Konsumentskyddets gränser. en utvidgad rättsfallsanalys av NJA 2012 s 725

Transkript

1 Konsumentskyddets gränser en utvidgad rättsfallsanalys av NJA 2012 s 725

2 2

3 Innehållsförteckning Förkortningar Inledning Bakgrund Syfte och problematik Avgränsning Metod och material Disposition NJA 2012 s Bakgrund Yrkanden och grunder Tingsrätten Hovrätten Högsta Domstolen Skiljaktiga Borgeke och Mattsson Skiljaktiga Lindskog och Herre Kommentar Konsumentbegreppet Historisk tillbakablick Skyddsaspekter och problematiken Konsumentlagstiftningens systematik Konsumentskyddande lagstiftning Konsumentens processrättsliga hjälpmedel Kommentar Konsumentskydd inom EU Definition av konsumentbegreppet Vem kan anses vara konsument? Fysisk person

4 4.1.2 Ändamål som faller utanför näringsverksamhet och huvudsaklighetsrekvisitet Synbarhetskrav Definition av näringsidkare Kommentar Social civilrätt Civilrättens allmänna läror Konsumentskydd som princip? Kommentar Skyddsändamål Ändamålstolkning och ändamålsförskjutning NJA 2012 s 725 en analys ur ett ändamålstolkande perspektiv Avslutande kommentar Källor. 52 4

5 Förkortningar ARN Allmänna Reklamationsnämnden AVLK AvtL Bildax CISG Ds EESK EU EUF-fördraget HD HovR JT Lag (1994:1512) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden Lag (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område Bildax Outlet i Gävle AB United Nations Convention on Contracts for the International Sale of Goods Departementsserien Europeiska ekonomiska och sociala kommittén Europeiska Unionen Fördraget om Europeiska unionens funktionssätt Högsta Domstolen Hovrätten Juridisk Tidskrift KkrL Konsumentkreditlag (2010:1846) KköpL Konsumentköplag (1990:932) KO KV LU MD NJA Prop. Konsumentombudsmannen Konsumentverket Lagutskottet Marknadsdomstolen Nytt juridiskt arkiv Proposition 5

6 RB Rättegångsbalk (1942:740) Santander Santander Consumer Bank AS Norge, Sverige Filial SkbrL Lag (1936:81) om skuldebrev SkL Skadeståndslag (1972:207) SvJT TR Svensk Juristtidning Tingsrätten 6

7 1. Inledning 1.1 Bakgrund Konsumenträtten är ett område som vunnit stor uppmärksamhet sedan sin framväxt i svensk lagstiftning på 1970-talet. Nya tankegångar började vid denna tidpunkt genomsyra civilrätten och var något som särskilt utmärkte den nya regleringen. Till följd av dessa stora förändringar och effekter som kom att ske betraktas konsumenträtten ofta som ett svenskt rättsområde. 1 Skydd för den svagare parten förekom redan i tidigare lagstiftning, men det var i takt med samhällsförändringar på 1960-talet som problemet gällande konsumentens underläge kom att uppmärksammas. Utvecklingen gick därefter hastigt och lagstiftaren åtgärdade de stora problemområdena med hjälp av reglering. För att säkerställa skyddets efterlevnad upprättades offentliga organ med särskild kompetens och unika processmöjligheter. Resultatet blev ett omfattande konsumenträttsligt skydd med fokus på att utjämna nivåskillnader mellan konsument och näringsidkare i olika avseenden. Utvecklingen har lett till en syn på konsumenten så som en svag part där lagstiftaren tvingas ingripa: Vissa menar till och med att konsumenten anses vara ömkansvärd 2 och att denna part bör skyddas så långt som möjligt på bekostnad av sin motpart, näringsidkaren. Trots att cirka 40 år har passerat sedan detta attitydsskifte med dess efterföljande reglering, har åsikterna gällande den skyddsvärde konsumenten etsat sig fast. Skyddet har följt en stadig tillväxtkurva såväl på nationell, EU-rättslig samt internationell nivå. Somliga menar på att konsumentskyddet till och med erhållit en självständig betydelse 3 i och med den utveckling som skett även utanför lagstiftning. Denna utveckling är emellertid inte konsekvensfri. Nackdelarna, som inte torde fått den uppmärksamhet som de fordrar, är flera och en av dem har nyligen kunnat identifieras i Högsta Domstolen (HD), NJA 2012 s 725. I detta fall tilläts konsumentskyddet att utnyttjas på ett oönskat sätt, som på lång sikt kan leda till betydande och oöverblickbara konsekvenser. Olyckligtvis uppmärksammades inte detta problem av justitieråden. Efter detta domslut har part, som inte har någon avsikt att ingå avtal, möjlighet att begagna sig av konsumentlagstiftningens skydd och på så sätt erhålla ett lindrigare ansvar. Detta domslut kan, redan att märka vid första anblick, få konsekvenser för 1 Engelbrekt, s Karnell, s Bengtsson, s 30. 7

