Att påverka EU:s utvecklingspolitik

Transkript

1 Rubrik Underrubrik Att påverka Att påverka EU:s utvecklingspolitik EU:s utvecklingspolitik - en guide - en guide

2 En skrift av CONCORD Sverige. Guiden är till största del en översättning av Influencing the European Union An advocacy guide, skriven av Costanza de Toma för Bond (bond.org.uk). Översättning till svenska: Estilo Translations Anpassning till svensk kontext: CONCORD Sverige Stockholm, september

3 Lista på förkortningar AU ACP/AVS BNI CAP CFSP/GUSP CODEV COREPER CSDP/GSFP CSP DCI DevCo DG/GD ECHO EEAS EIDHR Afrikanska unionen Africa, Carribean and the Pacific/ Afrika, Västindien och Stillahavsområdet Bruttonationalinkomst Common Agriculture Policy/ EU:s gemensamma jordbrukspolitik Common Foreign Security Policy/ Gemensam utrikes- och säkerhetspolitik Rådets arbetsgrupp för utvecklingssamarbete Permanenta representanternas kommitté Common Security and Defence Policy/ Gemensam säkerhetsoch försvarspolitik Country Strategy Papers/ Landsstrategier Development Cooperation Instrument/ Instrumentet för utvecklingssamarbete Generaldirektorat för utveckling och samarbete - även kallat EuropeAid Directorate General/ Generaldirektorat Generaldirektoratet för humanitärt bistånd European External Action Service/ Den europeiska utrikestjänsten European Instrument for Democracy and Human Rights/ Instrumentet för mänskliga rättigheter ENPI EP EU EDF FAC GAC IfS JAES NIP ODA PCD PQs RIP RSP TFEU European Neighbourhood Policy Instrument/ Europeiska grannskaps-och partnerskapsinstrumentet Europaparlamentet Europeiska unionen European Development Fund/ Europeiska utvecklingsfonden Foreign Affairs Council/ Rådet för utrikesfrågor General Affairs Council/ Rådet för allmänna frågor Instrument for Stability/ Stabilitetsinstrument Joint Africa-EU Strategy National Indicative Programme / Nationella vägledande program Official Development Assistance/ Offentligt utvecklingsbistånd Policy Coherence for Development Parliamentary Questions/ Parlamentsfrågor Regional Indicative Programme / Regionala vägledande program Regional Strategy Papers/ Regionstrategier Treaty on the Functioning of the European Union/ Fördraget om Europeiska unionens funktionssätt 3

4 Innehållsförteckning Del 1: Presentation av Europeiska unionen Inledning 5 EU i korthet 6 EU:s roll i utvecklingsländer 8 EU:s institutioner 10 EEAS Den europeiska utrikestjänsten 17 Del 2: Att planera en kampanj för EU-påverkan Att lyfta er fråga inom EU 19 Att veta vad ni vill förändra 20 Att påverka de olika stadierna 23 Vem har makten att få till stånd förändringar? 25 Att förmedla ert budskap 28 Annex: Exempel från svenskt påverkansarbete Påverkan av EU:s statusrapporter för Balkan 31 Charlotte Pruth, Kvinna till Kvinna Aktivistkampanj för rättvisa handelsavtal 31 Marja Wolpher, Afrikagrupperna Lobbyarbete kring EU:s jordbrukspolitik 32 Sofia Svarfvar, Svenska kyrkan 4

5 Inledning Denna guide togs ursprungligen fram för den brittiska CSO-plattformen Bond. Den har översatts och anpassats till en svensk kontext av CONCORD Sverige. Guiden går igenom hur beslut fattas inom EU och ger ingående information om hur man påverkar EU:s internationella utvecklingspolitik. Denna guide riktar sig i första hand till civilsamhällesorganisationer i Sverige som arbetar med utvecklingsfrågor. Men den är också användbar för andra inom det svenska civilsamhället, som har som mål att påverka beslutsfattandet inom EU. Del 1 ger en översikt av EU, dess strukturer för beslutsfattande och de viktigaste överenskommelserna och strategierna som styr EU:s arbete med utvecklingsfrågor. Den presenterar sedan de huvudsakliga institutionerna inom EU inklusive Ministerrådet, Europeiska rådet, Europaparlamentet, Europeiska utrikestjänsten och Europeiska kommissionen och deras specifika roll i förhållande till utvecklingsfrågor. Del 2 förklarar de viktigaste stegen när man planerar en påverkanskampanj gentemot EU. Den innehåller praktisk information och vägledning om hur man väcker en fråga inom EU samt fallstudier som ger konkreta exempel på hur organisationer i civilsamhället drivit frågor på EU-nivå. Guiden ger också praktisk information och tips som hjälper er att hitta rätt i maktens korridorer i Bryssel. 5

6 DEL 1 PRESENTATION AV EUROPEISKA UNIONEN EU i korthet Vilka länder är medlemmar i Europeiska unionen? Med sina 27 medlemsstater och en befolkning på nästan en halv miljard är Europeiska unionen världens största givare av utvecklingsbistånd och humanitärt bistånd. EU är också den största enskilda marknaden och huvudsakliga handelspartnern för de flesta utvecklingsländer. Vilka institutioner består EU av? Enligt grundfördragen finns det sju EUinstitutioner. De fyra huvudsakliga institutioner som kommer att beskrivas i denna guide är: Ministerrådet Europeiska rådet (ny status till följd av Lissabonfördraget) Europaparlamentet Europeiska kommissionen De andra tre institutionerna är EU-domstolen, Europeiska revisionsrätten och Europeiska centralbanken (ny status till följd av Lissabonfördraget). Figur 1: Karta över EU:s 27 medlemsländer (grönt) kandidatländer (turkos), potentiella kandidatländer (brunt) 6

