Fridens och kärlekens ord

Transkript

1 Fridens och kärlekens ord Nathan Söderbloms gestaltning av ärkebiskopsämbetet Klas Hansson Kyrkohistoria D2 Handledare: Oloph Bexell

2 2 Innehållsförteckning Bakgrund... 4 Inledning...4 Hittillsvarande forskning...5 Sammanfattning...9 Material, metod och hypotes Källmaterial Metod, hypotes och frågeställningar Förändringar i samhälle och kyrka Kontexten Samhället förändras...13 Förändringar i kyrkans värld...14 Ledarskap i början av talet Ärkebiskopens position Sammanfattning Söderbloms företrädare Anton Niklas Sundberg J.A. Ekman Diskussion Sammanfattning...25 Nathan Söderblom och ärkebiskopsämbetet Kort biografi Biskopsämbetet Kontinuitet, nationalism och evangelisk frihet...28 Kontinuitet och ämbetsstruktur...29 Biskopsämbetets möjligheter...29 Diskussion...34 Sammanfattning...35 Arenor Biskopsvigningar Den egna vigningen...36 Söderbloms biskopsvigningar...38 Biskopsvigningar för andra kyrkor...41 Diskussion...44 Sammanfattning...46 Politisk opinionsbildning inom Allmänna kyrkliga mötet Allmänna kyrkliga mötet Allmänna kyrkliga mötet Diskussion...50 Sammanfattning...51 Böndagsplakaten Samhällsfrågor introduceras...51 Strid om utformning...52 Diskussion...53 Sammanfattning...54 Fredsengagemanget års fredsupprop...54 Fortsatt fredsarbete...55 Eisenachresolutionen...56

3 3 Diskussion...57 Sammanfattning...58 Biskopsmötet Inledande motstånd...58 I biskopsmötet...60 Diskussion...63 Sammanfattning...64 Kyrkomötet Diskussion...67 Sammanfattning...67 De kyrkliga styrelserna Svenska kyrkans missionsstyrelse...68 Svenska kyrkans diakonistyrelse...70 Diskussion...71 Sammanfattning...71 Nätverket Publicisten...72 Diskussion...73 Sammanfattning...73 I gudstjänsten Kyrklig skrud...74 Den ekumeniska kåpan...75 Diskussion...80 Sammanfattning...82 En radioaktiv substans självförtärande och outtömlig Personligheten...82 Människointresse...84 En resa med ständiga snälltåg...86 Sammanfattning...87 Fridens och kärlekens ord Uppmuntran och beredskap...88 En programförklaring...90 Diskussion...91 Sammanfattning...92 Resultat Frågorna Synen på biskopsämbetet...93 Arenorna...93 Uppdraget som primas...95 Samspel...95 Livsuppgiften...95 Hypotesen Fortsatt forskning Källor och litteratur Otryckta källor Stockholm...98 Uppsala...98 Lund...99 Strängnäs...99 Tryckta källor och litteratur Bilaga...113

4 4 Bakgrund Inledning 1914 utsågs Nathan Söderblom ( ) till ärkebiskop. Valet hade stått mellan honom och biskoparna Hjalmar Danell ( ) och J.A. Eklund ( ) 1, vilka båda hade starkt stöd genom Svensk Kyrkotidning. Utnämningen kom mycket överraskande med tanke på stödet till övriga kandidater samt att en konservativ ministär just tillträtt under ledning av Hjalmar Hammarskjöld ( ). Dock hade Söderblom starkt stöd i den nyutnämnde ecklesiastikministern K.G. Westman ( ), utrikesministern K.A. Wallenberg ( ) samt framträdande företrädare för Uppsala universitet. 2 Utnämningen var ovanlig såtillvida att praxis att utnämna den på första förslagsrummet uppförde bara hade brutits en gång tidigare sedan I Svensk Kyrkotidning var kritiken mot utnämningen hård; regeringen tog ingen hänsyn till kyrkans egna önskningar. 4 Söderblom publicerade ett par veckor efter utnämningen ett rundbrev till stiftet i Svensk Kyrkotidning. Cirkuläret innehöll förutom programmet för 6 10 november med vigning den 8 november även meddelande om de kyrkoherdeinstallationer han skulle förrätta under augusti och september. 5 Redan dagen då ärkebiskopsförslaget var klart den 18 mars 1914 promenerade Söderblom i skogen och skrev, sittande på en stubbe, inledningen till en planerad text, Svenska kyrkans originalitet, vilken sedermera blev boken Svenska kyrkans kropp och själ. 6 Han inledde sin tjänst i högsta tempo. Söderblom var den av kandidaterna som hade den mest omfattande internationella erfarenheten genom resor och utlandstjänst som präst och professor. 7 Under sin ärkebiskopstid tog Söderblom flera initiativ, ofta av internationell karaktär. Det tycks vara så att han använder den roll han fått som ärkebiskop på ett mycket medvetet sätt. Någon särskild studie av hur Nathan Söderblom utformade sin ärkebiskopsroll har inte gjorts. Men det är uppenbart att Söderblom förändrade, expanderade och utformade rollen på ett nytt sätt jämfört med tidigare ärkebiskopar. Söderblomkännaren Staffan Runestam påpekar i ett brev till författaren att han inte kan erinra sig att någonstans i Söderbloms korrespondens ha stött på en diskussion specifikt om ärkebiskopsämbetet, dess innehåll och befogenheter. Det skulle även varit alldeles olikt honom att hämta råd från eller med andra avhandla om och vad man kan göra av detta ämbete. Han utvecklade verkligen detsamma, vidgade ramen men det var enligt mitt förmenande och såsom Du själv antyder: mannens eget verk. 8 1 Imberg 1991 s 129. Valet skedde i olika korporationer: domkapitlen, de teologiska fakulteterna, prästerna i Uppsala stift. Danell fick 15 korporationsröster, Eklund 13 och Söderblom 6. 2 Sundkler 1968 s 102 f 3 Kjöllerström 1952 s 234 f 4 Imberg 1991 s 11 5 Sundkler 1968 s N. Söderblom t. A. Söderblom , NSS, UUB. Se även Runestam 2004 s Nystedt 1931 s 59 f och 131 f, Andrae 1931 s 85 f 8 Runestam t. författaren, hos författaren.

5 5 För att förstå den senare utvecklingen under talet och som en inledning till fortsatt forskning bör en kartläggning därför ske av på vilket sätt Söderblom förändrade rollen och hur samspelet omkring denna förändring såg ut, om nu något samspel alls förekom. Syftet med denna studie är att få en bakgrund till de fortsatta diskussionerna under talet om ärkebiskopens funktion och roll. Det är därför viktigt att belysa de uppgifter som ålåg ärkebiskopen både i den formella och i den informella positionen, samt söka klarlägga på vilket sätt dessa brukades. Hittillsvarande forskning Någon forskning specifikt om Söderbloms gestaltning av ärkebiskopsämbetet finns inte. Nathan Söderblom avled hastigt den 12 juli Efter Söderbloms död 1931 utkom bl. a ett brett anlagt minneshäfte Till minnet av ärkebiskop Nathan Söderblom med minnesord av statsministern Carl Ekman ( ) och andra företrädare för samhälle, universitet och kyrka. 9 Söderbloms död väckte stor bestörtning och minnesskriften samlade avskedsord från när och fjärran till den framstående kyrkomannen. Några biografier och minnesskrifter av Tor Andrae, Nathan Söderblom, och Olle Nystedt, Nathan Söderblom: kort levnadsteckning, kom också ut året för dödsfallet. 10 Minneshäftet och biografierna hade närmast hagiografisk karaktär och var inte avfattade på vetenskaplig nivå. Ingen av dem diskuterar den fråga som studeras här. Men de ger den övergripande bilden av en handlingskraftig person med synnerlig lyskraft. Andrae skriver: Nathan Söderblom blev verkligen Svea rikes ärkebiskop, en av de få som verkligen kunnat bära denna anspråksfulla titel, som en av de myndigaste bland ämbetets senaste bärare av egen maktfullkomlighet tillagt dess innehavare. Men han blev det främst genom den representation, som han utanför de officiella skyldigheterna övade i tal och skrift. 11 Samtidigt var minnesböckerna avfattade i omedelbar närhet till Söderbloms frånfälle. En sådan närhet i tiden tillåter knappast den mer genomgripande reflektion en biografi behöver för att vara tillförlitlig, utan speglar mer den innevarande stundens känsla av bestörtning och sorg. Så tycks vara fallet också med dessa minnesskrifter. I Nils Karlströms Nathan Söderblom in memoriam kommenterades Söderbloms gärning på ett mer reflekterande sätt, bl. a hans teologiska författarskap av Tor Andrae och Gustaf Aulén. 12 Aulén ifrågasätter t ex hur Söderblom framställer den fortgående uppenbarelsen och undrar om den kristna uppenbarelsetanken här alltid bevarats i sin renhet, om den icke i viss mån förväxlats med en på idealistisk grundval vilande idealisering av det mänskliga som sådant. 13 När Manfred Björkquist sammanfattar ärkebiskopsgärningen samlar han sina minnesord bl. a under avsnitten Kyrkomötet, De 9 Rådström Andrae 1931, Nystedt Andrae 1931 s 267 f 12 Karlström & Andrae Aulén 1931

6 6 allmänna kyrkliga mötena och Diakonistyrelsen. Han poängterar Söderbloms initiativ att hålla regelbundna biskopsmöten samt hans idé om nordiska biskopsmöten. Björkquist visar även på Söderbloms engagemang för gudstjänsten, för kyrkoarkitektur (Ansgarskapellet på Björkö, Uppenbarelsekyrkan i Saltsjöbaden och Högalidskyrkan i Stockholm). 14 Karlströms skrift avslutas med Söderbloms bibliografi. 15 Karlström var Söderbloms sekreterare och utgav själv ett par studier av stort intresse. I Ekumeniska preludier tecknar Karlström bilden av Söderbloms utveckling till internationell kyrkoledare. 16 Vidare har Karlström i sin avhandling skildrat de kristna samförståndssträvandena under första världskriget och särskilt belyst Nathan Söderbloms insats. 17 Här finns material om hur Söderblom använde sin position för att internationellt verka för fred. Söderbloms brev till ärkebiskopen av Canterbury i samband med krigsutbrottet samt hans ekumeniska initiativ inför sin egen biskopsvigning, de kristna samförståndssträvandena under kriget presenteras liksom Söderbloms arbete med att få till stånd en fredskonferens. 18 Bengt Sundkler publicerade 1968 sin biografi över Nathan Söderblom, Nathan Söderblom. His Life and Work. 19 Biografin är till skillnad från de först utkomna minnesskrifterna vetenskapligt anlagd och behandlar bl. a frågor om kriget, kyrkans katolicitet och Söderblom som ärkebiskop. Frågorna om den ekumeniska katoliciteten och Stockholmsmötet 1925 har Sundkler behandlat i en annan studie. 20 Sundkler fäster uppmärksamhet vid vigningsdagarna i november 1914 och hur de återspeglade Söderbloms internationella ansats. Dagarna var också ett uttryck för Söderbloms vilja att skapa en levande kommunikation med ärkebiskopen av Uppsala. 21 Av intresse för denna undersökning är vidare Sundklers diskussion om relationerna inom det dåvarande episkopatet och i biskopsmötet; Sundkler noterar att Söderblom på inget sätt motsvarade förväntningarna på hur en biskop skulle vara. Normalt var det ett stort avstånd mellan biskopen och den som han mötte. 22 Söderbloms förnyelse av liturgin vid biskopsvigningarna, med kåpor eller mässkläder på alla deltagande och med ekumeniska gäster i processionerna är vidare markeringar av en internationell, ekumenisk ansats. Särskilt uppmärksammad blev vigningen 1920 av Einar Billing ( ) för Västerås och Viktor Rundgren ( ) för Visby med en efterföljande tidningsdebatt omkring deltagande av anglikanska biskopar och en ortodox ärkebiskop från Konstantinopel. Söderblom anklagades för katoliserande tendenser. Söderblom själv deltog i debatten och avvisade anklagelserna. 23 Sammantaget pekar Sundkler på förändringar i rollen som ärkebiskop av stort intresse för denna undersökning. 14 Björkquist 1931 s 214 ff 15 Ågren 1931 s 391 ff 16 Karlström Karlström Karlström 1947 s 247 f, 275 f, 405 ff 19 Sundkler Sundkler Sundkler 1968 s 111 och Sundkler 1968 s Sundkler 1968 s 143 f

7 7 Elis Malmeström behandlar i Eklund, Söderblom och Billing : anteckningar och minnen Söderbloms möten med J.A. Eklund, som ju stått på förslaget till ärkebiskop, men ej blivit utnämnd. När Söderblom i samband med sin vigning önskade samla biskoparna till konferens, reagerar Eklund starkt emot detta, eventuellt i besvikenhet över att han inte själv utnämndes. 24 Eklund skrev till Gottfrid Billing ( ) den 10 september 1914: Försök att avstyra konferensen! Den metoden att samla alla biskoparna kring primas för att markera den triumferande kyrkan förefaller oss, som tillhör den stridande d: o, högst malplacerad. Men Söderblom förstår ej sådant. Lär honom! 25 Charles J. Curtis behandlar Söderblom under rubrikerna Primate, Pastor, Prophet, Preacher och Peacemaker i sin Söderblombok, Söderblom, Ecumenical Pioneer. 26 Vikten läggs vid Söderbloms ekumeniska insats. Curtis presenterar också tolv kritiska aspekter på Söderbloms teologi. De handlar bland annat om rörig metod, motsägelser, hur Söderblom använder religionshistorien i sin teologi och om kristendomens unicitet. Vidare tar Curtis upp det idealistiska draget hos Söderblom, hans psykologi och pietism. Också i andra studier har Curtis behandlat Söderblom, framför allt hans koncept om uppenbarelsereligion. 27 Uppenbarelsen är inte endast anförtrodd kyrkan, det är en process inom flera religioner. Den ska på individplanet förstås som mystik erfarenhet. 28 Något material om synen på ärkebiskopsuppdraget finns inte hos Curtis. Flera forskare har ägnat sig åt Söderblom som religionsteolog; Folke Holmström har belyst uppenbarelsereligion och mystik, Erland Ehnmark religionsproblemet hos Söderblom och Eric Sharpe studiet av religion. 29 Sven- Erik Brodd belyser i Evangelisk katolicitet Söderbloms ekumeniska koncept. Evangelisk katolicitet är det bärande begreppet i Söderbloms ekumeniska arbete. Ordet katolsk kan inte begränsas till den romersk- katolska kyrkan, utan kyrkans tre grenar den grekisk- katolska, den romersk katolska och den evangelisk- katolska representerar den katolska kyrkans huvudinriktningar. I den evangeliska är den lutherska den ledande. Principerna i den evangeliska katoliciteten är den rena evangeliska läran och människans andliga frihet. 30 Carl Fredrik Hallencreutz pekar i sin artikel Ärkebiskopen, nationell och internationell på Söderbloms begrepp evangelisk katolicitet och påpekar att det inte var avsett att avgränsa kyrkotraditioner från varandra. Söderblom riktade sig även inåt mot den egna kyrkan och andra reformatoriska samfund vilka lätt kände sig väl tillfreds inom sin egen nationalkyrkliga ram. Söderbloms karaktäristiska ekumenisk- teologiska begrepp är en intressant nyckel till den ekumeniska rollen och formandet av rollen som ärkebiskop Malmeström 1969 s Citerat efter Malmeström 1969 s Curtis Curtis 1965 och Curtis 1966a 28 Curtis 1966b s Holmström 1937, Ehnmark 1949 och Sharpe Brodd 1982 s 101 ff 31 Hallencreutz 2000 s 42

8 8 I sin avhandling The Church as Nation diskuterar Kjell Blückert bl. a Söderbloms nationalism och ecklesiologi. Nationen är det grundläggande medan kyrkan bara är ett provisorium. Nationen var kroppen och kyrkan dess själ. Det internationella engagemanget bedrevs med nationella förtecken, menar Blückert. 32 I Nathan Söderblom, Präst professor ärkebiskop behandlar Tore Furberg Borgå- ekumeniken och Nathan Söderblom. Furberg pekar på Söderbloms övertygelse att Svenska kyrkan med sitt biskopsämbete och sin apostoliska succession skulle kunna spela en huvudroll i arbetet på att bygga upp en ekumenisk gemenskap i kristenheten. Biskopsämbetet och den apostoliska successionen gav Svenska kyrkan en särställning som brokyrka och Söderblom hävdade det historiska episkopatet, även om det inte uppfattades som en nödvändig del av kyrkans väsen. Det var inte inrättat jure divino (med gudomlig rätt) utan upprättat jure humano (med mänsklig rätt) och hade som andra goda former i kyrkan tillkommit under Andens ledning. Söderblom använde medvetet biskopsämbetet som ett argument i förhandlingarna med den anglikanska kyrkogemenskapen. Det gällde både kontinuiteten och apostoliciteten. Söderblom ville använda biskopsämbetet som ett ekumeniskt instrument och såg dess ekumeniska potential. 33 Tore Furberg för frågorna om Svenska kyrkans biskopsämbete vidare i sin studie Ett ekumeniskt tecken. 34 Furberg visar i sin brett anlagda studie hur svenska biskopar fått en ny roll från tiden kring sekelskiftet Det handlar både om relationerna och diskussionerna med den anglikanska kyrkan och om frågan om missionsbiskopar. Vidare gäller det Söderbloms initiativ till utvecklingen av kontakterna med Church of England och förhandlingar med anglikanerna liksom införande av biskopsämbetet i de baltiska kyrkorna. Söderbloms höga uppskattning av biskopsämbetet berörs: för Söderblom var bevarandet av den apostoliska successionen ett uttryck för Svenska kyrkans ekumeniska karaktär, som gjorde det möjligt att ha gemenskap med kyrkor med olika särdrag. 35 Furberg berör även på vems uppdrag och i vilken egenskap som Söderblom deltog i biskopsvigningar i andra kyrkor. I de flesta fall var han kallad av respektive kyrka men inte alltid. Söderblom uppfattade sitt eget kallelsemedvetande som mycket viktigt. Han upplevde sin ställning som ärkebiskop i Uppsala som en utmaning att leda framför allt den nordiska kyrkogemenskapen mot en framtida förnyelse. Han hänsköt inte frågorna till den svenska regeringen eller till kyrkomötet utan handlade på grundval av sin egen apostoliska och eskatologiska kallelse. Han ville inte bara följa utan också nyskapa traditionen. 36 Vid framväxten av den ekumeniska rörelsen blev det framför allt ärkebiskopen och dennes medarbetare som kom att representera Svenska kyrkan. Furberg citerar Yngve Brilioth ( ) i hans Kyrkokunskap. 32 Blückert 2000 s 259 ff 33 Furberg 2000 s 82 ff 34 Furberg Furberg 2004 s Furberg 2004 s 135

9 9 I nyaste tid ha de livligare förbindelserna med andra kyrkosamfund- - - låtit Uppsala ärkebiskop framstå som den svenska kyrkans naturlige representant, och ämbetets auktoritet har gjort det möjligt för en innehavare med säregen personlig utrustning att göra en internationell insats av stora mått. 37 Furberg pekar både på det teologiskt motiverande i Söderbloms hållning och på det personliga engagemanget, handlingskraften och det nyskapande draget. Brilioth påpekar den säregna personliga utstrålningen som en nyckel till Söderbloms framgång i det internationella arbetet. Dessa noteringar är viktiga att ta med i den kommande analysen av hur ärkebiskopsrollen formades av Nathan Söderblom. I sina Söderblomsstudier 38 har Staffan Runestam påvisat Söderbloms inställning rörande de ekumeniska grundtankarna; först som ärkebiskop i Uppsala den förnämsta platsen i den evangeliska kristenheten vid sidan av Canterbury kan han predika i ämnet med rätt myndighet och vänta sig bli hörd. 39 Runestam behandlar även frågan om Söderblom och biskopsämbetet i Tyskland. Kyrkan hade med biskopsämbetet ett givet sammanhang utanför rikets gränser. Ämbetet var uttryck för en internationell och övernationell kristen gemenskap i kyrkan. Med den utgångspunkten verkade Söderblom för dess införande i andra kyrkor, inte bara till namnet, som en titulatur, utan till gagnet, dvs. genom vigning. Det skedde 1921 och 1922 för kyrkorna i Estland och Lettland. Redan dessförinnan hade han dock tagit initiativ till införande av biskopsämbetet i Tyskland genom en hänvändelse till kejsar Wilhelm II i oktober 1917 vilket dock ej ledde till något resultat. 40 I motsats till Blückert menar Runestam att nationalismen aldrig var det överordnade konceptet. Söderblom var motståndare till en stridslysten nationalism. Kyrkan skulle svika sitt uppdrag om den underordnade sig nationella eller politiska gränser. 41 Även Lars Österlin diskuterar Söderbloms nationalism och ekumeniska förhållningssätt och sambandet mellan dem. 42 Sammanfattning Vi kan alltså konstatera att det inte finns någon forskning om och på vilket sätt och i vilket samråd om ens något som Söderblom formade ärkebiskopsrollen. De tidiga populära minnesskrifterna ger inga stora bidrag med tanke på deras relativt ensidiga karaktär av hyllningsskrifter. Sammanställningen över de viktigare verken om Söderblom och hans ärkebiskopstjänst visar på att dess utformning begrundats i en teologisk övertygelse om biskopsämbetets betydelse. Vidare framkommer att denna teologiska grund parats med ett personligt engagemang, en personlig utstrålning och handlingskraft med nyskapande drag. Enligt Furberg handlade han på grundval av sin eskatologiska och apostoliska kallelse. Mot denna bakgrund finns det nu skäl att gå vidare för att pröva på vilket sätt Söderblom utvecklade ärkebiskopsrollen och den eventuella samverkan som skedde med andra. 37 Citerat efter Furberg 2004 s Runestam Runestam 2004 s Runestam 2004 s Runestam 2004 s 196 f 42 Österlin 1998

10 10 Material, metod och hypotes Källmaterial Källmaterialet omkring Söderblom är synnerligen omfattande. När det gäller den specifika fråga som här ska studeras kan material sökas dels i otryckta källor och arkiv, dels i tryckta källor och litteratur. Frågan gäller i första hand uppgiften som kyrkoledare och primas, inte uppgiften som biskop i Uppsala vilken ju sammanföll med andra biskopars uppdrag i sina stift. Visitationerna, besluten i Uppsala domkapitel och material i dessa sammanhang har därför lämnats därhän liksom förekommande prästmöten. Inte heller Söderbloms roll i Olaus Petri- stiftelsen har kunnat tas med i denna uppsats. Bland de otryckta källorna finns främst arkivet efter Söderblom, Nathan Söderbloms samling på Uppsala universitetsbibliotek med brev, dagböcker, manuskript, handlingar i särskilda ämnen, minnen och tidningsklipp. Därutöver finns material i andra arkiv, exempelvis korrespondens mellan biskopar. 43 Handlingar och protokoll från biskopsmötet, Svenska kyrkans diakonistyrelse och Svenska Kyrkans Missionsstyrelse kan ge ytterligare material till frågeställningen. Vad gäller tryckt material bör, förutom i Söderbloms eget herdabrev, böcker och artiklar, material sökas i handlingar från Kyrkomötet, från Allmänna kyrkliga mötet och i böndagsplakaten. Den ekumeniska ärkebiskopskåpan, som färdigställdes till det ekumeniska mötet 1925, bör studeras för att se om den ger ledtrådar till Söderbloms uppfattning om ärkebiskopsämbetet eller den egna rollen. Det omfattande källmaterialet är i sig ett problem. Det är inte möjligt att inom ramen för denna uppsats bearbeta allt material som eventuellt skulle kunna belysa frågeställningen. Omfattningen, i synnerhet i Söderbloms eget arkiv, gör att material får sökas efter välgrundade antaganden om i vilka sammanhang diskussioner, kritik eller tillstyrkande till Söderbloms sätt att forma sin tjänst ägt rum. Vidare får en bedömning ske om Söderblom och i så fall till vilka personer haft anledning att utveckla eller diskutera ärkebiskopsrollen och material sökas därefter. Breven mellan makarna Söderblom bör vara av särskilt intresse. Metod, hypotes och frågeställningar Något svar på den fråga som utgör intresset för denna studie finns inte i hittillsvarande forskning. Även om Söderblom ibland kontrasterats mot sina närmaste företrädare finns ingen systematisk genomgång eller undersökning som belyser formandet av ärkebiskopsrollen, rollen som primas och framträdande kyrkoledare. Det innebär att en förnyad läsning behöver ske av tillgängligt källmaterial, både hos Söderblom och hos andra. För att en sådan läsning ska bli möjlig behöver frågeställningen formuleras på ett klart sätt. Det kan ske genom att ett antagande utgör den grundläggande frågeställningen. 43 Runestam 2004 s 177 ff

11 11 Den frågeställning som ska besvaras formuleras därför som en hypotes enligt följande: Nathan Söderblom formade och expanderade rollen som ärkebiskop på egen hand utifrån en teologiskt betingad övertygelse om biskopsämbetets betydelse och med en personligt tolkad livsuppgift som grund. Hypotesen prövas i källkritisk tradition mot det material som finns mot bakgrund av en teckning av ärkebiskopsämbetets formella status och den gestaltning som tidigare ärkebiskopar Anton Niklas Sundberg ( ) och J.A. Ekman ( ) gett det. Följande frågor bearbetas för att pröva hypotesen: - Vilken var Söderbloms grundläggande syn på biskopsämbetet? - Vilka arenor brukades och hur utnyttjades dessa i formandet av ärkebiskopsrollen? - Hur gestaltade Söderblom uppdraget som Svenska kyrkans primas? - Hur såg det sociala samspelet ut i formandet av ärkebiskopsrollen? - Hur tolkade Söderblom sin livsuppgift? Frågan om synen på biskopsämbetet söks både i Söderbloms skrifter och tal och i hans liturgiska handlande. När det gäller de olika arenorna prövas i vilken mån ärkebiskopsämbetet genom Söderblom aktiveras eller expanderas inom fält eller områden där det tidigare inte varit verksamt. Frågan om hur Söderblom gestaltade rollen som primas studeras i hur han verkar på de olika arenorna. Frågan om det sociala samspelet - om Söderblom formade rollen som ärkebiskop tillsammans med andra eller på egen hand - söks i hur Söderbloms initiativ och andras delaktighet förhåller sig till varandra. Svaret på frågan om den personligt tolkade livsuppgiften söks främst i Söderbloms teologiska skrifter, hans brev och i hans sätt att handla. Uppsatsen disponeras på följande sätt. Den inleds med ett kapitel om kontexten, om ledarskap och om ärkebiskopens formella position. Därefter följer ett avsnitt om Söderbloms företrädare. I anslutning till en kort biografi eftersöks Söderbloms syn på biskopsämbetet. Uppsatsen fokuserar sedan de arenor som Söderblom brukade i gestaltningen av ärkebiskopsrollen. Biskopsvigningarna behandlas härnäst: Söderbloms egen vigning till biskop, hans vigningar i Sverige och hans biskopsvigningar utomlands. Därefter följer avsnitt om nya eller förändrade arenor som det Allmänna kyrkliga mötet, böndagsplakaten, det internationella fredsarbetet och biskopsmötet. De etablerade arenorna kyrkomötet, Svenska kyrkans missionsstyrelse samt Svenska kyrkans diakonistyrelse diskuteras därefter. Efter detta dryftas Söderbloms nätverk. Gudstjänsten som arena behandlas härnäst; Söderbloms syn på liturgisk skrud och den ekumeniska kåpan från 1925 bidrar till tolkningen av synen på ärkestolens i Uppsala betydelse. Sakfrågorna som behandlas under de olika arenorna ger belysning åt Söderbloms sätt att gestalta ärkebiskopsämbetet, men det är inte dessa sakfrågor som är undersökningens fokus.

12 12 Uppsatsen avslutas med avsnitt om Söderbloms personlighet och ledarskap samt om den personliga tolkningen av ärkebiskopsuppdraget, studerat i brev mellan Söderblom och hans hustru. Avslutningsvis diskuteras efter vad som framkommit i materialet och efter hur frågorna besvarats om hypotesen ger en korrekt beskrivning av hur Söderblom formade sitt ärkebiskopsämbete, eller om det finns skäl att förkasta det grundläggande antagandet, och vilka alternativa svar som i så fall kan finnas till den ställda frågan.

