Krusbär eller måbär. -Vem bryr sig? Lillhärads socken Västmanland. Josefina Sköld och Elisabeth Åman

Transkript

1 Västmanlands läns museum Kulturmiljöavdelningen rapport A 2004:A61 Krusbär eller måbär -Vem bryr sig? Lillhärads socken Västmanland Josefina Sköld och Elisabeth Åman

2 Krusbär eller måbär -Vem bryr sig? Lillhärads socken Västmanland Josefina Sköld och Elisabeth Åman VÄSTMANLANDS LÄNS MUSEUM Kulturmiljöavdelningen Rapport A 2004:A61

3 Utgivning och distribution: Västmanlands läns museum Slottet, Västerås Tel Fax E-post Västmanlands läns museum 2004 Omslagsfoto: Josefina Sköld Kartor ur allmänt kartmaterial Lantmäteriet Gävle Dnr ISSN ISBN Tryck: Just Nu, Västerås 2004

4 Innehållsförteckning Sammanfattning... 5 Introduktion... 6 Inledning... 6 Bakgrund... 6 Syfte och målsättning... 8 Metod... 9 Resultat och diskussion Upplägg Beskrivning av torpen och deras omgivningar Liljanstorp Nedervi soldattorp eller Närtorpet Vitmossen Björnmyran Hjulsätra/Djursätra Kolartorp Rönningstorp Smedstorp Svarvartorp Gräsmyran Beskrivning av växter Fruktträd Bärbuskar Vårdträd Prydnadsväxter Buskar Nyttoväxter Jämförelse av växtligheten på äldre och yngre torp Slutsatser Hur går man vidare? Följder av växtinventeringen Bilagor Bilaga 1: Bilaga 2: Bilaga 3: Bilaga Förkortningar Referenser... 56

5 Figur 1. Lillhärads socken i Västmanland. Utsnitt ur Gröna kartan 11G SO Västerås, På kartan är de tio torpen markerade med rött. 4

6 Krusbär eller måbär -Vem bryr sig? Josefina Sköld och Elisabeth Åman Sammanfattning Som en följd av olika frågor som uppkom i samband med Skog & Historia-projektet i Västmanland kom detta projekt igång. En fråga var hur gamla torpen var. Insikten hade väckts om kulturväxternas stora betydelse för helheten. Frågan var om det var någon ide att bry sig om det biologiska kulturarvet när kunskapen var så begränsad. Vad visste vi egentligen om kulturväxter i torpmiljö? Unika fotografier på Lillhäradsbor hade observerats i museets arkiv. De visade sig vara tagna av Eva Timm kring sekelskiftet Fotografierna gav oss möjlighet att få svar på en del av våra gamla frågor lika väl som de väckte nya sådana: Vilka var personerna på bilderna? Vad hade de för historia? Fanns några av torpmiljöerna med sina växter kvar idag? För att försöka svara på några av alla dessa frågor valdes tio övergivna torp i Lillhärads socken ut. De historiska kartorna studerades för att finna ett äldsta belägg för torpen. Väl i fält vidtog arbetet med att försäkra sig om att det verkligen var rätt ställe för torpet på bilden. När detta var klarlagt började inventeringsarbetet. Förvånansvärt många av torpen kunde fornminnesklassas. Färre kulturväxter än väntat hittades vid torpen. Berodde det på att skogen konkurrerat ut dessa eller var det helt enkelt så att man förr i tiden inte hade trädgårdsodling på samma sätt som idag? En del gamla, ursprungliga arter av fruktträd och perenna växter hittades dock och dessa har ett klart bevarandevärde. Men hur ska dessa miljöer kunna räddas för framtiden? Och finns det verkligen något intresse för att bevara dem? Är det verkligen någon som bryr sig? Tack till: Makarna Morell för att vi fick titta i ert fotoalbum. Stig Rudberg för all hjälp med sökandet efter fakta i Dingtuna-Lillhärad Sockengilles arkiv. Stefan Thulin, dels för arbetet med bearbetningen av Eva Timms fotografier, dels för fotograferandet av torpställena av idag. Elisabeth Ögren, Länsstyrelsen Västmanlands län, för hjälpen med bestämningen av äppelsorterna. Västerås-Badelunda Trädgårdsförening och Västerås Trädgårdssällskap för hjälpen med bestämningen av plommonen. Och alla andra som på olika sätt bidragit till denna rapports tillblivelse. 5

7 Introduktion Inledning Följande projekt har som ambition att levandegöra ett stycke kulturhistoria utifrån ett antal gamla fotografier tagna på torpare i Lillhärads socken kring sekelskiftet år Tonvikten har lagts på de kulturväxter som förekommer i anslutning till bebyggelsen och med fotografierna som utgångspunkt har jämförelser gjorts mellan dåtid och nutid. Bakgrund Inventeringsprojektet Skog & Historia bedrevs i Västmanlands län under delar av åren Projektet gick ut på att inventera kulturhistoriska lämningar i skogsmark och utfördes av arbetssökande inom Västerås kommun. Dessa inventerade i socknarna Lillhärad, Haraker, Romfartuna, Sevalla och Skultuna. Under senare delen av 2003 ägnades tid till att kvalitetsgranska de registrerade lämningarna som inventerats fram inom projektet. Under granskningsarbetet dök flera frågor upp kring lämningarnas faktiska bredd på innehåll, utöver de rent fysiska. En fördjupning kring några av frågorna skulle förutom det antikvariska värdet eventuellt även kunna bidra till att göra lämningarna mer intressanta i allmänhetens ögon. En av frågorna gällde torpens ålder: hur skulle man kunna fornminnesklassa dessa utan förberedande studier av de historiska kartorna? Detta var något som det aldrig fanns tid och pengar för att göra medan projektet pågick. För att kunna registrera torplämningar som fasta fornlämningar krävs enligt Riksantikvarieämbetets gällande praxis att stället ska ha tillkommit 1799 eller tidigare. En annan fråga gällde växtligheten kring torpen. Deltagarna i Skog & Historia skulle förutom att beskriva lämningarna även anteckna vårdträd och de olika kulturväxter de kände igen vid de övergivna torp- och gårdsmiljöerna som de kartlade och registrerade. Den vanligaste och mest förekommande växten var förstås syren. Förutom prydnadsbuskar hade man även noterat bärbuskar så som krusbär och vinbär, men vilka senare, i de flesta fall, visade sig vara måbär. Här var bristen på botaniska kunskaper ledsam eftersom vi insåg att dessa växter var precis lika viktiga för torpets helhetsbild som de döda lämningar vi registrerade i form utav grundmurar efter bostäder och uthus. Var det någon idé att redogöra för växter vars namn vi inte var helt säkra på? En biolog som klart kunde ange namnet på växtens familj och släkt, liksom om den skulle räknas till nyttoväxterna eller prydnadsväxterna och vad den eventuellt hade använts till kändes som mer än önskvärt. Hur var trädgårdarna disponerade och är det korrekt att tala om trädgårdar i vår tids bemärkelse? Vilka växter tycks särskilt livskraftiga? Kan man se någon skillnad i förekomst av kulturväxter beroende på om torpet övergivits tidigt eller sent? Finns hamlade träd i anslutning till torpen? Vad kan man göra för att bevara en eventuell artrikedom? Ja dessa var några av de frågor som sattes upp som önskvärda att få besvarade. Intresset för och insikten om växternas betydelse som levande rester från en förgången tid har inte bara väckts i Västmanland utan snarare i de flesta län som bedriver Skog & Historia-projekt. Dessa växtinventeringar har var och en sitt eget syfte och är inte lika strama i sitt upplägg som Skog & Historia-projekten. Ytterligare en fråga dök upp under senare delen av Skog & Historia-projekttiden. Det var att intervjua lokalbefolkningen om de kände till några lokala smånamn. Namn på ängar, hagar, skogar, 6

