Våldsutsatta kvinnor berättar En utvärdering av projekt Karin

Transkript

1 Våldsutsatta kvinnor berättar En utvärdering av projekt Karin man blir lite omhållen här och det behöver man när man är trasig Annika Rejmer, Anna Sonander, Charlotte Agevall Rapport 2010:2 Rikspolisstyrelsen April 2010

2 Utgivare: Rikspolisstyrelsen, Box 12256, Stockholm D nr: PoA /07 ISBN Foto: Anders Lindell Grafisk design: Alenäs Grafisk Form Upplaga: 500 ex Tryck: RPS Tryckeri, Stockholm juni 2010

3 innehåll Förord Bilageförteckning Kapitel 1. Inledning Från kvinnofridsprogram till projekt Karin genom samverkan Syfte och frågeställningar Våld i nära relationer brottsbeskrivningar Grov kvinnofridskränkning Misshandel Disposition och läsanvisningar Kapitel 2. Teori Våld i nära relationer Barns upplevelser av våld i hemmet Begreppet offer Att kvalificera sig som offer Det ideala offret Aktörerna Polis, åklagare och socialtjänst Polisen en del av en rättskedja Polisens ansvar gentemot brottsoffer Vilket skydd ska polisen och andra rättsvårdande myndigheter erbjuda våldsutsatta kvinnor och barn?.. 21 Polisrollen Samverkan Projekt Karins teoretiska förankring i den social-ekologiska modellen Kapitel 3. Metod och tillvägagångssätt Enkät Bearbetning av enkäterna Intervju Bearbetning av intervjuerna Urval Begränsningar i urvalsförfarandet Svarsfrekvens Enkäter Intervjuer genomförda med kvinnor Reflektioner kring svarsfrekvenserna Bortfall Att använda det statistiska materialet Hinder i genomförandet Etiska överväganden Kapitel 4. Empirisk framställning och analys Vem är kvinnan? Relationen & våldet Svårigheterna med att förstå och begripliggöra våldet Att skapa motbilder Varför går han inte? Sociala nätverk När våldet har uppdagats Mönster Bemötande Vikten av ett gott bemötande Förväntningar Hur nöjd är kvinnan? Förhör Förhörsledarens bemötande Information Kontakt med andra myndigheter Samverkan Lokaler Förväntningar på den fysiska miljön Den fysiska miljöns betydelse för skapandet av det goda samtalet En genomlysning av Kvinnofridsprogrammet utifrån den social-ekologiska modellen Individnivå Relationell nivå Lokala samhällsnivån Samhällsnivån Kapitel 5. Sammanfattning och avslutande diskussion Positivt med projekt Karin utifrån kvinnornas perspektiv: Projekt Karins utvecklingsmöjligheter utifrån kvinnornas perspektiv: Att gå vidare med Källförteckning Litteratur Hemsidor ffentligt tryck bilagor Underlag för bedömning av risk för framtida partnervåld Informationsbrev enkät Enkät Intervjumall Informationsbrev intervju Samtycke

4 förord Förord Vi vill tacka alla kvinnor som har medverkat i denna studie genom att generöst dela med sig av sina erfarenheter av våld i nära relationer. Ni har gjort denna utvärdering möjlig. Vår förhoppning är att era röster ska bidra till att arbetet med våldsutsatta kvinnor kan vidareutvecklas. Ert deltagande i utvärderingen kan göra skillnad! Vi vill också tacka personalen på polismyndighet i Malmö, Kriscentrum för kvinnor och kvinnojourer som har haft vänligheten att hjälpa oss med att distribuera enkäter. De flesta av intervjuerna har genomförts i projekt Karins lokaler. Vi har mötts av en vänlig receptionist, som har bokat rum, öppnat låsta dörrar och försett oss med gott kaffe. Tack för all omtanke! Sist men inte minst vill vi också tacka Anna Gustafsson, Margot lsson och Ulf Malmqvist för ett gott och kreativt samarbete. Lund Annika, Anna & Charlotte 4 Våldsutsatta kvinnor berättar

5 bilageförteckning Bilageförteckning Bilaga 1. Spousal, Assault Risk Assesment, Bilaga 2. Informationsbrev enkät Bilaga 3. Enkät Bilaga 4. Intervjumall Bilaga 5. Informationsbrev intervju Bilaga 6. Samtyckesblankett Figurförteckning Figur 1. Den social-ekologiska modellen Figur 2. Kvinnans behov av myndighetskontakter Figur 3. Projektledningens syn på myndighetssamverkan Figur 4. Arbetsprocessen på projekt Karin Tabellförteckning Tabell 1. Ålder Tabell 2. Antal år boende i Sverige Tabell 3. Är kvinnan nöjd med polisens sätt att hantera hennes fall? Våldsutsatta kvinnor berättar 5

6 kapitel 1. inledning Kapitel 1. Inledning Ett sätt att göra våld i nära relationer begripligt är att sätta in det i en historisk kontext 1. Historiska tillbakablickar gör det väldigt tydligt att vår förståelse av vår omgivning, av oss själva och av olika sociala skeenden är formad av normer och föreställningar i vår nutid. För att kunna förstå våld mot kvinnor i nära relationer, är det viktigt att beakta det faktum att män i västvärlden har haft både en laglig och socialt accepterad rätt att fysiskt bestraffa sina hustrur ända fram till 1800-talet. 2 I Sverige avskaffades en makes rätt att aga sin maka så sent som och fram till 1965 fanns det ingen lag som gav stöd för att en man inte får våldta sin hustru. Våldtäkt inom äktenskapet ansågs per definition inte kunna äga rum. Genom att våldtäktshandlingar inom äktenskapet inte ansågs vara kriminella, blev det sexualiserade våldet 1 Österberg & Lindstedt Cronberg (red), Det var först 1944 som det blev möjligt för åklagare att väcka åtal mot en man som slog sin hustru, innan dess var detta bara möjligt om misshandeln haft dödlig utgång och det var inte förrän 1982 som denna handling kom att falla under allmänt åtal, det vill säga att åklagare är skyldig att väcka åtal. För en överblick av hur kvinnans rättsliga ställning har sett ut i Sverige se, Åkerblom Lindstedt Cronberg osynliggjort och därigenom tillhandahöll samhället en ritual för bemötande som osynliggjorde denna aspekt av våldet, det var inget man frågade efter eller rannsakade. 4 Mäns våld mot närstående kvinnor har således förts upp på den politiska agendan relativt sent. Våld i nära relationer betraktades trots en kriminalisering som en familjeangelägenhet och ett individuellt problem fram till 1970-talet då det omformulerades till ett samhällsproblem som vi alla har ett ansvar för att hantera och lösa. Arbetet mot kvinnovåld har bedrivits på såväl global som nationell nivå. Det är drygt 50 år sedan som FN aktivt engagerade sig i kvinnors rättigheter. Initialt rörde arbetet allmänna frågor såsom kvinnors livssituation och roll i samhället men har över tid kommit att riktas mot mer specifika frågor såsom våld mot kvinnor. Idag definierar FN våld mot kvinnor som ett allvarligt samhällsproblem som har sin grund i en könsmaktsordning där våldet ses som en kränkning av de mänskliga rättigheterna 5. I Sverige har arbetet för kvinnors rättigheter och mot kvinnovåld skett i samklang med FN:s arbete. 4 Lindstedt Cronberg 2005, s Våldsutsatta kvinnor berättar

7 kapitel 1. inledning Hur vanligt förekommande är våld mot närstående kvinnor? mfattningen av det våld som män utsätter närstående kvinnor för är svår att fastställa. Det beror främst på att det saknas samordnade insamlingar av data. Det gäller såväl över tid som mellan olika länder och beror företrädesvis på att definitionen och redovisningen av våld mot kvinnor skiftar och har skiftat 6. mfattningen är också svår att fastställa på grund av att mörkertalen är höga. Det är svårare att anmäla en närstående än en obekant gärningsman. Hur grovt brottet är har också betydelse för anmälningsbenägenheten. BRÅ uppskattar att endast 25 % av det våld som kvinnor utsätts för av närstående män anmäls. 7 lika underlag kan dock tillsammans ge oss en uppfattning av våldets omfattning. Ett underlag som kan ge en indikation om omfattningen är antalet anmälda misshandelsbrott mot kvinnor som är 15 år eller äldre och där gärningsmannen är bekant med kvinnan. Av SCB:s statistik framgår att antalet anmälningar av kvinnor, avseende misshandel av gärningsmän som de känner har ökat stadigt sedan 1990-talet. Ökningen kan dels förklaras av en ökad anmälningsbenägenhet, dels av att det faktiska våldet mot kvinnor har ökat. År 2008 uppgick antalet anmälningar om misshandel mot kvinnor över 15 år som är bekant med misstänkt gärningsman till Med hänsyn tagen till ett uppskattat mörkertal på 25 % kan det faktiska antalet fall där män misshandlar en kvinna de känner under 2008 uppgå till drygt Ett annat sätt att få en bild av våldets omfattning är att fråga kvinnor gjordes, på uppdrag av regeringen och brottsoffermyndigheten, en omfångsundersökning, Slagen dam, med syftet att kartlägga kvinnors våldserfarenheter. Svaren vittnade om att många kvinnor någon gång under sitt liv har utsatts för våld. Nästan varannan kvinna (46 %) hade utsatts för våld av en man efter sin 15 års dag. 56 % av kvinnorna hade utsatts för sexuella trakasserier och nästan var fjärde kvinna mellan 18 och 24 år (22 %) hade utsatts för våld under det senaste året. 9 Resultaten får stöd av den danska delstudien i International Violence Against Women Survey från 2003 som visar motsvarande omfattning av övergrepp mot kvinnor. Ett resultat som kan jämföras med utfallet från de årliga nationella Trygghetsundersökningarna där endast 1 2 % av de kvinnliga respondenterna uppger att de har varit utsatta för brott under det senaste året 10. Förklaringen till den låga andelen kan vara att undersökningens definition av våld ligger nära kriminalstatistiken och kan därför vara snäv i förhållande till kvinnans upplevelse av vad som är våld. Antalet anmälningar om sexualbrott har dubblerats sedan 1990-talet, varav antalet anmälda våldtäkter har ökat mest. Ökningen kan dels förklaras av en omdefiniering av brottet våldtäkt men den kan också förklaras av en högre anmälningsbenägenhet och en faktisk ökning anmäldes 3924 våldtäkter mot kvinnor över 15 år 11. Brottet grov kvinnofridskränkning som infördes 1998 ingår också i begreppet våld mot kvinnor. Det är sammansatt av upprepade gärningar såsom misshandel, olaga hot och vissa sexualbrott där offret och gärningsmannen är eller har varit gifta eller sammanboende. 12 År 2008 anmäldes 2733 fall av grov kvinnofridskränkning 13. Det finns således en stor spännvidd i uppskattningarna av förekomsten av våld mot kvinnor i nära relationer, och även om det finns svårigheter med att fastställa omfattningen, vittnar genomförda studier om att våld mot kvinnor är ett utbrett samhällsproblem. Våldet utövas oftast av en man och riktar sig företrädesvis mot en närstående kvinna, främst på privata platser där vittnen saknas. Vanligast är att våldet utövas i hemmet. Misshandeln sker ofta i köket medan våldtäkterna genomförs i sovrummet eller vardagsrummet 14. Gärningsmannen är ofta alkoholpåverkad 15. Våldet ger vanligtvis upphov till synliga skador och har allvarliga konsekvenser för den enskilda kvinnan. Det påverkar hela hennes livssituation. Våldsutsatta kvinnor har exempelvis sämre hälsa än kvinnor som inte utsatts för våld. Hon uppsöker därför sjukvården oftare och konsumerar läkemedel samt funderar på eller har försökt ta sitt liv i högre utsträckning än kvinnor som inte utsatts för våld 16. Varför kan inte problemet med våld mot kvinnor lösas och elimineras? En förklaring är att våld mot kvinnor är ett komplext problem som inte har någon enkel lösning. För att kunna identifiera interventioner som kan bidra till att stoppa eller reducera våld mot kvinnor måste våldets orsaker fastställas. Tidigare forskning visar att det företrädesvis är fyra omständigheter som bidrar till att försvåra arbetet med att stoppa eller reducera våld mot kvinnor 17. Det är: Rättssystemets tolerans av mäns våld mot kvinnor. Kvinnans underordnade ekonomiska ställning. Svårigheten med att definiera en diskurs kring våld mot kvinnor. Bristen på psykosocialt stöd. Tidigare forskning har visat att det är viktigt att reformera rättssystemet så att våld i nära relationer är kriminaliserat på ett adekvat sätt så att anmälningar, utredningar och domstolsprövning leder till åtgärder som förbättrar 6 Walby BRÅ rapport 2009: Lundgren (red.) Nationella Trygghetsundersökningar om allmänhetens utsatthet för brott genomförs årligen sedan Lindstedt Cronberg Lövkrona BRÅ Rapport 2009: Lundgren (red.) Walby (red.) Våldsutsatta kvinnor berättar 7

