den ondskefulle Jim. Det finns hål i plasten och när de hänger upp den i väggen så fungerar det alldeles utmärkt som en bild av en flykt. Skådespelarna flyttar huvuden ifrån ett hål till ett annat och helt plötsligt har man fått en väldigt effektiv och vacker bild. När Tom tuppfäktas med en rik pojke så gör de det men en sådan finness att publiken gapskrattar. De slutar inte med att de spänner ögonen i varandra. Nej det eskalerar hela tiden och saker och ting plockas fram ifrån olika håligheter i bryggorna. Pjäsen ger en koncentration och spänst mellan olika rytmer och känslor och publiken är med hela tiden. Då och då kommenterar de eller skrattar högt. Ibland blir de rädda. Men med en känsla av respekt. Det pågår hela tiden en tyst överenskommelse mellan publiken och skådespelarna och pjäsen blir aldrig tråkig. De ger till varandra. De vill ge till varandra och efteråt klappar barnen (mellanstadiet) in skådespelarna fyra 26

27 gånger. Jag tänker att antingen så går barnen mer på teater i Tyskland eller så är de mer utbildade i kultur i största allmänhet. Jag vet inte. Troligen är det både och. Det var en häftig känsla att få uppleva. Jag har varit på väldigt bra föreställningar i Sverige där barnen inte har ett intresse. De kan inte konsten, de har inte fått verktygen med sig. Då får skådespelarna kämpa som tokar för att få uppmärksamhet, hur bra de än är. En annan sak när det gäller många barn är att de inte känner till applåder i Sverige. Den överenskommelsen håller på att försvinna på många platser. Jag tror att vi ska akta oss att dra ned mer på kultur. Vissa skolor i Sverige går inte ens på teater om de får de gratis. Det är helt enkelt för jobbigt och kostar resurser. Men vad för framtid utbildar vi våra barn till? Ska de inte ha rätt att få ta del av kultur? Det som faktisk ger en människa chansen att spegla sig i andra? Den här resan har lärt mig att kulturen är på väg i en kraftig nedförsbacke och det är bara vi själva som kan stoppa det. Vi som arbetar med kultur och alla andra som är betraktare. Jag tror att vi förlorar så mycket mer om vi plockar bort kulturen i skolan. Pjäsen jag såg tar ut svängarna men det fungerar tack vare samarbetet med publiken. Det är på många sätt en bildlig teater som med små medel berättar väldigt mycket. Plastskynket som låg ihoptrasslat på golvet visade sig vara något mycket vackert i ljus och med skådespelare i den. På kvällen gick jag åter på skuggning och för att se Isabel arbeta med sin ensemble. De är bara fyra stycken skådespelare så de har dragit ned en hel del och tagit bort många roller. Ändå slås jag av hur intressant de har gjort pjäsen. Nu fick jag visserligen se samma scen till en början. Skådespeleriet var mycket bättre idag och scenen verkade mer eller mindre färdig. Ändå så tog de sig tid att utveckla ytterligare. De fördjupade en del men behöll skelettet. Bara små justeringar i själva partituret men en fördjupning i att tydliga göra texten och karaktärerna. Isabel fortsätter att prata med skådespelarna på samma sätt som gjort under gårdagen. Hon går hela tiden upp och har långa samtal. Förtydligar situation, karaktärer och konflikten. Får Macbeth att framstå som ett barn i en situation för att i nästa vara totalt oberäknelig och skrämmande då han skräms av Bancos vålnad. Under inledningen av arbetet så läser de igenom texten samtidigt som de berättar om vad de gör på scenen. Jag går dit. Du tar tag i 27

