Mission tillsammans. 125 år i världen. Sektion 2 av Sändaren

Transkript

1 Mission tillsammans 125 år i världen Sektion 2 av Sändaren

2 Förbund blir kyrka, men missionen består! Svenska Missionsförbundet blev 125 år. Nu är det Svenska Missionskyrkan som gäller! Vi har gått från förbund till kyrka i vårt namn, men missionen består! Vad innebär det? Är mission för oss idag detsamma som för 125 år sedan? När vi talar om mission idag är det, som tidigare, viktigt med Jesus i centrum! Det blir alltmer tydligt att det är det unika i kristen tro som vi måste lyfta fram i en värld av olika religioner, ideologier och livsstilar. Det handlar inte om att kristen tro är överlägsen andra religioner eller om att vi vet bäst. Det handlar om att i ödmjukhet dela den kristna tron och att frimodigt berätta om vad mötet med Kristus innebär. I den missionsbilaga du nu läser fi nns ett starkt vittnesbörd av den före detta mullavin Bilal Naqvi från Indien. Själv har jag ännu inte mött denne märklige man, men väl en annan man från Centralasien som är en av fl era bibelöversättare till ett centralasiatiskt språk. När jag för en tid sedan mötte honom, som offi ciellt inte är kristen, och frågade honom vad han tycker om att människor genom hans översättningsarbete kommer till tro på Kristus, svarade han tydligt: Mitt folk har också rätt att få höra talas om Jesus och läsa Bibeln på sitt eget språk! Vi utmanas av systrar och bröder i andra länder, inte minst vår systerkyrka i Indien och deras inriktning på Mission to Muslims, som de menar att de tagit över från de svenska pionjärmissionärerna och deras tydliga vittnesbörd om Kristus. Häromdagen mötte vi ett tiotal ungdomar som deltagit i kursen Mission Utveckling Lärande (MUL), som bl a genomfört en resa till Indien. De berättade engagerat om allt de varit med om, stort som smått. När vi kom djupare in i samtalet frågade jag dem om resan kommer att innebära att de tar sin tro på större allvar och blir mer engagerade i den kristna församlingen. Javisst, självklart! Upplevelsen i Indien hade ställt frågan om trons innehåll på sin spets, om att ta sin tro på allvar, om att tjäna Gud och våra medmänniskor. Det frimodiga vittnesbördet, som präglade de första kristna och också våra mödrar och fäder i Svenska Missionskyrkan,det är det som präglar många av våra systerkyrkor i världen. Liknande upplevelser som ungdomarna i MUL-kursen fått kommer till oss från de fl esta som får möjlighet att komma i direktkontakt med systrar och bröder som lever under andra villkor än vi. Lagom till jubileumskonferensen i våras gladdes vi över att hälsa de första missionärerna från Kongo-Kinshasa välkomna till Sverige. Missionskyrkan har sedan starten sänt fl era hundra missionärer till Kongo. Nu får vi ta emot. Därför är det viktigt att lyssna till pastor Josef Nsumbu, som sedan några månader arbetar i Tenstakyrkan i norra Stockholm. När vi vänder våra blickar ut över världen och ser nya möjligheter till mission, då gör vi det tillsammans med systerkyrkor i andra länder. Missionen lever i en ny tid. Men det innebär inte att de 125 åren som Missionskyrkan varit sändande nu plötsligt ska vändas till enbart mottagande. I stället markeras att vi lever i en tid av verklig ömsesidighet, då vi som kyrkor i olika länder får ge och ta emot. I Guds mission får vi tillsammans medverka i missionsuppdraget i världen. Med tillönskan om Guds välsignelse över oss alla! Bertil Svensson, missionssekreterare Mission tillsammans En tidning om Svenska Missionskyrkans internationella arbete. Sektion 2 av Sändaren 21, 2003 Redaktörer: Anders Alzén, Jan Hultman. Ansv. utg. Magnus Stenberg. Grafi sk form: Jan Hultman Adress: Box 6302, Stockholm. Tel Tryckt hos: Norrtelje Tidnings Tryckeri Missionsavdelningen internationella enheten Gruppbilden från vänster: Bertil Svensson, missionssekreterare med övergripande ansvar, Birgitta Sjöblom Matta, ekonomihandläggning, Per-Olov Sveder Renklint, Asiensekreterare, Kjell Kågeman, biståndshandläggare, Annita Larsson, biståndshandläggare, Barbro Fröderberg, sekreterare, Lars-Olov Karlsson, Afrikasekreterare. Infällda fr v: Bertil Widén, Latinamerikasekreterare, vik. Europasekreterare, Emanuel Furbacken, Mellanösternsekreterare, Ulrika Ahlgren, internationell sekreterare SMU, Sara Dynesius, sekreterare SMU. I Sverige för informationsarbete, studier eller specialuppgifter Åsa Dalmalm, Bertil Åhman, Kongo- Kongo- Brazzaville, Brazzaville Kongo-Kinshasa Birgitta Åhman, Kongo- Brazzaville Material att beställa Mission tillsammans en tidning om det internationella arbetet, nr: Folder om Missionsgåvan och kyrkoavgiften, nr: Affisch inför annandagsinsamlingen, nr: AFFISCH Ordet för idag 2004, nr: (75 kr/st) Förtvivlan och framtidstro en bok om Kongo, nr: (42 kr/st) Mission på nytt sätt en bok om Ecuador, nr: (68 kr/st, 10 ex: 424 kr (nr: )) Att vittna om vägen en bok om Japan, nr: (42 kr/st) Evangelium åt alla Missionskyrkans missionspolicy, nr: (20 kr/st) Allt material utan prisangivelse är gratis. Portokostnad tillkommer för allt som beställs. Leslie Ron, Ecuador Vid beställning, ange alltid namn, adress samt telefon dagtid. Skicka beställningen till Gummessons Bok & Musik, Box 6302, Stockholm e-post: gummessons@missionskyrkan.se tel , fax: Ulla-Britt Ron, Ecuador 2 Mission tillsammans 125 år i världen

3 Nu har trenden vänt! Om vi samlar in 8,8 miljoner under annandagsinsamlingen så når vi budgetmålet för första gången sedan Blir resultatet 8,3 miljoner så når vi samma totalresultat som 2002 och då har ändå den nedåtgående trenden vänts. Det säger Svenska Missionskyrkans ekonomichef Samuel Borg inför årets insamling till missionsarbetet i andra länder. Det finns positiva vingslag nu, säger Samuel. Missionsgåvan har ökat med en procent och insamlingen till det internationella arbetet med två procent. Antalet givare på Missionsgåvan och autogiro har ökat från till drygt under det senaste året och medgivande till kyrkoavgiften har ökat med 700 till totalt Budgetmålet för årets annandagsinsamling är 17 miljoner kronor. Insamlingsresultatet 2001 var 17 och ,5 miljoner. Hittills har det kommit in 8,2 miljoner vilket är ett bättre resultat än samma tid förra året. Även om vi skulle nå målet så väntar ett tufft budgetarbete. Det måste till nedskärningar på ungefär tio procent i verksamheten för tredje året i rad för att vi ska kunna lägga en nollbudget. Men det är ju glädjande om vi ser ett trendbrott nu, så att vi kanske slipper nedskärningar framöver. Trendbrott i offrandet Varför kommer det ett trendbrott nu? Vi har satsat hårt på att informera om de olika formerna för offrande, och antalet givare har ju också ökat nu, svarar Samuel. Jag tror också att vi har fått till ett bättre samarbete mellan individ, församling, distrikt och samfund. Kanske har vi tjatat, men nu börjar folk ta ansvar. Det är ju så lite som behövs för att det ska göra en stor skillnad. Svenska Missionskyrkan har medlemmar Svenska Missionskyrkans ekonomichef Samuel Borg tillsammans med barn i Ecuador. (Foto: Torsten Rosengren) varav kanske är aktiva. Om vi kan få ytterligare 800 medgivanden till kyrkoavgiften nästa år så spräcker vi vallen och då är var tredje aktiv medlem med. Det är bra! Men nu är det annandagsinsamlingen som gäller, och vi ser med spänning fram emot ett resultat som gör att vi når budgetmålet, avslutar Samuel Borg. Jan Hultman Mkr 70 mkr Insamlingar gåvor exkl testamentsgåvor kyrkoavg. 30% extra insamling 30 testam. projekt testamenten Insamling sker runt om i världen Även i Missionskyrkans systerkyrkor samlar man in pengar på olika sätt för att finansiera det arbete som bedrivs. I Indien till exempel brukar man ordna försäljning efter gudstjänsten på tacksägelsedagen. Vem vill köpa ett handgjort bokställ, ropar försäljaren på bilden.(foto P-O Sveder Renklint) spec. gåvor och projekt Gåvor offerdagar Din gåva till Svenska Missionskyrkans internationella arbete sätter du in på postgiro eller bankgiro Skriv Annandagsinsamlingen på talongen. Mission tillsammans 125 år i världen 3

