Hela den här märkliga historien, började en

Transkript

1 Hela den här märkliga historien, började en ganska vanlig måndag hemma i soffan. Eller kanske lite tidigare ändå, förresten. Det är faktiskt svårt att säga precis när saker och ting börjar, egentligen. Men det var nog redan när jag blev osams med Vera i skolan. Vera är min bästis bästis, och vi är aldrig osams. Men den här dagen blev vi det. Nu, efteråt, är det ingen av oss som ens kommer ihåg varför. Det var någonting om vår låtsashund Semlan, som Vera och jag har i skolan. Semlan bor i gympa salen och är med oss hela dagar na. Hon brukar hjälpa oss om någon är dum till exempel. Men det är jobbigt att hon bor i gympan, för då måste vi ju gå och öppna där varje morgon och varje eftermiddag. Och det är ju inte alltid vår klass som har gympa Jag minns, som sagt, inte riktigt vad vi bråkade om, 11 Onskestjarnan.indd :27:43

2 men jag minns att vi var jättearga båda två och sa såna där saker som man innerst inne vet att man inte borde säga. Saker som man egentligen inte ens menar, men som bara kommer ut ur munnen ändå. Du bryr dig ju mer om Semlan än om mig! skrek jag. Ja, det gör jag! skrek Vera tillbaka. För hon är inte lika dum som du! Jag kände ilskan dunka i huvudet. Dumma, dumma, dumma Vera, dunkade den. Du kan ta din gamla låtsashund och göra vad du vill, skrek jag. Jag vill aldrig se henne mer! Och inte dig heller! Förresten är ni fula också! Inget av det där var sant naturligtvis. Men nu hade vi sagt det. Och sagt är sagt, och väldigt svårt att göra osagt. Man kan ju säga förlåt, förstås, men det hade ingen av oss någon lust med. Åtminstone inte först. Därför satt jag ensam i soffan och var arg som ett bi när mamma kom hem från jobbet. Och det blev inte direkt bättre av att mamma hade en av sina gnälldagar. Såna dagar när hon suckar och stönar över precis allt. Och precis inget. Snälla Astrid, suckade mamma så fort hon kom innanför dörren, kan du inte sätta dina stövlar på skohyllan en enda gång? Jag hörde hur hon satte stövlarna på skohyllan med en liten smäll. Jag fattar inte varför det ska vara så himla svårt, fortsatte hon. Nu blev jag ju alldeles blöt om strumporna också. Jag svarade inte. Satte bara den stickiga, blå prydnadskudden framför ansiktet och önskade att hon hade haft en snälldag i stället. En sån dag när hon ser glad ut och frågar om jag har haft det bra. En sån dag hade jag kunnat berätta om bråket med Vera. Det gick inte i dag. Köpte du mjölk, förresten? ropade mamma. Det hade jag förstås glömt när jag blev osams med Vera. Nej, jag glömde, mumlade jag och borrade huvudet djupare in i den riviga kudden. Mamma suckade världens längsta suck och gick ut i köket. Och inte har du plockat undan på bordet efter dig, stönade hon. Jag tror jag blir galen! Tror du att det här är nåt slags hotell eller? Onskestjarnan.indd :27:43 Onskestjarnan.indd :27:43

