Kompendium i. Kirsten Jensen Länsstyrelsen i Västra Götalands Län

Transkript

1 Kompendium i Kirsten Jensen Länsstyrelsen i Västra Götalands Län

2 2

3 Innehåll: Sidan: Om kompendiet 3 Stöd och förordningar 5 Plantering och planteringsavstånd 5 Pollinering och befruktning 6 Jord 7 Gödsling 7 Bevattning 9 Klimat 9 Lä 9 Beskärning och uppbindning 10 Skörd 13 Växtskydd 14 Grundstammar 16 Sorter 18 Användning 25 Marknad 26 Om kompendiet Sedan befolkningen i Norden for första gången kom i kontakt med vin gjort på vindruvor har människorna här drömt om själv att kunna framställa denna lyxprodukt. En önskan så stark att inte ens den lätta tillgången på förhållandevis billiga importprodukter har kunnat få den att blekna. Tack vara idogt förädlings- och urvalsarbete i våra grannländer främst Tyskland, Estland, Lettland, Litauen och Ryssland, men också i t.ex. England, Polen och Ungern har vi nu tillgång till ett spektrum av sorter, som gör kommersiell odling av vindruvor på friland realistisk i åtminstone Götaland och i bra lägen även delar av Svealand. Den naturliga frånvaron av vilda vindruvor och den isolerade karaktären av den befintliga odlingen gör också, att trycket av skadedjur och sjukdomar är minimal. Det finns alltså goda chanser att klara odlingen ekologisk, inte minst därför, att det redan finns många erfarenheter av icke-kemisk bekämpning av likartade skadegörare på andra grödor (t.ex. mjöldagg, bladlöss och gråmögel) som utan större problem bör kunna tillämpas även på vinstockar. I kompendiet är sådana metoder och medel omnämnda, som tillåts i eko-odling enligt 2004 års regler. Reglerna ändras dock år för år, så kontrollera alltid vad reglerna säger, innan ett medel används (gäller både gödsel, växtvård- och bekämpningsmedel)! Därtill kommer det ökande intresset för lokalproducerade varor, en tendens som danska, norska och finska odlare och vinproducenter redan njuter resultaten av. Det svenska försäljningsmonopolet på alkoholhaltiga drycker begränsar f.n. visserligen möjligheterna för småskalig tillverkning av vin för försäljning, men dels kan vindruvor användas till många andra saker än vin, dels tar det en del år att lära sig att göra vin av så god kvalitet, att det är försäljningsbart, svenska alkoholpolitiken behöver inte avhålla någon odlare från att börja med vindruvsodling. Kirsten Jensen, Länsstyrelsen i Västra Götalands Län. 3

4 Ekologisk odling av vindruvor: Sammanställd av Kirsten Jensen, Länsstyrelsen i Västra Götalands Län. Stöd och förordningar om vinodling: För att få det höga stödet för ekologisk odling av vindruvor måste man ha en planteringstäthet på minst 1500 plantor per ha. Detta gäller för all kommersiell, ekologisk produktion av vindruvor oavsett vad de användas till För vindruvor, som enbart utnyttjas till vinproduktion gäller RÅDETS FÖRORDNING (EG) nr 1493/1999, av den 17 maj Den kan hämtas på Internet på adressen där kan man även hämta diverse tillämpningsföreskrifter om vinodling och vinproduktion. Alla odlare, som planterar vindruvor enbart avsedd för vinproduktion skall anmäla detta till Statens Jordbruksverk, blankett E14.4 kan beställas på För vinproduktion får bara vissa sorter planteras. Sverige har ännu inte fastställd vilka sorter, som kommer att stå i denna lista utan avvaktar de närmaste årens resultat från försöksplanteringar i främst Götaland. Förslag och synpunkter kan lämnas till Statens Jordbruksverk. Plantering och planteringsavstånd: Planteringsavståndet beror på, vilket uppbindningssystem man väljer, vid spaljering sätts plantorna oftast på 1,25-2,5 m avstånd i raden (störst avstånd vid kraftigt växande sorter), mycket svagt växande sorter kan sättas ner till 0,9 meters avstånd, men kräver dock mycket noggrann och rättidig beskärning. Om det visar sig, att man satt vinstockarna på för stort avstånd finns det uppbindningssätt, så att man ändå kan fylla ut raderna med skott, se under uppbindning. F.n. är vindruvor inte med i EU:s miljöstöd för ekologisk frukt- och bärodling, utan räknas som annan gröda. Om vindruvor kommer med som en frukt- och bärgröda vid nästa revision av reglerna är okänd, och därmed också, hur stor planttäthet som i så fall kommer att krävas. Vad radavståndet beträffar motverkan önskan om maximalt lä (för att få en lång växtsäsong) och maximal ljusinstrålning (för att plantorna skall kunna producera mycket socker) varandra. Ju tätare radavstånd, ju mer lä, men också desto mer skugga. Längre radavstånd betyder mindre skugga, men också mer kall vind. Vilket som är viktigast är till viss del beroende av sorten: Labrusca-sorter är kyltåliga, och brukar mogna även i ganska tufft klimat medan Vitis vinifera-sorter är mycket värmekrävande. Interspecifika sorter ligger någonstans däremellan. I Danmark räknar man att samma radavstånd som höjden på plantorna är optimalt för viniferasorter. Det gäller säkert också för södra Sverige. För norra Götalands och Svealands del är solens instrålningsvinkel spetsigare, så där kan det vara nödvändigt att hålla längre radavstånd för att få tillräcklig instrålning. Ifall mikroklimatet inte är avgörande för radavståndet är det ofta är praktiskt att sätta raderna så långt från varandra att man kan komma emellan med en traktor (gräsklippning). Det finns speciellt smala traktorer avsedda för vin- och fruktodling, men man skall upp i ganska stora ytor för att få igen pengarna för en sådan investering eller kunna utnyttja den i flera grödor. Det är dock också möjligt att använda en liten parktraktor eller trehjuling till många moment i vinodlingen, dock är det sällan, att en sådan minitraktor har kraft nog att driva en effektiv spruta. Möjlighet att spruta mot t.ex. gråmögel och mjöldagg ger betydligt större odlingssäkerhet, även i ekologisk odling. Det är dessutom viktigt, att det är bra luftskifte i odlingen, annars är risken för oönskade svampangrepp särskilt gråmögel stor. 4

