Gränsen för partsautonomin i skiljeförfaranden

Transkript

1 Juridiska institutionen Höstterminen 2012 Examensarbete i civilrätt, särskilt skiljemannarätt 30 högskolepoäng Gränsen för partsautonomin i skiljeförfaranden Författare: Mattias Meinhardt Handledare: Docent Elisabeth Lehrberg

2

3 TERMINOLOGI OCH FÖRKORTNINGAR ABL Aktiebolagslag (2005:551) AvtL Lag (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område EUD Europeiska unionens domstol HovR Hovrätt HD Högsta domstolen ICC International Chamber of Commerce ICC-RoA ICC:s skiljereglemente FEU Fördraget om europeiska unionen FEUF Fördraget om europeiska unionens funktionssätt FN Förenta Nationerna LSF Lag (1999:116) om skiljeförfarande Modellagen UNCITRAL Model Law on International Commercial Arbitration RB Rättegångsbalk (1942:740) RHS Stockholms Handelskammares Skiljereglemente SCC Stockholms Handelskammare TR Tingsrätt UB Utsökningsbalk (1981:774) UNCITRAL-RoA UNCITRAL:s skiljereglemente 2

4 3

5 INNEHÅLLSFÖRTECKNING 1 Inledning Bakgrund Syfte, frågeställningar och metod Disposition och avgränsningar Skiljeförfarande Allmänt Förfarandet Skiljereglementen Skiljeavtalet Allmänt Separationsprincipen och krav på enighet Parter till avtalet och skiljemännens rättigheter och skyldigheter Lag eller avtal Avtal som utgångspunkt Diskussion Partsautonomi Bakgrund Partsautonomi särskilt i skiljeförfarande Lagen om skiljeförfarande Utblick Partsautonomin i praktiken Gränserna för Partsautonomin Vid slutandet av skiljeavtalet Allmänt Restriktionerna Parterna ska behandlas lika Allmänintresset Skiljereglementet Tredje man Särskilt om bevisbegränsningar Gränsen för bevisbegränsande avtal

6 Avtalslagen eller lagen om skiljeförfaranden? Lagval Frågan om lagval när bevisfrågor regleras av materiell rätt Slutsats Efter tillsättandet av skiljenämnden Diskussionen vid införandet av modellagen Betydelsen av att partsautonomin ofta utnyttjas av ombuden Slutsats Avslutande Kommentarer Källförteckning Offentligt tryck Svenska förarbeten Förarbeten till FN:s modellag Kommissionen Arbetsgruppen Sekretariatet Praxis Svensk praxis Utländsk praxis EU-domstolen Storbritannien Litteratur Böcker Artiklar

7 1 INLEDNING 1.1 Bakgrund I ett system där tvistande parter tillåts styra över en process utan begränsningar kan det tänkas uppstå problem. Tvisten riskerar att dra ut på tiden, överenskommelser kan hindra en materiellt korrekt dom och tredje mans intressen kan tänkas påverkas negativt. Bland annat därför har lagstiftaren skapat ett regelsystem för domstolsprocesser, inom vilket parterna måste hålla sig. Även om parterna i framförallt dispositiva tvistemål tillerkänns viss partsautonomi är den i princip begränsad vad gäller avtal om processen. 1 Principen om partsautonomi kan kort beskrivas som parternas rätt att med för rätten bindande verkan företa vissa processhandlingar. 2 Med hjälp av denna rätt kan parterna styra processen och ge den de ramar de själva önskar. I skiljeförfaranden har den fått större genomslag än i vanliga tvistemål, och processuella avtal är där tillåtna. Principen har varit starkt bidragande till att skiljeförfarandet har blivit så populärt. Anledningarna till att partsautonomin har kunnat bli så vidsträckt är flertaliga. En viktig sådan är att parterna själva står för stora delar av kostnaden för förfarandet. I och med detta har staten inget intresse av att hålla förfarandet kort, och parterna kan få möjlighet att reglera dess längd själva. Risken för materiellt inkorrekta domar, och att tredje man gör en rättsförlust på grund av parternas överenskommelse kvarstår dock även om parterna själva står för kostnaderna. Tillsammans med statens skyldighet att tillförsäkra medborgarna en grundläggande rättssäkerhet skapar det ett visst behov av reglering. Balansgången är inte helt enkel, vilket lagstiftaren också påpekat. 3 Detta har lett till en blandning mellan dispositiv och tvingande lagstiftning som endast vagt kan anses sätta gränserna för parternas möjlighet att avtala om sitt förfarande. 1.2 Syfte, frågeställningar och metod Den huvudsakliga frågeställningen för denna uppsats är hur gränserna för partsautonomin i skiljeförfaranden ska dras. Syftet är att utreda denna frågeställning och att bringa klarhet i hur parterna i ett skiljeförfarande kan styra över detsamma utan att överskrida tvingande reglering. Den grundläggande problematiken är att de 1 Westberg, JT 2011/12, s. 173 f. 2 Lindell, Partsautonomins gränser, s Prop. 1998/99:35, s

8 beaktansvärda intressen som gör sig gällande i viss mån är motstående varandra. Å ena sidan har staten ett intresse av att skydda medborgarnas rättssäkerhet, å andra sidan är just stora möjligheter för parterna att själva utforma förfarandet något som gjort skiljeförfarandet så populärt. En annan intressekonflikt som kan tänkas uppstå är den mellan parterna och skiljemännen. I frågor om tidsåtgång och dylikt kan skiljenämnden tänkas ha en annan uppfattning än skiljeparterna. Följande frågeställningar kommer att vara centrala för uppsatsen: Hur ser partsställningen i ett skiljeavtal ut, och hur binds skiljenämnden till dess innehåll? Vilka uttryck tar sig partsautonomin i praktiken? Vilka är de begränsningar i partsautonomin som accepterats? Hur tar sig begränsningarna i partsautonomin uttryck vid avtal om bevisbegränsningar och lagval? Påverkar tillsättandet av skiljenämnden partsautonomin? Metoden är rättsdogmatisk eftersom den dels syftar till att utreda och redogöra för gällande rätt på området, dels syftar till att föra en diskussion om rättsområdet de lege ferenda. Rättsområden som kommer att aktualiseras i framställningen är svensk och internationell processrätt och särskilt skiljemannarätt. Även avtalsrätt och i viss mån internationell privat- och processrätt, eller lagvalsregler, är för uppsatsen aktuella rättsområden. EU reglerar inte direkt innehållet i länders processuella lagar. Processrätten är ett rättsområde där unionen saknar behörighet. Detta framgår av att EU enligt artikel 4 i fördraget om europeiska unionen (FEU) för att ha beslutsbefogenhet måste ha fått den tilldelad sig i fördragen. I artiklarna 2 till 6 i fördraget om europeiska unionens funktionssätt (FEUF) räknas EU:s befogenhetsområden upp och där nämns inte att EU har befogenhet att besluta över medlemsstaternas processuella regler. Nationell lagstiftning får dock inte få till effekt att EU-rätten kränks, även om det rör sig om områden där EU saknar behörighet. På detta sätt har EU-rätten fått betydelse även på området för skiljemannarätt. Den svenska lagstiftningen på området har tillkommit med FN:s modellag som förlaga. Även om avsikten inte var att genomföra modellagen i svensk rätt har den 7