3 Gnäll, gnäll, gnäll Jag kastade kudden hårt i golvet och gick ut i köket. Ja, tänk för att jag tror det, muttrade jag och slängde in smöret, osten och kaviaren i kylskåpet. Ett riktigt gnällhotell är vad det är! Och förresten är jag faktiskt bara elva år! Plötsligt började mamma skratta. Så gör hon ofta. Gnäller och gnäller tills hon har fått alla andra på dåligt humör. Sen börjar hon plötsligt skratta och tror att allt ska vara bra igen. Men då tror hon fel. Åtminstone när det gäller mig, för jag är långarg. Ett gnällhotell? sa hon och skrattade. Usch, det måste verkligen vara världens sämsta ställe att bo på. Ja, sa jag ilsket, det är det också. Ett riktigt skitställe är det! Ingen som bryr sig och frågar hur man har haft det. Bara en massa gnäll hela tiden. Mamma slutade skratta. Förlåt Astrid, sa hon, jag är så himla trött bara. Jag har haft en riktig skitdag på jobbet, förstår du. Allting krånglade hela tiden. Mamma ville ge mig en kram, men jag drog mig ur hennes famn. Har du också haft en skitdag? undrade mamma och strök mig lätt på kinden. Du är det nåt särskilt som har hänt? En del av mig ville inget hellre än att berätta om bråket med Vera. Men den andra delen, som var lite större, var fortfarande arg. Jättearg. Både på mamma och på Vera. Det tänker jag i alla fall aldrig berätta för dig! skrek jag, sprang in på mitt rum och smällde igen dörren. Jag lutade pannan mot mitt fönster och tittade ut i mörkret. Tårarna droppade sakta ner på fönsterbrädan. Alla var dumma! Vera var jättejättedum, mamma var skitdum och pappa, som precis hade kommit hem, var också dum, för han håller alltid med mamma. Innerst inne visste jag att jag också hade varit ganska dum, men det satt väldigt långt in och skulle ta lång tid innan det kom ut. Så är det när man är långarg. Nere på gården såg jag en kvinna med en liten, liten svart hund. Kanske var det en valp? Hunden lyfte benet mot en snöhög och kvinnan kliade den berömmande mellan öronen. Jag tänkte på Semlan. Och på Vera. Mamma och pappa pratade tyst ute i köket. Säkert Onskestjarnan.indd :27:43 Onskestjarnan.indd :27:43

4 beklagade sig mamma över stövlarna, den glömda mjölken och maten på bordet och allt annat som jag gjorde fel. Och pappa höll säkert med, som vanligt. De skulle ha skaffat en hund i stället, tänkte jag, medan tårarna envist droppade ner på fönsterbrädan. En hund glömmer åtminstone inte att köpa mjölk eller att ställa stövlarna på skohyllan. Plötsligt slog det mig att en hund liksom aldrig behöver göra någonting. Den behöver bara finnas. Den blir klappad och pussad och älskad för att den är som den är. Och får kli mellan öronen bara för att den kissar. Gud, vad orättvist, tänkte jag och snörvlade högt. Jag önskar att jag var en hund! En stund senare knackade mamma på dörren. Jag sa inte att hon fick komma in, men hon gjorde det ändå. Hon ställde sig bakom mig vid fönstret och strök mig sakta över håret. Det var som om hon sakta, sakta strök bort allt det arga. Och jag lät henne göra det. Du, sa hon, jag tänkte att vi kunde gå och köpa lite mjölk ihop, du och jag. Hon la armarna om mina axlar och torkade mina våta kinder. Hur kunde hon veta? Och kanske nåt gott till efterrätt, va? sa hon. Så lagar pappa korvgryta under tiden. Jag nickade. Och plötsligt kändes det ganska bra att vara Astrid. Det knarrade under skorna när mamma och jag traskade iväg till affären. Det var bitande kallt och alldeles Onskestjarnan.indd :27:43 Onskestjarnan.indd :27:43

