Skrivarcoach: Mikaela Aspelin Redaktörer: Fredrik Thyberg och Per Granvik Grafisk form, original: Cecilia Magnell, Pi idé ISBN:

Transkript

1 Destination HOPP 1

2 Skrivarcoach: Mikaela Aspelin Redaktörer: Fredrik Thyberg och Per Granvik Grafisk form, original: Cecilia Magnell, Pi idé ISBN: I samarbete med: 2

3 Förord Inledning: Du håller nu en bok i din hand som är resultatet av framför allt hårt arbete av nio modiga män och kvinnor men det är också ett resultat av vad som kan åstakommas när myndigheter tror på att samverkan är möjlig och är villiga att satsa för att skapa en förändring. Jag som är en av initiativtagarna till den här boken och projektet som sådant heter Per Granvik och arbetar inom psykiatrin i Trelleborg. Jag har alltid fängslats av människors berättelser, för jag tänker liksom Clarence Crafoord att människan är en berättelse. Jag har ofta känt mig priviligierad av att ha fått ta del av dessa berättelser från människor jag mött i mitt yrke. Boken: Denna bok gör inga anspråk på att vara den obestridbara sanningen men den är en bok med nio mycket personliga berättelser om återhämtning från svår psykisk sjukdom eller som närstående. Även om detta inte är en lärobok, så är det en bok som manar till eftertanke och reflektion, och definitivt en bok att lära av. Jag har därför dristat mig att efter varje berättelse formulera några egna funderingar och frågor som har dykt upp i mig när jag läst dessa berättelser. Du gör naturligtvis vad du vill med dessa frågor och kanske väcker berättelserna helt andra frågor och funderingar hos dig. Men ta gärna en kort stund efter varje berättelse och fundera antingen själv eller tillsammans med en kollega över mina eller egna frågor. Så i detta avseende är nog boken en lärobok i ordets egentliga betydelse, för är det någon som faktiskt kan hävda att de bär på kunskap om psykisk sjukdom och lidande så är det de som har upplevt detta på nära håll. Det är just denna grundtanke som är grogrunden till hela projektet Värdefullt ett projekt som startade i början av år 2013 med just den grundläggande tanken att personer med psykiskt dåligt mående som befinner sig i återhämtning har en 3

4 kunskap om dels sitt eget tillfrisknande och dels om våra olika myndigheters bemötande och samverkande som personal i professionen oavsett myndighet skulle kunna ha stor glädje av. Projektet Värdefullt: För att driva projektet anställdes en person vars enda ingång i detta är att han har gjort resan från svår psykisk sjukdom till återhämtning, denna person är Fredrik Thyberg. Poängen är som vi ser det att det behövs någon som står utanför professionen för att driva projektet, samla in berättelser om återhämtning, ställa andra frågor och kanske framför allt få andra svar än om vi i professionen gjorde det. Det är viktigt att tydliggöra exempel på när det går bra och identifiera vändpunkter för att stärka möjligheterna till ett bra och hoppingivande bemötande! Man vet av erfarenhet att människor med psykisk ohälsa återhämtar sig till ett bättre liv, men vad är det som verkligen hjälper när det känns svårt och ohållbart? Det ville vi ta reda på! Projektet har pågått under hela 2013 och kommer att fortsätta under både 2014 och Det har så här långt resulterat i ett stort seminarium med nio personers berättelser på scen i Trelleborg som också har filmats, ett antal enskilda föreläsningar och utbildningstillfällen och fler är på gång. En sidoeffekt av projektet så här långt är också det som händer i gruppen av deltagare. Det finns något läkande i att få berätta sin berättelse och att få dela den med någon annan som faktiskt också har varit där. Hur det började: För fyra år sedan kände jag mig bara vilsen och rädd. Jag stod inför att fortsätta mitt yrkesliv i den deadlinetyngda grafiska branschen som jag älskade eller att få ett friskt och hållbart yrkesliv. Jag gick mot en mycket oviss framtid, men av en slump fick jag möjlighet att berätta min berättelse. Då upptäckte jag att där fanns nyckelhändelser och vändpunkter som har varit avgörande i min återhämtning. Det kan vara små 4

5 saker som gör skillnad. I mitt fall ett nattligt samtal om insikt och egenmakt på en slutenvårdsavdelning. Jag kände också att jag fick inflytande över min egen vård. Detta ville jag berätta för andra och framför allt de som jobbar med mäniskor med psykisk ohälsa. Jag har nu haft förmånen att göra detta i några år. När jag är ute och möter personal och berättar om min återhämtning utifrån den egenupplevda erfarenheten har det blivit allt tydligare att kraften i min berättelse har betydelse. Det är en kunskap som de saknar och vill ha. Då tänker jag att det är just denna kunskap och erfarenhet som gjorde dig, Fredrik till den självklara projektledaren för projektet Värdefullt. Ja, men du då, Per hur hamnade du i detta och vad var det som gjorde dig intresserad av dessa frågor? När jag för ett tag sedan fick frågan vilken kunskap jag värderade högst av allt det som jag stolt kunde visa upp i mitt CV (och gudarna skall veta att det blivit en del efter mer än 30 år inom psykiatrin, mätbar kunskap och erfarenhet, mätbar i tid och poäng,) svarade jag att det utan tvekan var den kunskap som mina patienter gett mig, att det är den som betytt mest för mig och som lärt mig mest. Då och där inser jag att denna ovärderliga kunskap inte syns i något CV, inte går att mäta i poäng eller meriter därför att den kunskapen bygger på ett förtroende mina patienter gett mig, ett privilegium jag fått att förvalta. Så värdefullt för mig men fullständigt osynligt i ett CV. Här någonstans föddes drömmen om att på något sätt göra denna kunskap synlig. Men Fredrik under ditt arbete med projektet Värdefullt vad har gjort starkast intryck på dig? När vi startade värdefullt insåg jag snabbt att det händer saker när mäniskor med samma erfarenheter träffas och lär känna varandra. De kan omedelbart oavsett diagnos eller problem spegla sig i varandra. Ganska snabbt blev de även förebilder för 5