13 13 Förändringar i samhälle och kyrka Kontexten För att förstå ärkebiskopstjänsten och dess innehåll är det viktigt att först göra en kortfattad sammanfattning av utvecklingen inom kyrka och samhälle. Det är mot bakgrund av en sådan bild av samhällsituationen och situationen i kyrkan som det går att teckna utvecklingen av ärkebiskopens ämbete. Samhället förändras Sveriges befolkning ökade från mitten av talet till 1910 med 2 miljoner invånare mer än 55 % - från ca 3,5 miljoner till 5,5 miljoner invånare. Under samma tid industrialiserades Sverige snabbt och stadsbefolkningen ökade till ca 25 % av hela befolkningen. I stället för export av oförädlade produkter ökade produktionen av förädlade varor som papper, tändstickor och maskiner. Industrialiseringen innebar att Sverige drogs in i världsekonomin. 44 Den moderna socialpolitiken grundlades under denna tid då arbetet i industrin ökade riskerna för olycksfall och yrkessjukdomar. Städernas arbetare hade inte heller någon jordlott att bruka eller undantagsstuga att bosätta sig i vid högre ålder. Genom fattigvårdsförordningar ålades kommunerna ansvar för dem som inte kunde försörja sig pga. sjukdom och ålder. Barnarbetet reglerades. 45 Arbetarrörelsen växte fram mot bakgrund av den omfattande fattigdomen. En kamp fördes för föreningsrätten och fackföreningar bildades. Socialdemokratin växte från 1881 och betraktades ibland som en dödsfiende till kyrka, stat och enskilda medborgare. 46 Bland folkrörelserna växte särskilt nykterhetsrörelsen vid sidan om de nya religiösa sammanslutningarna. Den första logen Klippan - av International Order of Good Templars (IOGT) bildades i Göteborg Sedermera kom blåbandsrörelsen och andra nykterhetsorganisationer att följa. 47 Nationalismen väcktes och påverkade både samhällets och kyrkans självförståelse. 48 Förslag om att införa religionsfrihet avvisades även om avfall från den rätta tron inte längre kriminaliserades. Det blev tillåtet att lämna kyrkan för att upptas i annat godkänt religionssamfund. 49 Unionen med Norge upplöstes Den allmänna värnplikten infördes Frågan om den allmänna rösträtten behandlades under lång tid och 1918 beslöt riksdagen om rösträtt för män och kvinnor, tillämpat för första gången i valet Skolan och utbildningsväsendet reformerades. En sexårig realskola infördes 1905 med efterföljande fyrårigt gymnasium med latin- och reallinje. Masskommunikationen med 44 Carlsson 1993a s 26 f och Gruvberger 1993 s 114 f 45 Carlsson 1993b s 10 f 46 O. Lindqvist 1993 s 154 f 47 Lundkvist 1993 s 161 f 48 Blückert 2000 s 148 f 49 Dahlman 2009 s 372 ff 50 Carlsson 1993d s 165f och Carlsson 1993e s 208 f

14 14 dagliga tidningar exploderade genom konkurrens mellan olika tidningsföretag. Kommunikationen inom landet förändrades genom järnvägsnätets utbyggnad. 51 Också kulturlivet stod under förändring. Vid sekelskiftet framträdde expressionisterna inom musiken (bl. a Arnold Schönberg, Alban Berg, Claude Debussy och Erik Satie) på kontinenten; i Sverige vann impressionisten Hugo Alfvén stora framgångar. 52 Nationalmålarna Anders Zorn, Bruno Liljefors och Carl Larsson visades på Baltutställningen i Malmö 1914 sida vid sida med expressionister som Isaac Grünewald, Sigrid Hjertén, Einar Jolin och Nils von Dardel. Något nytt var på väg. 53 I litteraturen skedde det moderna genombrottet under 80- tal och 90- tal med August Strindberg som portalgestalt. 90- talismen präglades av livs- och skönhetsdyrkan (Verner von Heidenstam, Oscar Levertin), livsglädje (Selma Lagerlöf) och nationalism (Heidenstam). Det nya seklet präglades av symbolism och impressionism (Wilhelm Ekelund, Hjalmar Bergman) och utvecklades mot realism (Ludvig Nordström, Elin Wägner) och existentiell ångest (Pär Lagerkvist). 54 Sverige stod genom sin neutralitetspolitik utanför första världskriget. Det blev kristid med ransoneringar och stora svårigheter för utrikeshandeln. Finland blev självständigt Under perioden fram till första världskriget hade Sveriges modernisering inletts och landet utvecklades till en industrination. De politiska konflikterna mellan arbetare, bönder och konservativa blev tydliga. Storstrejken 1909, bondetåget 1914 och en stark kamp om regeringsmakten med många regeringsskiften präglade krigsåren och talet. 56 Förändringar i kyrkans värld Det utgående talet hade präglats av stora förändringar i kyrkolivet. Nattvardsseden hade starkt förändrats och husförhörsseden starkt försvagats. Nya samfund hade kommit och folkrörelserna präglade samhällslivet; frikyrkorna, nykterhetsrörelsen och arbetarrörelsen organiserade människor på ett nytt sätt. Människor var inte längre inordnade i ståndssamhället utan kunde nu, på individuell basis, delta i olika sammanslutningar. Enhetssamhället upphörde. 57 Gudstjänsterna var livlösa och torftiga och deltagarantalet lågt. 58 Församlingsarbetet kom att förnyas med många nya verksamhetsformer. Syföreningarna samlade kvinnor till insatser främst för missionens sak. Diakonin gjorde viktiga insatser för människor i svåra situationer. Söndagsskolan samlade stora mängder barn. Det nya arbetssättet krävde frivilliga insatser av kyrkligt lekfolk och man kunde inte nöja sig med vad som var reglerat i kyrkolagen. Församlingsrörelsens 51 Sjöstrand 1993 s 230 f och Améen & Lewan 1993 s 105 f 52 Kjellberg 2007 s 565 och Wahlgren 2007 s Delblanc & Ryden 1993 s 17 ff; Sundberg 1993 s 114 ff; Svensson 1993 s 161 ff; Delblanc 1993a s 185 ff; Delblanc 1993b s 91 ff 55 Carlsson 1993c s 46 f 56 Strandberg 1993 s 70 f och Carlsson 1993f 174 f 57 Bäckström 1999 s 11 f, 19 ff 58 Aulén 1975 s 12, 137 f, 240 f

15 15 pastorala tankar kom att materialiseras i den 1910 inrättade Svenska kyrkans diakonistyrelse, med ärkebiskopen som ordförande, vilken skulle verka för en rikare utveckling av församlingslivet och den kristliga kärleksverksamheten inom svenska kyrkan. 59 Inflytande över skolan, vilka läroböcker som skulle användas och katekesens ställning var frågor som behandlades fram till 1919, då beslut fattades om en mer historiskt inriktad kristendomsundervisning utan katekesutveckling. Detta innebar att skolans konfessionella karaktär avslutades. 60 Kvinnofrigörelsen inleddes och förändrade relationerna mellan man och kvinna. Kvinnan kunde under det utgående talet inte vara persona publica, verksam i det offentliga livet, utan hänfördes till hemmets sfär. Mot detta reagerade många och försökte på olika sätt förändra kvinnors villkor till ökad jämställdhet. 61 Men emancipationen var inte något som bar sekulära förtecken. Flera av pionjärerna argumenterade i stället utifrån sin kristna trosövertygelse och sökte inom de ramar den gav skapa frigörelse för kvinnor. 62 Ungkyrkorörelsen såg en väg ut ur den identitetskris som präglade det begynnande talet. Einar Billing, J.A. Eklund och Manfred Björkquist ( ) hörde till dem som menade att den gamla kyrkoinstitutionen och dess former även fortsättningsvis kunde bygga en levande kyrka i Sverige. Ungkyrklighetens program Sveriges folk ett Guds folk byggde på territorialförsamlingen som platsen där Guds nådeserbjudande skulle förmedlas. Folkkyrkan var religiöst motiverad och förmedlade Guds förekommande nåd. 63 Nya institutioner skapades Sigtunastiftelsen, Lekmannaskolan, Folkhögskolan och ett tidningsorgan gavs ut, Vår lösen. Kyrkliga ungdomskurser, korståg och frivilligkår stod på programmet. Visionen fick praktiska konsekvenser. 64 Den kritiskt historiska forskningen hade genom sina landvinningar väckt frågor om Bibelns ofelbarhet och inneburit personliga trossvårigheter för många. En infekterad debatt fördes första årtiondet av talet om de teologiska fakulteternas vetenskaplighet, forskningsfrihet och relation till kyrkans bekännelse. Prästens lärofrihet och prästlöftets innebörd diskuterades. Riktningen gick mot en fri forskning och liberala teologer från Lund argumenterade för en friare tolkning av prästlöftets innebörd. 65 Missionsintresset hade väckts under talets första årtionden. Frågan var dock hur missionsarbetet skulle organiseras, som enskilda föreningar och sällskap eller som en kyrkomission års kyrkomöte hemställde hos Kungl. Maj:t om en särskild missionsstyrelse som skulle samla missionsengagemanget inom kyrkan tillkom en 59 Bexell 2003 s K. G. Hammar 1972 s 161 ff 61 Qvist 1993 s 188 f 62 I. Hammar 1999 s 246 f 63 Brohed 2005 s 26 ff 64 Aronson 2008 s 232 ff 65 K. G. Hammar 1972 s 49 ff

16 16 interimsstyrelse och vid 1878 års kyrkomöte kunde en ordinarie styrelse väljas. Ärkebiskopen var missionsstyrelsens självskrivne ordförande. 66 Under slutet av talet bearbetades kyrkans böcker vid olika tillfällen. En ny Bibelöversättning tillkom 1917 och arbetet med en ny psalmbok pågick fram till antogs en ny kyrkohandbok där församlingen mer aktivt deltog i det liturgiska skeendet. 67 Strid hade rått om vigselordningen då förslag fanns om att återinföra underordningsorden från Efesierbrevets kap Från socialdemokratin ifrågasattes statskyrkan och krav på dess avskaffande fördes fram i partiprogrammet Den socialdemokratiske riksdagsmannen Arthur Engberg ( ) förde 1920 på partikongressen fram förslaget om statskyrkans avskaffande och att kyrkans tillgångar skulle stanna i samhällets ägo. Taktiken förändrades senare till att kyrkan skulle kontrolleras av staten. 69 Fram till 1862 inlämnades sedan 1809 årligen motioner i riksdagen om att avskaffa biskopsämbetet. Kritiken som riktades mot biskoparna gällde deras politiska uppdrag som ledamöter av prästeståndet. Det handlade mer om en kritik av stånds- och enhetssamhället än kritik av ämbetet som sådant men bar även antiklerikala drag. 70 Biskoparna hade ofta politiska meriter vilket var viktigt för utnämning till biskopsämbetet. Några utnämndes till biskopar utan att vara prästvigda som reträttplatser efter politiska uppdrag. 71 Det fanns även en inomkyrklig kritik mot biskopstillsättningarna. Representationsreformen innebar att biskoparna blev mer aktiva i utövandet av ämbetet i sina stift. 72 En liknande kritik mot biskoparna fanns även i England. 73 I varje stift fanns ett domkapitel som stiftets styrelse. Det utövade tillsyn över prästerna och över församlingslivet. Tillsynsuppgiften var i stort oförändrad från den medeltida kyrkan. 74 Domkapitlet hade i övrigt en mängd administrativa uppgifter när det gällde prästernas tillsättning och tjänster och examinerade i präst- och pastoralexamen. Biskopen var självskriven preses, ordförande i domkapitlet hade ståndsriksdagen ersatts med en tvåkammarriksdag. Prästeståndets inflytande över besluten i riksdagen ersattes med ett kyrkomöte med 60 ledamöter, 30 präster och 30 av lekmän valda ledamöter. Härigenom etablerades en nationell nivå för kyrkan med delaktighet i beslut i frågor som tidigare helt avgjort av riksdagen. Biskoparna och pastor primarius var självskrivna ledamöter. Prästerna valde en ledamot för varje stift och de teologiska fakulteterna i Lund och Uppsala valde var för sig två ledamöter. Lekmännen utsågs genom stiftsvisa, indirekta val. Kyrkomötet behandlade sådana frågor som överlämnades av Kungl. Maj:t eller efter motion av någon 66 Furberg 1962 s 64 ff 67 Bexell 2003 s 261 ff 68 I. Hammar 1999 s 141 ff 69 Alvunger 2006 s 46 ff och Ekström 2003 s 41 f 70 Evertsson 2002 s Evertsson 2002 s Evertsson 2002 s 60, Evertsson P. Hansson 2004 s Bexell 2003 s 32

17 17 ledamot. Det behandlade inte frågor som rörde det direkt pastorala arbetet i församlingarna utan endast kyrkolagsfrågor. Ärkebiskopen var självskriven ordförande för kyrkomötet. 76 Biskopsmötet kom att växa fram under de första årtiondena på talet. Efter sammankomster i slutet av talet på initiativ av ecklesiastikministern växte biskopsmötet under tiden 1902 till 1916 allt mer fram som en informell mötesplats för biskoparna, inte minst inför kyrkomötena. Därefter konsoliderades biskopsmötena och hölls regelbundet. De sammanträdde under ordförandeskap av ärkebiskopen. 77 Med inledning 1908 samlades lekmän och präster till Allmänna kyrkliga mötet, som en kraftsamling av det frivilliga arbetet i Svenska kyrkan. Målet var förnyelsen av församlingslivet. Det var inledningsvis inom Svenska kyrkans missionsstyrelse och sedermera inom Diakonistyrelsens hägn mötena organiserades. I båda organen var ärkebiskopen ordförande. 78 Ledarskap i början av talet Niccolò Machiavelli ( ) menade att makten var grundläggande för det politiska ledarskapet och utvecklade härskandets tekniker i Fursten. 79 Machiavellis tankar har haft stor betydelse och en del forskare definierar också ledarskapet som en maktrelation, även om många avvisar det auktoritära ledarskapet. 80 Den skotske ekonomen Adam Smith ( ) noterade 1776 att arbetets organisering var av stor betydelse för produktiviteten. Frederick W. Taylor ( ), amerikansk ingenjör, menade att en vetenskaplig företagsledning skulle göra produktionen mer effektiv. Det skulle gagna både arbetarna och företaget eftersom produktionen ökade. Taylors ledarskapsfilosofi inriktade sig på hur man kunde leda och styra produktionen inom industrin. 81 Max Weber ( ) intresserade sig för människan som social varelse och hennes sociala handlande. Samhällsutvecklingen går enligt Weber mot en allt högre grad av rationalism, dvs. förnuftstro, vetenskaplighet och sekularisering. Webers ideal är ett samhälle baserat på fritt samverkande individer. En fortgående rationalisering och byråkratisering reglerar dock den fria konkurrensen. Han utvecklade idealtypen av legalt auktoritetsutövande, byråkratiseringsfenomenet, där huvudmannen tillsätter en exekutiv som med sin byråkrati genomför huvudmannens intressen. Weber urskiljer även andra former av legitim auktoritet (utöver den legala): den kan vara karismatisk, dvs. bygga på en ledares personliga utstrålning. Den kan även vara traditionell, baserad på vardagliga föreställningar om vem som har rätt att ge order (härkomst, samhällsställning) Bexell 2003 s 34 f 77 Jergmar 2007 s 183 f 78 Brohed 2005 s 46 f 79 Machiavelli Abrahamsson & Andersen 2005 s Abrahamsson & Andersen 2005 s 25 f 82 Abrahamsson & Andersen 2005 s 42 f

18 18 Forskare har intresserat sig för om de personliga ledaregenskaperna har avgörande betydelse för ledarskapet (t ex intelligens, självtillit, viljestyrka, jagstyrka, dominans mm). Trots forskning har något klart samband mellan de personliga egenskaperna hos ledare och ledarskapet inte kunnat påvisas. I modernare forskning har ledarens karisma fokuserats. Ändå kan personliga egenskaper inte uteslutas i ledarskapssammanhang. Avgörande är dock inte de personliga egenskaperna utan vad en ledare faktiskt gör. 83 Någon forskning om ledarskapets empiri i Sverige i början av talet avseende organisationer av Svenska kyrkans karaktär har inte återfunnits. Forskningen fokuserar på industrins problematik. Ärkebiskopens position Ärkebiskopen hade under den tid som här undersöks således en formell position som preses för domkapitlet i sitt stift, ordförande för kyrkomötet, ordförande för Svenska kyrkans missionsstyrelse och likaledes ordförande för Svenska kyrkans diakonistyrelse. De två första uppdragen var helt inom den kyrkolagsbundna verksamheten inom kyrkan. Inom domkapitlet rörde det sig främst om tillsyn och i kyrkomötet om beslutsfattande om de förslag till kyrkolagsändringar som fanns, beslut om kyrkans böcker, undervisningsfrågor mm. Utanför den på så sätt lagreglerade verksamheten ledde ärkebiskopen biskopsmötet. Ärkebiskopen hade dock ingen förmansställning i förhållande till de övriga biskoparna. De Allmänna kyrkliga mötena leddes också de av ärkebiskopen. Den formella positionen kan synas tämligen svag. Det går dock inte att jämföra ärkebiskopens ställning med en verkställande direktör i ett större företag med stor makt över verksamheten i divisioner och lokala produktionsenheter. Ärkebiskopen hade viktiga formella positioner när det gällde att företräda kyrkan. Som ordförande för kyrkomötet representerade han kyrkans vilja främst i kyrkolagsärenden och handboksärenden inför Kungl. Maj:t. Domkapitelsuppdraget avsåg endast verksamheten i ett av kyrkans stift. Övriga biskopar och stift var självständiga gentemot ärkebiskopen och samverkan mellan biskoparna svag. Stadgarna för Svenska kyrkans missionsstyrelse och Svenska kyrkans diakonistyrelse, där ärkebiskopens ordförandeskap stadfästes, var visserligen antagna av Kungl. Maj:t, men hela verksamheten hörde till sin karaktär och ekonomi till den ej lagreglerade delen av kyrkans arbete. Rapporteringen skedde till kyrkomötet, som även utsåg styrelser. Genom ordförandeskapet kunde ärkebiskopen i denna del påverka arbetet inom hela Svenska kyrkan när det avsåg missionsarbetet och stimulansen av det frivilliga församlingsarbetet. Sammanfattning Vi har nu alltså sett att både samhälle och kyrka genomgick stora förändringar i slutet av talet och början av talet. Det moderna samhället var på väg att grundläggas med dess förändringar i arbetsliv, politik, kyrka, skola och relationerna mellan könen. Ledarskapstänkandet var främst inriktat mot styrning av industri och produktionseffektiviseringar. Weber betonade människan som social varelse och observerade det karismatiska ledarskapet som en legitim auktoritet. 83 Abrahamsson & Andersen 2005 s 80 ff

19 19 Ärkebiskopens ställning var vid talets början relativt svag och denne utövade inget direkt förmanskap eller någon makt över hela kyrkan eller de övriga biskoparna. Det fanns dock formella och informella positioner för ett ledarskap inom och utom kyrkan. Både de formella och de informella positionerna kunde brukas på olika sätt. Det fanns, i det förändringsskede kyrkan befann sig i, även möjlighet att skapa nya fora, vilket utvecklingen bland annat rörande Svenska kyrkans mission, Svenska kyrkans diakonistyrelse och biskopsmötet visade.

20 20 Söderbloms företrädare Anton Niklas Sundberg Anton Niklas Sundberg ( ) var ärkebiskop under 30 år, Han tillhörde den lundensiska högkyrkligheten med dess betonande av kyrkan som frälsningsanstalt, Gud ord och sakrament som instrument och prästämbetet som en gudomlig institution, konstitutiv för kyrkan. Värdekonservativ hållning med betoning på det historiskt givna, på samfund och familj, var en grundläggande del i tankemönstren. Spänningen mellan samfund och individ löstes genom att individen växte in i samfundet och uppfostrades till frihet. På så sätt skulle individen bli ett med samfundet samtidigt som samfundet individualiserades. 84 Sundberg verkade vid det som kallats den stora fakulteten i Lund. Bland företrädarna fanns Ebbe Gustaf Bring ( ) som var professor i pastoralteologi och från 1861 biskop i Linköping samt Vilhelm Flensburg ( ), professor från 1858 och biskop i Lund från Genom Svensk Kyrkotidning, som startades 1855 med Sundberg som redaktör, fick de stort inflytande. I och med tillsättande av biskopar från lundafakulteten med början med Bring från 1861 blev tillsättningarna av biskoparna mer inriktade på teologiska än politiska förtjänster. Dessas grundläggande syn på biskopsämbetet fick genom representationsreformen möjlighet att slå igenom. De krav som tidigare rest om biskopsämbetets avskaffande kom därefter att tystna. 85 Sundberg hade en lång riksdagsmannabana, både i ståndsriksdagen och efter representationsreformen med uppdrag både i Andra kammaren ( ) som talman och i Första kammaren ( , talman ). Erbjudanden om att bli ecklesiastikminister och regeringsbildare ( ) avvisade Sundberg. Sundberg var även ledamot av Svenska akademien sedan Sundbergs grundläggande teologiska hållning gjorde honom även kritisk till den nyevangeliska rörelsen och kolportörsväsendet. Det ledde stundtals till konfrontation, som med P.P. Waldenström ( ) då denne ledde en nattvardsgudstjänst i Lutherska missionshuset hade Sundberg företagit en studieresa utomlands som bl. a sträckte sig till Berlin, London och Paris. Sundberg har orättvist beskyllts för att sakna intresse för internationella frågor. Domprosten Randall Davidson sedermera ärkebiskop av Canterbury - reste 1889 till Sverige och begärde att få sammanträffa med ärkebiskop Sundberg. Detta kunde dock inte komma till stånd på grund av Sundbergs resande och övriga åtaganden. Det har falskt angetts att Sundbergs engelska var så dålig att han inte ville träffa Davidson. Davidsons oannonserade resa hade som syfte att förmedla information från Lambethkonferensen 1888 och dess ekumeniska principer. 86 Sundberg hade redan 1866 varit närvarande vid invigningen av den anglikanska kyrkan i Stockholm tillsammans med ärkebiskopen Henrik Reuterdal ( ) och 84 Jarlert 2001 s Evertsson 2002 s 208 och Jarlert 2001 s Jarlert 2003 s 296 f och Österlin 1994 s 225 f

21 21 kollegorna Bring och Flensburg och deltagit i nattvardsfirandet. Reuterdal hade då medverkat klädd i biskopsskrud med alla insignier. Det ekumeniska deltagandet skedde med genomtänkt avsikt från båda sidor. 87 Sundberg var motståndare till anordnandet av regelbundna biskopsmöten. Biskoparna möttes i samband med kyrkomötena. Redan 1897 hade dock ecklesiastikministern G.F. Gilljam ( ) under en pågående kyrkopolitisk konflikt samlat biskoparna hos sig i samband med 25- årsjubiléet av Oscar II:s regeringstillträde för att överlägga om hur dop förrättad av icke prästvigd skulle antecknas i kyrkböckerna. 88 Ett andra möte i samma fråga hölls Detta leddes av Sundberg och biskoparna kunde i stort enas om hur lekmannadop skulle antecknas i dopboken. Sammankomsterna väckte intresse hos ett par biskopar för återkommande sådana biskopsmöten för överläggningar i viktiga frågor mellan biskoparna och som talesorgan för Svenska kyrkan. 89 Sundberg tycks inte ha burit något stort intresse för missionen från sin tid som akademisk lärare och domprost i Lund. Däremot verkade han starkt för församlingarnas engagemang för missionen under sin tid som biskop i Karlstad. Orsaken till förändringen tycks ha varit Svenska missionssällskapets utveckling i konfessionell och kyrklig riktning. Sundberg hade också i kyrkomötet verkat för en sådan inriktning. 90 Som ordförande för Svenska kyrkans mission verkade Sundberg starkt för kyrkomissionstanken; missionsverksamheten skulle bedrivas av Svenska kyrkans vanliga organ i församlingar och stift. Han verkade även för integrationen av Svenska Missionssällskapet i Svenska kyrkans mission. 91 När det gällde missionsarbetets organisation spelade Sundberg en viktig roll i förbindelserna med andra kyrkor och missioner avseende arbetet i Sydafrika och Indien. 92 Sundberg verkade även starkt för att avstyra planer på missionssällskapsverksamhet i Kina. 93 Svea rikes ärkebiskop så kallade sig Sundberg med förkärlek. Kjöllerström menar att Sundbergs egna ord om en av medeltidens ärkebiskopar, Jöns Bengtsson Oxenstierna, kunde tillämpas på honom själv. När han gjorde anspråk på den visst icke politiska utan rent kyrkliga titeln primas Sueciae låg väl däruti ej så stor förmätenhet, som flera med det kyrkliga språkbruket obekanta skriftställare velat påbörda honom, ty han fordrade helt enkelt att få heta, vad han i själva verket var. 94 Som person var Sundberg synnerligen drivande, främmande för fromleri, och med en folklighet som gjorde det lätt för honom att möta människor av olika slag Österlin 1994 s 214 f 88 Bexell 1989 s 163 f 89 Jergmar 2007 s 27 f 90 Furberg 1962 s 64 f och 85 f 91 Furberg 1962 s 89 f och 99 ff 92 Furberg 1962 s 143 ff och 165 ff 93 Österlin 2005 s 79 f 94 Citerat efter Kjöllerström 1952 s Jarlert 2003 s 298

22 22 J.A. Ekman Johan August Ekman ( ) efterträdde Sundberg 1900 efter några år som biskop i Västerås. Till skillnad från Sundberg var Ekman lågmäld och tillbakadragen. Politiskt och kyrkopolitiskt spelade han en mindre roll än föregångaren. Som ordförande för de fyra kyrkomötena under ämbetsperioden överraskade han emellertid antagligen en eller annan, som torde ha väntat sig att han till följd av sitt naturell knappast skulle ha kunnat gå i land med detta krävande och grannlaga uppdrag. I själva verket skötte han det förträffligt, icke blott med den samvetsgrannhet, som naturligtvis var att vänta, utan även med skicklighet och oväld. 96 De teologiska studierna ägde rum vid den lågkyrkligt präglade fakulteten i Uppsala. 97 Inflytande fanns från J.A. Becks bibelteologi som den förmedlats av bl. a Waldemar Rudin ( ), expeditionsföreståndare inom Evangeliska fosterlandsstiftelsen. 98 Vad gäller synen på sitt eget ämbete byggde hans syn på de egna forskningarna om prästämbetet. Prästämbetet och biskopsämbetet som apostlarnas efterföljare var inrättat av apostlarna eller på deras uppdrag. Biskoparna var apostlarnas efterföljare och de som företrädde den äkta apostoliska traditionen. Detta var bevarat in i nutiden. 99 Ekman kom senare att utforma sina visitationer så att en del av dem på hans vägnar utfördes - inte av prostarna, som i övrigt var sed utan av domkapitlets ledamöter, dvs. teologiprofessorerna i Uppsala. Visitation av biskopen eller dennes direkta representanter i domkapitlet hade större tyngd, menade Ekman. 100 I sitt herdabrev uttrycker Ekman sin grundhållning när han anger att han vill möta sina präster som en medhjelpare till eder glädje. 101 Ekman tar upp några aktuella frågor i herdabrevet; den historiskt kritiska bibelforskningen berörs och Ekman uppehåller sig främst vid den oro som forskningen orsakat, även om han menar att den genomförd med måttfullhet inte kan skada. 102 Hans egen avhandling var faktiskt den första inom den historiskt kritiska bibelforskningen i Uppsala; i avhandlingen diskuterades om Jesaja kunde vara skrivna av Jesaja, vilket Ekman kom att förneka. 103 I herdabrevet manar Ekman vidare till kamp mot dryckenskapen och mot den socialistiska agitationen. Denna gick ut på att människor som hade få ägodelar skulle känna sig otillfredsställda i stället för att söka sin tröst i eviga skatter. Ekman berör vidare kristendomsfientligheten i tiden och separatismen. Han ägnar även stor uppmärksamhet åt skolfrågorna. 104 Ekman ägnade stor tid åt visitationer och andra stiftsangelägenheter. Han genomförde exempelvis lika många visitationer som Sundberg, trots den betydligt kortare 96 Lundström 1915 s Sverkman 1994 s 9 98 Furberg 1962 s Ekman Sverkman 1994 s Ekman 1901 s 6. Temat senare använt i Söderblom 1914a och Kastlund Ekman 1901 s Ekman Ekman 1901 s 16 ff