8 konsumentkollektivet i stort och särskilt för näringsidkarna. Rättsfallet tillsammans med andra oupplösta problem har lett till att en till synes okomplicerad fråga som när konsumentskyddet aktualiseras inte med säkerhet besvaras. Vart konsumentskyddets gränser går var inte till fullo fastställda innan detta domslut och är än mer oklart här efter. 1.2 Syfte och problematik I denna framställning ämnar jag att, med utgångspunkt i rättsfallet NJA 2012 s 725, utreda konsumentskyddets gränser. Rättsfallet leder som ovan nämnts till obesvarade frågor gällande skyddet och dess omfattning. Att rättstillämparen öppnat upp en möjlighet för part att utnyttja detta skydd trots att avsikt gällande ingående av avtal saknas, kan få långtgående konsekvenser som påverkar såväl konsumentkollektivet som näringsidkarsidan. Den svenska konsumenträtten har fått stor uppmärksamhet, men dessvärre synes dess gränser inte vara till fullo fastställda vilket jag finner utgör ett stort och obemärkt problem. Konsumentskyddets betydelse och ständiga tillväxt har knappat kunnat förbigås, vilket än mer inbjuder till en utredning av detta fenomens baksida. Jag ämnar dock inte att fullständigt fastställa konsumentskyddets gräns, utan snarare att diskutera och utreda vilka möjligheter som finns att fastställa en gräns de lege lata, som i viss mån även omfattar en diskussion av gränsen de lege ferenda. Till stor del kommer fokus att läggas på konsumenträttens skyddsändamål, med andra ord de ändamål som lagstiftningen åsyftar att skydda. Detta kommer i ett senare avsnitt av min uppsats att bidra till en bredare undersökning av skyddets gränser, nämligen att utreda huruvida konsumentskyddet kan frångås när skyddsändamålen inte aktualiseras. Detta resulterar i en undersökning av konsumentskyddets gränser i såväl en snävare som vidare bemärkelse. Syftet är även att belysa problematiken som rättsfallet leder till och vilka åtgärder som skulle kunna mildra effekterna. 1.3 Avgränsning Konsumenträtten är ett omfattande rättsområde på såväl nationell, EU-rättslig samt internationell nivå. För denna framställnings del kommer fokus att anläggas främst på nationell nivå men till viss del även på EU-rättslig nivå, till följd av det nära förhållande som föreligger i och med EU:s, numera, betydande påverkan. Till följd av den nära relationen och att en avgränsning måste ske i och med detta breda och komplexa 8

9 rättsområde kommer inte internationell konsumenträtt att beröras närmre. Viktigt att betona är dock att detta inte utesluter dess betydelse för den svenska och europeiska konsumenträtten. Jag kommer att koncentrera uppsatsen kring konsumentskyddets gränser, vilket innebär att andra konsumenträttsliga aspekter, så som en ingående genomgång av specifika konsumenträttsliga regleringar med de problem som kan uppstå, kommer att bortses från. Vidare så berör rättsfallet NJA 2012 s 725 till stor del kreditgivning, vilket ger upphov till ytterligare spörsmål. Då denna uppsats berör just konsumentskyddet kommer kreditgivning att lämnas utanför detta framförande. Dessa frågor förtjänar till följd av dess komplexitet att diskuteras i egna framställningar. 1.4 Metod och material Jag har i detta arbete använt mig av traditionell rättsdogmatisk metod, vilket innebär att jag brukat relevant lagstiftning, förarbeten, praxis, och doktrin för att undersöka rättsläget de lege lata och även möjligheterna att fastställa konsumenträttens gränser de lege ferenda. Lagstiftningen har haft en stor del i denna framställning, då den tydligt visar på när och hur konsumenten åtnjuter skydd. Detta innefattar såväl läsning av lagtexten i sig som dess förarbeten och kompletterande doktrin. Dessa källor har även haft en stor del i min diskussion gällande lagstiftarens tankar när det kommer till vad lagstiftningen ämnar att skydda. Som kommer att märkas längre fram är detta en central del av arbetet. Användandet av EU-rättsliga rättskällor visade sig relativt omedelbart vara oundvikligt. EU-rätten har en mycket stor påverkan på nationell rätt i många avseenden och konsumenträtten är särskilt ett sådant område där harmonisering varit välkomnat. Till följd av detta har även EU-rättslig reglering, rättsfall och litteratur använts. Till detta tillfaller även brukandet av förordningar, som är en viktig del i den europarättsliga regleringen. För att belysa problematiken har även diskussioner från EU:s organ, innehållandes resonemang som inte medtagits i den slutliga akten, brukats. Detta har visat sig vara till stor hjälp för en senare diskussion i uppsatsen då politiska argument ofta tydliggör de skilda synsätt som förekommer under det förberedande arbetets gång. I synnerhet konsumenträtten är ett område där många skilda åsikter förs, såväl på nationell som på EU-rättslig nivå. 9