28 mig. Jag säger det här och sliter mig loss. Och så fortsätter man att analysera och samtala. Hur ska jag dricka och med vilken hand? Allting vaskas noggrant fram och tillbaka. De sköljer skakar ur och sköljer igen. Nya bud vänder upp och ned på saker och ting och så sköljer man och skakar igen. Men då Isabel är så pass förberedd så följer de hela tiden den röda tråden. När samtalen är färdiga så finns det nya byggstenar i arbetet. De renodlar absurditeten, kontrollerar vem som ska vara normal. Deras Macbeth blir en människa som är fylld av rädsla och ett inre tryck. Totalt oberäknelig då han är i en situation där han är på väg att mista sitt förstånd men där han samtidigt bär på en enorm makt. Kommer detta att gå hem hos högstadiet? Ja i allra högsta grad tror jag det. De skapar en helt egen version med fotbolls hjälmar och boxningssäckar. Så heter pjäsen också mans macht machbeth. Slutligen har den här skuggningsperioden varit otroligt lyckad för min del. Den har fyllt mig med hopp och fantasi. En energi att vilja arbeta utanför boxen. Under den här perioden har jag fått se tre pjäser och kunnat följa ett arbete med en pjäs som anses vara svår att spela för ungdomar men där några har bestämts sig för att satsa. Jag har sett hur man kan använda enkel rekvisita och skapa enorma bilder. Jag har fått prata med teaterchef, scenograf, regissör och mängder med skådespelare. Jag har märkt att de är minst lika nyfikna på Sverige som jag är på Tyskland. Och även om jag inte förstått allt som sägs så gör det inget. Det teatrala språket får mig ändå att förstå. De bilder och den energi som presenterats i dessa tre pjäser gör det sceniska språket till ett världsspråk. Jag som betraktare behöver inte förstå tyskan helt och hållet. Det går att följa med i alla fall. Och det är något som känns väldigt häftigt. Slutligen vill jag passa på att tacka för att jag har fått möjligheten att få resa på denna mycket inspirerande resa. Att jag vill arbeta utanför boxen är helt klart! Hur är en ständig utmaning men jag tror att jag har fått några tips på vägen! Tack! Jag hoppas verkligen att både jag och andra kan få chansen till fler sådana här resor. Jag är djupt tacksam! Repetitionsbild ifrån Macbeth 28

29 Scenografin till Körsbärsträdgården i början. Sedan blev det en djup scen kan jag lova. Våren är i antågande i Wiesbaden. För frågor och mer bilder kontakta Robert Jelinek via epost: jelinek.robert@gmail.com 29

30 D.1.27E PÅ SPANING I EUROPA Maria Bermann och Stina Nyberg, Sveriges Television Cannes 4-7 oktober 2013 Bolibompa är ramen runt Svts småbarnsutbud. Våra programledare presenterar, tar hand om och bygger innehåll runt de filmer som visas i Bolibompa. Vi som producerar Bolibompa har känt ett behov av lära oss mer om processen när filmerna till programmet köps in. Tack vare KulturKraft Stockholm har vi haft möjlighet att besöka Mip-junior som är en stor tv-mässa i Cannes där barnprogram visas och säljs. Vi åkte dit i utbildningssyfte för att lära oss hur det går till när barnprogrammen pitchas och hur vår egen inköpsavdelning tänker kring programmen och vad de väljer att köpa in. Vi ville få chans att förstå helheten. Vår resa till Mip-junior blev precis så som vi önskade. Vi fick verkligen en bra inblick i inköparnas arbete. Vi deltog i möten med olika producenter och screenade väldigt många program. Den här resan har gjort oss mycket mer rustade för att jobba med Bolibompa som helhet. Dels kunde vi redan i Cannes diskutera med inköparna, men framförallt fortsätter detta samarbete nu när vi har kommit hem. Vi kommer att bli mer involverade i vilka program som köps in och därmed kommer helheten att förstärkas. Det finns också förutsättningar att ha en levande diskussion om innehållet i programmen. Detta var så påtagligt att vi har beslutat att någon från Bolibompa ska åka med till den här mässan varje år. Vi kommer också att ha ett föredrag för hela Bolibomparedaktionen där vi visar exempel på program som köps in och program som väljs bort och motiverar varför. Sammanfattningsvis så resulterade resan i; bättre samarbete mellan Bolibomparedaktionen och inköpsavdelningen. bättre förutsättningar för konstruktiva innehållsdiskussioner. att (inte bara vi utan) hela Bolibomparedaktionen kommer att vara bättre förberedda på vilka program som kommer att visas i Bolibompa. Efter dagarna i Cannes känner vi att vi är mycket mer rustade för att arbeta med Bolibompa som helhet. Vi har fått chans att vara med och diskutera inköpsvalen och fått förståelse för en del val, som vi kanske inte hade haft annars. Om ni önskar ytterligare information kontakta: maria.bermann@svt.se eller stina.nyberg@svt.se 30

