maxim leo Röd kärlek En östtysk familjehistoria Översättning: nina katarina karlsson HISTORISKA MEDIA

Transkript

1 röd kärlek

2

3 maxim leo Röd kärlek En östtysk familjehistoria Översättning: nina katarina karlsson HISTORISKA MEDIA

4 Historiska Media Box Lund Utdraget ur Heinrich Heines dikt som citeras på s. 237 är Hjalmar Söderbergs översättning. Original title haltet euer herz bereit. eine ostdeutsche familiengeschichte. By Maxim Leo 2009 by Karl Blessing Verlag, a division of Verlagsgruppe Random House GmbH, München, Germany Svensk utgåva Historiska Media 2014 Översättning Nina Katarina Karlsson Faktagranskning Andreas Linderoth Sättning Åsa Björck Omslag Miroslav Sokcic/Mono Studio Omslagsbilder Maxim Leo, Fotolia och Mostphotos Tryck ScandBook AB, Falun 2014 Tryckning isbn

5 Innehåll Prolog 7 Butiken 11 Hemligheter 22 Övertygelser 34 Anklagelser 44 Gatubarn 55 Tuffingar 63 Spår 76 Scenbilder 88 Varningar 100 Misshandel 115 Fiendskap 125 Segrare 135 Leksaker 142 Anteckningar 155 Smärtor 165 Fjärmanden 178 Kollisioner 192 Småsaker 207

6 Protester 216 Följeslagare 221 Trosbekännelser 233 Vårkänslor 253 Talkörer 264 Epilog 277

7 Prolog När jag kom in i sjukrummet skrattade Gerhard. Han sa någonting. Märkliga ord, strupljud kom ur hans mun. Sedan skrattade han igen. Jag kan inte komma ihåg att min morfar någonsin blivit så glad av att se mig. Läkaren förklarade att slaganfallet hade skadat språkcentrat i Gerhards hjärna. Nu kunde han bara uttrycka känslor. Det rationella var blockerat. Jag tänkte på att det hittills alltid hade varit precis tvärtom. Gerhard pratade på. Jag låtsades som om jag förstod lite grann. Efter ett tag erkände jag att jag tyvärr inte förstod någonting. Gerhard nickade sorgset. Kanske hade han hoppats att jag skulle befria honom ur språklösheten. Så som jag förr ibland hade hjälpt honom ur hans känslomässiga förstening med ett skämt eller en fräck kommentar som rubbade hans auktoritet. Jag var familjens clown, och ingen trodde att jag hade några onda avsikter. Jag kunde komma familjens hjälte nära, mannen som ingen annan sa emot. Ett klart vårljus sken in genom sjukrummets fönster. Gerhards ansikte var slappt och tomt. Vi var tysta. Jag skulle gärna ha samtalat med honom nu. Jag menar samtalat på riktigt. Oftast dröjde det inte mer än tio minuter förrän ett samtal med Gerhard övergick i monologer om hans senaste framgångar. Han talade om böcker som han just höll på att 7

8 skriva, om föredrag som han hade hållit, om tidningsartiklar som handlade om honom. Jag försökte några gånger att få reda på mer om honom. Mer än de historier som alla kände till. Men han ville inte. Det kan hända att han var rädd för att komma sig själv för nära. Att han hade vant sig vid att vara ett minnesmärke. Nu var det för sent. Språket hade alltid varit det viktigaste för den här mannen, och nu hade han blivit språklös. Jag kunde inte längre ställa frågor till honom. Ingen kunde det längre. Han skulle behålla sina hemligheter. Gerhard var en hjälte redan innan han blev vuxen. Som sjuttonåring kämpade han i den franska motståndsrörelsen, La Résistance, blev torterad av SS och befriad av partisaner. Efter kriget kom han tillbaka till Tyskland som segrare och byggde upp DDR, denna stat där allt skulle bli bättre. Han blev en inflytelserik journalist, en del av den nya makten. Det behövdes människor som han på den tiden. Män som hade gjort allt rätt i kriget, som man kunde hänvisa till när man ville förklara varför den här antifascistiska staten behövdes. De skickade honom till skolor och universitet. Gång på gång berättade han om sin kamp mot Hitler, om tortyren, om segern. Med de här historierna växte jag upp. Jag var stolt över att tillhöra den här familjen, över min morfar. Jag visste att Gerhard en gång hade haft en pistol och att han kunde hantera sprängmedel. När jag besökte mina morföräldrar i Friedrichshagen serverades det äppelkaka och fruktsallad. Gång på gång bad jag Gerhard att berätta om förr. Och Gerhard berättade om skräckinjagande nazister och modiga partisaner. Ibland reste han sig plötsligt och spelade upp en scen 8