9 beaktats i stor utsträckning. 4 Därför kan den och förarbetena till den tjäna som tolkningshjälp för hur den svenska lagen ska förstås. Modellagens genomslagskraft internationellt har i sin tur lett till att även andra länders rättsordningar kan användas som både tolkningshjälp och inspiration. Här bör givetvis en viss försiktighet iakttas. Att en utländsk rättsordning löst ett problem på ett visst sätt kan inte nödvändigtvis tas till intäkt för att så bör göras även i Sverige. Än mindre kan man ta detta faktum som ett bevis för att den svenske lagstiftaren avsett lösa problemet på samma sätt. För denna framställning kommer dock utländsk doktrin och modellagen att få stor betydelse för resonemangen. Den inledningsvis nämnda frågeställningen om gränserna för partsautonomin är nämligen inte utredd i någon större omfattning i Sverige och dessutom är skiljeförfaranden ofta internationella. Därför ser jag både ett behov av att i viss mån redogöra för diskussionen i andra länder och att utifrån denna då, det är möjligt, dra paralleller till de svenska förhållandena. 1.3 Disposition och avgränsningar Inledningsvis presenterar jag hur förfarandet i skiljeförfaranden går till och bakgrunden till att det har blivit en så pass populär tvistlösningsform. I detta kapitel går jag också översiktligt igenom de skiljedomsreglementen som är av betydelse för framställningen. Denna övergripande presentation syftar till att ge en förståelse för vikten av principen om partsautonomi och de överväganden lagstiftaren gjort vid regleringen av densamma. Presentationen avser också ge en förståelse för hur skiljereglementena förhåller sig till varandra. I kapitel tre diskuterar jag skiljeavtalet och partsställningen i ett sådant. Tanken är att utreda hur skiljemännen blir bundna av innehållet i avtalet. Jag avser inte närmare diskutera varifrån skiljemännens rättigheter och skyldigheter härrör. Däremot kommer jag att presentera huvudargumenten för såväl den så kallade avtals- som den så kallade lagteorin. I kapitel fyra diskuteras partsautonomins utformning i både skiljeförfaranden och vanliga domstolsprocesser. I detta avseende syftar framställningen till att ge en bakgrund till den diskussion som förs i kapitel fem. Slutligen kommer jag också i kapitel fyra att gå igenom vad partsautonomin får för effekter i praktiken. Kapitel fem utgör huvuddelen i framställningen. Kapitlet är uppdelat i två delar där jag i den första diskuterar gränserna för partsautonomin före tillsättandet av den första skiljemannen, medan jag i den andra diskuterar om dessa gränser ändras härefter. 4 Prop. 1998/99:35 s

10 I del ett presenteras således de begränsningar i partsautonomin som generellt sett accepteras och hur de tar sig uttryck. Däri kommer jag också särskilt att diskutera bevisbegränsande avtal och avtal om lagval. Dessa är intressanta av olika anledningar. Bevisbegränsande avtal är i åtminstone viss utsträckning otillåtna i vanliga processer, medan de är tillåtna i skiljeförfaranden. 5 Avtalstypen är därför intressant och den får prövas mot bakgrunden av de accepterade begränsningar som tidigare räknats upp. Lagval är däremot tillåtna och accepteras i vanliga processer. Frågan när de kan begränsas blir intressant med hänsyn till att de i princip alltid accepteras. En situation där intressen står emot varandra är när parternas intressen jämförs med skiljemännens. Skiljemännen torde generellt sett ha ett intresse av att processen hålls inom de tidsramar som bestämts från början. Jag kommer att diskutera detta mer ingående nedan. Kortfattat kan dock sägas att skiljemännen får svårare att planera sin öriga tid om skiljeförfarandet i för stor utsträckning överskrider den planerade tidsplanen. Parterna å andra sidan kan ha andra intressen. Ett exempel är när parterna har affärsförbindelser vid sidan av de som ligger till grund för tvisten. Parterna kan i sådana fall tänkas ha ett intresse av att låta processen dra ut på tiden för att ge sig själva möjlighet att komma någon vart med de andra förbindelserna. Skiljemännens intresse av att hålla processen kort kommer då att vara oförenligt med parternas intresse. Den intresseavvägning som behöver vidtas i detta fall kommer jag att mer ingående diskutera i den andra delen av kapitel fem. Jag har begränsat framställningen till att diskutera under vilka omständigheter skiljenämnden kan, eller bör kunna, bortse ifrån ett avtal som parterna kommit överens om. Därvidlag har jag helt bortsett från frågor som materiell processledning i skiljeförfaranden. En sådan diskussion skulle kunna vara intressant, då materiell processledning principiellt kan tänkas begränsa omfånget av partsautonomin. Något annat jag undvikit att diskutera är nämndens eventuella möjligheter att tillämpa RB analogt i fall det skulle finnas behov av det. Även en sådan möjlighet kan antas begränsa partsautonomin. Jag har valt att inte diskutera frågorna för att även om de kan påverka möjligheten för parterna att styra processen är de inte är direkt relevanta för den huvudsakliga frågeställningen jag valt att reda ut i denna uppsats. 5 Lindskog, avsnitt 21:5.2.3, och Heuman, JT 2011/2012 s. 338, som skriver att avtal om exklusiv bevisning förvisso är giltiga men som också slår fast att det vanligen krävs lagstöd för processavtals giltighet. 9