6 varandra och då började det hända riktigt intressanta saker. Oro och tvekan gick så småningom över till lugn och mod. Den kraft och energi gruppen utstrålar har gjort stort intryck på mig. Du själv då Per, vad har du sett av deltagarna som gjort störst intryck på dig? Jag har under det gånga året haft förmånen att följa projektet Värdefullts deltagare lite vid sidan av. Liksom på håll sett förändringen bland gruppens deltagare och hur man vuxit som människa och hur man under projektets seminarium hösten 2013 berättade sin historia med både stolthet och övertygelse. Där finns också en enorm kraft i dessa berättelser som har gjort stort intryck på mig. Här finns en nakenhet och självutlämnande som berör. Jag har också funderat på om dessa berättelser har någon betydelse för någon annan, hur kan detta hjälpa andra personer i liknande situationer? Vad tror du om det Fredrik? Det är mycket ensamt och skrämmande att vara psykiskt sjuk, men framför allt så känns det väldigt hopplöst. Kan man tända ett hopp i det hopplösa så har man kommit en bit på vägen. Med hoppet kommer oftast en ork att fortsätta, men det som gör att en väg mot återhämtning öppnar sig är strategier som gör att det går att bemästra och hantera sin sjukdom. Denna bok är fylld av kloka och bra strategier som inger hopp. Min förhoppning är att boken skall tjäna som inspiration för mäniskor med psykisk ohälsa. Indirekt hoppas jag att professionen tar till sig av budskapet och använder det i sin vardag. Och då blir min fråga till dig Per, som del av professionen kan dessa berättelser påverka och inspirera även personal i andra organisationer som möter människor med stort psykiskt lidande? Jag är helt övertygad om att den här boken kan ge upphov till 6

7 både eftertanke och reflektion. Eller som Kiriakos skriver i sin berättelse Genom att låta personalen ta del av våra berättelser så stärker vi dem, och de kan i sin tur stärka sina patienter och klienter. Det är just detta tror jag som är nyckeln till återhämtningens snåriga labyrint. Att gå från svårt psykiskt lidande till ett liv att känna sig stolt över är en smärtsam och många gånger besvärlig resa som ingen annan kan göra åt dig. Det är just därför vi behöver förebilder och mänskor som visar att denna resa är möjlig. Per Granvik Verksamhetsutvecklare Vuxenpsykiatrin Trelleborg Per.Granvik@skane.se Fredrik Thyberg Inflytandekoordinator Projektledare Vuxenpsykiatrin Trelleborg Fredrik.Thyberg@skane.se Boken och Projektet Värdefullt är finansierat av: Samordningsförbundet Trelleborg Bestående av Försäkringskassan, Trelleborgs kommun, Arbetsförmedlingen och Region Skåne där psykiatrin varit projektägare 7

8 Alexandra Tykesson 8

9 Alexandra 1. Jag har fram till för cirka två år sedan alltid undrat vad det är för fel på mig. När jag jämförde mig med andra förstod jag att det är något som verkar annorlunda, och jag ville till varje pris försöka dölja mina problem när jag var yngre. Jag kunde inte begripa vad det var, och vände verkligen ut och in på allting. Efter utredningarna och diagnosticeringen fick jag plötsligt förståelse för mig själv, under min tillbakablick på mitt liv. Jag började få sammanhang, och alla pusselbitar ramlade lätt på plats. Med diagnosen ADD kan jag äntligen känna mig hemma i mig själv, vilket innebär att det är lättare för mig att leva livet som det är, under de förutsättningar jag har. Att få rätt diagnos är liksom grunden i det hela, för då vet man hur man ska gå vidare ifrån det utgångsläge man har. ADD:n har styrt och påverkat mitt liv, och inte till det bättre, utan till ett liv kantat av vad jag hela tiden trodde berodde på att jag förföljdes av otur. Det finns en massa symtom för ADD, men även en massa konsekvenser av dem. Mina problem uppstod så snart jag började i skolan, och då speciellt i andra klass. Det var vid den tidpunkten jag verkligen började känna av det som idag kallas ADD. Jag märkte allt mer att jag hade ett oroligt inre att brottas med, och att jag inte passade in trots alla mina försök. Det svåra är när andra människor inte kan acceptera en som man är, när de gör narr åt allting man gör, fnissar och rent av skrattar åt att man bara existerar i rummet. Man kan inte längre vara sig själv; man börjar bära en stel mask, ler när det passar bra, skrattar inte längre och är alltid tyst för att ingen ska märka att man är i närheten. Det konstiga är att jag var en söt flicka på den tiden, när man tittar på gamla fotografier. Inget konstigt alls syns på bilderna, och mitt inre dolde jag väldigt väl. Men varför väljs vissa ut till trakasserier? Inte vet 9

10 Alexandra jag, och inte vet väl någon annan heller. Till och med vuxna mobbar andra, så man ska inte skylla allt på oförstående barn och ungdomar. Vuxna är inte ett dugg bättre. Att drabbas av mobbing är svårt för ett barn. Första gången jag önskade livet av mig var när jag gick i fjärde klass. Jag plockade fram en smörkniv, och med den drog jag fram och tillbaka över handleden. Att jag inte tog brödkniven berodde på att det gjorde för ont. Det verkar naivt och dumt, men jag var ju bara tio år gammal och förstod inte bättre. Jag trodde att det var lättare att dö än det var. Jag var besviken efteråt; jag hade ju skrivit avskedsbrev och tagit farväl av allt i tankarna. Jag var fenomenal på att dölja alla mina problem, som jag egentligen inte såg som problem, eftersom jag tyckte att jag förtjänade vartenda dugg. Mitt självhat blev större och större. Jag är tacksam för att jag överhuvudtaget lever idag. Jag var rädd för att gå till skolan varje dag. Jag kände mig ständigt sjuk, hade ofta frossa, iskalla fingrar och blåaktiga läppar. Jag var helt enkelt livrädd, men mamma kunde naturligtvis inte låta mig vara hemma varje dag. Jag kände mig oftast febrig, men den förbannade termometern visade alltid fel siffror, hur ofta jag än ville att mamma skulle ta om den igen. De siffrorna tvingade mig att gå till skolan. Blåmärkena avlöste varandra, och doldes av kläderna. Rivsår och skrapsår kunde man skylla på att man hade ramlat omkull av egen maskin. Killarnas behandling läkte snabbt, om man jämför med tjejernas sårande och trakasserande ord. Några av de orden finns med i min syn på mig själv än idag. Även elever uppfostrar och förstör. Att vara mobbad var otroligt jobbigt, och ingenting underlättades av att jag är ljudkänslig. När jag ska tänka på eller utföra något i högljudda miljöer, uppstår det en blockering i min hjärna som gör att jag inte kan åstadkomma något vettigt. Ljud är helt enkelt vansinnigt jobbigt emellanåt, och speciellt om jag 10

