/85:305. MoL 1984/85. Motion

Transkript

1 Motion MoL 1984/ /85:305 Kerstin Aner Registreringen i folkbokföringen av religiös tillhörighet, m. m. Från en svensk kommun rapporterades det av en präst i en "invandrarkyrka", att den lokala invandrarbyrån aldrig visade något intresse för denna kyrka, medan däremot turistbyrån alltid underrättade sig om gudstjänsttider, lokaler osv. För eventuella turister existerade alltså denna exotiska kyrka. För landets egna invånare däremot inte, i varje fall inte i kommunens ögon. Denna lilla glimt ur livet är tyvärr alltför typisk. Mycket arbete läggs och har lagts ner på att integrera invandrarna i Sverige, och det har huvudsakligen skett genom att de har uppmuntrats organisera sig på det sätt som är normalt i Sverige, dvs. i profana organisationer eller varför inte folkrörelser. Sådana kan få bidrag och får det också. Låt oss se på några siffror. Invandrarorganisationerna redovisar ett medlemsantal på omkring De offentliga bidragen till dem uppgår- av tillgängliga uppgifter att döma-till omkring 35 milj. kr. Ungefär hälften av detta är statsbidrag. dels direkt till centralorganisationerna, dels i form av tidskriftsstöd. dels flera miljoner kronor i AMS-medel till anställda i organisationerna. Från landstingen kommer tydligen ungefär 3 milj. kr. och från kommunerna omkring 12 milj. kr. till de lokala föreningarna. Invandrarna själva betalar omkring 3.4% av vad deras organisationer kostar. Allt detta är helt normalt för svenska föreningar. För invandrarkyrkorna är bilden totalt annorlunda. Det är svårt att få en jämförbar siffra på medlemmarna i dessa kyrkor. eftersom de har ett annat medlemsbegrepp. Men de invandrarkyrkor som är samlade i en delegation knuten till Samarbetsnämnden för statsbidrag till trossamfund anger omkring medlemmar (jämför siffran ovan på ). Därtill kommer att finska invandrare (med undantag för ca som tillhör den ortodoxa kyrkan) ej är räknade i denna statistik, då de får all religiös service och all finansiering genom svenska kyrkan och ej räknas in i frikyrkorådets statistik. Med undantag alltså för dessa finska invandrare som får understöd i särskild ordning. får invandrarkyrkorna omkring 6 milj. kr. i bidrag. Det finns också 12 milj. kr. som delas ut i bidrag till byggnad av lokaler åt fria samfund och åt invandrarkyrkor. De senare. som har oerhört mycket färre lokaler färdigbyggda än frikyrkorna, fick endast 9 %av dessa 12 milj. kr. vid utdelningen 1982/83. Detta har till bakgrund att invandrarkyrkorna hittills alltid fått dessa bidrag med så stor del av byggnadskostnaden som varit lagligt möjlig, vilket frikyrkorna ingalunda har fått. Men eftersom invandrarkyrkorna har så l Riksdagen sam/. Nr

