Handel med utsläppsrätter

Transkript

1 Handel med utsläppsrätter - En granskning av ansökningsförfarandet för tillstånd till utsläpp av CO 2 Examensarbete: Per-Johan Wik Handledare: Peter Lau

2 Copyright Per-Johan Wik 2005 Miljöstrategi, Campus Helsingborg Lunds Universitet Box Helsingborg Environmental Strategy, Campus Helsingborg Lund University Box 882 SE Helsingborg Sweden Tryckt i Sverige Media-Tryck Biblioteksdirektionen Lunds Universitet Lund 2005

3 Sammanfattning Handel med utsläppsrätter - en granskning av ansökningsförfarandet för tillstånd till utsläpp av CO 2 Syftet med detta examensarbete är att beskriva den lagstiftande bakgrunden till handeln med utsläppsrätter samt att granska hur det inledande förfarandet av handelssystemet har genomförts i Sverige. Handel med utsläppsrätter har kommit till stånd genom internationella konventioner och protokoll vars uppkomst härstammar från en reaktion mot den ökande växthuseffekten antogs ramkonventionen emot klimatförändringar. Då flertalet regeringar redan tidigt insåg att denna konvention inte skulle vara tillräckligt för att hindra den ökande växthuseffekten lades i december 1997 Kyotoprotokollet fram för signering. I Kyotoprotokollet finns tre flexibla mekanismer; gemensamt genomförande, mekanismen för ren utveckling och handel med utsläppsrätter lade EU-parlamentet och rådet fram ett direktiv rörande ett system om handel med utsläppsrätter för växthusgaser inom EU. Detta direktiv implementerades i svensk lagstiftning. I den svenska lagstiftningen stadgades att de berörda anläggningarna var tvungna att ansöka om tillstånd för att få släppa ut koldioxid. Länsstyrelsen utsågs som myndighet att bedöma ansökningarna. Den granskande delen av examensarbetet har försökt utröna huruvida det förekommit skillnader i företagens ambitionsnivå i behandlingen av ansökan och om länsstyrelsernas bedömning av ansökan skiljer sig åt. Ansökan för 21 förbränningsanläggningar hos 21 energiföretag begärdes ut vid 14 länsstyrelser. Resultatet av granskningen är att det förekommer skillnader i företagens ambitionsnivå av både mätteknisk och administrativ karaktär. I vissa fall har företag valt att använda sig av höga övervakningsnivåer (låg mätosäkerhet) utan att myndigheter har krävt det och i andra fall har företag använt sig av låga övervakningsnivåer (hög mätosäkerhet). Beträffande bifogade relevanta delar från företagens ledningssystem fås samma resultat. Vissa företag har bifogat delar av ledningssystem utan att myndigheter krävt det, andra har bifogat det för att myndigheter krävt det och till sist finns det de som inte bifogat något alls. Länsstyrelsernas bedömning skiljer sig också åt. En länsstyrelse har aktivt arbetat för att höja övervakningsnivåerna hos företagen. Andra länsstyrelser har nöjt sig med en motivering varför inte en högsta övervakningsnivåer uppnås och slutligen finns de som nöjt sig med att övervakningsnivåer beskrivna i Naturvårdsverkets allmänna råd efterlevs. En del länsstyrelser har aktivt arbetat för att rutiner beträffande kvalitetssäkring om övervakning av utsläppt koldioxid ska bifogas ansökan eller finnas väl beskrivna i ansökan. Andra har nöjt sig med att det står i ansökan att kvalitetsrutiner för övervakning av utsläppt koldioxid ska införas i företaget. Om det till nästa handelsperiod ( ) krävs en ny ansökningsprocedur, vore det önskvärt att länsstyrelserna innan ansökningsförfarandet startar, samlas för att enas i sin bedömning. Nyckelord: Kyotoprotokollet, Handel med utsläppsrätter, Ansökan till utsläpp av koldioxid, Växthuseffekten

4 Abstract Emission Trading System - a study of the application procedure for permission to release CO 2 The purpose of this master thesis is to describe the background of the rules and regulations in terms of Emission Trading System. A study of the application procedure concerning the emissions of carbon dioxide in Sweden will take place. The Emission Trading System is a result of international conventions and protocols descending from the increasing greenhouse effect. The United Nations Framework Convention on Climate Change (UNFCCC) was accepted in As further step to limit the release of greenhouse gases, the Kyoto protocol was introduced in In the protocol there were three flexible mechanism described; joint implementation, clean development mechanism and emission trading, to be used as tools to limit the release of greenhouse gases. In 2003 an EU-directive was introduced, describing a system of emission trading within the union. This directive was implemented in Swedish legislation. In Sweden it was constituted that the affected facilities had to apply for permission to release CO 2 into the atmosphere. Swedish county administrative boards had to approve the application. The task of the study in this thesis is to make clear whether differences in the way the companies has treated this application have occurred and whether the county administrative boards have made different decisions due to different regional locations. The application for 21 combustion facilities treated by 14 county administrative boards was asked for. The result of the study is that there are differences in the level of ambition in the companies way of treating the application. There are both differences of technological and administrative character. In some cases the companies has chose to use the lowest degree of measurement uncertainty without authorities demanding so. The result is the same concerning administrative aspects. Some companies have attached part of their management systems without been asked to, some have when asked to, and some have not attached anything to the application. The judgements of the county administrative boards differ as well. One board has actively worked for lowering the measurement uncertainty within companies. Other boards have been satisfied to be told why the lowest degree of uncertainty not is used. Finally there are those who are satisfied when the measurement uncertainty follows the advise of the Swedish Environmental Protection Agency. Some boards have actively worked for that the securing of the quality system within companies should be attached to the application. Other boards have not had these high demands concerning quality systems. If a new application procedure is needed for the next period of commitment ( ), it would be eligible that the county administrative boards gather up and unite in forming their judgements. Keywords: Kyoto protocol, Emission trading, Application for releasing CO 2, Greenhouse gas effect

5 Innehållsförteckning: 1. Inledning Syfte Avgränsningar Ordlista Lagstiftande bakgrund Klimatkonventionen och Kyotoprotokollet Flexibla mekanismer i Kyotoprotokollet Gemensamt genomförande Mekanismen för ren utveckling Handel med utsläppsrätter Implementering av Kyotoprotokollet i svensk lagstiftning EU:s grönbok EU-direktiv angående handel med utsläppsrätter Sveriges lagar och förordningar angående handel med utsläppsrätter Naturvårdsverket föreskrifter Övervakningsmetoder och övervakningsnivåer Svenska myndigheter och utsläppshandel Svenskt utsläppsrättssystem SUS Metod Granskning av företagens ambitionsnivå i ansökan Länsstyrelsernas bedömning Avgränsningar Resultat Granskning av företagens ambitionsnivå Länsstyrelsernas bedömning Diskussion Verifiering av övervakningsnivåer Företagens ambitionsnivå Länsstyrelsens bedömning Kommentarer från berörda myndigheter och personer Slutsats Bilagor : 1. Annex 1-länder i UNFCCC 2. Annex B-länder i Kyotoprotokollet

