En liten geologisk guide till upplevelser på Öland. Sweden

Transkript

1 En liten geologisk guide till upplevelser på Öland Sweden

2

3 Välkommen till öland På Öland, från norr till söder, kan besökaren få fantasifulla tittgluggar in i öns spännande geologiska historia. I bergbrotten med dess mäktiga bergkanter kan man betrakta utvecklingen och tiden då lerkorn och kalkslam började bygga upp den öländska lagerföljden med dess innehåll av bläckfiskar och andra urtidsdjur. Varje millimeter kalksten representerar ca år av utveckling! På flera platser vittnar små ytliga bergbrott, skurvandringar och skurverk om stenens betydelse för ölänningen genom tiderna. När Linné besökte ön 1741 bekymrades han över att allmogens arbete i berg och flisa tog tid från andra viktiga sysslor. Än idag bryts och förädlas kalkstenen vid flera industrier på ön och stenhanteringen räknas som en av öns basnäringar. Utmed Ölands kuster har olika stadier av Östersjön byggt upp strandvallar som använts av människor genom tiderna. På Ancylus- och Littorinavallarna ligger byar och gårdar på rad och avslöjar det tydliga sambandet mellan jordarter, landformer och kulturell utveckling. På norra Öland återfinns ett av Europas största flygsandsområden. Dyner och andra vindavlagringar skapar fantasifulla upplevelser för besökaren. Här finns också naturreservatet Neptuni åkrar ett spektakulärt klapperstensfält med strandvallar och Trollskogens Naturum med information om öns geologi. I Byrum finns öns enda egentliga raukar snarlika dem på Gotland. På andra platser utmed landborgen i väster syns spåren efter vattnets påverkan i den dramatiskt utskulpturerade bergklinten, landborgen. Alvarytorna med det tunna jordlagret visar spännande geologiska detaljer. Gropar, sprickor och andra fenomen avslöjar att de geologiska processerna ständigt omvandlar landskapet. Ordarna, uddarna, på nordöstra Öland inbjuder till fantastiska upplevelser. Här bildar moränjorden långa uddar ut i Östersjön omgivna av grunda vikar. Stränderna med sina spännande fyttblock från fastlandet vittnar om inlandsisens påverkan på det öländska landskapet. I Degerhamn kan besökaren uppleva alunbruk och kalkbränning. För dem som vill vandra finns stigar, en Konstens geologiska trädgård, en geologisk informationsplats och mycket annat spännande. Denna skrift, som också finns att ladda ner på vänder sig inte främst till professionella geologer utan till alla som besöker Öland och som vill veta mer om landskapet och dess spännande historia. De presenterade platserna är möjliga att besöka året runt och lätta att nå och förstå. Vid besök i bergbrott där det pågår aktiv verksamhet måste man dock få tillstånd att vistas i området. Ja, detta och mycket mer finns att uppleva på Öland! GPS-koordinaterna som anges på platserna är enligt koordinatsystem som används på svenska kartor: RT90. Välkommen! 3

4 4

5 Geoupplevelsernas Ö Geologin är läran om vår planet, planeten Tellus. Det är en vetenskap som omsluter oss i vardagen på det mest påtagliga sätt; järnmalmen som vi omvandlar till bilar, forntida döda djur och växter som vi omvandlar till olja, kvartsmineralet som på glasbruken omvandlas till glas osv. Vi kan gå så långt som till att påstå att geologin är navet i naturens kretslopp. Gammalt och ungt en geologs dilemma Ölands spännande historia börjar för nästan två miljarder år sedan. Då bildades i våra trakter en flera kilometer hög fjällkedja och magma, dvs smält berg, trängde upp mot jordytan från jordens inre. När magman stelnade, bildades de graniter som är något av ett signum för det svenska landskapet. Av den höga fjällkedjan ser vi emellertid ingenting idag mer än svagt rundade hällar i skärgårdarna och som uppstickande berg på promenaden i de småländska skogarna. Tiden, med sina klimatskiftningar, inlandsisar och vittringar har effektivt sänkt den till dessa måttliga nivåer. Inte på något ställe på Öland kan vi se detta urgamla berg, men vi kan sätta oss på Byrums strand, titta ut mot Blå Jungfrun och betrakta den ålderdomliga geologin och fantasifullt tänka oss tillbaka till rykande vulkaner, eld och värme. Jordklotets kontinenter rör sig hela tiden! Vi flyter helt enkelt runt på den lösa magman som finns under jordskorpan. Med ungefär samma hastighet som en tumnagel växer, förflyttar sig t ex vår kontinent norrut. På några år märker vi knappast någon skillnad på läget, klimatet osv, men om vi pratar miljoner och miljarder år blir situationen en helt annan. Låt oss därför förflytta oss drygt 540 miljoner år bakåt i tiden. För en geolog är 540 miljoner år sedan inte särskilt länge sedan utan tiden, den kambriska tidsåldern, benämns ofta som en relativt modern tid i jordens historia. Vår kontinent med sitt nedvittrade, plana urberg, låg då söder om Sydafrika på drift norrut mot ekvatorn. Djupt vatten På den plana urbergsytan steg ett hav upp. Låt oss fundera ett ögonblick på vad som faller till botten i Kalmarsund idag. Naturligtvis faller, eller sedimenterar som geologen kallar det, små, lätta lerpartiklar till botten samtidigt som sand och gruspartiklar faller till botten på andra platser. Det organiska materialet, alger, plankton och andra mikroorganismer hamnar också, förr eller senare, i bottensedimenten. 5