2 Mot. 1984/85:305 2 mycket mindre egna resurser att ställa upp med än de inhemska frikyrkorna, har det ändå blivit mycket små bidrag allt som allt. Å t den som har, skall varda givet... Finns det nu någon motsättning mellan invandrarnas religiösa och profana organisationer? Kan de inte nöja sig med att vara väl betjänade på det ena hållet, även om det är sparsamt på det andra? Svaret är uppenbarligen nej, att döma av den undersökning som religionssociologiska institutet nyligen gjort (Forskningsrapport 1984:3, nr 180). Det visade sig att de som var aktiva i de religiösa organisationerna inte på något sätt kände sig representerade av de profana organisationerna. Deras egna krav och röster kom aldrig fram till svenska myndigheter och lagstiftare på den vägen. Som ett exempel kan anföras, att invandrarpolitiska kommittens slutbetänkande (SOU 1984:58) sändes på remiss till minst 25 nationella profana invandrarorganisationer, men endast till fyra religiösa organisationer, nämligen Sveriges frikyrkoråd, ärkebiskopen, Pastoratsförbundet - alltså organ som inte representerar invandrarkyrkor över huvud taget- och slutligen till Samarbetsnämnden, "efter hörande av delegationen". Delegationen, där representanter för invandrarkyrkorna sitter, skulle alltså få yttra sig kollektivt men inte skriva sitt eget svar. Än mindre skulle de skriva egna svar. Det gjorde de förstås ändå, men på den officiella remisslistan stod de inte. Undersökningen från religionssociologiska institutet visade vidare, att deras medlemmar hade mycket svårt att förstå, varför deras präster nästan totalt saknade stöd och service av samhället, när de visste vilken god service invandrare får på alla profana områden. statsstödet var givetvis välkommet men det sätt det fördelades på uppväckte mycken kritik. Om man vill se ett exempel på hur litet invandrarkyrkornas åsikter beaktas, kan man se på en fråga som ständigt irriterar i vardagslivet och som verkar vara helt försummad, trots en rad yttranden från högsta ort. Det är den om hur invandrarna rent praktiskt skall få tag i sin kyrka, och hur kyrkan skall kunna få kontakt med dem. Jag motionerade om detta för flera år sedan och fick efter en ovanligt utdragen behandling besked av riksdagen att pastorsexpeditionerna borde lämna utförliga och korrekta uppgifter även till invandrarna. Men när man ser hur litet intresse den svenska kyrkan hittills visat detta servicekrav, kan man kanske inte hoppas så mycket för framtiden. Fakta är dessa: De utredningar som behandlat frågan om registrering av invandrarnas religion har visserligen avböjt även en frivillig registrering av religiös tillhörighet (något som invandrarkyrkorna själva aldrig sagt nej till, snarare visat stort intresse för). Men utredningarna har i stället klart och entydigt sagt ifrån om att svenska kyrkan skall ge god information till invandrarna om deras egna kyrkor. Invandrarutredningens slutbetänkande (SOU 1974:69) föreslog att "detta (förmedlande av information) kan lämpligen ske genom att folkbokföringsorganet där invandraren anmäler sig

3 Mot. 1984/85:305 3 tillhandahåller blanketter för anmälan av medlemskap i olika samfund och genom information om aktuella samfund via bl. a. SIV och invandrarbyråerna''. l proposition 1975:26 blev av detta: "information om befintliga samfund bör ges i samband med folkbokföringen." Samma fromma önskningar kom tillbaka i SOU 1981:101, Folkbokföringens framtida organisation, s. 122: Enligt kommittens mening bör det i det fortsatta utredningsarbetet övervägas vilka åtgärder som kan behövas för att ge invandrare möjligheter att här i riket kontakta sitt trossamfund. Frågan bör därvid tas upp med de berörda trossamfunden. Av detta har blivit inte ens en tumme, utan ingenting. När man frågar invandrarkyrkorna själva, har de aldrig sett till någon sådan service. En annan, näraliggande brist är den att invandrare som befinner sig i flyktingläger eller på fångvårdsanstalter inte regelbundet rapporteras (eller inte rapporteras alls) till närmaste präst i hans/hennes eget samfund. Katoliker utifrån fattar inte detta, de utgår från att prästen vet att de sitter där och blir ledsna och sårade över att han aldrig kommer. Vad som ligger i vägen för en så självklar reform som att ge invandrarna och deras kyrkor kontakt med varann, är huvudsakligen två saker: Dels att den svenska folkbokföringen, i alla andra avseenden så petnoga, inte anses böra registrera annan religionstillhörighet än svenska kyrkans. Det finns egentligen inga skäl till detta, annat än något integritetskrav som ingen berörd har hävdat (registreringen måste ju bero på helt frivilliga uppgifter), men det är nu en gång så. Dels beror det på att invandrarkyrkorna har ett annat medlemsbegrepp än både statskyrkan och de fria, "inhemska" samfunden. Ingendera skälet skulle dock vara avgörande, om den goda viljan fanns- dvs. om invandrare räknades som fullgoda medborgare även i religiöst hänseende. Vad den första invändningen beträffar, så har man velat skjuta på frågan om religionsregistrering i folkbokföringen tills- eller om-den kom under civil huvudman. Om svenska kyrkan (egendomligt uttryck egentligen!) då blev tvungen upprätta eget medlemsregister, måste ju alla andra samfund också få göra det. Denna reform låter emellertid vänta på sig. Under tiden har vi en ordning, om vilken vi sällan är medvetna hur grotesk den ter sig utanför Sverige. När den senaste katolske biskopen kom till Stockholm, välkomnades han bl. a. mycket vänligt av kyrkoherden i den församling där han bodde. Den älskvärde mannen visade honom stolt hela hans egen personakt, som alltså fanns på den protestantiska pastorsexpeditionen, och där det mycket riktigt stod ''döpt i annan ordning". När biskopen berättade detta för trosfränder i Hamburg, vägrade de att tro honom. Det är nyttigt att ibland ta del av sådana reaktioner. Ännu bättre vore att lära sig något av dem.