11 Alexandra är trött redan. Jag hade jämt och ständigt svårt att koncentrera mig när det tilläts sorl i skolsalen; vilket det ofta gjordes när det var en vikarierande lärare. Hos oss avlöste vikarierna varandra, eftersom klassen ansågs som den jobbigaste på hela skolan. Ingen orkade ha oss någon längre tid. När det gäller ljud har jag alltid distraherats av dem; stora som små. Ljud från knakande element och knäppande lysrör hörs rungande högt. Blad som vändes i skolböckerna störde mycket eftersom det prasslade, och speciellt om en hel klass skulle ha tyst läsning under lektionen och alla inte vände blad exakt samtidigt. Prasslet tog liksom aldrig slut, eftersom det flyttade sig från höger till vänster och framifrån och bak, och tillbaka igen. Det störde hela tiden, och desto svårare var det att koncentrera sig på orden man försökte läsa och minnas. Början av ett stycke var bortglömt under tiden man läst till slutet av det, och det gjorde att mattetal var jobbiga när det var mycket text att läsa, sortera och minnas. Pennorna i salen skrapade sakta eller snabbt beroende på hur snabbt eleverna skrev, det var ett evigt ropande på läraren, suddgummin användes så flitigt att det lät som om skolbänkarna stod och rickade fram och tillbaka, fönster skulle öppnas eller stängas, läraren förklarade för alla som behövde hjälp, tejprullen gnisslade med ett ihärdigt ljud när den väl användes, toalettbesöken var ett ständigt måste för än den ene och än den andra, och det lät som om det forsade vatten i rören i väggarna. På gymnastiken var det handklapp, visslingar, skrikande hejarop och kroppar som verkade stinka av svett. Jag reagerar även starkt på dofter, och jag minns särskilt väl att en av lärarna gillade rökt prickig korv och Mariekex. Jag kan inte ens ha alla pålägg på mina smörgåsar, eftersom jag lätt blir illamående av starka dofter. Under både fritiden och skoldagarna blev dagdrömmarna min inre värld och tillflyktsplats. Jag var oftast långt borta i tankarna, vilket innebar att jag ofta tappade tråden i vad som sades. 11

12 Alexandra Lärarna hade aldrig något bekymmer med mig under lektionerna, eftersom jag var tyst, snäll och verkade uppmärksam. De såg dock inte hur mitt huvud såg ut inuti. Jag kände en enormt stor lättnad när jag kom på att jag kunde låsa in mig på toaletterna i skolan. Det blev en bra lösning när jag behövde komma ifrån mobbarna en stund. Jag andades ut av lättnad när jag hade stängt dörren, och snabbt hade låst den så att ingen hann in på samma gång som jag själv. Äntligen var jag räddad för en stund. Toaletter är alltsedan dess min eviga räddning. Toaletten för mig är en fristad som jag gärna och ofta använder när jag är ute bland andra människor. Det är en fin lösning då man vill dra sig undan till en skyddad och lugn plats. Ensamheten är ibland en välkommen gäst. 2. ADD:n har gjort att jag har drabbats av än det ena, och än det andra. Den har gjort att jag hela tiden råkar bränna mig eller skada mig, eftersom jag inte hinner stoppa mina händer innan de har rodnader, blåsor eller sår. Min spontanitet har gjort att jag har klantat mig många gånger, sårat andra oavsiktligt eftersom jag inte förrän i efterhand har förstått konsekvenserna av handlingen, och gjort saker på direkten utan att tänka efter två gånger. Jag satsar alltid exakt 100 %, och aldrig 99,4, och det gör att jag ofta även råkar klanta till det genom att säga exakt de saker man inte ska säga. Jag går bara rakt fram, satsar 100% och så sitter foten i ett stort eller litet klaver. Jag har många gånger under åren som passerat tyckt att livet bara är för mycket och för svårt. Det har varit näst intill omöjligt att komma ut ur det svarta hålet, vilket känns som om det är tömt på luft; som i ett vaccum. Det är då Ankarna alltid dyker upp på min inre bildskärm. De är alltid livsviktiga för mig, men speciellt när jag står med tårna utanför avgrundens rand. Jag tror att alla människor har någon typ av ankare; 12

13 Alexandra oavsett om det är någon i familjen, ett djur, en hobby eller något annat som är livsviktig för en. Till och med mina avlidna släktingar är viktiga när jag står inför svårigheter som verkar oöverstigliga. Jag tror att de finns vid vår sida när vi har det svårt. Andra gånger också, naturligtvis, men mest då. För mig betyder mina ankare allt när det inte finns någon ljusning på problemen, eftersom de bara genom att finnas till skänker en strimma ljus. De behöver inte ens finnas bredvid mig; det räcker att de finns under samma himmel. Jag behöver dem när jag inte finner något mål värt att sträva efter, eller hopp om att allt ska bli bättre. Jag kan gå på glas för deras skull. Det finns en sak till som blivit viktig i mitt liv; förr min elorgel, idag min keyboard. När jag börjar spela kan jag knappt sluta igen. Men om jag inte mår bra kan jag inte spela, för då hakar det upp sig hela tiden för mig. Det blir fel toner, och jag har ingen aning om var jag är i melodin. Men om jag mår bra flödar musiken lätt och gärna. En annan viktig sak är humorn, eftersom den gör att allt känns lättare inombords. Jag spelar ibland in roliga filmklipp, och kan inte alls hålla mig för skratt. Min humor är kanske lite udda, men det är fler som delar den med mig har jag märkt, så jag är definitivt inte ensam om den. ADD:n delar jag tack och lov också med fler människor, vilket gör att jag känner mig som en i gänget. Inte är jag ensam längre, nej minsann! Det finns fler som jag! Vardagen har alltid underlättats av att jag älskar att teckna, måla tavlor och skriva berättelser. Hjärnan befinner sig på en annan våglängd under tiden jag håller på med det. Det bara flödar, och inga tankar lägger sig i. Har jag däremot ångest klarar jag inte ens att sätta mig ner med pennorna, ställa mig vid staffliet eller sitta vid tangenterna. Det är inte ens lönt att försöka sig på det. När jag har ångest vill mina ben bara gå runt och runt, vilket de bara gör när jag är ensam och ingen ser på. Det viktiga är att man lyssnar på sin egen själ och sina egna 13

14 Alexandra tankar, för då lär man sig mer och mer om sig själv och vad man orkar och klarar. Det som är rätt för en annan är inte rätt för alla andra. Det finns ingen annan än en själv som kan känna vad som framkallar ro, glädje och inre musik. Vissa gillar sport, medan andra gillar kor, bilar eller flygturer till Nepal. Det är upp till var och en vad man väljer för att må bäst. Det viktiga är att man försöker hitta vad det är som tänder ens egen gnista. Hittar man den försvinner liksom tiden och allt annat. Man existerar i nuet, utan bekymmer och kan vara lycklig med sig själv. Att min barn- och ungdoms år förstördes så pass mycket berodde, mig veterligen, till stor del på att jag behöll allt för mig själv. Jag ville inte göra andra oroliga, ledsna eller arga. Det jag vet idag är att jag borde ha öppnat mig själv för minst en person, men det gjorde jag alltså inte; vilket var mitt eget enfaldiga val. Åren och bekymren rullade på, och när jag blev 12 år började en morbror bli intresserad av min nyutvecklade kvinnlighet; jag hade ju fått bröst som tydligen syntes ut och överallt. Allt kändes plötsligt ännu värre; både för att de i skolan hånade mig för min äckliga kropp, och för att han tydligen tyckte om att titta och tafsa på de där sketna små hallonkaramellerna som syntes genom tröjan; och som sedan växte och växte som två äckliga parasiter. Jag tyckte det var avskyvärt att till och med se hans stirrande ögon, som liksom inte släppte taget om den putande tröjan. Jag tog på mig tjocka tröjor för att dölja de två sura patrasken, och det ledde ofta till att jag led av värmeslag. Jag hatade min kropp för att den utvecklades. Det verkade som om ett par pattar plötsligt gjorde en till allmän egendom; för alla att beskåda, dregla över, beröra och tafsa på. Det kändes som om en lampa lyste upp kroppen, för att alla verkligen inte skulle ha en chans att missa skitet. När jag var 19 hade jag fortfarande stora svårigheter med att duscha, eftersom man är tvungen att röra vid sig själv medan man tvålar in sig. Jag tyckte 14

