böckerna om monsteragenten nelly rapp: Besök gärna där författaren läser och berättar.

Transkript

1 böckerna om monsteragenten nelly rapp: Monster-akademin 2003 Frankensteinaren 2003 Varulvarna 2004 Trollkarlarna från Wittenberg 2005 Spökaffären 2006 De vita fruarna på Lovlunda slott 2007 Häxdoktorn och den sista zombien 2008 Sjöodjuret i Bergsjön 2009 I Bergakungens sal 2010 Snömannens hemlighet Vampyrernas bal 2013 Besök gärna där författaren läser och berättar. En monsteragent är alltså en person som bekämpar monster och spöken. Ha, ha! skrattar du. Vad är det för rövarhistorier? Det finns väl inga monster heller. Och spöken det är ju bara dagisbarn som tror på sånt! Jag förstår om du säger så, för så trodde jag också tidigare. I dag tror jag inte jag vet att de finns. nelly rapp monsteragent: de spökande prästerna Text: Martin Widmark 2012 Bild: Christina Alvner 2012 Redaktör: Agneta Wallgren Formgivning: Lena Thunell En originalproduktion från Bonnier Carlsen Bokförlag, Stockholm Tryckt av ScandBook, Falun, :a upplagan, 2:a tryckningen isbn

2 Pst! I den här boken får du hänga med mig och London till den gamla kyrkan och bland annat träffa de här personerna. NA- SL E VA Th e r e s e K la r i n tor Kylén Pa s nd ré to r A L ava nd er as P LE Pa s s to r to r Pa on Pa Ku r t N i l s s to r Hamm s ar

3 Kapitel 1 Vid alla vita benknotor! Jag och London tog vår kvällspromenad. Det var höst och mörkt, men fortfarande varmt i luften. Vi gick förbi torget och simhallen och kom fram till den gamla kyrkogården på andra sidan staden. Det fanns inte en människa ute. Vad skönt att jag har dig, sa jag till London. För nu slipper jag ju sitta inne i värmen och läsa en bra bok. Tack London, skojade jag.

4 14 Plötsligt slog klockan i kyrktornet åtta dånande slag. Förr i tiden, förstår du, sa jag till min hund. Då behövde man höra kyrkklockorna slå för att veta hur mycket klockan var. Jag visade min egen klocka som jag bar på armen. Då fanns inte de här apparaterna, förstår du. London nosade på mitt armbandsur men tappade genast intresset. Jag fortsatte att berätta om klockan: 15

5 När den stora visaren pekar rakt upp, och den lilla visaren Då upptäckte jag något Den lilla visaren på min klocka visade ju på nio och inte på åtta. Jag nickade mot kyrkklockan och sa till London: Fast den där klockan ska du inte lita på. Den går ju en timme efter. Jag skrattade och gick vidare utmed kyrkogårdsmuren. Stora, röda löv låg på den våta asfalten. London stannade vid en lyktstolpe och nosade nyfiket en lång stund. Jag tänkte på vad LENA-SLEVA hade sagt när jag gick på Monster-akademin. Ingenstans, Nelly, ingenstans i hela världen finns det fler spöken än på en kyrkogård. Jag nickade och tänkte att det var väl inte så konstigt. Varenda dagisunge vet ju att det spökar på kyrkogårdar. LENA- SLEVA hade fortsatt: Men det är inte många som vet varför. Va? Vad tror du, Nelly? Varför finns det så många spöken på just en kyrkogård? Jag hade aldrig tänkt på det förut, så jag chansade: Det är väl för att kyrkogårdar är så läskiga? Spöken trivs väl där det är lite kusligt och otäckt liksom? LENA-SLEVA suckade tungt. Jag förstod att mitt svar inte hade varit det bästa. Min lärare höll upp ett finger i luften och frågade: Tänk efter, Nelly. Vad vet du om spöken? Jag funderade en lång stund innan jag svarade den här gången: 16 17

6 Ett spöke är något som blivit kvar när en människa har dött. LENA-SLEVA nickade nöjt och fortsatte att fråga: Lämnar alla människor då efter sig ett spöke? Jag skakade på huvudet. Bara döda människor som hade något viktigt kvar att göra i jordelivet kunde bli spöken. Det visste jag. Så själen lämnar kroppen, fortsatte LENA-SLEVA, och flyger iväg som ett spöke. Men vad händer när själen har spökat klart? Hur då, menar du? frågade jag. Jag menar; vart tar spöket vägen när det har uträttat sitt sista ärende? Det flyger väl upp till himlen förstås, sa jag. Ja, men hur? Jag skakade på huvudet. LENA-SLEVA älskade att undervisa genom att ställa kluriga frågor, det visste jag. Men nu hade det blivit för svårt för mig. Jag vet inte, erkände jag. Jo, sa LENA-SLEVA, och jag hörde hur nöjd hon var med att få veta bäst. Spöket måste hitta tillbaka till sin egen grav, förstår du. Först då kan det lämna den här världen för gott. London var nu färdig vid lyktstolpen och jag trodde att vi skulle gå hem. Men, oj, så fel jag hade! För plötsligt stack han nosen i luften och drog iväg. Kopplet sträcktes i min hand och jag förstod att jag inte hade något val. Snäll och trofast är min hund, men också envis och stark! 18 19

7 Hängande och slängande i kopplet bakom London sprang jag in på den mörka kyrko gården. Vid alla vita benknotor! Vart ska vi? Plötsligt stannade han. London tryckte sig emot mina ben och gnydde. Jag förstod att det var någonting i närheten som skrämde honom. Jag tittade mig omkring och det var då jag upptäckte det Bakom en gravsten rörde sig någon! 21