7 Vilka beslutsfattande befogenheter har EU? Innan Lissabonfördraget trädde i kraft den 1 december 2009 var Europeiska unionen byggd på en struktur av tre pelare. Den första pelaren var överstatlig och kallades allmänt för Euro peiska gemenskapens pelare. Under denna pelare hade medlemsstaternas beslutsfattande befogenheter gemensamt tagits över av Ministerrådet och Europa parlamentet. Den andra pelaren var den gemensamma utrikesoch säkerhetspolitiken, och samarbetet inom området för rättsliga och inrikes frågor utgjorde den tredje pelaren. Beslutsfattandet under den andra och tredje pelaren var mellanstatligt och baserades på enhälliga beslut av Ministerrådet. Lissabonfördraget avskaffade detta pelarsystem och tydliggjorde Europeiska unionens legala befogenheter att agera på egen hand. På grund av detta kan EU numera skriva under och bli fördragspart till internationella fördrag. Exempelvis beviljades Europeiska unionen medlemskap i Världshandelsorganisationen (WTO) omedelbart efter att Lissabonfördraget trädde i kraft. Lissabonfördraget fastställer tydligt inom vilka politiska områden EU har antingen exklusiv lagstiftande befogenhet, delad befogenhet tillsammans med medlemsstater eller stödjande befogenhet (se figur 2). Utvecklingssamarbete och humanitärt bistånd är områden för delad befogenhet mellan unionen och medlemsstaterna. Detta innebär att EU såväl som medlemsstaterna har befogenhet att lagstifta inom dessa politikområden. Figur 2: Europeiska unionens kompetensområden (TFEU - Treaty on the Functioning of the European Union) Exklusiva befogenheter Delade befogenheter Stödjande befogenheter Områden inom vilka endast EU kan anta juridiskt bindande akter (art. 2 och 3 TFEU) Områden där medlemsstater inte kan utöva sina befogenheter om EU redan har gjort detta (art. 4 TFEU) Områden inom vilka EU:s utövande av sina befogenheter inte ska resultera i att medlemsstater hindras från att utöva sina befogenheter (art. 4 TFEU) Områden inom vilka unionen kan vidta åtgärder för att samordna medlemsstaternas politik (art. 5 TFEU) Områden inom vilka unionen kan genomföra åtgärder för att stödja, samordna eller komplettera medlemsstaternas åtgärder Tullunion Fastställandet av konkurrensregler som är nödvändiga för att den inre marknaden ska fungera Monetär politik för de medlemsstater som har euron som valuta Bevarandet av marinbiologiska resurser inom ramen för den gemensamma fiskeripolitiken Gemensam handelspolitik Inre marknaden Socialpolitik (för de aspekter som definieras i TFEU) Ekonomisk, social och territoriell sammanhållning Jordbruk och fiske (undantaget bevarandet av marinbiologiska resurser) Miljö Konsumentskydd Transport Transeuropeiska nätverk Energi Frihet, säkerhet och rättvisa Gemensamma angelägenheter avseende säkerhet i folkhälsofrågor (för de aspekter som definieras i TFEU) Forskning, teknisk utveckling och rymden Utvecklingssamarbete och humanitärt bistånd Ekonomi Sysselsättning Socialpolitik Gemensam utrikes-, säkerhets- och försvarspolitik Skydd för och förbättring av människors hälsa Industri Kultur Turism Utbildning, ungdomsfrågor, idrott och yrkesutbildning Civilskydd Administrativt samarbete 7

8 EU:s roll i utvecklingsländer Varför är EU:s bistånd betydelsefullt? Europeiska unionen genom Europeiska kommissionen och enskilda medlemsstater står för nästan 60 % av världens offentliga utvecklingsbistånd, totalt 53,8 miljarder euro, år EU är också utvecklingsländernas största handelspartner. Europeiska kommissionen, som bidrog med 12 miljarder euro år 2009 genom offentligt utvecklingsbistånd, är i sig en utav världens största biståndsgivare. År 2005 förband sig EU att öka sitt bistånd från 0,39 % av bruttonationalinkomsten (BNI) år 2006 till ett gemensamt interimmål på 0,56 % av BNI senast år 2010, för att kunna uppnå det mål på 0,7 % som FN fastställt för år Förutom att sätta upp kvantitativa mål så har EU också förbundit sig att förbättra biståndets kvalitet och effektivitet. Som en följd av nedgången i ekonomin minskade EU-biståndet från 50 miljarder euro år 2008 till 49 miljarder euro År 2010 ökade 17 medlemsstater återigen sina biståndsvolymer och på det sättet vände man trenden från föregående år. Uttryckt som andel av BNI och totalt sett blev 2010 det år då Europa gav som mest offentligt utvecklingsbistånd någonsin, motsvarande 0,43 % av BNI. Detta är dock ändå långt ifrån de biståndsnivåer man enats om inom EU. 14,5 miljarder euro saknades för att EU skulle kunna infria sitt löfte att ge 0,56 % av unionens totala BNI till bistånd senast år Vilka är de styrande målen för EU:s utvecklings- och samarbetsprogram? Lissabonfördraget fastslår uttryckligen att EU:s politik för utvecklingssamarbete ska ha som primärt mål att minska och, på lång sikt, utrota fattigdomen. Artiklarna 208 till 214 i Fördraget om Europeiska unionens funktionssätt - Treaty on the Functioning of the European Union (TFEU) - ger den juridiskt bindande grunden för utvecklingssamarbete och humanitärt bistånd. Dessa artiklar täcker fyra grundläggande principer som styr EUkommissionens utvecklingsinsatser: Minskning av fattigdomen. Samordning och komplementaritet mellan Europeiska unionen och medlemsstaterna Samarbete mellan Europeiska unionen och medlemsstaterna med avseende på åtaganden i FN-sammanhang. Samstämmighet mellan EU:s utvecklingsmål och den utrikespolitik som sannolikt kan komma att påverka utvecklingsländerna. Avtal och ramar som styr EU:s utvecklingssamarbete Vad innebär Europeiskt samförstånd för utveckling (European Consensus on Development)? The European Consensus on Development, som undertecknades år 2005, sätter för första gången under femtio år av utvecklingssamarbete upp ett gemensamt ramverk med mål, värderingar och principer som EU alla medlemsstater och EUkommissionen stödjer och främjar. Konsensusdokumentet täcker alla utvecklingsländer och dess övergripande mål är att utrota fattigdomen. I dokumentet prioriteras de minst utvecklade länderna och andra låginkomstländer och Afrika är i särskilt fokus. Ramverket täcker också EU:s åtaganden för ett effektivare bistånd och större samstämmighet inom EU:s olika politikområden. Det lägger också tydligt fram områden där EU-kommissionen tilldelas större ansvar än medlemsstaterna. Konsensusdokumentet ska vägleda både medlemsstaternas bilaterala insatser och EU:s verksamhet inom området för utvecklingsbistånd. Eftersom dokumentet är både EU:s och de enskilda medlemsstaternas ansvar, kan båda parter hållas ansvariga för de åtaganden som ingår i denna överenskommelse. Vad är Cotonouavtalet? Cotonouavtalet, som undertecknades i juni 2000, är ett rättsligt bindande avtal mellan EU och en grupp av 79 länder i Afrika, Västindien och Stillahavsområdet (AVS) som styr relationerna mellan de två blocken fram till år Det är världens största partnerskap mellan nord och syd som täcker områden som utveckling, handel och politiskt samarbete. Cotonouavtalets övergripande syfte är att minska och på sikt utrota fattigdomen samt att bidra till en hållbar utveckling och en gradvis integrering av AVS- länderna i världsekonomin. 8