11 2 SKILJEFÖRFARANDE 2.1 Allmänt Att genom avtal hänskjuta en tvist till avgörande av en tredje man utanför ordinarie domstolsprocess är ett välkänt och gammalt förfarandesätt. 6 Ett exempel på en sådan process är skiljeförfarandet. Istället för att gå till domstol har parterna då valt att hänföra tvisten till en skiljenämnd bestående av en eller flera skiljemän. Skiljeförfarandet har blivit så vanligt att det troligtvis till och med är den mest populära tvistlösningsformen i stora kommersiella tvister. Förklaringen till det är flerbottnad men parternas möjlighet att själva förfoga över tvisten är viktig. 7 Denna möjlighet ger parterna en chans att skräddarsy processen efter sina egna behov. I vanliga förfaranden är möjligheten att göra så begränsad. Andra faktorer som är viktiga är att förfarandet typiskt sett är snabbt och förhållandevis billigt. 8 Rätten att hänskjuta tvister till en skiljenämnd framgår av 1 LSF. Den grundläggande förutsättningen är att tvistefrågan är sådan att parterna kan träffa förlikning om den. Alla tvister kan alltså inte avgöras genom skiljeförfarande. Tvisten avgörs genom skiljedom som vinner rättskraft och som är exigibel, 27 LSF jämförd med 3 kap. 1 UB. En skiljedom kan inte omprövas materiellt utan i princip endast på grund av förfarandefel, och 36 LSF. 9 Även om skiljeförfarandet som sådant är både vanligt förekommande och okonventionellt är det inte självklart att skiljedomen ska vara exigibel och vinna rättskraft. Att så är fallet i Sverige innebär att förfarandet är en judiciell tvistlösningsform. Alternativet till att ge skiljeförfarandet en sådan status är att inte ge avgörandet annan rättslig betydelse än vad parterna kunnat uppnå genom avtal. Ett exempel på en sådan tvistlösningsform är så kallade godmansförfaranden. 10 I sådana fall har parterna avtalat att en tredje man ska avgöra tvisten utanför ramarna för rättegång eller skiljeförfarande. I och med att rättsverkan för dessa typer av avgöranden inte blir annan än vad parterna kunnat avtala om finns det inget behov av särskild lagstiftning för dem Lindskog, avsnitt och 2. 7 Prop 1998/99:35, s. 42, och Lindskog, avsnitt Heuman, s. 28 ff. 9 A. a. s Lindskog, avsnitt Ibidem. 10

12 Eftersom skiljedomar vanligen inte kan överklagas kommer dock ett skiljeförfarande att i stor utsträckning förta parterna rätten till en vanlig rättegång med avseende på den fråga som avgörs genom skiljedomen. För att kunna säkerställa att parternas rättssäkerhet inte åsidosätts ställs därför krav på viss reglering av skiljeförfarandet. 12 I anledning av detta skriver regeringen i propositionen till LSF att regelverket ska syfta till att bland annat säkerställa opartiskhet hos skiljemännen och att båda parterna ska få lägga fram sin sak framför skiljenämnden. 13 Precis som regeringen skriver finns det dock en avsevärd gränsdragningsproblematik vid reglering av skiljeförfaranden. Som påtalats är det ju den stora friheten avseende förfarandets utformning som gör skiljeförfaranden så populära. För mycket reglering skulle därför kunna inverka negativt på skiljeförfarandets popularitet. Lösningen har blivit att i hög grad göra reglerna för skiljeförfarandet dispositiva. 14 Endast regler som avser förhindra avarter i proceduren har fått tvingande karaktär. Detta motiveras med att sådana regler medverkar till god kvalitetsstandard för tvistlösningsformen. 15 En högre kvalitet kan antas leda till ökad popularitet och reglerna kan därmed försvaras. Det är dock inte helt självklart var gränserna för partsautonomin går ens när det gäller tvingande lagregler. I ett enskilt fall måste överenskommelsen först tolkas gentemot syftet med regleringen. Först om man konstaterar att den inte uppfyller erforderliga krav på rättssäkerhet kan det bli aktuellt för skiljenämnden att med hänvisning till den tvingande lagregeln bortse från avtalet. Skiljeförfarandet präglas alltså i hög grad av att parterna förfogar över det. Som exempel på inskränkningar i denna förfoganderätt kan bland annat nämnas kravet på skiljemännens opartiskhet i 21 LSF. Bortsett från ett fåtal tvingande regler utgör dock LSF ett dispositivt ramverk för parterna att falla tillbaka på för det fall de inte kan komma överens eller helt enkelt utelämnat förfarandebestämmelser i sitt avtal. Det är denna partsautonomi som jag avser utreda gränserna för i följande kapitel i denna uppsats. 2.2 Förfarandet I inledningen nämndes att parternas möjlighet att förfoga över förfarandet kan tänkas förändras över tid. Detta kommer att utredas mer ingående i följande kapitel, en viktig 12 Prop. 1998/99:35, s Ibidem. 14 Ibidem. 15 Ibidem. 11

13 tidpunkt som ska fastställas här är dock när förfarandet ska anses ha inletts. När ett förfarande har inletts kan andra intressen behöva beaktas än vad som är fallet när skiljeavtalet författas. Då de flesta skiljeförfaranden vilar på en skiljeklausul snarare än ett regelrätt skiljeavtal kan detta vara av intresse för denna uppsats. 16 En skiljeklausul är av naturen kortfattad. Parterna har därför endast en liten möjlighet att i detalj reglera sitt framtida förfarande i en sådan. Detta kan leda till ett behov av att ändra föreskrifterna för förfarandet efter att det inletts. Därför är tidpunkten för när skiljeförfarandet har inletts viktig att utreda. En annan viktig tidpunkt är den när den första eller den enda skiljemannen har utsetts. Dessa tidpunkter är tämligen oproblematiska att konstatera, men ändå viktiga att hålla i minnet. Om parterna inte avtalat annat inleds ett förfarande när en part tar emot en begäran om skiljedom, detta framgår av 19 st. 1 LSF. Enligt andra stycket måste begäran vara både villkorslös och uttrycklig. Den fråga som skiljemännen ska pröva och partens val av skiljeman ska också framgå. Det senare gäller bara för det fall parterna ska utse skiljemän. Den första skiljemannen utses alltså i samband med att förfarandet inleds. Skiljemannen utses av parten som påkallar skiljeförfarandet genom det meddelande som skickas till motparten. Det är den skiljeman som anges i det meddelandet som parten anses ha utsett och skiljemannen är utsedd när motparten tar emot meddelandet. 17 Parten som utsett skiljemannen är bunden vid valet enligt 14 st. 2 LSF. Det här innebär att det för skiljeförfarandets vidkommande inte spelar någon roll om en part tidigare har kommit överens med och avtalat med en annan person om skiljemannaskap. 18 Skiljemän som ska utses av parterna är alltså utsedda när motparten skriftligen denuntieras om utseendet av dem. Har parterna inte avtalat annat ska skiljemännen vara tre och två av dem ska utses av parterna. Skiljemännen utser sedan den tredje skiljemannen tillsammans, 13 LSF. Efter att ha mottagit parts begäran om skiljedom har den andra parten enligt 14 LSF 30 dagar på sig att utse sin skiljeman. De båda partsutsedda skiljemännen har därefter ytterligare 30 dagar på sig att utse den tredje skiljemannen. Om så inte sker ska tingsrätten på begäran av part enligt 15 LSF utse den tredje skiljemannen. Typiskt sett inleds alltså ett skiljeförfarande genom att en part sänder den andra en begäran om skiljedom. Senast 60 dagar efter att parten mottagit begäran kommer hela 16 Lindskog, avsnitt Heuman, s. 222 och Schöldström, s Heuman, s