9 med olika roller. När Gerhard spelade nazist förvred han ansiktet i en grimas och talade med djup rosslande röst. Efter före ställningen bjöd han mig oftast på Milkachoklad. Jag kommer än idag alltid att tänka på monsternazister när jag äter Milkachoklad. I vuxnas närvaro var Gerhard inte lika rolig. Han tålde inte att någon i familjen höll på och politiserade, som han sa. Egentligen höll alla på något sätt på att politisera som inte trodde på DDR på samma sätt som Gerhard. Värst var Wolf, min pappa, som inte ens var med i partiet, men som hade gift sig med Gerhards älsklingsdotter Anne, min mamma. Det blev mycket bråk, och för det mesta handlade det om saker som jag först senare förstod till fullo. Om staten, om samhället, om saken, som det alltid hette. Vår familj var som ett litet DDR. Här utkämpades strider som inte fick utkämpas någon annanstans. Här stötte ideologin ihop med livet. Den här striden rasade under alla år. Den var orsaken till att min pappa skrek och gapade hemma, att min mamma grät i smyg i köket, att Gerhard blev en främling för mig. Gerhard och jag satt ytterligare en stund tillsammans denna vårdag i det där sjukrummet, där det luktade sjukhusmat och desinfektionsmedel. Ute mörknade det långsamt. Gerhard var försjunken i sig själv. Hans kropp var där, men han själv verkade vara någon annanstans. Det låter kanske märkligt, men jag hade en känsla av att det var först i detta ögonblick som DDR verkligen upphörde. Arton år efter murens fall försvann den bistre hjälten. Framför mig satt en hjälplös, vänlig man. Min morfar. När vi sa hej då kramade vi om varandra, det hade vi aldrig gjort förut, tror jag. Jag gick genom 9

10 den långa sjukhuskorridoren och kände mig ledsen och upplivad på samma gång. Den där dagen önskade jag för första gången att få återvända till DDR igen. För att förstå vad som egentligen hade hänt då. Med min morfar, med mina föräldrar, med mig. Vad var det som drev oss isär? Vad var så viktigt att det fortfarande gjorde oss till främlingar för varandra? Nu är DDR dött sedan länge, men i min familj är det fortfarande ganska levande. Som en vålnad som inte kan finna någon ro. Efter ett tag, när allt var över, pratade vi inte längre om den tidens strider. Kanske hoppades vi att saker och ting skulle ordna sig av sig själv, att den nya tiden skulle läka de gamla såren. Jag kunde inte bli kvitt tanken. Jag gick till arkiv, rotade i skåp och lådor, jag hittade gamla foton och brev, en sedan länge glömd dagbok, hemliga akter. Jag frågade min familj, den ene efter den andre, i dagar, veckor. Jag ställde frågor till människor som jag normalt sett inte skulle ha vågat närma mig. Nu kunde jag göra det för att jag släktforskade. Och plötsligt fanns vårt lilla DDR där igen, som om det hade väntat på att än en gång få träda fram, visa sig från alla sidor, ställa ett par saker till rätta och kanske bli av med en del av vreden och sorgen som fortfarande levde kvar. På den här resan in i det förflutna lärde jag känna Gerhard, Anne och Wolf på nytt. Och jag upptäckte Werner, min farfar, som jag knappt visste någonting om. Jag tror att något sattes igång den där dagen hos Gerhard på sjukhuset. En språklös man fick oss att tala. 10

11 Butiken I min familj är jag den småborgerlige. Det beror framför allt på att mina föräldrar aldrig varit småborgerliga. När jag var tio år gick min pappa runt med antingen grön- eller blåfärgat hår och en skinnjacka som han målat själv. Han skällde när han såg små barn eller vackra kvinnor på gatan. Min mamma hade helst på sig en sovjetisk flygarmössa och en rock som min pappa hade sprejat med svart tusch. De två såg alltid ut som om de just hade klivit ned från någon teaterscen och bara var på ett kort besök i det verkliga livet. Mina kompisar tyckte att mina föräldrar var coola och ansåg att jag var en lycklig människa. Men jag tyckte att de var pinsamma och önskade mig inget hellre än att de en dag skulle bli lika normala som alla andra föräldrar jag kände. Helst så som föräldrarna till Sven, min bäste vän. Svens pappa hade flint och en liten mage, Sven fick kalla honom pappa och tvätta bilen ihop med honom på helgerna. Min far hette inte pappa utan Wolf. Min mamma skulle jag kalla Anne, fastän hon egentligen hette Annette. Vår bil, en grå Trabant, tvättades sällan eftersom Wolf inte tyckte att det var någon idé att polera en grå bil. Dessutom hade han målat gulsvarta cirklar på stänkskärmarna, så att vi syntes redan på långt håll. En del människor trodde att bilen tillhörde en synskadad person. Svens föräldrar hade färg-tv, en soffgrupp och en hel vägg 11