9 De huvudsakliga målen är att: Minska fattigdomen. Stärka politisk dialog och främjande av mänskliga rättigheter. Inkludera icke-statliga aktörer i biståndspolitiken. Förstärka partnerskap inom handel och ekonomi. Förbättra finansiellt samarbete. Biståndet till AVS-länderna finansieras genom det enskilt största biståndsinstrumentet inom EU - European Development Fund (EDF). EDF är en fond som upprättades år 1957 för att ge bistånd till de länder i Afrika, Västindien och Stillahavsområdet (AVS) som har skrivit på Cotonouavtalet. EDF:s ramverk styr EU:s bistånd till både enskilda AVS-länder och regioner och förnyas normalt vart sjätte år. EU är nu inne på sin tionde EDF för perioden med en budget på 22,7 miljarder euro som kanaliseras till AVSstater. Bidrag till utvecklingsprogram fastställs för varje enskilt land i form av nationella landsstrategier - Country Strategy Papers (CSPs) - vilka är instrument för vägledning, styrning och granskning av EU-kommissionens biståndsprogram på nationell nivå. Länkar: För ytterligare information om AVS och Cotonouavtalet besök Cotonouavtalets principer Jämlikhet och ägande av utvecklingsstrategierna: I princip är det upp till AVS- länderna själva att bestämma hur de bör utvecklas. Deltagande: Förutom den centrala regeringen är partnerskapet öppet för andra icke-statliga aktörer inklusive organisationer från civilsamhället. Dialog och ömsesidiga förpliktelser: Parterna åtar sig ömsesidiga förpliktelser (t.ex. respekt för de mänskliga rättigheterna), vilka övervakas genom kontinuerlig dialog och utvärdering. Differentiering och regionalisering: Samarbetsavtalen varierar i enlighet med varje partners utvecklingsnivå, behov, prestation och långsiktiga utvecklingsstrategi. Vilken är EU:s roll i Afrika? EU:s relationer med afrikanska stater styrs av en serie formella avtal och politiska ramverk. Den gemensamma Afrika-EU-strategin - Joint Africa- EU Strategy (JAES) är det enda politiska ramverk som omfattar alla afrikanska länder. I enlighet med överenskommelsen vid EU- Afrika-toppmötet i december 2007, definierar partnerskapet den långsiktiga politiska inriktningen mellan Afrika och Europa grundat på en delad vision och gemensamma principer. Centralt för partnerskapet är att utveckla en politisk dialog mellan EU och Afrikanska unionen (AU) för att stärka relationerna mellan de två kontinenterna. Partnerskapet syftar till: Att förstärka partnerskapet mellan Afrika och EU för att möta frågor av gemensamt intresse. Att höja kvaliteten på den politiska dialogen mellan Afrika och EU för att möjliggöra ett starkt och hållbart partnerskap. Att stärka regional och kontinental integration. Att ge ett övergripande, långsiktigt ramverk för relationerna mellan Afrika och EU. Länkar: Partnerskapsområden: Fred och säkerhet Demokratisk styrning och mänskliga rättigheter Handel, regional integration och infrastruktur Millenniemålen Energi Klimatförändringar Migration, rörlighet och sysselsättning Vetenskap, informationssamhället och rymden 9

10 EU:s institutioner Ministerrådet Vilken roll har Ministerrådet? Ministerrådet är den huvudsakliga lagstiftande och beslutsfattande institutionen inom EU. Det företräder de 27 medlemsstaternas intressen i EU. LAGSTIFTANDE ORGAN MINISTERRÅDETS UPPGIFTER DELAT BUDGETANSVAR Figur 3: Ministerrådets uppgifter KONTROLL AV UTRIKESPOLITIK Ministerrådet har tre huvuduppgifter: 1. Lagstiftande organ: Ministerrådet lagstiftar efter förslag från Europeiska kommissionen. Denna uppgift delas med Europaparlamentet genom det ordinarie lagstiftningsförfarande som numera styr antagandet av de flesta av EU:s lagar. Mötet leds alltid av ordförandelandets minister. Undantaget är Ministerrådet för utrikesfrågor vars ordförande är den höga representanten för utrikesfrågor och säkerhetspolitik - Catherine Ashton. Det finns tio olika ministerrrådskonstellationer som täcker alla EU:s politikområden. Ministerrådskonstellationer Ekonomiska och finansiella frågor (EKOFIN) Rättsliga och inrikes frågor (RIF) Sysselsättning, socialpolitik, hälso- och konsumentfrågor (EPSCO) Miljö Transport, telekommunikationer och energi Jordbruk och fiske Konkurrenskraft Utbildning, ungdom, kultur och idrott Rådet för utrikesfrågor - Foreign Affairs Council (FAC) Rådet för allmänna frågor - General Affairs Council (GAC) Budgetansvar: Denna funktion delas med Europaparlamentet. 3. Gemensam utrikes- och säkerhetspolitik: Ministerrådet fattar alla beslut som är nödvändiga för att utforma och tillämpa EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik. Hur är Ministerrådet organiserat? Ministerrådet utgörs av regeringsministrarna i alla EU:s medlemsstater. Ordförandeskapet i Ministerrådet utövas av varje medlemsstat för en period av sex månader vardera efter en fastlagd turordning. Detta innebär att ordförandeskapet varje år utövas av en medlemsstat från 1 januari till 30 juni och av en annan medlemsstat under årets andra hälft fram till den 31 december. Ordförandelandet organiserar och leder Ministerrådets verksamhet. Detta ses som ett sätt för medlemsstater att kunna lyfta fram specifika frågor. Vid Ministerrådets möten deltar ministrar från de 27 medlemsstaterna. Vilka ministrar som närvarar vid ett möte beror på vilket ämne som står på dagordningen. Om utrikespolitik ska diskuteras, kommer utrikesministrarna från varje land att resa till Bryssel för att delta i mötet. Om jordbruksfrågor står på dagordningen kommer det att vara jordbruksministrarna och så vidare. Det förberedande arbetet för alla Ministerrådets möten utförs av de permanenta representanternas kommitté (COREPER). COREPER-mötena förbereds i sin tur av Ministerrådets olika tematiska arbetsgrupper. Dessa grupper utgörs av tjänstemän från alla permanenta representationer och möts i Bryssel varje vecka. De permanenta representanterna fungerar som medlemsstaternas ambassadörer i EU. De bor i Bryssel och leder medlemsstaternas permanenta representationer (som ambassader) i EU. Med en personal av statstjänstemän från medlemsstaterna ska de permanenta representationerna företräda och framföra nationella intressen i Ministerrrådets diskussioner.

11 Vilka arbetar med utvecklingsfrågor i Ministerrådet? Det mest relevanta Ministerrådet vad gäller internationella utvecklingsfrågor är det för utrikesfrågor - Foreign Affairs Council (FAC). Medlemsstaternas utrikesministrar deltar i FAC:s möten som hålls en gång i månaden. FAC ansvarar för: Utrikesärenden Den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken Handelsfrågor Utvecklingssamarbetet Humanitära frågor Biståndsministrarna deltar i FAC-möten i maj och i november för att diskutera utvecklingsfrågor. Biståndsministrarna träffas också normalt var sjätte månad för möten i det informella biståndsministermötet som leds av den höga representanten. FAC antar rådsslutsatser efter varje möte som fastställer politiska riktlinjer kring specifika frågor. Att försöka påverka rådsslutsatserna under tiden fram till FAC-mötena i maj och i november är ett effektivt sätt för CSOs att påverka EU:s utvecklingspolitik inom speciella områden. På samma sätt som med alla Ministerrådets möten, ansvarar COREPER för att förbereda möten i FAC och i det informella utvecklingsrådet. De mest relevanta av Ministerrådets arbetsgrupper som förser COREPER med information före FAC-möten är arbetsgruppen för utvecklingssamarbete (CODEV) och AVSarbetsgruppen. Länkar: Europeiska rådet Vilken roll har Europeiska rådet? DEFINIERAR EU:s POLITISKA AGENDA AVGÖR OLÖSTA FRÅGOR Figur 5: Europeiska rådets roll BEFOGENHETER OCH UPPGIFTER FASTSTÄLLER UTRIKESPOLITIKEN Europeiska rådet, som fick institutionsstatus efter ikraftträdandet av Lissabonfördraget, omfattar medlemsstaternas stats- och regeringschefer. Det leds av Europeiska rådets ordförande, en ny befattning som introducerades i samband med Lissabonfördraget, som väljs för en period på 2,5 år. Länkar: Europeiska rådet är EU:s högsta politiska myndighet då det driver de viktigaste politiska frågorna rörande europeisk integration: tillägg till fördragen och förändringar gällande institutioner, deklarationer om utrikesrelationer mot bakgrund av den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken etc. Det fungerar också som ett forum för politiska diskussioner på toppnivå i krissituationer och i Europeiska rådet arbetar man med att lösa meningsskiljaktigheter när dessa uppstår mellan medlemsstaterna. Europeiska rådets möten, oftast kallade EU- toppmöten, äger rum åtminstone en gång per ordförandeskapsperiod. Deltagare i dessa möten är EU:s stats- och regeringschefer, Europeiska rådets ordförande (Van Rompuy) och ordföranden i Europeiska kommissionen (Barroso). Ordförandeslutsatser publiceras efter varje möte. Som följd av dessa förhandlingar kan Europeiska rådet, om konsensus råder, utfärda: DEFINIERAR EU:s POLITISKA AGENDA Figur 4 Ministerrådets sammansättning 11