6

7 1. Inledning Genom antropogena utsläpp av växthusgaser ser det ut som att mänskligheten är på väg att rubba den naturliga balansen av växthusgaser i atmosfären. Det innebär att vi får en ökad växthuseffekt och därmed en global uppvärmning (UNFCCC 1995a). För att stävja en ökande växthuseffekt har politiska styrmedel börjat ta form på såväl den internationella som den nationella arenan. Ett sådant styrmedel är Kyotoprotokollet som utarbetats tack vare ett flertal sammankomster mellan medlemsstater i FN. Kyotoprotokollet syftar till att minska det antropogena utsläppet av växthusgaser och i protokollet finns beskrivna flexibla mekanismer på hur minskningar kan gå till. En sådan mekanism är handel med utsläppsrätter vilken närmare kommer att beskrivas i detta arbete. Den Europeiska Unionen tog fasta på de flexibla mekanismerna i Kyotoprotokollet och EU-direktiv utfärdades om ett system med handel av utsläppsrätter inom unionen. Dessa direktiv implementerades sedan i nationell lagstiftning och Naturvårdsverket fick i uppgift att utfärda föreskrifter och allmänna råd i sammanhanget. 1.1 Syfte Syftet med detta examensarbete är att beskriva den lagstiftande bakgrunden till handeln med utsläppsrätter samt att granska hur det inledande förfarandet av handelssystemet har genomförts i Sverige. I studien kommer internationell-, EU-, och nationell lagstiftning rörande handel med utsläppsrätter att sammanfattas. Vidare kommer en granskande studie av ansökningshandlingar för utsläpp av koldioxid (CO 2 ) från 21 energiföretag att genomföras. Granskningen kommer att behandla företagens ambitionsnivå i tillståndsansökan till utsläpp av CO 2 som lagstiftas i Sverige och om länsstyrelsernas bedömning skiljer sig åt i behandlingen av respektive ansökan. Frågeställningen i arbetet är om företagens ambitionsnivå i behandling av ansökan och länsstyrelsernas bedömning av ansökan kommer att skilja sig åt i en jämförelse av de 21 anläggningarna? 1.2 Avgränsningar Arbetet avgränsar sig till att beskriva den nationella delen av utsläppshandel i Sverige. I granskningen av ansökningshandlingar för utsläpp av CO 2 kommer enbart förbränningsanläggningar ägda av energiföretag att granskas. De energiföretag som deltar i studien kommer att avidentifieras, detta på grund av två anledningar. För det första har inte kontakt tagits med företagets representanter i den aktuella frågan där de haft möjlighet att avböja att delta i studien. För det andra finns det inget egenintresse hos examensarbetaren att framhålla ett företag som ett bra och ambitiöst företag beträffande tillståndsförfarandet av koldioxid liksom att påtala ett annat som ett sämre exempel. Länsstyrelserna däremot kommer inte att avidentifieras då de är en offentlig myndighet och deras beslut är offentliga. 1

8 1.3 Ordlista AAU: Asigned Amount Unit, utsläppsrätter som tilldelats med hänvisning till den volym det aktuella landet skall minska sina utsläpp med och som är öppna för handel. Annex 1-länder: Länder upptagna i FN:s klimatkonvention som industrialiserade länder och förband sig att senast år 2000 stabilisera sina utsläpp till 1990 års nivåer. Annex B-länder: Länder listade i Kyotoprotokollet som har en kvantifierad utsläppsbegränsning eller utsläppsminskning att genomföra till perioden gentemot 1990 års nivåer. CER: Certified Emission Reduction, utsläppsminskningsenhet som härrör från projekt gjord i regi av mekanismen för ren utveckling och som är öppen för handel. COP: Conferens of Parties, de sammankomster som hölls länder emellan i enlighet med FN:s klimatkonvention och till sist ledde fram till Kyotoprotokollet. CO 2 : Koldioxid, vilket är en växthusgas. ERU: Emission Reduction Unit, utsläppsminskningsenhet som härrör från projekt gjord i regi av gemensamt genomförande och som är öppen för handel. Flexibla mekanismer: I Kyotoprotokollet finns tre flexibla mekanismer som syftar till att uppnå utsläppsminskningar av växthusgaser genom kostnadseffektiva lösningar. Dessa är gemensamt genomförande, mekanismen för ren utveckling och handel med utsläppsrätter. Gemensamt genomförande: Innebörden är att en part i Annex 1 har rätt att överlåta eller förvärva utsläppsminskningsenheter som härrör från projekt där minskningar av växthusgas gjorts i ett annat Annex 1-land, där denna part deltagit. Handel med utsläppsrätter: Handel med AAU:s, CER:s och ERU:s länder emellan. Kyotoprotokollet: Ett internationellt protokoll som härstammar från FN:s klimatkonvention som syftar till att ytterligare begränsa och minska växthusgasutsläpp. Mekanismen för ren utveckling: Innebörden är att en part i Annex 1 har rätt att överlåta eller förvärva utsläppsminskningsenheter som härrör från projekt där minskningar av växthusgas gjorts i ett annat land som inte är upptaget i Annex 1, där denna part deltagit. UNFCCC: United Nation Framework Convention on Climate Change, FN:s klimatkonvention som antogs 1992 och syftar till att begränsa och minska växthusgasutsläpp. Växthusgaser: Gasformiga föreningar i atmosfären som absorberar jordens långvågiga värmestrålning och på så sätt ökar temperaturen i atmosfären. De vanligaste växthusgaserna som släpps ut genom mänskliga aktivitet är koldioxid, metan, dikväveoxid, perflourkarboner, flourklorväten och svavelhexaflourid. 2