12 med garderober. I vårt vardagsrum fanns det bara bokhyllor och en sitthörna som Wolf hade skruvat ihop av delar från en sängmöbel i barockstil. Det var ganska hårt att sitta där, för Wolf tyckte inte att man behövde ha det mysigt om man hade något att säga varandra. En gång gjorde jag en ritning över vår lägenhet, så som jag gärna hade velat att den såg ut. En lägenhet med soffgrupp, färg-tv och garderobsvägg. Wolf skrattade åt mig när han fick se den, för polisfamiljen som tidigare hade bott i lägenheten hade inrett den precis som på min ritning. Han förklarade att det var dumt och ibland till och med farligt att alltid göra som alla andra, då behövde man ju inte leva själv. Jag vet inte om jag på den tiden förstod vad han menade. I vilket fall hade jag inget annat val än att bli en förnuftig, ordentlig människa. När jag var fjorton strök jag mina skjortor, när jag var sjutton hade jag kavaj och försökte prata högtyska. Det var den enda möjliga vägen att sätta sig upp mot mina föräldrar. De bär skulden till att jag har blivit en duktig, välklädd revolutionär. När jag var tjugofyra fick jag mitt första jobb, vid tjugoåtta gifte jag mig, vid trettio fick jag mitt första barn. Vid trettiotvå en andelslägenhet. Jag är en man som tvingades bli vuxen tidigt. När jag står på min balkong och böjer mig ut över räcket kan jag se butiken där jag föddes. Butiken ligger bara två hus längre bort, till höger nere på hörnet. Man skulle kunna säga att jag inte har rört på mig särskilt mycket i mitt liv. Trettio meter på trettioåtta år. Jag har inga minnen från butiken; vi flyttade när jag var ett år. Wolf säger att de ofta ställde ut barnvagnen på gatan när jag var bebis eftersom luften i butiken var så fuktig. Butiken var Wolfs första egna 12

13 bostad. Lippehner Strasse 26, Berlin-Prenzlauer Berg. I det främre rummet hade han sin ateljé, in mot gården fanns det ett mörkt genomgångsrum och ett litet kök. Vintern 1969, då Wolf och Anne lärde känna varandra, måste ha varit ganska hård. På gatan låg snön meterdjup och i tandborstmuggen var det is på morgnarna. När Anne kom på besök för första gången hade Wolf eldat i sovrumskaminen och lagt en choklad bit på täcket, som på ett hotell. Eftersom resten av lägenheten var kall hamnade de ganska snabbt i sängen. Två månader senare var Anne gravid. Hon har alltid sagt att jag var en olyckshändelse. Och sättet hon säger det på låter mer som om det handlar om Tjernobyl än om tur. Kanske hade de behövt lite mer tid tillsammans, bara de två. Idag är det en ingenjörsbyrå i butiken. Varje gång jag går förbi sitter det en orörlig man med grått hår vid skrivbordet. Man ser bara huvudet och fötterna eftersom det stora butiksfönstret har en bred remsa av frostat glas i mitten. Ibland tänker jag att mannen är en attrapp. En ingenjör utan underkropp. Kanske är det därför jag aldrig har vågat fråga om jag får lov att titta in i butiken. I grannhuset låg det förr ett slakteri. Slaktarmamsellen brukade sticka till min pappa paket med fläsksvål, eftersom hon visste att han inte hade pengar till något sådant. En adlig jurist från Sydtyskland köpte huset för några år sedan och ibland spelar han saxofon i det tomma rummet där det fortfarande sitter kakel från den tiden på väggarna. Snett mitt emot fanns en tvålbutik, vars ägarinna exakt registrerade vilka kvinnor som kom och gick hos Wolf och emellanåt ställde honom till svars för detta. Idag ligger där 13