15 Alexandra fortfarande att min kropp var det äckligaste och mest avskyvärda som fanns. Jag hatade att duscha, men var tvungen att göra det varje dag för att känna mig ren. Det påverkade även min sexualitet, så att det blev svårt att ha ett avslappnat sexliv. Det tog lång tid innan jag överhuvudtaget accepterade den jag var. Det blev som att lära känna en total främling, eftersom jag hade gjort allt för att begrava den jag är. Det är ingen lätt sak att acceptera att man egentligen är en främling inuti, och när jag var trettio år visste jag inte ens vilken sorts mat jag gillar bäst. Jag bad ofta till Gud för att han skulle visa mig hur jag bäst skulle kunna göra, men det verkade inte som om vägen blev lättare för att jag bad. Tvärtom. Det svåra livet rullade på som i en nerförsbacke, i medvind, snabbare och snabbare. De ångestfyllda dagarna blev till år. Mobbingen fortsatte att ha sina klor i mig. Jag fortsatte att nedvärdera mig på exakt samma sätt som mina klasskamrater gjorde. Jag tog helt enkelt över där de slutade. Jag hånade mig själv, hittade fel överallt på kroppen och kunde inte se något positivt med mig själv. Jag hatade min spegelbild, och såg ingenting annat än en ful fan i spegeln. Det var då jag började fundera över att operera om mig till kille. Jag ville inte vara kvinna längre. Jag ville vara helt platt framtill, vara stark och ha skägg. Jag har många gånger önskat bli en man, och tanken kan komma över mig än idag. Numera kan jag i alla fall använda klänning eller kjol utan att känna mig utsatt i dem, men tonårstiden och mina två ungdomsförälskelser blev svåra tack vare min dåtida syn på mig själv. Mycket förstördes av vad andra hjälpte mig att lägga grunden för. Alla borde vara rädda om varandra, och tänka på vad man vräker ur sig åt andra. Gamla skador är svåra att bli av med, även om man jobbar mycket för det. 15

16 Alexandra 3. När jag var 21 år träffade jag HAJ, och sveptes med i en virvelvind. En varm trombon rörde upp mitt inre; och av en konstig anledning kändes ingenting svårt längre. Allt kändes rätt. Min ångest dämpades av hans glada och upptågsfulla sätt. Samtidigt började jag på sjuksköterskehögskolan. Jag ville hjälpa människor; och det har jag alltid velat, och vill fortfarande. Jag gjorde även allt för att hjälpa HAJ, eftersom han hade haft en svår barn- och ungdom. Efterhand som åren gick tappade han alltmer kontrollen, fick svårare att visa sin goda kärna och tappade kontrollen för bagateller, blev lätt aggressiv och ibland besinningslös. Jag fördjupade mina kunskaper i att tyda honom, och det blev lättare för mig att foga mig som ett rö i vinden. Jag ville bygga ett liv med honom, och ville att hans före detta glada sida skulle vinna över hans hotfulla och aggressiva sida. Jag trodde verkligen att jag skulle klara det, men jag hade fel. Till sist blev vardagen en ständig hotbild. Jag fick svårare att koncentrera mig på skolan, och det var mycket svårt att leva med honom eftersom jag aldrig kunde slappna av. Min ADD gör att jag inte kan leva ett helt igenom normalt liv, och tillsammans med HAJ blev allting liksom ännu djupare, svartare och svårare att hantera. Han använde sig av hot för att tvinga mig att bo kvar och hålla tyst om allt. Han lovade att skjuta mina föräldrar med ett jaktgevär så att det stänkte blod på väggarna, att preja min bror på mopeden av vägen så att han körde ihjäl sig, att göra resten av mitt liv till ett helvete om jag flyttade, att han skulle förfölja oss så länge han levde, att jag aldrig skulle kunna titta i backspegeln utan att undra om det var han i bilen bakom och när barnen senare föddes att de aldrig mera skulle vakna om jag sladdrade för någon annan. Sättet han sa det på var iskallt, och hans sätt att titta på en går inte att beskriva. Blicken borrade sig genom en. Jag kunde inte se något annat alternativ än att göra som han ville. Jag var tvungen att bo kvar och hålla tyst. Jag var rädd att mina föräldrar skulle tvinga mig 16

17 Alexandra att flytta ifall jag berättade för dem, och att jag skulle mista alla jag bryr mig om. Jag fick inte ens träffa mina anhöriga som jag ville. Han ville ha kontroll över allt jag gjorde. HAJ använde ofta rösten för att skrämma mig. En viskning kunde framkalla större fasa än en skrikande utskällning. Jag vet av egen erfarenhet att röster kan vara hemska. Jag vet att de kan vara darrande av tillbakahållen ilska. Tystnaden var verkligen en av de mer fasansfulla detaljerna på den tiden. Tystnaden nuförtiden är skön, eftersom den kan vara rogivande och lugn. Men det var den inte då, för då betydde den oftast två saker; antingen var han inte hemma, eller så var han aggressiv i tystnadens tecken. På den tiden fanns ingen tystnad på grund av att vi var tysta och lugna tillsammans. Så fungerade inte vår vardag. Men det var skönt med tystnaden när han inte var hemma. Då kunde man liksom njuta obehindrat av den. Då behövde man inte vara rädd att det kunde finnas en bakomvarande orsak till den. Det var jobbigt att vara den ende som visste hur han var bakom den välputsade masken. Inte visade han något vredesutbrott för mina föräldrar och släktingar, nejdå, där visade han hellre fram sina talanger i vita, breda leenden och i skratt på lämpligt ställe. Han lurade dem med sitt inställsamma sätt, lögnerna rann ur honom, och det lät verkligen trovärdigt, jag lovar, för jag visste ju hur sanningen verkligen såg ut. Jag ville verkligen flytta ifrån honom, men vågade inte eftersom jag var rädd att han skulle verkställa sina hot. Inte heller vågade jag berätta något för någon, och han gjorde vad han kunde för att jag inte skulle råka få någon möjlighet till det heller. Han skruvade sönder min bil i garaget. Jag kunde inte köra någonstans på ett halvår, vilket kändes som en hel evighet. Jag kände mig som en fånge i mitt eget hem, eftersom hoten tvingade mig att stanna kvar. Jag hade ibland så svår ångest att jag skulle kunnat riva sönder mitt ansikte. Jag minns att jag gick från fönster till föns- 17