5 Vid terrassodling bör man göra terrasserna så höga att vinplantorna på olika våningar inte skuggar för varandra. Terrasserna bör vända åt syd eller sydväst för att få tillräckligt värme och ljus. Vid plantering skall jordklumpen sättas så djupt att den del av stammen som befinner sig under jord kan bilda nya rötter. Plantering: I Sverige kommer troligtvis nästan alla plantor att vara krukade. Det jordborr man använder för att borra planteringshålan bör alltså ha minst samma diameter som krukan. Man bör borra minst 20 cm längre ner än man önskar plantering skall ske (och det bör vara ca. 2 gångar krukans höjd) för att lossna jorden. Det är också en bra idé att fylla en blandning av kompost och torv i hålan, så att plantan får en god start. Vid risk för sork bör man också lägga en skyffelfull lättkrossad snäck- eller musselskal i planteringshålan runt rötterna. Plantorna bör vara uppvattnade innan de planteras och även vattnas efter planteringen för att packa jorden ordentligt om rötterna. E. barrotsplantor bör sättas i vatten (rumstempererat) timmar före planteringen. Krukade plantor kan sättas hela växtsäsongen (men tänk på risken för uppfrysning vid höstplantering på ler- och mjälajord), barrotsplantor bör endast sättas före knoppsprickning. OM man väljer ympade plantor, bör ympstället vara 2-4 cm över jordytan efter plantering. Vid rotäkta plantor bör man sätta så djupt, att alla rötter täcks med minst 2 cm jord. Man bör - även om uppbindingssystemet redan finns på plats - ändå sätta en bambupinne vid varje planta för att kunna binda upp det skott som skall bilda vinstocken, så snart växten sätter i gång. Pollinering och befruktning: I princip är alla sorter självpollinerande, ändå planterar man i Sydeuropa ofta en pollinerarsort som läplantering. I regel pollinerar ståndarna i en blomma det egna märket, men viss vindspridning och insektpollinering förekommer också. Man kan stort sett alltid räkna med, att blommorna pollineras, om inte blommorna förstörts av frost, näringsbrist eller angrepp av skadedjur eller svampar. Det avgörande för skördens storlek är, om pollenkornen klarar av att växa ner genom märket och befrukta fruktanlagen. Om det inte sker utvecklas inga kärnor, och druvorna av de flesta sorter blir då extremt små. Beroende av temperaturen tar det timmar för pollenkornen att växa ner till fruktanlagen. Följande faktorer påverkar processen negativt: Kallt och fuktigt väder strax före och under blomningen (pollenet utvecklas inte fullt ut eller får åtminstone för lite energi med sig vid spridningen) Regnig period under blomningen (pollenet klibbar, och möglar lättare) Kraftig blåst under blomningen (kylar ner och torkar ut blommor och pollenkorn) Mycket höga temperaturer under blomningen, över 32 C (pollenet torkar ut för snabbt) Brist eller överskott på Bor (pollenet missbildas och livskraften försämras i båda fallen). Kraftig skottillväxt under blomningen, dvs. överskott av kväve. Eller plötslig värme och sol efter en kallperiod där växten varit för långsam för plantans behov. Då prioriteras blommorna ner. Starkt skadad bladverk pga. vindskada, eller angrepp av skadedjur (spinn, bladlöss) eller svamp (mjöldagg eller bladmögel). Då har plantan inte energi att satsa på blommorna, all energi går åt för att ersätta de dåliga bladen. 5

6 Jord: Vinplantor kan växa i stort sett alla jordtyper. Det är dock stor skillnad på hur pass bra skörden blir och även på hur pass bra olika sorter klara sig på olika jordar! Mycket näringsrik och vattenhållande jord ger lätt för vegetativ växt, som kräver mycket beskärning för att druvklasarna skall få tillräckligt med värme och luft för att mogna och inte mögla. Tung jord värms upp långsamt så att växten på våren kommer i gång för sent. Om man ändå väljer att odla på lerhaltig jord är det viktigt att den är väldränerad, vinrankar tål inte vattensjuk mark. Man kan dessutom med fördel sätta plantorna på bädd för att förbättra dräneringen och få jorden varm tidigare på våren. Bädden bör vara rel. bred ( cm, särskilt den äkta vinstockens rötter är relativt frostkänsliga Relativt lätt jord med högt mullinnehåll är därför den mest lämpliga jorden för vindruvsodling. Stenig mark är oftast bra eftersom stenen samlar värme. Att jorden är lätt gör, att man inte behöver fräsa särskilt ofta, stenen är inte så störande då. Det är viktigt att jorden är lös minst cm ner i marken (helst mer) eftersom vinplantan har ett mycket djupgående rotsystem. Gödsling: Vindruvor borde med sin kraftiga växt vara relativt näringskrävande. Det är också förhållandevis stora mängder kväve, som tas upp i vinplantan varje år, men det mesta stannar i eller återförs till fältet med t.ex. vissna blad, avklippta skott och återförd presskaka. I Tyskland räknar man med följande mängder: Kg/ha, 4500 Upptag Blad, ved, skott Bortförs med Återförs plantor/ha (stannar i fältet) skörden presskaka Kväve Kalium Fosfor ,5 3, ,5 Magnesium ,5-3 2 Kalcium ,5-7 3,5 med På grund av den kortare säsongen och den lägre skörden i Sverige måste vi säkert räkna med de lägsta siffrorna eller mindre. Bortförseln med skörden är beräknat efter en skörd på ca.15 t/ha, dvs. långt över, vad vi kan vänta oss i Sverige. ph-värdet i jorden bör ligga inom följande intervaller: Lätta jordar: 5,5-6,5, mellanjordar: 6,0-6,5, lerjordar: 6,5-7,2. Även om upptaget av magnesium i vinstocken är lågt, är vin mycket känslig för brist. Om man ligger under 10 i AL-värde bör man använda magnesiumhaltig kalk vid en eventuell kalkning. Kieserit är en bra magnesiumkälla om jorden inte behöver kalkas. I EU-ekologisk odling kan man dessutom få tillstånd att använda magnesiumberikad kaliumsulfat (kräver prövning av behovet hos kontrollorganisationen). Kväveupptaget i vin är tidsmässig mycket begränsat. På våren, när knopparna bryter hämtar plantan nästan allt nödvändigt kväve från sina reserver, först när de nya skotten fått runt 6 blad börjar rötterna att ta upp nytt kväve. Huvudparten av kvävet tas upp från blomstringens början tills ca. 2 veckor före mognaden. Störst är upptaget inför kartsvällningen dvs. när druvorna blivit 3-5 6

7 mm i diameter. På hösten ökar kvävehalten i druvor, ved och rötter visserligen åter, men då kommer kvävet från de vissnande bladen, inte från jorden. Det är därför viktigt, att kväve finns tillgängligt i marken från blomningen, vilket lyckligtvis stämmer rätt bra med, att jorden då är uppvärmt och kvävefrigivningen börjar. Ev. kan mineraliseringen påskyndas med någon form av jordbearbetning raderna, oftast i samband med ogräsbekämpningen, se under växtskydd. Det är lättare att gödsla vin för mycket än för lite med kväve! Låt försöksvis bli att gödsla de första åren och se om växten är tillfredsställande kraftig ändå, vid klöverinblandning i gräset i gångarna och inkast av gräsklippet i raderna får plantorna troligtvis tillräckligt kväve. Annars kan kvävetillskott lämpligen ges i form av grönmassa, urin eller stallgödning från däggdjur. Fosforbehovet är som syns mycket begränsat. Eftersom de flesta svenska jordar har ett högt fosforinnehåll är gödsling knappast nödvändigt i särskilt många fall (Al-klass III-IV räcker). För att inte övergödsla vinplantorna - med ökad halt i jorden och försvagade mykorrhizasvampar till följd bör hönsgödsel som kväve och kalium-källa begränsas till att ersätta det fosfor, som rent faktiskt förs bort med skörden. Enda tid på året, där brist möjligen skulle kunna uppstå är vid knoppsprickningen på våren. Där bör det dock räcka med bladgödsling med växtextrakt (eller hönsgödsellösning). t.ex. ihop med en tidig, förebyggande besprutning med olja mot mjöldagg. Vinstockar har ett relativt högt behov av kalium, och mycket bortförs varje år med skörden. Gödsling kan därför mycket väl vara nödvändigt, särskilt på gammal spannmålsmark, som ofta har ett lågt innehåll av kalium. Man bör ligga i minst AL-klass IV för kalium i sin jordanalys. Kalium kan vid behov tillföres i form av stallgödsel, urin eller (i EU-ekologisk odling) i form av kaliumsulfat (detta kräver dock anmälan och behovsprövning). OBS! Använd INTE Sylvin (Kaliumklorid), det tål inte vinplantorna!. Det är under kartsvällningen och inför vintern att kaliumupptaget är som störst Bor är det mikronäringsämne, som är mest kritisk för vindruvor, både för låga och för höga värden är skadliga. Ett borvärde på 0,7-1,0 mg/kg jord (AL-analysen) är lämpligt. Bor kan t.ex. tillföras med tång (måste dock sköljas först, vinplantor tål inte havssalt). Vid dokumenterat brist kan man också ansöka om att få lov att tillföra bor i form av handelsgödsel för att åtgärda bristen. Bevattning: Sällan nödvändigt. Vid torra förhållanden sätter vinrankan mycket djupa rötter, och bevattning är bara nödvändigt i extremt torra år. För mycket vatten är oftare problemet: Det ger för kraftig växt, och därmed för kraftig skugga av bären, samt mycket gråmögel. För produktion av druvor för vin är det en fördel, om smaken är så koncentrerat som möjligt, dvs. vattenöverskott är oönskat. Bevattningsmöjlighet under torra perioder minskar å andra sidan risken för angrepp av bl.a. mjöldagg och spinnkvalster. Pga. risken för gråmögel och bladmögel vid ovanbevattning är droppbevattning enda möjligheten. Då bör man bevattna länge och sällan för att få vattnet att sjunka ner i jorden, så att rötterna inte lockas upp till ytan. För bordsdruvor däremot kan det vara en fördel att kunna bevattna under torra perioder för att hålla uppe fruktstorleken. Klimat: 7