6 Samma sak hände där nere, på södra halvklotet. Från de omgivande kontinenterna förde floder och regn olika typer av material till havet där det långsamt föll till botten. Direkt ovanpå Ölands urberg hittar vi det relativt ovanliga bottenkonglomeratet. Med konglomerat menar geologen en mix av rundade stenar sammanfogade i en massa av sand och grus. Likheten med en grov betong är påtaglig. Bergarten är relativt ovanlig på ön men kan ibland ses vid djupa dikesgrävningar. Sandstenen har alltså för knappt 540 miljoner år sedan varit lös sand på en botten på södra halvklotet! Betraktar man den noga och i detalj kan man ganska enkelt se de olika sandkornen av kvarts stenhårt fogade till varandra. Sandstenen är extra spännande eftersom den innehåller spåren av ett mycket tidigt flercelligt djurliv på vår planet. De vertikala rören i sandstenen är faktiskt spåren efter den lilla sandmaskens, Scolithus linearis, rörelse upp och ned i sanden. Masken utgör alltså starten för ett fantasifullt vattenliv redan under den s k kambriska tiden. Även om vi inte kan se bergarten i fast klyft dvs som en fastsittande bergart i Ölands berggrund finner vi den allmänt som lösa stenar och block, främst utmed nordölands västra stränder. Ovanpå sandstenen återfinner vi olika skiffrar med varierande kornstorlek och färg. Underst ligger den grå lerskiffern och strax däröver den svarta alunskiffern. Båda bergarterna består uteslutande av sedimenterade lerpartiklar. Vattendjupet måste ha varit stort och förhållandena i vattnet lugna för att dessa småpartiklar skulle kunna falla till botten. Skiffrarna är spännande bergarter som återfinns över Kalmarsunds vattenyta och som vi därför kan se i skärningar i klinten på västra Öland. Ett lämpligt ställe för lagerföljdstudier kan vara klinten i Äleklinta. Här har man dessutom brutit lerskiffern för brynstensframställning. Äle i Äleklinta antyder detta. Ovanpå konglomeratet, men fortfarande strax under Kalmarsunds vattenyta, ligger sandstenen. Den kallas ofta Kalmarsundssandsten eftersom den finns i underlagren på hela Öland och också på fastlandssidan från Blekingegränsen i söder upp till Påskallavikstrakten i norr. I den svarta alunskiffern, som man brutit för att utvinna alun och för att elda med, främst på södra Öland, finns runda bollar. Dessa benämns orsten och är organiska ansamlingar på havsbottnen. Man kan likna dem vid öknarnas buskar som driver omkring när vinden tar i. På liknande sätt har oförmultnat organiskt material, blandat med kalk, ansamlats i bollar. Att det är ett koncentrat av organiska ämnen märks om man knackar på en orsten. Olje-, eller bättre, dieseldoften, är påtaglig. Att kalk i någon form också varit med i processen ser vi genom de vackert utbildade kalcitkristallerna som ofta finns i orstenarna. 6

7 Kalkstenen Ölands signum Ovanpå allt detta återfinner vi Ölands ytsten, kalkstenen. Vi har nu förlyttat oss tidsmässigt till den geologiska perioden ordovicium för drygt 480 miljoner år sedan. På bottnarna föll nu lerpartiklar och skalfragment till vila. Det var inga snabba processer. Geologerna räknar med att det tog ca år för 1 millimeter kalksten att bildas. Kalkstenen är i sina undre delar betydligt hårdare än kalkstenen uppe i lagerserien. Detta tyder på att allteftersom tiden gick i det ordoviciska havet desto mer skal och mindre andel lerpartiklar tillfördes bottensedimenten. Kalkstenen i ytan är alltså betydligt porösare än kalkstenen mot djupet. Detta förklarar delvis varför vissa stentäkter måste göras djupa stenen är helt enkelt för dålig och porös i de ytliga lagren. den kommit att användas för olika ändamål på olika platser under åren. Längst söderut på Öland, i Ventlinge, krossas t ex kalkstenen till foderkalk för höns. Bara någon mil längre norrut, i Degerhamn, omvandlas kalkstenen till cement vilket inte vore möjligt i t ex Horns Udde eftersom kalkhalten i stenen där inte är tillräckligt hög för cementframställning. Även sprickförekomsten varierar i kalkstenspackarna. Orsaken är bl a att inlandsisen, som långt efter det att kalkslammet stelnat till bergart, med sin tyngd, tryckte sönder kalkstenen. Står man i det djupa bergbrottet vid Gillberga eller vid brotten på Horns udde ser man hur sprickfrekvensen minskar mot djupet. Detta faktum förklarar varför man i vissa fall måste söka sig mot djupet för att finna stora, sprickfria block för bearbetning på industrierna. Kalkstenen varierar i färg från plats till plats. På Horns udde är kalkstenen röd medan den i Gillberga är grå. Flera mellanting finns spräcklig, blodröd, gröngrå osv. Färgerna återspeglar de olika bottenbetingelserna som rådde i det ordoviciska havet. Den röda kalkstenen, där den röda färgen uppkommit genom järnutfällning, har uppenbarligen bildats i en syresatt miljö. För det är ju så där luft har tillträde rostar järn. Troligtvis har den röda stenen bildats på grunt vatten där vågornas syre, det vill säga luft, impregnerat bottensedimenten. Och omvänt den grå kalkstenen vittnar om syrefattiga förhållanden. Det är spännande att tänka sig att de processer som vi läser om i tidningen idag, också har hänt för så länge sedan. Döda, syrefria bottnar och syresatta levande bottnar allt går igen i ett evigt kretslopp med samma processer och skeenden över tiden även om den mäts i miljontals år! Trots att vi upplever kalkstenen som tämligen homogen och likadan överallt på hela Öland så skiftar den, inte bara i färgen, utan också till sin struktur och uppbyggnad. Eftersom också kalkhalten varierar har 7

8 Fossilen en spännande djurvärld Kalkstenen är spännande eftersom den innehåller spåren av ett tidigt djurliv. Vi ser dessa spår i form av fossil, dvs förstenade rester av olika tidiga djur. Den vanligaste fossiltypen på ön är utan tvekan Ortoceratiterna. Linné kallade dem träffsäkert för Ölandsspikar och trodde att de fortfarande levde utanför de öländska stränderna. Han lät sina medarbetare leta, men eftersom man inte kunde finna några levande, drog Linné den märkliga slutsatsen att de hava likt sillen dragit söderut. Idag vet vi att de spikliknande fossilen är spåren efter en tidig typ av bläckfisk av typsläktet Ortoceras. Vanligtvis finner vi relativt små exemplar men det finns platser på Öland där skallängden kan räknas i metrar. Ortoceratiten var naturens verkliga innovation! Där skalet är bredast satt själva bläckfisken. Den hade, likt våra bläckfiskar idag, tentakler. Kroppen satt instucken i skalet. Skalet var, och här kommer det sinnrika, uppdelat i kamrar. Genom dessa gick en signalsträng från huvudet genom facken, med vilket djuret kunde anvisa vad skalet skulle göra med facken. Valen var enkla! Fyll segmenten med vatten och bli tunga eller blås tankarna och fyll dessa istället med maggaser för att bli lätta. Med dessa åtgärder kunde alltså djuret förflytta sig i vattenvolymen. Det är en fantasifull tanke att tänka sig det mörka havet där dessa tysta ubåtar gled fram för att finns föda. På andra platser i världen har man funnit 10 meter långa ortoceratit-fossil. Vilken tanke! Idag ser vi ofta ortoceratitfossilen i de allra översta kalkstenslagren vilket återigen visar att den biologiska utvecklingen gick framåt, om än långsamt. En annan viktig fossilgrupp på Öland är trilobiterna. Namnet har de fått därför att skalet, eller djuret om man så vill, hade tre olika skaldelar, tre lober. Oftast finner man bara bakdelen av djuret som med lite fantasi kan liknas vid en flundra. Och så benämnde Linné trilobiten - Ölandsflundra. Om man vill, utan att falla tillbaka på vetenskaplig korrekthet, få en bild av hur dessa djur såg ut kan man tänka sig våra landbaserade gråsuggor! De där djuren som alltid springer iväg när man lyfter bensindunken i garaget. Djuret hade välutvecklade ögon, s k facettögon. Och det behövdes därnere på djupet, i mörkret, på havsbotten. På undersidan fanns små sim- eller krypfötter och djuret andades med gälar. Storleken varierade från millimeterstora trilobiter så tidigt som i alunskiffern till verkliga giganter. Uppgifter finns om meterstora trilobitfynd i Borgholmstrakten. 8

