Fördjupning Indonesien

Transkript

1 MSB (9) Fördjupning Indonesien Indonesien består av mer än öar och över 300 folkgrupper. Under många år hölls folket i ett hårt grepp av auktoritära ledare och en stark militärmakt. Under ytan har det dock, sedan självständigheten, funnits spänningar mellan olika grupper och separatiströrelser som vill bryta sig loss från landet. Sedan bombdåden på Bali 2002 för man även en hård kamp mot islamistisk terrorism. Det västerländska inflytandet började med portugiserna som i början av talet ville ta kontrollen över handeln med kryddor samt omvända Asien till kristendom. Omkring år 1600 tog holländarna över i princip hela det område som senare kom att bli Indonesien. Under andra världskriget ockuperade Japan den holländska kolonin och efter den japanska kapitulationen 1945 förklarade indonesiska nationalister, ledda av general Sukarno, Indonesien självständigt. Den sekulära republiken Indonesien skulle grundas på fem principer: tron på Gud, nationalism, humanitet, demokrati, social rättvisa och välstånd. Med dessa principer samt det gemensamma språket indonesiska (även kallat bahasa Indonesia) skulle Indonesien bli ett enat rike. Självständigheten accepterades emellertid inte av holländarna som försökte återta kontrollen. Detta ledde till en konflikt, men efter internationella påtryckningar lämnade holländarna slutligen området och Indonesiens självständighet blev internationellt erkänd Militär vid makten Nationalistledaren general Sukarno blev Indonesiens förste president och kom att regera fram till Sukarno lyckades med konststycket att mer eller mindre ena det multietniska öriket till en nation. Samtidigt behöll han under lång tid en stor personlig makt och förblev tätt kopplad till militären som också hade stor politisk och ekonomisk makt. Sukarno bedrev en aktiv och expansionistisk utrikespolitik. Detta ledde bland annat till ännu en konflikt med Holland 1962, rörande området Papua, samt en konflikt med Malaysia

2 2 (9) Med tiden blev Sukarnos styre alltmer auktoritärt och han visade även sympatier för kommunismen. Dessa faktorer bidrog till att hans legitimitet så småningom undergrävdes. Ett antal kuppförsök genomfördes mot Sukarno, det allvarligaste Ledaren för armén, general Suharto, skyllde då kuppen på det indonesiska kommunistpartiet och inledde en våldsam kampanj mot påstådda kommunistsympatisörer. Omkring en halv miljon människor dödades och president Sukarno, som tidigare förlitat sig på kommunisternas stöd, förlorade sitt grepp om makten. General Suharto kunde så 1967 ta makten från Sukarno. Han kom att styra landet i över 30 år. I och med hans makttillträde stärktes militärens makt ytterligare. Han inledde en period av stora ekonomiska reformer och de flesta indoneser fick det betydligt bättre ekonomiskt under Suhartos regim. Samtidigt som marknadskrafterna fick fritt spelrum höll han dock landet i ett politiskt järngrepp. Allt politiskt motstånd kuvades, regimkritiker sattes i fängelse eller avrättades och censuren av samhällsdebatten var hård. Då befolkningen likväl var nöjd med landets ekonomiska framsteg blev motståndet mot hans metoder under lång tid aldrig tillräckligt stort för att få till stånd en förändring. Militären kom att bli en maktfaktor i landet då dess position befästes genom reserverade platser inom beslutsfattande institutioner Vägen mot demokratisering Det var först då den asiatiska finanskrisen slog till som stödet för Suharto försvann. Indonesien drabbades hårdast av alla länder i regionen, missnöjet grodde och snart uppstod en proteströrelse. Då regeringen med våld försökte slå ned rörelsen uppstod våldsamma kravaller där hundratals människor dödades. Miljoner indoneser gick ut på gatorna och protesterade och Suharto tvingades avgå efter 30 år vid makten. Vicepresident Habibie utsågs till tillfällig president och genomförde omgående en mängd reformer i demokratisk riktning. Det var ingen lätt uppgift att balansera mellan folkets hunger efter reformer samtidigt som många inom den gamla maktstrukturen inte ville förlora sina privilegier. Trots detta togs viktiga steg mot ökad demokrati; militärens formella makt togs bort, ett antal nya partier bildades och man lyckades genomföra de första demokratiska valen på 40 år. År 2002 genomfördes ytterligare reformer som innebar att samtliga ledamöter i parlamentet samt presidenten och vice presidenten skulle vara folkvalda blev Susilo Bambang Yudhoyono Indonesiens förste direktvalda president. Under Susilo upplevde Indonesien ett stort ekonomiskt uppsving och kampen mot korruption intensifierades. Han var med och förhandlade