14 skiljenämnden sedan att vara tillsatt. Som påtalats ovan finns det en rättssäkerhetsaspekt att anlägga på skiljeförfaranden. Utöver denna är det dock primärt partsintresset som måste beaktas före det att förfarandet har inletts. Efter den tidpunkten och när skiljemännen är tillsatta går det dock att tänka sig att andra beaktansvärda intressen tillkommer, primärt skiljemännens. Om parterna inte avtalat om annat fortlöper sedan förfarandet enligt reglerna i LSF. Nämnden bestämmer enligt 23 de tidsfrister som parterna ska hålla sig inom. Den som påkallar förfarandet intar samma position som käranden gör i vanliga domstolsprocesser. Motpartens roll är den av svarande. Krav på muntliga förhandlingar existerar endast om någon av parterna begär det enligt 24. Annars är det upp till skiljenämnden att avgöra behovet. Vad gäller bevisningen svarar parterna för den. Skiljenämnden får dock utse sakkunniga, om inte båda parterna motsätter sig det enligt 25. Förordnande om tvångsmedel och upptagande av ed ligger utanför skiljemännens behörighet enligt andra stycket. Skiljeparterna kan dock enligt 26 st. 1 LSF efter att skiljenämnden lämnat tillstånd ansöka om tillstånd för sådana åtgärder hos tingsrätten. Skiljenämnden ska lämna tillstånd till ansökan om åtgärden är befogad med hänsyn till utredningen. Som framgått ovan avgörs de frågor som lämnats till skiljenämnden genom skiljedom enligt 27 LSF. På begäran av parterna får även en förlikning stadfästas i skiljedom. Domen ska vara skriftlig och undertecknas av skiljemännen. Skiljedomar är inte angripbara på materiell grund, detta framgår motsatsvis av 33, 34 och 36 LSF. De grunder för ogiltighet och angripbarhet som räknas upp i paragraferna är uttömmande. Den viktigaste grunden av betydelse för denna uppsats är att skiljemännen inte får överskrida sin behörighet enligt 34 p. 2. Bestämmelsen i regeln är viktig eftersom det är den som skiljemännen kommer att bryta mot om de bortser från en partsföreskrift som egentligen skulle ha varit giltig. I övrigt kan sägas om förfarandet att parterna enligt 37 LSF solidariskt ska svara för ersättningen till skiljemännen. Vidare stadgar 43 att talan mot skiljedomen tas upp vid den hovrätt inom vars domkrets skiljeförfarandet ägt rum. 2.3 Skiljereglementen För skiljeförfaranden som är underkastade LSF kan parterna i sin skiljeklausul hänvisa till så kallade skiljereglementen. Det är ett sätt för parterna att avtala bort dispositiva regler i LSF utan att själva utforma förfarandet i skiljeavtalet. Vanligtvis uppställs 13

15 skiljereglementet av ett skiljedomsinstitut som medverkar i förfarandet. Sådana skiljeförfaranden kallas institutionella förfaranden. 19 Det finns också skiljereglementen som inte är uppställda av något sådant institut. Skiljenämnden i denna senare typ av förfaranden är alltså upprättad endast för den avsedda tvisten. Dessa skiljeförfaranden kallas ad-hoc-förfaranden. 20 Nedan ska jag i korthet gå igenom de skiljeregementen som kommer att beröras i uppsatsen. Det kan te sig märkligt att dessa skulle ha betydelse överhuvudtaget då användningen av dem i sig är ett uttryck för partsautonomi. Frågan om partsautonomins gränser är dock vidare än möjligheten att avtala om förfarandet i själva skiljeklausulen. Som påtalats ovan kan det tänkas uppkomma situationer där parterna vill ändra ett förfarande efter det att skiljenämnden är utsedd och förfarandet inlett. Har parterna då avtalat om att ett skiljereglemente ska tillämpas torde det primärt vara detta som styr gränserna för vad parterna kan komma överens om. En annan anledning till att beakta skiljereglementen är att ämnet för denna uppsats inte i svensk doktrin diskuterats i någon större utsträckning. Andra rättsordningar eller reglementen och doktrin i anslutning till dem kan därför tjäna som vägledning för hur frågan bör lösas i Sverige. En annan viktig aspekt är att även internationella reglementen kan användas i Sverige. Reglementena ser aningen olika ut och alla institut medverkar inte i förfaranden i samma utsträckning. 21 I Sverige är Stockholms Handelskammares (SCC) skiljereglemente (RHS) det viktigaste reglementet. Det är väl anpassat till LSF och förfarandereglerna i reglementet stämmer i princip överens med dem i lagen. 22 Internationellt är ICC:s skiljereglemente (ICC-RoA) av betydelse. Det administreras av International Court of Arbitration i Paris. 23 ICC övervakar i större utsträckning än andra institut förfaranden, och förhandsgranskar till och med skiljemännens förslag till skiljedom. 24 Något annat som utmärker ICC-RoA är att partsautonomin historiskt har haft en mycket framträdande roll i det reglementet. 25 Ett ad-hoc-reglemente som ofta används är FN:s så kallade Rules of Arbitration of United Nations Commission of International Trade Law, UNCITRAL-RoA. 26 används ofta i internationella skiljeavtal och ligger till grund för UNCITRAL Model 19 Heuman, s Ibidem. 21 Heuman, s Lindskog, avsnitt A. a. avsnitt Heuman, s Redfern and Hunter, s Lindskog, avsnitt Det 14