9 2. Lagstiftande bakgrund I arbetet kommer en litteraturstudie presenterats av EU-direktiv, nationella lagar och förordningar samt myndigheters föreskrifter. Det väsentligaste i varje lag, förordning eller föreskrift kommer att sammanfattas. Detta för att läsaren av arbetet ska få en förståelse för de bakomliggande faktorerna av utsläppshandel och som ligger till grund för länsstyrelsens bedömning av ansökningshandlingarna. 2.1 Klimatkonventionen och Kyotoprotokollet I samband med FN:s Riokonferens 1992, antogs ramkonventionen om klimatförändringar, the United Nations Framework Convention on Climate Change (UNFCCC). Detta var den första internationella åtgärden för att ta itu med den ökande växthuseffekten vilken kommer att påverka vårt klimat. Konventionen antogs i maj 1992 och trädde i kraft i mars Parterna som anslutit sig till konventionen förband sig att inrätta nationella program för att minska utsläppen av växthusgaser och att rapportera de totala utsläppen av växthusgaser till FN. De växthusgaser som ska rapporteras in till UNFCCC är CO 2 - koldioxid, CH 4 - metan, N 2 O - dikväveoxid, PFCs - perfluorkarboner, HFCs fluorkolväten och SF 6 - svavelhexafluorid. (MEMO/03/154, 2003) Länderna delades upp i industrialiserade länder och utvecklingsländer. De industrialiserade länderna benämndes Annex 1 länder. Det är 36 industrialiserade länder listade under Annex 1 i UNFCCC, se bilaga 1. De industrialiserade länderna förband sig att senast år 2000 stabilisera sina utsläpp till 1990 års nivåer (UNFCCC 1995b). Antalet länder som ratificerat konventionen fram till den 24 maj 2004 var 188 stycken plus EU som ratificerat som organisation (UNFCCC 1995c). Redan i början av 1994 då konventionen trädde ikraft insåg flertalet regeringar att de åtaganden som UNFCCC innebar inte skulle räcka för att stoppa ökningen av växthuseffekten. I mars 1995 träffades berörda parter i Berlin, Conference Of Parties 1 (COP1) och där bestämdes att nya samtal skulle inledas och att mer detaljerade åtagande för de industrialiserade länderna skulle beslutas. Efter två och ett halvt år av diskuterande lades Kyotoprotokollet fram i Kyoto, Japan, den 11 december 1997 (COP 3). Även om protokollet lades fram för signering i december 1997 var det ännu ej fullständigt. Riktlinjer för flera betydelsefulla delar i fördraget hade arbetats fram men fortfarande saknades detaljerade beskrivningar och regler för hur de skulle fungera i praktiken. Detta medförde att 84 länder signerade protokollet men avvaktade med att ratificera det innan reglerna utarbetats. Därför var nya diskussioner tvungna att genomföras och detta mynnade ut i COP 7 där detaljerade regler för hur Kyotoprotokollet skulle implementeras lades fram (UNFCCC 1995d). Resultatet blev att länderna listade i Annex 1 i UNFCC ska minska sina totala utsläpp av växthusgaser med minst 5 % fram till och med gentemot 1990 års nivåer. Dessa länder benämnes Annex B (se bilaga 2) i Kyotoprotokollet. Enbart länder anslutna till UNFCCC har blivit anslutna till Kyotoprotokollet och protokollet är först bindande då tillräckligt många parter har ratificerat det. Vitryssland och Turkiet är listade i Annex 1 men inte i Annex B. Detta beror på att de inte var parter av UNFCCC då Kyotoprotokollet uppfördes (UNFCCC 1995d). Reglerna för ikraftträdandet är att minst 55 parter till UNFCCC ratificerar protokollet och att de ratificerande parterna stod för minst 55 % av koldioxidutsläppen Anledningen till varför en femårsperiod mellan valdes är att det kan vara svårt att få tillförlitliga värden om 1990 års värde enbart jämförs med ett specifikt år. Istället valdes en femårsperiod då det genomsnittliga värdet av dessa fem år ska jämföras med 1990 års värde (MEMO/03/154, 2003). 3

10 Ryssland har nyligen ratificerat protokollet vilket gör att protokollet kommer att träda i laga kraft för sina 128 parter den 16 februari Av Annex B-länderna är det fem länder som ännu inte ratificerat avtalet. Det är Australien, Liechtenstein, Monaco, Kroatien och USA. (UNFCCC 1995e). I och med att USA indikerade under våren 2001 att de inte tänkte ratificera protokollet har Rysslands ratificering en mycket stor betydelse, då protokollet inte kunnat träda i laga kraft utan landets godkännande av fördraget (UNFCCC 1995f). 2.2 Flexibla mekanismer i Kyotoprotokollet I Kyotoprotokollet finns tre flexibla mekanismer. Dessa infördes med avsikt att minska kostnaden för att nå utsläppsmålen och genomföra utsläppsminskningar. De tre mekanismerna är; gemensamt genomförande, mekanismen för ren utveckling och handel med utsläppsrätter (UNFCCC 1995g) Gemensamt genomförande Enligt Kyotoprotokollets artikel 6.. har varje part i Annex I rätt att överlåta till eller förvärva från varje annan part i Annex I utsläppsminskningsenheter som härrör från projekt som syftar till att minska antropogena utsläpp från källor eller öka antropogena upptag i kolsänkor av växthusgaser från varje sektor av ekonomin.. (Kyotoprotokollet, 1997). Dessa utsläppsminskningsenheter går under namnet Emission Reduction Unit (ERU). Till exempel kan det handla om att byta ut ett koleldat kraftverk mot ett biobränsleeldat kraftvärmeverk. De flesta projekt i det gemensamma genomförandets regi förväntas äga rum i de Annex 1-länder vars ekonomier är under omställning (ex Baltländerna, Rumänien). Dock får inte tillgodoräkning av utsläppsminskningar ske vid installation av kärnkraftsverk (UNFCCC 1995h) Mekanismen för ren utveckling Enligt Kyotoprotokollets artikel 12..skall syftet med mekanismen för en ren utveckling vara att hjälpa de parter som inte är upptagna i Annex I att uppnå en hållbar utveckling och att bidra till att uppnå konventionens yttersta målsättning samt att hjälpa parterna i Annex I att fullgöra sina kvantifierade åtaganden om begränsning och minskning av utsläpp i enlighet med artikel 3. Vidare står det att parter som inte står upptagna i Annex I kan tillgodoräkna sig projektaktiviteter som resulterar i certifierade utsläppsminskningar, och parter upptagna i Annex I får utnyttja certifierade utsläppsminskningar som härrör från sådana projektaktiviteter som bidrag till att fullgöra en del av deras kvantifierade åtaganden om begränsning och minskning av utsläpp i enlighet med artikel 3.. (Kyotoprotokollet 1997). Utsläppsminskningsenheter härstammande från projekt av denna art kallas Certified Emission Reduction (CER). Till dags dato ( ) är två projekt registrerade. Ett pågår i Brasilien som syftar till att driva elgeneratorer genom uppsamling och förbränning av metangas från en avfallsdeponi. Överflödig metangas kommer att förbrännas. Projektet beräknas reducera växthusgasutsläppet med ton koldioxid per år. World Bank Netherlands Clean Development Facility är delaktig i projektet och kommer att köpa de certifierade reducerade utsläppen å nederländska statens vägnar. Det andra projektet syftar till att bygga ut vattenkraft i Honduras vilket ska bidra till att minska oljeimporten och på så sätt reducera koldioxidutsläpp som annars uppstått. Projektet beräknas reducera utsläppen med ton koldioxid per år. Den finska staten är delaktig i detta projekt och kommer att köpa de certifierade reducerade utsläppen (UNFCCC 1995i). 4