31 D.1.27F PÅ SPANING I EUROPA Marie Starck Berlin, Düsseldorf, Köpenhamn våren 2014 Berlin mars Kontaktpersoner: Petra Bahr, kultursekreterare och teolog samt Klaus-Martin Bresgott, bitr kultursekreterare och musiker, Hannes Langbein, frilansande medarbetare, teolog och doktorand i konstvetenskap samt Angelika Beer, projektadministratör, EKD Kulturbüro (Evangelische Kirche). Syfte: Undersöka hur evangeliska kyrkan i Tyskland i Berlin och på nationell nivå, arbetar med kultur. Hur ser samarbetet ut med stadens kulturinstitutioner? Hur ser kyrkan på konsten? Innehåll: Sedan 2006 har tyska evangeliska kyrkan en nationell kulturbyrå i Berlin Mitte, med huvuduppgift att stödja lokala kulturprojekt men också att vara en del av den kulturpolitiska debatten. Huvudfokus sedan 2008 och fram t o m 2017 ligger förstås på det stora reformationsjubileet firar reformationen 500 år, vilket präglar de flesta kulturaktiviteter. Tydligt är att kyrkan är en mycket större del av det offentliga livet i Tyskland än i Sverige, inte minst i de politiska kontakterna på regeringsnivå inför reformationsjubileéet. Däremot verkar de vara mer fokuserade på att genomföra sina egna kulturprojekt inom kyrkans ram än direkta samarbeten med kulturinstitutionerna. Dock med de främsta representanterna från tyskt kulturliv. Men de saknar den gemensamma arena för samarbeten som den svenska bokmässan, där Svenska kyrkan är en av de absolut största aktörerna. Imponerande att se hur många och stora kulturprojekt som genomförs med så liten personalstyrka. Långsiktig nytta: För mig som försökt bygga broar mellan svenskt kulturliv och kyrka, är det extra intressant att jämföra kulturklimatet i Berlin och Stockholm. Båda två starkt sekulariserade städer. För mig som varit bosatt under längre perioder i Tyskland och även läst tyska på universitetet är det förstås särskilt intressant att se hur ett framtida samarbete mellan Tyskland och Sverige skulle kunna se ut på detta område. Inte minst tar jag med mig erfarenheterna från reformationsjubileet. och den nyskrivna operan om Paulus som specialbeställdes av svenske tonsättaren Thomas Jennefelt inför en stor kulturkonferens 2011 i Berlin, borde förstås översättas till svenska eller komma till Sverige på turné.! Düsseldorf mars Syfte: Undersöka hur de olika kulturkyrkorna i hela det tyskspråkiga området, Tyskland, Österrike och Schweiz, arbetar med kultur och på vilket sätt man ser ser sig som en del av tyskt kulturliv, eller om kulturen snarare är en verksamhet inom kyrkan. 31