4 Kongo-Kinshasa Kaffepaus på Kibunzi 1889, från vänster Mina Svensson, Henning Skarp, K J Pettersson, Wilhelm Sjöholm och Augusta Waxgren talets Kongopionjärer kallelse och offer I sju år umgicks jag med Carl- Johan, Nils, Karl-Johan, Lars, Johan, Karl-Fredrik, Josef, Henning, Elisabeth, Anna, Mina, Magnus, Karl, Augusta, Johan, Wilhelm och Selma, alla födda på och 60-talen. Alla reste de till Kongo på 1880-talet. Allt eftersom jag läste dagböcker och brev trädde dessa 20- till 30-åringar fram för mina ögon med förtjänster och svagheter. Sjutton var de. Nio blev kvar i Kongos rödbruna jord. En, Nils, jordfästes på Gran Canaria. Sju, som överlevde febrarna, fick arbeta från några månader till 19 år i Kongo. De kom från Karlskoga, Fryksände, Arboga, Torsåker, Norrbärke, Söne, Arvika, Kila, Sunnersberg, Mangskog, Tvärred, Fleninge, Järnboås, Uppsala, Barkeryd och Skartofta. Männen kallades missionärer, kvinnorna missionskvinnor eller, om de var förlovade, missionsbrudar. De levde i ett sammanhang vi knappt kan föreställa oss. Tanken på hednamission var självklar. Missionskallelsen brann i missionshusen. Under de år jag följde deras levnadsöden ställde jag mig frågan hur missionsföreståndare Erik Jakob Ekman kunde sända missionärer till en ganska så säker död. Då jag skrev boken Vi möts vid Mukimbungu, om Elisabeth, Anna och Mina, de tre första missionskvinnorna i Kongo, undrade jag över hur Erik Jakob reagerade, då han på den lilla missionsexpeditionen i gårdshuset på Kungsgatan i Stockholm, läste brevet från Johan med uppgiften om att Lars (Annas fästman) dött. Lars, 27 år, från Torsåker, den förste unge döde i Kongo I tidningen Missionsförbundet skrev Ekman: Det behagade Herren att ta hem sin tjänare genast vid arbetets början, och för hans ledning får vi böja oss i ödmjukhet, hur underlig den än kan synas. Mitt i sorgen förtröstar vi på Herren och gläder oss åt att andra är på väg att fylla de glesnande leden. 100 år senare arbetade jag som yttre missionens sekreterare i Missionsförbundet. Kunde jag 1987 i Svensk Veckotidning ha skrivit som Ekman gjorde, om jag visste att jag sände 25-åringar till en ganska säker död? Knappast! Frågan visar hur total förändringen är i kyrkans syn på offret. Dessa sjutton var väl medvetna om varför de reste, målen var klara och de var väl förberedda. Missionen var viktig inte bara för hedningar, som skulle omvändas, utan även för försam- Missionär Anna Rangström, född Nyvall. Det mottagande vi fick var helt fantastiskt, berättar Inga-Maj Gustafsson, Larz Netz och Markus Lindstedt. Vi blev mottagna som kungar av mellan 150 och 200 personer som sjöng och viftade i takt med palmblad i säkert 45 minuter. Det var helt överväldigande. Sedan år 2001 är Rimforsa missionsförsamling, med 160 medlemmar, och församlingen i Mukimbungu, med omkring medlemmar, vänförsamlingar. Efter att bl a ha utväxlat brev, foton, gjort en gemensam förbönskalender var det nu dags för en första direktkontakt. Den gamla missionsstationen ligger på en kulle, där kyrkan från 1889 och ett av de äldsta husen finns kvar, och en ny kyrka byggs på kullen bredvid, berättar pastor Larz Netz. Själva byn Mukimbungu ligger meter från den gamla missionsstationen. Vi frågade varför man inte bygger den nya kyrkan i själva byn, men tydligen är det svårt att hitta tomtmark där. Kullen man bygger på nu har man fått till skänks av en församlingsmedlem. Vi besökte de första missionärernas gravar precis bakom kyrkan, och de var välskötta. Vi hade en fin stund där både tillsammans med kongoleser och för oss själva. Det var en oerhört stark upplevelse och vi fällde en och annan tår. Kyrkan är också ganska välbevarad och används fortfarande av baptistförsamlingen. Rimforsaborna var i Mukimbungu under en vecka. Mellan 15 och 20 gudslingen som sände missionärer. Enligt Ekman stärker missionen vårt eget andliga liv och är ett märkligt medel att förena de troende. Missionens välsignelse kommer tillbaka såväl över enskilda personer, som över deras hem och deras församlingar. När 25-åriga Anna, från Mangskog i Värmland, i januari 1889 låg för döden, efter knappa sju månader i Kongo, skrev hon till Ekman: Fältet här i Kongo är stort, dörrarna öppna, och folket längtar efter frid och frälsning. Skall det sucka förgäfves, skall dessa millioner dö utan att få denna sin längtan uppfylld? Säkert kände sig många unga kvinnor kallade att resa till Kongo, när Annas brev lästes i missionsförsamlingarna. Min mor blev en av dem, även om hon inte var född då. Hon reste till Kongo Kallelsetanken var starkt knuten till offertanken ända in på 1930-talet. Drivkraften 29-årige Magnus, från Fleninge i Skåne, skrev i mars 1889 från Diadia missionsstation ett tröstebrev till 25-årige Karl, från Järnboås i Närke, som arbetade vid Mukimbungu och som knappast haft en frisk dag sedan han kom till Kongo i maj 1888: Vi ha inte fått som vårt egentliga mål att omvända Kongo till Gud utan vårt stora och sköna mål är att förhärliga Gud. Karl kommenterar Magnus brev, då han skriver till 28-åriga Mina, från Tvärred i Västergötland, som arbetade vid Kibunzi: Detta förhållande syns mig stort och härligt och jag vill med min själ försjunka däri. Det är ett kraftigt medel mot tärande oro över att så litet blir uträttat. Men det är dock inte ett medel för att få sova, nej, visst icke, utan det är det, som var drivkraften i Jesu liv och som även bör vara drivkraften hos oss. Magnus och Mina vilar i den brunröda jorden. Karl fick efter sju års arbete i Kongo återvända till Sverige. Gösta Stenström Sent på söndagen kom de fram till Mukimbungu. Marschen hade gått utan missöden och båda var vid god hälsa. Westlind, Johan, en grupp skolpojkar och stationens arbetare mötte på gårdsplanen framför boningshuset. Då Lars såg de enkla lerhusen med grästak och missionsstationens innevånare, som välkomnade dem, ville hjärtat sprängas av glädje. (citat ur Gösta Stenströms Vi möts vid Mukimbungu Starka Det var i början av december 1886 som Lars Hammarstedt och Karl Fredrik Andreae anlände till Svenska Missionsförbundets första missionsstation i Kongofristaten efter en fyra månader lång resa från Göteborg. I år, nästan 117 år senare, anlände tre svenskar från Rimforsa i Östergötland till denna fortfarande avlägsna plats på jorden. 4 Mission tillsammans 125 år i världen

5 Söndagsskolan i Mukimbungu stämmer upp en sång innan den ekumeniska festgudstjänsten ska börja. Pastor Larz Netz från Rimforsa missionsförsamling får ta emot en gåva från pastor Alphonse Madiadia i vänförsamlingen i Mukimbungu. (Foton: Markus Lindstedt) upplevelser i Mukimbungu tjänster fick de vara med om under den tiden och de hann med att besöka sju av byarna i området. Mukimbunguområdet är mycket primitivt och underutvecklat, säger Inga-Maj Gustafsson. I en del byar skrämde vi slag på barn som aldrig sett en vit människa tidigare. Behoven är stora. Skolan startades 1981 och det går ungefär 500 barn i primär- och sekundärskolan. Skolbyggnaden har jordgolv, dåligt med bänkar och nästan inget undervisningsmaterial. Lärarna har inte fått lön på ett år. Det finns två skolbyggnader som står halvfärdiga sedan 1999 därför att pengarna är slut. Här känner vi att Svenska Missionskyrkan skulle behöva göra en insats innan de här husen blir helt förstörda. Det saknas också internatmöjligheter för elever som bor långt ifrån skolan och lärarbostäder. Vill man värna om ett lands utveckling är det barn och skolor man ska satsa på. Behovet av alfabetisering och nutritionsundervisning är stort, säger Larz Netz. Dåligt utrustad dispensär När det gäller hälso- och sjukvård är läget inte heller något vidare. Det fanns en dispensär på CEC:s tomt i Mukimbungu som brändes ner av rebeller, och i närheten av den gamla missionsstationen finns nu en ganska ny statlig dispensär. Det var något av det enklaste jag sett, säger Inga-Maj som är sjuksköterska och har arbetat i Centralafrikanska republiken. Inget cementgolv, bara ett Kongo-Kinshasa Ruth Diyabanza, undervisning Kerstin Johansson, administration Åke Johansson, ekonomi, admin. fåtal mediciner och nästan ingen utrustning. Det finns en sjukvårdare och en gång i månaden kommer en läkare från IME-sjukhuset i Kimpese på besök. Till Kimpese är det tio mil, och nu när vägen är framkomlig så tar det bara ett par timmar, men det är en resa på 30 år! Det bästa vi kan göra är att söka stödja den befintliga dispensären och se till att den utrustas med sprutor, förband, instrument och ett kylskåp att förvara vaccin i. Ekumenisk festgudstjänst En av resenärernas starkaste upplevelser var den stora festgudstjänsten som församlingen bjöd in till söndagen den 26 oktober. Pastor Madiadia hade bjudit in katoliker, baptister, myndighetspersoner, polisen, sjukvårdaren och grannförsamlingarna sammanlagt ca 800 personer på den fyra timmar långa utomhusgudstjänsten, berättar Markus Lindstedt. Det vittnar om att det finns en positiv ekumenisk anda och att hela samhället är involverat. Efteråt var det mat, och vi hade köpt en gris till den festmåltiden. Vad får ett sånt här besök för effekt på vänförsamlingssamarbetet? Vi har sett och upplevt så mycket som gör att vi måste fortsätta att utveckla det. Pastor Madiadia ska komma på besök till Sverige i vår. Larz Netz tror att besöket i Kongo kommer att leda till en breddning av engagemanget inte bara i församlingen utan också i samhället. Margaret Norman, pilot Sam Norman, pilot Vi hade till exempel med oss fem fotbollar från Rimforsa IF som vi överlämnade. Vi ska göra en återkoppling till idrottsföreningens styrelse och berätta om den oerhörda glädjen och tacksamheten. Vi hade också med oss brev från skolklasser i Rimforsa, och den kontakten kan också utvecklas. Kontakten blir ju mycket mer levande nu när vi sett hur det är i Mukimbungu, säger Inga-Maj Gustafsson. Vi hade också en utvärdering med missionsföreståndare Muanda innan vi reste hem. Det är väldigt viktigt att ett sånt här samarbete är förankrat i Fakta om Mukimbungu samfundsledningarna. Jag har ibland funderat över varför vi i Rimforsa skulle få det avlägsna Mukimbungu till vänförsamling, men jag förstår att det handlar om Jesu ord Det ni har gjort mot en av dessa mina minsta. Våra vänner i Mukimbungu är våra minsta bröder och systrar Ja, säger Larz Netz, och det här samarbetet är i huvudsak ett utbyte av idéer mellan Rimforsa och Mukimbungu. Det handlar inte i första hand om bistånd, det är pastor Madiadia mycket noga med att påpeka. Jan Hultman De första missionärernas gravar i Mukimbungu i mitten med den stora stenen Anna Anderssons grav. Hon dog i januari 1889, efter bara sju månader i Kongo. Bredvid henne vilar fästmannen Lars Hammarstedt som dog 1887, innan Anna hann ut till Mukimbungu. (Foto: Larz Netz) Missionsstationen Mukimbungu anlas på södra sidan av Kongo-floden år 1882 av Josef Clark från Livingstone Inland Mission. Nils Westlind och KJ Pettersson kom ut till Mukimbungu samma år och de arbetade i denna mission till att börja med. Från 1885 övergick Mukimbungu till SMF och blev därmed Missionsförbundets första missionsstation. Den förblev svensk fram till 1939 då de olika missionsorganisationer som verkade i denna del av Kongo beslutade att de stationer som låg norr om Kongofloden skulle tillhöra SMF och de som låg söder om Amerikanska baptistsamfundet. SMF bytte då Mukimbungu mot Kimpaka. Men de amerikanska missionärerna flyttade aldrig till Mukimbungu utan monterade istället ner en del av husen och flyttade dem till en annan missionsstationen ville mukimbunguborna att SMF skulle komma tillbaka, men Missionsförbundet ville inte bryta den uppgjorda överenskommelsen bildade kongoleserna en kommitté som verkade för att den då självständiga kyrkan CEC skulle bygga upp en församling i Mukimbungu på nytt, men inte förrän 1979 togs beslut fick man sin första pastor. Baptisternas församling finns kvar på den gamla missionsstation. Idag har församlingen en pastor, Alphonse Madiadia, nio evangelister och ca medlemmar i de 30 byar som ingår i församlingen. Mission tillsammans 125 år i världen 5