8 terrängformationer med mera är exempel på namn som är på väg att glömmas bort. Med dessa frågor som grund formulerades några förslag på utvecklingsprojekt inom projektet Skog & Historia som lämnades in till Länsstyrelsen i Västmanlands län hösten Länsstyrelsen gav sitt medgivande till att en del av de beviljade 28:26-medlen för kulturmiljövård från Riksantikvarieämbetet skulle gå till ett pilotförsök. Försöket utformades som ett projekt med framför allt inriktning på växtinventering, men även äldsta kartbelägg för ett antal torp. I händelse av förekomst i kartmaterialet skulle även lokala smånamn nedtecknas. Eftersom Lillhärads socken var färdiggranskad var det materialet så bekant att det bestämdes att studierna skulle göras här. Dessutom kände vi till att det fanns unika fotografier från sekelskiftet 1900 på många av de torpställen som vi hade registrerat. Fotografen var Eva Timm (född Mellgren ) som var prästdotter i Lillhärads socken och sedan från år 1911, också prästfru i andra socknar runt om i Västmanland. De äldsta fotografierna som hon tagit är från 1895 och visar gårdar, torp och människor runt om i bygden kring Lillhärad. I bilderna finns en förutsättning att urskilja olika växter och träd, eventuella rabatter och köksträdgårdar. Här uppdagades en stor möjlighet att studera växternas livskraft, ibland trots en idag tilltagande beskogning. Platsen där Eva Timm stått och fotograferat skulle kunna lokaliseras och göra platsen än mer levande idag. Eftersom Skog & Historia-projekten hitintills har varit samarbetsprojekt skulle även detta så vara. Skogsvårdsstyrelsen anställde natur- och miljövetare Josefina Sköld, med stöd från Arbetsförmedlingen i Västerås och projektansvarig blev Elisabeth Åman, antikvarie på Västmanlands läns museum. En referensgrupp med personer från Länsstyrelsen i Västmanlands län, Riksantikvarieämbetet, Skogsvårdsorganisationen och Västmanlands läns museum diskuterade projektets upplägg. En viktig del i projektet var att ha ett nära samarbete med hembygdsföreningen Dingtuna-Lillhärad Sockengille, som har lagt ner mycket tid på att samla in fakta kring torpen och dess invånare. I detta sammanhang bör nämnas att år 1840 brinner Lillhärads kyrka och med den alla kyrkböckerna, förutom de som prästen hade hemma hos sig själv. Då växtinventeringen var den huvudsakliga tanken med projektet var det viktigt att starta tidigt under våren så att det fanns möjlighet att upptäcka tidiga vårväxter, då möjligheten att finna dessa avtar ju längre in på sommaren man kommer. Återkommande besök skulle göras på sommaren och hösten. Så blev tyvärr inte verkligheten, utan projektet kom att påbörjas i fält först i mitten av juni månad och avslutades i september. Josefina arbetade med växtinventeringen och Elisabeth med den historiska delen. Båda har ansvarat för sina egna delar av rapporten men gemensamt sammanställt denna. 7

9 Syfte och målsättning De förväntade resultaten av projektet var att om möjligt få en korrekt bedömning av torpens ålder och bebyggelseutveckling samt att få en klarare uppfattning om växtlighetens omfattning kring torpen. En lista på vilka kulturväxter som förekommer och varför de har odlats skulle berika vår kunskap om torparens liv i Lillhärad. Att finna rara och hotade arter liksom numera bortglömda fruktsorter var också möjligt. Vi lånar några rader ur Jan Danielssons bok Bondeboken för att på ett talande sätt beskriva hur vi tänkte inför denna del av projektet: Synintryck från forna tider har bevarats på fotografier och målningar. Ljudintryck är det sämre med, men det finns trots allt gamla inspelningar. Men dofter och smaker från det förgångna kan vi inte framkalla på annat sätt än att ta vara på de gamla sorter av frukter, bär och grönsaker som man odlade i det gamla bondelandskapet. Detta är mångdubbelt viktigare i dessa dagar då EUbestämmelser har utfärdats som snabbt gör att alla gamla sorter försvinner ur kommersiell hantering. Snart har vi i handeln bara röda äpplen och gröna äpplen. Då är det en sublim njutning och en mild form av civil olydnad att hugga tänderna i en Sommarkalvill, en Vaxgylling eller en Menigasker. Förutom information och föredrag om projektets resultat för markägare och sockenbor skulle lättillgängliga torp kunna skyltas upp med Eva Timms fotografier och tillsammans med torpens växtinventering och historik göras mer levande för allmänheten. Om vi skulle lyckas med denna intention, att fånga allmänhetens intresse, skulle kanske ett upprop kring lokala smånamn ge resultat. 8

10 Metod Utgångspunkten var alltså de bilder som Eva Timm fotograferade vid sekelskiftet år Bilderna förvaras i Västmanlands läns museums topografiska arkiv under respektive gårdsäga, varför samtliga mappar över Lillhärads gårdar gicks igenom. Fotografierna studerades och ju mer växtlighet det fanns kring torpen desto intressantare. Alla dessa är inte övergivna idag vilket givetvis är ett måste. Utifrån fotografierna på de torp som idag är övergivna och belägna tillräckligt isolerade från nuvarande bebyggelse, återstod drygt tio olika ställen. Avgörande var att vara helt säker på vilket torpställe som var fotograferat. Vid genomgången av bilderna visade det sig att den information som fanns i bildtexten oftast endast bestod av ett namn, antingen torpets eller familjens som var med på bilden. Någon relation till en karta fanns alltså inte, vilket förstås försvårade identifieringen. De tio torpställen som studien bygger på är belägna inom gårdsägorna Nedervi; med torpen Liljanstorp, Nedervi soldattorp eller Närtorpet och Vitmossen, Skästa; med torpen Björnmyran och Hjulsätra, Slagårda; med torpen Kolartorp, Rönningstorp, Smedstorp och Svarvartorp och slutligen på Tuhundra häradsallmänning torpet Gräsmyran. Hälften av de övergivna ställena ligger i skogsmark, ett par i betesmark och övriga i skogsbrynet intill öppen mark. För att få fram ett äldsta belägg för torpen, dess bebyggelseutveckling, liksom för att säkerställa bebyggelsens lokalisering vid fotograferingstillfället, studerades de historiska kartorna dels på Lantmäteriets arkiv i Västerås, dels via Lantmäteriverkets skannade kartor på Internet. Se bilaga 2, sidan 52. Uppgifterna kring de personer som finns med på Eva Timms fotografier, liksom vilka som var sista brukare av torpen, har hämtats från Dingtuna-Lillhärad Sockengilles arkiv i Dingtuna. Inför fältarbetet skannades och kopierades fotografierna på de utvalda torpen. Med dessa i handen besöktes varje torpställe, varefter ett ibland mödosamt arbete vidtog för att finna den exakta platsen som Eva Timm stått vid när hon fotograferade. Ett digitalt foto har sedan tagits från samma plats och får visa på hur området ser ut idag. Generellt för alla torpbilderna gäller att Eva Timm har haft något mera vidvinkel på sitt objektiv än vad vi har haft på vår kamera. Platsen från vilken fotograferingen skett är markerad med en kameraikon. Växterna på bilden har identifierats och eftersökts. En ungefärlig situationsplan behövdes över varje torplämning. Flertalet fick upprättas och resten kunde vi använda de som sockengillet hade skissat upp. På denna markerades de olika typer av kulturväxter som förekommer idag. Observera att dessa inte gör anspråk på att vara exakta, vid ett par ställen har vi varit tvungna att skjuta ihop planen av utrymmesskäl. De tio torpen har besökts vid minst tre tillfällen vardera. Det första besöket skedde i mitten av juni då träd, buskar och tidiga sommarväxter inventerades. Vid andra besöket i slutet av juli, inventerades sommarväxterna och hamlade träd eftersöktes i terrängen runt torpen. Vid det tredje besöket i början av september inventerades senblommande växter och mogen frukt samlades in för bestämning. Bestämning och namngivning av växterna följer Krok & Almquist 1994, 28:e upplagan. 9