5 stjärnklart. Snön gnistrade magiskt i stjärnornas och gatlyktornas sken. Det var något nästan magiskt över affären också, fast det var varmt och ljust och såg ut precis som vanligt där. Jag vet inte om det berodde på att de spelade julmusik i högtalarna eller om det bara kändes så för att vi var glada och sams igen. När jag tänker på det så här i efterhand, så var det ganska konstigt egentligen. För medan vi gick där och plockade ner grejer i våran korg, så spelade de den där sången som Benjamin Syrsa brukar sjunga på julafton. Du vet Ser du stjärnan i det blå, allt du önskar kan du få Men det tänkte jag förstås inte på just då. Jag minns det, eftersom mamma sjöng med. Hon klarade till och med den där jättehöga tonen på slutet. Det var imponerande, men hemskt pinsamt. Göran i ostdisken applåderade och bjöd på pepparkakor. Vi köpte tre liter mjölk, en påse sura, gröna äpplen (såna som jag älskar), schampo, tandkräm och chokladpudding. Sen vandrade vi knarrande hemåt igen. Hand i hand. Sakta, sakta. Det var som om vi inte riktigt ville gå in. Som om de tindrande stjärnorna och den magiskt gnistrande snön ville hålla oss kvar. Kan vi inte bara stå här en stund och titta på stjärnhimlen? sa mamma när vi var ungefär halvvägs. Jag nickade. Det är så sällan man tar sig tid att bara titta på himlen och stjärnorna, sa hon med en liten suck. Men det var inte en sån suck. De suckarna är tunga och ledsna. Den här var mera lätt och glad. Jag böjde på nacken och tittade upp i himlen. Det var verkligen vackert. Den mörka, nästan svarta himlen och de små, små glimmande stjärnorna. Det var konstigt att tänka sig att de små, små prickarna där uppe egentligen var jättestora. Att någonting så stort kan vara så långt bort att det blir så litet. Gud, vad vackert, sa mamma. Måste inte nåt som är så fantastiskt vackert liksom ha en mening? Jag vet inte, sa jag för jag förstod inte riktigt vad hon menade. Jag menar, tror du inte att stjärnorna finns där för att vi ska kunna se hur vackra dom är? sa mamma. Jag tittade på stjärnorna och funderade på det hon hade sagt. Nä, sa jag efter en stund, jag tror inte det. För då skulle vi ha haft ansiktet uppåt, så man slapp få så Onskestjarnan.indd :27:43 Onskestjarnan.indd :27:43

6 himla ont i nacken när man ska titta på dom. Mamma skrattade. Vet du att det finns lika många stjärnor i himlen, som det finns sandkorn på jorden? sa hon sen. Jag skakade på huvudet och tänkte på alla sandkorn vi hade i bilen i somras, när vi hade varit i Skåne och badat i havet. Miljoner. Överallt. Bara i vår bil! Är det sant? sa jag och försökte begripa hur obegripligt stort universum är. Det gick inte. Jag vet faktiskt inte, sa mamma. Men det sägs så. Mamma la händerna bakom nacken och log mot stjärnorna. Och många är dom, sa hon. Är dom inte ovanligt många i kväll? Jag ryckte på axlarna. Vet inte, sa jag. Jag har aldrig räknat dom. Jag började tröttna på stjärnorna nu. De var jättevackra. Men de skulle förmodligen finnas där i morgon också. Och i övermorgon. Hade de funnits i miljarder år så skulle de nog finnas ett tag till, tänkte jag. Kom nu, så går vi, sa jag. Men mamma rörde sig inte ur fläcken. Hon bara stod där och stirrade upp i himlen. Det såg nästan ut som om hon hade frusit fast. Du vet väl att man får önska sig nåt, om man ser en stjärna falla? sa mamma. Jag suckade. Ja, jag vet, sa jag. Men jag tror inte på sånt. Mamma tittade på mig och log. Nänä, sa hon, men man kan ju aldrig veta förrän man har försökt. Det knorrade i min mage. Kom nu, sa jag igen. Maten är nog färdig. Jättesnart, sa mamma. Jag får bara visa dig Karlavagnen först! Men mamma, jag har sett Karlavagnen förut, sa jag. Nu började jag faktiskt bli lite arg igen. Varför skulle vi titta på stjärnorna bara för att hon ville det? Jag var hungrig och trött i nacken. Dessutom var det skitkallt. Stora hunden, då? sa mamma bedjande. Okej, sa jag, men sen går vi. Mamma nickade. Jag lovar, sa hon och skrattade. Det var då det hände. Medan mamma pekade ut Onskestjarnan.indd :27:44 Onskestjarnan.indd :27:44