8 Den traditionella vinstocken Vitis vinifera är mycket känslig för frost, både vad angår rötter, skott, blad och blommor. Detta gäller både höst, vinter och vår. De baltiska vinsorterna Vitis labrusca och även de nordamerikanska och asiatiska sorterna är mindre känsliga vad angår vinterfrost, men bör ändå inte planteras i kylhålor. Bästa platsen är på en syd- eller sydvästsvänd slutning. För ljusets skuld är det i Sydsverige en fördel, om raderna löper någorlunda norr-söder, viktigare är ändå att raderna vid plantering på slutning utan terrasser löper någorlunda vinkelrätt på höjdkurvorna, så att kalluften inte bromsas upp i odlingen. Varken med eller utan terrasser bör vinplantorna placeras längst ner på slutningen, där kalluften samlas. Det är viktigt att tänka på, att t.ex. lähägn också kan verka som barriär för kalluften om t.ex. står tvärs över en slutning. För att undvika detta, men ändå få läeffekt kan man stamma upp lähägnet, så att kalluften kan glida förbi stammarna. Lä: På grund av vindruvornas värmekrav är rimligt lä ett absolut måste i en vinodling. Det är viktigt inte att släppa upp stockarna längre, än att även de övre sidoskotten har nästan fullständigt lä, annars är det stor risk, att de frystorkar på vintern. Lä gör att växtsäsongen blir längre, både på våren och på hösten eftersom temperaturen ökar. Viss luftning av bladverket är dock en stor fördel, om inte bladverket torkar upp snabbt efter regn ökar risken för angrepp av bl.a. gråmögel och bladmögel. Efterhand som mer frosttåliga sorter kommer fram är det säkert växtsäsongens längd som blir avgörande för vinodlingen i Sverige. Därför bör inte vinrankorna i en terrassodling tillåtas bli högre än trappsteget mellan de olika våningarna på terrassen. Även om man inte har kraftiga slutningar till förfogande kan man i mindre odlingar göra sitt eget vinberg genom att plantera vinplantorna längs fasta staket (alltid på syd/sydväst/ev. sydöstsidan). Plåt, trädgårdsstaket eller plastmattor mellan stolparna för spaljén fungerar utmärkt, men man bör uppmärksamma, att de både skuggar, minskar upptorkningen av blad och kart (och därmed ökar gråmögelrisken) och verkar som barriärer för frostluften, som inte kan sjunka bort. Ett sätt att minska sistnämnda nackdel är, att låta vindbarriären börja cm över markytan. 8

9 Beskärning och uppbindning: I vin skiljer man mellan vinterknoppar och sommarknoppar. Vinterknopparna bildas i bladhörnen från maj/juni. Dessa knoppar bryter först den följande våren och bildar därmed nästa års sommarskott. I varje bladhörn utvecklas en huvudknopp och två biknoppar. Under normala omständigheter bryter endast huvudknoppen, men om denna skadas, eller om man lämnar för få huvudknoppar vid beskärningen för att dessa skall klara av att förse rotsystemet med tillräckligt socker, kan även biknopparna bryta, fast skotten från dessa är av sämre kvalitet än skotten från huvudknopparna. Inför beskärningen är det alltid klokt att kontrollera, hur många knoppar, som frostskadats under vintern: Friska knoppar är i genomskärning gröna, frysta knoppar bruna till svarta. Det finns vinterknoppar på både fjolårsskott och äldre skott, men i regel är det bara vinterknopparna på fjolårsskotten, som bildar blomknoppar av bra kvalitet. Samtidigt som vinterknopparna bildas, bildas även sommarknoppar sida om sida med vinterknopparna. Under vissa omständigheterna bryter sommarknopparna redan under samma växtsäsong och bildar tjuvar (sidoskott). Hur många sommarknoppar, som bryter beror dels på sorten, dels på andra faktorer. Vid stark vegetativ växt (mycket kväve, vatten och värme) bryter relativt fler sommarknoppar, samma sak gäller, om man toppar huvudskotten, eller toppen på annat vis skadas, t.ex. av rådjur. Om skotten inte kan växa uppåt utan börjar hänga (t.ex. vid slarvig uppbindning) stimuleras sommarknopparna att bryta. Tjuvarna tar kraft från huvudskotten och bör tas bort helt de första åren, där all kraft bör gå åt till att bygga upp vinstocken. Under skördeåren kan sommarskotten dock ge värdefullt sockertillskott åt klasarna, särskilt då det bildats för få blad (för korta skott), och man bör endast ta bort sidoskott, som direkt runt klasarna. Dessa sidoskott håller uppe luftfuktigheten och gynnar därför gråmöglet, och måste därför bort. Eller, om det slagit ut så många sommarknoppar att luftskiftet i bladverket minskar allvarligt. Vin är en slungplanta, som klänger sig fast till sin omgivning med delade klättertrådar. Skottspetsarna söker själva upp lämpliga platsar för de nya klättertrådarna att klänga fast sig genom att - mycket långsamt - röra sig i cirklar tills de träffar på något, de kan slingra sig kring. Om plantorna inte hittar annat att klättra på, använder de varandra, vilket kan leda till, att skott stryps. Därför använder man i regel trådar (ofta i form av spaljé eller tak), eller åtminstone enkelstående stolpar för uppbindning. 9