11 Resultat och diskussion Upplägg Vi inleder med en beskrivning av de olika torpen. Först kommer de tre torpen på Nedervi; därefter de två torpen på Skästa; följt av de tre torpen på Slagårda. Slutligen kommer torpet på Tuhundra häradsallmänning. För teckenförklaring till situationsplanerna över torpen, se bilaga 1, sidan 51. Därefter går vi vidare med en beskrivning av de växter som hittats vid torpen under inventeringarna under sommaren och början av hösten. Beskrivningen omfattar fruktträd, bärbuskar, vårdträd, prydnadsväxter, buskar och avslutas med nyttoväxter. För sammanställning av vilka växter som hittats vid vilka torp, se bilaga 3, sidan 53. På detta följer en jämförelse mellan torpen beroende på om de övergivits tidigt eller sent under 1900-talet. Detta gjorde vi för att se om det finns någon tydlig skillnad i växtmaterialet som kan vara daterande. Avslutningsvis redogör vi för våra slutsatser samt försöker svara på hur man kan gå vidare. Beskrivning av torpen och deras omgivningar Liljanstorp Den kvinna som vi kan se på Eva Timms bild är förmodligen Carolina Frid (född 1849), fru till Lars Petter Person (född 1840). Familjen flyttade in i torpet år 1903, men när de ska ha avflyttat är inte känt. Den som sist bodde i stugan var dock Harald Jansson vilken dog Stället brinner strax därefter och är därmed det enda torp i denna studie som existerat efter år Någon elektricitet till torpet installerades aldrig, däremot fanns en vattenledning med självtryck från en källa i skogen. Torpet finns belagt på Generalstabskartan från år 1852, där det är markerat med en hussymbol och texten Torp. Terräng: Lämningarna efter torpet är belägna i svagt västsluttande, delvis blockrik moränmark. Området är öppet vilket delvis beror på att det övergavs så sent som 1986, men även att man schaktat här. Söder respektive väster om hustomten är gamla åkerytor beskogade respektive åkerytor som brukas idag. Beskrivning: Grunden efter stugan, som är cementerad, är 10x5 meter, med längdriktningen i östväst. Ingången har varit i söder och spismursröset är beläget intill och mitt på norra långväggen. Norr om stuggrunden är dels en källargrop, dels ett utedass som rasat ihop. Grunden efter uthuset som syns i bilden finns inte kvar idag. Skador: Området är schaktat och skräpigt. Växter: Körsbär, trädgårdsvinbär (röda), svarta vinbär, brandlilja, trädgårdsstormhatt, toppklocka, lupin och syren. Växtligheten runt källargropen och utedasset domineras av måbär och skogstry. I kanten finns två körsbärsträd på vilka det i år endast observerades ett körsbär under inventeringen. Öster om torpgrunden finns rester av en rabatt eller liknande, med trädgårdsstormhatt, toppklocka och röda och svarta vinbär. Strax bakom finns syrener och brandliljor. Vägen till torpet kantas av syrener på höger sida och ett par bestånd av lupin på vänster sida. I väster och öster finns två större områden med nässlor som troligen är spår efter gödselstack respektive höstack. Träjon saknas helt. Trädgårdsstormhatten är av intresse för POM och perennuppropet och kommer att om möjligt delvis flyttas till Vallby friluftsmuseum. 10

12 Figur 2 och 3 Liljanstorp: Kvar idag finns syrenbuskarna, till höger bakom kvinnan. Längst till vänster i bild skymtar vad som kan vara gödselstacken och mellan bostadshuset och uthuset syns höstacken. På båda dessa platser finns idag stora bestånd av nässlor. 11