23 23 ärkebiskopstiden. Sundberg ägnade avsevärt mer tid till uppgifterna på riksplanet, uppgifter av mer politisk och kyrkopolitisk karaktär. 105 Visitationerna föregick helt och hållet i de kyrkliga sammanhangen, i en sluten värld, och hade ingen kontakt med det omgivande samhället eller gav tillfälle till möten med andra än dem i församlingen. 106 Sundberg hade varit negativt inställd till biskopsmöten. Flera av biskoparna var dock engagerade för att få till stånd sådana men inte drivit saken vidare med Sundberg på ärkestolen. Med en ny ärkebiskop ställde sig saken annorlunda kallade Ekman övriga biskopar till biskopsmöte. Alla biskopar deltog utom Skarabiskopen Ernst Keijser ( ), som betraktade mötet som en privat sammankomst. Biskopsmötena kom nu att hållas i stort sett varje år. Frågor på dagordningen var bl. a biskopsmötets ställning, som ett officiellt organ eller tillfällen till enskilda överläggningar mellan biskoparna. Mötena sammankallades ofta som en förberedelse till kommande kyrkomöte års biskopsmötes mest uppmärksammade resultat blev den skrivelse som ärkebiskop Ekman riktade till de teologiska fakulteterna med klagomål i sak vad avsåg den teologiska utbildningens innehåll. Det uppfattades av fakulteten som ett ifrågasättande av forskningsfriheten års biskopsmöte var föranlett av en ny läroverksstadga års möte sammankallades för att redovisa förhandlingarna mellan Church of England och Svenska kyrkan. Efter biskopsmötet 1912 lämnades referat ut om vad biskoparna avhandlat. Mötet fick alltmer en officiös karaktär. 109 Under Ekmans tid kom således biskopsmötena att alltmer finna sina former. Ekman hade flera olika internationella kontakter. Han invigde t ex de svenska utlandskyrkorna i Paris och Hamburg. 110 Missionsfrågorna nalkades han även på annat sätt än sin företrädare. Den första ombudsverksamheten kom till under hans ordförandeskap. 111 Friare arbetsformer kunde förenas med kyrkomissionstanken. När det gällde arbetet utomlands verkade missionsstyrelsen för ett inhemskt prästerskap. Innan utbildningsmöjligheter fanns prästvigdes Josef Zulu 1901, efter studier i Sverige, för missionärstjänst i Sydafrika. 112 J.A. Ekman anmodade Kungl. Maj:t att utse Kalmarbiskopen Henry William Tottie ( ) att leda den svenska delegationen i de ekumeniska överläggningarna med företrädare för den engelska kyrkan 1908 och Överläggningarna handlade med utgångspunkt i Chicago- Lambeth Quadrilateral bl. a om synen på biskopsämbetet och på Bibeln. 113 De ledde sedermera till ett närmande mellan kyrkorna och var banbrytande som bilaterala överläggningar mellan dem. 114 Under Ekmans ärkebiskopstid inleddes de allmänna kyrkliga mötena, samlingar för 105 Sverkman 1994 s 17 f 106 Sverkman 1994 s Jergmar 2007 s 41 ff 108 Stohlander Axelsson 2001 s 79 f 109 Jergmar 2007 s 59 ff 110 Lundström 1915 s Furberg 1962 s 309 ff 112 Furberg 1962 s 404 f 113 Österlin 1994 s Österlin 1994 s 236 ff

24 24 präster och lekmän med inriktning på det frivilliga kyrkliga arbetet. Initiativet togs av Missionsstyrelsen med företrädare för diakoni och ungdomsvård som samarbetspartner. Det första mötet ägde rum 1908 i Stockholm och Ekman betonade i sitt inledningsanförande att mötet var en form som en ny tid fört med sig. Till skillnad från kyrkomötet som var samlat samtidigt och prästmötena behövdes möten i fria former som kunde tillgodose den nödvändiga växelverkan mellan församlingens lärare och medlemmar. Arbetet inom kyrkan skulle stödjas, inte sådant med föreningsanknytning. Vid kyrkomötet hade Västeråsbiskopen Nils Lövgren ( ) lagt fram en motion om en diakonistyrelse med liknande ställning som Missionsstyrelsen. 115 De Allmänna kyrkliga mötena hade inomkyrklig karaktär med temata som Församlingen (Skara 1909), Troslivet (Härnösand 1910), Kyrklig samling (Västerås 1911), Folkkyrkan (Visby 1912) samt Den kristna människan (Växjö 1913). I Västerås diskuterades även ett mer samhällsinriktat ämne, nämligen Kyrkan och klasskampen. 116 Diskussion När vi nu går att dra slutsatser kan vi först konstatera att Söderbloms företrädare var varandra mycket olika. Båda höll biskopsämbetet högt. De hade olika inställning till biskopsmöten. Sundberg motsatte sig en vidare gemenskap mellan biskoparna och därmed en roll som ledare för kyrkans biskopar. Initiativet till talets biskopsmöten kom från statsmakten. Ekman inbjöd till biskopsmöte men syns inte ha varit den drivande kraften. Vid slutet av hans ärkebiskopstid tycks biskopsmötet ha fått en närmast halvofficiell ställning även om Ekman inte själv använde positionen som ordförande för kyrkans alla biskopar aktivt i samhället. Både Sundberg och Ekman hade egna internationella erfarenheter. Ekman hade större erfarenheter av ekumeniskt arbete och deltagit i överläggningarna med den engelska kyrkan. Ändå tycks ingen av dem ha odlat internationella kyrkliga kontakter som en del av uppdraget som primas i Svenska kyrkan. Sundberg lade stor kraft på de övergripande frågorna som behandlades i de politiska och kyrkopolitiska sammanhangen. Ekman såg främst sin uppgift som visitator i församlingarna och som prästernas medhjälpare. Båda var självfallet formade av sin tid och dess problematik; Sundberg av ståndsriksdagens avskaffande och införandet av kyrkomötet liksom den framväxande frikyrkligheten. Vi kan konstatera att vi befinner oss brytningen mellan ett självklart statskyrkligt tänkande och ett där församlingsförnyelse ges utrymme. Arbetarrörelsens krav på förändrade villkor avvisar Ekman och något närmande till kyrkan sker inte. Ekman var angelägen om visitationerna men brukade dem inte till möten med andra utanför kyrkans sfär. Vi har sett att deras personligheter var olika. Sundberg var som person kraftfull och hade lätt för de sociala sammanhangen. Ekman var lågmäld, tillbakadragen och tycks 115 Lenhammar 1977 s Lenhammar 1977 s 14 ff

25 25 som person ha gett ett närmast valhänt första intryck. Detta påverkade naturligtvis också Ekmans möjligheter till inflytande över olika skeenden i kyrka och samhälle. Vare sig Ekman eller Sundberg expanderade ärkebiskopsrollen utanför de givna ramarna. Inga initiativ togs till att vidga inflytandet som ärkebiskop eller mer påverka utvecklingen i samhället. De Allmänna kyrkliga mötena och ledningen av dem gav en plats där Ekman framträdde som ärkebiskop, primas, för alla deltagare, även om innehållet främst var uppbyggelse. En ny arena tillkom genom tillblivelsen av Svenska kyrkans diakonistyrelse. Ramarna såg olika ut för de båda; Sundberg kom ur en tid där de politiska uppdragen hörde samman med ärkebiskopsrollen. Sundberg var också ledamot av Svenska akademien. Detta var arenor Ekman inte fick tillgång till. Vi kan alltså se att Söderbloms närmaste företrädare Ekman inte utvecklar ärkebiskopsrollen som en ledarroll för hela kyrkan trots att möjligheter funnits i biskopsmötet. Mot bakgrund av dessa två företrädare och deras sätt att gestalta sina uppdrag som ärkebiskop är det nu tid att närmare möta Nathan Söderblom som ärkebiskop. Sammanfattning Söderbloms båda företrädare koncentrerade sina insatser på olika håll; Sundberg var aktiv i ståndsriksdagen och i tvåkammarriksdagen medan Ekman ägnade stort engagemang åt stiftet och dess församlingar. Sundberg hade arenor utanför de direkt kyrkliga kretsarna medan Ekmans arenor fanns inom kyrkans ram. En ny arena hade öppnats för ärkebiskopen genom ordförandeskapet i Diakonistyrelsen och ledningen av de Allmänna kyrkliga mötena. Ekman använde inte ordförandeskapet i biskopsmötet som en ledarroll för hela kyrkan. Ingen av dem tog således en övergripande kyrkoledarroll utan framträdde främst som biskopar i Uppsala stift.

26 26 Nathan Söderblom och ärkebiskopsämbetet Kort biografi För att närmare förstå Söderblom är det av intresse att med grova penseldrag teckna hans biografi. Söderblom föddes 1866 i Trönö, Hälsingland, där hans far Jonas Söderblom var präst avlade han studentexamen i Hudiksvall och inledde därefter sina studier i Uppsala. Barndomen präglades av faderns arbete som präst; fadern hade en pietistisk hållning och arbetade för väckelse i sina församlingar. Under skolåren i Hudiksvall konfirmerades Söderblom för sin far avlade Söderblom filosofie kandidatexamen i latin, grekiska, semitiska och nordiska språk, filosofi och geologi. I sina teologistudier mötte han bl. a den liberala teologin med Albrecht Ritschl ( ) som främste representant. Mötet med den textkritiska forskningen som Julius Wellhausen ( ) företrädde ledde till trossvårigheter. Under dessa år inledde han också sin vänskap med sedermera pastor primarius Fredrik Fehr ( ) som hörde till den ritschelianska skolan. 118 Söderblom var även vän med S.A. Fries ( ) vars lärofader var Wellhausen, som hade brutit med verbalinspirationsläran. 119 Redan 1890 gjorde Söderbloms sin första utlandsresa till U.S.A. för att delta i ett kristet studentmöte i New Haven. Vid mötet mötte han centralgestalten i de protestantiska väckelserna i USA Dwight Moody ( ) vilken förespråkade en överkonfessionell gudstjänstgemenskap. Bland deltagarna fanns vidare J.R. Mott ( ), ledare för KFUM- rörelsen och banbrytare för den ekumeniska rörelsen. Söderbloms erfarenhet av den universella kyrkan kombinerades med insikt om ett vidgat kristet ansvarstagande deltog Söderblom i ännu en konferens i Amsterdam. 120 Det är tjänsterna i utlandet i Paris och Leipzig samt de tidiga utlandsresorna och, avgörande, studentrörelsens internationalism som får central betydelse för hans ekumeniska initiativtaganden. 121 Söderblom prästvigdes av Gottfrid Billing 1893 efter att ha avlagt den tidens omfattande teologie kandidatexamen. Han gifte sig 1894 med Anna, f. Forsell ( ). Samma år blev han legationspastor i Paris. Han disputerade 1901 vid Sorbonne på avhandlingen La vie future d après le Mazdéisme. Dessförinnan hade han provföreläst för professuren i teologiska prenotioner och teologisk encyklopedie i Uppsala efter J.A. Ekman som utsetts till biskop i Västerås. Söderblom hade tjänst som professor med Helga Trefaldighet som prebende utsågs han till professor i religionshistoria i Leipzig, vid sidan av professuren i Uppsala. Söderblom utnämndes till ärkebiskop Sundkler 1968 s 16 f 118 Sundkler 1968 s Bexell 2003 s Sundkler 1968 s 36 ff och Bexell 2003 s 155 ff 121 Gehlin 2008 s Karlström & Andrae 1931; Sundkler 1968 s 427

27 27 Söderblom präglades teologiskt av den framväxande religionshistorien med dess centrum i religionsfenomenologin, vars syfte var att kartlägga det religiösa fenomenets eget väsen och egenskaper. Som kyrkoman och ekumen låg Söderbloms inriktning på ecklesiologiska frågor i linje med ungkyrklighetens idé och den så kallade kyrkotankens begynnande genombrott. Begreppet evangelisk katolicitet var centralt. 123 Under ärkebiskopstiden försökte Söderblom vid flera tillfällen ordna en fredskonferens; slutligen lyckas han samla till Stockholmsmötet The Universal Christian Conference on Life and Work Söderblom var aktiv i ekumeniska sammanhang och vigde biskopar för de lutherska kyrkorna i Estland och Lettland 1921 och Slovakien Söderbloms publicistiska verksamhet var omfattande. Under ärkebiskopstiden utkom ett trettiotal böcker i kyrkliga och vetenskapliga ärenden, (några i nyutgåva) och tre andaktsböcker. Söderblom publicerade mer än 200 artiklar. Av artiklarna är omkring 70 publicerade i dagspressen, främst i Stockholmstidningarna, övriga i kyrkliga och vetenskapliga tidskrifter. Artiklarna är påfallande ofta rapporter från olika konferenser som Söderblom deltagit i. Bland böckerna fanns både religionsvetenskapliga och kyrkliga skrifter. Bland de religionsvetenskapliga verken kan nämnas Gudstrons uppkomst (1914), Ur religionens historia (1915), Manuel d histoire des religions (1925) samt en utökad upplaga av Uppenbarelsereligion (1930). Bland de kyrkliga återfinns Svenska kyrkans kropp och själ (1916), Humor och melankoli och andra Lutherstudier (1919), Christian Fellowship or the United Life and Work of Christendom (1923), Från Uppsala till Rock Island (1924) och Kristendomens möte i Stockholm augusti 1925 (1926) 1928 utkom Söderblom med sin stora andaktsbok Kristi pinas historia. Utgivningen hade således en stor bredd. 125 Söderblom hade en oerhört omfattande korrespondens. Brevsamlingen i Nathan Söderboms samling (NSS) i Uppsala universitetsbibliotek omfattar drygt brev. Syftet med breven är synnerligen olika: allt från teologiska diskussioner till begäran om bidrag. Avsändare och mottagare var allt från kungligheter, biskopar och präster, teologer, kulturpersoner, institutioner, tidskrifter till förläggare. Korrespondensen med andra akademiker inom och utom landet var omfattande. 126 Omfattningen befäste Söderbloms ställning som svensk och internationell kyrkoman. Söderblom fick under sitt liv en lång rad hedersbetygelser, tilldelades 14 hedersdoktorat, blev vice preses i Musikaliska Akademien 1919, ledamot av Svenska Akademien 1921 och Vetenskapsakademin Han förärades Nobels fredspris Han avled Biskopsämbetet Biskopsämbetet var viktigt för Söderblom och har återkom till det i flera skrifter och föredrag. Redan i Sveriges kyrka från 1908 betonade Söderblom kontinuiteten med det förreformatoriska och i Svenska kyrkans kropp och själ från 1916 gav Söderblom sin syn 123 Brodd 2005 s Brodd 2005 s 379 och Sundkler 1968 s Ågren 1931 s 391 ff samt sammanställning i bil Runestam 2004 s 231 ff 127 Rådström 1931 ej paginerad

28 28 på Svenska kyrkans tradition och på biskopsämbetet. 128 Han berörde också frågan bl. a i sitt herdabrev och i ett föredrag avsett att hållas i Philadelphia under Amerikaresan Detta föredrag har tidigare endast kortfattats berörts i forskningen. 130 Biskopsämbetet var alltså en viktig del i hans teologiska koncept evangelisk katolicitet. Hans kyrkosyn präglades av att kyrkan, dess tjänare och institutioner, inte hade värde i sig utan endast genom det sätt på vilket den tjänade evangeliet. Individen var primär i förhållande till kyrkan. 131 Kontinuitet, nationalism och evangelisk frihet I Sveriges kyrka är det framför allt kontinuiteten genom tiderna, kyrkans förankring i folket (det nationella draget) och den evangeliska friheten som är bärande temata. Kontinuiteten med det gångna, som utmärkte reformationen i Sverige, låter vår kyrka känna vår medeltids stora fromma såsom sina, på ett sätt som saknar motsvarighet i de flesta reformationskyrkor. Ärkebiskopen i Uppsala håller ännu i handen den kräkla, medeltidsprelaterna buro. Rörande den apostoliska successionen kallar Söderblom den här endast en symbol, men såsom sådan värdefull. Söderblom betonar att reformationen lyfter fram sådant som redan fanns under medeltiden, respekt för lärdom, och samtidigt förde fram nya impulser, som bl. a innebar läskunnighet hos gemene man. 132 Reformationen innebar en närmare förbindelse mellan Sverige och dess kyrka och en ny kristendomstyp dominerade. Det var av avgörande betydelse för Sveriges politiska uppgift, menar Söderblom, och för den inre religiösa uppgiften för personligheten. Sverige var Guds utvalda folk för att utföra hans sak, sanningens och rättfärdighetens sak i världen. 133 Men var en sådan utkorelsetro förmäten eller överdriven? Söderblom svarar själv. Det var dock den som under Gustaf Adolf stärkte Sverige för de drömlika åren, då vår folkkraft, tuktad och samlad under hård fostran, lyftes över sig själv och under hans ledning räddade Europa och den västerländska odlingen åt framtiden. Det finns en sammanvuxenhet mellan kyrkan, folket och vår odling. 134 I enlighet med tidens strömningar uttrycker Söderblom en stark nationalism. Det var också utifrån en sådan övergripande hållning som hans internationella engagemang var grundat. 135 Blückert och Runestam kommer här till skilda forskningsresultat i fråga om Söderbloms inställning. Blückert menar att det nationalistiska och lutherskt konfessionalistiska är överordnat medan Runestam tvärtom anser att Söderblom inte var nationalist. 128 Se Söderblom 1908 och Söderblom On Bishops. Tal vid bankett , Philadelphia, USA. Ej hållet. NSS, UUB. 130 Runestam 2007 s Sundkler 1968 s 254 ff 132 Söderblom 1908 s Söderblom 1908 s Söderblom 1908 s 20 och Blückert 2000 s 25 och 276

29 29 Runestam hävdar att Söderblom hade en stark känsla för hembygd och fosterland vilket inte stod i motsats till hans internationalism. 136 Samtidigt är det en kyrka med stor öppenhet Söderblom ser. Hon ska ha högt i tak för andens och tankens flykt, hon ska ha rum för olika sinnen och behov, för dem som vill höra till henne. Det teologiska arbetet arbetar med ett enhetligare, klarare medvetet grepp om det som är kristendom. Svenska kyrkan har en rikedom, ett evangeliskt frihetsideal. Det ger en bredd där många, med skilda fromhetstyper, får plats. 137 Kontinuitet och ämbetsstruktur I anledning av 750- årsminnet av Stefans biskopsvigning tecknar Söderblom i sitt herdabrev kortfattat den nytestamentliga bakgrunden. Han hänvisar till traditionen och till kontinuiteten: Trots alla skiftningar äger dock vårt kall tiderna igenom ett obrutet sammanhang med det första uppdraget, som Frälsaren gav att förkunna glädjebudskapet. De ideal och tankar, som kyrkomännen som samlades till Stefans vigning i Sens hade, kan uppskattas i dag. 138 Utan att nämna den apostoliska successionen explicit den obrutna vigningsföljden sedan apostlarnas dagar markerar Söderblom dess betydelse. Det obrutna sammanhanget är viktigt. Ämbetet har i evangelierna två drag, det franciskanska och det lutherska. Det ena handlar om de lärjungar, som utan något annat än sandaler på fötterna, sändes ut av Kristus för att föra så många som möjligt av Israels folk till frälsningen innan gudsherraväldet bröt in. Det andra om när pastoralbreven talar om det organiserade samfundet, om biskopar och präster med tjänare för bestämda församlingar och områden. Biskopsämbetet var enhetens garanti. Det första har aldrig efterliknats så troget som av Franciskus. Pastoralbrevens ideal har förädlats i det evangeliska prästadömet. Båda dragen finns i Nya testamentet och de påminner om att båda gåvorna behövs. Herdabrevet gör i detta sammanhang sammanfattningsvis tre markeringar; kontinuiteten sedan apostlarnas dagar och kontinuiteten med den förste ärkebiskopen av Uppsala; vikten av det organiserade ämbetet och välsignelsen av utomordentliga kallelser i kyrkans tjänst. 139 Biskopsämbetets möjligheter Biskopsämbetet bevarades i den svenska reformationen det är en övertygelse Söderblom driver med stark kraft 1916 i Svenska kyrkans kropp och själ. Explicit förklarar Söderblom de historiska förhållandena, hur den utsedde biskopen Magnus Sommar vigdes tillsammans med två andra utnämnda biskopar i Strängnäs domkyrka trettondagen 1528 av den i Rom vigde Petrus Magni. Och det var Magni och Sommar som 1531 vigde Laurentius Petri till biskop. Detta bevarade det självständiga 136 Gehlin 2008 s Söderblom 1908 s 27 f och Söderblom 1914a s 69 och s Söderblom 1914a s 70 ff

30 30 episkopatet åt kyrkan. Vigningen var, även om den inte skedde efter kanonisk rätt, utan tvekan giltig. Domkapitel och prästmöten bevarades i den reformerade kyrkan och kontinuiteten med den förreformatoriska kyrkan upprätthölls. 140 Ändå utgör inte biskopsämbetet ett gudomligt bud, det finns enligt Augustana VII frihet i yttre ordningar. Men historien visar vilken nytta kyrkan haft av biskopsämbetet. Detta gäller även den apostoliska successionen. Men så långt tillbaka en kontinuitet finnes, är den för vår kyrka obruten. Varje möjlighet till tvivel på biskopsvigningens rituella kontinuitet är hos oss utesluten. 141 Det är i den historiskt givna kyrkan som människor lever; det är där uppenbarelsen möter henne i bibel, i förkunnelse och i sakrament. Kyrkotanken har legat i träda men är på väg att förnyas. Kyrkan är det arbetsrum som Gud har gett. Det betyder inte att Svenska kyrkan har monopol. Det nationalkyrkliga återkommer i Söderbloms formulering om kyrkan: Sveriges folk, religiöst bestämt och organiserat. Det är den historiskt framvuxna kyrkan som avses. Söderblom vill inte skilja på den synliga och den osynliga kyrkan. 142 I avsnittet Canterbury och Uppsala påpekar Söderblom att också förbindelserna med den engelska kyrkan bygger på samma principer om uppskattningen av biskopsämbetet och den grundläggande hållningen om frihet i organisation. Det finns dock ingen kyrka som står Svenska kyrkan så nära som den engelska. Båda kyrkorna är nationalkyrkor. Och det som främst driver är medvetandet om kristenhetens enhet. 143 Samtidigt vållar frågan om biskopsämbetet svårigheter i förhållande till Augustanasynoden i Amerika. Söderblom menar för sin del att frågan kunde lösas genom att Augustanasynoden själv av inre behov inrättar biskopsämbetet. Ett motiv som anförs i anslutning till diskussionen om Augustanasynoden är den om samfundens jämställdhet. I Tyskland t.ex. kommer man aldrig till någon verklig paritet mellan konfessionerna, så länge katolicismens biskopar med sin historiskt, socialt (och även ekonomiskt) betingade ställning på evangelisk sida motsvaras av prästerliga ämbetsmän, ställda under en juridisk- teologisk centralstyrelse i Berlin. Biskopsämbetet motiveras alltså ytterligare med att det allmänna anseendet av icke episkopala befattningshavare är lågt. 144 Ändå är det inte en titelfråga som Söderblom eftersträvar. Hänvändelsen 1917 till kejsar Wilhelm om införande av biskopsämbetet i Tyskland skedde med tre argument: biskopsämbetet var viktigt för ekumeniken, det visade kyrkans själständighet gentemot staten och ökade jämställdheten med den romersk- katolska kyrkan. Från tysk sida kunde man inte förstå det ekumeniska argumentet, man hade klarat sig i 400 år utan ett 140 Söderblom 1916 s 10 f 141 Söderblom 1916 s 39 f 142 Söderblom 1916 s 70, s 82 och s 86. Se även Furberg 2004 s Söderblom 1916 s 123, s 132 ff 144 Söderblom 1916 s 121 f

31 31 sådant ämbete. Ett biskopsämbete var också oförenligt med synen på fursten som summus episcopus. När det gällde likställdheten erkände man på tyskt kyrkohåll det olyckliga förhållandet. Även om införande av biskopsämbetet inte kunde förordas var det något annat om kejsaren införde biskopsvärdigheten. Detta var dock något helt annat än det Söderblom avsåg; han ville inte titlar utan vigning och ämbete. Något biskopsämbete i Söderbloms mening kom inte heller att införas och först efter krigets slut förtyskades titulaturen så att titeln biskop kom att användas för kyrkoledarna mot det tidigare generalsuperintendent. 145 I Svenska kyrkans kropp och själ sammanfattar Söderblom sin syn på följande sätt. Det vore ett bedrövligt prov på kortsynthet och kyrklig och nationell obildning att icke värdera den sköna kontinuitet, som utmärker Sveriges kyrka framför andra reformationskyrkor, och som har sin symbol i den aldrig avbrutna, historiska biskopsföljden. Men det skulle mycket förvåna mig, om någon enda kyrkoman eller teolog hos oss uppstod och gjorde gällande episkopatet eller någon annan utvärtes form såsom nödvändig förutsättning för ett samfunds legitimitet såsom kristen kyrkan av Herren ovillkorligt förordnad vehikel för den gudomliga nåden När många av våra engelska bröder högt och väsentligt värdera successio apostolica och andra drag hos vår kyrka så måste tvenne saker komma tydligast av allt till synes: våra institutioners och vårt gudstjänstlivs vördnadsvärda och organiska sammanhang tiderna igenom och ekumeniska karaktär. 146 Det är ett levande system Söderblom skildrar, något som har ett intimt inre sammanhang över århundradena samtidigt som den utvärtes formen inte skapar legitimitet. När Söderblom håller föredrag vid Lausannekonferensen 1927 inom Faith and Order om kyrkans enhet betonar han varken institutionalismen eller spiritualismen de leder fel. I stället håller han fram inkarnationalismen, dvs. det inre andliga måste ta form i ord, människor, institutioner, läror och kultformer för att bli verksamt och varaktigt. 147 I ett föredrag On Bishops som Söderblom planerat hålla under sin Amerikaresa vid en bankett den 10 november 1923 med Luther Society tydliggör han starkare än tidigare biskopsämbetets betydelse. Jag höll det ej, utan talade om Luther har Söderblom antecknat på manuskriptet. 148 Talet som hölls var The universal significance of Martin Luther. 149 Söderblom inleder sitt planerade föredrag med att konstatera att halva den evangeliska kristenheten har biskopar också de kyrkor som nyligen har arbetat med sin konstitution i Estland, Lettland och Slovakien. Under hand riktar han även kritik mot sin egen kyrka och dess sätt att namnge sig på engelska. We simply speek of the Church in Sweden, the Church in Finland, the Church in Denmark, the Church in England. Of course the practice has been to speak of the 145 Runestam 2004 s 102 ff 146 Söderblom 1916 s 119 f, se även Brodd 1982 s Persenius 1987 s On Bishops. Tal vid bankett , Philadelphia, USA. Ej hållet. NSS, UUB. 149 Söderblom 1924 s 96 ff och s 384

32 32 Church of Sweden etc. but as the bishop of Gloucester, Dr Arthur Headlam, the wellknown Anglican Theologian, has pointed out in his admirable work of Church unity, the beautiful name Church ought not to be misused in such a connection. Church of Sweden blandar samman nation och kyrka det är att missbruka ordet kyrka. Söderblom talar inte om Sveriges kyrka, hellre om kyrkan i Sverige. Detta motsäger Blückerts forskningsresultat om en enhet mellan nation och kyrka i Söderbloms teologi. 150 Titulaturen i andra kyrkor är dock profan och intetsägande. Det finns nästan något raljerande i det sätt på vilket Söderblom presenterar sina iakttagelser för en kyrka som just hade superintendenter. You may be superintendent of a soap- factory, general of an army, the president of the United States, France or the German Reich, or of an Athletic club or of Yale University or of the Parliament. But Bishop, You can be only in the Church of Christ. Ordet superintendent den latinska översättningen av det grekiska episcopos borde kunna användas av en kyrka som håller Bibeln högt. Ordet biskop är i sig självt både internationellt och kyrkoöverskridande. Augustana lämnar självklart frihet i frågor om kyrkoorganisation. Det måste finnas ett ämbete för Ord och Sakrament, quod, är nödvändigt, men i hur, quomodo, är frihet. Den apostoliska successionen betyder inte en oavbruten linje av vigningar, men betyder att ett episkopalt ämbete inte har varit vakant utan haft innehavare hela tiden. Laurentius Petri behöll även sådant som inte var nödvändigt för frälsningen, om det var gott och riktigt. Det är en legalistisk syn att tänka att gamla seder och skrudar ska bort för frälsningens skull. 151 Söderblom fortsätter med att påminna om att han är den sjuttionde biskopen av Uppsala och den sextioandre ärkebiskopen. 152 Han erinrar om att Luther desired the reconstitution of the office of the right bishops och själv vigde biskopar 1542 och Han hade auktoritet därtill genom sin prästerliga succession. Söderblom hämtar ytterligare argument hos Paulus i Fil 3:5-8, om omskärelsen som ett yttre tecken, något Paulus är stolt över men som inte är nödvändigt. Den obrutna kedjan av det kyrkliga ämbetet är en dyrbar gåva och ett bindande bevis på Guds trofasthet. And there is in our section of the Church no room for the slightest doubt as to the unbroken continuity of what has been called apostolic succession. Biskopsämbetet är ett ämbete på livstid till vilket val ska ske. Det är en andlig auktoritet och en andlig tjänst det handlar om. Söderblom påminner om kyrkornas gemensamma 150 Blückert 2000 s 274 f 151 On Bishops. Tal vid bankett , Philadelphia, USA. Ej hållet. NSS, UUB. 152 Vad gäller ärkebiskopslängden tycks Söderblom här ha räknat med ytterligare två biskopar av följande: Johan Odulfsson , Arnold , Tord Pederson och Olaus Magnus Normalt anges Söderblom vara den sextionde i ordningsföljden, se vidare N. Söderblom t. A. Söderblom, Uppsala , NSS, UUB.