10 En senare del av uppsatsen innefattar även en diskussion och tillämpning av ändamålstolkande metod för att påvisa betydelsen av skyddsändamålen bakom konsumentlagstiftningen. Själva metoderna med dess tillvägagångssätt berörs dock inte ingående, utan snarare hur synsättet kan appliceras på konsumenträtten. I senare avsnitt påpekas att det inte förekommer endast en ändamålstolkande metod, utan istället flertalet tillvägagångssätt där förespråkare har olika uppfattningar om vad denna metod innebär. Jag kommer dock att beröra endast de gemensamma faktorerna. 1.5 Disposition För att läsaren relativt skyndsamt ska bli insatt i konsumenträtten med de efterföljande resonemangen anser jag att det till framställningens början fordrats dels en genomgång av det centrala rättsfallet och dels en tydlig genomgång av konsumenträttens grundpelare. Jag har därför i nästkommande kapitel valt att fokusera på ovan nämnda rättsfall, NJA 2012 s 725, då detta är min utgångspunkt i framställningen (kap 2). Genom att presentera och referera till instansernas resonemang är min förhoppning att läsaren får en tydlig introduktion till den problematik jag kommer att belysa. Därefter följer en historisk tillbakablick på konsumenträtten, för att få en uppfattning om dess betydelse och varför den kom att växa fram, följt av en presentation av konsumenträttens innehåll på nationell- samt EU-rättslig nivå (kap 3). En viktig del av konsumenträtten är vidare att utreda vem som, enligt lagstiftarens mening, kan sägas vara konsument och på så sätt begagna sig av detta skydd (kap 4). Efter dessa fyra första kapitel kommer inriktningen på uppsatsen att ändras och fokus kommer då att ligga på konsumentskyddets gränser sett till lagstiftningens bakomliggande ändamål. Detta för att påvisa att lagstiftningen och dess ändamål inte alltid går hand i hand och vad effekterna av detta leder till. Denna andra del av uppsatsen presenterar först den så kallade sociala civilrättens framväxt för att påvisa tyngden av det attitydsskifte som har skett och vad detta har resulterat i (kap 5). Efter detta följer en utläggning huruvida konsumentskyddets gräns kan inskränkas när skyddsändamålen bortfaller, där jag använder NJA 2012 s 725 för att tydliggöra min ståndpunkt (kap 6). Mitt avslutande kapitel sammanfattar problematiken och där tydliggör jag mitt ställningstagande och vad effekterna av aktuellt rättsfall kan komma att resultera i (kap 7). 10

11 2. NJA 2012 s Bakgrund Santander Consumer Bank AS Norge, Sverige Filial (Santander) och Bildax Outlet i Gävle AB (Bildax) ingick ett samarbete i juni år Samarbetet bestod i att Bildax levererade bilar och båtar till sina kunder och Santander tillhandahöll finansieringstjänster så som bland annat avbetalningsköp. På så sätt finansierade Santander en del av köpeskillingen. Till följd av att Santander skulle kunna hävda ett äganderättsförbehåll i de varor som Bildax levererade till kunden, trädde de formellt in som förvärvare av objektet och benämndes därför som säljare i kontraktet. Bildax betecknades som leverantör. Den del av köpeskillingen som Santander inte finansierade skulle kunden betala som en kontantinsats till Bildax. Under hela köpe- och kreditskedet var det endast Bildax som hade kontakt med kunden och det var även de som skötte kontraktet och dess ifyllande. Under hösten 2008 framkom att ett större antal avbetalningskontrakt avseende båtar och bilar, som Bildax lämnat till Santander och andra finansbolag, inte var korrekta. Enligt tingsrättens (TR) uppgifter rörde det sig om cirka kontrakt vilket resulterat i att 30 miljoner kronor frånlurats Santander. Det visade sig att det i de flesta fall inte levererats eller ens existerat något köpeobjekt. Huvudmännen åtalades för grovt bedrägeri. I många fall hade de uppgivna köparna erbjudits kontant ersättning för att underteckna avbetalningskontrakten. Svarandena i målet, Katarina Eckerstedt och Patrik Matsson (svarandena), undertecknade i juli år 2008 ett sådant kontrakt avseende en begagnad båt. Enligt kontraktet var priset kr, varav kontantinsatsen utgjorde kr och resterande kr jämte viss ränta skulle betalas till Santander genom avbetalningar. Om detta kontrakt skulle ha genomförts utan bedrägeri skulle båten levererats från Bildax till svarandena. Bildax skulle följaktigen erhållit kr av svaranden och kr från Santander. Det visade sig dock att detta var en del i den bedrägerihärva som senare skulle uppdagas. En av Bildax företrädare hade övertygat svarandena om att de mot en ersättning om kr skulle ställa sig som bulvaner för en för dem okänd köpare. Det framkom senare att det varken fanns båt eller köpare och att ingen kontantinsats om kr hade betalats. Bildax hade dock genom att visa det av svarandena påskrivna kontraktet för Santander erhållit kr. Bildax sattes vid utredandet av 11