10 Dimensioner på uppbindningen Vinplantorna blir mycket kraftiga redan tidigt på säsongen, även klasarna väger till, och därtill kommer kraften av vind och blött bladverk under regnperioder. Man kan därför lika gärna offra ordentliga stolpar från början i stället på att försöka spara genom att använda klenare och billigare grejer. Förutom de fysikaliska påverkningarna bör man också räkna in, att en vinplantering oftast står i minst år, och att det är betydligt enklare att sätta uppbindningssystemet upp innan plantering (eller åtminstone innan vinstockarna bildats), än i en äldre odling. Dimensionerna av stolparna bör vara minst 8-10 cm i digameter och nå minst cm ner under jordytan. Vid en vanlig planthöjd på 1,5-2 m behöver stolparna således vara 2,25-2,75 m långa. Ändpålarna får gärna vara kraftigare än övriga pålar, och bör placeras skrått, gärna med ett ankare eller stödstolpar för ytterligare stabilisering. Även var 3-5 m i spaljén bör pålen vara av kraftigare dimension av övriga. Tråden brukar i de stora vinländerna vara 2-2,5 mm och gjort av galvaniserad ståltråd. Även plasttråd och plastöverdragen tråd kan användas, men är i regel för dyr. Vinstocken klarar till viss del själv att klänga sig fast med sina klättertrådar, men för att få rätt riktning på stam och skott måste man själv hjälpa till också. Det finns speciella uppbindningstänger som vindar ståltråd om skott och trådar, och det finns speciella vinklämmor av olika typer, av vissa en del kan betjänas med en hand. Den första säsongen efter planteringen gäller det att tvinga plantorna att satsa hela sin energi på att bygga upp den blivande vinstocken. Bortplockning av alla andra skott än det utvalda så tidigt som möjligt är alltså viktigt. Det utvalda skottet kan lämpligen bindas upp till en bambupinne för att bli helt vertikalt. Målet är, att skottet under sommaren nå upp i den höjd, som man önskar vinstocken skall ha, vilket typisk vill säga till nedersta tråden i ett spaljé (vanligtvis ca cm). Man bör välja det skott, som ser mest upprätt ut, och som verkar få färre sidoskot, och man bör träffa sitt val så tidigt som möjligt. Tills dess att skottet nått den önskade höjden måste man ta bort alla tjuvar. Därefter får sidoskotten vara kvar för att samla extra energi åt plantan. Ogräsbekämpning är extremt viktigt detta första året! Andra säsongen efter planteringen inleds med att klippa bort den del av fjolårsskottet, som inte hann avmogna och som därför har dött under vintern samt de toppar, som är för tunna för att vara värdefulla som vinstock (allt som är tunnare än en blyertspenna). Och därefter fortsätter arbetet med att få stocken (nu med ett nytt skott från översta del av den gamla) upp i önskad höjd. I Sverige tar det i regel minst två-tre år att få en tillräcklig tjock och hög stock på plantorna. Tills vinstocken är bildad bör man ta bort alla blommor på plantan och alla sidoskott under önskad höjd. När stocken är bildad: När man fått bildad en vinstock av minst samma tjocklek som en blyertspenna även i önskad höjd måste man bygga upp den bärande delen av vinstocken. Alla sidoskott på stocken under önskad höjd tas bort direkt de visar sig. De översta 2-5 knopparna får lov att utvecklas, ju kraftiga stammen är och ju längre, det är mellan knopparna på nedre delen av denna, ju fler knoppar bör man låta finnas kvar. Sidoskotten får vara kvar på skotten medan blomknopparna bör tas bort utom möjligen 1-2 klasar, om växten är mycket kraftig Den följande våren väljer man ut 1-2 medelkraftiga skott för den första skörden. Dessa kortas in till 8-15 knoppar per m tråd och binds ner till nedre (plattbågeuppbindning) eller i en båge mellan de två nedersta trådarna (rundbågeuppbindning), så att skotten från två grannplantor når ihop mellan dem. På dessa skott kommer den första skörden, som INTE får bli för hög de första åren. Gallring av antalet klasar är oftast nödvändigt, särskilt om tillväxten visar tendens att minska. 10

11 Underhållsbeskärning, vinter/vårvinter: Vinstocken har inte som fruktträd sporrar eller skilda blad- och blom- knoppar. Eftersom frukt kan utvecklas från alla välutvecklade knoppar kan vinstocken beskäras på många olika sätt. För vinproduktion är det s.k. Guyot-system det vanligaste sättet att binda upp vin i spaljé: Ett skott från året innan läggs vågrätt ut från stocken och att toppa detta efter ca 8-15 huvudknoppar. Oftast är planteringsavståndet anpassat så att skotten utsträckt med 8-15 knoppar (ögon) når fram till nästa vinstock. Om knopparna sitter långt från varandra kan det dock vara nödvändigt att böja upp skotten i en båge för att få plats med det. T.ex. vid frostskador är det dock inte säkert, att det finns tillräckligt med fungerande knoppar på ett skott, i odlingar med risk för frostskador är det därför vanligt, att man fördelar riskerna genom att låta två skott per vinstock vara kvar: En åt varje håll, men åter så, att de fyller ut tomrummet mellan två vinstockar. Det vanligast är att fjolårsskottet binds upp till den nedersta tråden i spaljén (oftast i cm höjd) men kan också bindas upp till den nästnedersta, eller båda (vanligt vid rundbågeuppbindning). Andra tråden sitter vanligtvis cm över den nedersta, därefter sitter övriga trådar oftast med 25 cm mellanrum. Vanlig totalhöjd på spaljén ligger på 1,6-1,8 m. Vanligtvis låter man samma skott ligga kvar längs tråden i två år. Efter första årets skörd beskär man årsskotten över två knoppar, då att det är dessa stabbar, som bildar årsskott år 2. Därefter har plantan vanligtvis blivit så tät, att man väljer att spara ett nytt årsskott för nerbindning våren år 3. Vid För sorter, som har svårt att bryta på kort stabbe kan man välja det italienska Sylvoz-system: Då sparar man längre bitar av årsskotten (oftast 7-8 knoppar), då är det vanligt att man låter vinstocken bli längre, så att tvåårsskottet kan bindas upp till nästöversta eller översta tråden i spaljén. Då kommer årsskotten att hänga neråt i stället. OBS! Inte alla sorter tål den vridning av årsskotten neråt, som Sylvoz-systemet innebär. Där det är ont om plats (eller stor nivåskillnad) som t.ex. vid Mosel, används inte spaljéuppbinding. I stället binds varje vinstock upp till en påla. Man kan då välja mellan flera olika metoder: Moseluppbindning, där man spara två skott i ca. 120 cm höjd vid vinterbeskärningen. Dessa böjs bågformad ner och binds ihop. Vertiko-uppbindning (vertikal kordon-uppbindning), som närmast påminner om spindelträd i fruktodling: Från ca cm höjd beskär man så, att stabbar med 2 knoppar finns jämnt fördelas upp till en höjd av cm, lämpligen en stabbe per ca cm (totalt högst stabbar per vinstock). Årsskotten växer till en början uppåt, böjs sedan av sin egen vikt och börjar växa neråt. Strax för blomstring kortas årsskotten in över 8-12 blad, dvs cm, i vindskyddade lägen kan man vänta tills strax efter blomningen. För att få tillräckligt ljus även till de nedersta skott behöver man minst 1,5 m mellan varje vinstock. Om man kortar in årsskotten i tid får man en gott genomluftad vinstock, och en stor andel av druvorna i plockvänlig höjd. Oftast får man mycket välfyllda klasar med denna metod. Sorter som lätt vindskadas, med tendens att bilda många tjuvar, eller dålig brytning från basala knoppar bör inte odlas med Vertiko-uppbindning. Sorter med tendens till kompakta klasar bör man också vara försiktig med, vertiko-uppbindning förstärker denna tendens, och man får därför mer gråmögel. Vid sorter, som är känsliga för bladsjukdomar, som ledar till förtidigt bladfall är det viktigt att hålla god planteringsavstånd, annars ökar problemen. 11