11 2.2.3 Handel med utsläppsrätter I artikel 17 i Kyotoprotokollet går att läsa Partskonferensen skall fastställa erforderliga principer, former, regler och riktlinjer, särskilt för verifiering, rapportering och redovisningsskyldighet avseende handeln med utsläppsrätter. Parter upptagna i Annex B får delta i handeln med utsläppsrätter för att fullgöra sina åtaganden enligt artikel 3. (Kyotoprotokollet 1997). Sådan handel skall vara supplementär till de nationella åtgärderna för att fullgöra de kvantifierade åtaganden om begränsning och minskning av utsläpp som gjorts med stöd av den artikeln. (Kyotoprotokollet). Utsläppsrätter som tilldelats med hänvisning till den volym det aktuella landet skall minska sina utsläpp med benämns Assigned Amount Units (AAU). Handeln med utsläppsrätter gör det möjligt för ett land att förvärva och saluföra utsläppsenheter från ett land till ett annat. AAU:s, ERU:s och CER:s får det handlas fritt med. Däremot är det enbart AAU:s som fritt får överföras till nästa åtagandeperiod. ERU:s och CER:s får enbart överföras av en volym motsvarande 2.5 % av de initialt tilldelade AAU:s (Prop.2001/02:55). Länder listade i Annex 1 och som har ett utsläppsmål i Annex B får delta i handeln. För att motverka överförsäljning av utsläppsrätter måste varje land hålla minst 90 % utsläppsrätter av det tilldelade utsläppsmålet inom landet (UNFCCC 1995j) 2.3 Implementering av Kyotoprotokollet i svensk lagstiftning Enligt artikel 3 och 4 i Kyotoprotokollet är det tillåtet att kollektivt nå utsläppsminskningen. Sverige fick som enskilt land en minskning av utsläppen i koldioxidekvivalenter 8 %. Även EU som organisation fick direktiv om en minskning på 8 % (Kyotoprotokollet 1997). Då EU via EU-parlamentets beslut antog målet om en åtta procentig minskning delades individuella minskningsmål ut till varje enskilt land. Sveriges nya mål blev då istället en tillåtelse att öka utsläppen av växthusgaser med fyra procent fram till perioden gentemot 1990 års nivåer (EEA 2002). Enligt artikel 4 punkt 5 i Kyotoprotokollet är varje land ansvarigt för att det kollektivt tilldelade målet uppnås om organisationens utsläppsmål överskrids. Det innebär att även om EU som organisation skulle överskrida sitt utsläppsmål på en minskning av åtta procent är Sverige fortfarande enligt Kyotoprotokollet enbart bundet till att ej överskrida en ökning av utsläpp på fyra procent (Kyotoprotokollet 1997). I en proposition till riksdagen 2001 lade regeringen fram ett förslag på en nationell utsläppsminskning på fyra procent, kolsänkor och flexibla mekanismer borträknat (Prop.2001/02:55). I miljö- och jordbruksutskottets betänkande biföll man den delen av propositionen som föreslog att Sveriges klimatstrategi skulle vara en minskning på fyra procent (2001/02:MJU). Riksdagen beslutade sedan att bifalla utskottets betänkande ( 2001/02:163). Den nationella klimatstrategin är framför allt ett riktmärke att sträva emot och inga rättsliga åtgärder kommer att vidtagas i fall det nationella målet överskrids. Det är fortfarande en ökning på 4 % enligt Kyotoprotokollet som är Sveriges rättsliga åtagande (Hägg 2005). 2.4 EU:s grönbok EU-kommissionens grönbok om handel med utsläppsrätter för växthusgaser hade för avsikt att starta en diskussion om ett internt system för handel med utsläppsrätter inom unionen. I grönboken förespråkar kommissionen en väl fungerande inre marknad med en sammanhängande och samordnande ram för handel med utsläppsrätter istället för en uppsättning nationella system som riskerar spreta åt olika håll. I ett uniformt system inom unionen kommer priset på utsläppsrätterna att var detsamma oavsett var de köps och säljs inom systemet. I ett nationellt system utan sammanhängande ram riskerar priserna att differentiera 5

12 inom olika länder och handel med utsläppsrätter dem emellan kommer att försvåras. Kommissionen framhåller vinsten med de kostnadseffektiva lösningar som handel med utsläppsrätter för med sig då sänkningen av växthusgaser framförallt kommer att ske där den ekonomiska bördan i detta fall är som minst. Då EU ska minska utsläppen av växthusgaser med åtta procent enligt Kyotoprotokollet ser kommissionen handel med utsläppsrätter tillsammans med andra viktiga politiska strategier och åtgärder det som en viktig del i fullföljandet av åtagandet. För att ett system med utsläppsrätter skall kunna fungera verkningsfullt och tillfredställande behövs bestämmelser för överensstämmelse och en strikt kontroll. Regler för övervakning, rapportering och kontroll behöver harmoniseras för att systemet skall fungera effektivt (KOM 2000:87). 2.5 EU-direktiv angående handel med utsläppsrätter Den 13 oktober 2003 lades Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/87/EG om ett system för handel med utsläppsrätter för växthusgaser inom gemenskapen fram. Detta innebar en ändring av rådets tidigare direktiv 96/61/EG. Den 27 oktober 2004 lades direktivet 2004/101/EG, tillägg till direktiv 2003/87/EG om ett system för handel med utsläppsrätter för växthusgaser inom gemenskapen fram, i överensstämmelse med Kyotoprotokollets projektbaserade mekanismer. Under denna rubrik kommer de direktiven 2003/87/EG och 2004/101/EG att sammanfattas. Implementeringen av direktiv 2004/101/EG kommer att ske direkt i texten då det ter sig onödigt och svårläst att först sammanfatta direktivet 2003/87/EG7 för att sedan sammanfatta 2004/101/EG med ändringar hänvisade till artiklar från förgående direktiv. I artikel 1 beskrivs att syftet med direktivet är att införa ett system för handel med utsläppsrätter för växthusgaser inom gemenskapen vilket syftar till att på ett kostnadseffektivt och ekonomiskt effektivt sätt minska utsläppen av växthusgaser. Artikel 4 stadgar att medlemsstaterna skall från och med den 1 januari 2005 se till att inga anläggningar som anges i bilaga 1 får släppa ut växthusgasen koldioxid utan att tillstånd har utfärdats från behörig myndighet. Artikel 5 reglerar vad ansökan för ett sådant tillstånd ska innehålla, bl.a. information om anläggningen, använda råvaror, anläggningens utsläppskällor och planerade åtgärder för att övervaka och rapportera utsläpp i överensstämmelse med riktlinjer som antagits i enlighet med artikel 14. I Artikel 6 föreskrivs när den berörda myndigheten ska utfärda tillstånd. Det ska ske när myndigheten finner verksamhetsutövaren i stånd att övervaka och rapportera utsläppen. Det är även beskrivet vad tillståndet skall formellt innehålla, bl.a. en redogörelse för anläggningens verksamheter och utsläpp, övervakningskrav, rapporteringskrav och skyldighet att överlämna utsläppsrätter motsvarande de sammanlagda utsläppen från anläggningen under varje kalenderår, efter kontroll i enlighet med artikel 15, inom fyra månader efter det ifrågavarande kalenderårets slut. Enligt artikel 9 ska varje nation upprätta en nationell fördelningsplan för fördelning av det sammanlagda antalet utsläppsrätter för den avsedda perioden. Perioden som avses definieras i artikel 11.1 och Fördelningsplanen skall utgå från objektiva och öppna kriterier, flera av dem angivna i bilaga III och hänsyn ska tas till allmänhetens synpunkter. De nationella fördelningsplanerna ska granskas av den kommitté som avses i artikel och anmälas till EU-kommissionen. Kommissionen har rätt att avslå en fördelningsplan då den är oförenlig med de kriterier som anges i bilaga III eller med artikel 10. 6