33 33 skatt: bibeln, apostoliska trosbekännelsen, Fader vår, Ord och sakrament och prästämbetet. Han vill gärna utöka listan med biskopsämbetet. Then also episcopacy in its unbroken line from the apostles can be added as a not necessary, not doctrinally ordered, but in our experience useful institution of the Church of Christ. - Bishop is not only a name, long established from the Bible and Christian antiquity, but it ought always to denote a spiritual task in the Church, a service, not an office, a cure of souls, no lordship over the faith or of the faithful, but a help to their joy, not an inspection but a serving fraternity in the common priesthood of all believers, according to the hierarchy outlined by St Paul in 1 Cor 3: Paul and Apollos and Cephas and all other servants of the Church are yours and you are Christ s and Christ is God s. 153 Från att i inledningen ha talat om biskopsämbetet som mer en titelfråga, övergår Söderblom till att presentera det som ett arv från reformationen, hämtar bibliska argument och vill sist lägga till det bland de grundelement som kyrkorna har gemensamt. Den obrutna successionslinjen är till och med ett bindande bevis på Guds trofasthet. Det finns alltså en motsägelse i Söderbloms försäkran om att biskopsämbetet inte är nödvändigt och den fortsatta argumentationen. Söderblom närmar sig här utan tvekan den syn han mött i den engelska kyrkan om det historiska episkopatets nödvändighet. Han kan här synas vara en tidig föregångare till den syn som utvecklades bl. a. av Aulén om ämbetet som konstitutivt för kyrkan. 154 Besöket i Amerika avslutades med möte med den amerikanska episkopalkyrkan, föredrag och predikan i St John the Divine i New York. Söderblom hoppas att Augustanasynoden och episkopalkyrkan ska kunna närma sig varandra och ger bl. a en överblick av sin syn på biskopsämbetet. 155 Hans syn på den kristna gemenskapen, enhetssträvandena och vägen framåt framgick också av skrifter utgivna på engelska. Söderblom betonade vigningens livslånga karaktär, den är a consecration for lifetime to an effective responsibility that never ceases. 156 Runestam menar i en uppsats om Evangelisk katolicitet och kyrkans enhet att Söderblom i sina Münchenföreläsningar 1923 hade samma förhållningssätt till biskopsämbetet som i den ej hållna föreläsningen i USA. Biskopsämbetet var gott men inte nödvändigt, inte av läran påbjudet. Skilda styrelseformer utgjorde inget hinder för evangelisk katolicitet. Pluralismen var till och med ett ideal. 157 Söderbloms resonemang bygger på en obruten vigningsföljd. Men som framgår av hans planerade föredrag för Augustanasynoden innebär det inte en mekanisk syn utan mer en kontinuitet till innehåll. Askmark menar att vigningsföljden rent faktiskt var obruten 158 medan Kjöllerström anser sig finna att den bröts. 159 Söderbloms syn på den 153 On Bishops. Tal vid bankett , Philadelphia, USA. Ej hållet. NSS, UUB. 154 Persenius 1987 s 95 f 155 Söderblom 1924 s 373 ff, s Söderblom 1923 s Runestam Askmark 1949 s 323 f 159 Kjöllerström 1965 s 35 ff

34 34 obrutna successionen jävas inte av Kjöllerström när man ser till det vidgade innehåll Söderblom ger successionen. Synen på biskopsämbetet som ett andligt ämbete för alla troende underströks av Söderblom redan i herdabrevet. Herdabrevet adresserades till prästerskapet och församlingarna i Uppsala ärkestift. Företrädaren Ekman hade adresserat sitt enbart till prästerna. Söderblom gör här en förändring mot tidigare praxis. Hans herdabrev och dess budskap gällde inte bara präster utan gällde även församlingarna, dvs. hela kyrkfolket i stiftet. Det är en markering av att biskopsuppdraget inte kan ses som bara något som gäller den prästerliga organisationen utan biskopsuppdraget gäller även församlingarna i sin helhet. 160 Diskussion Söderblom poängterar, som vi redan sett, biskopsämbetets betydelse med stor kraft. Biskopsämbetet har kontinuitet genom tiderna, är ett ekumeniskt instrument eller tecken och för kyrkorna samman. Reformationen behöll biskopsämbetet liksom mycket annat från den medeltida kyrkan. För Söderblom handlar det ändå inte om en titulaturfråga utan om vigningssuccessionen, mekanisk i första hand, men även genom kontinuitet på de historiska stolarna. Den starka betoningen av biskopsämbetet är utan tvekan en nyansats. Motiven för biskopsämbetet är alltså många; både direkt kyrkligt och politiskt praktiska till de mer grundläggande om den pastorala omsorgen över människorna. Trots utgångspunkten att det råder frihet i enlighet med Augsburgska bekännelsen i frågor om kyrkans organisation, driver Söderblom frågan om biskopsämbetet intensivt. En intressant ansats är Söderbloms betoning av biskopsämbetet som ett instrument i betoningen av kyrkans frihet gentemot staten. Det hör samman med att Söderblom tar avstånd från en förenklad syn på kyrkan som del av nationen. Hur nära nation och kyrka hör samman framgår inte, men namndiskussionen om översättningen av Svenska kyrkan till engelska visar en åtskillnad mellan nation, statsmakt och kyrka. Söderblom hade tidigare framhävt kyrkans frihet bl. a på de Allmänna kyrkliga mötena. 161 I föredraget On Bishops jämställs biskopsämbetet med det goda som anförtrotts kyrkan: Ordet, Sakramenten, Bibeln mm, dvs. det som hör till grundelementen i kyrkan. Vi måste fråga oss om inte Söderblom här lämnat tanken på att biskopsämbetet tillhör kyrkans bene esse (det som är gott att ha) och i stället för in det under kyrkan esse (det som måste finnas) i anslutning till den anglikanska synen på det historiska episkopatet. Men trots Söderbloms starka betoning av ämbetet är individen primär, kyrkans tjänare och institutioner goda endast om de tjänar evangeliet. Vi kan dock inte av detta föredrag dra slutsatsen att Söderblom förändrat sin grundläggande syn på ämbetet som tillhörande kyrkans bene esse. Att Söderblom så mycket uppehåller sig vid biskopsämbetet har två aspekter: dels var biskopsämbetet ett effektivt instrument i det ekumeniska arbetet, internationellt och kyrkoövergripande till sin natur, dels poängterade det historien, det ursprungliga, kontinuiteten och sammanhangen. Biskopsämbetet kunde länka över många av de skillnader som fanns mellan kyrkorna och bli något som förenade dem. 160 Ekman 1901 och Söderblom 1914a 161 Behandlas i avsnittet Politisk opinionsbildning inom Allmänna kyrkliga mötet

35 35 Utgångspunkten biskopsämbetet är därför en viktig komponent i det ekumeniska arbetet. Diskussionen om biskopsämbetet var inte ny, den hade förts redan tidigare och stark kritik riktats mot de biskopar som inte främst var kyrkomän. När Söderblom teologiskt intensivt driver frågorna om biskopsämbetet finns det inget material som bekräftar att detta görs i samverkan med övriga biskopar. De uttalar sig dock gemensamt i enlighet med Söderbloms syn i sitt svar 1922 på Lambethkonferensens uttalande. 162 Även här verkar alltså Söderblom på egen hand. Redan här kan vi alltså konstatera att Söderblom själv driver synen på biskopsämbetet som ett sammanhållande och effektivt ämbete, kyrkorna emellan och i det praktiska kyrkolivet. Det är denna grundläggande syn på vad biskopsämbetet är som Söderblom har som grund när han gestaltar rollen som ärkebiskop på befintliga och nya arenor. Sammanfattning Undersökningen har så här långt visat på Söderbloms starka betoning av biskopsämbetet i apostolisk succession, både som ett enande ämbete, men också som ett ämbete som kan stärka kyrkans frihet i förhållande till statsmakten. Biskopsämbetet, som är ett pastoralt ämbete, är inte helt nödvändigt men en god gåva till kyrkan. Vi har också sett att det är Söderblom som på egen hand driver denna övertygelse om biskopsämbetet, i Svenska kyrkan och utomlands. Denna syn på biskopsämbetet är den grund Söderblom vilar på när han gestaltar ärkebiskopsämbetet. Arenor De arenor Söderblom hade tillgängliga var inledningsvis desamma som för hans företrädare. Ärkebiskopen var ordförande i kyrkomötet vilket tillkommit när ståndsriksdagen avskaffades. Kyrkomötet behövde dock endast sammanträda vart sjätte år på Kungl. Maj:ts kallelse till skillnad från riksdagens årliga sammanträden. Ärkebiskopen var på Söderbloms tid också ex officio ordförande för de kyrkliga styrelserna på riksplanet, nämligen Svenska kyrkans missionsstyrelse (SKM) och Svenska kyrkans diakonistyrelse. Diakonistyrelsen stod bakom de Allmänna kyrkliga mötena som ordnades för uppbyggelse och gemenskap en gång om året och ärkebiskopen var en självklar ledare för dessa möten. I stiftet var ärkebiskopen preses i Uppsala domkapitel. Ärkebiskopen var också ex officio prokansler vid Uppsala universitet. Det är främst de två förstnämnda sammanhangen som är av intresse i denna undersökning. Informellt samlades biskoparna någon till biskopsmöte, främst inför kyrkomötena. Även här var ärkebiskopen ordförande. Ärkebiskopen vigde nya biskopar för Svenska kyrkan. Både Söderbloms egen vigningsgudstjänst och de biskopsvigningar han förrättade utomlands är intressanta att undersöka ur perspektivet hur Söderblom gestaltade sitt ämbete. 162 Österlin 1994 s 251

36 36 En förändring skedde under Söderbloms ärkebiskopstid av hur böndagsplakaten arbetades fram och vem som stod bakom texterna. Här uppkom en ny arena för Söderblom. Söderbloms intensiva och engagerade arbete i fredsfrågan var en ny och främst internationell arena. En ytterligare arena var Söderbloms betydande nätverk; hans kontaktyta genom korrespondens, bokutgivning och mediekontakter var omfattande. Gudstjänsternas liturgiska utformning var viktig för Söderblom. Den ekumeniska biskopskåpa som komponerades till det ekumeniska mötet i Stockholm 1925 bidrar till förståelsen av Söderbloms bild av uppdraget. De arenor som undersöks är alltså: biskopsvigningar, de allmänna kyrkliga mötena, böndagsplakaten, fredsarbetet, kyrkomötet, missionsstyrelsen, diakonistyrelsen, biskopsmötet, nätverket och gudstjänsten/kåpan. De arenor som undersöks ger inte anspråk på fullständighet men är de mest framträdande i Söderbloms episkopat. De är inte kongruenta men bidrar var och en till sökandet efter svar på de frågor som undersökningen ställt. När vi går igenom arenorna möter vi en mängd sakfrågor i vilka Söderblom var engagerad. Det är genom att studera hur han i behandlandet av dessa gestaltar sitt ämbete som vi finner svar på våra frågor. Sakfrågorna har därmed en mer instrumentell funktion i denna undersökning. I minnesteckningar av Söderblom kan hans ledarskap anas. För att belysa Söderbloms syn på sitt uppdrag avslutas uppsatsen med en genomgång av korrespondensen mellan makarna Söderblom under åren Biskopsvigningar Hur gestaltade då Söderblom ärkebiskopsrollen i samband med de förrättningar som mest nära hörde samman med denna roll, nämligen att viga biskopar för Svenska kyrkan? Det finns skäl att se närmare på de sex vigningar Söderblom förrättade. Den egna biskopsvigningen, förlagd till den 8 november 1914, kan sägas bilda ett mönster för de vigningar som sedan skulle förrättas. Den egna vigningen Vanligtvis valdes ärkebiskopen bland någon av de övriga biskoparna. Så var inte fallet med Söderblom, som ju tjänstgjorde som professor i Uppsala och Leipzig. Det var mer än 200 år sedan en vigning nu skulle förrättas av en ärkebiskop; de tidigare ärkebiskoparna hade ju redan tidigare biskopsvigts och tog endast säte i sitt nya stift. Samtidigt inföll 750- årsminnet av att ärkebiskop Stefan biskopsvigts i Sens, Frankrike, av ärkebiskopen Eskil i Lund. 163 Söderblom, som vid tiden för sin utnämning var i London, passerade på vägen tillbaka till Leipzig den franska katedralstaden Sens och utkom till sin egen vigning med en skrift om vigningen av den förste Uppsalaärkebiskopen Stefan Karlström 1947 s Söderblom 1914b; om ärkesätet se vidare Strömberg 1964

37 37 I Kungl. Biblioteket i Stockholm återfinns ett sacramentarium som förmodas innehålla ordningen för Stefans biskopsvigning. Söderblom gör en genomgång av ordningen och relaterar den till den gällande Svenska kyrkohandbokens ordning, bl. a när det gäller ordningen med medkonsekratorer. Vigningsordningen innehåller böner, handpåläggning, hållandet av evangelieboken över consecrandus huvud under vigningsbönen och överlämnandet av insignierna, staven och ringen. Söderblom konstaterar det särskilda med biskops- och prästvigning. Den görs inte om när innehavaren byter tjänst, såsom en installation till kyrkoherde upprepas vid tjänstetillträdet i enlighet med KL Vad gäller medkonsekratorer hade de tidigare ärkebiskoparna Sundberg och Ekman endast vid enstaka tillfällen haft ytterligare någon biskop vid sin sida som medkonsekrator. 166 Till den kyrkohistoriska genomgången fogar Söderblom några personliga minnen av sitt besök i Sens och en orientering om stiftets och katedralens historia. Därutöver beklagar han resultatet av skilsmässan mellan kyrkan och staten i Frankrike och hur ärkebiskopsgården i Sens förötts. 167 Varför reser Söderblom till Sens? Karlström påpekar att Söderblom uppenbarligen hade ett intresse för Stefansjubileet. Betraktandet av vigningarna som interna svenska angelägenheter skulle komma att upphöra. Men det tycks vara mer än ett intresse för jubileet; resan till Sens tolkas även som ett uttryck för Söderbloms sinne för kyrkans kontinuitet. 168 Söderblom tog själv initiativet till planeringen av sin vigning till en ekumenisk och svensk högtid. Dagen, den 8 november, var hans fars födelsedag. Inbjudningsbrev gick bl. a till ärkebiskopen av Canterbury Randall Davidson samt till de engelska medlemmarna i de ekumeniska samtalen med Svenska kyrkan. Inbjudan gick vidare till de nordiska primaterna, till l inspecteur ecclesiastique i den franska lutherska kyrkan och till företrädare för de lutherska kyrkorna i Tyskland. Av särskilt intresse är att Söderblom till två av biskoparna i den engelska kyrkokommissionen och ärkebiskopen av Canterbury antecknat manibus imponendis vilket betydde att de skulle delta i handpåläggningen, dvs. assistera i vigningen. Även till Augustanasynoden riktades en motsvarande inbjudan. Söderbloms angelägenhetsgrad att representanter för Augustanasynoden skulle delta kan enligt Sundkler utläsas av det faktum att ett förslag från den amerikanska episkopalkyrkan om att sända en delegation avböjdes. Det fanns en konflikt mellan dessa två samfund. 169 Deltagande i handpåläggningen var ur anglikansk synpunkt knappast möjlig, med tanke på att detta ansågs innebära oinskränkt interkommunion med Svenska kyrkan, överförande av den anglikanska successionen och ett ställningstagande som kunde påverka relationen till andra kyrkor. Det var dock en biskops närvaro och deltagande i handpåläggningen som Söderblom eftersträvade även om han ej tillmätte den en lika avgörande betydelse som den engelska kyrkan. 170 Det var först i samband med 165 Söderblom 1914b s Stolt 1972 s 62 och Söderblom 1914b s 22 f 168 Karlström 1947 s Sundkler 1968 s 108, se även not 4, f 170 Karlström 1947 s 254 f, s 255 not 3

38 38 biskopsvigningen 1920 som assistenter från den engelska kyrkan fick möjlighet att delta. 171 Då kriget kom emellan kunde flera inbjudna inte delta. Till sist blev inte vigningen den breda uppslutning för att föra olika kyrkors representanter närmare varandra som Söderblom uppenbarligen önskat. Deltagare blev tidningen Augustanas redaktör dr L.G. Abrahamson (1856- ) som representant för Augustanasynoden samt biskoparna Harald Ostenfeld ( ) och Jens Tandberg ( ) från de nordiska kyrkorna och generalsuperintendenterna Jacobi och Kaftan samt professor Franz Rendtorff ( ) från Tyskland. Av dessa assisterade endast Abrahamsson medan de andra var närvarande som hedersgäster. Av de svenska biskoparna assisterade hälften, nämligen biskoparna av Linköping, Västerås, Göteborg, Härnösand, Luleå och Visby. 172 De svenska biskoparna bar biskopskåpor och deltagande kontraktsprostar och präster liturgisk klädsel. 173 Att Abrahamsson assisterade, han var ju inte vigd av biskop, uppfattades som ett indirekt erkännande av synodens ämbete. 174 Den oro som förefanns i Augustanasynoden rörande gemenskapen med Svenska kyrkan sedan denna inlett kontakter med den engelska kyrkan bör härigenom ha sopats bort även om spänningen med episkopalkyrkan i USA kvarstod. 175 Sundkler påpekar att vigningen inte ska ses isolerat. Hela det program som ordnades under den 6 10 november var en helhet. Den 6 november firades Gustav Adolfsminnet. Flera föreläsningar stod på programmet. Den 7 november lades kransar på förre ärkebiskopen Ekmans grav och dennes porträtt avtäcktes i domkapitelshuset. Bibelsällskapet höll sammanträde och vid aftonsången i domkyrkan predikade Augustasynodens representant dr Abrahamsson. Dagen slutade med motetter i Helga Trefaldighet under ledning av Hugo Alfvén. Vigningsdagen fortsatte efter själva vigningen med middag och hälsningar från olika kyrkor för att senare fortsätta med studentkårens uppvaktning och kl 20 med Söderbloms första förrättning som vigd biskop, nämligen missionärssändning av pastor Paul Sandegren ( ), vilken senare skulle bli nära medarbetare till Söderblom. 176 En bön för freden avslutar vigningsdagen. 177 Den 9 november sammanträdde biskopsmötet under Söderbloms ordförandeskap och avslutades med en föreläsning. Den 10 november, Martin Luther i kalendern, sammanträdde domkapitlet och Söderblom överlämnade sitt herdabrev. 178 Söderbloms biskopsvigningar Söderblom hade vid sina biskopsvigningar alltid biskopliga assistenter. Han förrättade sex vigningar i Sverige av åtta biskopar enligt följande tabell. Biskopsvigningarna utomlands behandlas särskilt. 171 Österlin 1994 s Stolt 1972 s Sundkler 1968 s Karlström 1947 s Stolt 1972 s 110 f 176 Sundkler 1968 s 110 f 177 Runestam 2004 s Sundkler 1968 s 111

39 39 Datum Stift Namn Assistenter 22/ Växjö Ludvig Lindberg Västerås och Lund 19/ Västerås och Visby Einar Billing och Viktor Rundgren Skara, Lund samt biskoparna Henson, Durham och Woods, Peterborough 16/ Lund Edvard Rodhe Västerås, Växjö, Göteborg, Visby samt biskoparna Irbe, Riga, Ammundsen, Nyköbing, Ostenfeld, Köpenhamn, Gummerus, Tammerfors och från Augustanasynoden G.A. Brandelle. 6/ Linköping och Strängnäs Erik Aurelius och Sam. Stadener Skara, Västerås, Visby, Strängnäs samt Fonnesbech- Wulff, Roskilde och J. Stören, Tromsö. 7/ Växjö Edgar Reuterskiöld Linköping, Skara, Strängnäs, Västerås, Lund, Göteborg, Härnösand, Luleå och Visby samt Ammundsen, Nyköbing, Petersen, Stavanger och Schöttler, Magdeburg. 5/ Göteborg Carl Block Linköping, Västerås, Växjö, Lund, Härnösand, Luleå och Visby samt biskop E.H. Rodhe (företrädaren) Så snart det lät sig göra efter kriget fanns således biskopar från de nordiska kyrkorna, Lettland och från England samt företrädare från Tyskland och Augustanasynoden på plats. Det finns även andra ekumeniska gäster som, även om de inte deltar i handpåläggningen, med sin närvaro bekräftar en gemenskap med Svenska kyrkan. Vid vigningarna återinför Söderblom den gamla ordningen med flera medkonsekratorer. 179 Inför vigningen 1920 betonar Söderblom denna tradition särskilt. Ärkebiskopen av Canterbury sänder således två biskopar hit till vigningen. Under sådana omständigheter måste den gammalkyrkliga, även i Sverige tidigare efter reformationen brukliga praxis med tre biskopar vid altaret för vigning, nu tillämpas. 180 Att engelska biskopar assisterar vid vigningen 1920 hör samman med överläggningarna om en ekumenisk överenskommelse, vilka inletts redan under Ekmans tid. Vid Lambethkonferensen 1920 bekräftades 1909 års engelsk- svenska konferens; svenska kyrkans medlemmar skulle få rätt att kommunicera och dess präster predika i anglikanska kyrkor. Biskopar kunde ömsesidigt assistera vid biskopsvigningar. Biskopsmötet ville i sitt svar 1922 på Lambethkonferensens förslag inte absolutifiera institutioner i kyrkan (biskopsämbetet); varje utformning av kyrkans ämbete måste kunna respekteras om det var dugligt att tjäna evangeliet. Förslagen om nattvardsgemenskap, att anglikanska präster skulle kunna predika i svenska kyrkor och ömsedig representation vid biskopsvigningar accepterades Stolt 1972 s 135 Stolt har ej med Ullman, Strängnäs i sin uppräkning. Se Bexell 1987 s N. Söderblom t. G. Billing , NSS, UUB. 181 Österlin 1994 s 248 ff

40 40 Av processionsordningar från vigningarna framgår att ytterligare representanter för andra kyrkor var närvarande, om än inte som assistenter. Vid vigningen 1925 var utöver de nämnda även biskop Janoska, Tjeckoslovakien, biskop Gleditsch, Nidaros, ärkebiskopen av Nubien, patriarken Photios av Alexandria och archimandriten Kalliopos närvarande. 182 Vigningen ägde rum bara tre dagar innan det ekumeniska mötet i Stockholm inleddes. 183 Vid 1927 års vigning var också biskop Ireneus närvarande. 184 Något deltagande av utländska biskopar vid biskopsvigningar i Sverige hade tidigare inte förekommit. 185 Kjöllerström hävdar att de svenska reformatorerna inte menade att det var någon skillnad på präst- och biskopsvigning. Den senare var snarast fråga om en installation i ämbetet. Genomgången av de olika kyrkoordningarna liksom handboksförslag och handböcker visare dock att en annan syn blev dominerande, främst i HB Kjöllerströms påstående motsägs av Fransson, som menar att någon förskjutning i synen på biskopsämbetet inte kan styrkas i de små förändringar som skedde i handböckerna. 187 Sundberg nekade den 1880 utnämnde ordensbiskopen Th. F. Granström ( ) vigning efter råd från E.G. Bring i Linköping; det handlade bara om en titel och inte om ett ämbete inom Svenska kyrkan. Bara på utnämning till ett ämbete inom kyrkan kunde vigning följa. 188 Söderblom står i traditionen att vigningen sker till ett ämbete i succession från äldsta kristen tid. Vigningstalen tillför inte mycket när det gäller Söderbloms tolkning av biskopsämbetet års tal utgår från texter om den gode Herden. Det är endast den gode Herden själv som kan lära biskoparna herdetjänsten. Han är den enda riktiga dörren för att inkomma till en herdetjänst i Guds församling. 189 Vid 1920 års vigning deltog anglikanska biskopar för första gången. Vigningstalet utgick från Mt 13:52 om den gode husbonden. En god husbonde ska ur sitt förråd ta fram vad människorna behöver. För att kunna göra det måste han känna människors behov och inte tala Kanaans tungomål. 190 Vid det efterföljande middagstalet honorerade Söderblom de anglikanska representanterna. It seems to me to be providential that the Anglican envoys bring blessings from their highly blessed Christian communion on the heads of the new bishops of Västerås and Visby The whole Church of Sweden will consider this day an historic event, worthy of our two branches of Evangelic Christendom, an event in which the spirit of God has made itself manifest to us A door opened between the 45 millions of the Anglican Communion and the 60 millions of the Evangelic 182 Processionsordning , NSS, UUB. 183 Söderblom 1926 s Processionsordning , NSS, UUB. 185 Stolt 1972 s 62 f 186 Kjöllerström 1974, särskilt s 179 ff 187 Fransson 2006 s 45 ff 188 Kjöllerström 1974 s Tal vid biskopsvigning , NSS, UUB. 190 Tal vid biskopsvigning , NSS, UUB.

41 41 faith Let us believe in the words of the Angel of Philadelphia that none can shut this door hereafter. 191 Söderblom tog upp den nu gestaltade enheten med anglikanerna och antyder att den har en vidare möjlighet inbäddad i sig, nämligen enhet mellan alla anglikaner och lutheraner. Det som nu har manifesterats pekar bortom det som sker mot ett mål som ligger i framtiden. Någon återvändo finns inte. Detta tal har tidigare inte observerats i forskningen. Vid vigningen 1925 talade Söderblom om den goda förvaltaren efter Luk 12: Förvaltaren ska sörja för sitt husfolk var temat Pelare i Guds tempel. Söderblom påminde om biskopens kallelse. Det biskopsämbete i Guds församling, till vilket I haven blivit kallade kan betraktas på skilda vis, såsom en eftersträvansvärd framgång och seger, eller som ett tungt och tyngande ansvar. Erfarenheten kan förvandla uppfattningen. Gruvsamheten kan genomlysas av kallets inneboende eld och bli till frimodighet och glädje. Biskoparna ska vara pelare i Hans tempel. 193 Vid vigningen 1928 anslog Söderblom temat Tjänst och vila med utgångspunkt i Mk 6:31. Till consecrandus säger Söderblom. Du vet att den som är för stor för den ringaste tjänst, är för liten att vara präst och biskop. 194 Se han beder var temat på Söderbloms sista biskopsvigningstal 1929 efter Apg. 9:11. Bön och förbön betonas. 195 Diskuterade Söderblom sina vigningar med de andra biskoparna? Inför sin egen vigning diskuterar han hur den ska gestaltas med Billing. I samband med att Sam. Stadener ( ) ska vigas för Strängnäs stift 1927 ska företrädaren U.L. Ullman ( ) delta vid vigningen som pensionerad biskop. Efter brevväxling mellan Söderblom och Ullman om vigningens utförande slutar det så att Söderblom beslutar ordningen; tillsammans hänger de biskopskorset om halsen på Stadener, Söderblom överlämnar kräklan medan Ullman sätter på mitran. 196 Biskopsvigningar för andra kyrkor Söderblom förrättade även biskopsvigningar för andra kyrkor: i Reval 1921 för den Estländska evangelisk lutherska kyrkan och i Riga 1922 för den lettiska evangelisk lutherska kyrkan. Han var även medkonsekrator i Slovakien Även om han inte själv deltog i vigningen medverkade han i Missionsstyrelsen till att vigningen av biskopen av Tranquebar kom till stånd och engagerade sig kraftfullt för att den tamilska kyrkan skulle införa biskopsämbetet. Det blev biskop Danell som förrättade vigningen då Söderblom förhindrades att resa på grund av ett kommande kyrkomöte, där han var ordförande Tal vid middag vid biskopsvigning , NSS, UUB. 192 Tal vid biskopsvigning , NSS, UUB. 193 Tal vid biskopsvigning , NSS, UUB. 194 Tal vid biskopsvigning , NSS, UUB. 195 Tal vid biskopsvigning , NSS, UUB. 196 Sundkler 1968 s 108; Bexell 1987 s 66 f 197 Furberg 2004 s 77 ff. Se även Diehl 1974

42 42 Vid vigningen av Jacob Kukk ( ) till biskop i Reval 5 juni 1921 talade Söderblom över en kombination av bibelorden 1 Petr 5:3 och 2 Kor 1:24: Icke såsom herrar över församlingen, utan som medhjälpare till eder glädje. 198 Orden från hans eget herdabrev klingar med. Detta var även hans fars avskedsord på dödsbädden. 199 Söderblom utvecklade sin syn på biskopsämbetet som en andlig uppgift. Evangeliska biskopsämbetet är en andlig uppgift för själarnas omvårdnad Men det är naturligt och i enlighet med Guds vilja att en fri självstyrd kyrka återupplivar det bibliska andligen sammanfattande själasörjarkall som redan tidigare förekom i denna del av den evangeliska kristenheten. Han betonade biskopsämbetets ekumeniska karaktär och att redan namnet symboliskt betecknar den enda, heliga katolska kyrkan. Ja, i namnet på ditt ämbete ligger ett ännu vidsträcktare löfte, ty liksom evangeliet självt så är också församlingstjänarens benämning såsom präster, herdar och biskopar icke bunden vid en nation eller flera nationer, vid ett språk eller vid flera språk, utan dessa namn på församlingens tjänare beteckna symboliskt den enda heliga katolska, det vill säga allmänna och apostoliska kyrkan som kallas ur alla folk av Gud för att bilda en fast ring av frid och kristlig kärlek gentemot alla helvetets sönderslitande och förstörande makter. Vid vigningen i Reval lyfte Söderblom fram den betydelse han vill ge åt biskopsämbetet. Det är visserligen inte nödvändigt, men det är enande, internationellt och ekumeniskt, handlar inte om överhet utan om omvårdnad av själarna ägde två vigningar rum i Riga, dels av Karl Irbe ( )som biskop för hela kyrkan, dels av Peter Harald Poelchau ( ) som biskop för de tyskspråkiga lettiska församlingarna. Det är kyrkan som på sitt konstituerande sammanträde har infört biskopsämbetet och ombett Söderblom att förrätta vigningen av superintendenten Irbe och vicepresidenten Poelchau till biskopar. 201 Vigningarna skedde samma dag, men vid två olika tillfällen. Biskop Kukk är medkonsekrator vid vigningen av Irbe och Irbe tjänstgör tillsammans med Kukk och Söderblom vid vigningen av Poelchau. Vigningen av Irbe förrättades i St Jacobikyrkan, som den romersk- katolska kyrkan gjorde anspråk på. 202 Söderblom manade till fred mellan konfessioner och påminde om den gemensamma plikten att tjäna. Ich dachte an die eine heilige katholische und apostolische Kirche evangelischer, römischer und orthodoxer Konfession und an unsre Pflicht als Brüder demselben Meister in einander zu dienen. 203 I vigningstalet vars manus var på tyska men som av Söderblom hölls på lettiska trots att han inte kunde språket - erinrade han om det lettiska folkets frihetslängtan; de vill 198 En biskops ämbete. Tal vid biskopsvigning i Reval, NSS, UUB. 199 Söderblom 1914a s 2 och s En biskops ämbete. Tal vid biskopsvigning i Reval, NSS, UUB. 201 Protokoll över biskopsvigning i Riga juli 1922, NSS, UUB. 202 Sundkler 1968 s Tal vid biskopsvigning av Karl Irbe i Riga, NSS, UUB.