13 Figur 4: För teckenförklaring se bilaga 1, sidan

14 Nedervi soldattorp eller Närtorpet På Eva Timms bild ser vi soldat Erik Alfred Blad Näär (född 1845) och hans hustru Edla Kristina Högberg (född 1842). Torpet övertas av sonen, soldat och lantbrevbärare Karl Erik Näär ( ). Denne är siste brukare av torpet och avflyttar år Enligt kartmaterialet har det funnits två soldattorp samtidigt och detta fotografi föreställer det södra utav dessa. Äldsta kartbelägg är vid en skattläggning av Nedervi från år Vid storskiftet år 1792/94 står Soldattorp och visar två torp med sammanlagt fyra byggnader. Vid en rågångsutstakning år 1871/72 finns inte det norra torpet kvar och i akten står det Soldatbostället. På gamla ekonomiska kartan från år 1907, är det återigen två torp markerade och frågan är om denna uppgift är helt riktig eller om man haft ett gammalt underlag. Om det fanns två torp, varför har Eva Timm inte fotograferat det andra, eller var det övergivet och så förfallet att det inte var värt att fotografera? På den ekonomiska kartan från år 1990 står namnet Närtorpet vid platsen för den södra torpgrunden. Terräng: Lämningarna är belägna dels på krönet, dels i svag sydsluttning från en låg moränhöjd med uppstickande berghällar. Intill och väster om lämningarna ligger dagens odlade åkerytor. I öster vidtar ett vidsträckt skogsområde med steniga och blockrika backar. Området är dels igenbuskat, dels granplanterat. Beskrivning: Det norra och förmodligen äldsta av de två torpen ligger högst i terrängen och består idag endast av ett fundament till spismuren, ca 2x2 meter stort. Ett tjugotal meter väster om detta och strax intill åkermarken är en terrasskant, 12x2,5 meter med längdriktningen i norr-söder. Denna är förmodligen en del av en uthusgrund. Det yngre torpet, vars grund man hittar djupt inne i en tät granskog och förmodligen detsamma som fotografiet visar, är beläget ca 25 meter sydsydöst om det förstnämnda. Denna husgrund, liksom uthusgrunden söder därom, ger ett modernare intryck genom de borrade och tuktade stenblocken som utgör stenfoten. Denna har måtten 8x5 meter med längdriktningen i norr-söder. Fundamentet till spismuren är beläget intill den östra väggen. Anmärkningsvärt för båda dessa torplämningar är att tegelstenar saknas nästan helt i spismursfundamenten. Förmodligen har man tagit tillvara dessa och använt dem på annat håll. De båda torpen hade en gemensam källare norr om hustomterna. Skador: I samband med en granplantering, för cirka trettio år sedan, har man markberett området, främst runt den södra husgrunden, varvid lämningarna delvis skadats, samt växtlighet i form av att fruktträd mejats ner. Fårornas djup uppgår till 0,7 meter. Växter: Päron, krusbär, kaukasiskt fetblad, storrams, syren och snöbär. Den äldre bebyggelsen domineras av en stor ask med dubbla stammar, som troligen är ett gammalt vårdträd. I dess skugga står syrener kvar och norr om dessa breder ett stort buskage med snöbär ut sig bort mot den gamla källaren. Flera krusbärsbuskar finns i området. På stenhällen under asken växer kaukasiskt fetblad i stor mängd. Några exemplar av storrams finns bland granarna mellan de båda husgrunderna. Vid den yngre bebyggelsen finns inte mycket av växtligheten kvar på grund av granplanteringen. Ett delvis nermejat päronträd sträcker trotsigt grenarna mot skyn och ett ståndaktigt syrenbuskage blommar högt ovan granarnas kvävande grenar. Päronträdet har slutat bära frukt varför sortbestämning varit omöjligt. Träjon saknas helt. Öster om den äldre bebyggelsen och norr om den yngre, finns en stenrik höjd, med flera krusbärsbuskar. Denna är inte utsatt på situationsplanen. 13

15 Figur 5 och 6 Närtorpet: Päronträdet, framför vilket paret Näär sitter, finns fortfarande kvar idag, trots att det blivit omkullvält vid markberedningen av torpområdet. 14

16 Figur 7: För teckenförklaring se bilaga 1, sidan 51 15

17 Vitmossen Vid tiden för Eva Timms fotografering av Lillhäradsborna, finns det många olika brukare av torpet Vitmossen. De flesta stannar bara ett par år och vid flera tillfällen står det till och med tomt, så vilka de tre flickorna på bilden är, går inte att säga. Den senaste torparen hette Gustaf Teodor Björk (född 1899) och hans fru Märta Sofia Konstantina Danielsson (född 1906). De flyttar in 1934, efter att Vitmossen stått tomt i tio år och flyttar därifrån 1944 till Västerås arrenderas stället ut men rivs strax efteråt. Äldsta kartbelägg är från en geometrisk avmätning av torpet Witmåsen år 1753, vilket visar på att det då skattlagts. Två generationer byggnader på två olika platser har funnits vid Vitmossen. Den stuga vi ser på bilden är den äldsta och efter denna finns ingen husgrund kvar idag, bara en upphöjning i markytan visar var stugan har stått. Uthusgrunden liksom källargrunden finns däremot kvar. Ungefär 75 meter norrut byggs det nya bostadshuset, liksom ny källare och uthuslänga någon gång mellan åren Terräng: Lämningarna ligger i flack moränmark öster om och i kanten av en kuperad, blockrik moränhöjd. I norr, öster och söder är åkermark som fortfarande delvis brukas. Beskrivning: Lämningarna efter den södra och äldsta torpstugan syns idag endast som en ca 7x7 meter stor upphöjning i markytan med längdriktningen i norr-söder. Grundstenar liksom spismursröse saknas helt. Tio meter åt väster finns däremot uthusgrunden kvar, med måtten 18x5,5 meter i norr-söder. Den norra och yngsta husgrunden är 9x8 meter, med längdriktningen i öst-väst. Stenfoten består av tuktade stenar och mitt i grunden är ett stort spismursröse. Intill södra väggen finns grunden efter en förstukvist. Den tillhörande ladugårds- och uthusgrunden ligger 60 meter mot norr, denna finns inte med på situationsplanen på grund av utrymmesbrist. Skador: Den yngsta ladugårdsgrunden har nya skador efter plöjning av åkern intill. Växter: Äpple, svarta vinbär, krusbär, berberis, kanadensiskt gullris, höstaster, såpnejlika, åkervinda, snöbär, syren och humle. Växtligheten runt den äldre bebyggelsen i söder, domineras av syrener och krusbär. Öster om boningsgrunden står ett äppelträd och bakom den slingrandes i buskaget, finns ett par plantor av humle. Det är troligen frågan om honplantor som odlats för öltillverkning. Kanske finns det här ett samband mellan vårt fynd av humle och det faktum att torpet en gång i tiden skattlagts? Vid den nya husgrunden finns ett stort buskage med snöbär och syrener. I husgrunden återfinns såpnejlika och åkervinda. Vitmossen är det enda torpet med vita syrener, på alla de andra finns den blålila bondsyrenen. Sammanfattningsvis kan sägas att det finns mer växtlighet runt den äldre än den yngre lämningen. Runt den äldre lämningen finns stora mängder av träjon och likaså mot skogen i väster hela vägen bort mot och förbi den yngre delen. Äppelträdet är av sorten Trogsta, som har dragits upp av Karl Erik Johansson, Trogsta, Enköpings Näs församling. Detta skedde någon gång under senare delen av 1800-talet. Johansson som avled 1907, hade en plantskola och förökade där bland annat Trogstaäpplet. Han försökte på alla sätt att få folk att plantera fruktträd. Det berättas att han gick omkring i Enköpingstrakten och bar sina fruktplantor i en ryggsäck. Vare sig folk ville eller ej, så planterade han fruktträd åt dem. En son till honom startade Enköpings plantskola (Nilsson, 1986). Äppelträdet är av intresse för Vallby friluftsmuseum och ympris kommer att tas så att de kan bevara sorten för framtiden. Höstastern är av intresse för POM:s perenna upprop och plantor av astern kommer att flyttas till Vallby. 16

18 Figur 8 och 9 Vitmossen: Stenen som delvis finns med längst till vänster i bild finns kvar idag, liksom stenen längre fram i bilden, vilken återfanns under en stor gran. Ytterligare bevis på var vedbacken låg ges av att sågen finns kvar än idag, inväxt i ett träd strax till vänster, utanför dagens bild. 17