13 I artikel 10 föreskrivs att för den treårsperiod som börjar den 1 januari 2005 skall medlemsstaterna fördela minst 95 % av utsläppsrätterna gratis. För den femårsperiod som börjar den 1 januari 2008 skall medlemsstaterna fördela minst 90 % av utsläppsrätterna gratis. För den treårsperiod som börjar den 1 januari 2005 skall enligt artikel 11.1 varje medlemsstat bestämma det sammanlagda antal utsläppsrätter som den kommer att fördela för perioden och fördelningen av utsläppsrätterna till verksamhetsutövare för varje anläggning. Enligt artikel 11.2 skall varje medlemsstat besluta för den femårsperiod som börjar den 1 januari 2008 och för varje påföljande femårsperiod om det sammanlagda antal utsläppsrätter som medlemsstaten kommer att fördela för perioden. Medlemsstaten ska också inleda processen för fördelning av utsläppsrätterna till verksamhetsutövare för varje anläggning. Artikel 11.3 stadgar att beslut som fattas i enlighet med artikel 11.1 eller 11.2 ska vara förenliga med kraven i fördraget, särskilt artiklarna 87 och 88 i detta. Den myndighet som är behörig ska senast den 28 februari varje år utfärda ett proportionellt antal av det sammanlagda antalet utsläppsrätter, enligt artikel Direktiv 2004/101/EG har ett tillägg till artikel 11 i 2003/87/EG7 som benämns artikel 11a och 11b. Enligt artikel 11 a får medlemsstaterna inom varje period som avses i artikel 11.2, antaget att det inte bryter mot artikel 11.3, tillåta verksamhetsutövare att använda CER:s och ERU:s i gemenskapens handel med utsläppsrätter. Varje verksamhetsutövare får använda sig av CER:s och ERU:s upp till en viss procentandel som skall fastställas av varje medlemsstat i den nationella fördelningsplanen. Detta sker genom att medlemsstaten utfärdar och omedelbart överlämnar en utsläppsrätt i utbyte för varje CER eller ERU som den berörda verksamhetsutövaren förfogar över. Om inte annat anges i artikel 11.3 får medlemsstaterna under den period som avses i artikel 11.1 tillåta verksamhetsutövare att använda CER:s. Dock får inte ERU:s och CER:s användas i gemenskapssystemet, under treårsperioden i 11.1 och första femårsperioden i 11.2, som genereras från kärnkraftsanläggningar. ERU:s och CER:s som genereras från markanvändning, förändrad markanvändning och skogsbruk får inte användas överhuvudtaget. I artikel 11b föreskrivs kriterier för projektverksamhet som genererar ERU:s och CER:s närmare. Artikel 12 stadgar att utsläppsrätter får överlåtas mellan personer inom gemenskapen och att utsläppsrätter utfärdade av en annan medlemsstat ska godkännas i det egna landet. Medlemsstaterna ska se till att verksamhetsutövare senast den 30 april varje år överlämnar det antal utsläppsrätter som motsvar de sammanlagda utsläppen från anläggningen från förgående kalenderår. Efter att utsläppsrätterna överlämnats ska de annulleras. Enligt artikel 13 är utsläppsrätterna enbart giltiga för den åtagandeperiod de utfärdats för. Utsläppsrätter får inte överföras från en åtagandeperiod till nästa åtagandeperiod. Utsläppsrätter som är över från den första treårsperioden ska annulleras inför den kommande femårsperioden. Enligt artikel 14 ska kommissionen anta riktlinjer för övervakning och rapportering av utsläpp från berörda verksamheter senast den 30 september Riktlinjerna ska grundas på de principer för övervakning och rapportering som anges i bilaga IV. Medlemstaterna ska se till att utsläppen övervakas i enlighet med riktlinjerna och verksamhetsutövare ska rapportera utsläppen från anläggningen varje kalenderår till behöriga myndigheter. Enligt artikel 15 ska medlemsstaterna se till att de rapporter som lämnas in kontrolleras enligt kriterierna i bilaga V och att behörig myndighet underrättas om detta. Om verksamhetsutövarens rapport inte 7

14 godkänns av kontrollören får inte den berörda verksamhetsutövaren överlåta fler utsläppsrätter förrän rapporten godkänns. Varje medlemsstat ska enligt artikel 16 fastställa regler om påföljder för överträdelser av de nationella bestämmelser som antagits i enlighet med detta direktiv och vidta åtgärder som krävs för att reglerna tillämpas. Medlemsstaterna ska också se till att namnen på de verksamhetsutövare som bryter mot kraven på överlämnande av tillräckligt många utsläppsrätter offentliggörs. Den verksamhetsutövare som inte senast den 30 april varje år överlämnar tillräckligt många utsläppsrätter för att täcka utsläppen under förgående året åläggs att betala en avgift för de överskridande utsläppen. Avgiften ska vara 100 Euro för varje ton koldioxidekvivalenter som verksamhetsutövaren inte har täckning för. Betalning av avgiften befriar inte verksamhetsutövaren från att överlämna korrekt antal utsläppsrätter utan de som saknas ska överlämnas följande kalenderår. Under den första treårsperioden med start 1 januari 2005 ska en lägre avgift på 40 Euro för varje ton koldioxidekvivalenter utsläpp som verksamhetsutövaren inte har utsläppsrätter för tillämpas. I artikel 17 stadgas vilken information angående utsläppsrätter som ska vara tillgänglig för allmänheten. Beslut om fördelning av utsläppsrätter, information om projektverksamhet i vilken en medlemsstat eller företag deltar och de utsläppsrapporter som krävs enligt artikel 14 ska vara offentliga. Enligt artikel 18 ska medlemsstaterna utse en eller flera behöriga myndigheter för att genomföra bestämmelserna i detta direktiv. Ett register ska upprättas och föras i syfte att se till att utfärdande, innehav, överlåtelse och annullering av utsläppsrätter redovisas korrekt enligt artikel 19. Registret ska vara öppet för allmänheten. Från och med 2008 får medlemsstaterna tillämpa handel med utsläppsrätter i enlighet med detta direktiv för verksamheter, anläggningar och växthusgaser som inte anges i bilaga I enligt artikel 24. Enligt artikel 31 ska medlemsstaterna sätta i kraft de bestämmelser enligt detta direktiv i lagar och andra författningar senast den 31 december 2003 (2003/87/EG och 2004/101/EG). 2.6 Sveriges lagar och förordningar angående handel med utsläppsrätter Under denna rubrik sammanfattas lagen om utsläpp av koldioxid 2004:656 och förordningen 2004:657 om utsläpp av koldioxid. Lagen om utsläpp av koldioxid är utfärdad den 23 juni I första kapitlet stadgas att lagen föreskriver bestämmelser om tillstånd till utsläpp av koldioxid och om tilldelning av utsläppsrätter för tidsperioden Här definieras även väsentliga begrepp. Med anläggning menas en verksamhet som ger upphov till utsläpp av koldioxid som kräver tillstånd enligt denna lag. Handelsdirektivet syftar till Europaparlamentet och rådets direktiv 2003/87/EG om ett system för handel med utsläppsrätter för växthusgaser och om ändring av rådets direktiv 96/61/EG. Utsläpp av koldioxid innebär frigörande av koldioxid från källor belägna inom en anläggning. En verksamhetsutövare är varje fysisk eller juridisk person som driver eller innehar en verksamhet eller anläggning eller som på annat sätt har rätt att fatta avgörande ekonomiska beslut om verksamheten eller anläggningens tekniska drift. I andra kapitlet föreskrivs hur tillstånd till utsläpp av koldioxid ska utformas. Efter utgången av år 2004 får utsläpp av koldioxid inte ske utan tillstånd enligt denna lag om utsläpp sker ifrån: 8