6 Kina Några bilder från invigningen av kyrkan i mångmiljonstaden Wuhan i centrala Kina. Byggnaden är i åtta våningar och innehåller förutom kyrksal i två våningar också ett träningscenter med kursverksamhet. (Foto: Börje Karlsson) Gud vill ha dig i Kina Jag vet att Gud ville att vi skulle vara i Kina, men det är svårt att veta exakt vad han ville ha oss till. Men jag känner ofta att jag gör mer nytta i Kina än i Sverige att det är rätt plats för mig. Kanske åker vi dit igen, men vi vet inte när eller hur. Allt ligger i Guds händer. I somras kom Börje Karlsson, hans fru Kieu och deras två barn Magdalena och Linnea hem från Wuhan i Kina. Där hade Börje arbetat i två och ett halvt år som engelsklärare på ett par olika universitet. För Börje var det inte första vistelsen i Kina. Redan 1980 åkte han dit för att i tre månader studera kinesiska i Nanjing var han tillbaka för att studera vidare vid universitetet i Tianjin. När jag frågar vad han har för yrke kallar han sig för språkmänniska och evighetsstudent. Jag har försörjt mig på olika sätt under åren, och försökt få användning av kinesiskan i Sverige, men det är inte lätt. Guds ledning Börje är född i Uppsala men uppvuxen i Danderyd-Täby norr om Stockholm. Jag kommer från ett helt sekulär bakgrund känner ingen i min släkt som är kristen men själv kom jag till tro som ung. Sedan tappade jag kontakten med kyrkan, men i Kina på 80-talet träffade jag kristna norrmän, engelsmän och amerikaner på universitetet, kom med i en bibelstudiegrupp och återvände till min tro. Jag tror att det var Guds ledning att jag hamnade i Kina. I slutet av 90-talet började Börje på allvar undersöka möjligheterna att jobba i Kina. Kallelsen hade vuxit sig stark hade han gift sig med Kieu, kinesiska från Vietnam som kommit till Sverige som flykting på 80-talet. Hon var inte lika pigg på att flytta till Kina. Men 1999 reste hela familjen dit för att undersöka möjligheterna. Jag ville finna Guds vilja, och när vi kom hem igen hade jag kontakt med Bertil Svensson på Missionskyrkan och vi bad över detta. Jag kommer ihåg att han sa: Jag tror Gud vill ha dig i Kina. Familjen till Kina År 2001 åkte Börje och hans familj till Wuhan i Hubeiprovinsen i centrala Kina på uppdrag av Svenska Missionskyrkan. Det var i Hubeiprovinsen Missionskyrkan hade missionsarbete mellan 1890 och Gud talade till min fru faktiskt, berättar Börje, och hon gick med på att flytta dit för två och ett halvt år. Och när vi kom dit var det 50 år sedan de sista missionärerna lämnade Kina. Det var inga problem för Börje att få jobb. Han blev engelsklärare på två universitet. Men hur sprider man Guds ord i Kina, där det ju faktiskt är förbjudet att evangelisera? Det är man till man som gäller, säger Börje. Man får vara försiktig, men med tiden blev jag väl djärvare. Jag hade ju kontakt med mina studenter, ungefär personer, och man kan berätta om sin tro i olika sammanhang till exempel berätta om varför vi firar påsk och jul. De är intresserade av västerländsk kultur och frågar ofta spontant. I Kina har man tagit över vår kommersiella jul nu, det förekom inte när jag var där på 80-talet, men man har ofta ingen aning om bakgrunden till varför man firar jul. Livskraft och tillväxt Även om det inte är tillåtet att evangelisera fritt i Kina så finns det livs- För Börje Karlsson ledde studier i kinesiska till en kallelse som förde honom tillbaka till Kina den plats där han är övertygad om att Gud vill ha honom. (Foto: Jan Hultman) kraftiga och växande kyrkor inom den officiella så kallade Tre Själv-rörelsen. Vi gick i kyrkan varje söndag och min fru var söndagsskollärare, trots att man officiellt inte får ha söndagsskola. I Wuhan finns också ett teologiskt seminarium och vi hade mycket kontakt med rektorsparet där och fungerade lite som kontakt med Sverige, även om det också finns direkta kontakter. Numera går det bra att stödja kyrkan i Kina ekonomiskt, och Missionskyrkan stödjer bland annat kyrkbyggen i hela Hubeiprovinsen genom Hubeis kristna råd. Hur skulle du beskriva skillnaden mellan kyrkan i Kina och i Sverige? Jag tycker att gudstjänstlivet är ganska likt, men i Kina betonar man omvändelsen väldigt mycket i predikan. Varje söndag brukar det vara ett 30-tal personer som går fram och får förbön. Men kyrkan där har också ett socialt arbete. Det byggs många kyrkor nu, speciellt på landsbygden. Det verkar vara större tillväxt där. Klimatet i Wuhan är lite hårt. Det är ett gammalt revolutionscentrum där kommunistpartiet är starkt. Mao hade en sommarstuga i området. Försiktig frimodighet De kristna är väldigt frimodiga med att berätta om sin tro, men man bör vara försiktig. Man vet aldrig när myndigheterna kan slå ner, säger Börje som längtar tillbaka till Kina. Eventuellt blir det en ny vistelse. Missionskyrkan satsar nu också på nya områden i Kina. Om vi åker ut igen så blir det kanske dit. Vi ber över det nu. Vi vet inte när eller hur det ska gå till, allt ligger i Guds händer, säger Börje Karlsson. Jan Hultman 6 Mission tillsammans 125 år i världen

7 Kongo-Brazzaville Depån i Luozi, där missionär Maj Andersson hjälper de kongolesiska medarbetarna. (Foto: Maj Andersson) Lika mycket kärlek som kilo Kongolesiska barn med några av de kläder och leksaker som skickats från Sverige. Kongo-Brazzaville Missionsarbetare För att stötta våra samarbetskyrkors arbete i de båda Kongo-republikerna är det många församlingar som varje år skickar främst rivet förband, babykläder, tyger men också mycket annat - från traktorer och sjukhussängar till cykeldäck och pennor. Trefyra containrar lämnar varje år Missionskyrkans depå i Olsfors. Varje år arbetar mellan 80 och 100 församlingar med att iordningställa detta material. Dessutom får Missionskyrkan utrangerat men fullt användbart material från till exempel sjukhus och vårdcentraler. Förmodligen började församlingar mycket tidigt med att skicka med diverse utrustning med missionärerna, när de sände sitt bagage med båt. Idag är det våra samarbetskyrkor som står som mottagare. Vad driver syföreningar och andra grupper att lägga ner många arbetstimmar på detta? Och att dessutom samla ihop pengar till frakten, så att kostnaderna är betalda när de når mottagaren. En rundringning till några församlingar ger ett samstämmigt svar: Man vill göra en konkret insats för andra. På många håll är medelåldern ordentligt hög, men även pigga 90-åringar kan på detta sätt få känna sig behövda. Breven från mottagarna i Kongo ger ny energi. Dessutom har man helt klart en god gemenskap runt kaffe- och arbetsbord många ser fram emot en sådan där rolig dag igen. Tanter med guldkanter När jag ringer Lilli-Ann Stark i Sundsvall börjar hon berätta utan att jag hunnit framföra min fråga om tantträffarna i missionskyrkan, där man arbetar med materialsändningar till Kongo på onsdagar varannan vecka. Klockan 10 är kaffet klart. Då kommer mellan 15 och 20 damer, såväl församlingsmedlemmar som andra som ser fram emot en dags arbetsgemenskap. Först umgås man bara en stund vid kaffet. Medan de andra sedan stickar, virkar, river förband eller packar i kartonger, lagar Lilli-Ann och gruppens 95-åring lunch som man avnjuter tillsammans. Sen är det ett arbetspass igen fram till klockan tre då är det dags för eftermiddagskaffe. Vid fyra, halvfemtiden beger sig de trötta men nöjda deltagarna hemåt efter väl förrättat värv. Till Sundsvall skickar också en del andra församlingar i grannkommunerna sitt material och man gör en gemensam transport till Svenska Missionskyrkans depå i Borås/Olsfors. I till exempel Odenslundskyrkans församling i Östersund en församling som är ansluten både till Missionskyrkan och Baptistsamfundet jobbar man mycket med förband och att sy myggnät. Och har man inte tid och ork att riva förband och packa kartonger så hittar man på utvägar att få in pengar till fraktkostnaderna. I Delsbo finns ett par eldsjälar som en gång om året delar ut handaffischer i byn med inbjudan till lunch i missionskyrkan. I år serverades 90 lunchportioner och behållningen gav ett gott bidrag till frakten. Två syföreningar i Vänersborg Två syföreningar håller man sig fortfarande med i Vänersborg. Eva Bjenne berättar att hon har varit med i minst 25 år och årligen skickat förband, babykläder och annat till Kongo. Ena gruppen träffas en förmiddag var 14:e dag och veckan däremellan träffas en kvällssyförening. Många stickar också hemma och bidrar på så sätt till ett gott insamlingsresultat. Medelåldern är hög i förmiddagsgruppen, men man gläder sig åt att kunna göra någonting för andra. I Umeå är Birgit Brännström eldsjälen för att samla ihop material. Där samlar man in till både Estland, Kosovo och till Kongo. Hon har hittat en egen nisch för att få fina kläder till insamlingen genom att etablera kontakt med ett par av stans bättre klädbutiker. Överskott från butikerna går till insamlingen. I gengäld kanske Birgit bjuder butikens personal på hembakt bröd till fikat. En syjunta utanför stan som egentligen inte alls har med missionsförsamlingen att göra bidrar med sina alster och river förband. När det blir dags för packning så tillträder en grupp med Alice och Sören Strandberg i spetsen, erfarna missionsarbetare, som vet hur man bäst packar och skriver listor. För att få materialet till depån i Olsfors underhandlar Birgit Brännström med en transportfirma, som tar med deras material när de har plats över i en långtradare på väg till Göteborg. River förband året runt I Vånga finns en grupp som träffas året runt och river förband. På sommaren sitter man i Beryl Davidssons trädgård, annars träffas man på missionskyrkans övre våning. Denna grupp drivs som studiecirkel i Bilda och därigenom kan man få ett visst bidrag till frakten och räcker inte det ordnar man med lotterier. Beryl, med många år som missionär i Kongo, eller någon annan i gruppen, informerar om senaste nytt från Kongo. De klassiska ingredienserna kaffedrickning och andakt ingår naturligtvis i träffarna. Material får man från bygdens folk. Kongogruppen i Brålanda, runt tio personer, består av både församlingsmedlemmar och deras vänner och grannar och man möts även här var 14:e dag. Gruppen har haft utställning i ett skyltfönster av sitt material och i samband med det skrivit att de vill ha bland annat lakan, vilket har gett gott resultat. Även i Brålanda får man in babykläder och filtar från andra som sitter hemma och stickar. När allt är packat och klart gör man en utflykt tillsammans till Borås. Så här går arbetet vidare i ytterligare hundratalet församlingar. En del skickar ett par banankartonger, en del en hel last men det är resultatet tillsammans som räknas. Annita Larsson Sven Andersson, pastor Lennart Gustafsson, kurscentret Suéco Ingemar Ivarsson, tekniker Margareta Maurits Pettersson, Pettersson, praktisk undervisning humanitärt bland kvinnor, hjälparbete SMU-volontärer Frida Davidsson, arbete bland barn och ungdom i Pointe-Noire Emma Fröding, arbete bland barn och ungdom i Pointe-Noire Praktikanter i Gothia Cup:s och Svenska Missionskyrkans fotbollsprojekt vt 2004 Andreas Svensson Lillemor Stenman, ekonomi Margit Gustafsson, kurscentret Suéco Maria Lorentzon, ekonomi, administration humanitärt hjälparbete Kajsa Wallmyr Mission tillsammans 125 år i världen 7