8 kapitel 1. inledning situationen för brottsoffret 18. Amerikansk och brittisk forskning har visat att det dessutom finns en korrelation mellan våld och en ekonomisk ojämställdhet i relationen. Ju större kvinnans ekonomiska beroende av mannen är desto högre är risken att hon kommer att utsättas för våld. 19 Ett annat korrelerande samband är att social inkludering genom förvärvsarbete minskar risken medan social exkludering, exempelvis genom arbetslöshet och hemarbete, ökar risken för att utsättas för våld av närstående. Ekonomiska resurser är emellertid inte den enda resurs som en våldsutsatt kvinna behöver. Hon behöver också praktiskt, fysiskt och emotionellt stöd. Det psykosociala stödet kan utgöras av hjälptelefoner, skyddat boende men också av samtalsstöd för att få styrka att bryta upp. Tidigare forskning visar också att avsaknaden av en gemensam diskurs, ett gemensamt synsätt på och en gemensam definition av våld mot kvinnor försvårar möjligheterna till att motverka våld mot kvinnor på ett effektivt sätt. Ett skäl till att det saknas en diskurs är att det inte finns en enhetlig överstatlig kulturell förståelse för kvinnovåld. I de flesta länder definieras våld mot kvinnor utifrån den nationella straffrättsliga definitionen av våld i allmänhet, som sällan fångar det specifika med våldshandlingar som äger rum mellan närstående i en hemmiljö. Det finns dessutom länder där våld mot kvinnor fortfarande accepteras av staten. Det finns också länder där våldet visserligen är kriminaliserat men där det sällan leder till några rättsliga påföljder. FN:s deklaration m avskaffande av våld mot kvinnor, från 1993 kan ses som ett försök till att skapa ett gemensamt förhållningssätt och en definition av kvinnovåld. Deklarationen inleds med att generalförsamlingen uttalar att den erkänner: the urgent need for the universal application to women of the rights and principles with regard to equality, security, liberty, integrity and dignity of all human beings. I deklarationens inledande artikel definieras våld mot kvinnor som; any act of gender-based violence that results in, or is likely to result in, physical, sexual or psychological harm or suffering to women, including threats of such acts, coercion or arbitrary deprivation of liberty, whether occurring in public or in private life. 20 Det innebär att definitionen av våld mot kvinnor över tid har utvidgats och omfattar inte längre bara fysiskt våld utan också psykiskt och sexuellt våld. I Sverige kan den politiska diskursen kring våld i nära relationer utläsas av Handlingsplan för att bekämpa mäns våld mot kvinnor, hedersrelaterat våld och förtryck samt våld i samkönade relationer, från Av handlingsplanen framgår att mäns våld mot kvinnor ses som ett oacceptabelt men omfattande problem som berör hela samhället. I förhållande till FN:s definition av våld mot kvinnor har den svenska regeringen utvidgat definitionen genom att också inkludera hedersrelaterat våld och våld i samkönade relationer. Målsättningen med den svenska handlingsplanen är att den ska fungera som en sammanhållande strategi för att få våldet att upphöra. För att nå målet satsar regeringen 900 miljoner kronor under mandatperioden för att genomföra åtgärder som syftar till att: öka skyddet för och stödet till våldsutsatta kvinnor, förstärka det förebyggande arbetet, förbättra kvaliteten och effektiviteten i rättsväsendet, utveckla insatser för våldsutövare, öka samverkan kring och kunskap om våld i nära relationer. Av handlingsplanen framgår också att samhällets insatser ska utgå från de utsatta kvinnornas behov och att det är statens och kommunernas ansvar att tillgodose dessa. Denna slutrapport innehåller en redogörelse för utvärderingen av åtgärd 50 i handlingsplanen i vilken Rikspolisstyrelsen har fått i uppdrag att utveckla en särskilt anpassad fysisk miljö för att utreda våld mot kvinnor, med målsättningen att ge våldsutsatta kvinnor bästa möjliga förutsättningar att bidra till att samhället kan vidta effektiva och hjälpande åtgärder. Den fysiska miljöns lokalisering, utformning, inredning och tekniska utrustning ska enligt direktivet utgå från och anpassas till de krav som följer av den utsatta kvinnans situation och de arbetsmetoder som myndigheterna tillämpar. För att uppnå ett gott resultat förutsätts en långtgående samverkan mellan berörda myndigheter och organisationer. I uppdraget finns också ett formulerat krav på att Rikspolisstyrelsen ska genomföra utvecklingsarbetet tillsammans med Polismyndigheten i Skåne och att det ska ha sin verksamhetsmässiga grund i det samarbete som Polismyndigheten i Skåne och Malmö Stad bedriver inom Kvinnofridsprogrammet 22. Från kvinnofridsprogram till projekt Karin genom samverkan Malmö Stads Kvinnofridsprogram har sin bakgrund i tidigt 1990-tal, då flera professionella aktörer uppmärksammade att det fanns en bristande förmåga att se och bemöta våldsutsatta kvinnor och deras barn. Ett kommunalt kvinnofridsprogram arbetades fram i samverkan med 18 A.a. 19 Walby (red.) General Assembly res. 48/ Handlingsplan för att bekämpa mäns våld mot kvinnor, hedersrelaterat våld och förtryck samt våld i samkönade relationer (2008). 22 A.a. 8 Våldsutsatta kvinnor berättar