16 Law on International Commercial Arbitration (modellagen). Modellagen utgör förvisso inte förlaga till LSF enligt lagstiftaren, däremot har den i mycket stor utsträckning beaktats vid författandet av LSF. 27 Även andra länders lagstiftare har beaktat modellagen när de stiftat nationella lagar om skiljeförfaranden. 28 På grund av den internationella genomslagskraft som modellagen fått kommer den att vara av särskild betydelse för denna uppsats. Rättsfall och litteratur i anslutning till den kommer därför att beaktas. 27 Prop 1998/99:35, s A. prop. s. 38 f. 15

17 3 SKILJEAVTALET 3.1 Allmänt I första paragrafen i LSF utgår lagstiftaren från att ett skiljeförfarande initieras genom ett skiljeavtal. Här ska endast noteras att ett skiljeförfarande även kan initieras och baseras på lag. Ett exempel på detta är 22 kap 5 ABL. Jag väljer att inte närmare gå in på skiljeförfaranden som baseras på lagtext. Det är nämligen i skiljeavtalet man troligtvis kommer att hitta störst uttryck för partsautonomin och det kommer således att vara av särskilt intresse för denna uppsats. I förfaranden baserade på lag kommer inte något skiljeavtal att finnas och därför är inte den typen av förfaranden lika intressanta. Det finns inga formkrav för ett skiljeavtal. 29 På den här punkten skiljer sig Sverige från många andra länder där skiljeavtal måste vara skriftliga för att gälla. 30 Givetvis finns det betydande fördelar med ett skriftligt avtal, framförallt ur ett förutsebarhetsperspektiv, men det är alltså inte något krav i Sverige. Ett skiljeavtal kan därför också ingås konkludent. I sådana fall kan man tänka sig att behovet av att efter det att förfarandet inletts reglera vissa frågor blir särskilt stort. I praktiken torde ett konkludent avtal nämligen oftast komma till stånd genom att parterna helt enkelt inleder ett skiljeförfarande. 31 I sådana lägen finns det givetvis mycket små möjligheter för parterna att komma överens om förfarandet innan de inleder det. Som angivits ovan är det dock vanligast att parterna avtalat om skiljeförfarande på förhand, och då ofta i en skiljeklausul snarare än i ett utförligt skiljeavtal. 3.2 Separationsprincipen och krav på enighet Om ett skiljeförfarande baseras på en skiljeklausul stadgar 3 LSF att klausulen ska anses som ett särskilt avtal när giltigheten av det ska bedömas. Principen, kallad separationsprincipen, härstammar från modellagen. 32 Modellagen har fått avsevärd spridning internationellt och därför gäller principen i många olika länder. 33 Som ska utredas i det följande kan skiljeklausulens autonomi i förhållande till huvudavtalet få betydelse för partsställningen. En sådan effekt är dock långt ifrån självklar. Vad som får 29 Lindskog, avsnitt I: Heuman, s Lindskog, avsnitt I: Fouchard, Gaillard, Goldman, s A. a. s

18 anses klart är dock att separationsprincipen påverkar lagvalet. 34 På grund av att klausulen ses som ett eget avtal kan ett lands lag tillämpas på huvudavtalet och ett annat lands på skiljeavtalet. Oftast ska det lands lag i vilket skiljeförfarandet ska äga rum, lex arbitri, tillämpas på skiljeförfarandet. Så är dock inte alltid fallet. 35 Skiljeavtalet uppfyller de krav associationsrätten ställer på ett enkelt bolag, och Lindskog talar om en processrättslig association. 36 Detta innebär att parterna till avtalet har en långtgående lojalitetsplikt gentemot varandra. Dessutom betyder det att ändringar i avtalet kräver enighet mellan parterna. Det är detta krav på enighet som kan påverka parternas möjlighet att avtala om förfarandet. Möjligheten att göra så beror på vilka som anses vara parter till avtalet. Nedan ska partsställningen i skiljeavtal utredas. Givetvis är partsställningen enligt LSF viktigast för svenska förhållanden. Som slagits fast ovan följer LSF modellagen i stor utsträckning och i sin tur följs LSF av RHS. Jag kommer dock också att göra en internationell utblick. Det finns flera anledningar till att göra det. Många skiljeförfaranden är för det första internationella, och även andra förfaranderegler än LSF och RHS används i Sverige. Dessutom är frågan om partsautonomins gränser inte helt utredd i Sverige, varför en diskussion av andra lösningar än den svenska kan vara lämplig att föra. 3.3 Parter till avtalet och skiljemännens rättigheter och skyldigheter Lag eller avtal Internationellt har det förekommit en diskussion om varifrån skiljemäns rättigheter och skyldigheter kan härledas. Antingen kommer de från lag eller från ett avtal skiljemännen träder in i när de accepterar uppdraget som skiljeman. Doktrinen är inte enig i frågan, utan båda alternativen har sympatisörer. 37 I Sverige har avtalsteorin varit den härskande. 38 Den har dock på senare tid kommit att kritiseras. 39 Av platsbrist väljer jag att inte gå in på djupet vad gäller den kritik som framförts. Ett problem har dock varit att skiljemännen ådrar sig rättigheter och skyldigheter gentemot båda parterna, medan det endast är en av dem som utser skiljemannen i fråga Fouchard, Gaillard, Goldman, s Pryles, s Lindskog, avsnitt I: Fouchard, Gaillard, Goldman, s. 600 ff. 38 Heuman, s Schöldström, s Heuman, s. 216 f. 17