8 Indien Muslimska ungdomar utanför en indisk moské. Besök hos omvända muslimer i Mumbra En regnig tisdag i september kör vi in med bilen i förorten Mumbra, strax utanför Bombay/ Mumbai. Vi är på väg för att möta en liten grupp omvända muslimer, ledda av Bilal Naqvi. När vi kommer fram går vi genom vattenpölar och lera till huset. Vi går upp till andra våningen och in i en av lägenheterna. Där finns ett tiotal män samlade. Man reglar dörren bakom oss för att vi ska få vara ostörda. Det är känsligt att samlas till en kristen sammankomst mitt inne i ett muslimskt område. Man vill inte ha någon uppmärksamhet och varje gång det knackar på dörren tittat man först ut genom ögat i dörren innan man öppnar. Det känns som att vara bland de första lärjungarna som var rädda och låste in sig. Men Jesus kom till dem, och det ska strax visa sig att han kommit även till dessa nutida lärjungar. Ledaren för gruppen, Bilal Naqvi, hälsar oss välkomna och så börjar samlingen. Han tar fram sin stora Bibel och läser från 2 Tim 2:2. Avspänt talar han på sitt språk, urdu. Han uppmuntrar de församlade att vittna om sin tro för sina vänner. Bilal Naqvi arbetade som mulla i en moské i Mumbra när han fick en rad nattliga uppenbarelser och en kallelse att bli kristen. Berätta hur det var innan ni mötte Jesus, hur det var att möta honom och hur ert liv är nu, råder han dem. En av männen sjunger en kristen sång. Man småpratar och dricker det obligatoriska indiska teet, chai. Bilal berättar att man har regelbunden kontakt med 66 sökare varav Din gåva till Svenska Missionskyrkans internationella arbete sätter du in på postgiro eller bankgiro Skriv Annandagsinsamlingen på talongen. 20 är mullavis (en typ av muslimska präster). Man samlas till bibelstudier varje måndag och torsdag i lägenheten och varje söndag firar man gudstjänst i hans hem. Det finns också fler grupper som samlas i andra förorter. Vi går in i ett annat rum där en man sitter och arbetar framför en dator. Han håller på med en artikel till en tidning som varje vecka ges ut i tusen exemplar och säljs för en rupee på många platser i Indien där det talas urdu. Tidningen innehåller nationella och internationella nyheter samt bibelord och bibelutläggningar. Telefonnummer och adress till Bilal Naqvi finns i tidningen och han berättar att det är många som ringer, skriver eller kommer på besök. Uppenbarelser sex gånger Efter lunch lämnar vi lägenheten och gruppen men Bilal följer med oss för att på en annan plats, i lugn och ro, berätta sitt eget livs historia. Jag brukade arbeta som mulla i en av moskéerna här i Mumbra, berättar Bilal Naqvi. På den tiden visste jag inte något om kristen tro. Den 30 december 1996 var jag i moskén för att fira en muslimsk festival där man ska vaka hela natten. Jag somnade och vaknade mitt i natten. Jag såg ett ljus och ställde mig upp, lyft som av en kraft utifrån. Framför mig såg jag förhänget i moskén och det var en spricka i det. Sedan såg jag ett stort ljus och hörde en röst som sa: Kom till mig, jag älskar dig. Jag var tvungen att dricka ett glas vatten och kände samtidigt som att en börda föll av mig. Jag ville inte vara kvar i moskén för att be utan sa till min assistent att ta över. Bilal fortsätter att berätta: Under den kommande en och en halv månaden kom dessa uppenbarelser till mig sex gånger. Vid varje tillfälle fick jag ett minnesord. Jag visste inte vad de betydde eller varifrån de kom, men fann dem senare i Bibeln. Jag visste inte vad jag skulle göra med uppenbarelserna, men rösten sa till mig: Gå ut och sprid det glada budskapet. Jag förstod att det var den helige Ande som uppenbarat detta för mig, så jag skaffade en Bibel och började berätta vad Gud gjort. När folk fick höra detta tog man ifrån oss huset. Med min familj flydde jag till Hyderabad där vi bodde i sju månader. När vi kom tillbaks till Mumbra sa folk: Nu dödar vi dig. Men hittills har Gud beskyddat och räddat mig, berättar Bilal odramatiskt. För sex år sedan fick hans fru en tumör i magen. Man bad till Gud för henne och Gud helade henne. Hon och hela familjen är nu kristna. Vi har mött svårigheter, men Gud har jämnat vägen, säger han. Kontakt med HCC Från början kände han inga kristna men kom så småningom i kontakt med HCC, som han förstod hade samma längtan som han själv: att nå muslimer med evangeliet. HCC ger ett visst stöd och han uttrycker sin glädje över stödet från HCC. Vi är mycket omtumlade när vi lämnar Mumbra. Hur är detta möjligt? Håller visionen Mission till muslimer, som var ursprungstanken när Svenska Missionskyrkan startade arbete i Indien, på att uppfyllas? Och hur kommer det att gå för Bilal Naqvi och hans vänner? Text & foto: P-O Sveder Renklint 8 Mission tillsammans 125 år i världen

9 Indien/Japan Bröllop med sluten cirkel Han är från Kina. Hon kommer från Indien, hennes pappa är indier och mamman kommer från Iran. Han är 26, hon är 22. Den 24 oktober stod de brudpar i St Andrew s Church i Puna. Och jag fick förmånen att bli deras vigselförättare. Berättelsen om det unga brudparet är som en saga från Tusen och en natt... De båda, Dilmurat och Zareen, möttes på ett gym i Puna. Dilmurat berättar att han aldrig gillat att gå på gym. Inte heller Zareen har för vana att gå till sådana lokaler men just den här kvällen gjorde de det. Och det sa klick. Dilmurat, som kommit till Puna i Indien för att lära sig data, hade bett om att finna en kristen hustru. I Dilmurats stad i Kina finns inga kristna ungdomar. När han såg Zareen där på gymet blev han övertygad: Det är hon och ingen annan. Tornisas barnbarn Nu stod de framför mig, strålande vackra, nervöst leende och mycket lyckliga. Vägen till Puna har varit lång för Dilmurat. Som barn lyssnade han på sin mormor, Tornisa, som berättade om den tid då svenska missionärer bodde i hennes land, om hur hon och flera andra ungdomar kom till tro på Jesus Kristus och hur kristna församlingar bildades på olika håll i landet. Förföljelser och fängelse Men hon kunde också berätta om förföljelserna mot de kristna på 30-talet, hur hon och hennes vänner sattes i fängelse och hur de unga, kristna männen avrättades och att missionärerna utvisades och tvingades lämna nordvästra Kina. Tornisa berättade också om hur hon flera årtionden senare åter fick kontakt med Sverige, om sitt besök i det nordiska landet på 80-talet, om återkopplingen med många som hon tvingades skiljas ifrån 50 år tidigare. Tornisas tro och bekännelse gjorde intryck på Dilmurat. Efter en tid bestämde han sig för att följa sin mormor i spåren. Under de senaste åren har han utbildat sig till apotekare i Shanghai i Kina. Nu är han beredd Hindustani Covenant Church firade 40-årsjubileum I samband med Hindustani Covenant Churchs jubileumshelg vigdes Dilmurat från Kina och Zareen från Indien. Missionsföreståndare Krister Andersson var vigselförrättare. att återvända hem till familjen och vännerna men tillsammans med sin nyfunna brud Zareen. Många tankar om Guds märkliga planer med människors liv jagade genom våra hjärnor under vigselakten i Puna. Här vigs ett ungt par, mitt i den kyrka som grundades av de missionärer som en gång utvisades från Kina. Här står ett par, redo att återvända och med det Nya livet pulserande i ande, själ och kropp. Dilmurat och Zareen tågar ut ur den blomsterdekorerade kyrkan, medan bröllopsmarschen tonar ut och vänner och familj lyckönskar. Och som vigselförättare torkar jag en glädjens och tacksamhetens tår över kallelsens glädje och kärlekens uthållighet. Krister Andersson Efter söndagens jubileumsgudstjänst serverades lunch till de ca gästerna i trädgården utanför S:t Andrew s Church i Pune. Några av söndagsskolebarnen i Pune som med kläder och danser framförde en fantastisk kavalkad över Indiens delstater. (Foton: Krister Andersson) Både internt och externt gäller det för en kyrka att ha tillit i relationer för att kunna så evangelium i hjärtats goda jord. Hjärtat är vårt missionsfält Människans hjärta är vårt missionsfält. Det må vara självupptaget, fyllt av kulturella småstenar, eller ha ogräs i form av den mänskliga ursjukdomen oro för allt tänkbart i tillvaron. I mitt kyrkliga arbete här arbetar jag med ordet tillit som hjälp för alla de mänskliga mötena i kyrkan i Ichinomiya. Jag arbetar tillsammans med Shuzo Yoshida, som är församlingens ansvarige pastor. Vi driver förutom det traditionella mötesarbetet också en förnyelseaktivitet genom samtalsgruppstid en gång i månaden. Församlingen delar in sig i grupper för samtal och bön. Arbetet för min del bygger på engelskundervisning och bibelundervisning. Många mammor kommer med barn till kyrkan för att delta i engelskverksamheten. Av dessa är nu en del av dem i en grupp med bibelundervisning och engelska på schemat. Deras små barn leker under tiden i och omkring kyrkan. Vi har också en kvällsgrupp med vuxna på samma tema. Både internt och externt gäller det för en kyrka att ha tillit i relationer för att kunna så evangelium i hjärtats goda jord. Jan-Åke Palmaer Japan Jan-Åke Palmaer, pastor Mission tillsammans 125 år i världen 9