9 kapitel 1. inledning andra myndigheter och organisationer. Arbetet bedrevs i tvärsektoriella grupper för att fånga ett helhetsperspektiv på våldsproblematiken och för att förankra programmet 23. Malmös Kvinnofridsprogram utgår från att det är samhället som är ytterst ansvarigt för att bekämpa alla former av våld och att brottsoffren har rätt till; vård stöd och rådgivning skydd rättssystemet 23 Kvinnofridsprogrammet och dess insatser är utformade efter våldsutsatta kvinnors behov. I arbetet med att utveckla programmet har ett flertal kartläggningar och enkätundersökningar riktade till olika myndigheter som kommer i kontakt med kvinnorna, deras barn och de våldsutövande männen genomförts. Därutöver har ett flertal intervjustudier genomförts där såväl utsatta kvinnor som representanter för olika frivilliga organisationer kvinnojourer, invandrarföreningar, kvinnoorganisationer och barnrättsorganisationer deltagit. Materialet har dessutom kompletterats med de senaste forskningsrönen och officiell statistik. Programmet har byggts ut successivt. Vid varje ny insats som genomförts har samma metodik för kartläggning och behovsanalys använts. Förslaget att bygga upp ett Reko (Resurs- och kompetenscentrum) vilket är den idé som projekt Karin utgår ifrån, har grundats sig på de erfarenheter och kunskaper som erhållits av det kontinuerliga utvecklingsarbetet inom Kvinnofridsprogrammet och målgruppens synpunkter. 24 Yrkesgemensam Handbok 2007, s För att underlätta samverkan har de medverkande myndigheterna specialiserat sina verksamheter. Polisen i Skåne har organiserat sitt arbete med våld i nära relationer i en särskild familjevåldsrotel medan Åklagarmyndigheten har valt att specialisera vissa åklagare på brott som rör våld i nära relationer. Därutöver har hälso- och sjukvården utvecklat ett särskilt program för medicinsk behandling av våldsrelaterade skador. Malmö Stads socialtjänst specialiserade sin verksamhet genom att starta Kriscentrum för våldsutsatta kvinnor och barn som invigdes år 2000 och som erbjuder professionellt skydd, psykosocial krisbehandling och stödjande samtal. Malmös kvinnofridsprogram utgår från ett holistiskt perspektiv, dvs. ett familjeperspektiv, och har därför även etablerat ett Kriscentrum för män och ett Kriscentrum för barn och ungdom. På Kriscentrum för män, som startades år 2002, erbjuds männen information och stöd för att kunna ta ansvar för sitt beteende. Det innebär att mannen ges möjlighet att bearbeta den problematik som kan ligga bakom våldet och erbjuds hjälp för att förändra sin attityd till våld, förbättra sin självkännedom och empati och därigenom utveckla möjligheter till att hitta alternativa lösningar till våld 24. Våldsutsatta kvinnor kan initialt komma i kontakt med olika myndigheter. Det är exempelvis inte ovanligt att hon ringer polisen för att få hjälp. Ibland är den första kontakten sjukvården då hon söker vård för sina skador. avsett vilken myndighet hon kommer i kontakt med ska de myndigheter som samverkar inom Kvinnofridsprogrammet fråga våldsutsatta kvinnor om de har barn som har bevittnat eller blivit utsatta för våld. m så är fallet ska det anmälas till socialtjänsten. Socialtjänsten kan också få kännedom om att barn bevittnat eller är utsatta för våld i hemmet från allmänheten, förskole- och skolpersonal. m information som socialtjänsten får kan föranleda åtgärder ska en utredning inledas. Barn som bevittnat våld mellan närstående eller själva utsatts för övergrepp erbjuds krisstöd på Kriscentrum för barn och ungdomar. Detta centrum startades 2004 för att samla resurser från socialtjänst, polis, åklagare och rättsmedicin under ett tak, för att förstärka barnperspektivet. Även Kriscentrum för barn och ungdomar arbetar utifrån ett holistiskt perspektiv och erbjuder därför även krisstöd till föräldrar. År 2006 startades Embla, ett skyddat boende med stöd för flickor utsatta för hedersrelaterat våld och år 2007 öppnades Fribo, ett skyddat akutboende för våldsutsatta hemlösa kvinnor med missbruksproblem. Därutöver har Kvinnofridsprogrammet bidragit till att samverkan mellan berörda myndigheter och frivilliga organisationer har institutionaliserats genom att en samverkansgrupp har bildats. Gruppen består av ett fyrtiotal representanter från olika myndigheter och verksamheter som möter våldsutsatta kvinnor. Samverkansgruppens uppgift är att fungera som en referensgrupp i Kvinnofridsprogrammet. Den bidrar i gemensamma aktiviteter, exempelvis i arbetet med att ta fram en yrkesgemensam handbok för professionella aktörer och information till allmänheten. Samverkansgruppen anordnar också utbildningsdagar där aktörerna utbildar varandra eller samarbetar kring metodutveckling. Samverkansgruppen möts under minst tre halvdagar per termin. Därutöver har Kvinnofridsprogrammet en styrgrupp med företrädare från socialtjänst, polis, kriminalvård samt hälso- och sjukvården och en arbetsgrupp där programmets samordnare träffar företrädare för de särskilda verksamheterna för att främja deras utvecklingsarbete. I handlingsplanen för att bekämpa mäns våld mot kvinnor, hedersrelaterat våld och förtryck samt våld i samkönade relationer har Malmös Kvinnofridsprogram fått ett politiskt stöd på riksnivå för att vidareutvecklas till ett resurs- och kompetenscentrum. I handlingsplanens åtgärd 50 har rikspolisstyrelsen fått i uppdrag att utveckla en fysisk miljö där myndighetssamverkan kan utvecklas ytterligare genom att finnas och verka under ett gemensamt tak. Projektet har döpts till Karin eftersom den gemensamma lokalen finns i kvarteret Karin i Malmö. Lokalen är designad utifrån den våldsutsatta kvinnans behov så att hon får bättre förutsättningar att bidra till brottsutredningen. Arkitekten har arbetat med människans sinnen som utgångspunkt, dvs. syn, hörsel, lukt, smak och känsel med målsättningen att skapa en trygg och välkomnande miljö. Det har resulterat i att bakom kameraövervakade dörrar möts kvinnan och hennes barn av en receptionist som tar emot och visar dem runt i lokalen och erbjuder dem något att äta och dricka. Kök och vardagsrum med lekhörna finns i lokalens centrum. Våldsutsatta kvinnor berättar 9

10 kapitel 1. inledning Möblemanget och textilierna har valts för att ge komfort. Ur högtalarna strömmar avslappnande musik. Förhörs-, samtals- och undersökningsrummen är belägna runt kök och vardagsrum och är utrustade med den senaste tekniska förhörsutrustningen (exempelvis diskreta kameror). 25 I projekt Karins lokal samverkar flera myndigheter. Polismyndigheten i Skåne och socialtjänsten bedriver permanent verksamhet i lokalen. Rättsmedicinska avdelningen och hälso- och sjukvården finns temporärt på plats medan åklagarmyndigheten kommer dit på dagliga möten. Polisen och åklagarmyndigheten har dagliga möten för att planera och följa upp brottsutredningar. Polisen och socialtjänsten har också dagliga planeringsmöten om hur de på bästa sätt ska samverka kring aktuella våldsutsatta kvinnors behov av skydd och stöd. Hälso- och sjukvården samt rättsmedicin har ett undersökningsrum till sitt förfogande som brukas vid behov. Därutöver sker en samverkan med andra myndigheter kring specifika frågor exempelvis skattemyndigheten, kronofogdemyndigheten, migrationsverket och kriminalvården. Syfte och frågeställningar Det övergripande syftet med åtgärd 50 i Handlingsplan för att bekämpa mäns våld mot kvinnor, hedersrelaterat våld och förtryck samt våld i samkönade relationer är att utveckla en nationell modell för en fysisk miljö som är särskilt anpassad för brottsutredning av våld och andra övergrepp mot kvinnor. Det specifika syftet är att bygga upp en fysisk miljö särskilt anpassad för brottsutredning av våld och andra övergrepp mot kvinnor 26. Målsättningen med åtgärd 50 uppges vara att ge våldsutsatta kvinnor bästa möjliga förutsättningar att bidra till att samhället kan vidta effektiva och hjälpande åtgärder. Det kräver utöver en effektiv lagstiftning, tillräckliga personella resurser och enskild kompetens och tillgång till en fysisk miljö där lokaler, teknisk utrustning för förhör m.m. är anpassade till kvinnans situation och de arbetsmetoder som tillämpas 27. Syftet med vårt uppdrag är att utvärdera Karin, utifrån den våldsutsatta kvinnans perspektiv. Mer specifikt ska vi klarlägga polisens uppdrag och undersöka hur kvinnorna upplever brottutredningen och det psykosociala stöd som de erbjuds. I ett möte med ansvariga för projektet, Anna Gustafsson vid polismyndigheten i Skåne och Margot lsson från Malmö Stad, , gjordes en överenskommelse med oss som forskare avseende utvärderingens struktur och innehåll. Utvärderingen har skett i två etapper i syfte att göra en jämförande studie. Delstudie ett genomfördes under 2008, det vill säga innan projekt Karin startades, och riktade fokus mot dåvarande förutsättningar för att bedriva brottsutredning och ge psykosocialt stöd i syfte att skapa ett underlag för jämförelse. Delstudie två genomfördes 2009 och har riktat fokus mot förutsättningarna för att bedriva brottsutredning och att ge psykosocialt stöd, samt att utvärdera den fysiska miljön. För att kartlägga den fysiska miljön för brottsutredning innan projektstaten och för att utvärdera projektet, har vi kommit fram till att det är helt avgörande att fånga de våldsutsatta kvinnornas upplevelse av att ha medverkat som målsägande i en brottsutredning. 28 Det är således kvinnornas upplevelse av brottsutredningen som ska ligga till grund för utvärderingsarbetets första och andra delstudie. Det innebär att vi i vår utvärdering av projekt Karins verksamhet, enbart använder oss av kvinnornas upplevelser av mötet med polisen och fokus vilar på vilka behov som kvinnorna ger uttryck för. Vad som har beskrivits som bra respektive mindre bra, utifrån praktikernas perspektiv har inte ingått i vårt uppdrag. Hur projektet har förankrats och tagits emot av tjänstemän på olika nivåer inom de olika samverkande myndigheterna kommer därför inte redovisas i denna utvärderingsrapport. De faktorer som kommer att kartläggas och ligga till grund för utvärderingen är kvinnans; Bakgrund och nuvarande livssituation. Relation till gärningsmannen. Beskrivning av våldet och omständigheterna kring polisanmälan. Förväntningar på och upplevelse av polisanmälan. Förväntningar på och upplevelse av brottsutredningen. Förväntningar på och upplevelse av polisens bemötande. Behov av och upplevelse av erhållet psykosocialt stöd. Uppfattning om och upplevelse av myndighetssamverkan. Upplevelse av lokaler och syn på samlokalisering. I regeringsuppdraget talar man om en rad olika faktorer som är avgörande för ett gott resultat i arbetet med våldsutsatta kvinnor. Vad som är ett gott resultat, kommer i denna utvärderingsrapport att vägledas av vad de våldsutsatta kvinnorna upplever som ett gott resultat. Det behöver inte nödvändigtvis finnas en diskrepans mellan vad de i studien berörda myndigheterna anser vara ett gott resultat och vad de våldsutsatta kvinnorna anser vara ett gott resultat, men det kan heller inte uteslutas, varför det kan finnas en analytisk poäng med att inte a priori förutsätta att det goda resultatet sammanfaller för alla medverkande parter i en brottsutredning. För att kunna utvärdera projektet är det därför viktigt att få en tydlig bild av både de våldsutsatta kvinnornas upplevelser och projektets syfte och 25 Se Handlingsplan för att bekämpa mäns våld mot kvinnor, hedersrelaterat våld och förtryck samt våld i samkönade relationer (2008). 27 A.a 28 De brott som kommer vara aktuella i denna utvärderingsrapport avser misshandel och fridskränkning. 10 Våldsutsatta kvinnor berättar