3 3 (9) fram freden i Aceh och beslutade om ekonomiskt stöd till miljoner av fattiga indoneser. Susilo omvaldes i juli 2009 till en ny femårig mandatperiod. Regionala konflikter Militären är fortfarande en informell maktfaktor. En anledning till detta är de regionala konflikter som pågått i olika delar av Indonesien. Då det självständiga Indonesien bildades fick landet i princip samma nationella gränser som den holländska kolonin hade haft. De gränser som håller ihop de hundratals folkgrupperna till en nation har därmed aldrig varit naturliga. Dessa band har varit tvungna att konstrueras och de nationella institutionerna har varit för svaga; alltför ofta har det krävts våldsamma militära ingripanden. Vissa delar av den holländska kolonialpolitiken hade bidragit till att lägga grunden för splittringar mellan grupperna. En annan bakomliggande faktor var Suhartos taktik att flytta muslimska javaneser till områden där andra etniska grupper var i majoritet. Detta ledde till missnöje och konkurrens om makt och resurser. En annan anledning till missnöje var centralmaktens sätt att lägga beslag på vinsterna från naturresurserna i de olika regionerna utan att låta dessa komma lokalbefolkningen till del. I den här texten beskrivs kort konflikterna i Aceh, Papua, Moluckerna, Sulawesi och Kalimantan. Utöver dessa har det även varit oroligt på ön Lombok samt i Riau och en storskalig konflikt har utspelat sig på Östtimor. Aceh Aceh är en provins på norra spetsen av Sumatra. Provinsen är rik på naturresurser såsom olja och naturgas. Den ojämna fördelningen av vinsterna från naturresurserna var en av orsakerna till den blodiga konflikt som pågick mellan separatiströrelsen GAM (Rörelsen för ett Fritt Aceh) och den indonesiska regeringen mellan 1976 och Historien om våldet i Aceh sträcker sig dock längre tillbaka i tiden. Vid Indonesiens självständighet inkorporerades provinsen till befolkningens förtret i Norra Sumatra. De styrande i provinsen var även missnöjda med att Indonesien var en uttalat sekulär stat och de stöttade därför den islamistiska rörelsen Darul Islam som på 50-talet gjorde uppror för en islamistisk indonesisk stat. Man förklarade Aceh självständigt 1953 och det tog ända till 1959 innan Sukarno åter lyckades inkorporera Aceh i Indonesien, då med utvidgad autonomi för provinsen. Under 70-talet började en omfattande utvinning av naturresurser i Aceh. I samband med det kom en mängd immigrantarbetare till provinsen. Detta, i kombination med att huvuddelen av vinsterna försvann från provinsen,