43 43 inte leva som vasaller. Söderblom påminde om Gustav II Adolf; han har redan låtit sätta upp ett porträtt av konungen på norra korväggen. Det var en gåva från Sverige. Åtgärden kan inte ses som något annat än en intervention i striden om vilket samfund som skulle tillerkännas Jacobikyrkan. 204 Vid vigningarna ikläddes consecrandus kåpa (svart siden) 205, kors, fick stav men ingen mitra, utan en Bibel, vilket praktiserades i Finland och England. Även vid vigningen i Reval hade Söderblom överlämnat en Bibel. 206 Vid vigningen framförde Söderblom även förslaget utan att ha talat med någon om att biskopen Irbe skulle tituleras ärkebiskop på grund av Rigas framstående ställning i historien. Först Irbes efterträdare erhöll dock ärkebiskopstiteln. 207 Vid den på eftermiddagen genomförda vigningen av Poelchau talade Söderblom över Mt 13:32, om den som ur sitt förråd tar fram gammalt och nytt. Han nämnde även om det tyska arvet, om det tyska språket, om Luther, Bach och Kant. 208 Den 17 juli talade Söderblom vid en pastoralkonferens för kyrkans präster om det evangeliska biskopsämbetets historia och innebörd. 209 I ett anförande till synoden talade Söderblom om fördelarna med biskopsämbetet utifrån tre nyckelord: enhet, oberoende (från staten) och katolicitet. 210 I sitt protokoll över förrättningen noterade Söderblom att han inte begärt tjänstledighet. Han såg det som en del av ärkebiskopsuppgiften i Uppsala att medverka i systerkyrkans utveckling. 211 Häri ligger något historieromantiskt utifrån den svenska stormaktstiden. 212 Irbe noterade att flera teologer hade uppfattningen att Söderblom hade en betänklig dragning mot Rom med sin syn på den apostoliska successionen. Men efter Söderbloms föredrag skingrades fördomarna. 213 Som redan nämnts påpekar Furberg att Söderblom inte förde frågorna om vigningar i andra kyrkor till regeringen eller till kyrkomötet utan handlade på egen hand efter sin uppfattade kallelse. 214 Vid biskopsvigningen i Uppsala 1925 var en stor mängd gäster närvarande. Söderblom hade tidigare varit inbjuden att förrätta vigningen av den för den slovakiska kyrkan utsedde biskopen G. Janoska. Av olika skäl blev det inte möjligt för Söderblom att förrätta vigningen av denne 1922, utan en installation fick ske utan Söderblom. 215 Vid vigningen 1925 inbjöds Janoska i sakristian att knäböja vid altarringen vid sidan av Edvard M. Rodhe ( ) för att också Janoska skulle ta emot välsignelsen, vilket 204 Protokoll över biskopsvigning i Riga juli 1922, NSS, UUB., se vidare Tal vid biskopsvigning av Karl Irbe i Riga, NSS, UUB. och Sundkler 1968 s Troligen i den modell Söderblom skapat med A. Branting på Licium, Söderblommodellen. Se A. Branting t. N. Söderblom , NSS, UUB. 206 Protokoll över biskopsvigning i Riga juli 1922, NSS, UUB. 207 Sundkler 1968 s Tal vid biskopsvigning av P.H. Poelchau i Riga , NSS, UUB. 209 Protokoll över biskopsvigning i Riga juli 1922, NSS, UUB. 210 Sundkler 1968 s Protokoll över biskopsvigning i Riga juli 1922, NSS, UUB. 212 Furberg 2004 s Irbe 1933 s Furberg 2004 s Söderblom 1926 s 121

44 44 denne accepterade. 216 Stolt anger att Söderblom vid vigningen lade den ena handen på Rodhes huvud, den andra på Janoskas. Under handpåläggningen bads vigningsbönen. Det är svårt att se att Söderblom inte hade intentionen att biskopsviga, eller åtminstone bekräfta den tidigare vigningen, genom sitt handlande. 217 I all hast skedde alltså ytterligare en biskopsvigning eller successionsförmedling. 218 Söderblom kommenterade inte frågan särskilt mycket i sin rapport från Stockholmskonferensen. Han (Janoska) deltog i biskopsvigningen den sextonde augusti i Uppsala Domkyrka jämte övriga lutheraner och knäböjde under handpåläggningen. 219 Biskopen Janoska var senare vigningsbiskop 1928 vid den vigning i Modra i Slovakien, där Söderblom var medkonsekrator. Inte i något fall går det att finna att Söderblom sökt stöd för sitt agerande hos de övriga biskoparna inom biskopsmötet under åren Vigningsfrågorna berörs inte alls, förutom vigningen av missionsbiskopar. 220 Däremot diskuterades brevledes både hans egen vigning och Stadeners som framkommit tidigare. Diskussion Vi har alltså sett hur dagarna som omslöt Söderbloms egen vigning innehöll flera moment som var viktiga för Söderblom. Det blev en stark manifestation runt den nye ärkebiskopen. Biskopsmötet samlades under Söderbloms ordförandeskap. Herdabrevet, av tradition överlämnat vid det första domkapitlet efter vigningen, innehöll i sig viktiga markeringar, inte minst vad gällde det sociala ansvaret i samhället. Söderblom tar direkt upp samhället och dess problem från sin position som kyrkoledare. Söderbloms herdabrev skiljer sig här markant från företrädarens. Den främsta markeringen var dock hur Söderbloms internationella kontakter och ekumeniska engagemang framhävdes genom de deltagande gästerna, vilka dock på grund av kriget var färre än vad som föresvävat honom. Gudstjänstens gestaltning, med biskopar och präster i skrudar, pekade på Söderbloms liturgiska intresse. Antalet assistenter pekade mot ett nytt sätt att bruka vigningarna till ekumenisk gemenskap. Genom gudstjänsten framhävde Söderblom att den ärkebiskop som här vigdes till tjänst var del i en världsvid gemenskap och tjänsten långt mer omfattande än Uppsala stift. Det var primas i ett betydelsefullt samfund som vigdes. Sammanfattningsvis: vigningsdagarna innehöll, som Sundkler uttrycker det, All of Söderblom. 221 Själva vigningen och efterföljande biskopsvigningar gavs en ökad betydelse, från att tidigare varit en intern svenskkyrklig angelägenhet, till att användas för breda, ekumeniska kontakter där företrädare för andra kyrkor deltog i handpåläggningen, inte minst vid vigningarna 1920 och Sundkler 1968 s Se Fransson 2006 s Stolt 1972 s Söderblom 1926 s Biskopsmötets protokoll , BMA, SKA. 221 Sundkler 1968 s 111

45 45 Den nya gestaltningen från 1914 får sin fortsättning i de biskopsvigningar som Söderblom förrättar. Aldrig tidigare hade biskopsvigningar använts för att knyta band mellan kyrkor och kyrkotraditioner som Söderblom gör. Det tidigare inte observerade middagstalet efter vigningen 1920 är en viktig markering. Den ekumeniska landvinningen med gemenskap med Church of England ses som en möjlighet, en öppen dörr till en betydligt större ekumenisk samhörighet, mellan alla anglikaner och lutheraner. Att Söderblom nämner antalet kan tolkas som att han önskar framhäva en sådan gemenskaps omfattning, mer än 100 miljoner människor. Den överenskommelse som manifesterades 1920 hade dock inga sådana implikationer. Söderblom blickar framåt, ser den ekumeniska potentialen och framhäver den, trots att den ingångna överenskommelsen på intet sätt innehöll några sådana löften eller förespeglingar. Det måste Söderblom veta väl, eftersom en av grundpelarna i överenskommelsen var det gemensamma historiska episkopatet och den bevarade successionen, vilket ju t ex inte alls fanns hos de tyska eller amerikanska lutheranerna. Men Söderblom utvidgade i sitt middagstal betydelsen av överenskommelsen på ett markant sätt och visar som ledare för den största evangelisk lutherska kyrkan på en framtida möjlighet. 222 När Söderblom diskuterar med Ullman om hur vigningen av Stadener ska gå till och vilken roll Ullman ska få spela, ser vi att Söderblom själv behåller överlämnandet av kräklan (tecknet på jurisdiktionen inom stiftet), som tecken på successionen i stiftet tillsammans med Ullman överlämnar korset (tecknet på biskopsvärdigheten) medan Ullman får sätta på mitran vilket knappast hade lika stor betydelse. Söderblom utför det för vigningen viktigaste momentet vilket är helt kongenialt med hans anordnande av biskopsvigningar i övrigt. I samband med biskopsvigningen 1925 genomförde Söderblom en välsignelse, eller en förmedling av successionen, av den slovakiske biskopen Janoska, som inte vigts i apostolisk succession. Det är inte säkert att Janoska uppfattade handlingen på samma sätt som Söderblom och att intentionerna med handpåläggningen och mottagandet av densamma inte sammanföll. Söderbloms intention kan dock knappast förstås på annat sätt än att han ville komplettera Janoskas tidigare vigning. Med tanke på hur medvetet Söderblom drev frågan om biskopsämbetet och vikten av att de evangeliska kyrkorna hade biskopar och inte superintendenter liksom hans betonande av successionen är det dock svårt att tro att inte också denna liturgiska handling var genomtänkt och planerad av Söderblom. Vigningarna av biskopar för andra kyrkor är exempel på hur Söderblom expanderade sin roll som ärkebiskop. Han utsträcker sitt ärkebiskopsuppdrag även till Sveriges historiska imperium. Det är självklart att detta ingår i ärkebiskopens uppdrag och ingen behöver konsulteras omkring detta. Som ärkebiskop av Uppsala är fältet vidare än stiftets gräns hans ansvar gäller hela kyrkan och inte heller rikets gräns inskränker uppdraget. Vigningarna präglades av hans övertygelse om biskopsämbetets internationella och ekumeniska betydelse. Det är därför helt följdriktigt när Söderblom driver införandet av biskopsämbetet även i missionens sammanhang Den apostoliska successionen kom att tolkas på ett nytt sätt i Borgåöverenskommelsen 1992, där betoningen låg på apostolisk kontinuitet mer än på en mekanisk succession. Se vidare Tustin Behandlas nedan i avsnittet om de kyrkliga styrelserna

46 46 Grunden för hans engagemang finns i den kallelse han uppfattar att han fått som ärkebiskop av Uppsala. Han hade uppdraget att leda framför allt den nordiska kyrkogemenskapen mot en förnyelse. Primas för Svenska kyrkan har en vidsträckt roll i kristenheten och detta framhålls genom det sätt på vilket Söderblom ordnar vigningsgudstjänsterna. Sammanfattning Så här långt kan vi nu se att Söderblom förändrar biskopsvigningarna från en intern svenskkyrklig angelägenhet till att bli tillfällen för att knyta band och upprätthålla gemenskap med andra kyrkor och att söka vidareföra och fördjupa dessa. I det inte tidigare observerade middagstalet från biskopsvigningen 1920 har vi sett hur Söderblom redan när enheten med anglikanerna manifesteras pekar framåt och målar nya visioner om en större enhet. Söderbloms uppdrag som primas innebär en omfattande roll i hela den kristna kyrkan, som inte är begränsad till Uppsala stift eller Sverige. Biskopsämbetet med apostolisk succession ska föras vidare till andra och vigningar utomlands ingår självklart i ärkebiskopens uppdrag. Någon begränsning till stiftsgränsen eller till rikets gräns är inte aktuell. Politisk opinionsbildning inom Allmänna kyrkliga mötet Allmänna kyrkliga mötet hade sedan 1908 växt fram under den tidigare ärkebiskopen Ekmans tid. Det kom till som ett uttryck för intresset för Missionsstyrelsen och andra engagerade för församlingslivets förnyelse att möta kyrkfolket och var en viktig del av det frivilliga kyrkliga arbetet. Lenhammar karaktäriserar olika epoker i mötets historia. Den första epoken, fram till och med 1919 speglar i första hand den ursprungliga intentionen. Från 1920 och under Söderbloms ärkebiskopstid benämner Lenhammar epoken Kyrkligt opinionsorgan i Söderbloms hand. Därefter får mötena mer karaktär av information ( ) fosterländsk och ekumenisk samling ( ). Efter Nyorientering ( ) blir det världens problem som kommer i fokus ( ). 224 Det är efter krigets slut som en förändring sker. Förändringar hade skett när det gällde 1919 års undervisningsplan, där katekesen försvann som lärobok i skolan. 225 Ecklesiastikministern genomförde en förändring av böndagsplakaten så att det framgick att maningsorden var utgivna av ärkebiskopen och inte som tidigare var en konungens egen angelägenhet. Nu kom endast datumen för böndagarna att vara det som fastställts av regeringen. 226 Inte minst hade det socialdemokratiska partiet genom sitt partikongresskrav om statskyrkans avskaffande 1920, kompletterat med budet att de av kyrkan disponerade egendomarna skulle stanna i samhällets ägo, skärpt tonen. 227 Arthur Engberg motionerade i riksdagen om ett totalt genomförande av statskyrkan och borttagande av kyrkomötets vetorätt rörande stiftande av kyrkolag. 228 Biskopsmötet hade också utfärdat sitt andra herdabrev 1919 med anledning av att man befarade ett 224 Lenhammar 1977 s I f 225 K. G. Hammar 1972 s 193 f 226 Runestam 2004 s 37 f 227 Alvunger 2006 s Ekström 2003 s 42

47 47 skiljande mellan kyrka och stat. Biskoparna ville bevara sambandet med staten men betonade kyrkans särart och självständighet. 229 Allmänna kyrkliga mötet 1920 Mot denna bakgrund sändes nu inbjudan ut till det allmänna kyrkliga mötet 1920 i Stockholm. Mer än 600 ombud kom av vilka endast 23 var präster. Mötet kom att bli ett opinionsmöte under Söderblom i kyrka- statfrågan. Mötet ägnades tre områden: Kyrkan och socialdemokratin, Kyrkans frihetskrav och Kristenhetens enande. 230 Söderblom sympatiserade med de krafter som önskade ett mer rättvist och demokratiskt samhälle och vände sig till de ideella krafterna som fanns inom arbetarrörelsen, vilka inte var fientliga till kyrkan. 231 När det gällde kyrkan och socialdemokratin talade riksdagsmannen P.H. Sjöblom över temat Arbetarrörelsens materialism. Han konstaterar att prästerna i allmänhet ställt sig själva i stridsställning mot den socialistiska arbetarrörelsen och bekämpat den på många sätt. På det sättet har arbetarrörelsen av yttre omständigheter drivits bort från kyrkan, i vilken de varit övertygade om att ha en fiende till sina strävanden för de fattigas ekonomiska frigörelse, ut på vägar där socialismen varit det enda stora eftersträvansvärda målet. Kyrka och arbetarrörelse kunde inte undvara varandra utan i stället vinna och oemotståndligare gå mot framtiden och sina höga syften 232 Söderblom hade ju redan i sitt herdabrev aktualiserat de sociala frågorna och direkt polemiserat mot sin företrädare Ekman: För de vanlottade och nödställda skall undergivenhet och förnöjsamhet predikas. Därmed är kyrkans plikt uppfylld. Skola vi behålla nöden på det att lidandets beprövade frukt må överflöda? Nej, menade Söderblom, så kunde inte kyrkan ställa sig. För kyrkan är det omöjligt att med jämnmod se, hur obarmhärtigt hårt den sociala och ekonomiska ordningen trycker på vissa grupper och klasser. Bördorna tynga ojämnt. Många kroppsarbetare leva i bästa fall under en ekonomisk otrygghet, som andra samhällsgrupper ej äga någon aning om. Arbetet kan i vissa industrier gestalta sig tröstlöst enformigt och undergrävande. 233 Detta var inte bara programförklaringar utan också frågor som Söderblom aktivt tog upp vid sina visitationer av församlingarna. 234 Att frågan kommer upp 1920 är kongenialt med Söderbloms ställningstagande i herdabrevet. Där motsätter han sig även kraftfullt kyrkans sammanokning med ett parti och för den välvilja som kommer från dem som pga. sina konservativa politiska idéer 229 Jergmar 2007 s 124 och 169 f 230 Lenhammar 1977 s 39 f 231 Runestam 2004 s 51 och s Sjöblom 1920 s 62 f 233 Söderblom 1914a s 13 och Dahlgren 1993 s 74

48 48 betraktar sig som kyrkans beskyddare utan att för en personlig del bry sig om hennes budskap. 235 Den socialdemokratiska riksdagsmannen Fabian Månssons ( ) anförande kallades Evangeliet och samhällets förnyelse. Att till föredragshållare kalla företrädare för socialdemokratin var en nyhet inom Allmänna kyrkliga mötet. Månsson påpekade att avståndstagande från det kyrkliga arvet inte kunde medföra annat än andlig uttorkning. Samtidigt måste kyrkosamfunden avstå från att vara andliga eller världsliga herradömen och om och om igen lära folk den gamla historien om honom som var mild och ödmjuk i hjärtat. 236 Då statsminister Hjalmar Branting infann sig för att lyssna till Månssons föredrag använde Söderblom tillfället till att hälsa Branting som företrädare för en mäktig samhällsrörelse med ideell anda. Söderblom hoppades på ett allt större samförstånd mellan goda viljor. 237 Kyrkans frihetskrav underströks genom fördrag av bl. a professor Hjalmar Holmquist ( ) Tor Andrae ( ) och Söderblom. Hjalmar Holmquist, kyrkohistoriker, påpekade att Svenska kyrkan inte alls var någon statskyrka utan en folkkyrka. Under århundradenas lopp hade folkkyrkolinjen alltid vunnit över statskyrkolinjen. Holmqvist menade att den svenska folkkyrkan var det bästa medlet att nå Sveriges folk med evangelium. Om riksdagen ville ta ifrån kyrkomötet dess vetorätt borde frågan om sambandet med staten avgöras i en folkomröstning. 238 Söderblom talade över ämnet Kyrkans frihetskrav. Inledningsvis konstaterar Söderblom att kyrkan, för att kunna utföra sitt kärleksverk, måste vara självständig och självstyrande. Han polemiserar direkt mot den motion som väckts om att avskaffa statskyrkan och samtidigt införa ett system där staten får kontrollen. Det är för att om möjligt förkväva religionen. ett dödshugg är riktat mot religionens frihet. Det är menat som början till en systematisk kamp mot kyrkan. 239 Söderblom presenterar så ett reformprogram med en stor mängd konkreta åtgärder. Söderblom förespråkar direkta val till kyrkomötet eller indirekta via en förnyad stiftsorganisation - ett ökat antal kyrkomötesledamöter, tätare sammanträden och utökade befogenheter, t ex vad avser kyrkans böcker. Kyrkofonden bör av kyrkomötet få användas för gemensamma kyrkliga behov. Vidare föreslås fritt utträde ur kyrkan; allt tvång ska avlägsnas även om en dissenterskatt måste betalas för kyrkobokföring mm. För att få frihet att arbeta behöver pastorsexpeditionerna få skrivbiträden, så inte prästens arbetskraft används för folkbokföringen i för stor omfattning. Kyrkorummet ska fredas och inte alls, efter vad som presenterats i pressen, få användas för borgerliga begravningar. Det är inte heller tal om att egendomen ska övergå till det allmänna, om en skilsmässa kyrka- stat sker. Bort med händerna från våra helgedomar! En 235 Söderblom 1914a s Månsson 1920 s Lenhammar 1977 s 41, se även Nystedt 1934 s Holmquist 1920 s 21 f och Ihrmark f 239 Söderblom 1920a s 58 f och s 63

49 49 förändring måste underställas svenska folket i en folkomröstning. Till frihetskraven hör också ökad lätthet att göra sig av med ovärdiga präster. 240 Ombudsförsamlingen anslöt sig till Söderbloms grundsatser och antog en resolution om kyrkans frihet och att kyrkomötets vetorätt inte får avskaffas. Stat och kyrka borde samverka för Sveriges andliga och sedliga odling. 241 Den ekumeniska frågan togs upp i Söderbloms föredrag. Han redogör för hur ekumeniken utvecklats längs med linjen Faith and Order, med överläggningar om lära och organisation. Han påpekar att det finns en annan väg, kärlekens väg. Samfunden må ha kvar sina trosbekännelser och kyrkoförfattningar men nu gällde det att gripa sig an tidens nöd. Och Söderblom inför ett helt nytt moment. Han begär att mötet ska välja femton representanter till Allmänkyrkliga världsförbundets internationella kommitté och i en förberedande kommission. 242 Någon stadgemässig grund för att låta mötet välja dessa representanter fanns inte men Söderblom låter dem på detta sätt få en bredare och folkligare förankring. 243 Söderblom följer upp de ekumeniska och sociala frågorna också i sitt eget stift genom föredrag på prästmötet Allmänna kyrkliga mötet Av de övriga mötena under talet ägnades stor tid åt de arrangerande organisationernas frågor samt om lekmännens inflytande över mötena och de frågor som avhandlades. Ett antal politiska frågor berördes dock enligt följande års möte ägnades missionen men även arbetslösheten. Resolutioner antogs som handlade om den ekonomiska situationen. Församlingarna uppmanades att samarbeta med samhällets organ. Hjälphärbärgen borde inrättas blev det nya diskussioner om kyrkans frihet med anledning av riksdagsmotioner om skilsmässa mellan kyrka och stat och att religionsfrihetskommittén hade lagt fram sina förslag angående borgerlig jordfästning. 246 Vidare diskuterades forskningens frihet vid universiteten. Mötets resolutioner var denna gång mer principiellt hållna. 247 Följande år, 1924, begärde mötet hos justitieministern åtgärder mot smutslitteratur. Uttalanden gjordes också om gudstjänstlivets förnyelse. Mötet utsåg också deltagare i det ekumeniska mötet i Stockholm. 248 Vid 1927 års möte föreslog Söderblom att mötet skulle utse ombud till Faith and Order- kongressen i Lausanne 1927 samt till en nationalkommitté av Allmänkyrkliga världsförbundet. Förfarandet väckte kritik, delvis beroende på en debatt om 240 Söderblom 1920a s 66 ff 241 Lenhammar 1977 s Söderblom 1920b s Lenhammar 1977 s Söderblom 1922a s 75 f och Söderblom 1922b s 110 ff 245 Lenhammar 1977 s Hessler 1964 s 207 och 227 ff 247 Lenhammar 1977 s 46 f och 51 ff samt K. G. Hammar 1972 s 126 ff 248 Lenhammar 1977 s 69 f

50 50 ekumeniken, och mötet avstod från att välja ombud till Faith and Order- kongressen utan uppdrog till ärkebiskopen att utse dessa. Till det Allmänkyrkliga världsförbundets nationalkommitté utsågs dock ombud. Frågan var vilken ställning de Allmänna kyrkliga mötena hade. 249 Vid mötet i Stockholm 1929 diskuterades fritt utträde ur kyrkan och katekesfrågan med krav på återinförande av katekesen som lärobok. Frågan om fritt utträde återkom i biskopsmotionen vid 1929 års kyrkomöte och allmänna kyrkliga mötet tjänade som en sorts upptakt med syfte att påverka riksdag och den kyrkliga opinionen inför kyrkomötet. 250 Vid 1931 års möte följdes biskopsmotionen upp med föredrag av Einar Billing omkring den religiöst motiverade folkkyrkotanken, som utan resolutioner fick ett tyst gillande. 251 Söderblom förde fram Eisenachresolutionen som handlade om fredlig lösning av mellanfolkliga problem. 252 Den öppenhet för de sociala frågorna som fanns under de allmänna kyrkliga mötena återfinns starkt företrädd även under det ekumeniska mötet 1925 i Stockholm. Det fokuserar i stor utsträckning på frågor omkring sociala företeelser och kyrkans och kristnas ansvar och uppgift. Frågor om familj och uppfostran, rasfrågan och inte minst frågor och mellanfolkliga åtgärder för fred står i fokus. Mötet innebar en principiell vändpunkt i kyrkans uppfattning av sin ställning till det sociala livet i vid mening. 253 Diskussion Som vi sett är det framför allt fyra frågor om Söderblom driver kraftfullt på de Allmänna kyrkliga mötena. Det är sociala frågor, kyrkans frihet, fredsfrågan och ekumeniken. Söderblom för alltså på dessa möten in samhällsfrågor på ett helt nytt sätt. Som ärkebiskop möter han människor från hela landet, mest lekmän, och visar att samhällsfrågorna också är kyrkans frågor. Söderblom använder också mötena som instrument för att få en mer folklig legitimitet för sitt ärende. Något legalt stöd fanns ej att få. Han finner ett forum något annat existerade faktiskt inte och utvidgar dess fält års möte är utan tvekan det viktigaste. Här diskuteras de sociala frågorna och relationen till socialdemokratin. Det görs med andra infallsvinklar än som t ex Söderbloms företrädare Ekman gjort och med en förståelse av arbetarnas villkor och krav. Svaret på nöden är inte längre förnöjsamhet och en hänvisning till det eviga goda. Samtidigt är 1920 års möte en kraftfull uppgörelse med tankarna på ett helt förstatligande av kyrkan och en kamp för kyrkans frihet. Det handlar inte om ett förändrat samband med staten men en ökad frihet inom detta samband. Söderbloms tankar om att biskopsämbetet stöder en självständighet från staten får här ett konkret uttryck. När Hjalmar Branting kommer för att lyssna till ett föredrag griper Söderblom tillfället och håller ett hälsningstal. Som främste företrädare för kyrkan hälsar han 249 Lenhammar 1977 s 71 ff 250 Thidevall 2000 s 108 ff 251 Lenhammar 1977 s 94 ff 252 Sundkler 1968 s 391. Se vidare avsnittet Fredsengagemanget 253 Sandegren 1926 s 227