11 kapitel 1. inledning mål, liksom de förväntningar och visioner som de inom projektet medverkande myndigheterna har av vad som är att betrakta som ett gott resultat. Av betydelse för utvärderingen är också vad lagstiftning och polismyndighetens interna normer definierar som ett gott resultat. När man talar om våld i nära relationer åsyftas vanligtvis mäns våld mot kvinnor som de har eller har haft en nära relation med. Att vi väljer att tala om våldsutsatta kvinnor, betyder inte att det endast är kvinnor som kan falla inom ramen för en brottsofferkategori inte heller vill vi med vårt val av terminologi, förmedla en känsla av exkludering för människor som inte faller inom ramen för vår definition av våld i nära relationer. Att vi ändå väljer att använda oss av begreppet våldsutsatta kvinnor och begreppet mäns våld mot kvinnor, hör dels samman med att våldet i ett historiskt och juridiskt perspektiv länge talats om i könsneutrala termer, och därmed har man också osynliggjort de patriarkala strukturer som är verksamma i relationer där män slår kvinnor, att inte bryta med den könsneutrala terminologin, skulle riskera att bagatellisera och medverka till ett osynliggörande av det våld som riktas av män mot kvinnor. Valet av terminologi har också varit avhängigt det faktum att vi i vårt urval inte kunde finna andra parkonstellationer (t.ex. relationer där kvinnan har utövat våld mot en närstående man eller då parterna i den nära relationen varit av samma kön). Våld i nära relationer brottsbeskrivningar I Sverige är våld olagligt. Det spelar ingen roll om det begås av någon i familjen eller av en främling, om offret är en vuxen eller ett barn, en man eller en kvinna. Straffen hänvisar till omständigheterna kring brottet och gärningsmannen. Heder eller svartsjuka är exempelvis inte ett skäl att få nedsatt straff. Våld i nära relationer är ett allvarligt hot mot många människor, särskilt kvinnor och barn och kan omfatta allt från kontroll till brutalt våld. Våldet kan vara fysiskt, psykiskt eller sexuellt, men även utgöras av upprepade kränkningar. De kvinnor som medverkar i denna studie har anmält våld som har rubricerats som grov kvinnofridskränkning och misshandel. Nedan följer en beskrivning av dessa brott Grov kvinnofridskränkning Brottet grov kvinnofridskränkning tar främst sikte på upprepade straffbara kränkningar som riktas mot kvinnor. De upprepade och systematiska handlingarna, som i och för sig kan vara bagatellartade, men genom upprepningen har ansetts ha ett straffvärde eftersom de anses leda till en kränkning eller till trakasserier. Bestämmelserna om grov kvinnofridskränkning finns i Brottsbalken 4:4a:1 st. och där föreskrivs att: Den som begår brottsliga gärningar enligt 3, 4 eller 6 kap. BrB mot en närstående eller tidigare närstående person, döms, om var och en av gärningarna utgjort led i en upprepad kränkning av personens integritet och gärningarna varit ägnade att allvarligt skada personens självkänsla, för grov fridskränkning till fängelse, lägst sex månader och högst sex år. Har gärningarna som avses i första stycket begåtts av en man mot en kvinna som han är eller har varit gift med eller som han bor eller har bott tillsammans med under äktenskapsliknande förhållanden, skall i stället dömas för grov kvinnofridskränkning till samma straff (4:4a BrB). Den brottsliga handlingen utgörs således av flera brottsliga gärningar som samtidigt tas upp till domstolsbedömning. Mellan dessa gärningar måste det finnas ett visst samband. Dels måste gärningarna rymmas under någon av brottsbeskrivningarna i BrB 3, 4 eller 6 kap, det vill säga vara handlingar som riktas mot kvinnans liv och hälsa, hennes frihet och frid eller betraktas som ett sexualbrott. Gärningarna behöver emellertid inte vara av samma typ utan kan variera mellan de olika brotten som definieras i BrB kap. 3, 4 och Däremot måste de rikta sig mot samma offer. ffret måste vara en person som är en närstående eller en tidigare närstående person. m gärningsmannen är en man och offret är en kvinna som denne är eller varit gift med, eller som han bor eller har bott tillsammans med under äktenskapsliknande förhållanden, ska stycke två tillämpas, varvid brottet bedöms som grov kvinnofridskränkning. 30 Vid bedömningen av om offret är en närstående eller en tidigare närstående person är kravet enligt proposition 1997/98:55 att gärningsmannen och den kränkta bor eller har bott tillsammans. Utöver detta krävs att det är fråga om en upprepad kränkning. De enskilda gärningarna bedöms alltså som en helhet och sammanhålls av att var och en av de åtalade gärningarna har utgjort led i en upprepad kränkning av brottsoffrets integritet. 31 Hur många kränkande gärningar som krävs för att kränkningen ska anses vara upprepad bör enligt proposition 1997/98:55 bedömas med utgångspunkt i gärningarnas karaktär. Ju allvarligare de enskilda gärningarna är, desto färre gärningar krävs för att kränkningen ska anses som upprepad. 32 En gärning som redan tidigare har blivit lagförd kan inte lagföras på nytt som en del av fridskränkningen. En sådan tidigare gärning kan emellertid åberopas som belägg för att gärningsmannens handlande har utgjort ett led i en upprepad kränkning av brottsoffrets integritet. 33 Dessutom krävs att alla brottsliga gärningar ska ha skett under en viss begränsad tid. Den yttersta gränsen för denna tid är preskriptionstiden för grov fridskränkning som är tio år 34. Ett långt tidsrum mellan de enskilda kränk- 29 Holmqvist m.fl.2005, s. 4:16f. 30 A.a 31 A.a, s. 4: A.a, s. 4: A.a, s. 4:19b. 34 BrB 35:1 Våldsutsatta kvinnor berättar 11

12 kapitel 1. inledning ningarna kan dock medföra att rekvisitet gärningarna utgjort led i en upprepad kränkning inte uppfylls. 35 Misshandel Brottet misshandel tar sikte på handlingar där någon med uppsåt tillfogar en annan person antingen kroppsskada, sjukdom eller smärta. Med kroppsskada menas utöver sår, svullnader, benbrott och ledskador också funktionsnedsättningar exempelvis förlamningar eller skador på syn och hörsel. Men även annat kan omfattas av begreppet kroppsskada exempelvis att någon mot sin vilja får håret avrakat. Begreppet sjukdom inbegriper både fysisk och psykisk sjukdom och psykisk chock. Det förutsätts således inte att smärta har tillfogats den andra personen för att kroppsskada och sjukdom ska anses föreligga. Med begreppet smärta avses inte alltför obetydligt fysiskt lidande på grund av en kroppslig störning. Misshandel föreligger också om någon har försatts i vanmakt. Den kan röra sig om en fullständig eller partiell förlamning eller bedövning av en persons kropp. Handlingar som anses utgöra misshandel kan ske på olika sätt, med eller utan vapen och tillhyggen eller annat yttre våld men också genom förgiftning eller skrämsel. Svårare former av psykisk påverkan ska med andra ord också falla under rubriceringen misshandel. Misshandelsbrottet har i BrB uppdelats i tre svårighetsgrader. Ringa, normalgrad och grov misshandel. Normalgraden och de ringa fallen av misshandel regleras i BrB 3:5. Där föreskrivs att: Den som tillfogar en annan person kroppsskada, sjukdom eller smärta eller försätter honom eller henne i vanmakt eller något annat sådant tillstånd, döms för misshandel till fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, till böter eller fängelse i högst sex månader (BrB 3:5). Skillnaden mellan ringa misshandel och misshandel är inte statisk eftersom hänsyn ska tas till samtliga omständigheter i målet 36. De grova fallen av misshandel regleras i BrB 3:6. Där föreskrivs att: Är brott som i 5 att anse som grovt, skall för grov misshandel dömas till fängelse, lägst ett och högst tio år. Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om gärningen var livsfarlig eller om gärningsmannen tillfogat svår kroppsskada eller allvarlig sjukdom eller eljest visat särskild hänsynslöshet eller råhet. m misshandeln är att betrakta som grov (till skillnad från ringa misshandel eller misshandel av normalgrad) bedöms genom att hänsyn tas till samtliga omständigheter vid brottet, exempelvis om gärningen var livsfarlig, om offret tillfogats svår kroppsskada eller allvarlig sjukdom, om gärningsmannen har visat särskild hänsynslöshet eller råhet. Det kan exempelvis röra sig om situationer där vapen har använts eller då flera tillsammans har misshandlat en person eller att någon har fortsatt att sparka eller slå trots att offret är försvarslöst. 37 Att misshandeln riktas mot en havande kvinna eller nära anhörig ses i regel som försvårande omständigheter. När sådan misshandel förekommer vid upprepade tillfällen och under brutala former finns ofta skäl att anse att gärningsmannen har visat särskild hänsynslöshet eller råhet. Vid kvinnomisshandel består våldet ofta av örfilar, knytnävsslag och sparkar. De synliga skadorna är vanligtvis begränsade till blåmärken, svullnader, frakturer och mindre tandskador. Pågår misshandeln under en längre tid eller om den utgör ett led i upprepade och allvarliga övergrepp anses den vara brutal men det försvårande momentet ligger i integritetskränkningen och i att våldet ofta är psykiskt nedbrytande. Av vikt är också om våldet är oprovocerat och långvarigt och att det riktar sig mot personer som i regel är fysiskt svagare eller skyddslösa 38. Disposition och läsanvisningar Den fortsatta framställningen av utvärderingen ser ut på följande sätt. I nästkommande kapitel (2) redogör vi för teori. Utvärderingen berör olika delar och nivåer av vårt samhälle, varför flera olika teoretiska utgångspunkter används för att belysa detta förhållande. I kapitel (3) redogör vi för metod, tillvägagångssätt samt etiska överväganden. Därefter i kapitel (4) går vi över till att framställa det empiriska materialet. I detta kapitel, som kan sägas utgöra utvärderingens hjärta presenteras det empiriska materialet utifrån olika teman. Parallellt med redogörelsen av materialet sker en analys. I kapitel fem (5) gör vi en sammanfattning av materialet som knyter an till de frågor som utvärderingen avser besvara. Detta kapitel avslutas med en lista över överväganden där vi utifrån kvinnornas berättelser resonerar kring utvecklings- och förbättringsmöjligheter. 37 Holmqvist m.fl. 2005, s. 3:27f. 38 A.a. 35 Holmqvist m.fl. 2005, s. 4:16f. 36 I NJA 1967 s. 237 förklarades ett knytnävsslag mot munnen vara icke ringa misshandel. I detta fall omfattade skadan ett sår på insidan av underläppen som måste sys ihop med tre stygn. Dessutom var misshandeln oprovocerad. 12 Våldsutsatta kvinnor berättar