12 Riktlinjer för Europeiska rådets prioriteringar vad gäller ledningen av unionen och dess gemensamma politik som den bedrivs av Ministerrådet och Europeiska kommissionen. Dessa riktlinjer utformas ibland som allmänna politiska riktlinjer och bestämmer tidsramar och specifika mål. Deklarationer och resolutioner som uttrycker stats- och regeringschefernas synpunkter på en specifik fråga. Europeiska rådets riktlinjer och deklarationer är inte rättsligt bindande. För att förverkliga dessa måste de skrivas om till EU-lag i ett samfällt beslut av Ministerrådet och Europaparlamentet (se del 2 för fler detaljer i denna process). Användbara länkar: Europaparlamentet Vilken är Europaparlamentets roll? Som den enda EU-institution vars ledamöter väljs i direkta val, representerar Europaparlamentet (EP) Europas medborgare. Parlamentets ledamöter har valts genom direkta allmänna val sedan Valen hålls vart femte år. Nästa parlamentsval kommer att hållas i juni BUDGET- BEFOGENHET EU- PARLAMENTETS UPPGIFTER LAGSTIFTANDE BEFOGENHET Figur 6: Europaparlamentets befogenheter TILLSYNS- BEFOGENHET Ordförande för Europeiska rådet Herman Van Rompuy har varit Europeiska rådets ordförande sedan 1 december Från januari 2010 har han varit ansvarig för att förbereda och leda sammanträdena i Europeiska rådet. Ordförandens roll är till stor del politisk. Han ansvarar för att: Leda Europeiska rådet och driva arbetet framåt. Säkerställa förberedelser och kontinuitet i Europeiska rådets verksamhet i samarbete med Europeiska kommissionens ordförande (José Manuel Barroso Portugal) och utifrån det arbete som utförs av rådet för utrikesfrågor (FAC). Sträva efter att underlätta sammanhållning och samförstånd inom Europeiska rådet. Rapportera till Europaparlamentet efter varje möte i Europeiska rådet. Säkerställa att EU finns representerat när frågor om dess gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik diskuteras. Europaparlamentet har tre huvudsakliga befogenheter: Lagstiftande befogenhet: Lagstiftning som delas med Ministerrådet inom ett stort antal områden genom ordinarie lagstiftningsförfarande inklusive utveckling som ett område för delad befogenhet med medlemsstaterna. Budgetbefogenhet: Europaparlamentet håller i plånboken. Parlamentet har sista ordet vid godkännandet av unionens årliga budget, vilket har blivit ett allt vanligare verktyg för att hävda parlamentets politiska prioriteringar Tillsynsbefogenheter: Europaparlamentet utövar demokratisk kontroll (democratic scrutiny) genom bildandet av undersökningskommittéer (committees of inquiry) eller framläggandet av muntliga eller skriftliga frågor. Det har också befogenhet att godkänna ordföranden i Europeiska kommissionen samt att utse eller avskeda hela kollegiet bestående av 27 kommissionärer. Hur är Europaparlamentet organiserat? 12 Europaparlamentet består av 754 medlemmar valda i de 27 medlemsstaterna. Efter nästa parlamentsval 2014 kommer antalet ledamöter att minska till 751. Varje månad möts Parlamentet i plenum i Strasbourg (Frankrike). Varje plenarsammanträde varar i fyra dagar. Sex gånger per år hålls också två dagar långa minisessioner i Bryssel. Dessutom tillbringar Europaparlamentariker två veckor varje månad i

13 utskottsmöten (i Bryssel). En vecka ägnas åt möten i de politiska grupperna (i Bryssel). Fyra veckor per år kan de använda för arbete i sina egna valkretsar. Parlamentets talman väljs i parlamentet för en period av 2,5 år. Nuvarande talman är Martin Schulz (S&D Tyskland). Antal platser i Europaparlamentet per politisk grupp För att förbereda arbetet i parlamentets plenarsammanträden har man inrättat parlamentsutskott inom EU:s olika specialområden. Det finns totalt 20 utskott men parlamentet kan också inrätta underutskott (exempelvis är mänskliga rättigheter och säkerhet och försvar underutskott till utrikesutskottet) och tillfälliga utskott (t.ex. klimatförändring). Varje utskott leds av en ordförande, fyra vice ordföranden och arbetet backas upp av ett sekretariat, som är sammansatt av EPtjänstemän. Varje politisk grupp som finns representerad i ett utskott har en koordinator. Varje koordinator har en ledande roll gentemot europaparlamentariker från sin egen politiska grupp och samordnar hur europaparlamentarikerna röstar på både utskotts- och plenumnivå. Utskotten träffas en eller två gånger per månad i Bryssel. Deras debatter är offentliga. Utskotten utarbetar, ändrar och godkänner lagförslag och initiativbetänkanden. Sverige representeras av 20 ledamöter i Europaparlamentet. Fördelningen i Europaparlamentets olika politiska grupper är som följer: 6 ledamöter i gruppen S&D. Samtliga ledamöter är från Socialdemokraterna. 5 ledamöter i gruppen EPP. Av dessa kommer fyra från Moderaterna och en från Kristdemokraterna. 4 ledamöter i gruppen ALDE. Av dessa är tre från Folkpartiet och en från Centerpartiet. 4 ledamöter i gruppen De gröna/efa. Av dessa är två från Miljöpartiet och två från Piratpartiet. 1 ledamot i gruppen GUE/NGL. Denna ledamot är från Vänsterpartiet. Figur 7 Sammansättning av EU-parlamentariker i Europaparlamentet, totalt: 754 EPP- Europeiska Folkpartiets grupp (271) S&D- Gruppen Progressiva förbundet av Socialdemokrater (190) ALDE- Gruppen Alliansen liberaler och demokrater för Europa (85) De Gröna- Gruppen de Gröna/ Europeiska fria alliansen (58) ECR- Gruppen Europeiska konservativa och reformister (52) EFD- Gruppen Frihet och Demokrati i Europa (34) GUE/NGL- Gruppen Europeiska enade vänstern/ Nordisk grön vänster (34) NI- Grupplösa (30) Även om europaparlamentarikerna väljs på nationell nivå är de organiserade och sitter i politiska snarare än nationella grupper beroende på partianknytning. 13