19 Figur 10: För teckenförklaring se bilaga 1, sidan

20 Björnmyran Eva Timm besökte tydligen detta torp vid två olika tillfällen. På det äldsta fotografiet, som är taget före år 1903, ser vi Fru Larsson, förmodligen med sina två söner. Fru Larsson hette som barn Anna Kristina Ekbom och var född Hon gifte sig 1892 med torparen Carl Johan Larsson (född 1867). De brukar torpet till På nästa bild som är tagen omkring år 1907 ser vi torparen Ernst Conrad Lindström (född 1876) med sin fru Eugenia Maria Larsdotter Albeström (född 1879) och deras barn. Familjen övertar torpet 1903 och stannar till Siste brukaren av torpet är Frits Bertil Berglund (född 1900) och Margareta Viola Eriksson (född 1906) vilka flyttar in När dessa avflyttar är okänt. Vid Björnmyran har det funnits två torp, varav det ena finns kvar och är bebott. Det senare är beläget ca 100 meter nordnordväst om denna studies lämning. På en sockenkarta över Lillhärad daterad 1688 (LMV J. Carlsten. T34-1:T8:14) finns ett torp Börnmyran markerat, men vilket av dessa båda torp som avses är osäkert. Äldsta säkra belägg blir därför på generalstabskartan år Terräng: Husgrunden är belägen i en kraftig västsluttning intill och nedanför en storblockig moränhöjd. Hustomten är tämligen öppen och i söder och väster finns åkermark som idag är bevuxen med energiskog. Beskrivning: Husgrunden, som består av natursten, är 8x5,5 meter, med längdriktningen i norrsöder. Spismursröset ligger intill och mitt på östra väggen. Ladugårds- och källargrunder ligger i söder i flackare terräng. Växter: Äpple, päron, körsbär, svarta vinbär, parksmultron, hassel, brandliljor och kirskål. I och väster om husgrunden finns ett kraftigt bestånd av kirskål, som mot äppelträdet sydväst om grunden, uppblandas med parksmultron. Cirka 10 meter söder om husgrunden finns ett stort päronträd som kan ha tjänat som vårdträd. Mellan hus- och ladugårdsgrunderna finns resterna av en fruktträdgård med körsbärsträd, av vilka endast ett fåtal bar frukt vid inventeringen. Mellan dessa finns svarta vinbär. Väster om källaren breder ett stort område med nässlor ut sig, där förmodligen hö- och gödselstack har legat. Öster om husgrunden uppe på branten finns ett bestånd med hassel. Björnmyran är enda torpet utan syren. Ett fåtal plantor av träjon finns i öster mot branten till, i höjd med päronträdet. 19

21 Figur 11, 12 och 13 Björnmyran: Inga av växterna på de gamla bilderna har återfunnits. 20

22 Figur 14: För teckenförklaring se bilaga 1, sidan

23 Hjulsätra/Djursätra Den krumma gubben på bilden lär vara torparen Carl Gustaf Pettersson, född 1835 i Lillhärad, som var allmänt känd som Hjulsäter-Kalle. Förutom att sköta torpet och göra dagsverken på Skästa gård, skall han ha varit en duktig, självlärd urmakare (Ljungberg, 1880, s. 190). Det är okänt när han dog, men torpet lär ha funnits in på början av 1900-talet. Ser man på fotografiet slås man av husens ålderdomliga utseende, speciellt taktäckning och fönster, men även gyttret av byggnader på hustomten. Utbyggnaden på bostadshuset, kan det vara en väl tilltagen förstuga? Eller mindre troligt, låg ingången till stugan på dess norra sida? Enligt generalstabskartan gick nämligen vägen från Skästa gård och österut strax norr om torpstället. Hur det än var så visar detta fotografi att Hjulsätra var ett unikt ställe vid sekelskiftet Torpet finns belagt på generalstabskartan från år 1852, där det är markerat med en hussymbol och texten Torp, men förmodligen är det betydligt äldre än så. På 1907 års ekonomiska karta är torpet övergivet och på 1962 års ekonomiska karta har namnet Hjulsätra förvanskats till Djursätra. Terräng: Husgrunden ligger på en liten låg moränhöjd i flack åkermark. Området nyttjas idag som betesmark. Beskrivning: Torpgrunden, som är av natursten, är 9x5,5 meter, med längdriktning i öst-väst. Spismursröset ligger intill och mitt på norra väggen. Grundstenarna till utbyggnaden på stugans södra sida visar att denna var 5x3 meter. Några lämningar efter uthuset bakom det stora flyttblocket finns inte kvar, men däremot finns rester efter en förmodad uthusgrund närmare 20 meter i nordväst från husgrunden räknat. Växter: Krusbär och en död syren. Krusbärsbuskar finns längs husgrundens kortsidor, samt mellan grunden och den igenlagda brunnen. Ingen av buskarna bar vid inventeringen bär. Busken mellan grunden och brunnen kapas varje år vid slåttern. En död syren står fortfarande kvar söder om brunnen. Träjon saknas helt. Figur 15: Den döda syrenbusken vid den av sprängsten igenfyllda brunnen. 22

24 Figur 16 och 17 Hjulsätra: Stenen till vänster i bild är idag söndersprängd och kvar finns endast en stor grop som visar var den en gång legat. Till höger i bild syns ett syrenbuskage av vilket det idag endast återstår en död buske. Till vänster om syrenen skymtar brunnen som numera är igenfylld med bitar från den sprängda stenen. Vid huset, där det på fotot skymtar buskar av något slag, finns idag rester av krusbärsbuskar. 23

25 Figur 18: För teckenförklaring se bilaga 1, sidan

26 Kolartorp År 1894 flyttar torparen Lars Erik Larsson (född 1826) med sin maka Lovisa Lindbom (född 1827) till Kolartorp. Möjligen är detta fotografi som Eva Timm tagit ungefär från denna tid. När de avflyttar är okänt men mannen dör år 1906 och frun år 1909 och någon ny torpare flyttar aldrig in i Kolartorp. Äldsta kartbelägg är från skattläggningen av Slagårda år 1695, Kåhlartorp. På 1907 års ekonomiska karta finns ett par byggnader markerade på platsen, men inget av dessa är avsedda till boningshus, så vi kan räkna med att torpet övergivits innan dess. Terräng: Lämningarna ligger i östsluttning från en småkuperad, stenig och blockrik moränhöjd. Här växer gammal blandskog, medan det på den igenplanterade före detta inägomarken i öster, växer 40-åriga granar. Beskrivning: Husgrunden, som är byggd av natursten, är 10x6 meter, med längdriktningen i norrsöder. Intill och mitt på västra sidan är ett kraftigt spismursröse bevuxet med två stora granar. Runt husgrunden är en tydlig gårdsplan som begränsas av en terrasskant i öster. Två källargrunder, en äldre och en yngre, ligger i anslutning till torpgrunden, medan uthusgrunderna finns på andra sidan inägomarken i nordöst. Växter: Äpple, körsbär, spirea och syren. Öster och söder om husgrunden finns spireabuskage, liksom ett mindre sådant norr om grunden. Vid den yngre källaren finns ett mindre buskage av hassel. Syren finns dels öster om husgrunden, dels söder därom. Ett par stora askar finns i området, varav den största med dubbla stammar sannolikt är ett vårdträd. Söder om grunden finns ett äppelträd och även två körsbärsträd, som vid inventeringen bar ytterst sparsamt med frukt. Runt källaren samt i södra delen finns flera bestånd av träjon. 25