13 Kaptitel 2. Teori Kapitel 2. Teori Våld i nära relationer Att närma sig en förståelse av våld i nära relationer, kräver en öppenhet och en ödmjukhet inför människors erfarenheter av våld. Vidare måste en förståelse av våld, för att inte riskera att bli begränsande och komplexitetsreducerande, beakta såväl kön som klass och etnicitet såsom viktiga analyskategorier. För att förstå våld i nära relationer, måste vi också problematisera och synliggöra den kontext där våldet äger rum i en intim relation. Svårigheterna att tala om våld i nära relationer hör bland annat ihop med det svåra med att förena det oförenliga. I vår föreställning om kärleken finns inte våldet med, och de kan till och med anses vara varandra uteslutande. I Stina Jeffners studie, Liksom våldtäkt typ, berättar en tjej: han tog nästan till våld det var inte direkt att han försökte utföra en våldtäkt eller nåt sånt, utan det var mer att han blev sur. 39 Men efter det som hade hänt, berättar hon om hur mycket hon ändå tycker om honom, det var ju det som var det krångliga. Det blir väldigt svårt att förstå och tolka det som har skett i termer av våld, eftersom det skedde inom en relation och av en person som hon hyste känslor för. Så vad händer då någon erfar övergrepp, våld och kränkningar av en person som förväntas vara någon som skall visa en omtanke och kärlek? I en kärleksrelation bekräftar vi varandra, och vi ser oss själva genom den andres blick. m denna bekräftelse successivt börjar ta sig negativa uttryck, blir det problematiskt att förena bilden av kärlek och det psykiska och fysiska våldet, för hur ska jag tolka det som sker och hur ska jag se på mig själv och den sociala relationen i denna kontext? Vilka alternativa förklaringar har jag att tillgå för att begripliggöra det? m vi dessutom lägger till den omständigheten att andra sociala relationer förvägras mig och att jag därmed får en begränsad uppsättning av relationer där mitt jag kan speglas i andra människors ögon, har vi en situation där mannen får oerhört stor makt i skapandet av min självbild. Eva Lundgren talar om våldets normaliseringsprocess, en process där båda parter i relationen successivt normaliserar våldet. Våldet förminskas och värdet av positiva handlingar tillmäts ett allt större värde, dessa handlingar blir för henne särskilt positiva eftersom de saknar våld. 40 Samma sak kan gälla även för barn i relationer där det 39 Jeffner 1998, s Lundgren Våldsutsatta kvinnor berättar 13

14 Kaptitel 2. Teori förekommer våld. I Åsa Källström Caters studie om, barns beskrivningar och tolkningar av pappas våld, beskriver ett barn sin pappas goda sidor, men kriterierna för att vara en bra pappa är lågt ställda och barnets beskrivning av pappan visar på hur frånvaron av våld, blir ett tillräckligt kriterium för att han ska betraktas som snäll. Min pappa är snäll, som fäder generellt är, eftersom han, som de köper godis och saker och tittar på tv. Våld är att vara dum. Man är snäll om man inte är dum. 41 Normaliseringsprocessen är enligt Eva Lundgren en nedbrytningsprocess. För att förstå varför en våldsam relation kan leva vidare, varför kvinnan inte går vid första slaget är det viktigt att synliggöra att det är en process, nedbrytningen sker gradvis och det finns oftast ett växelspel mellan våld och värme. Vidare innebär våldets normaliseringsprocess att kvinnan internaliserar våldet och att kvinnan successivt tar över mannens värderingar av henne liksom av våldets orsak. Hennes självkänsla krymper och vanliga inslag är att mannen kontrollerar och isolerar kvinnan. Genom att begränsa kvinnans sociala kontakter, försvinner också den omvärld som skulle kunna ge henne alternativa bilder och tolkningar av situationen, relationen och mannens våld, vilket ytterligare stärker mannens position och tolkningsföreträde. Mannens tolkning av situationen utmärks av att våldet minimeras och avdramatiseras, men också av att kvinnans agerande på olika sätt framställs som orsaken till mannens agerande. Kvinnans agerande kan av mannen beskrivas i termer av provokationer, missbruk, sexuell vidlyftighet, otrohet och så vidare, vilket gör att ansvaret för våldet inte blir hans utan hennes. Eftersom ansvaret läggs på kvinnan, skapas också tron om att det finns utrymme för kvinnan att finna alternativa beteenden och strategier i syfte att undvika ytterligare våld. Genom att inte slå så hårt i dörren, genom att åka direkt hem från jobbet, genom att inte prata med andra män på fester och så vidare, utarbetar kvinnan olika strategier för att undkomma våld, med följden att hennes handlingsutrymme successivt minskar. Våldet kan ta sig väldigt olika uttryck och kan vara såväl direkt som indirekt, psykiskt som fysiskt. Fysiskt våld och hot om våld kan riktas mot henne, mot barnen, mot möbler, mot hennes djur eller mot anhöriga. Våldet behöver inte heller alltid vara uttalat, utan kan ligga i luften och mannen kan upplevas som en tickande bomb som hon aldrig vet om eller när den skall utlösas. Det är vanligt att mannen utövar en kombination av olika former av våld och kontroll, som i sin tur förstärker varandra. 42 Det finns t.ex. forskning som visar att, ju mer våld pappan använt desto mindre sannolikhet att han betalar extra 41 Källström 2008, s Lundgren kostnader och underhåll i tid, olika våldsformer samverkar således med varandra. 43 Ekonomiskt våld, då mannen med ekonomiska styrmedel på olika sätt begränsar och kontrollerar kvinnans handlingsutrymme, är en form av våld som inte har givits särskilt stor uppmärksamhet. Det är inte självklart att sammanlänka ekonomiskt våld med andra former av våld, men synliggör vi inte dess samband kan vi inte heller få kunskap om vilka konsekvenser det kan få för kvinnor och barn som till följd av våld, lever under starkt begränsade och kontrollerade materiella och ekonomiska resurser. Fernqvist & Näsman skriver att ekonomiskt våld, liksom mäns övriga våld mot kvinnor måste förstås mot bakgrund av en generell könad maktstruktur, som bland annat ger upphov till ekonomisk ojämlikhet mellan kvinnor och män. 44 Att påverka ekonomin är en av flera strategier som män kan använda sig av i syfte att kontrollera kvinnan de lever med. Det kan handla om att rent fysiskt ta pengar, bankkonton och andra tillgångar, att hindra kvinnan från att arbeta, förstöra kvinnans eller barnens egendom m.m. men det kan också röra sig om mer subtila former av kontroll såsom att inte betala ut underhåll, övervaka inköp, neka henne information om hushållets ekonomi och ekonomiska beslut osv. 45 Fernqvist & Näsman skiljer mellan direkt och indirekt våld, där indirekt våld t.ex. kan vara de ekonomiska konsekvenser som uppstår till följd av annat våld, såsom kostnader för läkarvård eller förlust av arbete och arbetsinkomst. Barns upplevelser av våld i hemmet De senaste tio åren har barns utsatthet i familjer där det förekommer våld synliggjorts och lyfts fram. Forskningen om våldsutsatta kvinnor och barn visar att barnen i familjer där det finns våld, på olika sätt erfar våldet och är medvetna om det våld som äger rum. 46 Barn kan uppleva direkt fysiskt våld genom att de själva blir slagna och hotade, men de kan också uppleva fysiskt våld indirekt, genom att se eller höra när mamma blir slagen eller genom att möta konsekvenserna av våldet såsom sönderslagna möbler eller blåmärken som modern fått till följd av misshandeln. Termen att bevittna våld, har kritiserats, då det lätt kan leda tankarna till att det endast handlar om att bevittna våldet såsom en utomstående betraktare. En sådan association är djupt olycklig då den osynliggör det faktum att barnet lever med våldet i dess omedelbara närhet. Det finns många olika aspekter av denna komplexitet som förtjänar att lyftas fram, för att visa på vikten av att inta ett holistiskt perspektiv på våld i nära relationer, där man inkluderar och synliggör alla i familjen, såväl vuxna som barn. 43 Fernqvist & Näsman 2008, s A.a. s A.a. s se t.ex. antologin Barns röster om våld, av Maria Eriksson mfl Våldsutsatta kvinnor berättar

15 Kaptitel 2. Teori Barns upplevelser av våld kan inte likt ett brottsrekvisit, skildras såsom en i tid och rum avgränsad fysisk handling. 47 Att ges möjlighet att kommunicera våldet, är viktigt för att barn ska kunna tolka och förstå sina erfarenheter. 48 Våld i nära relationer är ofta tabubelagt, något man inte talar högt om, vilket gör att barnet inte får sina erfarenheter beaktade och tagna på allvar. 49 De kulturella tabun som omgärdar våld i nära relationer hör samman med de heteronormativa ideal som kärnfamiljen vilar på. De normer och förväntningar som är knutna till kärnfamiljen, blir en karta att förhålla sig till och det kan därmed uppstå svårigheter med att förena den generella normen med den egna erfarenheten. Egna erfarenheter av våld i familjen kan också komma att normaliseras. Barnen som upplever våld i familjen, kan skapa sig en bild av att relationer kan fortgå trots våldet. Föräldrarnas sätt att hantera våldssituationer och relationerna inom familjen blir en manual för barnen. Barnen behöver inte nödvändigtvis acceptera eller samtycka till, men föräldrarnas relation är än dock något som de alltid kommer att förhålla sig till, som barn och så småningom som vuxna. För att undvika traumatisering, framtida viktimisering och normalisering av våld i nära relationer, är det viktigt att inta ett holistiskt perspektiv, där man alltid synliggör barnen och barnens rätt att leva i en familj utan våld. 50 Begreppet offer Kvinnor som utsatts för våld i en nära relation, har mycket tack vare kvinnorörelsen, kommit att synliggöras som offer. Kampen om synliggörandet av mäns våld mot kvinnor som ett samhällsproblem och inte som en familjeangelägenhet 51, började redan under 1950-talet, men det var först under 1970-talet som debatten tog fart på allvar 47 Barns upplevelser av våld kan vara något helt annat än den vuxnes. I Katarina Weinehalls studie: Att växa upp i våldets närhet, berättar en flicka Det är inget bråk hemma hos mig. ( ) Det var bara den gången. Samtidigt berättar flickan att Mamma och jag ser ju i hans ögon när han blir så där och då vågar vi inte göra nåt fel, så det blir som han vill. (Weinehall 1997:40-41 i antologin Barns röster om våld. Red Eriksson mfl. 2008:67) Flickans berättelse visar hur en våldsincident kan prägla den fortsatta vardagen i flera år efteråt. För denna flicka finns en medvetenhet om vad pappan är kapabel till och rädslan för vad som kan hända lever kvar, vilket styr såväl hennes som mammans handlingsutrymme. 48 Källström Cater 2008, s Eriksson 2008, s Vi har i vår studie kommit fram till att ett ensidigt fokus på kvinnans situation skulle kunna innebära ett osynliggörande av att våldet också drabbar barnen, därför har vi i mötet med de våldsutsatta kvinnorna t.ex. frågat om de har barn, om barnen har sett eller hört något, hur barnens relation till mannen ser ut m.m. Även tonårsbarn och vuxna barns reaktioner har varit en viktig del av våra diskussioner. 51 När våld mot kvinnor betraktades som en familjeangelägenhet, var polisens roll snarare att medla och man talade i termer av lägenhetsbråk, snarare än om mäns våld mot kvinnor. På talet såg statistiken i Stockholms polisdistrikt under 2 månader ut som så att av 351 utryckningar på så kallade lägenhetsbråk, blev 5 % klassificerade som misshandel eller olaga hot medan närmare 70 % aldrig blev dokumenterade. Snare 1993, s och även om debatten har gått i vågor sedan dess, så är den fortfarande aktuell. 52 Ett första steg var att kvinnor utsatta för våld skulle erkännas offerstatus. Efter hand har man emellertid kommit att uppfatta brottsofferbegreppet som alltmer problematiskt, då det förknippats med passivitet, svaghet, maktlöshet etc. Försök har gjorts att bryta med den stigmatisering som offerbegreppet medfört, dels genom att skapa nya innebörder och dels genom att introducera nya begrepp, såsom överlevare. Överlevare fick stå som bärare av andra värden och förknippades med styrka, kontroll, makt ilska, motstånd, frihet från skuldkänslor. Problemet var bara att offerdiskursen levde kvar parallellt med idén om överlevaren, och som en oavsedd konsekvens kom de två begreppen att ställas emot varandra såsom ett motsatspar. Verkligheten är kanske många gånger snarare att betrakta som en process över tid, där en och samma person kan vara såväl offer som överlevare. 53 Inom den rättsliga diskursen har begreppet offer givits olika innebörd i olika kontexter och är inte närmare definierat i lagstiftningen. fferbegreppet omnämns i lagen om Brottsofferfond (1994:419) och i instruktionen för Brottsoffermyndigheten (1994:572) men den juridiska termen som används för personer som utsatts för brott är målsägande och regleras i rättegångsbalken ( RB 20 kap. 8 ). 54 Vi kommer att använda termen brottsoffer, i en något mer utvidgad betydelse än vad som vanligtvis åsyftas. Dels kommer vi att utgå från den mer gängse definitionen att ett brottsoffer är en person har blivit utsatt för en brottslig handling, men vi kommer även att inkludera en brottsofferdefinition som inrymmer en persons upplevelse av att vara utsatt för ett brott, vilket innebär att vi inte förutsätter en i lag föreskriven brottsbeskrivning för den handling som har ägt rum. Att vi använder den enskilda individens upplevelse som grund för vår definition, beror på att den enskilda aktören inte kan förväntas besitta kunskap om gällande lagstiftning, såsom ett visst brotts rekvisit. Vi menar också att det är viktigt att medvetandegöra åtskillnaden mellan law in books och law in action, det vill säga, det faktum att det alltid sker en tolkning av lagtexten och att tolkningar aldrig är fria från normer och värden. fferbegreppet blir emellertid i vår diskussion också en analytisk kategori. fferbegreppet är en social konstruktion och som sådan öppen för tolkning. Det är inget objektivt givet, utan beroende av en kollektiv definitionsprocess. Det är således själva processen som leder fram till definitionen som är det intressanta. 55 Att inkludera även en i juridiska termer, mer strikt definition av vem som är att betrakta som ett brottsoffer, är viktigt eftersom det speglar dagens offerdiskurs, men också 52 Se t.ex. Nilsson (2009). 53 Kelly mfl. 1996, s Rikspolisstyrelsen 2001:1, s Andersson & Lundberg 2001, s. 64. Våldsutsatta kvinnor berättar 15