32 Innehåll: La Futura Grande: Konferens för ansvariga för konstnärer och kulturkyrkor, församlingar med särskild inriktning på kultur. Seminarier och offentliga manifestationer kring hur kyrkan kan involvera kultur, diakoni, politik och samhällsengagemang i sin verksamhet. Kan konsten verkligen förändra samhället? Vilken potential har konstprojekt som bygger på delaktighet i ett diakonalt arbete? Får vem som helst delta i den konstnärliga processen? Dialog och deltagande verkar vara nyckelorden i samtliga projekt. Steget till att konst kan lösa samhällsproblem verkar stort. Men inte här. I samband med den internationella konstmässan Agenda 2012 inbjöd en kyrkosamfällighet i Kassel konstnärskollektivet Wochenklausur från Wien ett koncept för att minska drogproblem på Martin Lutherplatz. Dessa fanns nu på plats för att berätta om sina erfarenheter från projektet. Många personliga samtal om hur olika förutsättningarna ser ut i det tyskspråkiga området. Jag pratade både med präster från Hamburg, Berlin och Schweiz, med helt olika inriktning på kulturverksamhet beroende mycket på prästens egna personliga intressen och kompetens. I Hamburg arbetar t ex en ung präst i ett av de rikaste områdena i Europa med ovanligt kulturellt bildade församlingsbor. Som av en händelse har han skrivit en avhandling om Arvo Päärt men är också DJ och planerar ett projekt med balett och tekno. Långsiktig nytta: Massor av idéer och kontaktnät. Inte minst när det gäller hur man kan förena konst och politiska visioner på ett så oerhört konkret sätt.!! Köpenhamn maj Kontaktperson: Niels-Henrik Ahrendt, direktor för Vartov, ett kulturcentrum i Köpenhamn som grundades av Grundtvig. Teologisk rådgivare i danska regeringens kommitté för det stora reformationsjubileet 2017 tillsammans med representanter för danskt kulturliv. Skulle också ha träffat en dansk präst och skådespelerska, som tyvärr blev förhindrad från att mötas. Syfte: Att förstå hur danska kyrkan arbetar med kulturfrågor i avsaknad av en nationell kyrklig organisation, inte minst i samband med reformationsjubileet. Innehåll: Grundlig genomgång av danska kyrkans organisation och hur samarbetsformerna därför ser ut mellan kyrka och kulturliv. Projekten drivs därför mer av enskilda präster och biskopar med ett särskilt konstintresse. I själva Köpenhamn arbetar flera kyrkor sedan länge med konst i kyrkorummet. På Jylland finns också ett teaterkollektiv som drivs av professionella skådespelare, därav även präster. På Vartov, ett stort kulturcentrum i centrala Köpenhamn, finns många kyrkliga organisationer representerade. Ett slags motsvarighet till svenska Sigtunastiftelsen, som mötesplats för vetenskap, kultur, politik och teologi. Dock med ett större inflytande över kyrkans verksamhet i Danmark. Fick en värdefull presentation och bakgrund till hur avsaknaden av en nationell kyrklig organisationer gjort att danska regeringen tillsatte en statlig kommittés för reformationsjubileet. Kanske kan man också se detta som ett tecken på att även politiker inser reformationens betydelse för samhälle och demokratiutveckling. Massor av spännande konkreta kulturevenemang planeras, både på lokal nivå och på de stora institutionerna. Bland annat en hänt nyskriven opera om Luther, som ska uruppföras i Tyskland men sedan sättas på på Skuespilhuset i Köpenhamn. Långsiktig nytta: Precis som i samband med tidigare studiebesök, många konkreta idéer och en tydligt uttalad önskan om mer samarbete med Sverige och övriga Europa. Det finns alltså mycket potential för vidare kulturutbyten mellan dessa länder. Krävs bara att någon gör jobbet. För ytterligare information kontakta Marie Starck via epost: marie.starck@tele2.se 32

33 D.1.27G PÅ SPANING I EUROPA Claire Parsons och Anna Lafvas Claire Parsons Co. Hamburg 29 april-1 maj 2014 I samband med dansfestivalen Dans <3 Stockholm i december 2013 fick jag kontakt med Kerstin Evert, konstnärlig ledare för K3 - Tanzplan Hamburg, centrum för koreografi på Kampnagel i Hamburg, Tyskland. Jag mötte i det sammanhanget även Antje Pfundtner, tysk koreograf knuten till K3, och vi inledde i Stockholm ett kollegialt samtal med utbyte av erfarenheter och tankar om eventuella framtida samarbeten. Tack vare KulturKraft Stockholm fick jag och min producent, Anna Lafvas, och jag möjlighet att resa till Hamburg för att besöka K3 och träffa Kerstin Evert. Antje Pfundtner befann sig då på resande fot, men besöket gav ändå anledning till fortsatt kontakt även med henne. MÖTE GUIDAD TUR OCH FÖRESTÄLLNING Vi träffade Kerstin Evert och hennes assistent, Matthias Quabbe, för ett långt lunchmöte där Kerstin och Matthias ingående beskrev verksamheten, K3:s historia och struktur och dess oberoende förhållande till Kampnagel; en stor produktions- och performanceanläggning i Hamburg och en av Tysklands mest intressanta platser för nutida scenkonst. Kampnagel är en viktig mötesplats för nationella och internationella frilansande skådespelare/konstnärer/ dansare/musiker/arkitekter och skapar förutsättningar för gränsöverskridande samarbeten, gästspel, egna produktioner och samproduktioner. Man driver också en årlig sommarfestival. 33