12 Bordsdruvor kan mycket väl odlas som vindruvor. I Sydeuropa är det dock vanligt att odla bordsdruvor med takuppbindning: Plantorna dras upp, så de får en stam på ca. 1,8 m, varefter de toppas. De 2-4 översta skotten får vara kvar, övriga skott tas bort. De kvarvarande grenarna binds ut till 1-2 trådar på var sida, så att de bildar ett X med stammen i mitten. Stolparna måste vara ganska kraftiga, oftast 4-5, och med ett tvärslå i 180 cm höjd. Man bör ha en sådan ställning mellan varje planta eller åtminstone högst ha 2 plantor mellan varje stolpe. Tvärslået bör vara 1,8-2 m brett, och ha en tråd längst ut i varje ända. Vanligt är också att sätta en tråd 30 cm längre in på tvärslået, för att hålla uppe de kortare grenar. Samma trådtyper som man använder till hallon kan användas, dvs. 3-4 mm tjock plasttråd eller plastöverdragen metalltråd. Grenarna kan antingen flätas in mellan trådarna eller sättas fast med hallon- eller vinklämmor. Lövverket kommer med denna metod att bilda ett tak över odlingen. Skörden sker under lövtaket. För att förbättra druvornas kvalitet (sockerhalt) är även sommarbeskärning viktigt. Sommarbeskärningen består av toppning av alla fruktbärande skott, två blad över första fruktklasen. Alla sidoskott som därefter utvecklas toppas över ett blad, om man inte haft frostskador i blomningen och behöver de blommor, som kommer på sidoskotten. Det är viktigt att det finns tillräckligt mycket blad kvar för att förse druvorna med socker, för varje gram vindruva behövs kvadratcentimeter blad. Det betyder ca. 5-6 välutvecklade blad per druvklase (små-medelstora klasar), vid stora druvor och klasar helt upp till 9-10 blad. Bladen måste dock sitta på så vis att de inte skuggar för druvklasarna. Det vill för de flesta sorters del kräva en spaljéhöjd på minst 1,1-1,4 m vinstockens topp räknad. I Tyskland räknar man med timmars beskärningsarbete per ha när man har vana arbetare, minst vid kombination med maskinell beskärning. Skörd: Görs vanligtvis för hand med sekatör. I stora odlingar finns skördemaskiner, men kvaliteten på de skördade bären är oftast mycket dålig, eftersom både mogna, omogna och sjuka druvor kommer med. Billiga vintyper är ofta skördade med maskin. Särskilt på röda sorter är det viktigt att druvorna är helt mogna vid skördetillfället, annars är inte färgämnen utvecklat maximalt. Kraftiga angrepp av gråmögel förstör färgen, så druvorna måste skördas innan svampen gör skada. I Tyskland kan en van plockare plocka ca kg/timme på vita sorter, som i regel skördas på én gång. Om man måste man selektera, så bara mogna klasar plockas (t.ex. vid bordsdruvor eller vid skörda av blåa druvor för rött vin) faller prestationen till kg/timme. Vid skörd av enskilda druvor (för att göra t.ex. mycket söt dessertvin) sjunker prestationen ytterligare till 5-20 kg/timme. Eventuellt ännu mindre vid skörd på natten (vanligt vid produktion av s.k. Eiswein, dvs. vin gjort på frysta druvor. Växtskydd: 12

13 I det följande avsnittet finns sådana bekämpningsmedel medtagna, som är godkänt för användning i ekologisk odling år Reglerna för ekologisk odling ändras år för år, inte minst inför jordbruksreformen 2005 kan ändrade regler förväntas. Kontrollera därför alltid, vilka regler som gäller innan behandlingen påbörjas! Ogräs: Av hänsyn till frostrisken är det viktigt att hålla jorden under vinrankorna ogräsfri - åtminstone under vinter och vår. Det kan lämpligen göras antingen med plast, flamning eller med borstmaskin. Marktäckning med naturmaterial som bark, flis eller halm bör först göras, när jorden värmts upp på våren, vilket betyder dålig ogräseffekt. Marktäckning vintertid minskar visserligen risken för frostskador, men ökar risken för angrepp av möss och sort. Marktäckning med singel är ett intressant alternativ därför att stenen tar upp värme som sedan strålas ut under frostnätterna under blomningen. Sten ger inte heller samma risk för sork och möss som plast eller organisk material. I gångarna mellan raderna bör man så in gräs, ev. med klöverinblandning. På grund av risken för övergödsling bör man inte ha renbestånd av klöver. För att locka till nyttodjur är det i ekologiska odlingar längre söderut vanligt att blanda in örter i gräsbanorna. I varannan rad tillåts dessa växa upp och blomma. Ofta klipper man därför bara gräset i varannan gång. När örterna blommat klar byter man gång, så att örterna i de andra gångarna får ta över blomningen och därmed försörja nyttodjuren med mat. Vissa grundstammar 125AA och 5BB används i Tyskland vid odling i heltäckande gräs, men det ökar som nämnd risken för skador av vårfrost, sorkar och möss. I stora vinodlingar söderut använder man sig oftast av en sidoställd fräs av samma typ, som används i fruktodlingar. Dessa är dock så dyra (minst kr och uppåt för en ny), att en investering enbart för användning i en svensk vinodling troligtvis inte är försvarbart. Om man samtidigt odlar ekologisk frukt och därmed kan utnyttja fräsen i flera grödor ställer saken sig förstås annorlunda. Förutom ogräseffekten kan fräsningarna också användas för att frigöra kväve från jorden när det behövs. Sidoställda borstmaskiner är något billigare än fräsarna, men också ganska dyra (ca kr. I en mindre vinodling är troligtvis ett handburen flamningsaggregat för att ta ogräs mellan plantorna och t.ex. en stjärnhacka eller en rullhacka för att ta ogräset bredvid plantorna troligtvis det billigaste alternativet, om man inte väljer marktäckning mot ogräset. Mjöldagg: Många sorter är resistenta (labrusca-sorterna, en del vinifera-korsningar men inte alla, absolut inte de rena viniferasorterna). Oftast angrips ympade vinstockar mer än rotäkta. Mjöldaggen förstör inte bara bladen utan kan också få druvorna att spricka. God vattentillgång minskar problemet. Även odling av rotäkta vinstockar framför ympade minskar problemet med mjöldagg väsentligt. Direktbekämpning kan göras med antingen olja/såpa (0,3-0,5% matolja + 0,05-0,1% såpa) eller 2,5% Zense. OBS! Spruta aldrig i sol, det kan ge brännskador. Eller man kan se till att upptäcka angreppet tidigt och skära bort angripna skott innan sjukdomen hinner sprida sig. Vinbladmögel: Vinbladmögel påminner om mjöldagg, men luddet på bladen är lite högre och tätare. Första tecknet på sjukdomen är oljeaktiga fläckar på ovansidan av bladet, sedan vit beläggning på undersidan. Angripna bär blir skrumpna och läderartade. Många sorter är resistenta mot sjukdomen men inte alla. Antagligen kan sjukdomen minskas med Zense eller såpa/olja bekämpning (se under mjöldagg), möjligen kan förebyggande behandling med vattenglas, algextrakt eller sura stenmjöl ha effekt, stenmjöl i blandning med svavel har i tyska försök gett lika bra resultat som kopparbekämpning. Bladmögel kan spridas så snabbt bladen blir blöta, dvs. är värst under regnrika somrar. 13