7 Stora hunden och Sirius, Hundstjärnan, och berättade något om att det är den ljusaste eller starkaste eller närmaste stjärnan, eller vad det nu var, så tappade jag koncentrationen och tittade åt ett annat håll. Och plötsligt såg jag en stjärna falla. Det var som ett litet vitt streck på himlen bara. Och fast jag inte trodde på det ett ögonblick, så blundade jag hårt och önskade mig det första jag kom på. Jag önskar, tänkte jag, jag önskar att jag var en hund! Sakta öppnade jag ögonen och precis som jag hade trott, så var allt precis som vanligt. Det var kanske inte riktigt lika kallt, men det var lika mörkt och mamma stod fortfarande och beundrade stjärnhimlen. Jag suckade. Jaså, vill du gå hem nu? sa mamma och klappade mig på huvudet. Jag nickade. Det visste hon väl redan? Det hade jag ju velat i en kvart. Jaja, sa mamma, då går vi hem då! Vi gick tysta hemåt. Bortsett från att det fortfarande kurrade i min mage, förstås. Jag längtade verkligen efter pappas korvgryta nu. När det inte var så långt kvar, kände jag plötsligt att jag bara var tvungen att springa den sista biten hem Onskestjarnan.indd :27:44Onskestjarnan.indd :27:44

8 Det var inte för korvgrytan, det var mera något som liksom satt i benen. En väldig massa spring helt enkelt. Sådär som man kan känna ibland när man har suttit still jättelänge i klassrummet. Jag började springa. Ååå, vad härligt det var att få sträcka ut benen ordentligt! Astrid! ropade mamma efter mig. Astrid! Inte så fort! Vad fånig hon var. Jag fick väl springa om jag ville? Och det ville jag. Jag sprang och sprang. Och mamma fortsatte att ropa efter mig. Och vissla! Sen när hade hon börjat vissla på mig? Hade hon blivit helt knäpp? Jag sprang fortare och fortare och fortare Så här fort hade jag aldrig sprungit förut. Vad snopna de ska bli i skolan nästa gång vi ska springa på gympan, tänkte jag. Och jag log belåtet för mig själv när jag tänkte på hur lätt jag skulle springa om Nadja och Erik, som var snabbast i hela klassen. Jag log belåtet ända tills jag plötsligt förstod varför det gick så lätt att springa Tills jag förstod att det berodde på att jag hade dubbelt så många ben som jag brukar ha Tills jag förstod att jag hade fyra ben! Jag tvärstannade och stirrade ner på mina ben. Ett ben två ben tre ben fyra ben Ett, två, tre, fyra Ett, två, tre, fyra Men hur jag än räknade, framifrån eller bakifrån, så hade jag fyra ben. Och det var inte vilka ben som helst heller. Det var fyra smala, bruna och väldigt håriga ben. Innan jag riktigt hade hunnit fatta hur det låg till, så hann mamma ifatt mig. Hon flåsade tungt och såg väldigt arg ut. Fy, Astrid! sa mamma strängt. Du får inte springa iväg så där. Då kan vi ju aldrig mer ha dig lös. Fy på dig! Jag tittade förvånat på mamma. Fy på dig? Det hade hon nog aldrig sagt till mig förut. Åtminstone inte på det sättet. Och vadå lös? Vad menade hon med det? Varför får jag inte springa? sa jag. Men ljudet som kom ur min mun lät inte alls som jag hade tänkt. Voff, voff, voff! lät det bara. Mamma klappade mig på huvudet. Jaja, sa hon, vi ska gå in nu. Medan vi åkte hissen upp till sjätte våningen, började jag sakta, sakta pussla ihop de fyra, håriga benen Onskestjarnan.indd :27:44Onskestjarnan.indd :27:44

9 med fy och lös och voff. Och hur jag än vände och vred på det, så kunde jag inte få det till något annat än hund. Jag hade fått min önskan uppfylld. 26 Onskestjarnan.indd :27:44