51 51 socialdemokratins ledare och lyfter fram det som förenar, idealiteten, inte den konflikt som pågår. Som ärkebiskop bygger han broar till samhället i stort. Söderblom använder dessa möten för att förankra det ekumeniska arbetet och fredsarbetet. Mötena är vid flera tillfällen valkorporation för ekumeniska delegationer vilket ger dessa och det ekumeniska arbetet en folklig legitimitet. För de samhällsfrågor som Söderblom vill föra fram fanns inget forum. Allmänna kyrkliga mötet var ämnat som återkommande uppbyggelsemöten, men blir nu möten med betydande politiskt inslag. Som ordförande för bestyrelsen har Söderblom möjlighet att driva de för honom viktiga frågorna. Till skillnad från Ekman använder Söderblom möjligheten att in i kyrkans liv föra samhällsfrågor. Sammanfattning Genom att de Allmänna kyrkliga mötena används i den politiska opinionsbildningen vidgar Söderblom den arena som redan fanns. Den arena som tidigare innefattat fromma föredrag vänds till att innehålla frågor om kyrkans frihet, om fred, ekumenik och sociala frågor. Söderblom framträder som kyrkoledare och visar att detta är frågor som är angelägna för hela Svenska kyrkan och att de kan och ska behandlas i ett forum med deltagare från hela landet. Vi ser också sett att ärkebiskopens påverkansmöjligheter ökat. Bredden i deltagandet i mötena ökar också stödet och legitimiteten, vilket var avsikten. Vi erfar alltså hur Söderblom som ärkebiskop formar den arena som redan fanns till ett nytt instrument för påverkan. Arenan förändras så att ärkebiskopsämbetet gestaltas i ett folkligt sammanhang. Som kyrkans ledare ser han tidens frågor och för upp dem i ett forum som främst består av lekmän. Böndagsplakaten Vid varje årsskifte utfärdades ett böndagsplakat med bestämmelser om när de fyra böndagarna skulle firas botdagen, reformationsfesten, missionsdagen och tacksägelsedagen - och med texter för gudstjänster på böndagarna samt maningsord till folket, undertecknat av konungen och ansvarig minister. Plakatet skulle från 1916 uppläsas från predikstolarna på nyårsdagen. Församlingen stod upp det var kungen som talade. Texten handlade om världsläget, om människans behov att ständigt återvända till Gud för förnyelse och frälsning. 254 Samhällsfrågor introduceras De maningsord som upplästes hade utarbetats av ärkebiskopen, utan att detta framgick. Runestam har gått igenom Söderbloms manuskript och jämfört med de utfärdade plakaten. Det första böndagsplakatet avfattade Söderblom redan inför 1914, därtill anmodad under Ekmans sjukdom. I texten för 1914 tar Söderblom upp samhällsfrågor: han manade till solidaritet och berörde socialpolitiken, hur de fattiga hade det. Ännu finnas i Sveriges land familjer, som trots all redlig möda ej kunna giva sina barn tillräckligt bröd eller skaffa dem ett sunt hem. Dryckenskap och trångboddhet kräva talrika offer. Detta var teman som inte tidigare funnits i böndagsplakaten Söderblom 1933 s , Runestam 2004 s Runestam 2004 s 25 f, se även Söderblom 1933 s 76

52 52 Vid kommande böndagspakat 1915 fick Söderblom se sina förslag redigerade. Det avsnitt som behandlade sociala frågor reducerades och motsättningen mellan fattiga och bättre lottade togs bort liksom kritiken mot samhället. Fred och folkförsoning var viktiga temata. Även påföljande år togs samhällskritiken bort. 256 I 1917 års böndagsplakat riktades åter skarp kritik av de sociala förhållandena. Hänsynslös vinningslystnad har för lättvindigt förvärv åsidosatt medmänniskors rätt och liv. I en tid, då samfundsanda och offervillighet mer än vanligt krävas, hava själviskhet och småsint egennytta vunnit mark. Brist på ansvarskänsla gynnar de makter, som sträva att söndra sinnena med hat och upplösa samhället. 257 Under den liberala/socialdemokratiska ministären Swartz skrev Söderblom i 1918 års böndagsplakat om motsatsen mellan de i folket som skaffade sig samvetslös vinning och de som led under svält och umbäranden. Söderbloms text förstärktes ytterligare i redigeringen. Under talet fortsätter Söderblom att i böndagsplakaten ta upp inte bara central kristna temata utan också inhemska sociala problem och de internationella och politiska sammanhangen. 258 Strid om utformning Från och med böndagsplakatet 1920 skedde dock en förändring i hur böndagsplakaten utfärdas. Det anges uttryckligt i ingressen till böndagsplakatet att Kungl. Maj:ts beslut avser förordnandet av böndagarna och de texter som ska brukas. I anslutning därtill finns förklaringen till plakatets textinnehåll: hava på Vår anmodan av ärkebiskopen utgivits följande för uppläsning i rikets kyrkor avsedda maningsord. I ingressen fanns inte det religiösa tilltalet medan avslutningen, med maning till att fira böndagarna, kvarstod oförändrat till sitt innehåll. 259 Bakom förändringen låg att den nytillträdde ecklesiastikministern Olof Olsson var fritänkare och inte önskade underteckna ett religiöst dokument som böndagsplakatet. Under den kommande omfattande diskussionen i pressen ansåg Arthur Engberg att ärkebiskopen härigenom stärkt sin ställning och blivit erkänd som officiell riksförmanare. 260 Men Söderblom saknade inte andra kontakter i det socialdemokratiska partiet; sådana fanns bl. a med riksdagsmannen och prästen Harald Hallén ( ) Och det var tydligt redan från herdabrevet hur Söderblom betonade solidariteten med de svårast utsatta. 261 Samtidigt kunde böndagsplakatsstriden ses som en del av frågan om kyrka- statrelationen, som Söderblom sedan drev på Allmänna kyrkliga mötet Söderblom bekantgjorde genom protokoll från Uppsala domkapitels sammanträde den 31 december 1919 sin syn. Om kungen skrev på mängder med skrivelser i världsliga ting med formuleringen Vår ynnest och nådiga benägenhet med Gud Allsmäktig borde 256 Runestam 2004 s Söderblom 1933 s 98 f 258 Söderblom 1933 s 117 ff, se även Runestam 2004 s Söderblom 1933 s 129 f, se även Runestam 2004 s Citerat efter Runestam 2004 s Claesson 2004 s Ekström 2003 s 41 ff

53 53 detta kunna ske också med religiösa frågor. Övriga förändringar tonades ner det var ingen stor sak att det tillkännagavs vem som författade böndagsplakaten. Däremot borde de även i fortsättningen komma som en statlig kungörelse, inte bara som ett inomkyrkligt tillkännagivande. Om biskoparna tillsammans eller ärkebiskopen själv utfärdade det skulle klerikaliseringen öka. 263 Biskopsmötet föreslog i en skrivelse 1920 att böndagsplakaten borde få behålla sin gamla form. 264 Böndagsplakaten kom nu efter hand efter skiftande praxis under några år att få den nya utformning som initierats från Diskussion Söderblom gav böndagsplakaten ett nytt innehåll, det har vi redan sett. Redan innan krigets utbrott finns sociala och politiska frågor med. Även om texterna före den förändrade utformningen 1920 då och då redigeras av sittande ministär, återkommer Söderblom gång på gång med texter om dem som har det svårast i samhället och kritik av partiväsende och av dem som berikar sig själva. Det är inte bara den yttre situationen med kriget som driver till detta utan det bärs av en övertygelse om ett rättfärdigare samhälle. Böndagsplakaten under talet vittnar alla om en avgörande utvidgning av innehållet i plakaten. De skulle inte bara mana till bot och gudstjänstbesök, de skulle också bidra till insikt om bl. a den sociala situationen och vars och ens ansvar. Det är alltså ingen tvekan om att fältet, arenan, för att driva de socialpolitiska frågorna, vidgas när böndagsplakatstexterna erövras för detta syfte. Innehållet tar upp för samtiden viktiga frågor. Var det då en försvagning eller förstärkning när ärkebiskopen specifikt nämndes som författare? Tveklöst förstärkte det ärkebiskopens roll och förtydligade den i kyrkan. Ärkebiskopen fick ett tillfälle varje år då han kunde tala direkt till kyrkobesökarna om tidens frågor. Någon sådan arena hade han inte haft tidigare. På så sätt fick kyrkoledaruppgiften ett tydligt uttryck inför alla kyrkobesökare på nyårsdagen. I texten nämndes särskilt att ärkebiskopen var författare av det som i själva verket var det substantiella innehållet i textmaterialet. De inledande fraserna från kungen avsåg ju enbart att ange dennes ställning. De avslutande orden däremot innehöll, även efter förändringarna av utformningen, en uppmaning till var och en att möta upp i kyrkan på de fyra böndagarna. Denna del tillhörde det som beslutades i konselj och måste sägas uttrycka det som eftersträvades i debatten, nämligen att påvisa kyrkans relation till statsmakten och att denna inte var indifferent i de religiösa frågorna. Denna textdel av böndagsplakatet med dess direkta uppmaning till kyrkogång har inte tidigare uppmärksammats i diskussionen. Maningen från Kungl. Maj:t till kyrkobesök de aktuella dagarna är ett uttryck för den nära förbindelsen mellan kyrka och stat. Vi ser att förändringen inte blev så radikal gentemot den tidigare traditionen. Ärkebiskopen fick genom böndagsplakaten alltså ytterligare en egen plattform att använda i kyrkan. Händelseförloppet, om än oönskat av Söderblom, lyfte fram ärkebiskopens position som kyrkans främste företrädare och gav honom utrymme att till alla kyrkobesökare ge sin syn till känna. Nu var det ärkebiskopen som talade i alla 263 Runestam 2004 s 46 f, Söderblom 1933 s 122 f 264 Biskopsmötets protokoll , 15, BMA, SKA.

54 54 stift. Och detta utnyttjade naturligtvis Söderblom i sin gestaltning av ärkebiskopsämbetet med ansvar för Svenska kyrkans hållning i centrala frågor. Sammanfattning Genom böndagsplakaten får Söderblom en nya arena för att till hela kyrkan föra ut frågor av vikt. Han väljer att inrikta sina böndagsplakat på aktuella frågeställning av samhällelig karaktär. Positionen som talesman för hela kyrkan förstärktes och Söderblom kunde skriva utan risk för redigering. Söderblom framträder som uttolkare av vad som är väsentligt i tiden. Det har inte tidigare noterats att de avslutande orden i böndagsplakaten där uppmaningen om kyrkogång återfinns fortfarande var en del av konungens skrivelse. Skillnaden mot tidigare utformning blev därför inte radikal utan samhörigheten kyrka stat kvarstod. Fredsengagemanget Herdabrevet och böndagsplakaten hade tagit upp frågor om fred och den sociala frågan. Så upptar frågan om kriget 25 av herdabrevets 82 sidor, dvs. 30 %, vilket antyder den vikt Söderblom lägger vid frågan. 265 På de Allmänna kyrkliga mötena tog Söderblom efter världskriget upp brännande politiska frågor, inte minst de som handlade om kyrkans frihet. Under kriget tog han flera olika fredsinitiativ kunde han samla ledare för de evangeliska och ortodoxa kyrkorna till Stockholmskonferensen Life and Work. Det är inte plats att här göra en omfattande genomgång av de olika initiativen som förekom under och efter kriget. Nils Karlström har gjort en betydande sådan undersökning för krigsåren. 266 Söderblom och Sandegren har publicerat resultat från Stockholmskonferensen och Sundkler har tecknat bakgrund och genomförande av densamma. 267 Stockholmskonferensens program handlade framför allt om sociala, ekonomiska och etiska frågor i krigets efterföljd liksom om rättsordningar vid konflikter och förmer för samfundens samarbete års fredsupprop Fredsfrågan sysselsätter Söderblom alltifrån krigets inledning. Centralt är det fredsupprop från den 27 november 1914 vilket undertecknades av en rad protestantiska kyrkoledare och publicerades i internationell press. 269 Med ett religiöst språkbruk, ett icke- politiskt språk, försökte Söderblom tillsammans med övriga undertecknare hitta uttryck för att påverka utvecklingen. Gehlin har i en uppsats gjort en analys av fredsuppropet 1914 och Söderbloms definition av begreppen fred och ekumenik. Gehlin menar att Söderblom arbetar med ett diplomatiskt ledarskap och att han vill verka som en inofficiell medlare. Han har inga maktmedel att sätta bakom sina initiativ och påtryckningar. Han verkar inte på gräsrotsnivå utan använder sin ställning som ärkebiskop för att nå ut till samhällets officiella instanser. 270 Han gör det från den lutherska utgångspunkten präglad av evangelisk katolicitet med samverkan byggd på jämlikhet eller respekt. Söderblom vill skapa enhet genom enhet i handling före enhet i 265 Söderblom 1914a s Karlström 1947 s Söderblom 1926, Sandegren 1926, Sundkler 1968 s Sandegren 1926 s 231 ff 269 Karlström 1947 s 578 f 270 Gehlin 2008 s 68

55 55 tro och lära. Detta var en god förutsättning för att företrädare av olika samfund kunde göra gemensam sak med honom i en sådan enhet i handling. 271 Fokusering på handling gjorde att enhetssträvandena fick en samhällsorienterad prägel. Det var handlingen som stod i centrum. Gehlin menar att budskapet tenderade till att bli politiskt präglat eftersom det uppmanade både den enskilde och samhällets institutioner att ta ställning och ansvar i sådant som gällde fred och socialt liv. Som ärkebiskop hade han möjligheter att kommunicera med andra företrädare utan någon egen officiell makt. Han visade att religion kan ha en viktig plats i samhällets utveckling och vara en central faktor i freds- och konfliktlösningssituationer. Det var ärkebiskopsämbetet som gav honom redskap att gå till handling och han såg det som en kallelse utifrån sin ekumeniska övertygelse. Arbetet för fred och ekumenik betingade varandra. Ekumeniken var kärnan i fredsarbetet, men strävan för fred var ekumenikens drivkraft. 272 Söderblom menade att freden var grunden för den ekumeniska väckelsen. Just därför måste kyrkan intressera sig för tillståndet i världen. Kyrkans inblandning i samhällslivet - den sociala frågan, kyrkan och arbetarrörelsen och här fredsfrågan stod inte i motsättning till det personliga kristenlivet. Det ålåg kyrkan att leva med i och påverka människors livsvillkor. 273 Fortsatt fredsarbete I det fortsatta fredsarbetet var Söderblom drivande. Det var på hans initiativ som den svenska nationalkommittén av The World Alliance of Churches for Promoting International Friendship bildas med början Vid dess konferens i Bern var Söderblom förhindrad att delta men såg till att en svensk delegation fanns på plats. 274 År 1917 tar Söderblom initiativ till ett nytt fredsupprop. Det var en stark känsla för det ansvar som de neutrala ländernas kyrkoledare hade i förhållande till det pågående kriget. Söderblom vände sig till biskoparna i Köpenhamn och Oslo, dvs. de biskopar som var kyrkoledare i kyrkor som saknade ärkebiskopar. Han publicerade ett nytt fredsbudskap tillsammans med biskoparna Harald Ostenfeld, Köpenhamn och Jens Tandberg, Oslo och företrädare för holländska och schweiziska kyrkor. Det är Söderbloms initiativ och uppropet liknar till sitt innehåll 1914 års upprop. 275 Under hösten 1917 sänder Söderblom tillsammans med primaterna i Norge och Danmark en inbjudan till en internationell kyrkokonferens. Inbjudan var bred och utökades under hand till kyrkor, företrädare för Världsförbundet och enskilda personer. Konferensen samlade företrädare för neutrala länder. Söderblom var ordförande under konferensen och mötets resolutioner behandlade de kristnas enhet, de kristna och samfundslivet och de kristna och rättsordningen. De utgjorde ett första utkast till en allmänkyrklig opinionsyttring i dessa frågor Gehlin 2008 s Gehlin 2008 s 81 och 85 f 273 Runestam 2004 s Karlström 1947 s 364 och Karlström 1947 s 416 f 276 Karlström 1947 s 473 ff och s 501 ff

56 56 Söderblom fortsatte med sina tankar på en internationell kyrkokonferens med nya inbjudningar till konferenser under 1918, nu helt utan anknytning till World Alliance. Den så planerade konferensen kom aldrig att bli av sedan vapenstilleståndet mellan Tyskland och ententen trätt i kraft. 277 Stockholmskonferensen 1925 är även den ett resultat av Söderbloms initiativ, nu inom det ramverk som World Alliance erbjöd. Sundkler kallar den till och med His Stockholm Conference. 278 Vid alla de olika fredsinitiativen, konferensinbjudningarna och resolutionerna är Söderblom drivande och initiativtagare. Han söker efter medinbjudare och efter att på olika sätt använda de nätverk som redan finns. Han upprätthöll sina kontakter med kyrkomän från olika läger och från båda sidorna i kriget. Han såg detta som sin särskilda kallelse. 279 Eisenachresolutionen Fredsfrågan orsakade även konflikter, inte minst när det gällde anslutningen till den s.k. Eisenachresolutionen vilken syftade till att skapa en rättsordning för krig. Som ärkebiskop driver Söderblom denna fråga i Sverige och använder Allmänna kyrkliga mötet för att få ett folkligt stöd. Biskopsmötet hade inte velat ge fullt stöd åt en av resolutionens satser i vilken den ovillkorliga försvarsplikten ifrågasattes och ohörsamhet under vissa betingelser rekommenderades mot det egna landets regering i en krigssituation. Kyrkornas ledare skulle inte erkänna eller uppmuntra sina landsmäns deltagande i något krig om deras regering vägrat anta ett bona fide erbjudande om skiljedom. Denna del försvagades av biskopsmötet som värnade försvarsplikten. 280 På Allmänna kyrkliga mötet 1931 förde Söderblom fram den ursprungliga texten vid sidan av biskopsmötets förslag. Med Harald Halléns stöd fick Söderblom igenom en resolution som låg närmare den ursprungliga, där ansvaret för den enskilde att inte utan skäl följa sitt land ut i krig betonades. Därmed fick biskopskollegerna se sig svikna av Söderblom. En omfattande kritik levererades av den över lag försvarsvänliga pressen. Söderblom hade knappast heller någon majoritet av prästerna med sig. 281 En spricka hade genom Söderbloms agerande uppstått mellan biskoparna. Einar Billing såg en fara i ytterligare utspel från Söderblom. Billing uppfattade Söderblom till och med som oberäknelig i synen på kyrkan. 282 Det fanns uppenbarligen även en ovana vid Söderbloms sätt att driva modern opinionsbildning med sammanfattningar, pressens medverkan och namnkunniga medverkande. Inledningen av diskussionen om Eisenachresolutionen hade t ex direktsänts i radio. Det fanns även en rädsla för förytligande och en tveksamhet till ekumenikens och fredsarbetets många resolutioner. 283 Metoden, den moderna ansatsen var främmande, liksom Söderbloms talang för det offentliga livets och dess villkor. Hallén sammanfattade Söderbloms 277 Karlström 1947 s 523 ff 278 Sandegren 1926 s 23 ff, Sundkler 1968 s 330 ff 279 Karlström 1947 s 394 f, s 559 f 280 Runestam 2004 s 199 ff 281 Claesson 2004 s 325 f och Runestam 2004 s 215. Se även Hallén 1934 s Runestam 2004 s Thidevall 2000 s 253 f

57 57 livsgärning: Kyrkan hade under Söderblom upplevt en höjdpunkt i kontakt med alla folklager i Sverige. 284 Frågorna om formuleringarna av resolutionen berördes särskilt av Söderblom i hans Nobelföreläsning där han försvarade de mer långtgående formuleringarna. 285 Diskussion Ingen ärkebiskop tidigare hade erfarit det som Söderblom fick vara med om: hela världen stod i brand när han blev ärkebiskop. Omfattningen av kriget var ofattbar och dess effekter synnerligen svåra. Söderblom tar upp fredsfrågan gång på gång i olika sammanhang, bl. a i böndagsplakaten och i predikningar. Men dessa metoder avsåg en inhemsk publik. Han fann också vägar att nå en internationell publik genom sina många olika initiativ till appeller, fredsupprop och konferenser under och efter kriget. Han erövrade en helt ny arena för den svenske ärkebiskopen. För honom var den internationella arenan redan välkänd genom hans tjänster utomlands i Paris och Leipzig. Han hade omfattande nätverk. Det tycks tydligt att hela hans koncept om den evangeliska katoliciteten och hans inriktning mot en ekumenik byggd på ömsesidig respekt mellan samfunden, också drev honom till fredsinitiativen. På denna nya arena framträdde han som kyrkoledare och primas. Den nya arenan omfattade inte bara företrädare för kyrkor utan vände sig i förlängningen främst till alla dem som på olika sätt fattade beslut om kriget och dess fortsättning. Genom sin position som inte lierad med någon av parterna kan Söderblom uppträda som en medlare. Söderblom är själv en energisk initiativtagare till upprop och konferenser. Har bildar han nätverk med kyrkoledare i andra länder. I Norge och Danmark vänder han sig till biskoparna i Köpenhamn och Oslo, dvs. de som Söderblom menade var kyrkoledare, primas, i respektive kyrka. Det är ingen tvekan om att det är han personligen som driver arbetet och att han är medveten om kyrkoledarpositionens betydelse. Intensiteten i engagemanget är oerhört stor års ekumeniska möte skulle bygga framtiden. I behandlingen av Eisenachresolutionen i biskopsmötet och dess efterspel anas att Söderblom står relativt ensam bland biskoparna i sitt kraftiga fredsengagemang och specifikt i arbetet för en internationell rättsordning vad gäller kriget. Söderblom är inte heller rädd att överge biskopsmötets förslag för ett som ligger närmare det hans kontaktnät i den ekumeniska rörelsen förespråkat. Hans lojalitet till biskopsmötet begränsas av den innehållsliga frågan; här måste han agera över de andra biskoparnas huvuden som primas. Men även Söderbloms sätt att kanalisera sitt engagemang, sin kallelse för freden, är en vidgning av arenan. Söderblom har anammat det framväxande moderna samhället med sina medier som ett sätt att föra fram sitt budskap. Han har också förmågan att arbeta med resolutioner och kortfattade texter, som för fram det centrala i fredsbudskapet. Söderblom tar massmedierna till sin hjälp och erövrar därmed ytterligare en arena Claesson 2004 s Söderblom Se avsnittet Nätverket

58 58 När det gällde fredsarbetet samverkade Söderblom med många, både när det gällde de olika fredsuppropen, förslagen till konferenser och när det gällde 1925 års Stockholmskonferens. Men det är ständigt Söderblom som är den som tar initiativet. Sammanfattning I detta avsnitt har vi sett att fredsarbetet är en ny arena. Söderblom intar den just som ärkebiskop. Som framstående kyrkoledare, utan politisk makt, kan han agera för olika fredsinitiativ. På Allmänna kyrkliga mötet söker han folklig legitimitet för sitt fredsarbete; han stärker sin ställning inom kyrkan och internationellt genom de resolutioner dessa möten antar. Han har en bred folklig uppslutning bakom sig och låter inte kollegialiteten med övriga biskopar stå hindrande i vägen. Som primas söker han kontakter med kyrkorna i Danmark och Norge och vänder sig till innehavarna av de ledande biskopsstolarna i Köpenhamn och Oslo. Söderblom har perspektivet att det är kyrkornas respektive primas som ska samverka. Arenan byggs genom omfattande nätverk, resolutioner och konferenser, av vilka det ekumeniska mötet i Stockholm 1925 är den främsta. Det är Söderblom själv som driver fredsfrågorna utan något starkt stöd från övriga biskopar och som primas intar den internationella scenen. Biskopsmötet Inledande motstånd Det fanns ett motstånd hos biskoparna mot att Söderblom skulle utses till ärkebiskop. Gottfrid Billing undersökte brevledes i mars 1914 hur biskoparna tänker sig att rösta i det kommande valet och redovisar resultatet till sin biskopskollega N.J.O.H. Lindström ( ) i Växjö. Ingen avser rösta på Söderblom och ett par uttrycker det explicit. 287 Redan tidigare har Billing gett sin egen mening till känna: Själv röstar jag på Eklund och Danell. Vem 3:e? Antingen Bergqvist eller Löfgren. Stor vikt lägges väl ej på 3:e men blott att denne icke blir Fries eller Söderblom. 288 Lindström på Östrabo besvarar Billings brev med att anförtro honom att han själv kommer att rösta på Eklund och Danell. Under inga förhållanden röstar han på Fries eller Söderblom, hur personligen älskvärd den senare än är. 289 Före valet fanns alltså ett motstånd mot Söderblom hos flera biskopar. Billing och Lindström korresponderar regelbundet med varandra fram till den senares död I brevsamlingarna finns under perioden brev från Billing till Lindström och 14 från Lindström till Billing. De var sedan studietiden nära vänner och tillhörde samma släktkrets. Lindström hade uppgifter inom Bibelkommissionen och arbetade 287 G. Billing t. N.J.O.H. Lindström , HLS, LUB. 288 G. Billing t. N.J.O.H. Lindström , HLS, LUB. 289 N.J.O.H. Lindström t. G. Billing , GBS, LUB.

59 59 med mottagandet av den nya översättningen. 290 Efter valet nämns inte Söderblom i deras brev. 291 Även om stödet från Söderblom var svagt präglar inte detta korrespondensen mellan honom och biskoparna. Danell, som var den många trodde skulle bli utnämnd, sände ett lyckönskningstelegram vid utnämningen och, trots sitt uteblivande på vigningen, sände Eklund ett lyckönskningstelegram till Söderblom på vigningsdagen. Gottfrid Billing skriver att han själv velat se Eklund men önskar Guds välsignelse över uppgiften, som inte är avundsvärd. 292 Inför det första kyrkomötet efter utnämningen hör Billing av sig med några goda råd om vad ordföranden bör tänka på, t ex i sekreterarfrågan. 293 Precis på dagen ett år efter vigningen tackar Söderblom för den förtroendefulla hjälp som han har fått. 294 Tonen i korrespondensen mellan Söderblom och biskoparna är ständigt vänlig. Edvard H. Rodhe ( ) i Göteborg hälsar Söderblom och biskoparna Ostenfeld, Köpenhamn och Tandberg, Kristiania, välkomna att bo hos honom vid ett planeringsmöte. 295 Hjalmar Danell tackar varmt för den hjälp han fått av Söderblom vid sin Amerikaresa. 296 JA Eklund överraskas av en hälsning från Söderblom när psalmen Fädernas kyrka översatts till norska; Söderblom är en virtuos i att vara vänlig. 297 Söderblom drar in de övriga biskoparna i det internationella arbetet. Han föreslår dem deltagandet i invigningar, konferenser och överläggningar utomlands. 298 Flera av dem avböjer sitt deltagande de har inte möjlighet att resa. 299 Men det är inte bara mycket arbete som gör det svårt för biskoparna att tacka ja till Söderbloms erbjudanden om att representera Svenska kyrkan i olika sammanhang. Gottfrid Billing ser ingen mening med att delta i en biskopsvigning i Köpenhamn och Einar Billing menar att han skulle skämma ut uppdragsgivaren vid ett möte i England med sin dåliga engelska. 300 Men Söderblom får också kollegorna med sig. Trots att Einar Billing inte har möjlighet att göra en resa han föreslagits har han lärt sig att alltmer tro på betydelsen av de internationella kyrkliga förbindelserna. 301 Men det är också en annan fråga som är besvärlig. Normalt finns inga pengar att få för utrikesresorna utan biskoparna förväntas betala hela eller delar av kostnaden själva. 290 Bexell N.J.O.H. Lindström t. G. Billing , GBS, LUB. samt G. Billing t. N.J.O.H. Lindström , HLS, LUB. 292 Telegram fr. Hj. Danell t. N. Söderblom 1914; telegram fr. JA Eklund t. N. Söderblom ; G. Billing t. N. Söderblom , NSS, UUB. 293 G. Billing t. N. Söderblom , NSS, UUB. 294 N. Söderblom t. G. Billing , NSS, UUB. 295 E. H Rodhe t. N. Söderblom , NSS, UUB. 296 Hj. Danell t. N. Söderblom JA Eklund t. N. Söderblom , NSS, UUB. 298 Se t ex N. Söderblom t. G. Billing , ; t. E. Billing , och , NSS, UUB. 299 G. Billing ; fr. E. Billing18.3 och , , , E. H Rodhe , E. M Rodhe ; Hj. Danell samt JA Eklund t. N. Söderblom, NSS, UUB. 300 G. Billing ; fr. E. Billing t. N. Söderblom, NSS, UUB. 301 E. Billing t. N. Söderblom , NSS, UUB.