14 Gråmögel: Är för en gångs skuld inte obetingat ett onda. Lätt angrepp på druvorna ökar sockerhalten. Angreppet måste dock stoppas innan det tar överhand (före svampen börjar bryta ner färgen i druvorna eller börjar bilda sporer). Detta är en balansgång som är mycket svårt att hantera med biologiska medel som inte har knockouteffekt, så regeln måste vara att möglet bekämpas innan angreppet sätter in. Sorter med lösa klasar är mindre känsliga än sorter med täta klasar. Gråmöglet kan också angripa både blad och skott och är i det sammanhanget självklart oönskad eftersom det försämrar vinterhärdigheten. Lyckade bekämpningsförsök med Binab-TF i vinodling har gjorts i Chile. Bekämpningsterminer är under blomningen, strax innan druvorna slutar sig så tät i klasen att medlet inte kommer in och sedan efter behov, beroende av väder och gråmögeltryck. Eftersom vin är att betrakta som en buske eller ett träd är användandet av Binab-TF inte förbjudet i vindruvor i Sverige. Virus: Virussjukdomar ger i regel oregelbundet mönstrade blad i gult, vitt eller ljusgrönt. Enda bekämpningssättet är att ta bor angripna plantor. Virus smittar främst med rotnematoder eller bladlöss, men kan troligtvis också smitta med t.ex. sekatörer. Spinnkvalster: Bevattning under extremt torra perioder och restriktiv kvävegödsling är viktigaste åtgärderna. Samt goda förhållanden för nyttodjuren i odlingen. Direktbekämpning kan ske med olja/såpa (0,3-0,5%+0,05%) eller Zense (2,5%). Spruta aldrig i sol, det ger brännskador på bladen! Rött spinn/fruktträdspinnkvalster: Särskilt ympade vinstockar verkar vara känsliga. Bekämpas på sommaren som spinnkvalster, på vårvintern, direkt innan de små lökformade, röda äggen kläcks med olja/såpa (2%+0,2%) eller - i EU-ekologisk odling - med paraffinolja (0,5%). Sköldlöss: Sitter som små (2-4 mm stora) bucklar på stam och grenar, de syns särskilt tydligt på vintern. Om de blir för många täcker de på våren de nya bladen med en klibbig beläggning. Den första tiden efter att larverna kläckts på våren kryper de runt på grenarna och suger på de inga bladen. Det är den enda tidpunkten, där det finns chans att bekämpa dem. Paraffinolja (0,5%) får användas i EU-ekologisk odling, i KRAV-odling är Olja/såpa (2%+0,2%) det medel som har bäst effekt. Upprepade behandlingar och en spruta med bra täckning är nödvändiga för effekt. Sköldlöss är vanligast i växthusodling. Fåglar: Äter gärna vindruvor. Gaskanoner, uppblåsbara dockor med siren, elektriska fågelskrämmor med varningsrop från olika fåglar och övertäckning med fågelnät är de vanligaste åtgärderna. Möss och sork: Äter gärna på rötterna. Det finns sorkfällor, som sätts ner i jorden och antingen fångar eller dödar djuren. Vid sorter, som tål kalkhaltig jord kan man plantera i lättkrossat snäckskal och lägga ytterligare en skyffelfull runt stammen på jordytan det ser åtminstone ut att fungera i fruktodling. Goda förhållande för rovfåglar, vesslor, småvesslor, räv och grävlig minskar också förekomsten. Harar: Harar äter gärna på vinstockarna, och spiralskydd så snart det är möjligt är en fördel. Alternativt plantering i planteringsrör, som i skogsindustrin. Det minskar dessutom problemen men oönskad bildning av sidoskott, men försvårar onägteligen också borttagandet av de sidoskott som ändå bildas och ogräsbekämpningen helt in till plantorna. Rådjur och älg: Äter gärna bladen och fejar sina horn på vinrankorna. Viltstängsel är nog den enda effektiva åtgärden i små svenska odlingar. 14

15 Vinlöss: Finns ännu inte i Skandinavien och på grund av vinodlingens punktvisa karakter här är större epidemier t.v. inte att förvänta - om man är noggrann med att inte få in skadedjuren med utländska plantor. Vinlössen lever både på blad och rötter på vinstocken. På Vinifera-sorterna är den rotsugande formen vanligast, på amerikanska riparia-arter bladformen, som ger bladgaller. De baltiska labrusca-sorterna verkar vara rätt motståndskraftiga. Bekämpning av rotformen är praktiskt taget omöjlig. Noggrant val av plantleverantör är viktigaste förebyggande åtgärden. Bladangrepp kan bekämpas med olja/såpa (0,3-0,5% matolja+0,05% såpa) eller Zense (2,5%) i molnigt väder eller kvällstid. Vindruvsvecklaren och ättiksyraflugan är vanliga skadegörare söderut. Vecklarlarverna (flera arter förekommer) äter upp druvan inifrån och ättiksyraflugan angriper sedan genom larven hål och sätter med hjälp av bakterier igång sockrets omvandling till ättiksyra. Sådana ättiksskal kan förstöra en hel vinsats och måste därför plockas bort vid skörden. Skadedjuren finns ännu inte i Skandinavien och kan troligtvis inte överleva här (än). Vecklarna bekämpas i stora vindistrikt med feromonförvirring. Behandling med olja/såpa i äggstadiet och med Turex efter larvernas kläckning (men innan de gnagar in sig i frukten) fungerar bra i äpple - åtminstone om odlingen är beskuren så att man får bra täckning med sprutvätsken - och skulle säkert fungerar bra i vin också. Det finns redan utländska prognosmodeller som kan förutsäga när äggläggning och kläckning sker. Grundstammar: En av de stora skilljefrågorna inom nordisk vinodling är huruvida man bör välja ympade eller rotäkta vinstockar. Rotäkta vinstockar har inga sammanväxta stamdelar och därmed obrytna ledningsbanor. Vattentransporten går därför enklare och mjöldaggskänsliga sorter är oftast betydligt mer toleranta mot sjukdomen än ympade. Även angreppen av spinnkvalster är i regel mindre på rotäkta vinstockar. Rotäkta vinstockar kan man dessutom lätt själv föröka (kom dock ihåg att de flesta sorter är licensbelagda). Ympade plantor är i gengäld resistenta mot vinlöss, åtminstone mot de farliga rotangrepp, som annars dödar plantorna på några år. Det är den äkta vinarten Vitis vinifera som är känsliga för rotangrepp, de nordamerikanska och sibiriska arterna Vitis amurensis, V. labrusca, V. berlandieri, V. rupestris och V. riparia är restistenta eller motståndskraftiga mot rotangrepp. Däremot kan de angripas på bladen, så det gäller att hindra att rotskott från grundstammen kommer upp. Vinlöss finns än så länge inte i påvist i Skandinavien (fast enstaka misstänkta fall har rapporterats från Danmark). Vinlöss är däremot vanliga i alla större vindistrikt i mellersta och södra Europa och lär komma in till Sverige med importplantor. Om de kan överleva annat än möjligen i zon I är osäkert. Men med tanke på det allt varmare klimatet kommer vinlössen säkert att kunna överleva här inom år, dvs. inom den tid en vinplantering är produktiv. Därför väljer många svenska odlare, åtminstone sådana som satsar på större odlingar, ändå att plantera ympade plantor, trots de större problemer med mjöldagg och spinnkvalster det ger. Andra fördelar med ympade vinstockar är, att man kan anpassa ädelsorten bättre till jordförhållandena på fältet (t.ex. näringsfattig, extrem torr eller lerhaltig jord, eller jord med högt ph-värde). Man kan också till viss grad påverka plantans växtkraft, så att kraftigväxande sorter på svagväxande grundstammar blir något mindre ymniga till växten. Ympning verkar på vissa sorter 15

16 kunna ge sämre upptag av kalcium och magnesium, och ändrad aminosyresammansättning i bladen, vilket verkar locka till sig rött spinn. Det är fullt möjligt att ympa sina vinplantor själv, men det kräver en del övning att lyckas bra. Med tanke på hur ny kommersiell vinodling är i Sverige och hur lite man vet om de olika sorterna ägnethet för svenska förhållanden kan följande kompromislösning användas: Först planteras ett mindre fält med rotäkta plantor av många olika sorter. Redan innan man kan ta första skörden har man sett vilka sorter, som fryser starkt tillbaka och som därför är mindre ägnade på fältet. Man har dessutom möjlighet att lära sig odla vindruvor på ett lätt sätt utan extra risk för angrepp av mjöldagg och spinnkvalster. När man efter 1-2 skördar har klart för sig, vilka sorter som går bäst i området kan man plantera större ytor med de bästa sorterna, då som ympade plantor. Nu är man inte längre ovan av tekniken, och man har större överskott att ta hand om den ökade risken för mjöldagg och spinnkvalster. Det kan vara en god idé redan på försöksfältet att sätta en del plantor, ympade på olika grundstammer för att se, vilka som går bäst på fältet. Grundstammar: SO4: Standardgrundstammen, som fungerar hyffsad under de flesta förhållanden, optimala förhållanden är bördiga, vattenhållande jordar. Grundstammen tål dessutom höga ph-värden rätt väl. Växtkraften är medel. Fullt härdig i Danmark och Norge. Bra för sorter som annars har problem med befruktningen. 5 BB: Starkväxande grundstam, som gör sig bäst på näringsfattiga och torra jordar, eller lös mulljord, tålig för höga ph-värden. Bästa grundstammen om man vill ha gräs helt in till vinstockarna, men inte lämplig för sorter, som har problem men befruktningen eller till kraftigväxande sorter, som sätter för få blomklasar. Har hittills klarat sig bra i Danmark och rekommenderas för ekologisk odling i Tyskland. 125 AA: Medelstark till starkväxande grundstam för tyngre jordar, även sådana med högt ph-värde, jorden måste dock vara väldränerad. Bra för sorter som annars har problem med befruktningen. Tål dessutom heltäckand gräs intill vinstocken ganska bra. Har hittills klarat sig bra i Danmark och rekommenderas för ekologisk odling i Tyskland. 5 C: Påminner om SO4, men fungerar bäst på lätt, torr jord (även lös mulljord), som dock inte bör ha högt ph-värde. Enligt tyskarna bra för kraftigväxande sorter som har problem med befruktningen. Binova: Påminner om SO4, har i Tyskland varit mycket bra för sorten som har problem med befruktningen. Binova har mycket lätt att växa ihop med ädelsorten. God på jord med hög näringshalt, men den skall vara väldränerad. Härdigheten i Norden är inte testat ordentligt, men föräldersorterna är härdiga. Börner: Grundstam med medel till stark växtkraft. Giller inte blöt, kall jord och kan därmed vara mindre intressant i stora delar av Sverige. Högt ph-värde är inte heller optimalt för grundstammen. Rotbildningen efter ympningen kunde vara bättre. Helt resistent mot rotlöss och hämmer förökningen av rotnematoder (som spridar virus). Har hittills klarat sig bra i Danmark. 26 G: Korsning med en vinifera-sort och därmed inte helt resistent mot rotlöss. Även vinterhärdigheten kan ifrågasättas, så den bör testas med försiktighet i Sverige. Medelkraftig växt, 16