12 bedrägerihärvan i konkurs. Svarandena uppgav i TR att de inte fått den utlovade ersättningen om kr utbetald. De meddelade Santander att de inte avsåg att betala enligt kontraktet. Santander sade därför upp krediten till omedelbar betalning och stämde in svarandena till domstol. 2.2 Yrkanden och grunder I TR framlade Santander två yrkanden; i första hand att svarandena solidariskt till Santander skulle utge ett belopp om kr jämte ränta och i andra hand ränta enligt 6 räntelagen från dagen för delgivning av stämningsansökan. Till grund för sin talan anfördes i första hand att svarandena genom undertecknande av avbetalningskontraktet blivit förpliktade att återbetala kreditbeloppet om kr jämte ränta och kostnader oavsett utebliven leverans av köpeobjektet. Santander ansåg att de genom sitt undertecknande medverkat till kreditens utbetalande och följaktigen blivit bundna av avtalsvillkoren eftersom de visste att någon leverans inte skulle komma att ske. I andra hand menade Santander att svarandena på grund av vårdslöshet blivit ersättningsskyldiga för den skada som bolaget lidit genom att betala ut kreditbeloppet utan att få säkerhet i köpeobjektet. De menade att det var fråga om ett kontraktsliknande förhållande. Svarandena bestred käromålet. Till grund för detta menade de i första hand att det inte förlegat något giltigt avbetalningskontrakt vilket resulterat i utebliven betalningsskyldighet. De menade att de blivit utsatta för ett bedrägeri och att köpet i enlighet med lag (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område (AvtL) 30 var ogiltigt. De ansåg även att de enligt konsumentkreditlagens (2010:1846) (KkreditL) 16 alternativt lag (1936:81) om skuldebrev (SkbrL) 27 hade rätt att rikta samma invändningar mot kontraktet mot Santander som de hade mot Bildax och till följd av detta kunde inte Santander anses ha rätt till ersättning. I andra hand menade svarandena att det enligt AvtL 36 inte förelåg någon betalningsskyldighet då det vore oskäligt med hänsyn till omständigheterna vid avtalets tillkomst och senare inträffade förhållanden. Avtalet skulle därför lämnas helt utan avseende, alternativt jämkas. Detta med hänsyn till bedrägeriet de utsatts för, att Santander inte gjort en tillräcklig noggrann kreditprövning, att Santander utan att kontrollera om båten fanns angav sig som säljare för den icke existerande båten samt sett till hur kontraktet var utformat. I tredje hand bestred de skadeståndsskyldigheten; För ren förmögenhetsskada enligt skadeståndslagen (1972:207) (SkL) 3 kap 2 förutsätts att det är fråga om brott 12

13 och svarandena påstod att de inte begått något sådant. Det var inte heller fråga om något kontraktsliknande förhållande eftersom något giltigt avtal inte hade ingåtts. Om ett sådant förhållande ändå skulle anses föreligga saknades rättslig grund; deras agerande hade inte varit så vårdslöst eller kvalificerat otillbörligt att det skulle kunna vara skadeståndsgrundande. Om domstolen skulle finna att så var fallet ansåg de att Santander var medvållande till skadan och skadeståndet skulle därför sättas ned eller jämkas till noll enligt SkL 6 kap 1 och Tingsrätten TR klarlade i sitt domskäl att köpeobjektet aldrig levererades till svarandena och att det aldrig existerat. Domstolen menade att svarandena visste att båten inte skulle levereras till dem. Däremot var det inte visat att svarandena var medvetna om att båten inte existerade eller att den inte skulle levereras till en annan person. TR godtog svarandenas påstående att de undertecknat kontraktet utan att läsa igenom dess innehåll. Det klarlades även att de genom undertecknandet bekräftat att en kontantinsats betalats och att köpeobjektet godkänts och levererats utan att så skett. TR fann att någon närmre kontroll av köpeobjektets existens inte utförts av varken svaranden eller Santander och att båda parter blivit lurade av Bildax. Domstolen fann dock att Santander i sin egenskap av näringsidkare och stor aktör på finansmarknaden beträffande bland annat båtaffärer ansågs ha intagit en överlägsen ställning gentemot svarandena och bedömdes därför haft betydligt lättare än svarandena att kunna kontrollera riktigheten av uppgifterna i kontraktet. Santanders underlåtenhet att vidta dessa kontroller innebar en risk för ekonomisk förlust. TR fann att ansvaret för uppkommen förlust till följd av detta skulle bäras av Santander och lämnade därför käromålet utan bifall. 2.4 Hovrätten Santander överklagade TR domslut. Hovrätten (HovR) fann att den första frågan att besvara var huruvida svarandena kunde anses vara betalningsskyldiga enligt villkoren i kontraktet. Det faktum att svarandena vid undertecknande av kontraktet endast uppfattade sig som bulvaner skulle enligt domstolen inte ha en avgörande betydelse vid bedömningen av huruvida en bindande avtalsförpliktelse uppkommit, eftersom de utgått 13