9 En tredje spektakulär fossilgrupp är Linnés kristalläpplen. Dessa bordtennisbollstora fossiler tillhör djurgruppen tagghudingar. Till gruppen hör bland annat sjöstjärnor och sjöborrar. Flera grupper inom tagghudingarna är utdöda sedan många miljoner år. En sådan klass är Cystoidéa som dock är rikligt representerad som fossil i vissa lager lite varstans på Öland. Cystoidéerna hade liksom nutidens sjöborrar ett skelett bestående av kalkplattor. De flesta cystoidéerna satt fast vid bottnen med en kort stjälk, och många av dem var kolonibildande. Det kan förklara massförekomsten av fossil i bl a Källaområdet. På trasiga exemplar kan man ofta se att hålrumet inuti fossilet, det vill säga, det som en gång var djurets kroppshåla, är mer eller mindre utfyllt av små, vackra glittrande kristaller. Dessa har bildats långt efter djurets död, när inälvorna lösts upp och kroppshålan fyllts med kalcit. Förutom de nämnda fossilgrupperna finns, men mycket mer sällsynt, fossil av snäckor och musslor. En annan fossilgrupp som främst återfinns i alunskiffrarna på södra Öland är spåren efter armfotingar. Det märkliga namnet åsyftar ett havsdjur som vid en snabb blick inte är helt olikt våra nutida musslor. Plocka eller inte plocka det är frågan Att titta på fossil är att titta in i en främmande värld långt före vår egen. Många människor blir så förtjusta och fängslade att de vill ta med sig det spännande fyndet hem. Och det kan säkert vara acceptabelt under förutsättning att fossilfinnaren inte förstör något i samband med samlandet. Det är aldrig tillåtet, om man inte själv äger marken, att bända och bryta loss fossil. Naturligtvis får man inte förstöra något för att komma åt den åtråvärda djurresten. Och man får bara ta med sig ett minnesfossil från Öland! Man får aldrig samla organiserat för senare försäljning osv. Det är inte heller tillåtet att i en stor grupp gemensamt samla fossil med motiveringen att det är ett för varje person i gruppen. Tyvärr drabbas ön årligen av stora, ofta utländska, sällskap med enda syfte att samla och ta hem. På kontinenten är nämligen fossilbyten och fossilförsäljning vanliga företeelser. Där kan en liten ortoceratit hembringa en avsevärd slant! Om man är osäker på vad som gäller kan man alltid ringa Länsstyrelsen och fråga! Från stenålder till stensågar Kalkstenens kulturhistoria är minst lika spännande som dess naturhistoria. Människan har använt den sedan den dag hon tog Öland i besittning för år sedan. Naturligtvis bearbetade hon inte stenen på det sätt vi gör idag, men hon använde den tunna flisan för att göra eldstäder, fästa tältdukarna av skinn vid marken osv. Arkeologerna säger ofta att man misstänker att ölänningen redan under förkristen tid bröt och i viss mån förädlade kalkstenen. Klara belägg för detta har man från 1000-talet och vidare fram i historien. En glanstid för stenen var under Gustav Vasas tid. Han och hans söner var mycket förtjusta i ölandsmarmorn och lät importera specialister från kontinenten för att förädla stenen bl a vid det kungliga stenhuggeriet Dälje vid Horns Udde. När Linné gjorde sin öländska resa 1741 rapporterade han bekymrad till Rikets Ständer att bönderna på 9

10 norra Öland var alltför pickhågade och försummade jordbruket till förmån för stenhanteringen. Han beskriver vidare hur man bände flisan i små, ytliga bergbrott överallt på ön. Och det var ju logiskt de ytliga kalkstenslagren innehåller fler sprickor och gör därmed stenen enklare att bända än de mer kompakta och homogena lagren mot djupet. Samverkan mellan inlandsisen och ölandsbönderna är uppenbar! Den riktigt moderna förädlingsindustrin växer fram via oxdrivna skurverk, vindskurverk och ångdrivna maskiner under 1900-talet. Bergbrotten blir allt större och allt djupare. dessa bildningar dåligt uppmärksammade i landskapet. Tänk t ex på ordarna som sticker ut i Östersjön på nordöstra Ölands kust! Vilken spännande historia dessa kan berätta för dem som vill lyssna och veta. De är i själva verket en speciell geologisk landform som benämns drumlin. En drumlin är en valryggsformad, elliptisk moränansamling kring ett underliggande och uppstickande hinder, i detta fallet en rygg av kalksten, som inlandsisen skapat. Eftersom isen rörde sig över nordöland från nordväst mot sydost förde den med sig moränmaterial från Småland i denna riktning. Moränen fastnade på kalkstensberget och byggde upp Spännande platser Öland kan bjuda på en lång rad spännande platser där geologin spelar huvudrollen. Vi har alla våra djupa bergbrott där betraktaren på ett fantasifullt sätt kan få insikter i en spännande naturhistoria. Att dra länken mellan våra moderna bottenmiljöer i Kalmarsund med havsbottnarna på södra halvklotet för många miljoner år sedan är fängslande. Den grå kalkstenen motsvarar de svarta, döda sedimenten i flera av fastlandets Kalmarsundsvikar. Att förstå att miljöer och samspel i naturen inte bara är en modern företeelse utan en företeelse som fortgått under miljarder år väcker mångas förvåning och förundran. Kalkstenen uppvisar också intressanta landformer. Klintarna utmed Ölands västkust med möjligheter att studera olika bottensediment, bergarter och miljöer är viktiga i vår förståelse för Ölands riktigt gamla historia. I klintmiljön finner vi ovanliga detaljer raukar, halvraukar, grottbildningar, sprickor med framträngande grundvatten, gamla ras och bortsprängda block. Mångfalden är stor. Men det är inte bara kalkstensberget som är intressant. Även istidens och efteristidens landformer och historia är spännande på Öland. I själva verket är ryggarna. När man vandrar på dem ser vi i stenmurar och spridda block, att materialet består av urbergsmaterial, alltså ett för Öland främmande material. Urbergsblock är vanliga företeelser i det nordöländska landskapet. Titta på Mens alvar vid Byrum eller i stenmurarna! Stenmurarna på södra Öland ser helt annorlunda ut. Här har inlandsisen haft en mer sydlig riktning och blockmaterialet som brutits sloss från den underliggande berggrunden består huvudsakligen av den lokala kalkstenen. Strandvallar och våtmarker Men det finns annat att uppleva i det geologiska landskapet. Östersjöns olika vattennivåer präglar i viss mån hela Öland. Landskapsbilden på sydöstra Öland är uppbyggd kring de stora strandvallarna som Östersjöns vågor svallat upp för många tusen år sedan. Strandvallarna särar landskapet i alvarsområden och strandängar och strandvallen hyser våra namnkända radbyar. Sambandet mellan geologin och människans nyttjande av denna är påtaglig. Neptuni åkrar på nordligaste Öland är ett annat pedagogiskt exempel på stenåldershavets, Littorinahavets, påverkan på ön. Klapperstensvallar och strandmärken 10