17 som ändå ger hög skörd på stort sett alla jordtyper, även på jordar med högt ph-värde. Vanlig grundstam till Riesling i Tyskland. 8 B (Teleki): Optimal på djup, mullrik jord med högt ph-värde, ger medelkraftig växt. Verkar ha förenlighetsproblem med de flesta sorter, och man kan därför få större problem med mjöldagg. Tillverkas i regel bara på beställning. Sorter: Det är tyvärr dåligt undersökt, vilka sorter, som går bra i vilka odlingszoner. Man kan dock räkna med att Labruscasorterna är de härdigaste, med vinterhärdighet helt ner till 30 C, och redan viniferasorter är de känsligaste, medan de interspecifika sorterna i känslighet ligger någonstans däremellan. Täckning av dels rötterna och stammen (oftast med jord), dels skotten (t.ex. med väv eller lärft) gör dock att även känsliga sorter kan överleva i stora delar av södra Sverige. Det är dock tveksamt, om svenska vindruvor betingar så högt ett merpris, att sådana åtgärder är lönsamma i en yrkesodling. Labrusca-sorter: Utmärkta, fast oftast lite väl små bordsdruvor, mindre väl ägnade för vinproduktion eftersom vinet smakar mer frukt än druva. Blå: Britta: Gammal sort, som odlats 25 år i Örebrotrakten på friland!. Medelsen knoppsprickning och tidig mognad. Hög sockerhalt och låg syrehalt. Kan användas som bordsdruva (svart vinbärssmak) eller till vin, om man kan acceptera en mycket kryddig smak åt smörkola, tobak- och polermedelhållet! Ivan: Små blå druvor med syrlig smak. Skörden är medelstor och sorten kraftigväxande. Klarar 29 C utan täckning Spulga: Riktbärande sort med små rödvioletta druvor med söt smak. Sorten är svagväxande och klarar 25 C utan täckning. Zilga: Mycket riktbärande sort med små, blå druvor med medelsöt smak. Sorten har kraftig växt och tål minst 35 C utan täckning. Nog den mest lovande av labrusca-sorterna. Gröna labrusca-sorter: Himrod: Medelstora gulgröna nästan kärnfria druvor med fin och söt smak. Skörden är medelstor och druvklasarna behöver sällan gallras. Inte helt härdig, bör odlas i växthus eller vid en mur i söderläge. Korsningar med Vitis vinifera (s.k. interspecifika sorter): Blåa: Don Muscat: Rysk sort, som odlas i Vitryssland och Baltikum, sorten är med andra ord vinterhärdig. Druvorna är medelstora, rödvioletta och sitter i långa klasar. Sorten ger hög skörd. 17

18 Eftersom den blommar tidigt måste den planteras på fält utan frostrisk i maj, dvs. kustnära lägen. Resistent mot gråmögel och vinbladmögel men tyvärr inte helt mot mjöldagg. Mycket fin bordsdruva (fast med kraftig arom av svarta vinbär), bör då odlas i varma lägen. Mognar medelsent, troligtvis i senare hälften av september Leon Millot: Även denna en interspecifik, härdig sort. Druvorna är blåa, små och med mycket stora kärnor, sorten är alltså bara ägnad för vinproduktion, inte som bordsdruva. Knopparna bryter tidigt, dvs. ställen utan frost i maj/juni bör väljas. Kan få mjöldagg, men är inte så känslig. Marechal Foch: En av de första, röda frilandssorterna i Norden i modern tid. Sorten är mycket härdig, både mot vårfrost (sen knoppsprickning) och vinterfrost. Klasarna är små och täta, och druvorna små, runda och blå söta om det har varit varmt, annars ganska syrliga. Ofta sitter det små, omogna, gröna druvor kvar i den mogna klasen. Kan efter varma sensomrar användas som bordsdruva, om storleken inte stör, de små klasar är mycket dekorativa. Växten är kraftig och skörden sen, och sorten är motståndskraftig mot alla svampsjukdomar. Till vin duger sorten stort sett bara under mycket varma år, annars blir vinet för strävt. Regent: tysk druva med medelkraftig väst. Medelstora, lösa klasar med medelstora blå druvor, lätt tillplattade. Mycket frisk sort (kan dock få mjöldagg), som också är vinterhärdig. Under knoppsprickning och blomningen är sorten mycket känslig eftersom den starter växten tidigt. Tyvärr mognar sorten relativt sent, så kustsnärt läge bör väljas. Duger även bra som bordsdruva. Rondo: Tjeckoslovakisk sort, som rekommenderas i kyligare lägen. Sorten har kraftig växt och stora blå druvor i täta klasar. Skalet är segt och fruktköttet mjukt, så druvorna bör användas till juice eller vin, inte som bordsfrukt. I Danmark har skörden varit medelstor till stor. Får inte odlas där det är frostländ under maj/början av juni. Druvorna mognar sent, så kustnära lägen bör föredras. Gröna, interspecifika sorter: Aurora: Labrusca-korsning med hög skörd och tidig mognad. Härdig och lätt att ha att göra med. Små gröna druvor, som främst bör användas som bordsfrukt. I hemlandet USA används saften dock också till musserande vin, som får en vacker gyllengul färg. Bianca: Sen sort, både vad angår knoppsprickning och skörd, så den skall odlas, där växtsäsongen är lång. Annars verkar sorten vara härdig, vinterfrost har inte varit problem i Danmark. Växten är frodig, men sorten sätter inte många sidoskott, vilket minskar sommarbeskärningen. Verkar ha problem med pollineringen kalla och blöta vårar, vilket gör, att klasarna kan verka ojämna med många, kärnlösa små druvor. annars är klasarna långa och lösa, så gråmögel är inget problem. Inte andra svampsjukdomar heller verkar det. Kan vid god pollinering användas både som bords- och vindruva. Orion: Tysk sort med små gröna druvor i medelstora lösa klasar. Växten är relativt kraftig, sorten är frisk och ger hög, stabil skörd i Danmark. Orion är fullt vinterhärdig i även i de kallaste delar av Danmark, men blomfrost kan vara ett problem. Tyvärr mognar sorten lite sent (medium-slutet av oktober) så kustsnärt läge är att föredra. Phoinix/Fönix: Fin vitvin- och bordsdruva, med täta klasar med stora, långaktiga, tunnskaliga druvor. För användning för bordsdruva krävs dock varmt läge för att få druvorna tillräckligt söta. Tyvärr sprickar bären lätt, dvs. de blir känsliga för gråmögel, annars är sorten mycket frisk. 18