14 från att avtalet skulle fullgöras. Domstolen fokuserade istället på att båda parter svävat i villfarelse gällande köpeobjektets existens på grund av bedrägeribrott. Det fanns inget som gav stöd för att parterna känt till eller borde ha känt till bedrägeriet. Det uttalades att till följd av denna gemensamma villfarelse rörande kontraktets mest väsentliga förutsättning, existensen av köpeobjektet, var ändamålet med avtalet aldrig en realitet. HovR fann därför att ingen av parterna kunde anses ha blivit bundna av villkoren i kontraktet. Det faktum att svaranden skrivit under kontraktet kunde inte leda till att de åtagit sig köparens ansvar oberoende av om köpeobjektet existerat och kunnat levereras eller inte. Domstolen fann därför att det inte fanns förutsättningar att bifalla Santander på den åberopade förstahandsgrunden. HovR nästa steg var att utreda Santanders andrahandsgrund; att svarandena var skadeståndskyldiga på grund av vårdslöshet i ett kontraktsliknande förhållande. Det ansågs klarlagt att när svarandena undertecknade kontraktet såsom bulvaner visste de att kontraktet slöts direkt med Santander och att kreditbeloppet skulle utbetalas från Santander till Bildax. Mot denna bakgrund var parternas relation av sådan kontraktsliknande art att förutsättningar för skadestånd för ren förmögenhetsskada kunde finnas. Domstolen påpekade dock att det krävdes att Santanders skada orsakats av vårdslöshet från svarandens sida och därutöver att Santander hyst en befogad tillit till uppgiften att båten existerade och hade levererats till den angivna köparen. Vid denna utredning poängterades att det faktum att svaranden agerat i tron att de varit bulvaner inte i sig innebar att de hade förfarit oaktsamt. Svarandena uppfattade att handpenningen om kr redan var betald av den riktige köparen. Dessutom var säljaren Santander ett etablerat finansinstitut och Bildax angavs vara dess samarbetspartner. På grund av detta var det tänkbart att svaranden inte känt sig misstänksamma gällande objektets existens eller köparens vilja att fullgöra avtalet. Att de utgett sig för att vara köpare kunde således inte i sig inte resultera i någon skadeståndsgrundande oaktsamhet. Att de däremot blev erbjudna pengar för att fungera som bulvaner bör ha manat till försiktighet. Vidare innehöll även avtalet ett leveransgodkännande. Svarandena uppgav att de inte uppmärksammat detta godkännande och att de undertecknat utan att ha läst igenom avtalsvillkoren ansåg HovR däremot vara oaktsamt. Santander hade dock förlitat sig helt på leveransgodkännandet utan att kontrollera köpeobjektets existens. När de i kontraktet uppgav sig själv som säljare ansåg domstolen det inte rimligt att enbart förlita sig på att den uppgivna köparen skulle 14

15 bekräfta köpeobjektets existens. Domstolen fann därför att Santander till följd av detta varit medvållande till sin skada och att jämkning skulle ske till noll. Hovrätten fastställde därmed tingsrättens domslut. 2.5 Högsta Domstolen I Högsta domstolen (HD) betonade svarandena i sina yrkanden att de åtnjöt skydd i sin ställning som konsumenter. HD fann att den första frågan att utreda, likt HovR, var huruvida det förelåg ett avtal. Det var klargjort att både Santander och svarandena utgått från att en båt existerat och att denna funnits tillgänglig för leverans till kund. Till skillnad från resonemanget i HovR menade HD att det faktum att båda parter var ovetandes om att köpeobjektet inte existerade ej hindrade att ett bindande avtal kunde ha uppkommit. Det poängterades att för att inte bli bunden av ett löfte som beror på villfarelse, krävs i princip att adressaten i vart fall bort ha insett villfarelsen. I detta fall var det inte så och det handlade om mer än att svarandena var omedvetna om båtens existens eftersom de blev svikligen förledda att underteckna kontraktet. Domstolen fann inget som talade för att Santander borde ha insett det sveket, enligt 30 AvtL. Detta uteslöt dock inte att Santander skulle kunna tillräknas Bildax svek. Om så var fallet, skulle svarandena inte bli avtalsbundna. Av betydelse för denna fråga diskuterade domstolen behovet av konsumentsskydd och framförallt konsumentköplagen (1990:932) (KköpL) 19 där säljarens ansvar för leverantör i tidigare led kan utläsas. HD menade att ett längre gående tillräknande var befogat när det rör sig om en konsument på ena sidan och två samarbetande näringsidkare på leverantörs- och kreditgivarsidan, där kreditgivaren har ställt sig som säljare i förhållande till konsumenten, som situationen var i detta fall. På detta sätt tillgodoses konsumentens intresse av ett sammanhållet motpartsförhållande. I detta fall fungerade dock svarandena som bulvaner. Domstolen menade att de på så sätt visat beredskap att dölja för Santander vem som skulle ha båten. Domstolen fann att även om svarandena själva blivit vilseledda hade de på ett sådant otillbörligt sätt medverkat i Bildax bedrägeri mot Santander, att Santander inte kunde tillräknas Bildax oegentligheter i fråga om svarandens avtalsbundenhet. Detta menade HD var oberoende av om svarande var att anse som konsumenter eller inte. Utöver detta var Bildax oegentligheter riktade mot Santander och då skulle inte Santander svara för dessa frågor gällande avtalsbundenhet. 15