10 Ecuador Pactokyrkan i Ecuador växer explosionsartat. (Foton: Mats Gunnarsson) Växande församlingar i Ecuador Familjen Gunnarsson är sedan i augusti på plats i Ecuador, för att arbeta i Pactokyrkan. Här är ett utdrag ur ett brev de skrivit om den första tiden som missionsarbetare. Ecuador Missionsarbetare Krister Gunnarsson, församlingsutveckling och stöd till pastorer och deras familjer Johan Lindahl, språkstudier, sedan radioarbete i Amazonasregionen Ulla Svensson, stöd till pastorer och deras familjer SMU-volontärer Sofia Erestam, arbete bland barn och ungdomar i El Chaco Lisbeth Gunnarsson, stöd till pastorer och deras familjer Marie-Louise Lindahl, språkstudier, sedan pastor i Amazonasregionen Ida Rosén, arbete bland barn och ungdomar i El Chaco Ecuadors huvudstad Quito sedd från luften. Att landa i Quito är spännande. Först själva inflygningen, när planet tar mark till synes mitt bland husen i den norra delen av staden. I ankomsthallen står en blandad grupp av missionsföreståndaren i Evangeliska Förbundskyrkan, personal från kyrkans kontor och gamla vänner. Där finns också den svenskecuadorianska familjen Ron. När vi tagit oss bort till gatan med det mycket europeiska namnet Paris och stannat vid nummer 809, bär vi in vårt bagage och Ulla-Britt dukar upp en morgonfika, som dock i våra jetleg-påverkade kroppar känns mer som sen eftermiddagsfika. Det är den 25 augusti kl 9 på morgonen. Viloplats och mötesplats Sedan denna första dag har vår tillvaro präglats av iordningställande av vårt hem. Det har också blivit vår operationsbas och viloplats, liksom mötesplats för den ene efter den andra, både gamla bekanta och nya vänner. Maria har börjat i den engelskspråkiga skolan. Efter en kort inkörningsperiod känns det nu roligt att gå dit, enligt hennes egen kommentar häromdagen. På fritiden har det bl a blivit en lovsångskonsert med ett antal tusen människor i en jätteanläggning uppkallad efter den beryktade inkageneralen Rumiñahui. Lisbeth har blivit engagerad en hel del i FACE, Pactokyrkans organ för samhällsutveckling, där hon framför allt arbetar inom hälsoavdelningen. Ändå är kanske vår största glädje och tillfredställelse att vi får arbeta så pass mycket tillsammans. Det gäller framför allt i själavårdssamtal med pastorer och ledare. Aníbal är en pastor som tagit ansvar för en av församlingarna i Quito. Han arbetar mycket målmedvetet med ett program för att utveckla församlingen. Mönstret har han hämtat från en amerikansk modell, The purpose driven church. Det har också gett resultat. Då han började var det bara på gudstjänsterna, men nu är det omkring 80 personer varje söndag. Han har också delat in dem i grupper som samlas i kyrkans olika rum. Ett tiotal grupper har hittills kommit igång och nästa steg blir att ta dem till hemmen. Ledarkris i största församlingen Den allra mesta tiden har gått åt till att arbeta i Pactokyrkans största församling, Santisima Trinidad (Heliga Trefaldighetskyrkan), som ligger i södra delen av Quito. Sedan förre pastorn fick hembud efter 35 års troget arbete, har en ledarkris uppstått. Vem ska nu ta över? Det pågår en veritabel maktkamp i sammanhanget och vi har hamnat mitt i denna storm på uppdrag av Pactokyrkans ledning. Krister kommer att fungera som mentor till David, den unge och ännu rätt oerfarne huvudledaren i äldstegruppen. David är son till förre pastorn och har fått uppdraget att axla ansvaret för en ledningsgrupp på tolv, en församling med omkring medlemmar, ett barn- och ungdomsarbete som omfattar 800 barn. Dessutom har församlingen knoppat av sig på ett antal platser runt Quito och även längre bort. Bön och andlig kamp Vi har haft dagar av mycket vånda, bön och andlig kamp, där turerna mellan ledarna ofta bestått av rent halsbrytande kast fram och tillbaka. Flera människor utan formell anknytning vare sig till församlingen eller Pactokyrkan har vid besök senaste tiden försökt att ordna upp församlingslivet, men har mer bidragit till oro och förvirring än stabilitet och positiv utveckling. Under resans gång har vi allt mer förstått att hela detta sammanhang står inför ett skifte. Fram tills nu har det varit ett och samma gamla ledarskap. Nu träder ett yngre, mer dynamiskt och visionärt ledarskap fram, som så vitt vi kan se, kommer att föra församlingen in i en ny etapp. Det känns som ett oerhört stort ansvar, men också en mycket spännande utmaning att beledsaga den unge David i hans utveckling som ledare i en församling som har satt upp som nästa mål att växa från till medlemmar. Tack för era förböner, som vi behöver mycket. Vi känner oss väldigt små i vår uppgift. Gång på gång förundras vi över att Gud kan ha användning för så bräckliga redskap. Samtidigt gläds vi oerhört mycket över att få vara i detta land, där andelen kristna börjat växa starkt, från 4-5 procent för tio år sedan till procent idag. Det märks i församlingar som ofta fått dubblera sina gudstjänster, men också i en akut ledarbrist. Lisbeth, Krister och Maria Gunnarsson 10 Mission tillsammans 125 år i världen

11 Centralamerika Med bud om hopp Panoramabild över Rio Coco, den stora gränsfloden mellan Nicaragua och Honduras. (Foton: Iréne Widén) År 1989 kom missionärerna Arne och Sabeth Norman till San José, Costa Rica. De arbetade en tid i kontakt med kyrkor och församlingar i landet. En av församlingarna tillhörde den costarikanska grenen av Moravakyrkan. Så småningom byggdes ett förtroende upp. Relationen vilade på en annorlunda missionärsroll. Det var kyrkan själv som styrde utvecklingen, inte missionärerna. Det tog tid innan den lilla Moravaförsamlingen kunde tro att det var sant, att det inte fanns några bakomliggande intressen, att de själva hade ansvaret och att de kunde söka hjälp utifrån när eller om de själva ville. Efter ett år i Costa Rica fick Arne Norman närmare kontakt med ledare för Moravakyrkan i grannlandet Nicaragua. Bakgrunden var kyrkans stora behov av att utbilda sina pastorer och församlingsledare. Ett sådant arbete hade Arne erfarenhet av från många års arbete i Ecuador. Man gjorde upp en plan som antogs av Moravakyrkans synod i början av Svenska Missionskyrkan beslutade att ge ekonomiskt stöd och så kunde arbetet börja. Under flera år deltog ca 200 personer i distansundervisning i bibel och teologi. Arne ingick i ett team av fem lärare. Svårtillgängligt område Arne skrev en rapport om en resa till ett avlägset och svårtillgängligt område kring övre Rio Coco, gränsflod mot Honduras. Året var 1994 och första målet var byn Raití som ligger ovanför några farliga forsar som måste passeras när man färdas i båt från Atlantkusten. Och något annat sätt att ta sig dit finns inte. Arne skriver: När jag var i Raití förra gången hade folket just kommit tillbaka från sina tio år i exil. Det fanns inget kvar av de gamla byarna, så folk fick börja med att bygga enkla bambuhus och försöka att odla upp den mark som regnskogen hade tagit tillbaka. Många var sjuka och trötta men man hyste ett stort hopp om att kunna bygga en framtid för kommande generationer. Efter tre mödosamma veckor av resande till Raití och andra byar och samhällen i Nicaragua och Honduras sammanfattar Arne: Efter en sådan här erfarenhet fördjupas viljan att med all energi försöka genomföra det uppdrag som Gud har gett oss. Människorna väntar på att någon ska komma med ett budskap i ord och handling, om att det finns hopp. Om vi förenar våra ansträngningar på olika sätt kan missionsuppdraget fullföljas. Ni ska veta att det är en underbar känsla att sitta tillsammans med människor, unga och gamla, från olika folkstammar miskitos, sumos, kreoler, mulatter, mestiser, garífonas och lovsjunga Herren. Då försvinner skillnaderna i språk och hudfärg. Då upplevs det omöjliga möjligt. Studiecentrum Arne och Sabeth Norman fick inte följa samarbetet med Moravakyrkan längre än till 1995, då Arne blev sjuk och de måste åka hem till Sverige. Men mycket har hänt sen dess. Ett studiecentrum byggdes i staden Puerto Cabezas och kunde invigas Centret hyser Moravakyrkans teologiska seminarium, där jag själv har undervisat under fem studieperioder. Centret är också universitetsfilial. Trots ett tillbygge 2001 ryms inte alla universitetskurserna i de klassrum som finns. Bortåt tusen studenter och lärare är idag knutna till Moravauniversitetet, som man säger, och till det teologiska seminariet. Sedan början av 2002 pågår ett distansprogram för 250 församlingsledare, med betoning på kvinnor. Syftet är att stärka Moravakyrkans roll i samhällsoch utvecklingsarbetet på lokalnivå. Så fortfarande når kyrkan allra längst upp till Río Cocos övre lopp. Och fortfarande är det en mödosam och farofylld resa dit. Senast återkom en av studieledarna rejält sjuk i malaria. Ett intressant tillskott i studiearbetet under 2003 har varit kurser för Moravakyrkan hjälpte till att bygga upp hus igen efter orkanen Mitch för några år sedan. Moravakyrkans hus i Puerto Cabezas, där även kyrkans studiecentrum invigdes lärare och ledare inom kyrkan om det multikulturella samhället. María Hedström från forskningscentret i San José har hållit i programmet som genomförs i Puerto Cabezas. Många olika etniska grupper existerar sida vid sida på Atlantkusten i Nicaragua. I Kristus är de alla ett, precis så som Arne Norman upplevde det. År 1994 gjorde Missions- och U-landslinjen vid Lidingö folkhögskola en studieresa till bland annat Nicaragua. Med på resan var Ulrika Ahlgren, som 1998 återkom som SMU-volontär med uppgift att vara en resursperson i ungdomsarbetet i Moravakyrkan. Hon, och senare Magnus Kronberg, är de enda svenska missionsarbetare som levt och arbetat under en längre sammanhållen tid på Atlantkusten i Nicaragua. Det har haft en stor betydelse för Moravakyrkans ungdom. Och mer än hälften av kyrkans bortåt medlemmar är barn och unga. Bertil Widén Costa Rica Ingemar Hedström, DEI, undervisning o forskning Maria Ruiz de Hedström, DEI, undervisning Marine Hedström-Rojas undervisning, läromedelsframställan cabecarindianer Mission tillsammans 125 år i världen 11