19 Lindskog uttrycker sig i termer av att parterna utgör en partsassociation i och med skiljeavtalet och anser sig på så vis lösa problemet. 41 Skiljemännen åtar sig genom skiljeavtalet rättigheter och skyldigheter gentemot partsassociationen. Heuman anser å sin sida att begreppsjuridik i sådana här fall är farlig och vill inte rakt ut kategorisera frågan om varifrån skiljemännens behörighet stammar under endera teorin. Istället ska man enligt Heuman försöka lösa varje konkret problem så pragmatiskt som möjligt. För att kunna göra det kan båda teorierna vara till hjälp. Dessutom menar han att andra resonemang än sådana som knyter an till antingen lag- eller avtalsteorin kan användas för att lösa problem som uppstår i anslutning till frågor om varifrån skiljemännens behörighet härstammar Avtal som utgångspunkt I Sverige är alltså avtalsteorin den teori som fått störst betydelse. Skiljemännen blir inte parter till skiljeavtalet utan deras avtalsförhållande till parterna regleras i ett skiljemannaavtal. 43 Denna typ av avtal är inte reglerad i LSF. I och med att skiljemännen inte blir parter i skiljeavtalet utgör det faktum att de blivit utsedda inte nödvändigtvis någon begränsning av partsautonomin. Hade de istället blivit parter till skiljeavtalet skulle kravet på enighet ha gjort att parterna inte utan vidare skulle kunna ändra på förfaranderegler de kommit överens om i avtalet. Skiljemännen skulle i sådana situationer behöva godkänna alla förändringar. Den svenska lösningen att inte låta skiljemännen bli parter i skiljeavtalet är inte självklar. Åtminstone i Storbritanniens rättspraxis kan uppfattningen tolkas vara den motsatta. I två fall har engelska domstolar uttalat sig på ett sätt som tycks ge vid handen att skiljemännen blir parter till skiljeavtalet. I Compagnie Europeenne de Cereals mot Tradax Export skriver domare Hobhouse att: It is the arbitration contract that the arbitrators become parties to by accepting appointments under it. All parties to the arbitration are as a matter of contract (subject always to the various statutory provisions) bound by the terms of the arbitration contract Lindskog, avsnitt II: Heuman, s Lindskog, avsnitt I: Compagnie Europeene de Cereals SA v. Tradax Export SA [1986]. 18

20 Fritt översatt betyder det att [d]et är skiljeavtalet skiljemännen blir parter till genom att acceptera utnämningar under det. Alla parter till skiljeförfarandet är på kontraktsbasis (dock alltid underkastade somliga föreskrifter i lag) bundna av termerna i skiljeavtalet.. 45 En liknande slutsats kom Mr Justice Phillipstill till i K/S Norjarl mot Hyundai. 46 Om rättsfallen verkligen ska tolkas så att skiljemännen i Storbritannien blir parter till avtalet tycks landet vara tämligen ensamt om den uppfattningen ur ett internationellt perspektiv. Vad gäller modellagen diskuterades frågan indirekt under författandet av den. Jag kommer att diskutera detta mer ingående i kapitel fem nedan. Här ska dock i korthet nämnas att United Nations Commission on International Trade Law, nedan kommissionen, kom fram till att parternas rätt att komma överens om förfaranderegler inte skulle vara begränsad till tiden före tillsättandet av den första skiljemannen. 47 På grund av vad tidigare sagts om krav på enighet för ändringar i skiljeavtalet torde detta innebära att skiljemännen inte blir parter i skiljeavtalet i sig. Bortsett från de brittiska rättsfallen är frågan om huruvida skiljemännen blir parter till skiljeavtalet eller ett särskilt avtal inte diskuterad i någon egentlig mening. Det tycks i de flesta fall som självklart att så inte är fallet. Så skriver till exempel Lindskog endast i kortfattade ordalag att det enkla bolaget som utgör skiljeavtalet endast utgörs av skiljeparterna. Han diskuterar inte närmare möjligheten att skiljemännen skulle kunna vara parter till skiljeavtalet Diskussion Frågan är då om den slutsats som de brittiska domstolarna tycks ha kommit fram till är rimlig, eller om domarna bör tolkas på ett annat sätt. I och med att frågan inte utretts i någon större omfattning kan en sådan diskussion vara av vikt. Om det är en rimlig slutsats de brittiska domstolarna tycks ha kommit fram till kan man tänka sig att denna kan få betydelse även i andra rättssystem. Det är inte troligt att slutsatsen skulle kunna ändra inställningen till skiljemännens partsställning i länder där man utgår från att skiljemännen inte blir parter till skiljeavtalet. Däremot kan man tänka sig att slutsatsen skulle kunna få betydelse för partsautonomins gränser även i sådana länder. I sådana fall 45 Compagnie Europeene de Cereals SA v. Tradax Export SA [1986]. 46 K/S Norjarl A/S v. Hyundai Heavy Industries Co. Ltd [1991]. 47 Commission Report, A/40/17, p. 171 och Lindskog, avsnitt I:

21 skulle den brittiska lösningen kunna tjäna som underlag för en diskussion om skiljemännens intressen av att partsautonomin begränsas efter att de blivit utsedda. Ett grundläggande problem med att anta att skiljemännen blir parter till skiljeavtalet är att avtalet utgör en associationsform för förhållandet mellan parterna till detta. 49 Denna association har som grundläggande mål att parterna till den ska lösa sina tvister genom skiljeprocess istället för genom process i allmän domstol. Det går knappast att hävda att skiljemännen skulle bindas av denna målsättning. Deras uppgift är att lösa den uppkomna tvisten. Pryles belyser ett annat problem med synsättet att skiljemännen blir parter till skiljeavtalet. Som påtalats ovan utgörs skiljeavtalet oftast av en skiljeklausul i ett kommersiellt avtal mellan skiljeparterna. Skiljeklausulen går då ut på att parterna ska låta slita de tvister som uppkommer i anledning av avtalet genom skiljeprocess. Dessa tvister kan tänkas vara flera till antalet och uppkomma under en längre tid. Det är då inte orimligt att anta att parterna kommer att vara involverade i flera skiljeprocesser som alla initieras på grund av samma skiljeklausul. Pryles menar att det är orimligt att skiljemännen som blir utsedda i den första processen på något sätt skulle vara bundna att delta i de framtida processerna. På grund av detta väljer han att tolka de brittiska rättsfallen som att istället för att skiljemännen blir parter till skiljeavtalet de blir parter till ett avtal som av nöden inkluderar termerna i skiljeavtalet. 50 Båda ovan angivna skäl till att inte se skiljemännen som parter till skiljeavtalet är enligt min mening övertygande och slutsatsen måste vara att skiljemännen binds av ett särskilt avtal mellan parterna och skiljemännen. Den lösning Pryles föreslår innebär dock att termerna i skiljeavtalet ändå kommer att binda skiljemännen. Vill parterna ändra i skiljeavtalet står det dem fritt att göra så, men vill de ändra i avtalet med skiljemännen borde så inte kunna göras utan skiljemännens samtycke. Därför blir partsautonomin de facto begränsad efter att skiljemännen blivit utsedda trots att de aldrig blir parter till skiljeavtalet. Om skiljeavtalet när skiljemännen blev utsedda reglerade en viss processuell fråga kan parterna inte ändra regleringen av den utan skiljemännens samtycke Jag vill förtydliga att jag menar association så till vida att avtalet innehåller en förbindelse till samverkan för ett ändamål, att lösa uppkomna tvister genom skiljeförfarande. Det borde vara en slutsats som inte är allt för kontroversiell. Se Hemström s. 14 för de krav ett avtal måste uppfylla för att det ska anses vara ett enkelt bolag. Med termen association avser jag således inte nödvändigtvis samma sak som Lindskog menar med processrättslig association i Lindskog avsnitt I: Pryles, s Ibidem. 20