19 Mognaden är sen, dock lite tidigare än Orion. Sorten verkar mycket härdig, det är den sena skörden som begränsar sorten. Reform och Reflex: Interspecifika, härdiga ungerska sorter med rel. stora, gulgröna druvor. Lär vara bra för både vin och bordsdruvor, Reform kan bli mycket söt. Intressanta pga. sin tidiga skörd (första hälften av september). Reform uppges ha större skörd än Reflex. Åtminstone Reform verkar än så länge vara resistent mot mjöldagg. Sucribe/Sukribe: Riktbärande Labrusca-korsning med små gröna druvor, med halvsöt smak.. Sorten är kraftigtväxande och klarar 25 C utan täckning. Skörden är hög Zalas Perle/Perle von Zala: Interspecifik sort med gröna, halvstora druvor med medelsen mognad (troligtvis i slutet av september). Knoppbrytningen är sen, och sorten är inte heller särskilt känslig för låga vintertemperaturer. God bordsdruva om plantorna står varmt, annars risk för lågt sockerinnehåll. Kan få mjöldagg, men är inte överdrivet känslig, och är motståndskraftig mot andra svampsjukdomar. Sätter tjuvar med frukt, så noggrann beskärning är viktigt för att plantorna inte skall ta ut sig. Vinet får viss muscat-arom. Rena Vitis vinifera-sorter: Blåa: Blå Donau: Mycket härdig sort med blå, medelstora druvor, som används mycket i Norge. Frukten mognar tidigt och ser ut att vara mycket frisk. Dornfelder: Tidig sort, både vad angår knoppsprickning och skörd. Bör därför inte odlas där det är risk för vårfrost. Vill inte heller ha det för kallt på vintern. Växten är mycket kraftig, och plantorna behöver god plats. Klasarna är stora och lösa, så gråmögelkänsligheten är låg. Druvorna är stora och blådaggiga, tyvärr med mycket tjockt skal, som gör Dornfelder mindre lämplig som bordsdruva. I motsättning till de flesta tyska, röda sorter har Dornfelder kraftig färg och ett högt innehåll av garvsyre, och kan ge riktigt kraftiga, röda viner. Sorten vill har rimlig lång växtsäsong och god, vattenhållande och näringsrik jord för att ge riktigt höga skördar utan att förlora i kvalitet (kan behöva gallras). Frisk sort, som sällan får svampsjukdomar. Nero: En lovande ungersk sort med stora, mörka bär (god som bordsfrukt, smaken lär vara ovanligt god), som provodlas i bl.a. Holland och nordöstra Tyskland. Den lär vara relativt tålig mot både vinter- och vårfrost, och mycket motståndskraftig mot svampsjukdomar. Druvorna mognar medeltidigt enligt tyska källor, dvs. halvsent i Sverige, och kan även användas till rött- eller rosévin. Pinot Noir/Spätburgunder, Blauer Spätburgunder: Medelsen knoppsprickning och MYCKET sen mognad, bör bara planteras på fält med mycket lång odlingssäsong. Mognar ojämnt och vill man producera kvalitetsvin måste man plocka i flera omgångar. Kan när hela klasen är mogen användas som borddruva, om sockerhalten blivit tillräckligt hög, både klasarna och bären är stora, mörkblåa. Tyvärr går färgen inte långt in i druvorna, och det kan vara svårt att få bra färg på vinet. Känslig för vinterfrost. Vill ha djup, varm, närings- och vattenhållande jord, god dränering är dock ett måste. Skörden brukar vara låg-medel. De täta klasar gör sorten känslig för gråmögel (bär trycks sönder), men annars är motståndkraften mot svampsjukdomar god, kloner med lösare klasar finns dock på marknaden. De bör vara mer motståndskraftiga mot gråmögel. 19

20 Frühburgunder/Blauer Frühburgunder/Pinot Noir Précose/Pinot Madeleine: Mutation av Pinot Noir med betydligt tidigare mognadstid, och tyvärr motsvarande mindre utvecklade smakämnen. En varm sommar kan man dock få fin vin av sorten, som annars traditionellt planteras mest som bordsdruva. Klasarna är dock sällan så stora som på de flesta äkta Pinot Noir-kloner. Sorten är mycket mottaglig för virus, så se till att få garanti för att plantorna är friska (oftast färgas bladen röda i förtid vid angrepp). Skörden brukar svänga en del i Danmark. Blauburgunder: Tysk klon av Pinot Noir. Mognar mellan Frühburgunder och Spätburgunder och används traditionellt mest som bordsfrukt. Om sommaren och hösten är varma kan man dock göra utmärkt vin på sorten. Stjärnholm är en svenskselekterat klon av Blauburgunder, som växt 96 år i Sverige. Blauer Portugieser: Tidig sort, både vad angår knoppsprickning och mognad plantera därför inte på platser med mycket vårfrost. För att få tillräckligt smak och färg på vinet krävs både värme och god, djup, mullrik, vatten- och näringshållande jord, men sorten kan också klara sig bra på magrare jord. Växten är stark, fast sorten har svårt att bryta från gammal ved. Sorten tål frost dåligt, både vår och vinter. Känslig för svampsjukdomar, särskilt mjöldagg och gråmögel, men även bladmögel. Men om allt går bra kan skörden bli mycket hög. Druvorna är medelstora och blådaggiga, och sitter i medelstora, täta klasar. Fungerar bra som bordsdruva. Domina: Påminner mycket om Blauburgunder i fråga om mognadstid, men har mycket bättre färg och mer smak på vinet, dock inte helt i klass med Pinot Noir. Klasarna är stora, druvorna medelstora, mörka och blådaggiga. De sitter tätt i klasarna, men sorten är ändå rätt motståndskraftig mot gråmögel och andra svampsjukdomar. Relativt härdig, knoppsprickningen är medeltidig, och skörden tidigare än Pinot Noir. Här inga speciella krav på jorden (annat än att den är väldränerad), och tål högt ph-värde utan att få kloros. Muscat Hamburg/Muskateller Hamburg/Muscat d Hambourg/Black Hamburg: Tillsammans med Don Muscat den mest härdiga av de röda muscat-druvorna. Druvorna är stora, runda och blådaggiga, men kräver säkert växthus eller tunnel för att få tillräcklig hög sockerhalt för att användas som bordsfrukt. Tål även att odlas på friland i milda lägen, men kräver en lång odlingssäsong pga. sen sena mognaden. Klasarna är lösa, vilket gör att druvorna inte så lätt angrips av gråmögel. Rezebelo/Juliana: Jugoslavisk sort för bordsfrukt. Lär gå bra på friland i Sverige och få bra smak här. Rödskaliga vitvins-sorter av vinifera-typ: Perle von Alzey: En kyl- och frosttolerant vinifera-sort med sen knoppsprickning och relativt tidig skörd. Skalet är förhållandevis rött för en vitvinsdruva, mörkare än föräldersorten Gewurztraminer, men saften är vit. Klasarna är små och ganska täta, även druvorna är små, men kan pga. sitt tunna skal gott användas som bordsfrukt, då närmast som en röd sort. Druvorna innehåller mycket socker men lite syra. Vinet påminner om Gewurztraminer. Pinot Gris/Grauburgunder/Rhuländer/Tokayer: En fransk, två tyska och en ungersk klon av samma mutant från Pinot noir. Mutationen består i, att skalet förlorat huvudparten av sin färg, och att fruktköttet förlorat all röd färg. Fungerar utmärkt som bordsdruva också, då med rödstrimmig skal. För att få vin med kraftig smak måste sorten ha varmt läge och näringsrik, fukthållande jord, 20