18 Alexandra ter, och tittade ut en stund i vart och ett av dem. Den rundan gick jag många gånger och dagligen. Ibland rann tårarna, men det var väldigt sällsynt, eftersom jag hellre stängde ute känslorna så gott det gick. Det hjälpte inte att jag hade en nyckel, det hjälpte inte att jag själv kunde öppna ytterdörren. Jag var en fånge i alla fall. För att förklara den sönderskruvade bilen för mina föräldrar, berättade han trovärdigt om den eller den reservdelen som inte gick att fixa fram så lätt. Han berättade att han inte heller hade tid att jaga runt överallt, eftersom han hade si och så mycket att göra med det eller detta. Ni undrar säkert varför jag inte tog bussen, för det brukar folk undra. Jag vågade inte ta bussen eftersom jag var rädd att han skulle få reda på det. Han kunde ha fått reda på det på något sätt, och det vågade jag inte riskera. Mina nagelband, läppar och kinder var ständigt sönderbitna, och det är något som sitter i mig än idag. Vid minsta oro börjar jag tugga igen, och det är helt omöjligt att få stopp på det. Jag bara tuggar och tuggar på mig själv, och äter upp det som finns. Det hjälper inte att tänka på alla bakterier som alla tjatar om; tvärtom, jag tuggar ännu mer och djupare. Ofta blöder det ordentligt, och ibland går det knappt att få stopp på det igen. Blodet bara rinner. Jag var ständigt rädd och sjuk av oro, kunde aldrig riktigt slappna av och hoppade högt av oväntade plötsliga ljud. Jag var rädd redan innan HAJ kom hem, för jag visste aldrig vilket humör han var på, eller hur starkt han skulle reagera på saker som hade hänt. Han blev ibland aggressiv till och med på grund av bagateller, som till exempel den där söndagen jag frågade om vi kunde köra och hälsa på min mor och far, eftersom det var länge sedan vi hade varit där. Han exploderade direkt, utan förvarning och lika snabbt som när man vänder sin hand. Han vrålade att han var trött och ville vara hemma. Han 18

19 Alexandra rusade fram, slog sin knytnäve rakt igenom en gul fönsterruta av frostat glas, och det kom glassplitter överallt. Han for ut i trädgården, fortfarande vrålande av ilska. Grannarna undrade vad som stod på, och då tystnade HAJ på en gång. Antagligen för att någon annan hade råkat höra hans sätt. Han glömde för en stund att fasaden måste hållas intakt och utan sprickor. För mig kändes det som en lättnad att någon utanför hemmets väggar hade hört utbrottet, för det var verkligen ett av alla de utbrott som hette duga. Det var fruktansvärt skrämmande att leva under samma tak som honom, eftersom jag aldrig i förväg kunde räkna ut nästa steg. Jag kunde inte förbereda mig genom att göra si eller så, eftersom han var oberäknelig. Det fanns inget förebyggande sätt att lösa allt på, och det fanns inget annat jag kunde göra för att undkomma att jag var en fånge i mitt eget hem. Jag var tvungen att fördjupa min kunskap i att läsa hans röst, checka av ansiktet, ögonen och kroppsspråket, kontrollera hans sätt att komma in i rummet och känna efter hur hans sinnesstämning verkade. Det gick inte att vela och ta för lång tid på sig. Det fick gå snabbt att analysera helheten, ungefär som när man tar ett foto med en kamera. Jag var tvungen att kunna bete mig så korrekt som möjligt, och inte ens då kunde jag vara exakt hundra procent säker på att allt var lugnt någon längre stund. Även om jag verkligen gjorde mitt bästa för att han inte skulle ha någon anledning till att bli arg, så motarbetade han mig genom att skapa situationer som han kunde klaga på, eftersom han tyckte om att få mig att vackla och bli ledsen. Jag gjorde mitt bästa för att allt skulle vara perfekt, men det var ändå aldrig bra nog. Jag hoppades hela tiden att HAJ skulle ändra sig, att han skulle bli omtänksam och att han skulle välja att bli den far han själv hade saknat. Jag hoppades att hans goda kärna skulle vinna över den personlighet han hade skapat under sin uppväxt och 19

20 Alexandra tonårstid. Jag ville verkligen hjälpa honom och satsade allt för att rädda honom; mitt enfaldiga spån. Jag insåg inte att man måste vilja ha hjälpen för att kunna bli hjälpt. Jag insåg inte att man för att vilja bli hjälpt måste inse att man behöver bli hjälpt. Hans glada kärna var den jag kämpade för, eftersom jag mindes den så tydligt. Kärnan var visserligen minimal, men hoppet är ett av de fenomen som inte överger en så lätt. Han var för skadad av livet. Min kärlek räckte inte till för att han skulle orka ta sig igenom allt. 4. Jag hade en brun dobbermanvalp som hette Binesco. HAJ:s vrede och aggressionsutbrott observerades allt mer och mer av den allt äldre och äldre valpen. Ju fler månader som gick, desto närmare vågade han sätta sig för att observera oss. Han bara satt där, alldeles stilla, alldeles tyst, och bara tittade och tittade upp på oss. Han följde varenda rörelse med blicken, släppte inte koncentrationen för en sekund. Det började komma låga morrande läten från hans hals, precis som om han ville varna HAJ. Jag kände mig trygg med det, och blev till och med riktigt glad inombords (i hemlighet förstås), för jag började hoppas på en skyddad framtid; om än avlägsen. HAJ gjorde sitt bästa för att sätta hunden på plats, han ville helt enkelt visa vem det var som bestämde. En dag när han fick ett av sina vansinnesutbrott, kom Binesco rusande, ställde sig vid min sida, gick ner i hukande ställning och var beredd på att gå till attack. Hans morrande varningar avlöste varandra oavbrutet. Han hade uppdragna läppar, blottade tänderna och öronen var krampaktigt tillbakadragna. Morrandet fortsatte och fortsatte, samtidigt som HAJ vrålade och gick på. Till sist förstod han att det var bäst att han lugnade sig, eftersom han antagligen kände sig i underläge. Jag kände mig jätteglad och tacksam för Binescos insats, men det kunde jag inte visa för HAJ. Det vågade jag inte. 20