22 Jag tycker att Pryles slutsats är rimlig och kan appliceras även på svenska förfaranden. Att skiljemännen blir bundna till vad parterna kommit överens om i skiljeavtalet är självklart. 52 Slutsatsen att ändringar i avtalet med skiljemännen inte kan ske efter att de blivit utsedda borde egentligen följa av allmänna avtalsrättsliga principer. Om så inte var fallet skulle skiljemännens ställning i avtalet vara mycket svag. Det går givetvis att hävda att rent processuella regler endast rör skiljeparternas rättsförhållande och är utan betydelse för skiljemännen. En sådan syn är dock väl snäv då skiljemännen accepterar uppdraget under de villkor som gäller i skiljeavtalet. Det är troligt att de värderar de processuella regler parterna hänvisar till eller uttryckligen reglerar i skiljeavtalet och planerar övriga uppdrag efter dem. Om parterna i sådana fall skulle kunna ändra överenskommelserna utan vidare kunde skiljemännen få problem. Ett exempel är om skiljeparterna i avtalet har angett speciella tidpunkter då väsentligt processmaterial ska vara nämnden till handa. Det är detta exempel Pryles utgår ifrån. 53 Skiljemannen kommer att acceptera sitt uppdrag och planera sin tid efter dessa tidpunkter. Om skiljeparterna utan att inhämta skiljemannens godkännande skulle ändra dessa tidpunkter går det att tänka sig att detta skulle få negativa konsekvenser för denne. Därför är det inte orimligt att anta att även processuella villkor i skiljeavtalet kommer att binda skiljemannen genom det avtal denne inträder i när uppdraget accepteras och att dessa inte kan ändras utan vidare efter att nämnden är tillsatt. Frågan om huruvida skiljemännen ska ha rätt att vägra ändringar eller tillägg till avtalet mellan dem och skiljeparterna är dock inte så enkel att avgöra som genomgången ovan kan ge vid handen. Den populära åsikten i frågan är att skiljeparterna kan ändra sina överenskommelser och att skiljemännen är tillräckligt skyddade i och med sin rätt att avgå som skiljeman. 54 Tanken med detta kapitel var att ge en bakgrund till den diskussion som kommer att följa i kapitel fem. Av den anledningen väljer jag att lägga den fördjupade analysen av frågeställningen under det kapitlet istället och nöjer mig med att presentera huvudargumenten här. 52 Schöldström, s. 144 och 21 LSF. 53 Pryles, s. 1 ff. 54 Schöldström, s

23 4 PARTSAUTONOMI 4.1 Bakgrund Som Lindell beskriver principen om partsautonomin i vanliga domstolsprocesser syftar den på parternas rätt att med för rätten bindande verkan vidta vissa processhandlingar. Principen får betydelse i dispositiva tvistemål där rätten endast får lägga åberopade rättsfakta till grund för sin dom. Dessutom är alla medgivanden i princip bindande för rätten. 55 Rätt utnyttjat kan parterna genom att välja vad de vill åberopa styra processen effektivt och mer eller mindre själva bestämma vad domstolen har att döma över. Det säger sig självt att goda rättsliga kunskaper är avgörande för hur väl en part kan utnyttja denna partsautonomi. Därför kommer generellt sett en rikare part som har råd med duktiga juridiska ombud att ha en fördel gentemot en ekonomiskt svagare part. En part med sämre ekonomiska förutsättningar riskerar alltså att ha sämre möjlighet att tillvarata sin rätt i dispositiva tvistemål än en med bättre ekonomi. För att bland annat motverka denna obalans finns det i rättegångsbalken regler om materiell processledning. För förberedelsen återfinns regeln i RB 42:8 st. 2 och för huvudförhandlingen i RB 43:4 st. 2. I princip går reglerna ut på att rätten ska verka för att parterna anger allt de vill åberopa i målet och att målet blir tillräckligt utrett. Materiell processlednings vara eller inte vara är ett mycket omdebatterat ämne i svensk doktrin. 56 Anledningarna till det är flera, men en är att domaren riskerar att framstå som partisk i de fall den ena parten får för mycket hjälp med sin talan. Materiell processledning existerar dock och är dessutom påbjuden enligt nämnda stadganden. Skälen till det kan sammanfattats som att rätten får ett bättre underlag för materiellt korrekta domar, och att tidsåtgången för processen blir mindre. Dessutom kan domaren med hjälp av materiell processledning noggrannare utreda vad en part vill föra i processen. 57 Särskilt det första skälet torde innefatta att den materiella processledningen ska utgöra ett slags rättssäkerhetsskydd för parterna. Åsikterna om hur aktivt en domare får verka för att nytt material ska åberopas i processen går isär. Frågan diskuterades ingående förarbetena till reformeringen av RB Däri konstaterades att även om den vanligaste åsikten var att domaren skulle vara försiktig med detta även en mer aktiv domarroll hade sympatisörer. Departementschefen 55 Lindell, Partsautonomins gränser, s A. a. s A. a. s