4 4 (9) förargade den konservativt religiösa befolkningen, vilket i sin tur ledde till att GAM bildades och utropade ett självständigt Aceh GAM hävdade att om invånarna i Aceh själva fick disponera vinsterna från utvinningen av naturresurser skulle de kunna upprätta ett självständigt muslimskt sultanat. Upproret slogs ner och GAM:s ledning flydde till Sverige där de upprättade en regering i exil. Trots att de flesta av GAM:s medlemmar flydde, fängslades eller avrättades kunde rörelsen återuppta kampen Militären genomförde då en mycket hård våldskampanj mot rebeller och civila i Aceh och återigen verkade GAM ha besegrats. Då Suharto föll 1998 gavs Aceh större grad av självstyre samt till en viss grad rätten att införa islamsk lag, sharia. Trots detta återupptog GAM sin våldskampanj, rörelsen fick ökat folkligt stöd och utvecklades nu till en massrörelse. Våldet böljade så fram och tillbaka under de följande åren parallellt med att GAM och den indonesiska regeringen fredsförhandlade i omgångar. Vändningen kom den 26:e december 2004 då Aceh drabbades enormt hårt av tsunami-katastrofen. Dagen efter, då det stod klart att uppemot Acehbor hade dött och att de materiella skadorna var oöverskådliga, utlyste båda parterna vapenvila. Vapenvilan bröts visserligen senare, men på grund av pressen från utländska biståndsgivare gick parterna med på nya förhandlingar. Efter ett antal rundor med förhandlingar, ledda av den finländske presidenten Marti Ahtisaari, kunde ett fredsavtal undertecknas i augusti Avtalet fastställde att Aceh skulle få autonomi med självbestämmande i allt utom inom utrikespolitik, försvarsfrågor, valuta- och skattepolitik, justitiefrågor samt religionsfrihet. Sharia skulle få tillämpas så länge det inte stred mot nationell lagstiftning. Avtalet reglerade även hur vinsterna från naturresurserna skulle fördelas samt hur avväpnandet av före detta gerillasoldater skulle gå till. Politiska fångar friades och allmän amnesti beviljades. GAM ombildades till politiskt parti och ställde upp i de lokala val som hölls Resultaten av de fria val som hölls i Aceh innebar att Irwandi Yousouf utnämndes till guvernör över Aceh. I och med fredsavtalet, och de hundratal övervakare som på uppdrag av EU kontrollerade att fredsavtalet efterföljdes, banades väg för en fredlig utveckling i Aceh valdes en ny guvernör för regionen Zaini Abdullah. Sedan dess har dock en dispyt vuxit fram mellan Aceh och Jakarta sedan Aceh bestämt att regionens flagga ska vara, i stort sett, identisk med GAM:s gamla flagga.

5 5 (9) Papua Den västra halvan av ön Nya Guinea utgör Indonesiens östligaste provins Papua eller Västpapua (också kallad Irian Jaya). Även här finns en väpnad separatiströrelse som uppstod på 60-talet efter att Indonesien 1963 tog över kontrollen över området från holländarna. Området är rikt på naturresurser, något som bidrog till Indonesiens intresse. Det internationella samfundet tillät maktövertagandet med villkoret att papuanerna senare skulle få folkomrösta självständighet. Folkomröstning som hölls var en fars där enbart ett fåtal indonesienvänliga tilläts rösta och resultatet blev således ja till indonesiskt styre. Många papuaner kände sig lurade på självständigheten och sedan dess har Indonesiens kontroll över Papua ifrågasatts av stora delar av världen. Provinsen ligger långt ifrån Jakarta och dess invånare känner sig mer kulturellt besläktade med ö-folken i Stilla havet än med andra indoneser. Många indoneser i sin tur ser ö-folken som mindre värda vilket har bidragit till ett ökat förtrycke mot papuanerna. Suhartos taktik var att uppmana indoneser från andra områden att flytta till Papua för att blanda upp den inhemska kulturen. Man tog också över kontrollen över utvinningen av naturresurser och lokalbefolkningen fick en mycket liten del av vinsten. Redan 1963 bildades OPM (Rörelsen för ett fritt Papua) som krävde självständighet. Den militära rörelsen har funnits sedan dess, men har endast för en lågintensiv kamp. Däremot har OPM ett brett folkligt stöd och en stor symbolisk betydelse för tron på ett självständigt Papua. Papuas gruvdrift är en laddad del av problematiken. Världens största guld- och koppargruva, ägs av det amerikanska företaget Freeport-McMoRan. Den utländska exploateringen är för papuanerna en symbol för hur de utnyttjas. OPM:s taktik har bestått av småskaliga attacker mot säkerhetsstyrkor och polis samt mot gruvindustrin. De indonesiska styrkorna har begått åtskilliga brott mot mänskliga rättigheter i Papua, framförallt under 1970-talet då tusentals civila dödades. Situationen har förbättrats sedan dess men fortfarande förekommer anklagelser om våldtäkter och tortyr fick provinsen utökat självstyre samt rätt till större del av vinsten från naturresurserna. Åsikterna går isär om huruvida denna reform verkligen förändrade något och självständighetsrörelsen levde vidare utökade Indonesien truppnärvaron och 2006 blev situationen särskilt spänd då flera demonstranter och poliser dödades i protester mot de indonesiska säkerhetsstyrkorna samt mot gruvbolagets försök att avskeda