60 60 Ekonomin anges uttryckligen som skäl av Einar Billing inför en föreslagen Romresa, och av Edvard M Rodhe inför Indienresan Några råd eller kontroverser återfinns inte i korrespondensen, förutom en del diskussioner om enskilda prästkandidater. Söderblom ber inte om råd och får inga råd. Einar Billing uttrycker oro inför 1925 års Stockholmskonferens, att det främst ska bli socialt pacifistiskt orienterade som ska delta. 303 Söderblom ser en motsatt fara: att det hela blir alltför konservativt, alltför lite entusiasmus, för mycken försiktighet. Men jag hoppas att Guds ande och kraft kan bo även i oss officiella kyrkomän. 304 Söderblom vill det Einar Billing oroar sig för. I biskopsmötet Biskopsmötet kommer under Söderbloms ledning att få en alltmer officiell ställning. Jergmar har ingående skildrat biskopsmötets tillkomst och utveckling under Eklund försökte avstyra Söderbloms första biskopsmöte i samband med vigningen Han ville inte ge mer glans åt Söderblom än som var nödvändigt. Han hade själv räknat med att bli utnämnd. 306 Eklund, som avstod från att delta i vigningen, deltog dock i biskopsmötet dagen efter. Billing för sin del önskade ha ett biskopsmöte som förberedelse till nästkommande kyrkomöte. Biskoparna skulle också kunna utöva modererande, stödjande och bindande inflytande över den nye ärkebiskopen, som hade stark vilja och stor målmedvetenhet. 307 Var skulle biskopsmötena hållas? Eklund menade att de som hittills borde hållas i Stockholm och inte genom att hållas i Uppsala markera ärkebiskopens position. Under Söderbloms ärkebiskopstid hölls alla biskopsmöten i Stockholm utom det första samt biskopsmötena 1928 och 1929 som hölls i Uppsala, några av dem i samband med pågående kyrkomöte. Biskopsmötena hölls i kyrkorådsrummet invid Sta Clara kyrka. 308 Det är Söderblom som förbereder biskopsmötena och föreslår en föredragningslista. I inbjudan ger han dock möjlighet för övriga att komplettera den av honom upprättade föredragningslistan. 309 I det första herdabrevet 1917 till församlingarna med anledning av kriget angav biskoparna även Svenska kyrkans uppgift i fyra punkter: 1. Uppgiften inom det egna landet. 2. En uppgift bland de evangeliska samfunden i Norden. 3. En uppgift i hela kristenheten. 4. Uppgiften på missionsfälten. Det är särskilt den andra och tredje uppgiften som är intressanta; här infördes uppgifter som låg utanför det egna landet och 302 E. Billing 18.3 och och fr. E. M Rodhe och , t. N. Söderblom, NSS, UUB. 303 E. Billing t. N. Söderblom , NSS, UUB. 304 N. Söderblom t. E. Billing , NSS, UUB. 305 Jergmar Malmeström 1969 s Jergmar 2007 s 94 f 308 Biskopsmötets protokoll , BMA, SKA. 309 Biskopsmötets protokoll och handlingar , NSS, UUB.

61 61 missionsfälten ekumeniska uppgifter i Norden och i kristenheten. Det var biskop Lövgren som föreslagit inriktningen, vilken låg helt i linje med Söderbloms tankar. 310 I sin ämbetsberättelse till prästmötet 1927 berör Söderblom i linje härmed ärkestolens uppgift och betonar, förutom de formella positionerna, de ekumeniska uppgifterna, som strängt taget sammanfaller med kyrkan och kristenheten i dess helhet. 311 Biskopsmötet 1919 kom i stort att ägnas den kyrkopolitiska striden om förhållande mellan kyrkan och staten. Biskoparna var tveksamma till en förändrad relation. I konceptet med Söderbloms handstil sägs att det vore en mycket kännbar förlust både för riket och för kyrkan, om den hävdvunna nära förbindelsen upplöstes, men att ju förhållanden kunna inträda, som gör kyrkans förbindelse med staten olidlig. 312 Biskopsmötet sände ett herdabrev med anledning av en viss oro (dvs. kyrka- statfrågan) och framhöll den goda samverkan mellan kyrka och stat men betonade samtidigt kyrkans särart. Biskoparna lyfte också fram lekmännens deltagande i kyrkoarbetet. Även 1920 års biskopsmöte behandlade denna fråga samt hur stiftsmötena skulle kunna inordnas i den kyrkliga organisationen. Ytterligare ett herdabrev utsändes 1920 med anledning av kyrka- statdiskussionerna. 313 Som redogjorts för tidigare behandlades dessa frågor också på de allmänna kyrkliga mötena. Biskoparnas gemensamma oro i kyrka- statfrågan kom senare till uttryck i den biskopsmotion som lämnades till kyrkomötet. Den diskuterades vid biskopsmötena 1928 och 1929 och innehöll ett positivt program för kyrkan och rätt till fritt utträde ur kyrkan. 314 Biskopsmötet kom under Söderbloms ordförandetid allt mer att bli ett officiellt organ, bl. a med begäran om yttranden från Kungl. Maj:ts sida. En stadga antogs 1919 om biskopsmötets sammanträden, vilka skulle vara regelbundna. Stadgarna innehöll även möjligheten för biskoparna att göra gemensamma uttalanden. Behovet av ett organ som svarade för Svenska kyrkans räkning uppmärksammades och i en motion väcktes frågan vid 1920 års kyrkomöte. 315 När det gällde ekumeniska frågor återfinns dessa på biskopsmötets agenda vid flera tillfällen, inte alltid med positivt resultat föreslår Söderblom att en hälsning ska sändas till det frikyrkomöte som samtidigt pågår i Stockholm, men vinner inte enighet om detta i biskopsmötet, varför frågan faller. 316 Söderblom diskuterade ekumeniska frågor i biskopsmötet, rapporterade och framförde ekumeniska hälsningar sändes en hälsning till systersamfunden i Tyskland och Österrike. Samma år önskade Söderblom att biskopsmötet skulle inbjuda den allmänna lutherska konferensen, som var planerad att äga rum i U.S.A., till Göteborg, utan att få bifall från biskoparna Jergmar 2007 s Söderblom 1928 s 132 f 312 Koncept, Biskopsmötet , NSS, UUB. 313 Jergmar 2007 s 113 ff samt s 179 f 314 Biskopsmötets protokoll 8, samt 5 och Se Thidevall 2000 s110 ff 315 Jergmar 2007 s 129 ff 316 Biskopsmötets protokoll 8 och 12, , BMA, SKA. 317 Biskopsmötets protokoll 6 och 40, , BMA, SKA.

62 diskuterades även frågan om en missionsbiskop för Indien, en fråga som Söderblom väckte redan 1914 inom Svenska kyrkans missionsstyrelse (se nedan). Här förklarade sig biskopsmötet ej ha någonting att erinra mot utseende och invigning av sådan missionsbiskop, om och när nödiga förutsättningar vare givna. 318 Vid biskopsmötet 1928 presenteras en inbjudan till en konferens från Augustanasynoden. Inbjudan sägs utgöra ytterligare ett vittnesbörd om det nära sambandet mellan Svenska kyrkan och Augustanasynoden. Biskop Danell utses att resa. Vid samma sammanträde utser biskopsmötet delegerade till en samling sommaren 1929 på inbjudan av Lutherska världskonventets kommitté. 319 Nästkommande år sänds en hälsning till de protestantiska kyrkornas återförening i Skottland den 16 oktober tar biskopsmötet emot en hälsning från den ekumeniske patriarken av Konstantinopel med besked om att metropoliten Germanos av Thyateira utsetts att representera patriarken i förhållande till Svenska kyrkan sänder biskoparna sitt svar till Lambethkonferensen på frågan om kyrkogemenskap och bejakar denna, men vill inte ställa sig bakom det historiska episkopatets nödvändighet utan betonar det i stället som en god gåva till kyrkan. Biskopsmötet följer Söderbloms hållning. 322 Men relationen till andra kyrkor hade inte alltid en positiv ton. Biskopsmötet gjorde 1924 ett uttalande mot den romersk katolska propagandan i landet. Det finns en viss oro för den mer framträdande plats den katolska kyrkan vill ha i Sverige. Biskopsmötet är förvissat om, att evangelisk åskådning äger sådant fäste i vårt folk, att en tydligt framträdande, romersk papistisk propaganda bland oss allt fort blir mött med starkt motstånd, men anser det tillika synnerligen viktigt, att präster och församlingar äro på sin vakt mot varje tendens att försvaga eller förvanska evangelisk frihet och evangelisk tro. Några år senare är biskopsmötet bekymrat över den romaniserande rörelsen bland Sveriges präster. 323 Biskopsmötet innehåller också rapporter från biskopar som deltagit i möten utomlands, som t ex när biskop Lönegren i Härnösand deltagit i en biskopsvigning i Canterbury av tre anglikanska biskopar. Därmed hade ömsesidigheten i deltagandet vid biskopsvigningar bekräftats. 324 Också fredsfrågan kommer upp på biskopsmötet, som t ex Eisenachresolutionen liksom förfrågningar om förböner för freden från de danska biskoparna Biskopsmötets protokoll 29, , BMA, SKA. 319 Biskopsmötets protokoll 20 och 22, , BMA, SKA. 320 Biskopsmötets protokoll 16, , BMA, SKA. 321 Biskopsmötets protokoll 2, , BMA, SKA. 322 Österlin 1994 s 252 f, Biskopsmötets protokoll 19, , BMA, SKA. 323 Biskopsmötets protokoll 20, och 9, , BMA, SKA. 324 Biskopsmötets protokoll 17, , BMA, SKA. 325 Biskopsmötets protokoll 12 och 13, , BMA, SKA.

63 63 Även Söderbloms initiativ till nordiska biskopsmöten kommer upp till behandling vid flera tillfällen. 326 Särskilt intressant är programmet till det första nordiska biskopsmötet juli 1920 på Kulla Gunnarstorp utanför Helsingborg. Vid dagarna behandlas främst synen på biskopsämbetet med föredrag om Biskopens uppgift och ställning, Biskopens ställning till församlingarna, Biskopsämbetets ställning till staten samt Biskopsämbetet och den teologiska situationen i kyrkan. Ytterligare tre ämnen i anknytning till Söderbloms intresse finns med, nämligen Kyrkan och de olika samhällsgrupperna, Kyrkan och den socialekonomiska frågan samt Religiöst fördjupande hos präster och lekmän. De två sista ämnena talade Söderblom själv över. Det första mötet behandlade alltså framför allt frågor som Söderblom drev i flera andra sammanhang. 327 När Sam Stadener blev ecklesiastikminister 1930 uppkom frågan om hans deltagande i biskopsmötet. Av närvarolistorna vid biskopsmötena framgår att Stadener deltog i desamma som inbjuden gäst. Han deltog även vid det nordiska biskopsmötet 1930 i Sigtuna. 328 Einar Billing är mycket angelägen om att på varje punkt ha vår ställning till honom fullt klar. Ingenting bör göras med anledning av biskopsmotionen utan att ha rådgjort med Stadener. 329 Här uttrycks en stor försiktighet från Billings sida; han vill inte att biskoparna ska driva något Stadener inte är införstådd med. Diskussion Vi kan alltså nu konstatera att motståndet mot Söderblom som blivande ärkebiskop var tydligt bland biskoparna. Sedan Söderblom tillträtt är detta motstånd ej märkbart. Visserligen får inte Söderblom alltid stöd för sina förslag och åtgärder men i viktigare frågor samlar han biskoparna till en gemensam linje, såsom i synen på kyrka- statfrågan , svaret till den anglikanska kyrkan 1922 och biskopsmotionen En tydlig konflikt finns i hur Eisenachresolutionen handlagts, vilket redovisats tidigare. Söderblom drar efter hand in biskoparna i det internationella arbetet. På så sätt breddar han det internationella ledarskapet och att fler blir talespersoner för det ekumeniska arbetet. Det ger också möjlighet för Svenska kyrkan att vara representerad vid fler sammankomster, konferenser och överläggningar. En svårighet är att några medel för detta arbete inte finns att tillgå. Under Söderbloms ärkebiskopstid stabiliserades biskopsmötet. Söderblom ville visserligen gärna hålla samman biskoparna men även det yttre trycket i de många kyrkopolitiska diskussionerna runt 1920 bör ha bidragit till att biskoparna sett biskopsmötet som en viktig samlingspunkt. Till det yttre trycket hörde även statsmaktens förväntningar på remissvar från biskopsmötet. Ärkebiskopens roll som ordförande för biskopsmötet gör att han blir biskoparnas gemensamma talesperson. Ärkebiskopen företräder hela kyrkan, talar i nationella frågor och går i dialog med samhället. 326 Biskopsmötets protokoll 21, , och 5, , BMA, SKA. 327 Program för nordiskt biskopsmöte juli 1920, Biskopsmötet, NSS, UUB. 328 Biskopsmötets protokoll, närvaroförteckning , , 329 E. Billing t. N. Söderblom , NSS, UUB.

64 64 Huvudfrågorna vid biskopsmötena förberedelsen till kyrkomötets sammanträden och kyrka- statfrågorna hade tveklöst diskuterats även utan Söderblom. Det är andra ärenden där hans inverkan kan ses: fredsfrågorna och de ekumeniska frågorna, hälsningar och ekumeniska rapporter liksom de nordiska biskopsmötena. Söderblom har genom sitt ordförandeskap kontroll över föredragningslistan och kan därmed driva vilka frågor som ska behandlas. Det fanns ett behov av ett organ inom kyrkan som på ett tydligt sätt kunde representera kyrkan i förhållande till andra kyrkor. Sådana frågor kunde knappast hanteras av Kungl. Maj:t. Biskoparnas svar till den anglikanska kyrkan om kyrkogemenskap är ett exempel på att biskopsmötet intar en sådan roll. Herdabreven är ett annat exempel; biskoparna vänder sig direkt till församlingarna med gemensamma budskap. Tecknandet av Svenska kyrkans ekumeniska uppgift i brevet från 1917 är Söderblomsk, även om initiativet kom från annat håll. Söderblom betecknar också ärkestolens ekumeniska uppgift som världsomfattande. Stadeners fortsatta deltagande i hela biskopsmöten och konferenser kan tolkas på två sätt. Den ena tolkningen är att man nu fått en ecklesiastikminister som gärna lyssnade på biskoparnas tankar och därför var välkommen. Den andra tolkningen är att Stadener, trots sitt politiska uppdrag, alltfort sågs som biskop och därför hörde till kretsen. En markering görs dock: han antecknas som inbjuden gäst. Eftersom Stadener deltog hela mötet, och inte bara vid ärenden av särskilt intresse för en ecklesiastikminister, är den andra tolkningen den troligaste och svarar mot Söderbloms grundläggande syn på biskopsämbetet. I korrespondensen finns inget stöd för att Söderblom hämtar råd eller underhand förankrar sina olika initiativ bland de övriga biskoparna. Som ärkebiskop och som kyrkans primas agerar han självständigt för hela kyrkan. Arenan biskopsmötet utvidgas under Söderbloms ärkebiskopstid. Ur denna undersöknings perspektiv är det särskilt intressant att de ekumeniska frågorna handläggs av biskopsmötet. Att frågorna fördes upp på dagordningen, med rapporter och hälsningar, är Söderbloms initiativ. Arenan vigdas genom Söderbloms initiativ till det nordiska biskopsmötet. Söderblom är också Nordens primas. Nordiska biskopsmötets första samling i Sverige, då Söderblom svarade för uppläggningen, behandlar frågor om biskopsämbetet. Söderblom tar även detta tillfälle i akt att diskutera biskopsämbetet, nu i en nordisk krets. På ett helt annat sätt än Ekman utnyttjar Söderblom den samlade kraften i biskopsmötet. Sammanfattning Genom ordförandeskapet i biskopsmötet öppnas en arena för Söderblom som talesman för hela kyrkan i det svenska samhället. Detta sker genom en kombination av behovet av ett samlande talesorgan för hela kyrkan och Söderbloms engagemang för att få med biskoparna i gemensamma ståndpunkter. Vi har sett att Söderblom söker vidga ledarskapet i de ekumeniska frågorna genom att dra in övriga biskopar och bredda Svenska kyrkans närvaro i de internationella sammanhangen. Det är Söderblom som på biskopsmötets dagordning för upp ekumeniska frågor. I biskopsbrevet från 1917 tecknas Svenska kyrkans ekumeniska

65 65 uppgift som en uppgift i Norden i och hela kristenheten vilket är en väsentlig förändring av kyrkans självbild. Som primas, och med beskrivningen av den ekumeniska uppgiften i bakgrunden, tar Söderblom initiativ till de Nordiska biskopsmötena. Han har ett ledningsansvar även på den nordiska arenan. Den ekumeniska uppgiften är global. I svaret 1922 till den engelska kyrkan om kyrkogemenskap och biskopsmotionen 1929 samlar Söderblom biskoparna till gemensamma grundläggande hållningar. Söderblom förändrar biskopsmötet till en viktig aktör och en kyrkledningsfunktion under sitt ordförandeskap. Det finns inget stöd för att Söderblom hämtar råd eller förankrar det han vill åstadkomma hos övriga biskopar, utan han driver sina frågor på egen hand. Som kyrkoledare har han ett övergripande ansvar för hela kyrkan och dess uppgift, så som denna tecknades Kyrkomötet Kyrkomötet var en av de arenor som ex officio hörde till ärkebiskopens uppdrag. Ärkebiskopen var ordförande i kyrkomötet och ledde dess överläggningar. Under Söderbloms ärkebiskopstid ägde sex kyrkomöten rum 1915, 1918, 1920, 1925, 1926 och Söderbloms första kyrkomöte äger rum under hösten I sitt kortfattade inledningsanförande begär Söderblom om överseende med sin oerfarenhet som ordförande. Han tar upp fredsfrågan och nämner kortfattat några ärenden som ska behandlas: bibelöversättningen, psalmboken, handbokens revision, lagstiftning om äktenskapet mm. Han framhåller kraftfullt den teologiska forskningens frihet. Sanningssökandet får inte hejdas av några främmande hänsyn. 330 Av intresse är även det anförande Söderblom höll till konungen. Här talar Söderblom om kyrkans utbredande över jorden och om att Svenska kyrkan har gemenskap med andra kyrkor genom tron och bekännelsen men också, om än mindre viktigt, genom biskopsämbetet. Svenska kyrkan ska vara samvete, mot osanning och orättfärdighet. Hon ska vara ett hjärta, upptänt för alla som har det svårt. Kyrkan tillhör majestätet (staten) men uppgår inte i det. 331 Fredsfrågan dominerade Söderbloms inledningsanförande vid 1918 års kyrkomöte, förutom upplysningen att kyrkomötet sammankallats främst för att ställning till reglering av prästernas löneförhållanden. Söderblom citerade ur den resolution som antogs vid 1917 års konferens. Kyrkan ska vara ett samvete för folken och betona det kristna broderskapets ideal. Hon ska hävda rätten och rättsordningen och bekämpa förhärligande av våld. Det är kyrkans uppgift att fostra människor till medmänsklig kärlek och inbördes rättfärdighet. 332 Vid mötets avslutning betonade Söderblom kraven på Svenska kyrkan att fullgöra den uppgift som Gud anförtrott henne, i Sverige och bland de evangeliska kyrkorna och i kristenheten i stort Kyrkomötet 1915, Protokoll 1, s Kyrkomötet 1915, Protokoll 2, s 2 f 332 Kyrkomötet 1918, Protokoll 1, s 1 f 333 Kyrkomötet 1918, Protokoll 7, s 47

66 66 Samma tema om Svenska kyrkans uppgift och roll återkommer i inledningsanförandet Samverkan mellan kyrkorna är en omedelbar nödvändighet. Krigets nöd har efterträtts av en fredens nöd. Skall icke hon som är kärlekens, sanningens och rättfärdighetens korade tjänarinna kunna läka såren, främja Guds herravälde och hejda själviskhetens, ondskans och bitterhetens makt i själarna, inom folken och i folkens samliv? Kyrkornas enhet är en fråga om rätt eller orätt om att följa evangeliet eller bryta mot dess klara bud. 334 Kyrkomötet behandlade främst frågor om psalmbok och gudstjänst. Vid sitt anförande vid kyrkomötets slut nämner Söderblom två frågor som inte alls beslutats av kyrkomötet men som är angelägna: den ena handlar om kyrkomötets sammansättning, att det trognare ska avspegla vad Kristi kyrka och församling är och vill i Sveriges land. Vidare, menar Söderblom, bör kyrkomötet få egen beslutsrätt inom ett definierat område utan att behöva gå vidare till Kungl. Maj:t. Det är dock inte kyrkans böcker det handlar om utan om andra frågor. 335 Det ekumeniska temat återkommer i inledningsanförandet vid 1925 års kyrkomöte. Mötet skulle ägnas frågor om jordfästning och begravning och ecklesiastik boställsordning. Söderblom nämner även att ärenden kommer upp till behandling som väcks genom initiativ av biskopsmötet. Främst talar Söderblom dock om det nyss genomförda ekumeniska mötet i Stockholm och dess innehåll. Frågor om trosläran har inte behandlats men väl frågor om ansvaret för folkens samliv och mänskliga förhållanden. Inriktningen är på plikten, kyrkornas handlande i sina samhällen. 336 Vid 1929 års kyrkomöte behandlades den s.k. biskopsmotionen som tog upp frågor om en självständigare ställning för kyrkan i förhållande till statsmakten, fritt utträde ur Svenska kyrkan, fortsatt kristendomsundervisning i skolan och att det frivilliga församlingsarbetet borde integreras i kyrkans legala struktur. Utgångspunkt var den religiöst motiverade folkkyrkotanken och motionen avsåg att förhindra en politisering av kyrkan. 337 I sitt inledningsanförande nämner Söderblom särskilt den kommande motionen från biskoparna. Kyrkomötet blir ställt inför frågan om förhållandet till staten. Kyrkan behöver nödvändig rörelsefrihet och det gäller även kyrkomötet och dess befogenheter. Kyrkomötet skulle i övrigt främst behandla prästernas lönefråga. 338 Det är alltså fyra olika temata som Söderblom särskilt tar upp i sina anföranden vid kyrkomötenas öppnande och avslutning. Det gäller fredsfrågan med tankar som Söderblom drev i andra sammanhang, om kyrkornas och de kristnas ansvar och om upprättande av en internationell rättsordning. Vidare talar han om det ekumeniska arbetet, om kallelsen för Svenska kyrkan att verka tillsammans med andra kyrkor och om kyrkornas gemensamma sociala ansvar. I detta sammanhang nämner han även biskopsämbetet. 334 Kyrkomötet 1920, Protokoll 1, s Kyrkomötet 1920, Protokoll 13, s Kyrkomötet 1925, Protokoll 1, s 2 f 337 Thidevall 2000 s 127 ff, se Kyrkomötet 1929, Bihang, Motion Kyrkomötet 1929, Protokoll 1, s 1

67 67 Temat om forskningens frihet avhandlas relativt kortfattat. Men det är ett tydligt ståndpunktstagande gentemot de krafter som velat hindra forskningens frihet och som bl. a kom till uttryck i Ekmans brev till fakulteterna från 1903 och den Segerstedtska striden. 339 Det sista temat rör förhållandet till staten. Det rör sig alltså om kyrkans frihet, om att hon ska få nödvändigt spelrum och möjlighet till egna beslutsvägar. Här poängterar Söderblom även kyrkans egenart som trossamfund, ett tema han slår an redan i talet till konungen Diskussion Vi har här sett att Söderbloms agerande i kyrkomötet präglas av hans roll som ordförande. Av de olika korta anföranden han håller handlar de flesta om sammanträdets fortskridande, om propositioner och omröstningar. Det är i inlednings- och avslutningsanförandena som Söderblom kan tilltala kyrkomötet som kyrkoledare. Söderblom väljer att använda tillfällena för att understryka det som han arbetar med i flera olika sammanhang, men vars huvudarena kyrkomötet inte var och inte heller kunde vara. Det är bara frågorna om relationen till statsmakten som har sin formella plats inom kyrkomötets ram. Kyrkomötet var redan tidigare en av ärkebiskopens arenor. Söderbloms anföranden är i detta sammanhang påfallande korta. Det går inte att säga att han utnyttjar positionen för att mer omfattande argumentera för de frågor som var viktiga för honom. Däremot använder han denna arena för att ta upp dem, påminna om dem, argumentera koncentrerat för dem för att därefter övergå till kyrkomötets dagordning. Det kan ses som ett led i hans arbetssätt att alltid och överallt lyfta fram de aktuella frågorna och därmed se till så att de alltid fanns med på dagordningen, oavsett om de skulle behandlas där eller inte. Det är ett led i att på alla plan influera dem han mötte i den önskade riktningen. Som kyrkans främste ledare för Söderblom alltså in frågor av vikt för kyrkan i kyrkomötet, oavsett om dessa ska behandlas där. Söderblom visar ett ansvarstagande för helheten trots att det inte finns någon konstellation som har ett sådant övergripande ansvar. Sammanfattning Även i kyrkomötets sammanhang tar Söderblom en övergripande roll och för in frågor, som visserligen inte ska eller kan behandlas där, men som är av betydelse för hela kyrkan och aktuella i den allmänna diskussionen. På så sätt tar han ett överordnat ledningsansvar och ser till så att det organ som svarar för kyrkolagsärenden också är orienterat om andra viktiga frågeställningar. Söderblom låter sig inte begränsas av ärendena på föredragningslistan. De kyrkliga styrelserna Söderblom var ex officio ordförande både i Svenska kyrkans missionsstyrelse (SKM) och Svenska kyrkans diakonistyrelse (SKD). SKM hade vid denna tid, förutom ansvaret för missionsverksamheten i Indien, Afrika och Kina, även ansvar för verksamheten inom sjömanskyrkorna. 339 Stohlander Axelsson 2001 s 78 ff

68 68 Svenska kyrkans missionsstyrelse En fråga som ständigt återkom på SKM:s sammanträden var frågan om hur prästvigning ska ordnas i Indien och i Södra Afrika. Det finns ingen biskop där och det finns inga möjligheter att under kriget sända någon för att förrätta prästvigning av de indiska eller afrikanska prästkandidaterna. Frågan löses genom att ärkebiskopen, på förfrågan från styrelsen, utser ordföranden i den lokala missionskonferensen att på ärkebiskopens uppdrag förrätta prästvigning. Efter vigningarna återkommer den som förordnats med rapport om sitt uppdrag. 340 Vid beslutet i februari 1915 konstaterar styrelsen att ordningen är en nödfallsutväg och att frågan ska beslutas vid varje enskilt tillfälle. Formaliteterna runt begäran till ärkebiskopen diskuteras också. Styrelsen kom att begära att Dr C.J. Sandegren skulle utses att förrätta vigningen i Indien. Styrelseledamoten, prosten E.L. Peterson, menade att styrelsen skulle stannat vid en anmälan till ärkebiskopen om att behov av prästvigning förelåg och hänvänt sig till denna med begäran att han skulle träffa anstalt för att vigningen kom till stånd. Att ge förslag om till vem ett sådant uppdrag skulle lämnas var uppenbarligen att träda in på ärkebiskopens ansvarsområde. Styrelsen noterade också att de som prästvigs på detta sätt inte blir präster som kan få tjänst i Svenska kyrkan i Sverige, utan ska tjänstgöra inom missionsverksamheten. 341 I en rapport från J.E. Norenius om prästvigning i Dundee noteras att vigningen ses som en inledning till det man önskar för framtiden, nämligen en självständig zulukyrka. 342 Prästvigningsfrågan hörde säkerligen med till bakgrunden till att Söderblom redan på ett av de första sammanträdena med missionsstyrelsen i oktober 1914 väckte frågan om införande av missionsbiskopar. Styrelsen beslöt att tillsätta en kommitté med Söderblom som ordförande och med biskopen Danell och regeringsrådet Herrman Palmgren som övriga ledamöter. 343 Kommittén återkom påföljande år med ett förslag till skrivelse från styrelsen till kyrkomötet om missionsbiskopars anställande på missionsfälten. Kommittén hade föreslagit en biskop för Indien och en för Afrika. Biskopstjänsterna skulle finnas i enlighet med kyrkans hävdvunna ordning och svara för prästvigningarna. Biskoparna skulle vara till gagn inte minst för kyrkobildningarna. Missionsstyrelsen skulle utse den som fått flest röster bland missionärerna. Styrelsen avgav dock ingen skrivelse utan sköt frågan längre fram till dess missionärskonferenserna hunnit yttra sig och tiden anses lämplig att ta upp frågan på nytt. 344 Frågan återkommer inte på detta sätt i styrelsen men tas upp i biskopsmötet 1920 (se ovan). Det tycks som om Söderblom genom biskopsmötets tillstyrkan inte anser att det behövs någon skrivelse till kyrkomötet i frågan. 340 SKM protokoll 10, ; 4, ; 5, ; 6, ; 19, ; 11, ; 5, ; 16, ; 11, ; 7, ; 8, ; SKMA, SKA. 341 SKM protokoll 9, , SKMA, SKA. 342 SKM protokoll 5, , protokollsbilaga F, SKMA, SKA. 343 SKM protokoll 9, , SKMA, SKA. 344 SKM protokoll 6, , samt protokollsbilaga a, SKMA, SKA.