16 Eftersom HD fann att svarandena själva fick bära konsekvensen i fråga om avtalsbundenhet så kunde deras oriktiga förutsättning gällande båtens existens inte leda till att de enligt förutsättningsläran undgick bundenhet. Inte heller kunde vilseledande med stöd av AvtL 30 eller 36 åberopas och inte en eventuellt bristfällig kreditprövning av Santander. Då HD utrett att svarandena var bundna av avtalet var nästa fråga att utreda huruvida de var betalningsskyldiga. Det framhölls nämligen att det faktum att ett avtal ingåtts inte automatiskt kunde anses betyda att svaranden var skyldiga att betala enligt detta. HD betonade att en sådan skyldighet förutsatte båtens leverans, eftersom det utgjorde kontraktets kritiska moment. Att svaranden bekräftat leverans genom sina underskrifter kunde inte innebära att de avstått från sin rätt till båten, såsom en förutsättning för betalningsskyldighet (se KköpL 36 för samtidighetsprincipen) Att de ingick avtalet för någon annans räkning ansåg domstolen också sakna betydelse för avtalets bindningsverkningar. Det fastslogs i domskälet att fastän de var avtalsbundna fanns ingen skyldighet för dem att betala. Till följd av detta saknades anledning att pröva huruvida kreditprövningen varit bristfällig. HD prövade sedan Santanders tredjehandsyrkande; huruvida det förelåg ett kontraktuellt skadeståndsansvar för svarandena. I denna utredning betonade HD återigen konsumentskyddaspekten och diskuterade kring KköpL 22, som ger konsumenten en möjlighet att göra gällande vissa påföljder om den sålda varan är felaktig. Detta lagrum menade HD kunde resultera i en möjlighet för svaranden att göra gällande fel i köpeobjektet trots leveransgodkännandet. I detta fall hade svaranden skrivit under leveransbekräftelsen, men eftersom ingen leverans skett var bekräftelsen sakligt sett oriktig. Även om svarandena inte kände till leveransbekräftelsen när de skrev under kontraktet så ansåg domstolen att de gentemot Santander i princip hade det ansvar för den lämnade uppgiften som denna kunde föranleda, förutsatt att Santander inte insåg eller borde ha insett att fråga kunde vara om ett viljefel av något slag enligt AvtL 32 1 st. HD fann dock inget som visade på att Santander bort insett detta. Domstolen gick sedan över på utredningen om vilket slags ansvar svarandena kunde anses ha för sina lämnade uppgifter. HD menade att ansvaret kunde bero på olika saker: dels uppgiftens riktighet, dels vilken påföljd eller annan rättsföljd uppgiftsmottagaren göra gällande och dels vilken slags uppgift det är fråga om. Det uttalades att uppgiften i vissa fall kan ses som garanterad och uppgiftslämnaren anses då ha strikt ansvar, enligt bl.a. NJA 1955 s 75. Det kan också vara så att uppgiftslämnaren inte anses ha något 16