21 Alexandra Samma eftermiddag som Binesco försvarade mig skulle HAJ och jag till mina föräldrar på påskmiddag. Vi åt som vanligt gott, hade det trevligt; jag med en hel del stela leenden, och åkte därefter hem. HAJ sa att jag skulle vänta utanför huset, eftersom han skulle släppa ut Binesco från garaget. Jag stod paff kvar utanför, men förstod att det var hans straff för hans reaktion tidigare på dagen. HAJ kom snart tillbaka, berättade lättvindigt och oberört att hunden hade råkat hänga sig i kopplet; troligtvis på grund av att ha halkat på översta trappsteget. Jag fick inte gå in i garaget, men HAJ kunde inte stoppa mig när jag for förbi honom och in. Jag såg Binesco ligga på sidan. Han låg på det kalla golvet; livlös. Jag slängde mig ner på knä bredvid honom, lyfte upp hans tunga slappa huvud i mitt knä och min överkropp ramlade ner över hans kropp. Jag minns det lika tydligt än idag. Binesco hade varit död för länge för att det skulle finnas en chans. Kroppen var stel och kall. Mina armar bara tryckte och tryckte och tryckte honom mot mig, samtidigt som min mun bara skrek och skrek och skrek. Som en galning skrek jag; hysteriskt. Mina tårar bara rann och rann. Jag höll krampaktigt i min hund. Min mun slutade inte skrika förrän jag tvingades undan av HAJ; men tårarna fortsatte att rinna. I handen hade han spaden; den han hade grävt hålet med. Han tvingade mig att släppa Binescos stela och kalla kropp; huvudet ramlade tungt i garagegolvets hårda, kalla betong. Det dunsade stumt. Kanske beror det på att jag på grund av min ADD är ljudkänslig; alla ljud sitter som ett klister i min hjärna, omöjliga att få bort. Jag skulle vilja skura min hjärna med grön såpa och hett vatten, så att jag skulle kunna få bort alla minnesbilder och ljud. Att HAJ knuffade undan mig berodde på han skulle begrava liket. Inte Binesco. Liket. När jag senare kontrollerade sanningshalten i HAJ:s berättelse om hur min hund hade dött, så fann jag hur sanningen verkligen såg ut. Binescos kiss och bajs 21

22 Alexandra hade runnit ur kroppen på honom när han dog, och när jag tittade ovanför trappnedgången såg jag att färgen var avskavd på trappräcket av grönmålad metall. Det var där Binesco kämpade för sitt liv, det var där han blev hängd i sitt koppel och det var där han tog sitt sista andetag; om han överhuvudtaget kunde dra in ett. Det var där HAJ hängde Binesco, av den anledningen att han försökte sig på att försvara mig; sin matte. När Binesco var borta försvann även mitt hopp om en skyddad och trygg framtid. Allt kändes med ens mycket svårare och ännu mörkare. Vad var det för människa min ofödda baby skulle ha som far i sitt eget hem? Jag var gravid, och skulle föda i oktober. Efter den fasansfulla kvällen började jag se röda sken överallt. Jag kände mig sjukare än vanligt. Jag såg det röda skenet som ett tecken på att min farmor var hos mig, trots att hon befinner sig på andra sidan; hon vakade över mig och min baby i magen. Jag pratade ofta med henne genom att tro att mina tankar var i direktkontakt med hennes tankar. Jag har alltid haft en stark tro på att det finns ett liv efter döden, och att de anhöriga ibland finns vid vår sida för att vaka över eller hjälpa oss. Jag har alltid tyckt att det hjälper att tänka så, för det innebär att man aldrig känner sig helt ensam. Jag hade svårt att kalla det där huset för mitt hem, eftersom det inte alls kändes som ett hem man ville åka till. Allt var komplicerat, det var till och med komplicerat att vara gravid, eftersom allt kändes kluvet och svårt. Jag älskade babyn i min mage samtidigt som jag var orolig över hur framtiden skulle bli. Jag försökte fantisera om en fin framtid för oss, fast det var svårt. Problemen hängde som en tung skugga över mig, och det var praktiskt taget omöjligt att slappna av för att bara njuta av att vara gravid. Jag fick till och med dåligt samvete för att jag inte kunde känna mig så lycklig och förväntansfull som jag hade trott att gravida automatiskt blir. 22

23 Alexandra 5. En vacker dag kändes allt plötsligt ljust. Allt fick en mening i samma sekund som Carolin föddes. Jag kände lycka över alla gränser. Allting var strålande, och HAJ fick av BB-personalen i uppdrag att bada henne. Han såg till och med ut att vara stolt och glad. Jag kände mig hoppfull; kanske skulle inte framtiden bli så svår ändå? Jag släppte tankarna och var bara mamma åt en fin och välskapt dotter. Det var en lycklig tid, även om den inte varade för evigt. Vardagen började efter ett tag kännas hotfull igen. Jag sov oroligt, vaknade ofta på nätterna; genomsvettig och fylld av ångest. Jag förbjöds att ha lampan tänd, eftersom han tyckte det var för dyrt med elen. Hans sparsamhet var en mani; ingen dygd. Det hade varit skönt att få ha en liten lampa tänd, eftersom den hade hjälpt mig att snabbare veta var jag befann mig när jag vaknade om natten. Jag började kissa i sängen. Jag vet; det är genant att berätta det, men det är så det var. Jag var livrädd. Min livssituation var komplett galen, och desto mer eftersom jag hade ansvaret för en liten flicka samtidigt som en oberäknelig person befann sig i hemmets icke lugna vrå. Carolin kröp en kväll omkring på golvet bland leksakerna medan jag lagade mat. Plötsligt fick jag en stickande oroskänsla i hela kroppen; det kändes som om håret reste sig på armarna och i hela hårbottnen, som om blodet försvann från mitt ansikte och som om hela huden var täckt av stickande kryp. Kallsvettig sprang jag ut i hallen, såg att trappgrinden var öppen och att hon krupit ända fram till översta trappsteget. Jag skrek som en galning, och hon stannade upp i krypandet för att titta bort på mig. Jag sprang fram till henne och räddade henne från att krypa rakt utför den branta och höga källartrappan. Hade jag tvekat en tiondelssekund på min oroskänsla, så hade jag inte hunnit fram. Var känslan kom ifrån är jag inte säker på, men det jag trodde på den tiden var att farmor ryckte in för att 23