11 finner vi överallt på ön eftersom nästan hela Öland legat under vatten i den stund inlandsisen släppte sitt grepp om ön. Till och med moränjordarna uppe på alvarytorna är kraftigt tvättade, svallade, av dessa omformande processer. Mellan och i anslutning till de olika strandvallarna finns våtmarker med spännande lagerföljder. Kalkgyttjan, en nästan vit, organisk jordart återfinner vi vid torvborrningar i t ex Vedborm träsk, i Mossberga och Hörninge mossar och på många andra platser. Att med ett enkelt handborr borra i våtmarker är publikt och intressant. Torvborret penetrerar bokstavligt tiden och utvecklingen. Man räknar med en organisk produktion dvs sedimentbildning på ca 1-2 mm per år i de öländska mossarna och kärren. Det betyder att en 50 cm lång borrpropp vittnar om miljön när Gustav Vasa lät duktiga stenhuggare hugga monumentsten i Dälje på Horns udde och en borrpropp på 1 m, situationen då Öland kristnades och Källa gamla kyrka byggdes! Flygsand, alvar, källor och åsar På norra Öland, i Bödaskogarna utbreder sig ett av Europas största sammanhängande flygsandsområden. Vid t ex Hagskog, Böda och Byrum men också på många andra platser kan vi se en rad olika dyntyper, så spännande och intressanta att de inbjuder till kvalificerade studier av kustlandskapets och kulturlandskapets förändringar genom tiderna. 11

12 Vi får heller inte glömma Ölands många naturliga källflöden. Många av våtmarkerna försörjer sig på vatten genom ett långsamt utflödande grundvatten från jord och berg. Källorna har haft stor betydelse, inte minst i folktron, och en kväll med skrönor kring det framläckande vattnet för oss varsamt bakåt i tiden då magiska krafter var en del av människans liv. Tänk en kväll vid Källa gamla kyrka där den gamla källan kan berätta om när Öland kristnades och oroligheter mellan kristna och ännu inte kristnade människor präglade livet i trakten. Kyrkornas och kyrkoplatsernas historia är fängslande! På de öländska alvaren finns en mängd geologiska sevärdheter. Ytorna uppvisar detaljer som kan vara svåra att upptäcka utan guide; slukhål, svinryggar, doliner, domer osv. Men det finns fler upplevelserika platser. Bruksmiljön i Degerhamn med skifferverk och kalkugnar för besökaren tillbaka till brukssamhällets tid. Den geologiska trädgården på samma plats parar geologi och konst på ett fantasifullt sätt. I Böda och på mellersta Öland återfinns öns rullstensåsar. Med slutna ögon kan man på dessa platser höra hur de väldiga isälvarna rullade stenarna i tunnlar inne i inlandsisen. Öppnar vi ögonen ser vi det arktiska landskapet breda ut sig i färgerna grått och brunt. Ja, det finns mycket att upptäcka i GeoPark Öland! 12

13 Stora Grundet Neptuni åkrar Homrevet Ramsnäs Böda gamla hamn Byrum Horns Udde 8 Horns Udde Gillberga/Jordhamn Högenäs orde Bruddesta Äleklinta 13 Köpingsvik 14 Borga Hage Hörninge mosse Rosenborg 17 Nunnedalen Kleva Norra Kvinneby 20 Mysinge 21 Möckelmossen Triberga 23 Degerhamn 24 Ottenby 24 13

14 1 STORA GRUNDET GPS-koordinater: X , Y Längst upp vid Ölands norra udde ligger Stora grundet, tidigare kallad för Oxelholmen. Här står Ölands norra uddes fyr, Långe Erik. Ölands norra uddar är typiska depositionsstränder/områden, med sina karakteristiska strandsporrar. Längst ut mellan de bägge uddarna ligger öarna Stora Grundet, Borren och Lilla Grundet, som mer eller mindre täpper igen inloppet till Grankullavik med undantag av den smala inseglingsrännan närmast den östra udden. Stora grundet består till större delen av block och sten. På stora grundet uppfördes under Ölands norra uddes fyr. Fyren är ett monument över ölänningarnas kunnighet när det gäller att arbeta i kalksten. Fyren byggdes efter ritningar av H Byström och med Jonas Jonsson som byggmästare och ej att förglömma, öländska stenhuggare och byggnadsarbetare. Man visste vad man gjorde när man byggde på denna plats. Till att börja med fick man torrmura en stenfot under marknivå som går ca 10 m utanför fyrens yttervägar eftersom det ej fanns någon berggrund att bygga på. Därefter piskade man kalkbruket istället för att blanda det (bruket blir mer elastiskt av denna behandling) och detta var av nöden då fyren kan svänga upp till 20cm åt vardera håll vid full storm (uppmätt värde), och än i dag har man ej behövt reparera vare sig fogar eller murar. På ön finns också en fyrmästarebostad, fyrvaktarbostäder samt ekonomibyggnader. Hela området är numera kulturmärkt och ett populärt besöksmål. Det finns en parkering på Ölandssidan av bron till ön och fastighetsverket har satt upp kartor och skyltar med information. Men ha i åtanke hur människorna förr fick leva här. Sommartid så finns här ett litet fik och souvenirbutik, samt möjlighet att gå upp i fyren Långe Erik för att bestiga dess 138 trappsteg till balkongen. Men glöm inte bort yrkeskunnandet hos de öländska stenhuggarna när ni går in i fyren, för här har inte väder och vind nött bort spåren efter stenhuggarens mejsel. 14