15 Förbränningsanläggning med en installerad tillförd effekt på mer än 20 MW eller anläggning som är ansluten till ett fjärrvärmenät med en total installerad tillförd effekt över 20 megawatt Mineraloljeraffinaderi Koksverk Anläggning för produktion eller bearbetning av järnmetaller Anläggning för produktion av cementklinker eller kalk i roterugn, produktion av glas samt tillverkning av keramiska produkter genom bränning Anläggning för tillverkning av papper papp eller pappersmassa. De förbränningsanläggningar som används för forskning eller utveckling samt provning av nya produkter eller processer är undantagna från denna lag. Även anläggningar som hanterar farligt avfall och hushållsavfall som huvudsaklig verksamhet är undantagna. Ansökan om tillstånd till utsläpp ska prövas av den tillståndsmyndighet som regeringen bestämmer. Tillstånd ska lämnas om det för anläggning finns erforderliga tillstånd enligt gällande miljölagstiftning och att verksamhetsutövaren bedöms kunna övervaka och rapportera verksamhetens utsläpp av koldioxid på ett tillförlitligt sätt. Tillståndet till utsläpp av koldioxid ska förenas med villkor om att utsläppen ska övervakas genom beräkning eller mätning. Även villkor om rapportering ska förenas med tillståndet. Rapporteringen ska innehålla: En beskrivning av de mät eller beräkningsmetoder som används, inklusive uppgift om de sammanlagda utsläppen samt beräkningen eller mätningens säkerhet Uppgifter om kvalitetssäkring och kvalitetskontroll Tillståndet ska även förenas med villkor om att verksamhetsutövaren ska överlämna korrekt antal utsläppsrätter för motsvarande mängd utsläppt koldioxid vilka sedan ska annulleras i enlighet med handelsdirektivet. Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om övervakning och rapportering. Det är verksamhetsutövarens skyldighet att rapportera till tillståndsmyndigheten varje förändring av en anläggning eller byte av verksamhetsutövare som kan påverka utsläppen av koldioxid. Tillståndsmyndigheten ska pröva om förändringarna eller byte av verksamhetsutövare gör det nödvändigt att ändra tillståndet med nya villkor för övervakning och rapportering. Ett tillstånd får återkallas av tillståndsmyndigheten om: Ett villkor som tillståndet är förenat med inte följs och avvikelsen är av allvarlig art. Erforderliga tillstånd enligt gällande miljölagstiftning saknas. En ny verksamhetsutövare inte uppfyller kraven om att övervaka och rapportera utsläpp av koldioxid på ett tillförlitligt sätt. Kapitel tre behandlar tilldelning av utsläppsrätter. Utsläpp av koldioxid som sker med tillstånd av denna lag ska täckas av utsläppsrätter beskrivna i detta kapitel. En verksamhetsutövare som har tillstånd enligt kapitel två ska efter ansökan tilldelas utsläppsrätter för aktuell anläggning eller anläggningar utan betalning. Om verksamhetsutövaren har mer än en anläggning ska utsläppsrätter tilldelas för var och en av anläggningarna. Varje utsläppsrätt ger rätt att släppa ut ett ton koldioxid under en fastställd period. Tilldelning av utsläppsrätterna ska ske enligt en nationell fördelningsplan som avses i artikel 9 i handelsdirektivet. I kapitel fyra föreskrivs hur tillsynen ska ske. Den myndighet som regeringen bestämmer ska sköta tillsynen och se till att lagen och föreskrifter med stöd av lagen efterlevs. 9

16 Tillsynsmyndigheten ska på begäran få tillträde till de anläggningar och tillhörande områden, bostäder borträknat, som avses i denna lag i den utsträckning det behövs för tillsynen. Kapitel fem reglerar straffbestämmelser vid brott mot denna lag. Den som uppsåtligen: Driver verksamhet som medför utsläpp av koldioxid utan att inneha tillstånd enligt denna lag Lämnar oriktiga eller vilseledande uppgifter om övervakning och rapportering i en ansökan om tillstånd enligt kapitel två Underlåter att göra anmälan vid förändring eller byte av verksamhetsutövare Lämnar oriktiga eller uppenbart vilseledande uppgifter i en ansökan om tilldelning av utsläppsrätter enligt tredje kapitlet och därigenom tillskansa sig ett förstort antal utsläppsrätter ska dömas till böter eller fängelse i högst sex månader. I ringa fall döms inte till ansvar. Det döms ej heller till straff enligt denna lag om gärningen är belagd med straff enligt brottsbalken. I kapitel sex stadgas om överklagande. Den som vill överklaga beslut om tillstånd av tillståndsmyndigheten enligt kapitel två får överklaga hos miljödomstolen. Beslut om tilldelning av utsläppsrätter enligt kapitel tre eller föreläggande enligt kapitel fyra överklagas hos allmän förvaltningsdomstol (SFS 2004:656). Förordning om utsläpp av koldioxid är utfärdad den 23 juni 2004 och den innehåller bestämmelser om tillämpning av lagen (2004:656) om utsläpp av koldioxid för tidsperioden I 2 stadgas att Länsstyrelsen är tillståndsmyndighet enligt kapitel två i lagen (2004:656) om utsläpp av koldioxid. Länsstyrelsen är också tillsynsmyndighet enligt kapitel fyra samma lag. Naturvårdsverket är den myndighet som planerar, utreder och prövar frågan om tilldelning av utsläppsrätter enligt tredje kapitlet lag (2004:656) om utsläpp av koldioxid. Naturvårdsverket har också det övergripande tillsynsansvaret enligt fjärde kapitlet samma lag. I förordningen tillkommer några definitioner av begrepp. I övrigt har samma begrepp som används i förordningen samma betydelse som i lag (2004:656). Med anläggning inom el- och fjärrvärmesektorn avses en anläggning vars huvudsakliga syfte är att producera el eller fjärrvärme. Förbränningsanläggningar inom industri, jord-, skogs- eller vattenbruk tillhör inte el och fjärrvärmesektorn oavsett verksamhetsutövare. Befintlig anläggning avser anläggning som tagits i drift före den tidpunkt då den nationella fördelningsplan som avses i kapitel tre lag (2004:656) lämnades till Europeiska gemenskapernas kommission. Med exceptionell händelse avses en händelse av teknisk art som inneburit en tillfällig förändring av anläggningens drift. Det kan vara driftstopp, kraftiga driftstörningar till följd av haveri, större ombyggnad eller annan liknande händelse av allvarlig art och vars inverkan på utsläppet inneburit en utsläppsminskning som motsvarar minst tio procent av utsläppet. Utsläppsminskningen ska beräknas på ett genomsnitt av de övriga årens utsläpp under fördelningsperioden. Ny deltagare avser en ny anläggning som inte var i drift då den nationella fördelningsplanen överlämnades. Det kan också vara en förändring av en befintlig anläggning genom en ändring av dess art eller funktion eller dess utvidgning som inte var tagen i drift då den nationella fördelningsplanen överlämnades. Med råvarurelaterade utsläpp avses där koldioxid bildas från fossilt kol som är bundet till den råvara som skall förädlas. Bränslerelaterade utsläpp avser alla utsläpp av koldioxid med fossilt ursprung som inte utgör råvarurelaterade utsläpp. Tillståndspliktens omfattning för utsläpp av koldioxid definieras tydligare i förordningen. I detta arbete är enbart tillståndspliktens omfattning för förbränningsanläggningar av intresse 10