17 ansvar alls. Ett mellanläge är att denne har ett oaktsamhetsansvar. Gällande skadeståndsansvar gäller i allmänhet ett krav på oaktsamhet även i kontraktuella förhållande. Detta gäller likaledes i fråga om ansvar för en tillitsskapande uppgifts riktighet. Om uppgiften avser den egna avtalsprestationen kan det dock ses som ett tillförsäkrande av att denna har en viss kvalitet, alltså ett strikt ansvar. Vid oaktsamhet måste ses till vad som föranlett uppgiftens oriktighet, uppgiftens betydelse för uppgiftsmottagaren samt om uppgiftslämnaren bort inse på vad sätt uppgiften är av betydelse för uppgiftsmottagaren. HD uttalade att svarandens uppgift inte var oviktig och kunde följaktigen inte jämkas enligt AvtL 36. Frågan var istället huruvida svaranden kunde sägas ha ett strikt ansvar eller ett oaktsamhetsansvar. HD drog en parallell till det fall när en gäldenär till säkerhet för borgenärens fordran har pantförskrivit en fordran eller en sak som finns hos tredje man. Det förekommer då att borgenären när han underrättar den tredje mannen om pantförskrivningen begär att denne ska bekräfta sin skuld respektive innehavet av den pantförskrivna saken. För riktigheten av denna bekräftelse torde tredje mannen endast ha ett oaktsamhetsansvar. Detta ansvar beror dock på många faktorer och man kan inte ställa lika höga krav på en konsument som på en näringsidkare. Domstolen fann ingen anledning att bedöma svarandens uppgiftsansvar strängare än denuntiationsmottagarens ansvar. HD fann på så sätt att svarandena hade ett oaktsamhetsansvar. De måste åtminstone bort inse att leveransuppgiften var ägnad att leda till att Santander betalade ut kreditbeloppet till Bildax. Genom att svaranden ställt sig som bulvaner ansågs de ha handlat på sådant sätt att det sänkta aktsamhetskravet som normalt bör gälla för konsumenter inte var aktuellt. De måste därför anses ha varit oaktsamma, antingen genom att skriva under kontraktet utan att läsa det eller att skriva under det när det gav ett oriktigt sken om att köpeobjektet levererats. Santanders utbetalning var en förutsebar följd av den oriktiga uppgiften, som svaranden i vart fall hade bort inse. Enligt HD innebar detta att svaranden hade ett skadeståndsrättsligt ansvar, enligt bl.a. NJA 1989 s 796. Nästa fråga för HD var huruvida detta skadestånd kunde jämkas, beroende av om Santander varit medvållande till skadan. Svarandena menade att medvållandet skulle bestått i en otillräcklig kreditprövning och otillräcklig kontroll av leveransgodkännandet. HD betonade att jämkningsfrågan aktualiseras särskilt när ett fullt skadestånd för privatpersoner kan ge alltför stränga eller oproportionerliga effekter. I detta fall hade den ekonomiska skadan uppstått till följd av ett brottsligt agerande av tredje part och HD fann då att jämkningsfrågan borde avgöras utifrån en bedömning 17

18 med beaktande av samtliga omständigheter av hur den ekonomiska förlusten slutligen bör bäras. Bedömningen skulle innefatta dels parternas ansvar för att förlusten uppkommit, dels deras relation till den brottsliga parten och vilka förutsättningar de haft för att förhindra förlusten dels om de var privatpersoner eller kommersiella aktörer och dels av relevanta omständigheter i övrigt. I det aktuella fallet fann HD att följande aspekter skulle beaktas: Det var utrett att svarandena hade ett skadeståndsansvar på grund av sin oaktsamhet, då denna var den utlösande faktorn till Santanders ekonomiska förlust. Dock så hade Santander lämnat över uppgifter på Bildax som de bara några veckor tidigare inlett ett samarbete med. I kontraktet var leveransbestämmelsen otydlig och det fanns risk för att köparna slentrianmässigt skulle skriva under denna. Köpeavtalet gällde ett högt belopp och svarandena hade inte så stora inkomster. Svarandena och Santander hade ingen kontakt före köpet. Santander hade ingen annan bekräftelse på båtens existens än genom leveransbestämmelsen i avtalet och gjorde således ingen egen kontroll på sitt förvärv. Detta menade domstolen visa på att det i viss mån var oaktsamt av Santander att förlita sig på endast uppgiften i kontraktet. Svarandena uppfattade Santander och Bildax som samarbetspartners. HD framhöll tidigare i sitt domskäl att som konsument har man ett skyddsvärt intresse av ett sammanhållet motpartsförhållande. Kommersiella parter får då bära ett visst ansvar om oegentligheter förekommer från samarbetspartnerns sida. Santander lät dessutom Bildax leverera köpeobjektet samt handha all kontakt med kunden. Detta fann domstolen leda till att Santander bör få bära en del av risken. Santander var betydligt mer insatt i kontraktets innebörd och betydelsen av att säkerhet fanns. Det framhölls att skadeståndet dock ej skulle jämkas till noll, då svarandens handlande som bulvan hade sin grund i en önskan att tjäna pengar och det måste ha framstått som osäkert och riskfyllt för dem. HD fann med hänsyn till omständigheterna att kr var ett skäligt ersättningsbelopp till Santander Skiljaktiga Borgeke och Mattsson Det fanns två formationer skiljaktiga; först ut var Borgeke och Mattsson. Till skillnad från majoriteten fann de att svarandena varken var avtalsbundna eller betalningsskyldiga. Båten hade aldrig existerat men svarandena hade motsatsvis utgått 18