15 2 NEPTUNI ÅKRAR GPS-koordinater: X , Y Klapperstensfältet är ett resultat av vågornas bearbetning av strandens stenmaterial. Detta s k klappermaterial är väl rundat och polerat av vågorna. I vallarna har strandens grus och finkornigare jordarter spolats bort av havets bränningar. Den grova strandklappern förekommer på åtskilliga platser utmed de öländska stränderna. Den kan ha bildats under något östersjöstadium eller under nutid. Klappermaterialet varierar från väl rundade flata stenar till vasst kantigt material. Orsaken till detta är variationer i bergartsinnehåll, strandexponering och under hur lång tid materialet bearbetats av vattnet. Det mest kända klapperområdet är Neptuni åkrar norr om Byxelkrok. Det är upp till 20 meter brett och 9 meter högt. Inom området finns 14 klapperstensvallar med en våglängd av 4 till 14 meter och en relativ nivåskillnad mellan vallarna på ca 1 meter. Vallarna består av flata kalkstenar och är mindre tydliga in mot land. Baktill begränsas komplexet av en ca 2 meter hög rasbrant mot alvaret i öster. Tydligast ser man, från stranden räknat, de 8 nedersta vallarna. Vall 8 har en höjd på drygt 6 m ö h. Det är lätt att i fantasin se vallarnas uppkomst då man parallellt tänker på och ser moderna processer vid våra stränder. Här och där kan man också finna inlagringar av organiskt material i vallarna. Detta består då i huvudsak av makroskopiskt identifierbara växtrester, men rena gyttjelager förekommer. På något enstaka ställe har man funnit bevarade djurben i vallarna. Längs stranden går den underliggande kalkstenen i dagen i form av ett s k pallplan. Bergrunden i området utgörs huvudsakligen av kalkstensformationer från underordovicium, Latorp- och Lanna kalksten. Neptuni åkrar, som är ett skyddat naturreservat beskrevs av Linné redan år 1741 under Linnés öländska resa, är kanske mest känt för sin blomning av blåeld. Klapperstensvallarna har annars en mycket sparsam flora. På Neptuni åkrar finns en mycket rik fossilfauna. Området är väl undersökt. Exempel på fossil i området är trilobiter, brachiopoder och graptoliter. 15

16 3 HOMREVET GPS-koordinater: X , X Homrevet är en del av Bödabukten som på några platser uppvisar kilometerlånga sandstränder. Den sträcker sig från Böda till Ångjärnsudden. Homrevsområdet består av strandvallar, kustdyner och flygsandfält. Ölands östra kust är flack och en nordgående havsström parallell med stranden för ständigt in ny sand. Kusten är en depositionskust, dvs här deponeras sandmaterial till skillnad från erosionskusten där material nöts bort från stränderna. Området är ungt, dvs har nyligen blivit land. För 5000 år sedan var här havsbotten. Ett rev syns 50 meter ut från stranden. Landhöjningen är liten, 1 mm/år, och stranden flyttar sig hela tiden ut i havet. Närmast vattenlinjen utgörs stranden av en jämn sandremsa, som höjer sig några decimeter över medelvattennivån. I sin nedre del bearbetas stranden ständigt av havet. Ibland kastar vattnet upp sand i låga bankar och ibland för havet ut sanden. När sanden får tillfälle att torka, tas den omhand av vinden och förs vid lämplig vindriktning in över det innanför liggande området. Denna rörliga sand benäms flygsand. Flygsanden kan föras ut över t.ex åkrar men bildar ofta dyner. Ett stranddynsbälte, meter brett, finns 1-2 m över strandremsan. Sanden är här fångad och delvis bunden av främst sandrör och av strandråg. Man kan se 3-5 svaga dynryggar i bältet. Innanför dynerna finns ett så kallat deflationsområde, dvs ett område där sanden inte är bunden av vegetation utan kan vandra vid starka vindar. Ackumulation av sand sker vid alla typer av hinder. Här är det tallar av olika ålder som bromsar upp sanddriften. Längre från stranden i tallskogen, täcks marken av lavar såsom grå renlav, gråvit renlav och islandslav. All vegetation binder sanden. Man hittar också sandstarr och ölandstarr i området och de förvridna tallarna visar hur vinden påverkat vegetationen. Träden planterades på 1860-talet i ett marktäcke av tång och tallris. Syftet var att stoppa sandens vandring. Ungefär 200 meter från stranden finns en dyn ca 5-6 meter hög. Den är flack mot havet men stupar mot parkeringen. På denna dyn kan man se en tydlig växtzonering på en sträcka av 50 meter, från sandblottor till rishedsvegetation. Bakom dynen är marken sank. Flygsandsområdet på norra Öland är ett av vårt lands största. 16

17 4 RAMSNÄS GPS-koordinater: X , Y Norra Öland betraktas som ett av de största och mest välutvecklade dyn- och flygsandsområdena i Sverige. Under postglacialtiden bildades vindavlagringar i form av dyner och täcksand på många platser på Öland. Sanden som kom från svallsedimenten, omlagrades av vinden och flygsandsdyner bildades. Flygsandsbildningar uppkommer då en torr, något lucker och vegetationslös yta med lämpliga kornstorlekar, främst grovmo, utsätts för kraftig vind. Dessa kriterier uppfylls ofta i strandnära områden, där strandvallar och revlar successivt nybildas och utsätts för vinderosion. Flygsandsbildningen tycks ha varit särskilt kraftig vid de olika röjningsperioderna i skogarna. Röjda och vegetationslösa ytor har alltså resulterat i flygsand och översandning. Flygsandsdriften har på Öland som på så många andra platser i Sverige vållat problem genom tiderna. Under 1700-talet var sanddriften i området intensiv och omfattande. Under 1800-talet började man stävja sandflykten, först med tång och tallris för att sedan plantera tall och balsampoppel. Trots detta är flygsandsdriften besvärande på flera platser på ön. Nysådda åkrar överlagras plötsligt av ett decimeterdjupt sandtäcke som kväver den spirande grödan, vägar sandas igen o s v. Flygsand, gångeberget, ingår i ett dynområde från Byrum till Hagskog och är ca 6 kilometer långt, men endast några hundra meter brett. De flesta dynerna är parallella med kusten och de längsta är kilometerlånga. Dynerna är på vissa ställen upp till tio meter höga. En målande beskrivning av en sandstorm vid Grankulla by ger Linné under sin öländska resa: Flygsanden drevs upp utur havet med en stark sunnanvind flygandes åt norden, läggandes sig över hela det fältet han passerade, men stannade dock inte förrän han kom till skogens lugn, där stormens våld icke ägde vidare kraft; härav såg man då stora sanddrivor ligga som stora snödrivor vid sidan av skogen, i sig begravande de stora furuträden, att ofta näppeligen en tredjedel av talltoppen kunde koxa upp ur sanden, på sanddrivornas inre sida. Således förkväves efter hand träden, då sanden inte lämnade något regnvatten eller fuktighet inom sig, till trädets föda. Alltså förfalade de yttersta träden efter hand och sanddrivan flyttade sig årligen alltmer och mer inåt skogen Sanden var ingalunda lik skånsk flygsand utan något grövre havssand, dock helt vit, bestående av klar kvarts och ganska litet rödaktigt spat 17