6 6 (9) arbetare. Det är alltjämt olagligt att hissa den papuanska flaggan och ännu krävs speciellt tillstånd för utländska journalister att verka i området. Frågan om vinster från utvinning av naturresurser är fortfarande både aktuell och kontroversiell i Papua. I Mars 2010 drabbade demonstranter och polis samman då befolkningen protesterade mot det amerikanska gruvbolaget Freeport-McMoRan och deras engagemang i kopparutvinningen i Papua. De till en början fredliga demonstrationerna urartade och resulterade i fyra dödsoffer. Amnesty International har ofta påtalat brister i respekten för mänskliga rättigheter i Papua, inte minst att fredliga demonstrationer ofta resulterat i godtyckliga arresteringar. Frågetecken har också vuxit i samband med att indonesisk polis sköt ihjäl ledaren för OPM, Kelly Kwalik dödades även vice ordföranden för Västra Papuas Nationella Råd (KNBP) av polis i samband med ett gripande. Efter incidenten följde en våg av oroligheter och dödsskjutningar både i den regionala huvudstaden Jayapura och i kringliggande områden. Trots eftergifter från regeringen och internationell uppmärksamhet är situationen i Papua instabil. Missnöjet är stort och de underliggande problemen är fortfarande olösta. Indonesiens president Yudhoyono har lyft dialog som en möjlighet och har försökt driva en ny utvecklingspolitik för området. Trots detta lyser den centrala regeringen i stort med sin frånvaro i konflikthanteringen och har, enligt många, ett ointresse för att ta problemen seriöst. Få experter verkar tro att situationen ska lugna ner sig i närtid. Moluckerna Konflikten mellan kristna och muslimer på ögruppen Moluckerna blossade upp i januari Tusentals människor dödades och hundratusentals flydde från sina hem. I vissa byar var det muslimerna som drevs iväg, i andra byar var det kristna. Den etniska balansen på Moluckerna förändrades under Suhartoregimen då muslimer, påhejade av regeringen, migrerade dit från andra delar av landet. De tidigare traditionella sätten att lösa konflikter mellan grupperna fungerade då inte längre och den kristna eliten kände sig hotad. Konflikten 1999 började som en liten dispyt och urartade då lokala makthavare utnyttjade situationen för att blåsa upp de etniska spänningarna. Den islamistiska organisationen Laskar Jihad skickade hundratals män till området, beväpnade med moderna vapen. Eftersom säkerhetsstyrkorna inte agerade för att stoppa detta, ledde det till en eskalering av våldet. Det har hävdats att olika fraktioner inom militär och polis eldade på stridigheterna.

7 7 (9) 2002 grep den indonesiska regeringen in och medlade mellan grupperna och ett fredsavtal förhandlades fram. Oroligheterna fortsatte dock; bland annat dödades ett 40-tal personer 2004 då många återigen tvingades lämna sina hem och militär- och polisförstärkningar skickades till öarna. Sedan 2004 har sporadiska våldsdåd inträffat, situationen är dock på det hela taget under kontroll. Farhågor kvarstår om att lokala politiker eller makthavare återigen ska blåsa upp de etniska spänningar som ligger latent i samhället. Sulawesi och Kalimantan Våldet på ön Sulawesi och i Kalimantan har till stor del samma orsaker som det på Moluckerna. Den etniska balansen förändrades under Suhartos regim då vissa grupper uppmuntrades att migrera till områdena. Liksom på Moluckerna levde muslimer och kristna i relativ harmoni på Sulawesi innan muslimsk inflyttning. Strider mellan kristna och muslimer blossade upp 1998 och trots att ett fredsavtal undertecknades 2001 fortsatte sporadiska attacker från islamistiska grupper. Liksom på Moluckerna har den islamistiska gruppen Laskar Jihad deltagit i striderna; även Jemaah Islamiyah och andra islamistiska grupper har varit delaktiga. På den kristna sidan uppstod som en reaktion på detta gruppen den Röda Styrkan. I Kalimantan utbröt våld i slutet av 1990-talet mellan infödda dyaker och invandrare från ön Madura. Dyakerna stördes av konkurrensen om land och jobb och tyckte att madureserna gynnades av de styrande då de fick kontroll över en stor del av industrierna. Vad som började som strider mellan grupperna bytte sedermera karaktär och övergick 2001 till massakrer på madureser varav nästan samtliga överlevande flydde. Islamistisk terrorism Då Indonesien blev självständigt var det som en sekulär stat. Omedelbart uppstod dock militanta grupper som ville göra landet till en islamistisk stat. Dessa grupper har aldrig haft något starkt folkligt stöd men har regelbundet genomfört våldskampanjer. De styrande var under lång tid relativt överseende med den islamistiska rörelsen. De har inte velat riskera det viktiga stöd de haft från muslimska grupper i samhället. På grund av de styrandes tolerans mot islamisterna sågs Indonesien länge som en svag länk i kampen mot den internationella terrorismen. Andra länder satte press på Indonesien att öka de militära insatserna samt att stifta hårdare antiterrorlagar.