12 Europa Dopförrättning vid en badstrand i Vöru. Dopkandidaterna kommer från olika församlingar. Unionskyrkans årliga konferens, på temat Be like Christ (Var som Kristus) samlade deltagare. Jesusmarsch genom Vöru i samband med Unionskyrkans sommarkonferens. I blå tröja Meego Remmel, rektor för pastorsseminariet i Tartu. (Foton: Lars Kallfors) Friheten har blivit vardag i Estland Den förvandling som östra Europa genomgått under lite mer än ett decennium är väl känd och omvittnad. Att besöka Estland idag är en helt annan upplevelse än för tio-tolv år sedan. Estonian Air flyger med moderna jetflygplan, den gamla flygplatsen i Tallinn har renoverats. Bilarna har kommit långt från gammal kommunistisk standard. Gråheten är borta från gatulivet. Vägskyltar och annan information har anpassats till europeisk standard. Överallt går folk omkring med sina mobiltelefoner. Detta är bara några exempel på de yttre förändringarna i det estniska samhället. Det är svårare att ge sig in på vad som hänt i människornas sinnen när man gått från sovjetisk diktatur till frihet och demokrati. Bilden är inte entydig. De kristna kyrkorna och församlingarna har förstås dragits med i förändringarna och ibland varit pådrivande. Redan när frihetens timme slog förstod många ledare att samhällsförändringarna skulle ge kyrkorna en chans att bryta sig ur sin påtvingade isolering och att sprida evangeliet på ett sätt som varit otänkbart tidigare. Kristna från många andra länder slöt upp för att bidra i det arbetet. Man fick nya resurser och startade verksamheter som varit förbjudna eller ekonomiskt omöjliga att ens fundera över tidigare. Allt eftersom åren har gått, så har friheten blivit vardag. Den tidigare hårt begränsade religionsutövningen har väckt mångas intresse. Men så har mycket annat. Hela utbudet av livsstilar har kommit inom räckhåll. Kyrkorna har visserligen fått frihet att arbeta, men de får samtidigt kämpa hårt för en plats i det konkurrensutsatta samhället, på den religiösa marknadsplatsen och i de fria medierna. Med tiden har stödet från kristna i andra länder sviktat. Man kanske hjälpte till att bygga kyrkor, teologiska seminarier, sociala institutioner som barnhem och annat. Men verksamheten måste den inhemska kyrkan mer och mer klara själv. Enorm utveckling Estlands Evangeliskt Kristna och Baptister (EEKB) var som kyrkosamfund snabbt på gång att ta vara på de möjligheter friheten erbjöd. På plats efter plats blev samfundet synligt genom en utåtriktad verksamhet och nya kyrkobyggnader. Ungdomsarbete och social verksamhet tog fart och man satsade stort på pastorsutbildning och ledarträning av olika slag. På många platser har församlingarna upplevt en enorm utveckling under de här åren. Den har inte framför allt bestått i tillväxt: man ligger strax över medlemmar i ett 80-tal församlingar. Men många av församlingarna har fått nya kyrkor och samlingslokaler, och man har lärt sig att fungera i ett nytt och annorlunda samhälle. Det finns också församlingar som inte klarat sig så bra i omställningen, kanske särskilt ute på landsbygden. De ekonomiska villkoren är fortfarande kärva och det finns inte alltid ekonomi, varken för pastorns lön eller de stigande omkostnaderna. EEKB:s centrala funktioner har känt av de ekonomiska begränsningarna särskilt hårt. Det är idag svårt att finansiera de tjänster som skapades för några år sedan i syfte att satsa på evangelisation: missionssekreterare, söndagskole-/barnsekreterare, ungdomskoordinatör. Fortfarande stöttas man utifrån, Väckelse och mission i Europa 1879 kom Wilhelm Sarwe från spiksmedjan i Karlskoga till missionsskolan i Kristinehamn. Han ville bli missionär. Den ryske ingenjören Hasselblatt hade etablerat samarbete mellan Degerfors järnbruk och Paschkowsverken i Ural, dit smeder från Karlskoga och Degerfors flyttade. Så öppnades en mission i Ryssland. När C J Engvall och K J Pettersson for till Kongo, for Sarwe 1882 till Ryssland. Sarwe kom i Svenska Missionskyrkans tjänst till Kaukasien, Sibirien, Vitryssland och andra delar av det väldiga Ryssland. Han arbetade för Röda Korset, bland annat tillsammans med Elsa Brändström, besökte Leo Tolstoj i Poljana, var bjuden till tsarens hov. Under ett aktivt och intensivt liv Ryssland/Ukraina Jan Erixon, pastor fick Wilhelm Sarwe och hans hustru Emma betyda mycket för den evangeliska väckelsen i Ryssland i Berlin, träffades representanter för olika troendekyrkor i Europa. Kyrkor där, liksom i Missionskyrkan, grundades på medlemmarnas personliga bekännelse av Kristus som Herre, utan att man till det fogat formulerade bekännelser eller särskilda krav på dopform. Under världskriget bröts förbindelserna, men omgående efter krigsslutet 1945 togs kontakterna upp. Representanter för dessa samfund och församlingar grundade 1948 i Bern Internationella Federationen av Fria Evangeliska Kyrkor (IFFEC). Det var en naturlig konsekvens av sambandet mellan kyrkorna av missionsförbundstyp i Europa och Amerika. Bakom järnridån höll Svenska Missionskyrkan och IFFEC kontakt med kyrkorna i DDR, Tjeckoslovakien, Ungern, Bulgarien, Rumänien och Ryssland. Vi som var missionsföreståndare under denna tid och några andra av våra ledare lyckades, mycket tack vare den förda svenska politiken, få tillåtelse att besöka församlingarna, predika, uppmuntra och stödja. Wilhelm Sarwe i kretsen av svenskbybor. När en del missioner utsåg bibelsmugglare till hjältar förblev vi lojala med våra trossyskon, talade inte offentligt om våra insatser och förlorade kanske PR-poäng. Men vi medverkade till att biblar och sångböcker trycktes och spreds i det kommunistiska Europa. Stora pengar kunde överföras för att ge löner till pastorer och stöd till familjer, vars försörjare på grund av sin tro satt i fängelse. Med stöd av den svenska regeringen kunde vi medverka till att några blev fria. På hemliga vägar uppehöll vi livets kontakter. Under 1990-talet öppnades nya vägar för kontakter med de troende i Ryssland. Jan Erixon fick möjlighet att i Missionskyrkans tjänst undervisa och inspirera i ett arbete, som fortsatt knyter an till vår tidiga mission. Lars Lindberg har fått föreläsa i Moskva och i de baltiska staterna har kontakter återknutits med de kyrkor vi en gång samarbetat med. 12 Mission tillsammans 125 år i världen

