Krokben och flygande biblar

Transkript

1 Kapitel 5 Krokben och flygande biblar När skriket hade ebbat ut vände vi oss långsamt om. Nu var det allvar, det förstod vi. Dörren som hade stängts bakom oss, ljusstaken som hade vält och så det där skriket. LENA-SLEVA försökte skoja för att lätta upp stämningen: Det där skriket, viskade hon. Det lät precis som min gamla farmor när hon sköt bom i björnskogen. Plötsligt kom en bibel farande i full fart genom luften! Publicerat Publicerat med med tillstånd tillstånd De spökande prästerna Text Text Martin Martin Widmark Widmark Bild Christina Alvner Bonnier Bonnier Carlsen Carlsen

2 LENA-SLEVA och jag hann precis ducka. Jag tittade snabbt åt det håll varifrån bibeln hade kommit. Och då tyckte jag att jag såg något! Som en fladdrande, lång, svart rock som försvann in bakom en pelare. Jag började ana hur det kunde hänga ihop. LENA-SLEVA, sa jag med hög röst. Det verkar som att spökena vill leka med oss. Va? svarade min lärare. Leka? Ja, kurragömma, sa jag. De springer ju och gömmer sig hela tiden. LENA-SLEVA tittade oförstående på mig. Men återigen såg jag den svarta rocken skymta bakom pelaren. Gammal och trasig såg den ut att vara. Jag lutade mig mot LENA-SLEVA och viskade bakom handen: Jag tror att spökena blir synliga när de blir arga. Säger du det? Hennes ansikte sprack sedan upp i ett stort leende. Smart Nelly, berömde hon. Vaket! Hon tog upp ett litet anteckningsblock ur koftans ficka. Noggrant antecknade hon vad jag hade kommit fram till. Nu ska vi se om vi kan bevisa din teori, viskade hon och stoppade ner blocket. Hjälp till nu! Min lärare gick och ställde sig mitt i kyrkan. Så sa hon med hög och tydlig röst. Kurragömma, sa du? Nja Det tror jag nog inte. Spöken tycker inte om att leka och har ingen humor heller, för den delen. LENA-SLEVA tittade på mig och visade att nu var det min tur. Men varför tror du att de gömmer sig då? frågade jag med hög röst. 44

3 Jag tror att de är fega helt enkelt svarade LENA-SLEVA. Jag såg hur den stora tunga ljuskronan började svänga fram och tillbaka över hennes huvud. Runt ljuskronans kedja svävade en gestalt. Han hade också en svart rock på sig. På huvudet bar han en peruk. Du menar att spökena skräms för att de är rädda själva? ropade jag. Då släppte ljuskronan från sitt fäste i taket. LENA-SLEVA steg åt sidan och skrattade. Ljuskronan slog i golvet med ett brak. Spöket bakom pelaren kastade ännu ett par biblar emot oss. LENA-SLEVA gick fram i gången mellan bänkarna. Vad ska folk säga? frågade hon. Du menar när de får reda på hur fega spökena egentligen är? sa jag. Ja, och odugliga.

4 Då såg vi tydligt hur ett ben sträcktes ut under en svart rock. LENA-SLEVA hoppade över det och sa: Inte ens krokben kan de utföra ordentligt. O-D-U-G-L-I-N-G-A-R! Spöket med peruken flög nu fram och tillbaka över våra huvuden som en ilsken bålgeting. Bakom pelaren fortsatte det första spöket att slunga iväg biblar. En av de svarta böckerna råkade träffa det flygande spöket. Klantskalle! skrattade LENA-SLEVA och hoppade undan för ett nytt krokben. LENA-SLEVA nickade åt mig och vi tog oss uppför en trappa. Den ledde till den stora orgeln som stod på läktaren. Min lärare satte sig obekymrat vid tangenterna och började spela. Så här roligt har jag inte haft sedan jag gick på dagis, ropade hon. Då kom två spöken springande från var sitt håll. LENA-SLEVA reste sig från sin plats i precis rätt ögonblick och spökena kolliderade med varandra.

5 Förvånat tittade de sig omkring. Den ena hade skägg och ett fint smycke runt halsen, och den andra såg väldigt gammal och mager ut. Så där ja, sa LENA-SLEVA och slog ihop sina händer. Nu tror jag att vi alla har presenterat oss ordentligt. Samling vid altaret! Nu blir det fruktstund, sa jag och skrattade. Runt omkring oss hörde vi ilskna väsanden! 50