18 5 BÖDA GAMLA HAMN GPS-koordinater: X , Y Norr om Böda hamn utbreder sig den vackra bödabukten med milslånga sandstränder och söder om hamnen ligger den flikiga moränkusten med sina ordar, uddar. Vid lågvatten kan man vandra längs strandkanten och se en mängd spännande fossil. På Ölands nordostkust finner vi öns yngsta bevarade kalksten - Dalbykalkstenen som har bildats under det sista skedet av den ordoviciska perioden. Kalkstenen är grå, lite knölig, och mycket hård. Den är i Böda gamla hamn nära 6 meter mäktig. Här har mer än sextio olika fossilarter påträffats, bl.a. de som Linné beskrev då han besökte området - cystoidéer som han kallade kristalläpplen. Oftast finner man dem i de flisor ock flak av kalksten som brukar ligga uppkastade i vattenbrynet efter vår- och höststormarna. Cystoidéerna, som var ett slags förhistoriska sjöborrar, satt fast på bottnen av ett grunt hav med hjälp av en kort stjälk, och många av dem var kolonibildande. Dessa tagghudingar ser knappast ut som djur utan snarare växter. De är mer eller mindre klotformiga bildningar, vanligen med en diameter av 3-4 cm. Cystoidéerna hade liksom nutidens sjöborrar ett skelett bestående av kalkplattor som bildade ett slags mosaikmönster. Mun och anus var placerade på klotets översida; som var uppbyggt av ett stort antal kalcitplattor. Mellan stranden och en liten ö har det bildats ett sandrev en tombolibildning. Sand har avsatts av vattenströmmarna och bildar nu en halvö. 18

19 6 BYRUM GPS-koordinater: X , Y När kalkstensberget är eller har varit i kontakt med Östersjöns vatten utbildas olika typer av landformer. Den välkända öländska landborgen är delvis en vattenutformad klint precis som de raukliknande bildningarna norr om Jordhamn. Ibland nöter vattnet fram små grottor likt de i klinten vid Fornboda i norra delen av Horns Udde. Grottorna kan underminera det ovanpåliggande kalkstensberget vilket i sin tur kan leda till dramatiska ras. Kontakten mellan vatten och berg är alltid spännande. I Byrum på nordvästra Öland finns öns enda egentliga raukar. En förutsättning för raukbildning är att klinten har kontakt med rörligt vatten och att det finns sprickor i kalkstensberget. Sprickor i olika riktningar finns det gott om på Öland precis som i övriga Sverige. Man kan med rätta likna kalkstensberget med ett paket bitsocker. Sprickorna går inte bara i olika riktningar utan finns också på olika nivåer i berget. När en kalkstensklint står i direkt kontakt med skvalpande vatten är det naturligt att vattnet nöter på och framför allt i bergets svaga zoner - sprickorna. Vattnet nöter effektivt. Successivt vidgas sprickorna på grund av erosionen och till slut står bara det berg kvar på platsen som inte är försvagat av spricksystemen och det är dessa stenpelare vi benämner med det gotländska ordet rauk. Raukarna i Byrum har bildats efter det att inlandsisen smält bort från ön för ca år sedan. De efterkommande höga vattenstånden i Kalmarsund och Östersjön, framför allt Litorinahavet, har eroderat fram dessa strandformer. Inom området, som är ett naturreservat, finns ca 120 raukar. De högsta och mest fantasifulla finns i reservatets södra del. Här är höjden på raukarna drygt fyra meter. I norra delen minskar de i storlek, de minsta är knappt en meter höga. I Kalmarsundsvattnet utanför raukarna ligger den flacka kalkstensytan som en vågdämpare mot kusten. Det betyder att raukbildningen, i takt med den pågående landhöjningen, successivt upphör. I kalkstenen finns gott om fossil. Precis som på andra platser på nordvästra Öland kan man finna förstenade rester av gamla bläckfiskar, ortoceratiter, trilobiter, snäckor och musslor. I reservatet får man inte samla fossil vare sig de sitter fast i raukarna eller ligger lösa på stranden. Vid reservatets södra parkeringsplats finns en informationstavla. 19

20 7 HORNS UDDE kulturhistoria GPS-koordinater: X , Y Stendammet ligger som ett moln över Dälje stenberg och Hornsudden. Här pågår intensivt huggande och brytande av stenen. Stenhuggarmäster leder själv arbetet och ger order till sina gesäller. Beställningen till konungen måste vara klar att skeppas om några dagar. Svetten droppar i ansikten vita av damm. Grova, valkiga händer hugger och hamrar. Det sjuder av aktivitet i brottet. Vackra portaler, listverk och gravkor mejslas fram ur den röda kalkstenen. Ölandsmarmorn är eftertraktad av konungen och höga herrar. Längs klinten ses en ström av all slags vagnar och kärror dragna av oxar eller hästar. Böndernas mödosamt skurade sten ska även den lastas på koggarna som väntar i viken. Joen i Gillberga levererar 292 alnar, Oloff i Hageby 20 alnar. Det är en god förtjänst på stenen och allt extra är välkommet. Dälje stenhuggarverkstäder vid Horn på Norra Öland var under 1500-/1600-talet ett välkänt centrum för brytning och huggning av sten. Stenen som bröts var den hårda, röda kalkstenen den åtråvärda ölandsmarmorn. Kalkstensklinten vid Horns Udde var lätt åtkomlig och den skyddade hamnen lämpade sig väl för utskeppning. Under Vasatid och Karolinsk tid uppstod stort behov av bearbetad kalksten. Ansenliga kvantiteter gick åt för att tillfredsställa konungar, hertigar och burgna adelsfamiljer. Slottsbyggen slukade ofantliga mängder. Stockholms slott, Borgholms- och Kalmars slott försågs alla med stenarbeten från Dälje stenhuggarverkstäder. Stenen exporterades även ner till Europa och återfinns på många platser runt om Östersjön. Verksamheten bedrevs av Kronan under ledning av Konungens stenhuggarmästare. Dessa avlönades genom fogdarna i Borgholm och på Horns Kungsgård. Som kungliga hovleverantörer fick man ta del av diverse privilegier, vilket kunde innebära skattefrihet och fritt boende. Skickliga hantverkare från Sverige, Holland och Tyskland anställdes för att utföra arbetet. En av de mer kända är den franske stenmästaren Roland Moschelinn, som verkade i Dälje från omkring 1556 till sin död Den vackra borggårdsbrunnen på Kalmar Slott ger oss synligt bevis på hans skicklighet. Exakt position finns inte idag för var någonstans själva stenhuggarbodarna låg. Dälje hamn nämns sista gången i slutet av 1600-talet. Troligen slammade hamnen igen och utskeppningen flyttades på grund av detta längre söderut. 20