14 Politiska grupper i Europaparlamentet Varje politisk grupp utser en ordförande (eller två ordföranden i vissa grupper), ett presidium och ett sekretariat. 25 medlemmar behövs för att bilda en politisk grupp och minst en fjärdedel av medlemsstaterna måste finnas representerade inom gruppen. Medlemmar får inte tillhöra mer än en politisk grupp. Vissa medlemmar tillhör inte någon politisk grupp och kallas grupplösa medlemmar - Non-attached (Franska: Non-inscrits) (NI). Före varje omröstning i plenum fingranskar de politiska grupperna de betänkanden som utarbetats av parlamentsutskotten och lämnar in ändringsförslag. Den politiska gruppen kommer fram till en position efter diskussion inom gruppen. Ingen medlem kan tvingas att rösta på ett speciellt sätt. Vilka arbetar med utvecklingsfrågor i Europaparlamentet? Utvecklingsutskottet i Europaparlamentet ansvarar för att: Behandla meddelanden och förslag från Europeiska kommissionen. Skriva initiativbetänkanden i utvecklingsfrågor. Övervaka EU-kommissionens biståndsbudget och Cotonouavtalet. Europaparlamentariker i utskottet kan delta i uppdrag i tredjeländer (bl.a. för valövervakning). Andra parlamentsutskott som kan vara relevanta när det gäller utvecklingsfrågor är utskottet för utrikesfrågor (vilket inkluderar underutskottet för mänskliga rättigheter), utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män, utskottet för internationell handel och budgetutskottet. Europeiska kommissionen Vilken roll har Europeiska kommissionen? Europeiska kommissionen är drivkraften i Europeiska unionen. Den är EU:s främsta verkställande organ, civilförvaltningen, och har fem huvudsakliga uppgifter (se figur 7 nedan). Europeiska kommissionen: Är den enda EU-institution som har initiativrätt att väcka lagstiftningsförslag i Ministerrådet och Europaparlamentet. Har som uppgift att se till så att EU:s fördrag och lagar upprätthålls att lagstiftningen tillämpas på rätt sätt av medlemsstater och andra aktörer. För att kunna göra detta har man undersökande befogenheter och kan vidta laga åtgärder gentemot individer, företag eller medlemsstater som bryter mot EU-regler. Ansvarar för förvaltningen av EU:s resurser. Representerar EU på internationell nivå (t.ex. vid internationella handelsförhandlingar, utvecklingskonferenser eller anslutningsförhandlingar). Ansvarar för genomförandet av lagstiftningen på mandat från Ministerrådet. FÖRVALTAR EU:s RESURSER INITIATIVRÄTT EUROPEISKA KOMMISSIONENS UPPGIFTER REPRESENTERAR EU PÅ INTERNATIONELL NIVÅ UPPRÄTTHÅLLER FÖRDRAG OCH LAGAR Figur 8: Europeiska kommissionens uppgifter ANSVARAR FÖR GENOMFÖRANDET AV EU-LAG Länkar: 14

15 Hur är Europeiska kommissionen organiserad? Europeiska kommissionen leds av en ordförande som utses av Europeiska rådet vart femte år och måste godkännas av Europaparlamentet. José Manuel Barroso (Portugal) har godkänts som kommissionens ordförande för en andra period som sträcker sig från 2009 till För närvarande finns det 25 kommissionärer och dessa utses av kommissionens ordförande utifrån listor med kandidater som lagts fram av medlemsstaterna. Dessa måste sedan godkännas av Ministerrådet och Europaparlamentet. Kommissionärerna handlar i unionens intresse, oberoende av de nationella regeringar som har nominerat dem. Varje kommissionär är ansvarig för en viss specifik portfölj (t.ex. utvecklingssamarbete och humanitärt bistånd). Kommissionärskollegiet d.v.s. alla 25 kommissionärer plus ordföranden José Barroso och den höga representanten för utrikesfrågor och säkerhetspolitik Catherina Ashton möts i Bryssel en gång i veckan (traditionellt på onsdagar) för att diskutera och godkänna förslag och för att planera framåt. Kommissionens administrativa personal (omkring ) är huvudsakligen stationerad i Bryssel. Den är uppdelad mellan 25 generaldirektorat (GD), eller avdelningar. Varje GD ansvarar för en speciell portfölj under en viss kommissionär och leds av en generaldirektör. Generaldirektörerna rapporterar till berörd kommissionär, som kan ansvara för en eller flera GDs. Länkar: Vem arbetar med utvecklingsfrågor i Europeiska kommissionen? I Bryssel kallas de kommissionärer som är ansvariga för utrikestjänsterna också informellt för Relexfamiljen, där relex är en förkortning för utrikesrelationer på franska. (se figur 9 på nästa sida). EUROPEAID - Utveckling och Samarbete (DevCo) Generaldirektoratet för utveckling och samarbete- EuropeAid/ DG DevCo - ansvarar för utformningen av EU:s utvecklingspolitik och för att förmedla bistånd via olika program och projekt runtom i världen. Andris Piebalgs (Lettland), kommissionären för utveckling, ansvarar för verksamheten. EuropeAid är den enda kontaktpunkten för aktörer inom och utanför EU. Det är också den enda kontaktpunkten för EEAS och alla sektoriella generaldirektorat inom Europeiska kommissionen. Länkar: Generaldirektoratet för humanitärt bistånd (ECHO) Under ledning av kommissionären för internationellt samarbete, humanitärt bistånd och krishantering, Kristalina Georgieva (Bulgarien), är ECHO:s uppdrag att ge katastrofhjälp och bistånd till offer för naturkatastrofer eller väpnade konflikter utanför Europeiska unionen. ECHO har finansierat humanitär hjälp i fler än 85 länder sedan det bildades år Deras bidrag täcker katastrofhjälp, livsmedelsbistånd och hjälp till flyktingar och internflyktingar till ett värde av mer än 700 miljoner per år. Länkar: 15

16 Figur 9 "Relexfamiljen" består av följande kommissionärer Catherine Ashton Hog Hög representant Andris Pielbags Kommissionär Kristina Georgieva Kommissionär Stefan Füle Kommissionär Karel de Gucht Kommissionär EEAS CFSP/ GUSP CSDP/ GFSP EuropeAid DG DevCo Utveckling och samarbete DG ECHO DG Utvidgning DG Handel Humanitärt bistånd EU:s grannskapspolitik EU:s handelspolitik FAC ordförande Generaldirektoratet för Handel - DG Trade Kommissionären för handel, Karel de Gucht (Belgien), ansvarar för generaldirektoratet för handel - DG Trade - som leder EU:s handelspolitik och ser till att unionens kommersiella och ekonomiska intressen tillvaratas. Kommissionären för handel är ytterst ansvarig för de handelsdimensioner som rör utveckling. Länkar: Generaldirektoratet för Utvidgning - DG Enlargement Kommissionären Stefan Füle (Tjeckien) ansvarar för generaldirektoratet för utvidgning - DG Enlargement - som sköter förhandlingarna för EU-anslutning med de så kallade kandidatländerna (Island, Före detta jugoslaviska republiken Makedonien, Montenegro, Serbien och Turkiet). Generaldirektoratet är också ansvarig för relationerna med potentiella EU-kandidater (Albanien, Bosnien-Hercegovina, Kosovo) och för europeisk grannskapspolitik omfattande alla länder som gränsar till EU från Nordafrika till Östeuropa och dess finansiella instrument. Länkar: 16