69 69 Under kriget kom de tyska missionärerna inom Leipzigmissionen att utvisas från Indien och SKM tog över Leipzigmissionens verksamhet. Från svensk sida drevs frågan kraftfullt om att kyrkan (Tamil Evangelical Lutheran Church, TELC) skulle få en biskop. Syftet var att skapa tydlighet och stadga i ledningen av arbetet. Söderblom sökte påverka processen med ett herdabrev. Från SKM:s sida sändes biskop Danell till kyrkans synod 1921 vilken till sist beslöt att The President shall be nominated for life and installed as Bishop of the Church. Både den tyska och den svenska kyrkomodellen gavs utrymme i beslutet. Danell kunde samma dag den 8 mars 1921 viga Ernst Heuman ( ) till biskop av Tranquebar. Svenska kyrkans ordning hade därmed genomförts på denna punkt i en dotterkyrka. Trots fortsatta diskussioner behölls ordningen även vid uppkommande vakanser på biskopsstolen. 345 Vid biskopsvalet 1927 efter Heumans död fördes först endast David Bexells ( ) namn fram till styrelsen. Eftersom tre namn skulle finnas på förslaget sändes ärendet åter till missionärskonferensen och Johannes Sandegren ( ) utsågs att till vidare vara acting president. 346 När förslaget sedan återkommer, med Bexell som första namn, beslutar Söderblom omedelbart att, som ordförande i styrelsen, utse Bexell till biskop. Om detta informerar Söderblom styrelsen och får dess godkännande i efterhand. 347 Förfarandet är ovanligt så till vida som styrelsen vid sina sammanträden normalt behandlat de enklaste frågor om resor, semestrar, bostäder, förlovningar mm. Någon avsevärd brådska att utse Bexell verkar inte ha varit för handen. Bexells vigning löstes till sist så att biskop Rodhe reste till Indien för vigningen. 348 Samverkan med Augustanasynoden tas upp vid flera tillfällen i missionsstyrelsen. Det gäller möjligheten att amerikanska missionärer ska delta i arbetet i den norra delen av det södra missionsområdet. Förfrågningarna får inget positivt resultat. 349 Under Söderbloms år i missionsstyrelsen diskuteras ofta missionen i Kina. Frågorna omkring missionssynen fördes fram av missionären och ordföranden i missionärskonferensen Gustaf Österlin; han var emot kulturimperialismen och de protestantiska missionernas arroganta hållning till kinesisk kultur och bildning. Han önskade överlämna ansvaret för verksamheten i Changsha till pastor Chen, som han själv prästvigt på Söderbloms uppdrag. Söderblom delade den nya missionssyn som Österlin gav uttryck för; den var i linje med hans syn bl. a på religionerna. 350 I missionsstyrelsen tar alltså Söderblom upp frågor som han återkommer till i andra sammanhang; biskopsfrågan och därmed även prästvigningsfrågan. Lösningen är att tillämpa den svenskkyrkliga ordningen. Ekumenisk samverkan söks med Augustanasynoden utan resultat. Missionssynen blir aktuell med anledning av arbetet i Kina och Söderblom stöder det förnyande arbete Österlin utför. 345 Furberg 2004 s 73 ff 346 SKM protokoll 13, , 5, , SKMA, SKA. 347 SKM protokoll 17, , SKMA, SKA. 348 SKM protokoll 10, , SKMA, SKA. samt Furberg 2004 s SKM protokoll 8, samt 9, , SKMA, SKA. 350 Österlin 2005 s 329 f, skönlitterärt behandlat i C. Hansson 2005

70 70 Svenska kyrkans diakonistyrelse Diakonistyrelsen tillkom för att samla engagemanget för kyrkolivets förnyelse inom vitt skilda områden. Därför präglas sammanträdena inom Diakonistyrelsen av rapporter och förslag från de olika utskotten vilka närmare drev arbetet inom sina områden: skriftutskottet, ungdomsvårdsutskottet, sociala utskottet, ekonomiutskottet och kulturutskottet (från 1918). Uppförandet av nya församlingshem och soldathem runt om i landet får stöd genom byggnadslånefonden. Tidnings- och bokutgivningsfrågor återkommer liksom frågor om alkoholistvård, anslag till skioptikonbilder, läsrum för sjömän, ungdomskurser och utbildningar samt kurser om kyrklig konst (från 1919). Insamlingar till reformationsjubileet 1917 planeras inom styrelsen. En viktig fråga som behandlas återkommande är etablerandet av Svenska kyrkans Lekmannaskola i Sigtuna i samverkan med Sigtunastiftelsen. 351 Vid några tillfällen framgår att det är Söderblom som är drivande bakom de ärenden som behandlas. Redan i augusti 1914 meddelar han att han ska ge ut en fältandaktsbok och begär att Diakonistyrelsens bokförlag ska förlägga denna, vilket också blir styrelsens beslut. 352 Söderblom föreslår att bokförlaget och Libraria (företag inom Diakonistyrelsen) ska få i uppdrag att ta fram enkla bilder med religiösa motiv med konstnärligt värde, vilka ska kunna pryda hemmen. Inom styrelsen bildas ett utskott för kyrklig konst 1918 och Söderblom tar själv på sig ordförandeskapet i utskottet, där bland andra även professor Sigurd Curman ( ) och Agnes Branting ( ) vid Licium ingår. Söderblom lämnar dock ordförandeskapet redan efter ett år. 353 Ansgarsminnet ska firas 1930 och Söderblom engagerar sig starkt för att få till stånd ett Ansgarskapell på Björkö. Han har i januari 1929 inköpt en tomt och ber styrelsen att nu bilda en stiftelse för att ta över tomten och bygga kapellet. I den stiftelse som bildas blir Söderblom ordförande. Han kan senare meddela att anonyma gåvor om kronor inkommit. I januari 1931 redovisas att kapellet stod färdigt till invigningen och att gudstjänster regelbundet hållits på Björkö. 354 Söderbloms fredsengagemang och ekumeniska engagemang märks knappast i Diakonistyrelsen. Han utverkar vid några tillfällen gåvor från bokförlaget (kyrkohandböcker mm) att överlämnas till engelska kyrkomän och presidenten i Augustanasynoden. Vid något tillfälle gästas styrelsen av dr Brandelle från Augustana. 355 Den ekumeniska böneveckan för kristen enhet kommer upp till behandling vid ett par tillfällen, dock ej med annat resultat än att meddelande om den ska införas i Diakonistyrelsens tidningar. 356 Inte heller diskuteras Stockholmskonferensen i styrelsen utom vid ett tillfälle, då Söderblom begär att en av sekreterarna ska ställas till förfogande för mötet, vilket också sker SKD protokoll , SKDA, RA 352 SKD protokoll , SKDA, RA 353 SKD protokoll ; ; , SKDA, RA 354 SKD protokoll ; ; ; ; , SKDA, RA 355 SKD protokoll ; ; ; , SKDA, RA 356 SKD protokoll ; ; , SKDA, RA 357 SKD protokoll , SKDA, RA

71 71 En fråga som engagerar Söderblom är fortbildning av präster. Styrelsen ställer sig bakom hans initiativ till sådan i Uppsala stift och ger medel till stipendier till prästerna för att de ska kunna delta. Söderblom samverkar med universitetet omkring fortbildningen. 358 Diskussion Vi har här sett hur Söderblom med kraft driver frågan om biskopsämbetet i Indien och södra Afrika. Ordningen med att missionärskonferensens ordförande förordnas att prästviga är ingen god ordning. Biskopsämbetet är också ett led i missionskyrkornas självständighet. Det är konsistent med hans uppfattning om biskopsämbetet. Söderbloms relation till Augustana markeras vid några tillfällen i båda styrelserna. I Diakonistyrelsen märks Söderbloms hand främst i två frågor; det gäller inrättandet av ett kulturutskott och uppförandet av Ansgarskapellet på Björkö inför Ansgarsminnet Det är Söderbloms kulturöppna hållning och engagemang som ligger bakom. De två styrelserna hade båda en omfattande och etablerad verksamhet. Det är uppenbart att Söderblom sätter sin prägel på Missionsstyrelsens syn och arbete genom att introducera frågan om biskopsämbetet. I mindre grad sker detta i Diakonistyrelsen med kulturfrågorna; där fanns ju andra personer med liknande intressen som Manfred Björkquist. Engagemanget bakom upprättandet av Lekmannaskolan var också brett och kan inte tillskrivas Söderblom. Det var Björkquist som var initiativtagare. Utan att invänta ett kommande styrelsesammanträde utnämner Söderblom ny biskop i Indien Personvalet var självklart ingen annan kunde komma ifråga men det är ändå belysande att Söderblom inte inväntar det formella styrelsesammanträdet. På samma sätt förklarar inköpet av en tomt för Ansgarskapellet på Björkö, till vilket Diakonistyrelsen senare får ta ställning, något av intensiteten och även självsvåldet i ledarskapet. Söderblom agerar som primas för hela kyrkans räkning. En sådan egenmäktighet var dock knappast ovanlig i denna tid. Sammanfattning Både Missionsstyrelsen och Diakonistyrelsen hade mängder av löpande ärenden på sitt bord. Söderblom sätter sin prägel i Missionsstyrelsen främst genom att driva frågan om biskopsämbetets införande i missionskyrkorna. Söderblom för in sin kulturöppenhet i Diakonistyrelsen och ett kulturutskott kommer till. Det finns en självklarhet för Söderblom att han som ärkebiskop kan agera i frågor utan styrelsestöd. Det syns när han utnämner Bexell till biskop i Indien eller köper en tomt för byggandet av Ansgarskapellet. Som ärkebiskop anser han sig ha utrymme att agera på kyrkans vägnar. Nätverket Söderblom etablerade ett stort nätverk både som vetenskapsman och präst. Redan hans tidiga utlandsresor innebar möten med personer som han sedan upprätthöll kontakten med. Söderblom lärde t ex känna John Mott 1890 vid studentkonferensen i Northfield SKD protokoll ; ; , SKDA, RA 359 Sundkler 1968 s 38

72 72 Hans tjänster utomlands i Paris som pastor och som professor i Leipzig vidgade kretsen ytterligare. I Sverige upprätthöll Söderblom kontakter över samhällslivet i stor bredd, självklart i regeringskansli och departement. Som ledamot av Svenska Akademien från 1921 och fram till sin död hade han kontakter med författare som Selma Lagerlöf, Verner von Heidenstam, Erik Axel Karlfeldt, Anders Österling, Albert Engström och Bo Bergman samt med upptäcktsresanden Sven Hedin, litteraturforskarna Fredrik Böök och Martin Lamm, historikern Harald Hjärne och landshövdingen och politikern Hjalmar Hammarsköld. 360 Nära 300 personer med anknytning till litteratur, konst och musik återfinns i Söderbloms brevsamling såsom författarna utanför akademien Emilia Fogelklou- Norlind, Ellen Key, Fabian Månsson, konstnärerna Carl Eldh, Christian Eriksson, Olle Hjortzberg, Carl Milles, Emanuel Vigeland, musikerna Hugo Alfvén, John Forsell, Otto Olsson och Wilhelm Stenhammar. 361 Söderbloms nätverk in i det svenska kultursamhället är mycket bred. Publicisten Till Söderbloms genomslag hörde även den omfattning som hans publicistiska verksamhet hade under ärkebiskopsåren med utgivning av andaktsböcker, vetenskapliga artiklar och skrifter samt böcker för en bredare allmänhet. 362 Söderbloms företrädare J.A. Ekman utgav t.ex. under ärkebiskopstiden sitt herdabrev Därutöver utkom en stor mängd predikningar, föredrag och tal hållna vid olika sammankomster, gudstjänster, kyrkoherdeinstallationer mm men utgivningen av böcker fortsatte inte efter tillträdet av ärkestolen. 363 Som framgått ovan var utgivningen betydande under ärkebiskopsåren. Söderblom upprätthöll kontakt med vetenskapssamhället, med en bildad allmänhet samtidigt som han publicerade predikningar, föredrag och andaktslitteratur. Genom tidningsartiklar spred han kunskap om fredsfrågorna och det ekumeniska arbetet till en bredare allmänhet. 364 Söderblom såg även pressen som en viktig kanal. Inom denna undersöknings ram har det inte varit möjligt att studera tidningsarkiven omkring Söderblom. Klipparkivet vid Sigtunastiftelsen har 500 klipp om Söderblom för tiden vilket vittnar om mediernas intresse för Söderblom och hans verksamhet. Antalet tidningar som klipptes under denna tid var mycket begränsat. När det gäller Sockholmskonferensen 1925 återfinns även där 500 klipp. 365 Genom sin publicistiska verksamhet etablerar Söderblom en arena som brett når ut i det svenska samhället. 360 Svenska akademien & Svensén Runestam 2004 s 239 f 362 Ågren 1931 s 391 ff 363 Lindroth Se bil Jonsson i e- post 18 januari 2010, hos författaren

73 73 Diskussion I detta avsnitt har vi sett att Söderbloms nätverk i Sverige och i världen var mycket omfattande. Det upprätthölls genom en omfångsrik korrespondens som Söderblom prioriterade. Förutom med personer inom kyrka och universitet har Söderblom omfattande kontakter med det kulturella Sverige. Nätverket underhölls även genom Söderbloms utgivning av böcker, medverkan i tidskrifter, artiklar i dagspress och genom tidningsbevakningen av honom. Hans vetenskapliga produktion är viktig för hans ställning som prokansler för Uppsala universitet. Han tillhör fortfarande vetenskapsmannakretsen. Denna arena som mötena med andra, nätverket, bokutgivningen och tidningskontakterna utgör är bred och sträcker sig över alla ärkebiskopsåren. Nätverket blir ett understöd för honom till att förverkliga den uppgift han uppfattar som sin. Söderblom har här vidgat ramarna i jämförelse med sin företrädare som inte hade en så omfattande utgivning. Söderblom etablerar genom nätverket och genom sin utgivning ett nytt fält där inte minst hans artiklar i dagspress gav honom möjlighet att direkt framträda inför en bredare allmänhet. Han använde sig av den framväxande masskommunikationen för att etablera ärkebiskopen som kyrkans självklare främste företrädare. Sammanfattning Söderblom etablerar ett brett nätverk genom korrespondens och publikationer. Han skapar en arena som hans företrädare inte haft. Genom direktkontakter eller via publikationer blir Söderblom tillgänglig för en bred allmänhet. Han framträder som kyrkoledare med ett brett spektrum: han är vetenskapsman, ekumen, fredsivrare och biskop. Ärkebiskopsämbetet placeras in i press och tidningar; det är inte oåtkomligt utan får en folklig prägel. Ärkebiskopen får en väl etablerad plats på en publik arena. I gudstjänsten På samma sätt som ämbetet behölls under reformationstidevarvet bevarades liturgiska traditioner och liturgisk klädsel. Vår kyrka har behållit mycket av det gamla, utan vidskeplig respekt, men även utan ofri respektlöshet. Det gamla och svarta byts ut mot mässkläder. Den yttre livsformen, trivialiteten livet i nattrock, förändras av känslan för gudstjänstens glädje och högtidlighet. Söderblom återvänder till reformatorerna och Kyrkoordningen 1571 med dess anvisningar om att prästen ska klä sig som plägsed är. Visserligen är sådant res indifferentes men det ska ändå försvaras i frihetens namn. Samtidigt som Söderblom anför att frågan inte är särskilt viktig diskuterar Söderblom dem genomgripande. De liturgiska bruken är värdefulla och döljer den enskilde och låter kyrkans tjänare träda fram. 366 Inför sin vigning skriver Söderblom till Gottfrid Billing: När det gäller så ärevördiga former som våra kyrkoskrudar, har jag snarare känslan av att individen i sin kortlivade ringhet genom ämbetsdräkten träder tillbaka för det kall, han fått Söderblom 1916 s 23 f 367 N. Söderblom t. G. Billing , NSS, UUB.

74 74 Kyrklig skrud Redan vid sin egen vigning var Söderblom angelägen om att vigningen skulle få en liturgisk utformning med deltagande biskopar i liturgisk klädsel. I brev till Billing, som förrättade vigningen, sökte Söderblom övertala honom att han och andra deltagande biskopar skulle bära sina kåpor, vilket även blev fallet. 368 Billing såg hellre prästdräkt och biskopskors; jag älskar ej ståt, svarade han. 369 Den liturgiska skruden och gudstjänstens utformning var för Söderblom ett tecken på kyrkans kontinuitet med den äldsta kyrkan i Sverige. Reformationen hade inte brutit med de mönster efter vilka gudstjänst firades eller med hur gudstjänsten skulle gestaltas i skrudar och prydning. 370 I samband med två biskopsvigningar fick Söderblom offentlig kritik för den myckna prakten infördes insändare i Stockholmstidningen då anglikanska biskopar hade deltagit i vigningen i sina skrudar. Söderblom hänvisade till reformationstiden och att skrudar och liturgisk sed fanns bevarade i den Svenska kyrkan. Han fortsätter:.. då godtemplare gå i procession och professorer och fackföreningar och riksdagsmän och studenter och varje liktåg göra likadant, finns det många som förundrar sig över att man vädrar katolicism ifall prästerskapet går i ordentlig procession i stället för att springa om varandra. Att man i England skulle ha återinfört skrudar var inget argument. I Sverige kan det icke bliva fråga om något återinförande av dylika kyrkoskrudar, eftersom de aldrig varit borttagna. 371 Med den något skämtsamma tonen vill Söderblom ta loven av frågan om den liturgiska gestaltningen. Samtidigt gör han en kraftfull markering genom att poängtera att den liturgiska traditionen med skrudar är ett arv från kyrkans äldsta dagar, bevarat genom reformationen. Även vid biskopsvigningen 1925 förekom insändare med frågor om gudstjänstens yttre form. Söderblom poängterade att kyrkan har annat att göra än att tala om toalettsaker. Ändå försvarade han kraftfullt bruket av skrudar. De fanns kvar sedan reformationen. De är inte nödvändiga för frälsningen, men det är inte heller nödvändigt att avskaffa dem. Till detta ger Söderblom ytterligare argument. Att högt ärade och kära gäster från andra evangelisk lutherska samfund stodo med de svenska prästerna kring altarrundeln kan väl knappast betraktas annat än som en tacknämlig rikedom. Att den gamla patriarken från Alexandria Photios, på lördagen till min överraskning anmälde sin önskan att övervara biskopsvigningen inte i yttre mening, men väl, som hans ord i sakristian betygade, med hjärtlig välsignelse, är liksom hans besök överhuvud, ett unikt vittnesbörd om sammanhanget i kyrkans historia Sundkler 1968 s 108 och G. Billing t. N. Söderblom , NSS, UUB. 370 Söderblom 1916 s 23 f samt Söderblom 1908 s Manus t. artikel för Stockholmstidningen, NSS, UUB. 372 Manus t. artikel för Svenska Dagbladet, NSS, UUB.

75 75 Biskopsvigningen är i sig ett ekumeniskt tecken där även patriarken deltagit. Det är ett argument i likhet med vad Söderblom i övrigt hävdat om biskopsämbetets potential. Redan vid Sigtunastiftelsens invigning 1917 hade kritik riktats i Aftontidningen för det teatraliska spektaklet och grannlåten som hade utvecklats vid processionen genom arkaderna. Söderblom anförde samma syn på gudstjänsternas utformning som vid biskopsvigningarna 1920 och Men det är inte bara Söderblom som intresserar sig för liturgiska frågor. Efter Sam Stadener vigning till biskop 1927 vid biskop Ullmans pensionering undrar Einar Billing om inte någon form av emeritikors borde ordnas, så att Ullman kan få bära sitt biskopskors. 374 Men saken är redan ordnad. Söderblom har tagit initiativ till att präster i stiftet anskaffar ett kors. 375 Söderbloms liturgiska intresse var också tydligt när han engagerar sig i utformningen av kyrkor, t ex Uppenbarelsekyrkan i Saltsjöbaden, där hans egen syn på uppenbarelsereligion också ges ett konstnärligt uttryck. 376 Den ekumeniska kåpan När det gäller liturgisk skrud hade Söderblom ett långt samarbete med Agnes Branting vid Licium. Det gällde skrudar och dekorationer till domkyrkan av olika slag 377, utformandet av en svart kappa i modell som en korkåpa 378 och en kåpa till vigningen av biskopen av Tranquebar I ett brev till ärkebiskopens sekreterare Folke Palmgren ( ) 1924 föreslog Branting att Licium ska få brodera en kåpa till Söderblom för den penninggåva som Söderblom har fått av fursten av Abessinien. 380 Palmgren svarar att ärkebiskopen tycker att idén är alldeles förträfflig. En violett kåpa vore bra men arbetet får inte påbörjas förrän Söderblom återkommit från en resa. 381 Söderblom återkommer till Branting ett par dagar senare med sin idé om hur korkåpan ska utföras. Den ska förses med olika föremål som Söderblom fått i olika sammanhang. På en bred mittlinje ligga Rom, (Genève) Wittenberg och Upsala. Alltså skulle kanske överst i kåpans knäppe avbildas riksäpplet med korset, därunder lutherrosen och nederst Petri Fiskarmärke. På var sin sida ligga kyrkans två andra centra Konstantinopel och Canterbury. Från Patriarkatet har jag Frälsarens orden med Frälsarens bild, som skulle fästas på kåpans vänstra sida. Från Canterbury har jag fått ett kors av guld av ärkebiskopen m fl.; det kan bilda 373 M. Lindqvist 1931 s E. Billing t. N. Söderblom , NSS, UUB. 375 N. Söderblom t. E. Billing , NSS, UUB. 376 Lilja 2006 s 3 ff 377 A. Branting t. N. Söderblom , , 1926 odaterat, , 11.2, 2.4 och , NSS, UUB. 378 A. Branting t. N. Söderblom , NSS, UUB. 379 A. Branting t. N. Söderblom , NSS, UUB. 380 A. Branting t. N. Söderblom , NSS, UUB. 381 F. Palmgren t. A. Branting , ABS, ATA.

76 76 motstycke på högra sidan. Etiopiens stjärna tillhör ej denna konstellation men borde för givarens skull fästas annorstädes. 382 Till kristenhetens centra hör förutom Rom och Wittenberg alltså också Uppsala, medan den ortodoxa och den anglikanska kyrkotraditionen inte ligger på samma symboliska mittlinje. Genom att på kåpan fästa gåvor han fått från olika kyrkoledare markeras samhörigheten med dem och uppskattningen av gåvan. Från den ekumeniska patriarken har Söderblom Frälsarens Orden och från ärkebiskopen av Canterbury ett guldkors som han fått vid sin vigning. 383 Söderblom återkom med ytterligare tankar om kåpan efter sommaren Den ska vara i violett siden, violett synes mig vara den enda rätta färgen. Vidare diskuterade Söderblom hur kåpan ska utformas med de redan tidigare nämnda symbolerna. Särskilt vill jag på framsidan hava en symbol av våra enhetssträvanden, så att högst upp sitter i någon form St Eriks äpple med korset och därunder mitt på bröstet Lutherrosen, omgiven på ena sidan av Canterburykorset och på andra sidan av Constaninopelbilden av Vår Frälsare, vilka båda sista föremål jag redan äger. Därunder borde sitta något som symboliserar Rom, t ex Petri fiskarring eller något dylikt. Filigranstjärnan från Etiopien kunde lämpligen användas på ryggstycket som faller bakut eller någon annanstans. Söderblom sände även med sitt exlibris med S:t Göran och draken för den händelse det skulle kunna giva någon idé samt en skiss på hur han menade att kåpan ska utföras. 384 Kåpan komponerades vid Licium av Ruth Hallberg N. Söderblom t. A. Branting , ABS, ATA. 383 Karlström 1947 s 262 se även not N. Söderblom t. A. Branting , ABS, ATA. 385 Nilsén 1992 s 84

77 77 Traditionsenligt har vitt varit kyrkans festfärg och många kåpor har utförts vita, i guld eller i festlig brokad för kyrkans högtider. Söderblom önskar med bestämdhet en violett kåpa. Det kan inte vara kyrkans färgkanon som leder Söderbloms önskan; den violetta färgen hör ju till kyrkoårets faste- och botperioder. Någon annan rimlig förklaring till färgvalet än att den violetta färgen också är den episkopala färgen kan knappast finnas. 386 Korrespondensen mellan Söderblom och Branting fortsatte, sedan Branting sänt ett förslag, framför allt rörande kostnaden för kåpan och Söderbloms ansträngningar att få fram medel. Till sist kan Söderblom betala kronor vilket motsvarar ca kr i 2009 års penningvärde. 387 Söderblom översände Lutherrosen, som han påpekar också är Sigtunastiftelsens märke. Från Tyskland har han även fått ytterligare skisser av rosen, vilka han sänder till Branting. 388 Knäppslå I maj 1925 återkommer Söderblom ytterligare om kåpans utformning samt om de broderier som han vill ha i samband med de olika symbolerna. 386 Davies 1968 s 106 och Stolt 1964 s A. Branting t. N. Söderblom , , NSS, UUB. samt N. Söderblom t. A. Branting , , efter , , ABS, ATA. 388 N. Söderblom t. A. Branting och efter den , ABS, ATA.

78 78 Hur skulle det vara att nertill motsvarande S:t Göran och draken, mitt ex libris, sätta Gamla Uppsala- silhuetten? Jag bifogar en inskrift till den grekiska stjärnan och ljusstaken. Vid sammanträffanden och genom det fortsatta arbetet hade vissa justeringar gjorts i det ursprungliga förslaget. Slån kompletteras med en uppslagen bibel under Lutherrosen och Petri fiskarmärke är utbytt mot Petri nyckel. Ett ankare, kyrkans skepp och en borg, i anknytning till Psalt. 31:4 alt psalmen Vår Gud är oss en väldig borg, kompletterar Canterburykorset på kåpans högra bräm. Under borgen finns texten Gratia dei (Guds nåd). På vänstra brämet återfinns en sjuarmad ljusstake (menoran) vid Frälsarens Orden, en bild när Jesus undervisar från båten (Luk 5:3) samt Golgatakullen med de tre korsen. 389 På den breda slån finns också Söderbloms valspråk: Sanningen skall göra eder fria (Joh. 8:32). Över kåpan finns ytterligare sex riksäpplen broderade. Höger bräm Söderblom anger även vilka textord som han vill ska broderas på kåpan. De har alla anknytning till hans ekumeniska gärning. På höger bräm anbringas på latin Ut sint et ipsi sanctificati / in veritate ur Jesu avskedstal Joh. 17:19 För att också de skall helgas genom sanningen. Vidare ska texten Ut omnes unum sint / ipsi in nobis / ut sint consummati in unum. finnas med. Söderblom anger den texten som den viktigaste. Även den är hämtad ur enhetsavsnittet i Joh. 17 och är delar av vers 21 och 23: För att de alla skall vara ett; de i oss; de skall fullkomnas och bli ett. 389 Skisser t. Söderbloms kåpa, ABS, ATA.

79 79 Under den sjuarmade ljusstaken ska det stå γρηγορειτε και προσευχεσθε (Vaka och bed, hämtat från Mt 26:41 när lärjungarna somnar i Getsemane). Invid ljusstaken ville Söderblom ha texten εδιδασκεν αυτους, (Han undervisade dem). 390 Den exakta formuleringen återkommer sex gånger i evangelierna 391 från situationer när Jesus samlar sina lärjungar för undervisning men kan här förmodas syfta just på tillfället när Jesus undervisar från en båt. Motivet finns med, men de grekiska orden har utelämnats. Vänster bräm På kåpans ryggsköld ska en hebreisk text återges. Det är Psalt 73:25, Vem har jag i himmelen utom dig! Och när jag har dig, då frågar jag efter intet på jorden N. Söderblom t. A. Branting , ABS, ATA. 391 Mt 5:2, Mt13:54, Mk 2:13, Mk 4:2, Mk 10:01, Joh 8:2 392 Blad med skisser, odaterat, ABS, ATA.

80 80 Längst ner på brämen återfinns till höger St Göran och draken och till vänster Uppsala högar och Uppsala gamla kyrka. Nederdel av höger och vänster bräm Sammantaget påminner bilderna och textställena om den världsvida kyrkan och om centrala temata; här finns enhetstemat, uppenbarelsetemat med Jesu undervisning, reformationstemat samt ett tema om bön och vaksamhet. Den sjuarmade ljusstaken påminner om den judiska trostraditionen och kristendomens rötter i denna. Den mytiska St. Göranslegenden talar om striden mellan ont och gott. Bilden av Uppsala högar och Uppsala Gamla kyrka talar om kristningstiden, mötet mellan olika trostraditioner. Kåpan användes i samband med det ekumeniska mötet i augusti Den finns i dag i Uppsala domkyrkans textilkammare. Diskussion Söderblom intresserar således sig mycket för kyrkans gamla liturgiska tradition och vill bevara denna, vilket bland annat framgår av hur biskopsvigningarna i utlandet gestaltades. Vid sin egen biskopsvigning är han starkt aktiv för att den liturgiskt ska utformas så som han själv vill. Han försvarar sin liturgiska praxis i samband med biskopsvigningarna 1920 och 1925 och anför även ekumeniska argument. Han tar initiativ till att emeritikors anskaffas till pensionerade biskopar. Med den ekumeniska kåpan ser vi hur Söderblom själv medverkar till att skapa ett uttryck för sin syn på ärkebiskopens och på Svenska kyrkans roll. Mest intressant är de tre symboler som pryder kåpans slå: riksäpplet (St Eriks äpple), Lutherrosen och Petri nyckel. Lutherrosen var Martin Luthers eget vapen och stod i detta sammanhang för den reformerade kyrkans tro, dvs. för den evangeliska kyrkotraditionen. Petri nyckel stod för påvemakten i Rom, dvs. för hela den romersk- katolska kyrkotraditionen. Den