17 varför enbart den sammanfattas. Med förbränningsanläggning avses en gasturbin eller en stationär förbränningsmotor eller en sådan anläggning inom el- och fjärrvärmesektorn eller inom övrig näringsverksamhet i vilken förbränning sker. Detta oavsett vilket bränsle som används för produktion av el, varmvatten, hetvatten, ånga eller hetolja. Anläggningar där den genererade värmen används direkt i tillverkningsprocessen, till exempel vissa ugnar, torkning och smältning räknas inte in i kategorin förbränningsanläggning. Även anläggningar vars huvudsakliga syfte är att förbränna farligt avfall eller hushållsavfall räknas inte heller till kategorin förbränningsanläggning. I ansökan för tilldelning av utsläppsrätter skall för befintlig anläggning som tagits i drift tidigare än januari 2002 innehålla uppgifter om b. la. årlig produktionsvolym åren och prognostiserad produktionsvolym åren , samt en beskrivning av exceptionella händelser åren För ny deltagare och befintliga anläggningar som tagits i drift, ändrats eller utvidgats efter den 1 januari 2002 skall ansökan innehålla b. la. uppgifter om datum för driftstart eller planerad driftstart samt prognostiserad produktionsvolym inklusive relaterade utsläpp av koldioxid för åren Ett särskilt råd inom Naturvårdsverket skall granska och bereda ärendena samt lämna förslag till beslut om tilldelning för varje anläggningen till Naturvårdsverket. Beslut om tilldelning av utsläppsrätter skall grundas på de beräknade genomsnittliga utsläppen av koldioxid per år under perioden Då en exceptionell händelse inträffat bortses detta år från beräkningen av utsläppet. För anläggningar som just tagits i drift ska utsläppsrätter tilldelas efter prognostiserat utsläpp. Den mängd utsläppsrätter som beräknas för anläggningen tilldelas verksamhetsutövaren för vart och ett av åren 2005, 2006 och För bränslerelaterade utsläpp från förbränningsanläggningar inom el- och fjärrvärmesektorn skall tilldelningen utgöra 80 procent av den beräknade totala tilldelningen. För nya deltagare som vid tidpunkten för inlämnandet av den svenska nationella fördelningsplanen inte fått erforderliga tillstånd enligt miljöbalken att bedriva sin verksamhet gäller speciella regler som inte sammanfattas här. Naturvårdsverket får meddela närmare föreskrifter om uppgifter som skall lämnas i en ansökan om tillstånd för utsläpp av koldioxid. Det kan vara anläggnings- och organisationsbeskrivning, emissionsfaktorer, mätprinciper och aktivitetsdata m.m. (SFS 2004:657). 2.7 Naturvårdsverket föreskrifter Under denna rubrik sammanfattas Naturvårdsverkets föreskrifter om tillstånd till utsläpp av koldioxid, tilldelning av utsläppsrätter samt övervakning och rapportering av koldioxidutsläpp NFS 2004:9. Föreskrifterna i NFS 2004:9 beslutades den 8 juli Föreskrifterna gäller de anläggningar som omfattas av lagen 2004:656 om utsläpp av koldioxid. I föreskrifterna finns bestämmelser om innehåll och utformning av ansökan för tillstånd till utsläpp av koldioxid och av ansökan om tilldelning av utsläppsrätter. Det finns också bestämmelser om handläggning av ansökningar om tillstånd till utsläpp av koldioxid samt om övervakning och rapportering av utsläpp av koldioxid. Även bestämmelser för arkivering av vissa uppgifter ges. I föreskrifterna tillkommer flera nya definitioner av begrepp. Här sammanfattas de viktigaste. I övrigt har samma begrepp som används i lagen (2004:656) och förordningen (2004:657) samma betydelse som tidigare. 11

18 Aktivitetsdata: Mängd bränsle/material som förs in till eller ut från anläggningen eller förändrad lagrad mängd bränsle/material. Biobränsle: Biomassa som bränns i energisyfte. Biomassa: Icke-fossilt biologiskt nedbrytbart organiskt material som härrör från växter, djur och mikroorganismer. Effektivt värmevärde: Faktor som anger energiinnehållet hos ett bränsle eller material i förhållande till dess vikt eller volym. Emissionsfaktor: Faktor som anger förhållandet mellan utsläppt mängd koldioxid och bränslets eller materialets energiinnehåll. Källa: En separat identifierbar punkt eller process i en anläggning från vilken koldioxid släpps ut. Oxidationsfaktor: Ett värde som anger hur stor andel av kolinnehållet i ett bränsle eller material som oxideras vid förbränning. Övervakning genom beräkning: Fastställande av koldioxidutsläpp i enlighet med bestämmelserna i bilaga 2 11 genom multiplikation av värden för aktivitetsdata, emissionsfaktor och i förekommande fall effektivt värmevärde och oxidationsfaktor. Övervakningsmetod: Tillvägagångssätt för att fastställa utsläpp, inklusive val mellan beräkning och kontinuerlig mätning samt val av övervakningsnivå. Övervakningsnivå: En särskild metod för att fastställa aktivitetsdata, missionsfaktorer och oxidationsfaktor. Tillstånd till utsläpp av koldioxid Enligt förordningen (2004:657) framgår att ansökan om tillstånd till utsläpp av koldioxid ska prövas av länsstyrelsen. Ansökan ska göras på särskilt formulär som tillhandahålls av Naturvårdsverket. Ansökan ska sammanfattningsvis innehålla: - Namn på anläggningen och verksamhetsutövare. - En beskrivning av det organisatoriska ansvaret för övervakning och rapportering inom anläggningen. - En förteckning över de bränslen- och material flöden som skall övervakas för varje verksamhet inom anläggningen. - Övervakningsmetod och övervakningsnivåer som avses tillämpas för varje källa, bränsle och material. - Övervakningsnivåer som avses tillämpas för bestämning av aktivitetsdata, emissionsfaktorer och oxidations - Typ, specifikation och exakt placering av den mätutrustning som avses användas för mätning av aktivitetsdata, emissionsfaktorer, oxidationsfaktorer och omvandlingsfaktorer. - En beskrivning av system för kvalitetssäkring och kvalitetskontroll av hantering av data. 12