16 Kaptitel 2. Teori dess förutsättning, en kriminalitetsdiskurs. Annorlunda uttryckt, för att vara ett brottsoffer, måste man ha utsatts för ett brott, och därmed aktualiseras frågan om vad som är ett brott. Nils Christie skriver: Kriminalitet finns inte som en stabil enhet. Men därför, precis därför, är kriminalitetsbegreppet sällsynt väl skickat för kontrollsyften. Begreppet är som en svamp. Det kan absorbera en hel rad handlingar och människor när förhållandena läggs till rätta för ändamålet. Men svampen kan också göras mindre innehållsrik, när detta är gynnsamt för dem som håller i svampen Kriminalitet är ett begrepp som står fritt för var och en att begagna. Utmaningen består i att förstå användningen av begreppet innanför olika typer av samhällssystem, för att man därefter ska kunna värdera både användningen och användarna. 56 Samma resonemang kan appliceras på begreppet offer. Vem som betraktas som ett brottsoffer är inte givet, varken över tid eller rum, utan det styrs av omgärdande normer, normer som skapas genom mänsklig interaktion. Fram till 1965 var t.ex. våldtäkt inom äktenskapet inget brott, eftersom det saknades lagstöd. Att våldta sin hustru, var i juridisk mening ingen kriminell handling, och frågan blir då, var inte de kvinnor som blev våldtagna av sin man att betrakta som brottsoffer? Idag svarar vi alla givetvis ja på den frågan. För att inte riskera att osynliggöra olika former av våld, och olika kvinnors erfarenheter, vill vi därför öppna upp för en bredare definition och tolkning av offerbegreppet. Att vara ett offer kan vara relaterat till en brottslig gärning, men behöver inte vara det. Att kvalificera sig som offer När vi försöker konstruera ett problem, strävar vi efter en förståelse av vad som har ägt rum, vem som har gjort vad, mot vem och varför? I denna strävan efter att förstå, utgår vi ofta från oss själva, på gott och ont. Att bemöta andra såsom jag själv skulle ha velat bli bemött, är många gånger en god vägledning i mötet med människor och central för vår förmåga att känna empati med andra, men detta förhållningssätt förutsätter samtidigt att vi försöker föreställa oss hur den andre känner och tänker mot bakgrund av dennes erfarenhetsbakgrund, något som kan vara svårt om den andres erfarenheter skiljer sig mycket åt från våra egna. 57 Enligt McShane & Williams präglas bilden av vem som är ett offer av en medelklass symbolism: Removed from the reality of crime as an endemic feature of American life, most middle-class citizens can only understand crime, and their own victimization, as irrational, senseless phenomena They cannot 56 Christie, 2005, s Knutsson & Granér 2001, s. 34. appreciate crime as a major contributor to underground economy, a relief from the frustrations of living without means in a property-oriented society, or even as a form of excitement. For the middleclass, the victim and offender are part of a strict dichotomy, a mutually exclusive set of categories. The offender cannot be viewed as victim, nor can the victim be viewed as offender. 58 Av regeringsformens andra paragraf framgår att Den offentliga makten skall utövas med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans frihet och värdighet (RF 1 kap 2 ). Detta innebär att det är det faktum att vi är människor som avgör vårt värde, inte våra handlingar. Våldsverkaren, missbrukaren och den prostituerade skall ha samma värde och rätt att få sin värdighet respekterad som flerbarnsmamman, nobelpristagaren eller den enskilde polisen 59. Den i grundlagen stadgade rätten till lika värde, är tyvärr många gånger svår att efterleva, då människan har en tendens att kategorisera och värdera andra människor. I en av statens offentliga utredningar från 1992 för man en diskussion om bedömningen av kränkningsersättning till offer för sexualbrott, man konstaterar då att: När det gäller prostituerade kvinnor är situationen oftast annorlunda. De är vana vid att ha samlag med olika män och att befinna sig i situationer som för icke prostituerade kvinnor skulle kännas mycket främmande och förnedrande. De värnar inte om sin personliga integritet i samma mån som kvinnor i allmänhet 60. Hur författaren tänker sig att detta bedömningsförfarande är förenligt med alla människors lika värde, ter sig något besynnerligt, och tyvärr finns det också exempel på hur myndigheter tycks ha vägletts av denna bedömningsgrund. I rapporten, respektera mig! handbok för yrkesverksamma om våldsutsatta kvinnor i missbruk, 61 skriver man t.ex. om hur brottsoffermyndigheten har minskat eller dragit tillbaka skadestånd till kvinnor som utsatts för våld, med hänvisning till att de själva, genom sitt missbruk, har försatt sig i situationen. 62 Det ideala offret Nils Christie talar om det ideala offret och den ideala gärningsmannen, ett motsatspar som är intimt sammanlänkade genom att de förutsätter den andres existens och de förstärker också varandra. Det idealiska offret karakteriseras av (1) svaghet, sjuka, gamla, barn 58 Mc Shane & Williams Knutsson & Granér 2001, s SU 1992:84, s 293f. 61 Handboken gavs ut 2008 av Malmö stad och är en del i projektet Bättre boende för hemlösa missbrukande kvinnor i Malmö. Projektet arbetar bland annat med att synliggöra och förbättra stödet för våldsutsatta kvinnor med ett pågående missbruk. Handboken har författats av Helmersson & Mulabdi (2008). 62 Sveriges Radio (2006). 16 Våldsutsatta kvinnor berättar