19 från detta faktum. Santander kunde inte leverera båten till följd av detta och skiljaktiga menade att de därför inte kunde göra gällande betalningsansvar. Angående skadeståndet så fann de att svaranden handlat oaktsamt när de skrev under köpekontraktet. Dock så fann skiljaktiga att Santanders verksamhet bestod i att lämna kredit och att avtalet med svaranden var ovanligt och stort för finansbolaget. Samtidigt hade de lämnat över visst ansvar på Bildax. De skiljaktiga menade, precis som HD, att leveransvillkoret var otydligt och det var lätt att man endast slentrianmässigt skrev under utan att ta hänsyn till detta. Till detta beaktades att köpet rörde en stor summa och att svarandena inte hade stor inkomst. De hade inte tagit någon kontakt med Santander före köpet och Santander fick ingen information från Bildax. Santander gjorde inte heller några egna kontroller. Skiljaktiga fann till följd av detta att Santander inte borde ha litat på köpekontraktets uppgift i den mån de gjorde, utan istället ha undersökt saken själva. Skadeståndsyrkandet kunde därför inte bifallas Skiljaktiga Lindskog och Herre Den andra formationen skiljaktiga, Lindskog och Herre, instämde med majoriteten fram till frågan huruvida Santander kunde anses varit medvållande till den ekonomiska skadan. De påpekade att inte varje oaktsamhet på en skadelidandes sida motiverar jämkning. En utgångspunkt är att vållandebedömningen på skadesidan ska göras på motsvarande sätt som när det gäller vållande på ansvarssidan. Var som är att anse som en relevant oaktsamhet beror på olika omständigheter, enligt bl.a. NJA 1989 s 796. Vid denna prövning påpekades att en skadegörare ska ta den skadelidande sådan han är. Det förhållande som Santander misstagit sig om var frågan om ägandeförbehåll i båten. Skiljaktiga menade att en bättre prövning av svarandens kreditvärdighet inte hade verkat riskminskande. Bristande kreditprövning kunde därför inte ses som ett skäl till medvållande. Frågan som kvarstod var istället om Santander kunde anses medvållande på grund av bristande kontroll av den oriktiga uppgiften i kontraktet. Vid utredning av denna fråga poängterades den allmänna utgångspunkten att mottagaren ska kunna lita på att en uppgift i ett kontrakt rörande ett sakförhållande är riktig. Detta främjar ekonomisk effektivitet. När en uppgift av detta slag lämnas så bör följaktigen utrymmet för jämkning vara mycket begränsad. Det påpekades att jämkning endast bör kunna ske om det finns ett tydligt indicium på att bekräftelsen kan anses vara 19

20 oriktig och Santander trots det handlade som att den var riktig. Man framhöll dock att det kan finnas många olika orsaker som talar för och emot en jämkning. I ett fall som detta menade skiljaktiga att en part i Santanders ställning i allmänhet har fog att utgå från att kunden, trots att denne är konsument, läser kontraktet och inte bekräftar att leverans har skett om så inte är fallet. Denne part har fog att utgå ifrån att uppgifterna är riktiga och det krävs någon särskild omständighet för att något annat ska begäras. Skiljaktiga menade att svarandena inte visat på någon omständighet som skulle kunnat utlösa en skyldighet för Santander att ifrågasätta uppgiften. Tvärtom visade uppgifterna att svaranden hade betalat mer än hälften av köpeskillingen, vilket förutsatte att leverans skett enligt KköpL 5 och 36. Svaranden hade inte heller visat att det fanns någon rimligt enkel och effektiv möjlighet att skydda sig mot detta vilseledande. Detta menade man också tala för att Santander inte kunde anses vara medvållande. Att Santander själv inte kunde ses som medvållande uteslöt inte möjligheten att Bildax handlande kunde tillräknas Santander som medvållande. Skiljaktiga påpekade att frågan huruvida en skadelidande genom passiv identifikation ska tillräknas annan handlande och ses som medvållande i svensk rätt i stora delar är obesvarad. Den tidigare utredningen som resulterade i att Santander inte kunde tillräknas Bildax gällande avtalsbundenhet eller skadeståndsansvar menade man inte spela någon roll i denna fråga gällande inomkontraktuellt skadestånd. I detta fall anförtrodde Santander åt Bildax att leverera båten direkt till kunden och att de skulle handha kontakten. Att Bildax missbrukade detta förtroende kunde inte anses vara tillräckligt för att Santander skulle tillräknas detta. Skiljaktiga gick sedan in på en diskussion kring ekonomisk rationalitet och informationsansvar, något som varken HD eller övriga skiljaktiga nämnt. De betonade att det är ineffektivt att en informationsmottagare måste kontrollera information som han har fått i syfte att kan ska kunna handla utefter. Informationsmottagaren måste i allmänhet kunna räkna med att den som visats ett sådant förtroende inte medvetet åsidosätter vad som överenskommits. Ett passivt tillräknande bör inte kunna ske när handlandet varit brottsligt eller av annat slag som är svårt att förutse och besvärligt att skydda sig mot. Denna utredning fann skiljaktiga tala emot att Santander skulle tillräknas Bildax svek. Det poängterades dock att det i konsumentförhållanden ingår speciella överväganden. I dessa fall ska kreditgivaren undgå tillräknande gällande ett medorsakande som kan hänföras till leverantören, endast om det finns några särskilda 20