24 Alexandra hjälpa och varna mig. Det var HAJ som öppnade grinden, och lät den vara i uppfällt läge. Efter det tillfället var jag hela tiden tvungen att vara observant på även sådana saker. Det gick inte att slappna av när HAJ var hemma. Hela tiden gjorde han saker för att skrämma mig, och han hade sitt lilla belåtna leende på läpparna efteråt. Han uppnådde det han avsåg; att hålla mig skrämd och tyst. Jag upptäckte även ett avskruvat elkontaktskydd i kryphöjd, i en zon där Carolin ständigt passerade. Jag fick scanna av hemmiljön varje dag, för att upptäcka alla faror som kunde dyka upp. Jag fick för mig att det var avsiktligt, eftersom han hade det där förbannade leendet på läpparna, samtidigt som han tyst vände sig och gick ut ur rummet. När Carolin var ett år var hon otröstlig i samband med att hon inte längre fick behålla sina nappar. HAJ lyfte ursinnigt upp henne, skakade henne över den branta trappnedgången till källaren och skrek Tyyyyyst, annars slänger jag ner dig! Jag stod som förstenad, höggravid med Martina, och jag kan fortfarande känna hur mina ögon stod på vid gavel av hur rädd jag var. Carolin fortsatte naturligtvis att gråta, så hans vrede hade inte den minsta lugnande effekt på henne; tvärtom. Han vräkte ner henne hårt på golvet bara, och försvann aggressivt bort från hallen som var belägen ovanför den fasansfulla trappnedgången. Sådan såg vår vardag ut. Jag var ständigt rädd, men vågade inte fly. Det var en krigszon som jag tvingade min egen dotter att bo i. Dagarna passerade, och jag fick inte ha det småbarnsliv jag hade önskat mig. De flesta frågar varför jag inte flyttade. Jag vågade inte. Det var livsfarligt. Vi hade förmodligen inte överlevt. På den tiden var jag inte som jag är idag; inte alls lika stark, orädd och oblyg. Numera vet jag att jag är stark; vi överlevde ju. Numera vet jag att jag är orädd; vad finns det att vara rädd för när man jämför med det gamla? Numera vet jag att jag inte är blyg längre; vad finns det att vara blyg för? Jag har ju ingenting att 24

25 Alexandra förlora. Vi överlevde, och jag behöver inte vara mer rädd än någon annan i släkten. Men så var det inte på den tiden, och när jag sedan födde Martina förvärrades allting. Mitt sorgliga liv kändes även ljust tack vare henne, på något märkligt sätt. Mina båda barn blev mitt livsmål i samma ögonblick som jag visste att de fanns i min mage. När Martina föddes visste jag redan att HAJ var den samma som vanligt; livsfarlig och definitivt ingen bra familjefar. En sak som gjorde mig olycklig var att han inte ens tog upp Martina på BB. Han tog aldrig upp henne, och hon var två år innan jag flyttade ifrån honom. Jag vet inte om ni kan förstå innebörden i orden: Han tog aldrig upp henne. Det är avskyvärda ord som inte går att mäta med någonting, enligt mig. Mycket av vår dåvarande vardag går inte att mäta med någonting. Livet var fasansfullt. HAJ drog nytta av att jag var rädd om barnen och mina närmaste anhöriga, och visste precis hur han skulle säga för att skrämma mig till att göra exakt som han ville. Jag var vansinnigt rädd för honom redan innan, men det kunde tydligen bli ännu värre. Jag var som ett darrande knippe av nerver. Min mamma verkade ibland orolig för hur det var med barnen och mig, och jag svarade henne; det är bara bra. Hon försökte få upp mina ögon för sådant som hon tyckte verkade fel, men jag försvarade HAJ. Det var jag tvungen till. Det gällde livet ju. 6. Barnen hade varsitt marsvin, men HAJ tyckte att de skitar ner så djävligt. Han tyckte också att buren luktade piss. Resultatet blev att båda turligt nog låg döda i sin bur en vacker morgon. Jag blev ledsen eftersom jag förstod hur de hade dött, och barnen blev ledsna för att deras husdjur hade dött. Bägge, samtidigt. Det hjärtlösa är att barnen hittade dem. Det hade varit mer skonsamt att bara sälja dem, eller ge bort dem till 25

26 Alexandra någon annan. Men sådan var inte HAJ. Allt skulle skapa uppståndelse, sorg eller rädsla. Det gav honom makt. Jag vet även hur det känns att inte kunna undvika sex fast man inte vill ha det. Det konstiga i situationen är att när man bor med en person förväntar sig alla att man ska vilja en sådan sak; men det är inget som är självklart. Skulle man göra en anmälan för våldtäkt i sitt eget hem skulle de antagligen bara säga; du bor ju med honom. Det är ditt eget fel. Flytta då. Men jag vågade ju inte flytta, och jag tvingades göra sådant jag inte ville göra ihop med honom. Det gjorde även ont, eftersom jag inte ville ha den sortens närhet. Det är fruktansvärt jobbigt att behöva ha sex med någon som man inte vill ha det med. En sambo behöver inte vara den man vill ha den närheten med. Jag fördjupade mitt självhat, eftersom jag inte var fri att göra vad jag ville och kände för. Musiken har alltid varit viktig för mig, och jag har till och med använt den till att skydda barnen från verkligheten. Musiken la sig som ett täcke över det jag inte ville att de skulle höra. Jag vågade dock inte ha den igång när HAJ inte var hemma, eftersom jag var rädd att han plötsligt skulle stå där; mitt på golvet och oväntat. Jag var livrädd för att inte höra när nyckeln vreds om i låset på ytterdörren. Jag ville kunna höra när han kom in om dörren. Jag ville vara förberedd innan han stod mitt i rummet bland oss. Jag var rädd att han skulle komma in med ett gevär och skjuta ihjäl oss. Att han skulle stå i dörröppningen och bara precis meja ner oss. Han hotade mig ofta genom att skrämma mig med gevären. En sak som skrämde mig ännu mer var vetskapen om att han hade ett olaga vapeninnehav; ett handeldvapen. Det som skrämde mig var att han skulle kunna gömma det under tröjan, i byxkanten eller i bakfickan. Han skulle kunna skjuta oss utan att jag var beredd på det. Därför var jag extra vaksam på hans kläder om tröjan hängde utanpå. 26

27 Alexandra Jag observerade, och noterade, var ständigt trött och eländig. Jag var skrämd från vettet, och det såg han gärna till att jag var. Både Carolin och Martina fick se och höra mycket under sina första levnadsår. Carolin började kräkas varje kväll HAJ kom innanför dörren. Så fort han satte nyckeln i låset på ytterdörren kräktes hon där hon befann sig; på golven, i sängen, på mattor, på tapeter, vid bordet; ja, överallt där hon stod eller satt. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Skulle jag stanna och riskera mina barns psykiska hälsa och liv? Skulle jag fly med barnen och riskera deras och andras liv? Jag visste inte ut eller in. HAJ var hjärtlös, och när jag har berättat om hans beteende för min psykolog har han sagt att han var en psykopat. Jag levde ihop med en psykopat i sex år, och till en början gjorde jag det för att jag ville rädda honom. Hur djävla dum kunde jag vara? Jo, exakt så pass dum att jag verkligen trodde på det själv. En gång köpte jag ett par jättefina, varmfodrade och välbehövliga vinterstövlar till mig (märk väl: på REA), men jag vågade inte låta dem stå framme. Jag gömde dem under mina kläder i min garderob. Jag hade dem i händerna ibland, kände på dem, och gömde dem igen. Jag ville verkligen ta fram dem, använda dem och slippa behöva hålla hemligheten om dem inom mig. Det kändes till sist alltför hotfullt att gömma dem, och jag inbillade mig att det syntes att jag hade en hemlighet i garderoben. Jag skulle ändå aldrig kunna använda dem, så jag gav dem i hemlighet till min syster. Det var extra svårt att ge bort dem, eftersom jag verkligen hade behövt stövlarna själv. Men jag vågade inte sätta fram stövlarna på dörrmattan, eftersom jag var rädd för konsekvenserna av det. Jag fick inte köpa någonting som var nytt, och så gott som alla av barnens kläder var köpta begagnade. Den vanan sitter i än idag; jag handlar mina kläder på Tradera. Vanor är svåra att bryta. Jag går aldrig i en klädaf- 27