17 Den europeiska utrikestjänsten - EEAS - European External Action Service EEAS är en ny oberoende EU-institution som officiellt påbörjade sin verksamhet den 1 januari Den utgörs av EU:s och nationella diplomater och tjänstemän från kommissionen. EEAS bistår den höga representanten, Catherine Ashton (Storbritannien), i hennes arbete med att tillämpa EU:s utrikespolitik, och ansvarar för arbetet med EU:s utrikesrelationer, säkerhets- och försvarspolitik. EEAS har sex geografiska avdelningar som delar in världen enligt följande: Afrika Asien Amerika Mellanöstern och Nordafrika Ryssland, Kaukasus och Västra Balkan Globala och multilaterala frågor EEAS omfattar också avdelningar för säkerhet, strategisk politisk planering, juridiska frågor, mellaninstitutionella relationer, information och offentlig diplomati, intern revision och inspektioner samt skydd av personuppgifter. EEAS personal tas från kommissionen och Ministerrådet samt från medlemsstaternas diplomatkårer, som sekonderas tillfälligt. Den 1 januari 2010 döptes alla tidigare EUkommissionens delegationer i olika länder runt om i världen om till Europeiska Unionens delegationer. De uppgraderades gradvis till ambassadlika delegationer som har större befogenheter än de vanliga delegationerna, och de har blivit en del av den europeiska utrikestjänsten EEAS. EU-delegationerna tar på sig rollen att samordna nationella ambassader och talar för EU som en helhet, inte bara för kommissionen. Det finns över 130 EUdelegationer och kontor i hela världen. EU:s höga representant för utrikesfrågor och säkerhetspolitik I samband med att Lissabonfördraget trädde i kraft den 1 december 2009 utsåg Europeiska rådet Catherine Ashton till EU:s höga representant för utrikesfrågor och säkerhetspolitik. Ashton ansvarar för att unionens utrikesverksamhet ska vara samstämmig. EU:s höga representant ska överbrygga både Ministerrådet och kommissionen och ansvarar för att: Leda EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik. Bidra till utvecklingen av den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken, i enlighet med Ministerrådets mandat, och säkerställa tillämpningen av de beslut som antagits inom detta område. Vara ordförande för Ministerrådet för utrikesfrågor (FAC). Vara en av viceordförandena i kommissionen. Inom kommissionen ansvarar hon för att samordna alla aspekter av unionens utrikesverksamhet. Representera EU i frågor som gäller den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken, föra politisk dialog med tredje part för unionens räkning samt uttrycka unionens ståndpunkt i internationella organisationer och på internationella konferenser. Leda och ansvara för den europeiska utrikestjänsten och EU-delegationerna i länder utanför EU och i internationella organisationer. Länkar: 17

18 Programplanering för utveckling i EU Programplanering är fastställandet av långsiktiga utvecklingsmål för ett land, tillsammans med finansiella ramar och en uppsättning identifierade projekt. De fem nivåerna i utvecklingsprogrammering och implementering i Europeiska kommissionen är: 1. Lands-och regionsstrategier- Country/Regional Strategy Papers (CSPs/RSPs): fem- till sjuårig strategisk analys av den politiska och ekonomiska situationen i ett land/ en region och allmänna teman för kommissionens utvecklingssamarbete (inklusive politisk dialog, utveckling, handel etc). 2. Lands-/regional fördelning: den sjuåriga (för EDF endast sexåriga) fördelningen av resurser för varje region och land baserad på befolkning, behovs-/ fattigdomsbedömning, förmåga att tillgodogöra sig resurserna och engagemang i politiskt reformarbete. 3. Nationella/regionala vägledande program - National/ Regional Indicative Programme (NIP/RIP): bygger på CSPs/RSPs. Dessa identifierar sektorer och teman som ska prioriteras när det gäller ett visst land och inkluderar fleråriga finansiella ramar. 4. Årliga verksamhetsprogram - Annual Action Programmes: fastställs inom de övergripande och finansiella ramarna för CSP och NIP. 5. Implementering: kontraktering, ledning, uppföljning och utvärdering. Ansvarsfördelningen mellan EEAS och DevCo Till följd av en nyligen genomförd institutionell reform, ansvarar numera EEAS för stadierna 1 till 3 av programmeringen medan stadierna 4 och 5 lyder under generaldirektoratet DevCo. Enligt nuvarande beslutsordning, ska förslag rörande EDF och instrumentet för utvecklingssamarbete (DCI), inklusive förslag om förändrigar av de grundläggande bestämmelserna och de relevanta programmeringsdokumenten, förberedas gemensamt inom EEAS och i kommissionen under utvecklingskommissionärens (Piebalgs) ansvar. De ska därefter överlämnas till kommissionärskollegiet av den höga representanten och utvecklingskommissionären gemensamt och följer sedan de normala förfaringssätten i Ministerrådet och Europaparlamentet. En liknande ordning kommer att gälla för samarbetet med grannskapsländer (under utvidgningskommissionären Stefan Füles ansvar). En sammanhållen verksamhet kommer att garantera att den politiska expertis som EEAS tillhandahåller kombineras med utvecklingsexpertis från kommissionen. Kommissionen kommer även fortsättningsvis att ansvara för implementeringen av de operativa utgifterna, medan EEAS har fullt självbestämmande över sina administrativa utgifter, med den höga representanten som ansvarig för budgeten. Dessa fem programmeringsstadier tillämpas på ett antal EU-instrument som är relevanta för internationell utveckling, däribland Instrumentet för utvecklingssamarbete - Development Cooperation Instrument (DCI), Europeiska grannskapsoch partnerskapsinstrumentet - European Neighbourhood Policy Instrument (ENPI), Europeiska utvecklingsfonden - European Development Fund (EDF) och stabilitetsinstrumentet - European Instrument for Stability (IfS). 18