4 Mot. 1984/85:305 4 Den andra invändningen, den om medlemsbegreppet, borde givetvis inte vara något hinder alls. Det skall naturligtvis vara bidragsreglerna som rättar sig efter samfundens egenart, inte tvärtom. Katoliker, ortodoxa och muslimer är inte alls knutna till en lokal, territoriell församling på samma sätt som en medlem av statskyrkan eller frikyrkorna. Man är katolik, man går i den katolska kyrkan där man råkar befinna sig, men är inte registrerad som medlem av någon särskild församling. Kommer en döpt katolik från Haiti eller Kerala till Stockholm, accepteras han som trosbroder om han visar sin dopattest, och sedan behövs inte mer formaliteter. För att en katolsk församlingspräst skall kunna nå de katoliker som bor mer eller mindre lång tid inom hans geografiska ansvarsområde, är det alltså nästan nödvändigt att han får hjälp av den statliga folkbokföringen. Sådan får han om han är präst i Finland, och. i varje fall i högre grad än i Sverige, även i Norge. Om detta skall kunna ske. måste man emellertid införa begreppet "erkända trossamfund" i Sverige. Detta ville inte frikyrkorna vara med om år 1951, och därför har det inte blivit något av, trots att förhållandena så dramatiskt ändrats sedan dess. En annan effekt av statskyrkans monopol på folkbokföringen, som sällan nämns men som man då och då får höra de berörda klaga över, är den mer eller mindre omedvetna proselytism som statskyrkan bedriver tack vare detta övertag. Det sker bl. a. på tre sätt: Invandrare har (mycket naturligt!) svårt att fatta den egendomliga blandning av folkbokföring och kyrkamedlemskap som råder i Sverige. De låter sig därför ibland felaktigt registreras som medlemmar i svenska kyrkan i missriktat förtroende till de tjänstemän de har att göra med, vilka ibland inte informerar dem tillräckligt. Den som läser Katolsk kyrkotidning har möjlighet att följa en insändarserie om just detta ämne. Barn som döpts i en katolsk eller ortodox kyrka blir alltför ofta ändå registrerade som medlemmar i svenska kyrkan. Jag har tidigare motionerat om detta och fått till svar att statskyrkan har plikt att underrätta invandrarna om hur det lagligen förhåller sig. Så sker alltför sällan. l stället har katolska kyrkan själv, som har så mycket mindre resurser än statskyrkan, fått lov att trycka särskilda formulär, där föräldrar uttryckligen begär utträde ur svenska kyrkan för katolskt döpta barn. Om den svenska kyrkan hade någon respekt för sitt eget dop som grund för medlemskap. skulle sådant givetvis vara helt obehövligt. Nästan alla katolska och ortodoxa ungdomar blir automatiskt inbjudna att vara med i svenska kyrkans konfirmationsundervisning. Anledningen är givetvis att de inte finns registrerade i folkbokföringen med sin verkliga religion, och svenska kyrkan tycker väl det är besvärligt att infordra listor på ungdomar från de andra kyrkorna och pricka av dem. Ungdomarna i fråga har ibland mycket långt till sin egen präst, och har lätt att följa med sina jämnåriga till den kyrka som finns i närheten och bli konfirmerade där. Detta är givetvis bra, om svenska kyrkan anser att den har ett uppdrag av sin Herre