21 8 HORNS UDDE naturhistoria GPS-koordinater: X , Y Ölands yta består av ett lager kalksten. Detta har präglat näringen i alla tider. Kalkstensön har med unik flora och fauna lockat turister till sig och industrinäringen har kunnat dra nytta av den höga kvaliteten på den lokala berggrunden. Under kalkstenen finner man lager av alunskiffer, lerskiffer och sandsten. Dessa lager kan man bara se på vissa ställen i klintarna. Kalkstenen har bildats av djurskal och kalkslam som fallit till bottnen och med tiden sammanpressats till en bergart. Varje millimeter kalksten representerar 1000 år i den gamla bottenmiljön. Bildningen skedde under ordovicisk tid ( miljoner år). Under alla miljoner år har vattenmiljöerna skiftat. Haven har varit växlande djupa, grunda, varma, kallla, syresatta eller syrefattiga. De olika förhållandena har gett upphov till en oändlig variation av kemiska sammansättningar som med tid och värme pressats samman till sten. Således hittar vi idag en mångfald av färger och former. Inlandsisen har i senare tid mejslat och format landskapet och materialet. Horns Udde har lång tradition som centrum för stenbrytning. Den röda stenen, ölandsmarmorn, har genom tiderna borgat för kvalitet. Stenen är rödbrun och hård. Färgen beror helt på syreförhållandet under tiden då stenen bildades. Den röda färgen vittnar om järnutfällning, som skett då solljus och syre nått ner till bottnen i ett grunt hav. Stenen har rostat och blivit röd. Motsatsen råder vid bildandet av grå sten. Sedimentationen har då skett i ett djupt hav. Exempel på detta hittar vi i Gillberga. Naturstenskompaniet, som arrenderar Horns Udde av Staten, följer ett utarbetat system för att sortera kalksten. Genom brytningsläget i berget erhålls information om stenmaterialets färg och allmänna kvalitet. Materialet sorteras i nio färger med egna beteckningar. Namn på lagerlägen dvs. namn på de olika skikten i bergväggen är hors, hålögon, sex-tummen, elva-tummen, tio-tummen, tre-bladet, bassläge, blodläge och godsten. Horslagret kan vara 2-3 meter tjockt medan de övriga lagren ner till godstenen är relativt tunna. Blodläget, som författaren Johan Theorin kallat sin senaste roman om Öland, är ett tunnare stenskikt på ca 35 cm. Vi hittar den röda strimman långt ner i berget. Kännetecknande för blodläget är att om du fuktar ditt finger och gnider över det röda, så blir även ditt finger rött. Det ser ut som blod. Den mest lönsamma stenen för produktion är godstenen. Sprickfrihet, täthet och lagrets tjockhet gör denna attraktiv för utvinning. Även i den röda stenen hittar vi öländsk fossil såsom ortoceratiter och trilobiter. Den steniga stranden ger möjlighet att begrunda allsköns olika stenar ditforslade av inlandsis och formade av hav. Med hjälp av dessa stenar får vi information om den senaste inlandsisens framfart över vårt land. 21

22 GILLBERGA/JORDHAMN GPS-koordinater: X , Y Klintarna på nordvästra Öland har under århundradena varit föremål för stenbrytning i större eller mindre omfattning. När Linné 1741 besökte de nordliga socknarna på ön bekymrades han över att allmogen hellre bröt sten för olika ändamål än att ägna sig åt de traditionella näringarna jordbruk, jakt, fiske och biodling. Överallt i landskapet ser vi spåren av denna allmogebrytning grunda uppfläkningar av kalkstensflisan ute på alvarytorna och jack och sår i klinten utmed kusten. De många skurringarna visar också hur man förädlade dvs slipade kalkstenen till jämna plattor. Det var en inkomstbringande verksamhet som sysselsatte många människor. I Gillberga bergtäkt bryter man kalkstensblock för vidare förädling i stenindustrin i Sandvik. Kalkstenen på platsen har bildats under ordovicium dvs en geologisk tidsperiod som började för ca 480 miljoner år sedan och varade fram till för ca 440 miljoner år sedan. Vår kontinent låg då söder om ekvatorn och i det dåvarande havet föll kalkslam och rester av skalbärande djur till botten. Med tiden kom skal och kalkslam att pressas ihop till bergarten kalksten. Det var långsamma processer. Geologerna räknar med att varje millimeter kalksten representerar ca 1000 år. Här i Gillberga bergbrott är väggarna 17 meter höga dvs de representerar ca 17 miljoner år i jordens utveckling. Kalkstenens färg varierar från grå till röd. Den röda kalkstenen, där den röda färgen vittnar om järnutfällning när syre påverkat bottensedimentet, leder oss till miljön då kalkslammet avsattes nära vattenytan. Den grå kalkstenen, utan järnutfällning, vittnar om sedimentation på djupare vatten. I kalkstenen finner vi fossil, dvs förstenade rester av djur som levt i havet. Vanligast är resterna av en tidig bläckfisk, en ortoceratit. Detta fossil är så vanligt att det gett kalkstenen dess namn ortocerkalksten. Man finner aldrig djurets mjukdelar utan endast det cigarrliknande skalet som skyddade djuret. Man finner också rester av trilobiter, en utdöd djurgrupp som kan liknas vid våra nu levande gråsuggor. Någon släktskap finns dock inte. Utöver dessa vanliga fossilgrupper kan man med lite tur också finna rester av snäckor, musslor och tagghudingar. Utmed kuststräckan mellan bergbrottet och Jordhamn uppvisar klinten en lång rad spännande detaljer. Mest spektakulära är de raukliknande näsor som sticker ut här och där. De är bildade då Östersjön stod högre än idag. Allteftersom vattnet sjönk till sin nuvarande nivå avstannade bildningen och några egentliga raukar, som de i Byrum lite längre norrut, hann aldrig bildas. I Jordhamn finns Nordens enda bevarade skurverk. I skurverken, som var vanliga utmed de öländska kusterna för 100 år sedan, slipades kalkstensplattorna. Skurning har förekommit under hela medeltiden men då med hjälp av hästar och oxar. Först i mitten av 1800-talet utvecklades tekniken att använda vinden. På platsen finns en informationsskylt som berättar om gamla tiders stenbearbetning. 22