17 Kaptitel 2. Teori passar således väldigt bra som idealiska offer (2) respektabilitet, offret är upptaget av ett respektabelt projekt, t.ex. tar hand om någon (3) befinner sig på en plats som hon inte kan klandras för, t.ex. på en gata under dagtid (4) gärningsmannen är stor och ond samt (5) gärningsmannen är okänd och har ingen personlig relation till offret. 63 Vi skulle vilja addera ytterligare några karakteristika för bilden av det ideala offret, såsom offrets agerande i situationen, om hon handlade rationellt, t.ex. uppvisade rationella strategier på att undkomma den brottsliga handlingen hon blir utsatt för 64, men även agerandet efter det att hon varit utsatt för brottet, kan komma att vägas in i bedömningen av om hon kan kvalificera sig som ett idealiskt offer. 65 ffret bör ha synliga skador, uppvisa rädsla 66 och ha en uttrycklig vilja att undkomma upprepad viktimisering. Vidare bör det ideala offret uttrycka tacksamhet gentemot de myndighetsrepresentanter hon möter. Jag menar, man kommer in där (i kvinnans bostad) och hon är bara så där (håller upp handen framför sig som ett stopptecken) och vill inte ha med oss och göra, jag menar varför ringde hon oss, varför ska vi komma dit när hon ändå inte vill snacka. Vill hon inte ha vår hjälp så, så får hon skylla sig själv. 67 Man kan ju säga som så, att det är ju inte det roligaste som finns om de bara är otrevliga. Det finns ju andra då man hellre hjälper, som kanske är lite mer tacksamma när man kommer Christie 2001, s. 48. Konstruktionen av det idealiska offret är på många sätt problematisk, eftersom de flesta som utsättas för brott inte passar in på de kriterier som associeras med det idealiska offret. Denna offerkonstruktion skapar en exkludering som kan få långtgående konsekvenser för den som blivit utsatt för brott, genom att inte bli trodd, ej betraktad som trovärdig, ej berättigad till socialt och ekonomiskt stöd, och inte erhålla moralisk upprättelse. Det kan vara svårt att verbalisera sin rädsla och det man har upplevt, varför det är viktigt att bemöta människor som utsatts för brott på ett bra sätt. Vad som upplevs som ett bra sätt kan givetvis variera från person till person, men enligt Lindgren och Lagerbäck är det viktigt att man inte avpersonifierar brottsoffret eller förhåller sig avvisande eller nonchalant, eftersom man därmed riskerar att tysta brottsoffret. 69 Vidare har forskning visat på att reaktioner på rädsla kan ta sig olika uttryck, bland annat kan rädsla göra så att man fryser sina känslor, vilket kan ge intrycket av att kvinnan är lugn och oberörd. Det är heller inte ovanligt att olika försvarsmekanismer aktiveras i samband med den ångest som våldet och kränkningarna medför, såsom förträngning av de jobbigaste händelserna, vilket kan påverka kvinnans förmåga att återge vad som har hänt. 70 Hon kanske lever med eller har en känslomässig bindning till gärningsmannen, hon kanske inte vill beskriva sig själv som förtryckt eller som en passiv mottagare av våld, ej heller bli betraktad som så. Vidare har hon kanske själv brukat våld, i självförsvar eller i ilska eller både och, eller också kanske hon har ett missbruk, de kanske har gemensamma barn, hennes gärningsman är kanske i andras ögon inte stor och ond, osv. Det ideala offret är bara en konstruktion, en abstraktion, som inte ger utrymme för den komplexitet som verkligheten inrymmer, den blir således bara en chimär, mot vilken den enskilde individens erfarenheter ska mätas. Med en offerkonstruktion, där individen för att kvalificera sig som det ideala offret, måste underkasta sig vissa givna karakteristika, riskerar de verkliga offrens erfarenheter att döljas, bagatelliseras eller stigmatiseras. Det ideala offret förutsätter en idealisk gärningsman, en främmande person på avstånd, en slags icke-person, någon som vi själva aldrig behöver vara rädda för att identifiera oss själva med. Därför måste den idealiske gärningsmannen konstrueras som ond, oberäknelig, med oförklarliga och oförlåtliga motiv till sina gärningar. Christie exemplifierar med bilden av knarklangaren, som en cynisk man som bara för profitens skull handlar med farliga droger och utnyttjar alla som kommer i dess väg. Problemet är att verkligheten är en annan, där knarklangaren ofta själv är offer för missbruk och där den sociala bakgrunden många gånger kantats av social utsatthet, men för att vinna politiska poänger i syfte att driva igenom straffskärpning är det dock mera tacksamt att använda sig av den idealiske gärningsmannen 71. Våra lagar är utformade på ett sätt som ska garantera alla människor lika värde, men den juridiska tillämpningen äger rum i ett institutionellt sammanhang, där normer, värderingar, praxis och oskrivna regler präglar människors möten. 72 Christian Diesen beskriver till exempel hur invandrare i gemen i högre utsträckning än svensken i gemen utsätts för misstänksamhet och det är även större sannolikhet att en invandrare blir oskyldigt 70 SU 1995:60 refererad till i BRÅ rapport 2008:25 s Christie 2001, s. 55ff. 72 Sarnecki 2006, s Se t.ex. rättens argumentation i det så kallade Södertäljemålet NJA 1997 s Se t.ex. Lundberg (2001) om polisers inställning till kvinnor som tar tillbaka sin anmälan, eller som väljer att fortsätta sin relation med gärningsmannen. 66 Christie 2001: Lundberg 2001, s A.a. s Lindgren och Lagerbäck 1996, refererad till i BRÅ rapport 2008:25 s. 58. Våldsutsatta kvinnor berättar 17

18 Kaptitel 2. Teori misstänkt. En viss folkgrupp kan t.ex. förknippas med en viss brottslighet. I de fall då dessa fördomar bekräftas av de erfarenheter man gör, förstärks fördomarna, vilket i sin tur leder till en kollektiv misstro, där en hel folkgrupp kan betraktas som en potentiell misstänkt. 73 Bilden av förövaren härleder således snarare tankarna till de andra ; missbrukare, ungdomar på glid, invandrare och kriminellt belastade personer. Frågan om vem som blir förövare är emellertid alldeles för komplex för att låta sig inrymmas i kategoriseringar som finner sin näring i stereotyper och fördomar. Alison Phipps betonar vikten av att utmana föreställningar om förövaren som en man med arbetarklassbakgrund. Phipps menar att även om det finns studier som visar hur våld ingår som en central komponent i ett manligt identitetsskapande för den unga, vita arbetarklassen i England 74 så innebär ett alltför ensidigt fokus på arbetarklassens män såsom mer benägna att utöva våld och sexualiserat våld, att stereotyper och fördomar förstärks och döljer också det faktum att våld utövas av män med varierande klassbakgrund. Studier har t.ex. visat på en förekomst av sexualiserat våld bland studenter med medelklassbakgrund i USA. Förövaren ifråga om våld och sexualiserat våld mot kvinnor återfinns i alla sociala klasser, men däremot är det mer sannolikt att män med arbetarklass bakgrund blir arresterade, åtalade, dömda och att de tilldöms i högre utsträckning hårdare straff. 75 Enligt Malin Åkerström sker det i tolkningen av vad som är att betrakta som våld, ett gränssättningsarbete som involverar kategoriseringar av människor, snarare än själva händelsen. Åkerström beskriver i artikeln Det gicks bärsärkagång, nedtoning av våld på sjukhem hur våld som begås av en äldre och handikappad person, gör att personalen har svårt för att beskriva det som sker i termer av våld. En av informanterna i studien svarar på frågan om huruvida det är våld när det är åldringar som slåss: Nej om en 80-årig gammal gubbe skulle klippa till mig eller så hade jag nog inte, ja jag hade ju sagt till honom, vad gör du? Men jag hade ju inte blivit så som jag kan bli om en 40-årig berusad man klipper till mig. Det är en annan sak. Eller en ung kille eller nåt sånt, eller en full tjej. Men inte en gammal, nej, det kallar jag inte för våld. 76 Genom att undvika ordet våld och ersätta det med andra ord såsom örfilar, nyp, slag, förmildras handlingarna 77. Avdramatiseringen av våld sker också genom att man berättar i passiv form om det inträffade. Ett annat sätta att avdramatisera handlingen är genom att beskriva det i allmänna termer samt genom att beskriva händelsen i humoristiska termer, till exempel Männen är ofta sådär burdusa, slår ut och knuffar till, och boxas. Men kvinnorna dom rivs och knips och drar i håret (skratt) 78. De tolkningar och förståelseramar som omger de äldres aggressivitet utgörs av att de är äldre, inte förstår vad de gör, sjukdom och att de saknar sina anhöriga. När man konstruerar det ideala offret och den ideala gärningsmannen, så dramatiseras såväl det våld som offret utsatts för som förövarens agerande och förövarens inneboende ondska. I Åkerströms studie finner vi istället att såväl våldet som förövaren avdramatiseras. Informanterna i Åkerströms studie valde ord som farbror eller gubbe när de beskrev de äldre och skilde därmed ut dem som avvikande från gängse uppfattning om vem som är gärningsmannen eller förövaren. Det var således inte den ideala gärningsmannen, den unge busen, fyllot eller missbrukaren. Åkerström menar att personalen tolkar motiven och handlingen på ett sätt som både begripliggör och normaliserar våldet men som samtidigt ger våldet ett moraliskt berättigande. 79 Malin Åkerströms studie är ett exempel på hur våld, eller snarare vad vi betraktar som våld, är beroende av den sociala, historiska och kulturella kontexten. Dess kontext gör att vi ger våldet en mening, i betydelsen en handling laddad med innehåll och avsikter, en handling som inte enbart blir ett uttryck för en fysisk manifestation, utan en handling som också ger uttryck för en kultur, ett sammanhang som sträcker sig längre en den enskilda handlingen. 80 Vad som betraktas som våld är inte givet, varken över tid eller i rum. Relationen inom vilken en viss våldshandling äger rum, är beroende av normer, vilka i sin tur är avhängiga de sociala och kulturella föreställningar som vi omges av. 73 Diesen 2006, s. 18. Diesen menar att det finns en negativ särbehandling av invandrare (här definierade som personer med utomeuropeisk bakgrund), över hela rättskedjan och alla skeden av processen, men den är mest tydlig hos polisen. I denna konklusion har Diesen uteslutit brott som begås inom samma folkgrupp, d.v.s. då både förövare och brottsoffer är invandrare (Diesen 2006, s. 211). 74 Johnson 2001, Messerschmidt, A.a. s A.a. s A.a. s Österberg & Lindstedt Cronberg (red), Phipps, 2009, s Åkerström 2000, s Våldsutsatta kvinnor berättar