13 från Svenska Missionskyrkan och andra systerkyrkor, för att kunna bistå församlingarna inom dessa arbetsområden. Men man står inför risken att ändå tvingas till neddragningar framöver. Det sociala arbetet har kanske haft lättast att få fortsatt stort stöd från församlingar och organisationer i andra länder. Just nu färdigställs i centrala Tallinn ett nytt centrum för EEKB:s stiftelse för socialt arbete, Söbra Käsi. Det betyder vännens hand. Den hand som sträcks ut når till exempel församlingar och föreningar ute i landet. De får matvaror och kläder som sedan delas ut till behövande. Hjälp till gatubarn Men det stora hjälpprojektet just nu syftar till att nå Tallinns många gatubarn. Inte alla de är hemlösa, men de har det gemensamt att de kommer från hem som präglas av missbruk och misär. Under den senaste tiden har mer än två miljoner kronor som skänkts av givare i Sverige investerats i stiftelsens nya lokaler som ska rymma dagcentrum och övernattningslägenhet för gatubarnen samt secondhandaffär och lagerlokaler. Verksamheten ska till största delen finansieras genom secondhand-försäljning. Estlands Evangeliska Kristna och Baptister behöver vår förbön och omtanke. Församlingar och samfund måste få möjlighet att bli än starkare och mer självbärande. Det sociala arbetet har sin plats i strategin som uttalas: Evangelium till hela människan. Barnen och ungdomarna, både de utslagna och de som finns i församlingarnas närhet, är där som alltid allra viktigast. Bertil Widén När stora skaror kommer till tro, när religiösa lycksökare invaderar och när nu klimatet för arbetet hårdnar i ökande materialism, i allt detta är det viktigt att Missionskyrkan ser sin kallelse att fortsätta med missionen i Europa, inte minst bland de ofta små kyrkor och församlingar som hör hemma i samma tradition av troendekyrkor som vi själva. En mötesplats som behövs IFFEC är det organ vi var med och bildade för kontakt med kyrkor av samma slag som vi. Missionskyrkan behöver vara kvar i, stödja och behålla inflytande i det sammanhang där vi möter samfund med samma rötter som vi. Inte minst därför att vi där möter sådana som de tjeckiska och slovakiska brödrakyrkorna, som går tillbaka ända till väckelserna efter Jan Hus på 1400-talet. Det är en evangelisk ström som, via Herrnhut, Halle, Tobolsk, med pietism och hemvändande karoliner ledde till den nyevangeliska folkväckelsen ur vilken dagens Missionskyrka har växt fram. Där hör vi hemma. Walter Persson Rosangela Jarjour är generalsekreterare i FMEEC, en organisation som i huvudsak består av kyrkor från tre kyrkofamiljer reformerta, anglikaner och lutheraner från bland annat Libanon, Syrien, Jordanien, Irak, Iran, Israel, Palestina och Egypten. Vi har samma väg att gå Den bild man först får i Mellanöstern, att kyrkorna helt och hållet leds av män, stämmer inte alltid. När man lär känna kyrkorna lite mer ser man nämligen att bakom alla dessa kyrkoledare finns en rad starka och duktiga kvinnor. En av dessa är Rosangela Jarjour som är generalsekreterare för FMEEC, en av de organisationer som under de senaste åren fått stöd av Svenska Missionskyrkan. FMEEC, Fellowship of Middle East Evangelical Churches, har sitt säte på Cypern, för där kan människor från länderna runt om i Mellanöstern som inte annars kan resa till varandra mötas. Rosangela Jarjour berättar att FMEEC i huvudsak består av kyrkor från tre kyrkofamiljer reformerta, anglikaner och lutheraner från bland annat Libanon, Syrien, Jordanien, Irak, Iran, Israel, Palestina och Egypten och att de främst arbetar med lekmannautbildning. FMECC anordnar kurser för kvinnor och ungdomsledare, men också fortbildning för pastorer och pastorsfamiljer. Pastorsfruarna är en viktig del av ledarskapet i församlingarna, berättar Rosangela Jarjour. De tar ofta aktiv del i kvinnoarbetet och ungdomsarbetet. Vi arbetar för att uppmuntra och stödja dem som är aktiva i den lilla kristna minoritet som finns kvar i Mellanöstern så att de kan bli goda vittnen om Kristus där de lever och verkar. Även utbildningen för våra skolledare är mycket viktig, säger Rosangela Jarjour. Våra skolor runt om i Mellanöstern drivs av lokala församlingar eller samfund och de ger oss inte bara möjlighet att erbjuda utbildning för våra egna barn utan också en möjlighet att synas i och att påverka hela det omgivande samhället. Många av barnen i skolorna kommer från muslimska hem och därför blir skolorna också ett vittnesbörd om den kristna trons generositet. Vid olika kurser och seminarier har kvinnor från olika delar av Mellanöstern mötts för att under någon eller FMECC:s skolor runt om i Mellanöstern drivs av lokala församlingar eller samfund och ger FMECC möjlighet att erbjuda utbildning samt att synas i och påverka hela det omgivande samhället. Mellanöstern några veckor utmanas och utrustas för att kunna ta en aktivare del i sina kyrkors och församlingars verksamhet och för att bygga nätverk genom vilka man kan stödja varandra. En kvinna från Egypten som deltagit i en av dessa kurser säger: Jag blev nästan rädd när man bad mig åka till Cypern för att representera min kyrka. Men den fina gemenskapen och de öppna och kärleksfulla samtal vi har haft har gett mig mod att åka hem och pröva saker jag tidigare aldrig ens drömt om att jag skulle kunna göra. Tidigare har jag gnällt på dem som inte velat komma till våra samlingar i kyrkan, nu förstår jag att vi måste fråga oss varför de inte vill komma. Ger våra bibelstudier något? Tar vi upp ämnen som berör den verklighet som kvinnorna vi jobbar med lever i? Större gemenskap I stadgarna för FMEEC står att de ska arbeta för Sharika, en större gemenskap mellan medlemskyrkorna. Men vad betyder det i dag och vill medlemskyrkorna verkligen komma närmare varandra? Det är en av de svåra frågorna som organisationen arbetar med i dag. Vi behöver förenas i denna svåra process och den är inget val utan en nödvändighet, säger Rosangela Jarjour, även om stigen vi har att gå är full av svåra hinder. En sanning som också gäller oss och som vi känner igen från ekumeniska samtal i vårt eget land och som understryker att vi hör ihop, vi har samma väg att gå. Det som förenar oss, även med kyrkorna i Mellanöstern, är mycket mer än det som skiljer oss åt. Mission tillsammans gäller i högsta grad även här. Emanuel Furbacken Mission tillsammans 125 år i världen 13

14 SMU På SIRA-skolan i Palestina går barn som är mellan sex och femton år gamla. SMU har två volontärer på plats för att hjälpa till i det arbetet. (Foto: Emanuel Furbacken) Bo på helig mark Karolina Rönn och Jonas Nilsson bor i Beit Jala, Palestina, sedan september i år. De är utsända av SMU som korttidsvolontärer på SIRA-skolan. Här berättar Karolina om den första tiden som volontär. Det här landet, rättare sagt, dessa två länder, Israel och Palestina, präglas av ständiga kontraster. Jerusalem med de ortodoxa judarna, sekulariserade Tel Aviv, arabiska Betlehem, sönderskjutna Hebron, vackra American Colony, öken, hav, berg, slätt, hetta, kyla... Unga kvinnor i tighta kläder, kraftigt sminkade och med svallande hår. Unga muslimer i kappa och med sjal som noga täcker håret och halsen. Unga män, i västerländska kläder, tighta små tröjor, utefter gatan där de går sitter äldre Hur är det att leva som ung och kristen i vår globaliserade värld? Hur väljer vi att uttrycka vår tro på att Jesus Kristus är Herre? Hur jobbar vi som kristna ungdomsorganisationer med det sociala engagemang som blir en konsekvens av vår kristna tro? Tillsammans med systerorganisationer i Indien, Kongo-Brazzaville och Nicaragua vill SMU arbeta med dessa frågor. I maj 2004 går startskottet för den nya internationella satsningen! Först ska dock projektet planeras, mål sättas upp o s v. Den här gången gör vi detta på ett lite annorlunda sätt det är nämligen inte vi i den svenska projektgruppen som bestämmer hur samarbetet ska se ut. Istället eftersträvar vi ett horisontellt samarbete organisationerna emellan damer, fårade och med skadade tänder, iklädda folkdräkt och säljer vindruvor. Här i Betlehemsområdet, Beit Jala, Beit Sahour och Bet Lehem, tre städer som växt ihop, finns många vackra byggnader. Hus byggda av ljus sten, med valv och runda balkonger, vackra murar och svarta sirliga järngaller. Nära skolan finns en jättegrop med skräp. Många hus är halvfärdiga, ibland beroende på den politiska situationen som påverkar ekonomin negativt. Befolkningen har mycket svårt att komma ut, det krävs särskilt tillstånd för att passera. Vad jag har förstått är dessa tillstånd ovanliga. Många palestinier har tidigare haft arbeten inne i Israel, de har nu mycket svårt att ta sig dit. Intifadan, självmordsbombningar, judiska bosättningar, israeliska militärens checkpoints, allt detta, det spända läget, kallas här för The Situation, situationen... Jag undrar varför hotellet är tomt på gäster, varför de har scoutläger inne i staden, varför de inte har varit i Jerusalem på många år, varför israelerna inte får komma in i Betlehem? Svaret är på grund av Situationen!. Situationen orsakar skador hos barn, många är spända och många kissar på sig om nätterna. Situationen föder hat. Klockan börjar skoldagen med en samling för lärarna. Vi turas om att läsa ett stycke ur Bibeln och så lyssnar vi på en sång. Medan vi sitter där kommer en elev in och hämtar en stor pingla som han eller hon sedan ringer i för att samla barnen. Eleverna här är mellan sex och femton år gamla och de kommer till SIRA för att de inte hänger med i vanliga skolan. Flera av barnen har inlärnings- Ny gemensam internationell satsning! Sveriges önskelista: stärkt kristen identitet bland SMU:are ny inspiration att uttrycka vår tro ökat socialt engagemang mer kunskap om globala rättvisefrågor ledarutveckling osv och kommer därför att träffas några från varje land för att skapa projektet. Det här mötet kommer att ske i Umeå i vinter och vi hoppas kunna bjuda på såväl oförglömliga äventyr i snön som givande diskussioner. Under några intensiva dagar ska våra fyra språk och kulturer samt en mängd åsikter och personligheter blandas ihop till ett härligt och livsbejakande projekt. Varje land får då presentera sin önskelista. Önskelistan består av sådana saker som organisationen vill ha ut av samarbetet med de andra länderna, som de vill lära sig eller utvecklas inom. Vi är övertygade om att de andra länderna kan och vill hjälpa oss med vår önskelista och vi ser fram emot att ta del av deras. Om ni i föreningen saknar något på listan som ni vill ha med i projektet får ni gärna höra av er. Vi ser fram emot kontakt med lokalföreningarna. Ring eller maila till SMU internationellt så förmedlar de kontakt. Julia Henriksson den svenska projektgruppen svårigheter som dyslexi. En flicka har plats här sedan hennes bror blev skjuten av israelisk militär. Alla har upplevt utegångsförbud och ockupation, något som lärarna säger sig se spår av i barnens beteende. Barnen är spända. SIRA arbetar med små grupper, 8-10 barn, som har en egen klasslärare. Undervisningen anpassas individuellt och vikt läggs vid att utveckla en nära relation mellan barn, lärare, socialarbetare och familj. SIRA kräver engagemang från och samarbete med hemmet för att ta emot en elev. Det är vanligt att elever kommer till SIRA några år och sedan återvänder till vanliga skolan. Rektorn i Betlehem, Lourette, berättar stolt att många före detta SIRA-elever tar täten och blir bland de bästa i klassen när de kommer tillbaka. Jag är med på bild, engelska och idrott. Ofta deltar jag som en av eleverna, andra gånger kommer jag med uppgifter till dem. Jag och Jonas lyckas inte alltid lätta bördan för lärarna, men barnen tycker det är roligt att vi är med. Laddat och oroligt Sedan vi kom hit har jag besökt så många platser och träffat så många människor, smakat så mycket ny mat och hört så många nya ord att jag är alldeles omtumlad! Mycket är laddat här, människor bär på svåra upplevelser och oro inför framtiden. I Palestina är jag ibland orolig för invasion och utegångsförbud. Inne i Israel har jag hotet om självmordsbombningar i bakhuvudet! Karolina Rönn SMU har också korttidsvolontärer i Ecuador och i Kongo-Brazzaville. Läs mer om dem och läs deras nyhetsbrev på Läs mer om SIRA på 14 Mission tillsammans 125 år i världen