19 DEL 2 ATT PLANERA EN KAMPANJ FÖR EU-PÅVERKAN Att lyfta er fråga inom EU Detta avsnitt tar er igenom några av de grundläggande stegen för att planera en påverkanskampanj gentemot EU. Vare sig ni verkar i Bryssel eller från ert eget land, bör ni tänka igenom följande nyckelfrågor innan ni påbörjar arbete med opinionsbildning och påverkan på EU-nivå. Checklista för EU-påverkan Vilket problem vill ni föra fram? På vilket sätt är problemet relevant för er organisation och vilken trovärdighet har ni (d.v.s. vilket är sambandet mellan problemet och ert uppdrag och vad har ni för belägg för detta)? På vilket sätt är EU en del av lösningen på ert problem? Vad vill ni förändra? (konkreta resultat i politik och praktik) Finns någon EU-politik/-lagstiftning gällande er fråga? Om så är fallet, tycker ni att den är tillräcklig/ lämplig? Om det är så, tillämpas den eller inte? Om den EU-politik som bedrivs eller den befintliga lagstiftningen inte är tillräcklig/ lämplig när det gäller er fråga, hur kan ni öka medvetenheten och föra upp frågan på EU:s dagordning? Om ni har identifierat ett speciellt dokument eller lagförslag som ni vill påverka, måste ni bestämma: Vilken status dokumentet har (d.v.s. försöker ni påverka ett lagförslag, rådsslutsatser, ett policydokument eller ett arbetsdokument?) På vilket stadium befinner sig beslutsprocessen och finns det fortfarande tid att påverka den? Vilken roll och betydelse har de olika institutionerna i processen? Bör ni påverka beslutet på nationell nivå eller i Bryssel, eller båda? Vem fattar det slutgiltiga beslutet? Vilka är era allierade och vilka är motståndarna (både vad gäller CSOs, Europaparlamentariker och EUmedlemsstater)? Vilka resurser (personella och finansiella) kommer att behövas för er påverkanskampanj? Hur vet ni när ni har nått era mål? 19

20 20 Att veta vad ni vill förändra Varje påverkansinitiativ bör ha tydliga förändringsmål. När ni väl har identifierat att en fråga hör hemma inom EU:s politiska ramverk, måste ni definiera vilka konkreta förändringar av politiken som ni vill uppnå. Att hitta rätta vägen genom EU är dock inte enkelt, speciellt om ni inte är väl förtrogna med EU-jargongen och inte är bekanta med maktens korridorer i Bryssel. Här följer tips som hjälper er på vägen. Vilka är EU:s olika typer av rättsakter? För att utöva sina beslutsfattande befogenheter, kan EU-institutionerna anta förordningar, direktiv, beslut, rekommendationer och yttranden. Förordningar och direktiv godkänns av Ministerrådet och Europaparlamentet genom ordinarie eller särskilda lagstiftningsförfaranden som beskrivs mer detaljerat nedan. En EU-förordning är en särskild form av lagstiftning som har företräde över alla medlemsstaters inhemska lagstiftning, såvida inte medlemsstaten har försäkrat sig om ett fördragsundantag för det område som förordningen gäller. En förordning är en av de mest kraftfulla formerna av EU:s lagstiftning och den kan därför bli både omtvistad och livligt debatterad. När en förordning träder i kraft åsidosätter den alla nationella lagar som handlar om samma ämne och efterföljande nationell lagstiftning måste vara förenlig med förordningen. Exempel på förordningar är tillämpningen av FN:s resolutioner om vapenkontroll, förordningarna om kreditvärderingsinstitut, jordbruk och fiske. Nästa fleråriga finansiella ramverk (också kallat EU:s långtidsbudget) för EU:s budget från och med 2014 kommer att regleras av en EU-förordning. Tillsammans med andra faktorer kommer denna att fastställa den totala storleken på EU:s budget samt vad pengarna ska användas till och under vilka budgetrubriker de hamnar. Olika nätverk inom det europeiska civilsamhället, inklusive CONCORD Sverige, kommer att arbeta med att påverka denna viktiga beslutsprocess under 2012 och Ett EU-direktiv är en form av lagstiftning som riktar sig till medlemsstaterna. Det fastställer det mål eller den politik som måste uppnås. Medlemsstaterna måste sedan införa relevant inhemsk lagstiftning för att villkoren i direktivet ska uppfyllas inom en bestämd tidsram. Direktiv kan användas för att fastställa vilken minimistandard som ska tillämpas på nationell nivå, men de kan också ge medlemsstaterna fria händer att tillgripa strängare nationella åtgärder, under förutsättning att dessa inte strider mot reglerna för fri rörlighet och fri marknad. Direktiv kan användas för att upprätta en gemensam socialpolitik, till exempel vad gäller sysselsättningsfrågor, arbetsrätt, arbetsförhållanden samt hälsa och säkerhet. Exempel på välkända EU-direktiv inom detta område är Arbetstidsdirektivet och Likalönsdirektivet. Ett beslut kan riktas till medlemsstater eller individer och är endast bindande för den person eller enhet som den riktar sig till. Vanliga användningsområden för beslut innefattar kommissionens avgöranden om föreslagna sammanslagningar och dagsaktuella jordbruksfrågor (t.ex. fastställande av standardpriser för grönsaker). Inom vissa områden, exempelvis konkurrenspolitik, kan kommissionen själv utfärda beslut. Ett välkänt exempel på rådsbeslut är beslutet att fastställa en enhetlig procentsats (1,24 %) för medlemsstaternas bidrag till EU:s budget. Rekommendationer och yttranden kan utfärdas av antingen Europaparlamentet eller Ministerrådet. De är inte rättsligt bindande och tjänar bara som vägledning för de andra institutionerna eller specifikt för kommissionen. Hur kan ni påverka politiken i och utanför Bryssel när det gäller EU:s utvecklingssamarbete? Att påverka EU:s lagstiftning är inte det enda alternativet, speciellt inte om ni arbetar med utvecklingssamarbete, vilket är ett område med delad befogenhet mellan medlemsstaterna och EU. Rådsslutsatser: Ni kan till exempel få stöd för er fråga och det ni förespråkar på hög nivå genom att påverka de slutsatser som godkänns av ministerrådet för utrikesfrågor (FAC). Även om rådsslutsatserna inte är rättsligt bindande är de vägledande för EU:s politiska riktlinjer inom ett visst område. Policydokument: Ni kanske också vill bidra direkt till och ge information under utarbetningen av relevanta policydokument som utfärdas av kommissionen, som till exempel tematiska meddelanden, grönböcker (som formar kommande EU-beslut), arbetsdokument eller anvisningar till EUdelegationer. Även om dessa inte heller är rättsligt bindande, har de en stor betydelse för hur EU-kommissionen och EU-delegationerna leder och genomför program för utvecklingssamarbete i fält.