27 Figur 19 och 20 Kolartorp: Till höger om mannen på bilden skymtar en häck. Detta är troligen ursprunget till det stora spireabuskage som idag syns vid torpet. Till höger närmast kameran syns även syrener vilka återfinns på samma plats idag. 26

28 Figur 21: För teckenförklaring se bilaga 1, sidan

29 Rönningstorp På bilden ser vi torparen Gustaf Bernhard Kolén (född 1868) med familj och häst. Hustrun heter Sofia Vilhelmina Sahlen (född 1866). Dessa brukar torpet mellan 1901 och Den siste torparen var dock Oskar Pettersson (född 1877) och dennes maka Anna Charlotta Bergström (född 1889). Familjen flyttar till Dingtuna år 1923, varefter huset rivs. Bostadshuset och småhusen lär ha flyttats till Fullerö där de blev sommarstugor, medan ladugården flyttades till torpet Axelborg, eller Slängrompan som det hette tidigare. Äldsta kartbelägg är från skattläggningen av Slagårda år Terräng: Lämningarna efter torpbebyggelsen ligger i småkuperad, mycket stenig och blockrik moränmark. Området är skogbevuxet idag och mycket nerskräpat av slöa bilister. I norr och söder ligger åkermarken som fortfarande brukas. Beskrivning: Husgrunden som är byggd av natursten är 8x5,5 meter stor, med längdriktningen i nordöst-sydväst. Spismursröset ligger intill norra väggen och i söder är ingången markerad med en trappsten. Strax norr om denna husgrund, finns ytterligare en diffus grund med spismursrest, som möjligen kan härröra från ett tidigare, äldre boningshus. Källar- och ladugårdsgrunder finns meter i sydöst och i söder. Växter: Plommon, krusbär, snöbär och syren. Öster om husgrunden finns ett stort snöbärsbuskage som österut övergår i syrener. I kanten växer kirskål. Nordöst om grunden står en skogsalm med flera krusbärsbuskar under. Ingen av dessa bar vid inventeringen några bär. Här finns även stubben efter ett gammalt fruktträd. Minst ett plommonträd finns inklämt i vegetationen och det är troligen frågan om Mälarplommon, en sort som var vanlig på talen. Den har haft stor utbredning i Mälarområdet och har benämnts Svartsjölandsplommon, Upplandsplommon, Mälardalens gulplommon och någon gång Mirabeller. Namnet Mälarplommon har använts sedan 1927 och på 1930 talet var den en av de viktigaste sorterna i Stockholmshandeln. Där var den ett tag så vanlig att den pressade ner plommonpriserna (Nilsson, 1989). Söder om husgrunden finns ett ståndaktigt syrenbuskage som trots granplantering härdat ut. Här finns även en mindre stubbe från en alm, troligen den som på fotot är behängd med liar. Sydväst om ladugårdsgrunden finns nässlor, troligen spår efter gödselstacken. Flera bestånd av träjon finns vid ladugården, källaren samt husgrunderna. 28

30 Figur 22 och 23, Rönningstorp: Stenarna i framkant finns kvar även om den stora till höger sprängts. Av almen till höger i bild finns idag endast stubben kvar. Syrenen framför pojken vid hästens mule står kvar än idag. Almen som skymtar till höger bakom huset finns kvar och likaså den stora stenen till höger om almen med liarna. 29

31 Figur 24: För teckenförklaring se bilaga 1, sidan

32 Smedstorp Vem kvinnan och den lille pojken framför stugan på bilden är, är okänt. Mellan åren 1893 och 1913 bebos torpet nämligen av tillfälliga kolare och skogshuggare. Måhända är kvinnans make sysselsatt med den tjärdal som ligger ett stycke norrut i skogen, när Eva Timm kommer med sin kamera för att fotografera. På nästa bild ser vi Eva Timm själv sittande bredvid kvinnan och pojken. Den siste torparen är Johan Allan Andersson (född 1875) och dennes maka Hilma Lovisa Karlsson (född 1877). De flyttar 1921 och därefter är det bara tillfälliga boende på torpet fram till 1938 då det rivs. Äldsta kartbelägg är från skattläggningen av Slagårda år 1695, Smestorpet. Terräng: Husgrunden ligger på en bred avsats i svag sydsluttning, av en något stenig och blockig, låg moränhöjd. I öster till väster är åkermark som nyttjas som betesmark idag. Beskrivning: Husgrunden, av natursten, är 9x6 meter med längdriktning i öst-väst och med spismursröset intill norra väggen. Den generösa gårdsplanen begränsas i öster till söder av en bitvis meterhög terrasskant. I övrigt finns ett flertal uthusgrunder, liksom ladugårdsgrund som samtliga är belägna intill åkermarken i söder. En äldre källargrund finns söder om gårdsplanen, medan en delvis gjuten och intakt jordkällare ligger norr om stuggrunden. Växter: Äpple, krusbär, berberis, syren och lungrot. Öster om husgrunden finns ett gammalt äppelträd som idag är ihåligt men fortfarande bär frukt. Sydväst om husgrunden står ännu ett äppelträd och öster om brunnen ytterligare ett. Ingen av äppelsorterna kunde bestämmas. Äppelträdet vid brunnen bar inte tillräckligt med frukt för att en bestämning skulle vara möjlig och frukten på trädet vid uthuset var vid sista fältbesöket ännu inte mogen. Syrener finns på flera ställen runt om husgrunden. Berberis finns vid den intakta jordkällaren liksom flera bestånd med träjon. Lungrot finns på ett par ställen, likaväl som krusbär. Ask är det dominerande trädslaget runt torpet och flera kraftiga träd står på området. Vid brunnen finns ett större bestånd med nässlor, troligen efter gödselstacken. 31

33 Figur 25 och 26, Smedstorp boningshuset: Till höger i bild skymtar stammen på ett fruktträd. Detta finns inte kvar idag. Däremot finns äppelträdet som är förbundet med det första trädet med en planka och vars grenar hänger ner i bild, kvar. Till vänster om huset skymtar växtlighet. Där finns idag både syrener och en stor ask. 32

34 Figur 27 och 28, Smedstorp uthusen: Stenen nere till höger i bilden finns kvar idag, liksom asken vars grenar hänger ner i överkant på fotot. 33