19 Kaptitel 2. Teori Aktörerna Polis, åklagare och socialtjänst Polisen en del av en rättskedja Bland de grundläggande tankarna om mänskliga rättigheter, finner vi att våra rättsvårdande myndigheter ska arbeta på ett sätt som inte medför en andra viktimisering, dvs. agerar på ett sätt som förvärrar situationen för brottsoffret, såsom att till exempel dröja med beslut eller vara byråkratiska, ha dåligt samarbete sinsemellan. 81 Rättsväsendets olika aktörer ska enligt medborgarperspektivet 82 arbeta utifrån ett rättskedjeperspektiv. Detta betyder att även om olika rättsvårdande instanser har en inbördes rollfördelning, så är alla beroende av varandras verksamhet för att kunna möta och tillgodose den enskilde medborgarens krav på trygghet och minskad brottslighet i samhället. Rättskedjeperspektivet skall genomsyra hela den rättsliga processen, från brottsanmälan till lagföring. Tanken som ligger till grund för rättskedjeperspektivet är att en kedja aldrig är starkare än dess svagaste länk. 83 Vikten av att myndigheter samverkar för att skapa kvinnofrid har betonats ända sedan 1970 talet. Man startade olika samordningsprojekt och utvecklade nya arbetsformer för interaktion mellan myndigheter i syfte att finna nya och bättre vägar att stödja individen på. Under 1980-talet började man även med att i lag reglera olika myndigheters skyldighet att interagera med varandra och det omgivande samhället, exempelvis infördes en generell bestämmelse om myndigheters skyldighet att samverka i förvaltningslagen (FL) 6 84 som syftade till att underlätta såväl enskilda kontakter med myndigheter som kontakter mellan myndigheter. 85 Det infördes också bestämmelser om samverkan i socialtjänstlagen (SoL) 86 där man bland annat föreskriver att socialtjänsten ska samverka med det omgivande samhället. Därefter har skyldigheten att samverka preciserats till att särskilt gälla brottsoffer och i synnerhet då det är kvinnor och barn som utsatts för brott. I SoL kap 5 11 föreskrivs att det är socialnämndens uppgift att verka för att den som utsatts för brott och dennes närstående får stöd och hjälp. Socialtjänstens insatser kan exempelvis utgöras av att ordna tillfällig bostad för att undgå fortsatt misshandel i hemmet eller att lämna hjälp i form av rådgivning eller stödperson under tiden som polisutredning eller rättegång pågår. I förarbetena har man betonat att våld 81 Lindgren m.fl Enligt regeringen ska all myndighetsutövning genomsyras av ett medborgarperspektiv, vilket innebär att medborgarnas behov och intressen skall vara styrande, något som gäller för såväl det brottsförebyggande arbetet som arbetet med att utreda brott, lagföra brott, verkställa straff och ge stöd till brottsoffer. (Prop.1999/2000:1, utgiftsområde 4, s 31. ) Lindgren m.fl Lindgren m.fl Se prop. 1985/86:80, m en ny förvaltningslag. 85 Bestämmelserna i förvaltningslagen reglerar dock inte myndigheters skyldighet att lämna ut uppgifter till varandra. Myndigheters skyldighet att lämna uppgifter till varandra regleras i ffentlighets- och sekretesslagen (SFS 2009:400). 86 Se prop. 1979/80:1 A, m socialtjänsten. mot kvinnor är ett komplext problem och vikten av att socialtjänsten samverkar med andra aktörer såsom frivilligorganisationer samt myndigheter som polis, åklagare, domstolar, hälso- och sjukvård. 87 Motsvarande skyldighet har däremot inte ålagts dessa myndigheter. I förarbetena till hälso- och sjukvårdslagen (HSL) 88 anges exempelvis att landstingen har en generell skyldighet att samverka med olika aktörer i syfte att säkerställa folkhälsan och en god sjukvård. Sedermera har kravet på samverkan utökats och specificerats. Av 8 HSL framgår att landstinget i planeringen och utvecklingen av hälso- och sjukvården har en skyldighet att samverka med andra samhällsorgan, organisationer och privata vårdgivare. Kommunerna har också ansvar för viss sjukvård och har därför ålagts en motsvarande skyldighet 89. I 3 HSL föreskrivs därutöver att landstingen kan ingå överenskommelser med kommun, försäkringskassa och arbetsförmedling i syfte att uppnå en effektivare användning av tillgängliga resurser 90 Av polislagen 3 framgår att polisen inte ska samverka utan samarbeta med åklagarmyndigheten och andra myndigheter. 3 Polisen skall samarbeta med åklagarmyndigheterna. Samarbete skall också äga rum med andra myndigheter och organisationer vilkas verksamhet berör polisverksamheten. Särskilt åligger det därvid polisen att fortlöpande samarbeta med myndigheterna inom socialtjänsten och snarast underrätta dessa om förhållanden som bör föranleda någon åtgärd av dem. Bestämmelser om skyldighet att anmäla till socialnämnden att ett barn kan behöva nämndens skydd finns i 14 kap. 1 socialtjänstlagen (2001:453). Andra myndigheter skall ge polisen stöd i dess arbete. Lag (2003:413). Av paragrafens sista stycke framgår också att andra myndigheter ska ge polisen stöd 91. Skrivningen ska tolkas som att polisen anses ha ett behov av och ett ansvar för att ett väl fungerande kontaktnät med andra myndigheter och organ utanför den egna organisationen utvecklas 92. Åklagarväsendet har däremot varken föreskrivits någon särskild skyldighet att samverka eller samarbeta. Åklagarmyndigheten kan genomföra en förundersökning på egen hand men har också en rätt att begära biträde av polismyndigheten, samtidigt har polisen inte någon 87 Av prop.2006/07:38 s 13 framgår att en samverkan på både en övergipande och individuell nivå anses vara en förutsättning för att socialtjänsten ska kunna uppfylla de skyldigheter som lagstiftningen föreskriver för såväl socialtjänsten som andra berörda aktörer. Se vidare och kommentarer av Lars Clevesköld, Se prop. 1981/82:97 m hälso- och sjukvårdslag m.m. 89 Se 21 HSL, SoL 2:6. 90 Se Hälso- och sjukvårdslagen Se prop. 1983/84:111, Med förslag till polislag m.m. 92 Se vidare och kommentar av Ulf Berg, Våldsutsatta kvinnor berättar 19

20 Kaptitel 2. Teori ovillkorlig skyldighet att ställa utredningsresurser till åklagarens förfogande 93. Vanligtvis utförs brottsutredningen av polisväsendet eftersom åklagarväsendet inte har några särskilda utredningsresurser och saknar polisens befogenhet att utöva våld för att genomföra tjänsteåtgärder 94. Ett annat skäl till att polisen utför brottsutredningen är att de är först på brottsplatsen och är i samband med detta enligt förundersökningskungörelsen (FUK) 3a ålagd att vidta vissa brottsutredande åtgärder även om någon förundersökning inte inletts 95. De åtgärder som ska vidtas är förhör men även andra utredningsåtgärder kan vidtas exempelvis en undersökning av brottsplatsen. I FUK 3a föreskrivs också att brottsutredningen om möjligt ska färdigställas på brottsplatsen 96. Vidtagna åtgärder ska dock så snart som möjligt anmälas till den som ska leda förundersökningen. 97 m det är åklagar- eller polismyndigheten som ska leda förundersökningen är inte givet. Av rättegångsbalken (RB) och FUK framgår att såväl polis som åklagare kan leda förundersökningar. Ansvarsfördelningen mellan dem framgår av åklagarmyndighetens föreskrifter och allmänna råd (ÅFS) om ledning av förundersökning av brottmål, exempelvis leder polismyndigheten förundersökningar av enkel beskaffenhet. ( 4 ÅFS). Det finns dock undantag angivna som anger att exempelvis brott som innefattar våld eller hot om våld mot närstående eller tidigare närstående personer alltid ska ledas av åklagare (ÅFS 5 6). Även förundersökningar om fridskränkningsbrott, sexualbrott (med undantag av sexuellt ofredande och köp av sexuella tjänster) och våldsbrott (med undantag av misshandel och vållande till kroppsskada, sjukdom eller annans död i samband med trafikolycka) ska ledas av åklagare. Ansvaret för att leda en förundersökning kan dessutom växla mellan myndigheterna. Åklagarmyndigheten ska exempelvis gå in och ta över förundersökningen när det krävs en åtgärd av domstol såsom förordnande av målsägandebiträde eller ansökan om besöksförbud men ska därefter återföra ledningen av förundersökningen till polismyndigheten ( 7 8 ÅFS 2005:9). Polismyndigheten har dessutom ålagts ytterligare skyldigheter i förhållande till åklagarmyndigheten, exempelvis ska polismyndigheten underrätta åklagarmyndigheten om hur utredningen fortskrider och om föreliggande omständigheter i vissa fall ( 9 11 ÅFS 2005:9). Sammanfattningsvis kan vi konstatera att terminologin avseende myndigheternas skyldighet att interagera skiljer sig åt. Socialtjänsten och hälso- och sjukvården ska samverka men socialtjänstens ansvar för samverkan är 93 SU 1987:72 s. 112, och SU 1992:61 s. 285 f. 94 Se SU 1987:72 s. 300 och SU 1992:61 s De allmänna bestämmelserna om förundersökning bör ändå beaktas i tillämpliga delar se prop. 1969: Enligt Åklagarmyndighetens Handbok, Handläggning av fridskränkningsbrotten, s 18 ska kompletterande förhör hållas då misstanke om fridskränkningsbrott föreligger. 97 Se vidare och kommentarer av Gunnel Lindberg, mera långtgående och omfattande. Polismyndigheten ska däremot samarbeta med andra myndigheter och samhällsorgan och om möjligt bistå åklagarmyndigheten. Åklagarmyndigheten har emellertid inte några särskilda skyldigheter att samverka eller samarbeta. Vi kan således se att det finns en hierarkisk struktur i rättskedjan, där vissa parter är ålagda att interagera med andra aktörer som i sin tur inte är skyldiga att interagera, trots att deras faktiska yrkesutövning förutsätter en interaktion. Polisens ansvar gentemot brottsoffer Polisen är en av flera viktiga aktörer i arbetet med brottsoffer. Polisens brottsofferstödjande arbete ska också ses som en del i hela rättskedjan, där åklagare, domare och kriminalvården samt brottsoffermyndigheten är viktiga länkar. Verksamheten måste numera präglas av ett medborgarperspektiv och ett rättskedjeperspektiv 98. Polisen har emellertid en alldeles unik roll i detta arbete, då det oftast är polisen som är den första myndighetskontakten. Vidare är polisen skyldig att förse såväl misstänkt som brottsoffer med information om brottsutredningen. Beträffande polisens skyldigheter gentemot brottsoffer, finns ifråga om information inte några generella bestämmelser om att polisen till exempel fortlöpande skall bistå brottsoffer med information om viktiga händelser i brottsutredningen. Det finns dock föreskrivet i Polisförordningen 1 kap. 6 att polisen ska sträva efter att ge dem som utsatts för brott sådan information som brottsoffret kan behöva på grund av det inträffade. I FUK preciseras sedan vilken information brottsoffret har rätt att erhålla. För det första har brottsoffret rätt att underrättas om enskilt anspråk, brottsskadeersättning, målsägandebiträde, besöksförbud, stödperson och vilka myndigheter och andra som kan lämna stöd och hjälp (FUK 13a ) 99. När det gäller information till målsägande lämnas den ofta i samband med anmälningstillfället, vilket många gånger är en turbulent situation. Att lämna informationen vid detta tillfälle är inte alltid optimalt eftersom målsägande kan ha svårt att tillgodogöra sig den. 100 För det andra ska brottsoffer tillfrågas om han eller hon önskar bli underrättad om beslut om att förundersökning inte ska inledas, eller att en inledd förundersökning ska läggas ned, beslut om att åtal inte ska väckas, tidpunkt för huvudförhandling 98 Rikspolisstyrelsen 2001:1. 99 När det gäller information om enskilt anspråk, brottskadeersättning, stödperson, rättshjälp och rådgivning samt vilka myndigheter, organisation och andra som kan lämna stöd och hjälp behöver denna information inte ge som det är uppenbart att den inte behövs eller om det är förenat med betydande svårigheter att vidta åtgärden (FuK 13 a, 4 st.). 100 Av åklagarmyndighetens handbok framgår att åklagaren i sitt första direktiv till polisen uppmanar denne att i samband med första målsägandeförhöret muntligt informera om möjligheten till målsägandebiträde. I de fall målsägande önskar målsägandebiträde är det förundersökningsledaren som rapporterar detta till rätten som sedan avgör huruvida behovet finns Åklagarmyndighetens handbok, 2006, s Våldsutsatta kvinnor berättar