19 - De verksamheter på anläggningen som är registrerade enligt EMAS eller annat jämförbart ledningssystem Tillstånd till utsläpp av koldioxid lämnas om det för anläggningen finns erforderliga tillstånd enligt miljöbalken eller äldre miljölagstiftning samt om verksamhetsutövaren bedöms kunna övervaka och rapportera verksamhetens utsläpp av koldioxid på ett tillförlitligt sätt. Tillståndet skall förenas med villkor att utsläppen skall övervakas genom beräkning eller mätning. Tillståndet skall också förenas med villkor om skyldighet att överlämna utsläppsrätter motsvarande gjorda utsläpp för annullering i enlighet med bestämmelser i handelsdirektivet. UTilldelning av utsläppsrätter För befintliga anläggningar som tagits i drift tidigare än den 1 januari 2002 skall ansökan utöver vad som anges i 19 1 stycket förordningen (2004:657) innehålla: Årliga utsläpp av fossil koldioxid totalt och per bränsle för den fördelningsgrundande perioden Årlig förbrukning av fossila bränslen och råvaror som ger upphov till utsläpp av fossil koldioxid under den fördelningsgrundande perioden. Effektivt värmevärde för respektive bränsle som angivits ovan. Emissionsfaktorer för respektive fossilt bränsle och råvara som angivits ovan. För befintliga anläggningar som utvidgats eller ändrats samt nya deltagare ska prognostiserade uppgifter anges. UÖvervakning av utsläpp Alla utsläpp av koldioxid skall övervakas. Övervakningen ska ske genom beräkning eller genom kontinuerlig mätning i rökgaskanal. Övervakning genom kontinuerlig mätning får endast ske om mätosäkerheten är mindre än vad mätosäkerheten är vid beräkning. Övervakning genom beräkning kan antingen ske via att förbrukat bränsle mäts i anslutning till förbränningen eller genom att förbrukat bränsle mäts via massbalansmetod. Övervakningen skall ske för källan enligt de högsta övervakningsnivåer som är tekniskt genomförbara och inte leder till orimligt höga kostnader. För sådana källor där utsläppet är mindre än 2500 ton eller motsvarar mindre än 5 % av det totala utsläppet får övervakning ske enligt lägre övervakningsnivåer än högsta nivåer. För sådana källor där utsläppet är mindre än 500 ton eller motsvarar mindre än 1 % av det totala utsläppet krävs inga övervakningsnivåer alls. För rena biobränslen får lägre övervakningsnivåer än de högsta tillämpas. Ett effektivt system för hantering av data för övervakning och rapportering av utsläpp skall införas innan övervakning startar enligt lagen (2004:656) om utsläpp av koldioxid. En utsläppsrapport skall varje kalenderår upprättas. Rapporten skall godkännas av kontrollör ackrediterad enligt lagen (1992:1119) om teknisk kontroll och lämnas till Naturvårdsverket och länsstyrelse senast den 31 mars året efter det år som rapporteringen avser. Innehållet i rapporten ska bestå av en tabelldel och en textdel. Verksamhetsutövaren skall dokumentera uppgifter om övervakningen av anläggningens utsläpp från alla källor. Dessa uppgifter skall arkiveras i minst tio år efter det aktuella verksamhetsåret. De dokumenterade och arkiverade uppgifterna skall vara tillräckliga för att möjliggöra kontroll av den årliga utsläppsrapporten (NFS 2004:9). 13

20 2.8 Övervakningsmetoder och övervakningsnivåer För att räkna ut det totala koldioxidutsläppet för ett bränsle ska någon av följande formler användas: Koldioxidutsläpp [ton COB 2 B]= (1) Förbrukat bränsle [ton bränsle]*bränslets effektiva värmevärde [TJ/ton bränsle]*emissionsfaktor [ton CO2/TJ]*oxidationsfaktor Koldioxidutsläpp [ton COB 2 B]= (2) Förbrukat bränsle [m3 bränsle]*bränslets effektiva värmevärde [TJ/m3 bränsle]*emissionsfaktor [ton COB 2 B/TJ]*oxidationsfaktor Om beräkning med emissionsfaktorn uttryckt som kolinnehåll per massa [ CO2/ton] ger en permanent mindre sammanlagd osäkerhet än användning av emissionsfaktor uttryckt som kolinnehåll per energimängd [ton CO2/ton bränsle] får följande formel användas: Koldioxidutsläpp [ton COB 2 B]= (3) Förbrukat bränsle [ton bränsle]*emissionsfaktor [ton COB 2 B/ton bränsle]*oxidationsfaktor Om förutsättningarna för att använda både formel (2) och (3) är uppfyllda kan utsläppet för ett bränsle beräknas genom följande formel: Koldioxidutsläpp [ton COB 2 B]= (4) 3 Förbrukat bränsle [mp Pbränsle]*emissionsfaktor [ton COB 2 B/m3 bränsle]*oxidationsfaktor Om förutsättningar är uppfyllda för att använda respektive formel kan utsläppen bestämmas genom en kombination av formlerna (1)-(4). UAktivitetsdata För att kunna bestämma det totala utsläppet av koldioxid från en källa behövs det data på förbrukningen av bränsle. Övervakningen av förbrukat bränsle kan ske genom två olika metoder. I den första metoden sker övervakningen genom att det förbrukade bränslet mäts i anslutning till förbränning utan mellanlagring mellan mätning och förbränning. Vid detta förfarande skall mätningen av aktivitetsdata (förbrukat bränsle) ha följande största tillåtna mätosäkerhet: Övervakningsnivå 1: +/- 7,5 % Övervakningsnivå 2a: +/- 5,0 % Övervakningsnivå 3a: +/- 2,5 % Övervakningsnivå 4a: +/- 1,5 % Den andra metoden är att beräkna förbrukat bränsle enligt en massbalanseringsprincip: Bränsle C= Bränsle P + (Bränsle S Bränsle E) Bränsle O där: 14