35 Figur 29: För teckenförklaring se bilaga 1, sidan

36 Svarvartorp På bilden, som är tagen år 1905, ser vi familjen Wetter. Från vänster är Mathilda (född Söderberg 1842), dotterdotter Ebba, dotter Lovisa och fadern Johan Gustaf (född 1842) med hatt och häst. Familjen inflyttar till torpet år 1893 och avflyttar år Ett interiört fotografi finns på familjen där Eva Timm fotograferat dem framför spisen i köket (VLM: A 4602). Den siste torparen heter Karl Gustaf Johansson (född 1870) med hustrun Karolina Elisabet Jansson (född 1875). De brukar torpet mellan åren 1912 och Därefter rivs torpet, men redan har ett nytt ställe, med namnet Söräng, byggts upp ca 100 meter norr om Svarvartorp. Detta blir skogvaktarboställe. Äldsta kartbelägg är från skattläggningen av Slagårda år 1695, Svarfvartorpet. Terräng: Husgrunden ligger i svag västsluttning från en låg moränhöjd. Området är skogbevuxet idag, liksom den forna inägomarken som ligger i öster och väster. Beskrivning: Husgrunden, som består av natursten, är 9x6 meter, med längdriktningen i öst-väst. Spismursröset ligger invid den norra väggen. Uthusgrunderna, som finns ett fyrtiotal meter i öster, är svåra att få någon uppfattning om på grund av mycket hög och tät gräsvegetation (dessa är ej markerade på situationsplanen). Här kan det eventuellt finnas en grund efter ett äldre bostadshus. Växter: Äpple, krusbär, gullris, syren, kaprifol, kärleksört och akleja. Väster om husgrunden finns ett bestånd av mörkblå/lila akleja som är av intresse för POM:s perenna upprop, varför delar av beståndet kommer att flyttas till Vallby friluftsmuseum. Nordöst om husgrunden är marken mer eller mindre täckt av kaprifol. Flera krusbärsbuskar finns på området. Sydöst om grunden finns ett stort syrenbuskage och i anslutning till dessa finns två lönnar som tillsammans med ytterligare en lönn tjänat som vårdträd. Söder om husgrunden finns två äppelträd. Inget av dessa har kunnat sortbestämmas. Trädet längst i söder bar inte tillräckligt med frukt. Kärleksört finns på en stor sten vid stenmuren och i samma område återfinns även två bestånd av gullris. Flera stora lönnar och almar finns i området och ett flertal av de sistnämnda har dött. Träjon saknas helt. 35

37 Figur 30 och 31, Svarvartorp: Bakom lönnen till höger i bild, syns på det gamla fotot syrener. Dessa har idag brett ut sig så mycket att lönnen skyms. Mittlönnen med stenen framför, står kvar och till vänster om denna står äppelträdet nu precis som då. Den vänstra lönnen har fallit och stammen ligger i gräset. 36

38 Figur 32: För teckenförklaring se bilaga 1, sidan

39 Gräsmyran På bilden syns Dr Jakob Billström, som tycks inspektera det förmodligen övergivna torpet. Damen som håller i stegen är fotografen själv, Eva Timm. Fotot är, liksom de övriga i denna studie, taget omkring år År 1872 flyttade löskarl Erik Magnus Apelgren, med sin familj, in på Gräsmyran, som vid den tiden tillhörde gården Åby. Med löskarl menades en person som var en skicklig mångsysslare och som gick omkring i gårdarna och gjorde småjobb (muntl. Stig Rudberg, Dingtuna-Lillhärad Sockengille). Siste brukaren skall ha varit Axel Teodor Pettersson från Skultuna, som arrenderar torpet till En bild på stugan som uppges ha tagits år 1937 finns i sockengillets arkiv. Obekräftade källor säger att stugan skall ha varit bebodd in på 1940-talet. Torpet finns belagt på 1907 års ekonomiska karta, Gräsmyren. Terräng: Lämningarna ligger dels i småkuperad moränmark dels i sluttningen från en mindre bergshöjd. Området är skogbevuxet idag, liksom den gamla inägomarken i norr och öster. Beskrivning: Husgrunden är 8x5 meter, med längdriktningen i nordöst-sydväst. Stenfoten består av natursten och spismursröset ligger invid och mitt på den nordvästra väggen. Omkring tjugo meter norr om husgrunden ligger källar- och uthusgrund. Skador: Inägomarken är sönderkörd av skogsmaskiner. Växter: Päron, äpple, spirea, syren och kungsljus. Öster, söder och väster om husgrunden breder ett stort spireabuskage ut sig, liksom ett mindre öster om husgrunden, där det även finns syrener. Vid uthusgrunden finns några plantor av kungsljus. Väster om husgrunden finns ett päronträd och strax intill syrenerna ett äppelträd. Inget av fruktträden bar vid inventeringen någon frukt, varför sortbestämning varit omöjlig. Träjon finns runt källaren. 38

40 Figur 33 och 43, Gräsmyran: Stenen ungefär mitt i bild finns kvar. 39

41 Figur 35: För teckenförklaring se bilaga 1, sidan

42 Beskrivning av växter Fruktträd Äpple, Malus domestica, är en mycket uppskattad frukt och är det vanligast förekommande fruktträdet på torpen som inventerats. Äpple finns på sex av de tio torpen. Äppelodlingen tros ha kommit till Sverige med klosterväsendet på 1100-talet, då munkarna kunde konsten att ympa, vilket var en förutsättning för odling. Päron, Pyrus communis, har i Sverige påträffats som frö i gravar från yngre stenålder och odling är känd sedan medeltiden. På 1600-talet fanns fler päronsorter än äpplesorter i Sverige. Virket var förr populärt och utnyttjades till finare snickerier (Carlberg, 1988). Päronträd finns på tre av torpen, varav det på Björnmyran troligen tjänat som vårdträd. Plommon, Prunus domestica, är känd från svenska klosterträdgårdar sedan 1400-talet. Frukten äts färsk, eller kokas till kompott, sylt och marmelad, men kan även torkas (Carlberg, 1988). Plommon har bara hittats på ett av torpen, Rönningstorp och det är troligen frågan om Mälarplommon, en mycket gammal plommonsort. Körsbär, Prunus avium, finns på tre av torpen, på Björnmyran i riklig mängd. Förr var det vanligt att man hämtade hem fågelbärsplantor som man hittade i skogen och planterade vid torpet. Bären är söta och det var en fördel på den tiden då socker var en dyr lyxvara (Danielson, 1998). Figur 36: Plommon, Prunus domestica. Figur 37: Äpple, Malus domestica. Figur 38: Körsbär, Prunus avium. Bärbuskar Till bärbuskarna räknas buskar med bär som kan användas som de är eller till saft, sylt, gelé och liknande. Hit hör till exempel krusbär, Ribes uva-crispa, även kallad stickelbär, som är den enda arten i släktet ripsar (Ribes) som har tornar. Den har odlats hos oss åtminstone sedan 1600-talet (Lindman, 1974, band 5) och är vanlig vid äldre torplämningar (Carlberg, 1988). Svarta vinbär, Ribes nigrum, har även kallats solbär och tistron. Det senare ingår i namn på platser i Stockholms skärgård, till exempel Tistronskär. Både blad och bär kan användas som brännvinskrydda. Bladen används också i inläggningar och till te (Holmberg et al, 1999). Svarta vinbär utnyttjades förr inom medicinen, bladen användes då som svettmedel och bären ansågs vara kylande och antiseptiska. Vinbärslikör sades vara bra mot rabies (Carlberg, 1988)!! Trädgårdsvinbär (röda), Ribes rubrum, har funnits i odling sedan 1500-talet och används till sylt, gelé, saft och vin (Carlberg, 1988). De är inte lika aromatiska som svarta vinbär och blandas därför ofta med andra bär och frukter, till exempel i billig lingonsylt. Bären utnyttjades förr inom farmakologin och ansågs vara "lösande, kylande, stillande och antiseptiska" (Nyman 1868). Vinbär påträffas ofta vid yngre torplämningar. Olika arter av rosor, eller nypon, Rosa sp, har påträffats vid flera av torpen. Ingen närmare bestämning av dessa har dock gjorts. Rosor används för framställning av rosenolja till parfymindustrin och av de C-vitaminrika nyponen görs nyponsoppa. 41