8 8 (9) Av rädsla för att åter närma sig tidigare epokers militärstyre tvekade dock regimen i Jakarta. Man menade också att hårdare tag mot islamisterna kunde öka folkets sympatier för dessa grupper. Jakartas attityd till den islamistiska terrorismen förändrades som en följd av bombdåden på ön Bali 12 oktober 2002, då tre bomber detonerade samtidigt, dels på stranden i Kuta men också i stadsdelen Denpasar. Gruppen Jemaah Islamiyah (JI) attackerade utländska turister, dels för att skada den indonesiska turistindustrin, dels för att dessa människor symboliserade fiender till Islam. 202 människor, de flesta nattklubbsbesökare dog i attacken. JI har varit aktiva i flera länder i Sydostasien och dess mål är att upprätta en islamistisk stat omfattande Indonesien, Malaysia, Singapore samt södra Filippinerna. Gruppen har utpekats som ansvarig för ytterligare bombattacker i regionen. Attackerna har visat sig ödesdigra för JI som grupp då de ledde till krafttag och nya anti-terrorlagar från indonesiska myndigheter. Kampen mot terroristerna har skett i samarbete med USA, Australien och en rad grannländer, vilket har lett till att många ledare för JI fängslats eller dödats. Dessutom menar underrättelsekällor att det stora antal muslimer som dödades av misstag i attackerna ledde till en splittring inom gruppen mellan våldsförespråkare och de som ville använda konvertering som metod. I skuggan av JI:s försvagning har den islamistiska extremismen i Indonesien ändrat karaktär. Istället för omfattande attacker liknande bombattentatet på Bali 2002, kom islamistiska ledare nu att agera småskaligt i större utsträckning. Bland annat gjordes ett försök att skapa ett nytt nätverk av militanta islamister under 2010, i form av ett träningsläger på Aceh. Projektet, känt som lintas tanzim, avslöjades av indonesiska säkerhetsstyrkor och mängder av extremister greps. De indonesiska islamisterna tycks delvis ha tonat ner den våldsamma delen i ideologin, som en följd av resursbrist. Samtidigt har det lett till att så kallad individuell jihadism (Jihad Fardijah) blivit vanligare. Grupper som The Fahul Tanjung Group, Tim Ightiyalat, och The Medan Group har ägnat sig åt mindre attentat men med fortsatt inriktning på att störa statsapparaten. Bland annat har ett antal mindre indonesiska polisstationer attackerats och polismän dödats. Den individuella jihadismen ska dock inte ses som ett övergivande av storskaliga attentat (Jihad Tanzim) som fortfarande förespråkas av ett antal extremister. Trots polisens hårdare tag mot militanta grupper med jihadister fortsätter planer och attentatsförsök över hela Indonesien.

9 9 (9) Grupper av jihadister som flyr när en cell blir påkommen av polis tycks snart hitta varandra för att starta nya organisationer. Andra träffar nya, liksinnade personer medan de avtjänar kortare fängelsestraff. I mars 2012 sköts fem personer till döds. Männen hade under en tid hållit översikt över två barer som är populära bland turister på Bali. Enligt polisen ska de ha planerat att utföra en tredje Balibombning. Hårdare tag tycks inte ha kommit åt roten till problematiken; lättheten med vilken det tycks gå att rekrytera nya jihadister i Indonesien. Konflikten fortsätter att sköra offer, om än i mindre skala. Texten är producerad av Institutionen för freds- och konfliktforskning, Uppsala universitet.