23 HÖGENÄS ORDE GPS-koordinater: X , Y Norden har upprepade gånger varit täckt av ett tjockt istäcke. Mellan dessa köldperioder med inlandsis har det varit isfria värmeperioder. För drygt år sedan började den senaste värmeperioden och isen drog sig tillbala norrut, ibland med flera hundra meter per år. Det tog cirka 800 år för isen att försvinna från Öland. Isens tyngd och rörelse krossade och transporterade det underliggande materialet, och bildade jordarten morän. Den består av osorterade kornstorlekar med varierande sammansättning av block, sten, grus och sand. Högenäs orde är en av de många karakteristiska inslagen längs Ölands östra kust från Södra Greda, norrut till Munketorp. Här sticker ett antal ryggar ut i Östersjön och de har alla en nordvästlig sydostlig riktning. Denna flikiga kust har antagligen bildats under den senaste istiden. När isen rörde sig över underlaget ansamlades morän på de ställen där det fanns ett underliggande hinder. Isen tvingades då häva sig för hindret, och framför och bakom detta avsattes moränjord. En sådan bildning kallas drumlin. Ordet kommer från engelskans drum och betyder långsmal ås. Ölänningen kallar dessa uddar ordar. Drumliner är orienterade i isens rörelseriktning och uppträder ofta svärmvis. De har en avlång valryggsform, är ofta några hundra meter långa och 5-10 meter höga. I Sverige kan man finna drumliner bland annat i Närke, Västergötland, södra Västerbotten och norra Norrbotten. Nordölands drumlinområde har haft en stor betydelse för människan under alla tider. De flesta byarna har sin egen orde. Här hade man sina fiskebodar och vikarna var de naturliga hamnarna. Eftersom vikarna ofta är grunda har man på många ställen färdigställt en djupare hamn. På höjderna var det lätt att göra en väg. Den påverkades inte av högvatten och moränen gör att vägen blir stabil. Här begravde man under järn och bronsålder sina döda, en trygg plats med hänsyn till havets höjdförändringar genom tid. Högenäs orde är idag ett Naturreservat som förvaltas av Länsstyrelsen. Uppe på den 10 m höga ryggen ligger en av Ölands få bevarade fyrbåkar, eller vårdkasar. Vårdkasen antändes för att varna för fiender, men även för att vägleda sjömän. Den ingick i ett enkelt signalsystem där byns befolkning skötte kasen. Vid Högenäs orde har det under flera århundraden gått betesdjur. Dessa är nödvändiga för att kunna hålla landskapet öppet och öppenheten och den underliggande kalkberggrunden gör att många olika orkidétyper växer här. På sjömarkerna finns också ett mycket rikt fågelliv. 23

24 BRUDDESTA GPS-koordinater: X , Y Välkommen till Bruddesta! Denna naturliga fiskehamn ligger ca 2 km från Äleklinta längs kustvägen på västra sidan av Öland. Här kan allas intressen få sitt, geologen, naturälskaren, friluftmänniskan och fiskaren. Här finns något för alla. 11 På vägen till Bruddesta kör man i ett landskap med lågväxande enbuskar längs med strandvallen från Litorinatid. Väl framme vid denna fiskehamn så finns det så mycket att upptäcka för den som vill. För geologen så är detta en mycket intressant plats med lagerföljden av skiffer och kalksten i klinten. Strandvallen ligger på toppen av klinten som ett 2-3 meter tjockt lager av svallgrus. Går man ner och tittar på Landborgen som lutar brant mot Kalmarsund, kan man studera de äldsta kalkstenslagren, Liatorp- och Lannakalkstenen samt skiffer. Här kan man också se orstensbankar och orstensbollar i ett tunt alunskifferlager. Platsen har varit mycket aktiv genom tiderna men det är från 1500-talet och framåt som området är dokumenterat som fiskehamn. Fisket var en av inkomstkällorna förutom jordbruket och till viss del även kalkstensbrytningen. Här finns resterna av den pålpråm och det vajerspel som användes för fisket. Nu för tiden är det sportfisket på gädda, havsöring och näbbgäddor som drar fiskare från hela världen till Bruddesta. Runt 1910-talet början byggdes en kalkbränningsugn söder om Bruddesta av Thure Nilsson även kallad Kalk Nisse. Det går en hel del historier kring denna mångsysslare. Han var t ex advokat och murare. Detta kan vara en av orsakerna till att han misslyckades med kalkbränningen, han hade för många järn i elden. Ovanför ugnen finns en källa som har fått sitt namn från ovannämnda person (Kalk Nisses vattenkälla). Källan vars vatten springer ur klinten, används än idag av besökare. Idag är Bruddesta ett populärt utflyktsmål för både turister och bofasta och en gång om året lever den lilla fiskehamnen upp. Då samlas alla i Alböke socken här och firar Bruddestaafton med musik och försäljning av hembakade bullar och bröd. 24

25 Äleklinta GPS-koordinater: X , Y Här vid Albökes västra kust ligger Äleklinta, precis i den södra delen av den öländska stenkusten. Namnet Äleklinta antas komma från den brytning av slipstenar som skett på platsen. Här ser man spår av stenbrytningen längs hela kusten i form av gamla stenbrott vid landborgskanten och mängder med reststen som blivit över vid hanteringen. 12 Väster om Äleklinta bygata ner mot Kalmarsund finns en sänka i landborgen där man tydligt ser både Ancylusvallen och Litorinavallen som skapats genom att havet svallat mot kusten. Vid stranden finns en nyrenoverad stenlada som tidigare använts för att förvara kalkstensbruk från de kalkugnar som finns 300 m norrut. Där finns också en gammal smedja och en bod där man tidigare hade ett motordrivet skurverk för slipning av kalksten. 400 m norrut stupar landborgen rakt ner mot havet, där man från strandremsan kan se stora delar av Ölands lagerföljd. Nere vid strandkanten under Kalmarsunds vattenyta finns sandstenen. Ovan sandstenen kommer diverse lager med lerskiffer, en del hårdare och en del mjukare vilket tyder på att havsbotten då skiffern bildats varierat i miljö. Ovan Lerskiffern återfinns Alunskiffern som sticker ut ur klinten som svarta tunna boksidor. Den bildades då havsbottnen var syrefattig under äldre delen av ordovicium. Alunskiffer har en hög andel organiskt material och har en svag doft av petroleum. Förr använde man den som bränsle när man brände kalk i kalkugnar. I Alunskiffern har det också bildats runda stenar, orstenar. Överst på landborgsklinten finner vi ett metertjockt lager kalksten. Uppe på landborgen finns ett hundratal gravar från järnålder och vikingatid, de mindre märks mest som små kullar i landskapet. De större ser man tydligt som rösen. Vid södra kanten av Äleklinta där landborgen återkommer finns en skeppsättning. 25