24 uttalade att för att en domare aktivt ska verka för införande av nytt material måste det framstå som nära till hands liggande att parten velat åberopa materialet om denne kommit att tänka på det. 58 Jag avser som framgått ovan inte diskutera frågan om materiell processledning speciellt ingående i denna uppsats. Det torde dock kunna vara så att även om domaren intar den passiva roll departementschefen förespråkade partsautonomin i praktiken kan begränsas en aning. Parterna styr förvisso ytterst processen i dispositiva tvistemål enligt 17:3 RB, och det påverkas inte av möjligheten till materiell processledning. Domaren kan alltså inte själv föra in material i processen. Materiell processledning ställer dock ett krav på en aktiv domare exempelvis genom att domaren försöker utreda vad parterna vill föra in i processen. Rättssystem som låter domare vara aktiva på detta sätt har ofta ett mindre inslag av partsstyre än rättssystem där domaren förväntas hålla sig passiv. 59 Om parterna efter domarens ledning för in material de inte hade fört in annars kommer processen att se annorlunda ut. Detta torde kunna gälla även om parten vid närmare eftertanke velat åberopa materialet. Därför kan partsautonomins genomslagskraft i praktiken bli påverkad av att domaren utövar materiell processledning. Den effekt jag talar om här får dock inte överdrivas. Även om aktiva domare ofta är ett tecken på att parternas möjligheter att påverka processen är små utgör materiell processledning ett institut som avser hjälpa parterna att utnyttja sin partsautonomi. 60 Det bör också poängteras att effekten är större ju aktivare domaren verkar. Som synes tycks dock svenska domare endast sällsynta fall påverka parterna att åberopa nytt material i processen. Även om ingen ingående diskussion i denna fråga har förts ovan kan omnämnandet av materiell processledning tjäna som bakgrund till diskussionen om partsautonomin i skiljeförfaranden. Förekomsten av materiell processledning kan dels påverka partsautonomins genomslagskraft, dels kan den tjäna som exempel på vad lagstiftaren ansett vara viktigt att värna om i processer där partsautonomin fått stort utrymme. Blotta valet av en domstolsprocess är i sig ett utslag av partsautonomin, förutsatt att det rör sig om ett dispositivt tvistemål. Andra exempel på vanligt förekommande områden där parterna i kommersiella tvister ofta utnyttjar sin partsautonomi är forum- och lagval Prop. 1986/87:89 s Andersson, De Lege 2010, s Ibidem. 61 Bogdan, s. 127 f. och s. 254 ff. 23

25 Beträffande domstolsprocesser bör poängteras att även om parterna kan förfoga över vad domstolen kan döma över är partsautonomin begränsad vad gäller frågor om förfarandet. Frågan är omdiskuterad och doktrinen är i viss mån splittrad men för de flesta processuella avtals giltighet tycks ändå krävas uttryckligt lagstöd. 62 Vad gäller avtal om processens längd beror detta på att samhället har ett egenintresse av att processen handläggs effektivt och snabbt. 63 Staten får kostnader i och med varje rättegång, och långa processer kostar mer än korta. När det kommer till andra frågor tycker jag att begränsningen i partsautonomin kan försvaras av att parterna inte ska kunna avtala bort sin rätt till en rättvis rättegång, och därmed göra en rättsförlust Partsautonomi särskilt i skiljeförfarande Lagen om skiljeförfarande Om en domare ska vara aktiv bland annat genom att bedriva materiell processledning ska en skiljeman åtminstone enligt vissa författare vara mer passiv. 65 Som har framgått lämnar passivare domare eller skiljemän större utrymme för parterna att styra processen. Partsautonomin präglar alltså skiljeförfaranden i större utsträckning än vad den gör domstolsprocessen. Enligt vad jag har gått igenom ovan är det just det som gjort dem populära i kommersiella tvister. I LSF framgår principen om partsautonomin kanske tydligast i 21 andra meningen. Där slås fast att skiljemännen har att följa vad parterna har bestämt när de handlägger tvisten. Även i övrigt framgår principen på flera ställen i lagen. Att partsautonomin är viktig för skiljeförfaranden var någonting som regeringen påtalade i förarbetena till LSF. Däri slogs fast att lagstiftaren med LSF till och med avsåg att stärka principen. 66 Bakgrunden till att partsautonomin fått så stort genomslag i skiljeförfaranden är dels att ett dispositivt tvistemål rör någonting som parterna kan träffa förlikning om, dels att parterna själva bär kostnaderna för processen. Det finns därmed inget allmänintresse av att hålla processen kort och partsintresset kan få större genomslagskraft vad gäller förfarandet. Som påtalats ovan finns det ett allmänintresse i 62 Lindskog, avsnitt och Westberg, JT 2011/12, s. 173 f. som anser att restriktivitet bör råda, jämför Lindell, Partsautonomins gränser, s. 125, och Heuman, JT 2006/07, s. 60 f., och av densamma JT 2011/12 s. 338 för en delvis annan uppfattning. 63 Heuman, s Se Lindell, Partsautonomins gränser, s. 125 som tycks ha samma åsikt i frågan. 65 Andersson, De Lege 2010, s Prop. 1998/99:35, s

26 att rättssäkerheten för parterna upprätthålls trots att de valt skiljeförfarande som tvistlösningsform. Hur detta påverkar partsautonomin kommer att utredas i kapitel fem. När en tvist väl har inletts är det tveksamt i hur stor utsträckning parterna kommer att utnyttja sin rätt att avtala om förfarandet. Som Heuman skriver kan det antas att de i stor utsträckning har motstående intressen när de börjat processa. Till exempel har en part med ersättningskrav ett intresse av att processen går snabbt, medan den ersättningsskyldige vill ha längre tid på sig. I sådana fall får partsautonomin den praktiska innebörden att skiljemännen inte kan fatta beslut om förfarandet utan att höra vad parterna har att säga i frågan. 67 Därmed blir skiljemännens uppgift att hitta en vettig kompromiss mellan parternas viljor Utblick I modellagen framgår principen om partsautonomin i artikel 19(1) och dennas betydelse kan knappast överdrivas. Till exempel anses artikel 19 tillsammans med artikel 18 i modellagen, som slår fast att parterna ska behandlas lika, vara ett slags Magna Carta för skiljeförfaranden. 68 I artikel 19 stadgas tre principer. För det första är parterna fria att avtala om förfarandet så länge de följer tvingande artiklar i modellagen. För det andra slås fast att skiljemännen bestämmer ramarna för förfarandet om överenskommelse saknas. I sådana fall är skiljemännen bundna att följa både tvingande och icke tvingande artiklar i lagen. För det tredje omfattar skiljenämndens bestämmanderätt regler om bevisning. ICC:s RoA är mer lik LSF i uppbyggnaden så till vida att partsautonomin framgår i hela regelverket snarare än i en enda artikel. Det stadgas förfaranderegler, som gäller om parterna inte avtalat annat. Även internationellt grundas principen om partsautonomin på ungefär samma skäl som i Sverige. Principen om partsautonomin anses ge parterna tilltro till skiljeförfarandet och försäkra dem att det kommer att handläggas i enlighet med deras planer Partsautonomin i praktiken Ovan har jag varit inne på vilken betydelse partsautonomin får i praktiken. Att parter när de väl har börjat tvista kommer att utnyttja sin partsautonomi till max är på grund av deras olika intressen enligt vad som sagts ovan inte speciellt troligt. Därmed kommer 67 Heuman, s Holtzmann and Neuhaus, s Chatterjee, s