5 M o t. 1984/85: att ta så många medlemmar som möjligt från andra kristoa kyrkor. Annars är det proselytism av den sort man annars fördömer i missionsländer, med hjälp av ett socialt, ekonomiskt och administrativt övertag. Ett enkelt renlighetskrav vore alltså att åtminstone skriva på den inbjudan som går ut till ungdomarna, att den gäller endast dem som är medlemmar i svenska kyrkan. En kristen kyrka skall givetvis inte tanklöst missbruka en gynnad ställning som den fått av staten. Den skall tvärtom hjälpa sina mindre gynnade systerkyrkor att utveckla sitt eget liv, inte teologiskt (det behövs inte!) men administrativt. Man kan inte ha fördelen av att vara en välförsörjd och etablerad kyrka uppbackad av stat och kommun och samtidigt ignorera de andras sämre situation som om den inte angick en. Vad beträffar de "gamla" fria samfunden i Sverige, så har de inte samma organisation, historia och problem som invandrarkyrkorna. De har i många fall på ett hedervärt sätt gett ekumenisk hjälp i det lokala arbetet och fört invandrarkyrkornas talan i Samarbetsnämnden. Men när det gäller det principiella förhållandet till staten, måste invandrarsamfunden få lov att tala för sig själva, på sina egna villkor och med sin egen röst. Ingen annan kan framföra deras åsikter åt dem - inte minst då de ofta har olika åsikter. Sammanfattningsvis: den största "frikyrkan" i Sverige i dag är den katolska, hur man än räknar. De andra invandrarkyrkorna är visserligen mindre, men gör, även de, helt oersättliga insatser för sina medlemmar i socialt och kurativt hänseende. Invandrarpropositionen 1975 betecknade det som ett mål att invandrarna skulle "ges möjlighet till religiös service i sitt eget samfunds ordning". Varför måste de då fortfarande tio år senare stå ute i kylan, medan svenska kyrkan fortsätter som statskyrka med monopol på folkbokföringen, och de inhemska fria samfunden får procentuellt lika stora bidrag som går till de verkligt fattiga kyrkorna? Jag anser detta vara en väsentlig rättvisefråga, för såväl samhälle som kyrka. Jag anser att den inte längre bör förhalas, eller döljas bakom en ridå av till intet förpliktande vackra ord. Invandrarna är de nya svenskarna. Deras kyrkor är också "svenska kyrkor". Det finns ingen som helst anledning att diskriminera dem, vare sig i ord eller i handling. Med hänvisning till ovanstående hemställer jag l. att riksdagen beslutar att skyndsamt föra frågan om registrering (frivillig) av religiös tillhörighet i folkbokföringen till ett positivt beslut, 2. att riksdagen, till dess beslut fattats enligt yrkande 1, beslutar att statens invandrarverk och de som är ansvariga för folkbokföringen får till uppgift att reellt och effektivt stödja invandrarkyrkorna i deras ansträngningar att nå sina medlemmar, 3. att riksdagen beslutar att invandrarkyrkorna inom ramen för de bidrag som ges får särskilda verksamhets- och lokalbidrag,

6 Mot. 1984/85: att riksdagen beslutar att invandrarpolitiken i sin helhet skall inriktas på att nå och hjälpa invandrarna genom deras egna kyrkor i minst lika hög grad som genom deras övriga organisationer. Stockholm den 10 januari 1985 KERSTIN ANER (fp)