28 Alexandra fär, och det hela blir inte lättare av att jag lider av social fobi. Det är lättare att hålla sig inom dörrarna, och att få paketet skickat till affären man brukar handla mat i. Jag kände mig alltmer deprimerad, drabbades ständigt av ångestattacker, kände mig bevakad, fångad, instängd och var hela tiden hotad. Jag kunde inte ens slappna av när HAJ åkte till jobbet längre, utan var på helspänn hela tiden. Jag fick ofrivilliga ryckningar i ögonlocken, och det verkar som om de har infunnit sig för att stanna; jag har dem än idag när jag är stressad eller orolig. 7. När barnen var tre och nästan två år flyttade vi till Skurup, eftersom jag mådde som jag gjorde. Jag behövde ha närmare hem till mina föräldrar, och det förstod och accepterade till och med HAJ till sist. Jag var ett vrak. Jag fungerade inte på något annat sätt än att jag gjorde det mest basala i livet. Jag fick till och med tänka på att jag måste krama barnen varje dag, eftersom jag var för sjuk för att klara någonting alls. Flytten till Skurup gick snabbt och enkelt, och jag kände att det var skönt att komma nära mina föräldrar. En vacker dag en kort tid senare kom man på HAJ:s arbetsplats underfund med att han stal. De hade misstänkt det en tid, men ville vara säkra på att det var han. Han fick sparken på direkten, och fick inte ens komma till jobbet nästa dag. Allt rasade. Stölderna blev till sist hans fall. En kväll sa han att han ville att vi skulle göra gemensamt självmord, och att vi skulle ligga i dubbelsängen alla fyra när man hittade oss. Allt förändrades snabbt till att bli något helt annat. Han var tyst och tillbakadragen den kvällen. Självmordet skulle vara ett bra slut, tyckte han. Han hade ett oförklarligt lugn över sej. Jag kände på mig att det här är det verkliga slutet om jag inte tar tag i det på direkten. Jag kunde se det i hans ögon; det är svårt beskriva det. 28

29 Alexandra Innan dess hade jag alltid varit rädd för att flytta eftersom han hotade oss till livet. Efter att han sa de meningarna visste jag att det fanns en risk att mina barn och jag skulle dö hur vi än gjorde. Stannade vi kvar skulle vi förmodligen dö. Flyttade vi skulle vi kanske dö. Det fanns inget annat val än att försöka fly. Då skulle vi i alla fall ha en chans att överleva. Att vara under samma tak som honom skulle innebära en säker död, ifall det var det han ville. Under natten var jag så rädd att jag skakade. Jag var vaken varendaste minut. Att somna kunde innebära att jag aldrig skulle vakna mer. Jag tänkte på jaktgevären. Jag tänkte på barnen som låg på ovanvåningen och sov. Jag undrade om trappan knarrade när man gick i den, för det hade jag dumt nog inte lagt på minnet. Vi hade ju inte hunnit bo så länge i det nya huset. Jag hörde HAJ vanka av och an på ovanvåningen, och jag försökte höra var han befann sig hela tiden. Jag var beredd på det värsta. Emellanåt höll jag andan, eftersom stegen var närmare barnens rum än jag psykiskt orkade med. Jag var spänd som en överspänd fiolsträng; färdig att smälla av. Mina muskler darrade ömsom som asplöv, ömsom i okontrollerade skakningar. Emellanåt var jag krampaktigt spänd, och det var omöjligt att slappna av en sekund. Darr, skak, kramp, darr, skak, kramp; sensationerna avlöste varandra. Det går inte att glömma de mest spända timmarna i mitt liv. Det gällde mina barns och mitt liv. Hans liv orkade jag inte bry mig om, det fanns liksom inte med på kartan. Mina tankar gick hela tiden till vapnet som HAJ hade gömt i klädkammaren; på ovanvåningen. Vapnet som förmodligen ingen visste att det existerade; utom jag. Och den som sålde det till honom förstås. Jag hade sett det med egna ögon, och kontrollerat hans vapenlicenser för att ha svart på vitt att han inte hade en för just det vapnet. Jag ville att mina barn och jag skulle överleva. Jag ville inte att någon av oss skulle behöva dö. Jag höll på att svimma av 29

30 Alexandra lättnad när jag till slut hörde hans trötta steg gå nerför trappan till nedre våningen. Jag hade full koll på att han inte hade varit inne i barnens rum. Jag tänkte att jag hade tur som inte hade hunnit packa upp allt efter flytten. Jag satte full fart när han hade lämnat garageuppfarten nästa morgon. Jag ringde mina föräldrar och förklarade att vi måste flytta ut. Direkt. Jag åkte till Stiftelsen Skurupshem, och de ordnade snabbt fram en lägenhet till oss. Jag valde direkt och utan att tveka en lägenhet på tredje våningen, bara för att det skulle bli så svårt som möjligt för HAJ att bryta sig in. Jag visste att om han ville in, då skulle han ta sig in, med eller utan stege till hjälp. Lägenheten skulle bli dyr att bo i, men det brydde jag mig inte om i det läget. Vi skulle flytta, oavsett om vi skulle ha mat på bordet eller ej. Det var skönt att få nyckeln till vårt hem i sin hand. Sedan var det akutflytt som gällde. Vi bar och bar, och körde iväg sakerna. Min far och jag bar ut min svarta skinnsoffa när HAJ plötsligt kom hem. Jag blev livrädd. Jag visste inte hur jag skulle förklara det han såg framför sig. Jag var rädd att han skulle tappa besinningen, och slå ihjäl oss där och då. Jag kunde genomskåda ilskan i hans tilltvingat sansade röst, och han försökte verkligen dölja den eftersom mina föräldrar var där. Jag sa att jag ville bo själv med barnen ett tag, eftersom han hade blivit av med jobbet. Jag ljög och sa att det bara var för en kort tid, tills allt hade lugnat sig. Jag ljög och sa att han kunde hälsa på om han ville. Han trodde mig, för ilskan la sig. Vi bar ut de sista sakerna i lite lugnare takt, för vi var nästan klara. HAJ till och med hjälpte oss ut med det sista. Vi var trötta efter akutflytten. När sakerna väl var uppe i lägenheten var det skönt att låsa dörren och andas ut. Äntligen skulle jag slippa vara rädd för att sova. Jag tände en liten lampa i sovrummet; precis som jag hade önskat göra i flera år. Äntligen kunde jag bestämma själv. 30