14 Anne, Wolf och Maxim på sommaren 1971 i Basdorf. en designbyrå som drivs av en amerikanska som har asymmetrisk frisyr med lugg och lyssnar på opera. På de foton som Wolf tog på gatan på den tiden syns grå, spruckna husväggar och trottoarkanter utan parkerade bilar. Utanför butiken står Wolfs skoter. Allt ser tomt ut, övergivet. Idag är gatan en dröm i pastell. Bladguld glänser på stuck fasaderna och det är svårt att få parkeringsplats. I lägenheterna bor par som närmar sig fyrtio men känner sig som om de snarare närmar sig trettio. Det är män med dyra solglasögon och kvinnor som bär träningsjackor till sina korta kjolar. De skjuter barnvagnar med sporthjul framför sig, köper kött hos den ekologiska slaktaren och utstrålar den där något ansträngda känslan av att vara totalt oansträngd. Här lever jag, och ärligt talat passar jag in ganska bra. 14

15 Det tycker även Wolf, som ibland gör sig lustig över mig för att jag behöver så många saker för att vara lycklig. För att jag nu hör till de andra. Till västtyskarna. Han förundras över vad det blev av hans son och av hans gata. Jag själv förundras också. Jag vet inte hur allt det här gick till, hur östtysken försvann ur mig. Hur jag blev västtysk. Det måste ha varit en smygande process, liknande den vid de där mycket smittsamma, tropiska sjukdomarna som obemärkt sprider sig i kroppen i åratal och till slut tar över makten. Den nya tiden har förändrat min gata och även mig. Jag behövde inte flytta på mig, Väst kom till mig. Erövrade mig hemma, i min välbekanta omgivning. Gjorde det lätt för mig att börja ett nytt liv. Jag har en fru från Frankrike och två barn som inte ens vet att det en gång fanns en mur i Berlin. Jag har ett välbetalt jobb på en tidning, och mitt största problem just nu är om vi ska ha trägolv eller klinker i köket. Jag måste inte visa upp något förhållningssätt längre, måste inte engagera mig, behöver inte inta någon ståndpunkt. Politik kan vara ett samtalsämne när man inte kommer på något annat. Jag själv, inte samhället, har blivit det centrala i mitt liv. Min lycka, mitt jobb, mina projekt, mina drömmar. Det låter så normalt, och kanske är det också det. Trots det har jag ibland dåligt samvete och känner mig som en överlöpare. Som en som har förrått sitt förflutna. Som om jag fortfarande var skyldig mitt första liv något, som om det vore förbjudet att lämna saker och ting från den tiden bakom sig. Livet i DDR tycks mig idag overkligt och märkligt. Det är som om jag rapporterar från en avlägsen tid som knappast har något med mig att göra längre. Jag känner mig som en av dessa gamla 15

16 män som sitter i den blekröda studion hos Guido Knopp och berättar om belägringen av Stalingrad. Jag har blivit ett tidsvittne, en man som upplevt något en gång i tiden. Som min morfar, som alla de andra som var någon annan i sin ungdom. Men i själva verket är Öst inte alls långt borta. Det dröjer sig kvar i mig, det följer mig. Det är som en stor familj som man inte kan skaka av sig, som andra frågar en om och som hela tiden hör av sig igen. Även i min lilla familj finns Öst alltid där. Jag känner det när jag hälsar på Wolf, som nu bor ett par gator bort, i en vindskammare som förr var hans ateljé. Han flyttade dit för fem år sedan, när han skilde sig från Anne eftersom det borgerliga parförhållandet blev för trångt för honom. Förutom hans arbetshörna finns där en säng, ett runt matbord, två stolar, en egenhändigt byggd dusch och en toalett som är avskild med ett draperi. Wolf säger att det räcker för honom. Han är emot all denna lyx, konsumtion och beroendet av pengar och status. Han vill leva enkelt och vara fri, så som en gång i den lilla butiken. Allt annat skulle vara svårt, eftersom han inte har tjänat speciellt mycket pengar efter murens fall och bara får sexhundra euro i pension. I finansiella angelägenheter, säger Wolf, var det mycket bättre ordnat i DDR än i dagens Tyskland, eftersom saker som lägenhet och mat var nästan gratis och det bara var lyx som verkligen kostade mycket. Gång på gång har vi försökt övertala honom att planera för sin ålderdom. Men Wolf har vägrat att bry sig om framtiden. När jag är sextio är jag förhoppningsvis död, jag har ingen lust att ruttna bort på ett ålderdomshem, sa han till oss. Nu är han sextiosex och mår strålande. Jag tycker inte att det är lätt att se Wolf i sin vindskammare, och därför bjuder jag för det mesta 16