21 Lands- och regionala strategidokument: Alternativt kan ni till exempel stödja era partner i att påverka biståndsprogrammeringen genom att påverka lands- och regionala strategidokument, under exempelvis Cotonouavtalet. Hur antas EU:s lagstiftning? I enlighet med Lissabonfördraget kan rättsakter (inklusive förordningar, direktiv och beslut) antas genom antingen: ordinarie lagstiftningsförfarande (tidigare kallat sambeslutande) eller; särskilda lagstiftningsförfaranden Det ordinarie lagstiftningsförfarandet tillämpas på Ministerrådet och Europaparlamentets gemensamma godkännande av en förordning, ett direktiv eller ett beslut utifrån ett förslag från kommissionen (se nedan för en detaljerad förklaring). I ett särskilt lagstiftningsförfarande agerar däremot inte Europaparlamentet och Ministerrådet gemensamt. Istället sker godkännandet av en rättsakt i parlamentet under medverkan av Ministerrådet eller så godkänner den senare en rättsakt under medverkan av parlamentet. Respektive institution behöver alltså den andres samtycke. EU-beslut om internationella handelsavtal, som tidigare godkändes av Ministerrådet, är numera underställda Europaparlamentets samtycke. På samma sätt kommer den förordning som bestämmer unionens nya fleråriga finansiella ramverk också att vara underställd parlamentets samtycke. Hur kan ni påverka EU:s ordinarie lagstiftningsförfarande? Det ordinarie lagstiftningsförfarandet fortfarande allmänt kallat sambeslutande har varit EU:s vanliga metod för beslutsfattande i över femton år. I enlighet med Lissabonfördraget blir sambeslutande regeln för godkännande av lagstiftning på EU-nivå, då det numera gäller 85 politiska områden mot tidigare 44. Sambeslutandet har utvidgats till att gälla ett betydande antal politiska områden, däribland samarbetet med länder utanför EU, där Europaparlamentet bara brukade ha konsultationsrätt (numera kallat samtycke), eller områden som internationell handel, där de tidigare inte var inblandade alls. Förfarandet är praktiskt taget oförändrat. Det börjar med ett lagstiftningsförslag från kommissionen (som har initiativrätt) till Ministerrådet och Europaparlamentet, som sedan debatterar förslaget, föreslår ändringar och slutligen godkänner det som EU-lag. Detta kan omfatta två eller tre läsningar (se figur 10 på nästa sida). Det är viktigt att notera att en majoritet av lagstiftningsförslag gällande utvecklingsfrågor godkänns efter den första läsningen, och att inget sådant förslag har gått längre än till det andra läsningsstadiet. I vägledningssyfte kommer vi beskriva processen i detalj från stadiet före förslaget i Europeiska kommissionen till slutförandet av andra läsningen. Enligt det särskilda lagstiftningsförfarandet utgår initiativen till rättsakter inte bara från kommissionen, utan de kan också komma från en grupp medlemsstater eller från Europaparlamentet, på rekommendation från Europeiska centralbanken eller på begäran från EUdomstolen eller Europeiska investeringsbanken. 21

22 Figur 10 Det ordinarie lagstiftningsförfarandet (första och andra läsningen) FÖRBEREDELSE FÖRE FÖRSLAG KOMMISSIONENS FÖRSLAG EUROPAPARLAMENTET MINISTERRÅDET FÖRSTA LÄSNING GODKÄNT DIREKT ÄNDRINGSFÖRSLAG: I UTSKOTT I PLENUM FÖRSLAGET ANTAGET 1:a LÄSNING GODKÄNNS 1:a LÄSNING AVSLÅS GEMENSAM STÅNDPUNKT EUROPAPARLAMENTET MINISTERRÅDET ANDRA LÄSNING AVSLÅR GODKÄNNER GEMENSAM STÅNDPUNKT ÄNDRINGSFÖRSLAG I UTSKOT I PLENUM (omröstning med absolut majoritet) FÖRSLAGET ANTAGET ÄNRDINGS- FÖRSLAG ANTAS FÖRLIKNINGSKOMMITTÉ AVSLÅR 22

23 Att påverka de olika stadierna: Stadiet före förslaget Det är möjligt att få information om vilka förslag som är på gång i EU-kommissionen på flera olika sätt. När ni väl har den informationen, bör ni identifiera vilka (vilket generaldirektorat, vilken enhet och vilka tjänstemän) som är ansvariga för att skriva lagförslagen. På detta tidiga stadium är det också bra att ta reda på om kommissionen planerar att tillsätta en expertgrupp som ska ge råd om förslagets utformning, eller om de tänker arbeta tillsammans med en redan befintlig expertgrupp. Dessa grupper är öppna för CSOs och andra aktörer som uppfattas som experter och de hjälper till med att utarbeta lagstiftningsförslag. På det här stadiet är det också en bra idé att bygga upp allianser med andra likasinnade CSOs inom CONCORD Europa och upprätta kontakter med andra etablerade CSOnätverk i Bryssel för att på det sättet öka medvetenheten om era frågor. Förslagsstadiet Inledande research och satsningar på att bygga nätverk borde ge er en bra utgångspunkt för att kunna påverka ett förslag när det slutligen formuleras. Även om ni inte har haft förmånen att komma in på ett tidigare stadium kommer er huvudsakliga målgrupp, när förslaget väl befinner sig under utarbetning, vara de tjänstemän inom EU-kommissionen som ansvarar för att faktiskt formulera dokumentet. Ni bör försäkra er om att ni inte är en ensam röst i kommissionen. Att bygga upp nätverk, bland både kollegor och andra inflytelserika personer (t.ex. vänligt inställda svenska europaparlamentariker eller välvilliga tjänstemän på Sveriges permanenta representation), bör också prioriteras. Första läsningen Så fort ett lagförslag har publicerats av EUkommissionen ska ni istället fokusera på Ministerrådet och Europaparlamentet. Båda institutionerna överväger förslaget samtidigt. Att påverka Europaparlamentet Efter att ha mottagit förslaget från kommissionen, lämnar ordföranden för Europaparlamentet över det för granskning till relevant parlamentsutskott. Det ansvariga utskottet har som uppgift att lägga fram en rapport med ändringsförslag till kommissionens förslag. Vem man ska rikta in sig på vid Europaparlamentets första läsning Om ni bevakar ett speciellt meddelande eller förslag som går igenom det ordinarie lagstiftningsförfarandet, kan några av de nyckelpersoner som ni vill påverka vara: Rapportör (föredragande): Ansvarig för att formulera det ansvariga utskottets rapport. Rapportörer tilldelas olika politiska grupper enligt ett poängsystem. Europaparlamentariker kan uttrycka intresse för att skriva en viss rapport. Vanligtvis samordnas utkastet till rapporten av rapportörens assistent. Skuggrapportör: Europaparlamentariker från en annan politisk grupp som skriver en skuggrapport. Samordnare i politiska grupper: I princip samordnar olika politiska grupper i parlamentet sina respektive ståndpunkter under debatter och under omröstningar i utskott och plenum. Det bästa är att ha samordnarna på er sida. Sekretariatstjänstemän: En tjänsteman från utskottssekretariatet kommer att ansvara för att följa utformningen av rapporten och stödja rapportören (och dennes assistent). Föredragande: Europaparlamentariker från andra relevanta utskott som har fått som uppgift att formulera sina yttranden kring specifika förslag. Andra relevanta utskott kan också komma med yttranden över kommissionens förslag som sedan inkluderas i det slutliga utkastet till rapporten från det ansvariga utskottet. Under utarbetandet av rapporten kan kommissionen bjudas in till utskottet för att försvara sitt förslag och besvara frågor från utskottsledamöterna. Rapporten formuleras sedan av en rapportör (d.v.s. en europa-parlamentariker som är ledamot i det aktuella utskottet). Rapporten innehåller en sammanfattning av kommissionens förslag, synpunkter från olika inblandade parter, eventuella yttranden från andra utskott och ett beslut som inkluderar förslag till ändringar av kommissionens förslag. Ändringsförslag kan läggas fram av varje Europaparlamentariker som tillhör detta utskott. Europaparlamentariker 23