43 Hallon, Rubus idaeus, har påträffats i anslutning till flera av torpen, men har inte markerats ut då det med största sannolikhet handlar om vilda hallon. Parksmultron, Fragaria moschata, är ingen buske, men tas med under denna rubrik på grund av sina bär. Den kallades innan dagens jordgubbar introducerades för jordgubbar. Parksmultron var under och 1800-talen vanlig i odling, men ersattes under slutet av 1800-talet av jordgubbe (F. x ananassa), troligen på grund av den förstnämndas ofta dåliga fruktsättning. Parksmultronets frukter är också mindre än jordgubbarnas och har en lite säregen smak, vilket också kan ha bidragit till att man övergick till jordgubbsodling. Parksmultron återfinns främst på tomter som har anknytning till större gårdar och herrgårdar. Torparna fick ta med sig plantor hem, men man tog bara honplantan eftersom man sett att den bar bär, hanplantan ansågs oduglig och fick stå kvar, eller drogs upp. Men utan hanblommor blev det heller inga bär (Carlberg, 1988). Figur 39: Nyponros, Rosa sp. Figur 40: Berberis, Berberis vulgaris. Figur 41: Krusbär, Ribes uvacrispa. Figur 42: Måbär, Ribes alpinum. Även andra bärbärande buskar har påträffats under inventeringen. Den vanligaste av dessa är måbär, Ribes alpinum, eller degbär som den också kallas, som man påfallande ofta finner i sällskap med skogstry (Lonicera xylosteum). Måbär är mycket tålig och har god skottskjutningsförmåga och redan under 1700-talet propagerades det för att använda måbär till häckar (Carlberg, 1988). Bären är ätliga, men kan inte mäta sig med vinbärens (Lindman, 1974, band 5). En, Juniperus communis, är en annan buske där man dragit nytta av bären som använts som pikant viltkrydda och till enbärsdricka. Bären är kolhydratrika och innehåller höga halter av eteriska oljor. Barr och skott kan jäsas med socker och jäst till en dryck (Holmberg et al, 1999). Även hassel, Corylus avellana, är en buske som man utnyttjat för dess bär (i detta fall nöt). Hasseln nämns redan i Upplandslagen år Namnet ingår också i medeltida ortsnamn som Hæslaby, nuvarande Hässelby. Att plocka hasselnötter ingår inte i allemansrätten, så om man vill plocka nötter måste man först ha markägarens tillstånd. Redan på medeltiden var det förbjudet att plundra hasselskogar, men 1879 skriver Hildebrand i Sveriges medeltid att "man hade dock så pass mycket undseende med den begärelse, som anblicken af nötklasarne måste väcka, att det, enligt Östgöta- och Skånelagarne var vandraren medgifvet att plocka så mycket, att han dermed kunde fylla hatten ända upp till hattbandet eller vanten ända upp till öppningen för tummen". Berberis, Berberis vulgaris, är en buske som kallats för surtorn eftersom busken har tornar och sura bär. Den fördes till Europa av morerna då den ansågs vara en värdefull läkeväxt. Berberis användes förr både som läkeväxt, som ersättning för citron, som färgväxt och till häckar. Barken betraktades som laxerande, men användes också till färgning av tyg, läder, papper och trä och gav olika gula nyanser (Lindman, 1974, band 4). Hela växten, utom bären är giftig och innehåller alkaloiden berberin (Olsson, 1982). Berberis är mellanvärd för rostsvampen svartrost (Puccinia graminis) som angriper stråsäd. År 1976 kom en lag som stadgade utrotning av berberis, denna lag upphävdes dock 1994 eftersom de moderna sädessorterna inte är lika mottagliga för svartrost som de äldre och man därför inte längre anser att berberis är något större problem för jordbruket (Carlberg, 1988). 42

44 Vårdträd Träd som planterats i anslutning till huset och som tilldelades övernaturlig, beskyddande verkan benämns vårdträd. Ett träd står ofta framför huset för att beskydda dess invånare eller också har man planterat ett träd på vardera sidan om grinden (Carlberg, 1988). Ett vanligt vårdträd är ask, Fraxinus excelsior, som har otaliga sägner förknippade med sig. Vid världsträdet Yggdrasils tre rötter fanns källan där nornorna spann och klippte av människornas livstrådar. Yggdrasil uppges dock vara evigt grön och flera författare påpekar att 'askr' också kan tolkas som idegran (Taxus baccata). Ask används om spjut vars skaft ska ha tillverkats av ask (Carlberg, 1988). Den förste mannen hette Ask och ska ha skapats av ett askträd. Fösta kvinnan, Embla ska på samma sätt ha sitt ursprung i alm, Ulmus glabra (Carlberg, 1988). I äldre tider då nöden stod för dörren efter missväxt, användes vilda växter för att dryga ut det lilla mjöl man hade. Innebarken av alm ansågs ge det bästa barkbrödet, vanligast var dock att man använde tallens innebark (Holmberg et al, 1999). Förr skördades löv till ett omtyckt kreatursfoder och det hårda, sega och lätta virket användes till redskap och som möbelvirke (Lindman, 1974, band 7). Som vårdträd ansågs almen kunna skydda mot onda makter (Carlberg, 1988). Ett annat vårdträd är lönnen, Acer platanoides, som är väldigt vanlig i Bergslagen och har odlats åtminstone sedan 1700-talet. Löven användes till kreatursfoder och virket till slöjd och finare snickeriarbeten, som musikinstrument och intarsia (Carlberg, 1988). Barken har använts som gult och rött färgmedel. Stammens saft är under savstigningen på våren mycket riklig och kan liksom den nordamerikanska sockerlönnen inkokas till socker (Lindman, 1974, band 6). Arten odlas ofta för sina vackra höstfärgers skull. Figur 43: Träjon, Dryopteris filix-mas. Figur 44: Ask, Fraxinus excelsior. Figur 45: Lönn, Acer platanoides. En annan växt som inte är ett träd och som förvisso växer vild i Sverige är träjon, Dryopteris filixmas. Den förekommer så ofta vid gamla husgrunder att man kan börja fundera på om den inte avsiktligt hamnat där, då den ansågs ge skydd mot häxor och onda makter (Olsson, 1982). Träjon användes förr mot inälvsmask, en mycket diskutabel kur, eftersom man idag vet att den är cancerframkallande och mycket giftig (Carlberg, 1988). Prydnadsväxter En prydnadsväxt som syns på långt håll när man kommer genom skogen är den tåliga brandliljan, Lilium bulbiferum, som även kallas brandgul lilja och kejsarkrona. Det senare namnet används idag endast på arten Fritillaria imperialis. Benämningen getarsel förekommer också, kanske på grund av den inte helt angenäma lukten (Carlberg, 1988). Brandlilja har odlats som prydnadsväxt sedan 1500-talet och var mycket spridd även bland fattigt folk (Danielson, 1998). 43