15 Mycket på gång runt om i världen... I Puerto Cabezas, Nicaragua, anordnade AJECIM (Moravakyrkans ungdomsorganisation) en kulturfestival i februari i år. Unga från hela landet deltog. Det hela avslutades med en konsert på en idrottsarena, dit mer än ungdomar kom. Bästa musikgrupp och idrottslag korades. Ungdomar från länder i Latinamerika, från Sverige, Norge, Finland och USA möttes i juli i år till en missionskonferens i Quito, Ecuador. Arrangör var JNJ (ungdomarna i Förbundskyrkan i Ecuador). Föreläsningar blandades med evangelisationsarbete i staden. Från tionde till tredje augusti i somras var 103 scoutledare och 14 utbildare inom Evangeliska samfundet i Kongo på läger i Ingongoloskogen, 32 km från Matadi i Kongo-Kinshasa. Scoutledarna kom från alla hörn av Kongo för att mötas under temat: Låt oss arbeta tillsammans augusti i år samlades 747 ungdomar till ett nationellt ungdomsläger i Kongo-Brazzaville. Det var JEEC, ungdomarna i den Evangeliska kyrkan i Kongo, som arrangerade lägret i en tallskog norr om Brazzaville. Temat var Missionsengagemang. Masooda ett interaktivt spel om barns rättigheter En regnig sommardag får du ett brev med en inbjudan till en stad i ett land långt borta. Staden heter Barambatar, och under din upptäcksfärd på gatorna där ser du plötsligt en liten flicka stjäla ett bröd på en marknad. Hur reagerar du? Ska du säga till expediten, springa efter flickan eller glömma vad du såg? Beroende på ditt val utvecklas spelet, och du får chansen att lära känna flickan, det vill säga Masooda. Masooda-spelet passar från tio år och uppåt. Du hyr det för 500 kr per vecka + transportkostnad. Hör av dig till SMU riks så får du veta var spelet befinner sig just nu. (I hopfällt skick består spelet av fem lådor som mäter 1 x 1,8 x 0,2 meter styck.) Kampen mot Kapten Nego Bli en arthjälte, samla på kunskap om barns rättigheter och vinn över Bli en arthjälte i Kampen mot kapten Nego. Okun(skap) och deras herre Kapten Nego. Detta kan du göra i sällskapsspelet Kampen mot Kapten Nego, som tagits fram av arbetsgruppen för SMU:s rätt-projekt. Syftet med spelet är att man ska lära sig om barns rättigheter på ett lekfullt sätt. Spelet riktar sig till åldersgruppen 13 år och uppåt. Nu i dagarna blir spelet färdigt och du kan köpa det för 250 kr + frakt, som beräknas till 70 kr. Köpsugen? Kontakta mattias.bergstrom@alfa.telenordia.se CAP ett möte CAP är ett lägersamarbete mellan kristna ungdomsorganisationer i Sydafrika, Rwanda, Kongo-Brazzaville, Belgien och Sverige. Vartannat eller vart tredje år möts ungdomar till läger i fyra veckor. Sommaren 2004 är SMU och Sverige värdar för CAP. Mer om detta kan du läsa på Välkänd logga Alla På Samma Kulas logga känner många igen. För två år sedan förändrades den lite. Undertexten Söndagsskolans mission byttes till För barn till barn. En affisch med den nya loggan har nu tryckts. Genom att sätta upp den nya affischen, påminner du om Alla På Samma Kula och glädjer dem som ser bilden! Intresserad? Kontakta SMU. SMU har också tryckt upp t-shirts med den nya loggan. Är du intresserad av att köpa Alla På Samma Kula-tröjor, kontakta Gummessons Bok & Musik, Vad gör Alla På Samma Kula nu? Kontakta SMU för projekthäfte. Nytt internationellt NIUS är SMU:s internationella nyhetsbrev som du kan prenumerera på via din e-post. Där får du tips och information om vad som händer i landet och i världen kring internationella frågor. Vill du bli prenumerant går du in på Mission tillsammans 125 år i världen 15

16 Mission tillsammans 125 år i världen Josef Nsumbu från Kongo-Kinshasa arbetar som församlingspastor i Tenstakyrkan i norra Stockholm. Jag vill bygga som vi gör i Afrika... Jag tror att folk har börjat förstå att det gamla missionsbegreppet måste tänkas om. Det handlar inte längre om ett nord-sydförhållande missionen måste styras från alla kyrkor till hela världen. Hela världen är ett missionsfält och alla kyrkor är missionskyrkor, annars kan de inte vara kyrkor. Det säger Josef Nsumbu, pastor från Kongo-Kinshasa och professor i både Kinshasa och Belgien. Sedan i somras jobbar han som pastor på halvtid i Tenstakyrkan i norra Stockholm. Uttalandet som inleder den här artikeln är Josef Nsumbus svar på frågan om han kommit hit som missionär. Han skrattar lite åt frågan först och säger att det är en bra fråga. Det viktiga är inte vad vi kallar varandra, utan hur vi samverkar och att vi förstår att evangelisation, som vi ofta kallar arbetet i Sverige, och mission, när vi tänker på andra länder, är samma sak. Mission utan evangelisation och vice versa är inte kyrkans uppdrag. Vi har fått en order från Herren att förkunna hans budskap. Ville inte svara ja direkt Josef Nsumbu är inte i Sverige för första gången. På 90-talet bodde han på Lidingö och doktorerade i Uppsala. Hans svenska är utmärkt och han är bekant med svenska förhållanden. Men hur kommer det sig då att han nu arbetar i Tensta? Det var Tenstakyrkan som tog upp frågan om att de önskade en pastor från en av systerkyrkorna. Här i Tensta bor ju många olika nationaliteter. Man hade diskuterat hur församlingen kunde anpassa sig till det läget. Och de ville kalla mig. Hur reagerade du på det? Jag ville inte svara ja direkt. Att säga ja innebar mycket det fanns både gott och ont i att åka till Sverige. Vi bad om Guds ledning och diskuterade i familjen. Det goda vägde över och vi tackade ja. Det är en tjänst på tre år, sen får vi se, säger Josef. Hos oss i Kongo brukar vi säga att vi lämnar allt i Guds händer. Här i Sverige säger man gärna: Vi bestämmer så här och så här Svenskar måste Det viktiga är inte vad vi kallar varandra, utan hur vi samverkar och att vi förstår att evangelisation, som vi ofta kallar arbetet i Sverige, och mission, när vi tänker på andra länder, är samma sak, säger Josef Nsumbu. lära sig att säga om Gud vill. Jag är beredd på att vad som helst kan hända, men nu ska jag jobba intensivt i tre år. Jag förtröstar på Paulus som säger att en sår, en annan vattnar och så ser Gud till att det växer och bär frukt. Jag har kanske bara kommit hit för att så. Vi människor vill gärna se resultat direkt, men Gud har sin tid. När jag undervisar i praktisk teologi brukar jag säga till mina studenter att när de går ut i pastorstjänst så ska de ägna första året åt att observera, andra året ska de börja ta initiativ och tredje året ska de börja agera. Alltid bråttom i Sverige I Sverige har ni alltid bråttom, säger Josef och tar ytterligare en liknelse från sitt hemland: När ni bygger hus här så planerar ni och samlar in pengar under lång tid och sedan bygger ni huset på en månad. Vi ser ut en lämplig plats och så börjar vi bygga direkt och det kan ta många, många år innan det är färdigt. Vi kanske river och ändrar under tiden. Ungefär så kändes det när jag kom hit mycket hade redan planerats under lång tid och nu vill man att jag direkt ska börja bygga, men jag vill bygga som i Afrika. Arbetet i Tenstakyrkans församling delar Josef Nsumbu med Cai Berger, som är föreståndare. Församlingen har medlemmar av många nationaliteter. Men vi har inte delat upp församlingen i olika grupper. Vi vill inte ha en ghetto-församling, säger Josef. Alla ska känna sig välkomna och hemma trots olika kulturella bakgrunder. Redan på 90-talet sa jag till Svenska Missionskyrkans ledning att man måste öppna församlingarna för afrikaner som kom till Sverige så att de inte bildade egna grupperingar. Men det var få församlingar som var öppna för det då. Svenskar är mycket reserverade människor som inte gärna tar kontakt med nya besökare i kyrkan. Det viktigaste när man kommer ny är ju att någon intresserar sig för en. Svenskar vill gärna vara anonyma, även i kyrkan, men som kristna måste vi synas. Det var därför Jesus sa ni är världens ljus. En anonym kristendom är fel, tycker jag. Vi vittnar inte längre genom våra gärningar det verkar som om folk skäms för att vara kristna. Vi måste våga lysa! Flera och nyare sånger Vad är det då som Josef Nsumbu skulle vilja försöka förändra i församlingslivet i Tensta? Det är stor skillnad på gudstjänsterna om man jämför Kongo och Sverige. Det liv vi har i våra gudstjänster i Kongo grundas på sången. Innan jag kan börja försöka förändra här måste jag lära mig fler svenska sånger och psalmer. Men jag undrar verkligen om de sånger och psalmer vi sjunger här passar oss Många är gamla och svåra. Det gör att många ungdomar tycker att gudstjänsterna är tråkiga. I Afrika har sången mycket stor betydelse, och vill man att en gudstjänst ska lyckas måste man satsa mycket på sångerna både innehåll och melodi. Predikan är köttet, men om man doppar det i en dålig sås blir det inte bra predikan lyfts däremot av en bra, välordnad gudstjänst. I Afrika är det körens uppgift att leda församlingen i sången. Här i Tensta har vi en kör som sjunger en gång i månaden varför inte oftare? Nu har vi startat en kör till som sjunger lite afrikanskt, och det kommer att bli bra i framtiden, avslutar Josef Nsumbu. Text & foto: Jan Hultman 16 Mission tillsammans 125 år i världen