Tävlingsmomentets inverkan på Islandshästens munhälsa

Transkript

1 Sveriges lantbruksuniversitet Fakulteten för veterinärmedicin och husdjursvetenskap Institutionen för kliniska vetenskaper Tävlingsmomentets inverkan på Islandshästens munhälsa Therése Lundberg Uppsala 2013 Examensarbete inom veterinärprogrammet ISSN Examensarbete 2013:24

2

3 SLU Sveriges lantbruksuniversitet Tävlingsmomentets inverkan på Islandshästens munhälsa Oral status of competing Icelandic horses Therése Lundberg Handledare: Ove Wattle, Institutionen för kliniska vetenskaper Examinator: Karin Holm-Forsström, Institutionen för kliniska vetenskaper Examensarbete inom veterinärprogrammet, Uppsala 2013 Fakulteten för veterinärmedicin och husdjursvetenskap Institutionen för kliniska vetenskaper Kurskod: EX EX0736 Nivå A2E, 30hp Nyckelord: häst,, betsel,munhåla, skador Key words: Equine dentistry, oral ulceration, bit-induced oral injury Online publication of this work: ISSN Examensarbete 2013:24

4

5 INNEHÅLL SAMMANFATTNING... 1 SUMMARY... 1 INLEDNING... 2 MATERIAL OCH METODER... 3 RESULTAT... 5 Utrustning och utrustningsrelaterade skador... 7 DISKUSSION... 8 REFERENSER... 12

6

7 SAMMANFATTNING Studier har visat att utrustningsorsakade munhåleskador är vanligt hos svenska rid- och travhästar i träning. Förekomst av utrustningsrelaterade skador på regelbundet ridna Islandshästar finns dock inte beskriven i litteraturen. Inte heller har ett tävlingsmoments eventuella inverkan på munhälsan hos hästar undersökts. Tre olika grupper av Islandshästar i olika rid/träningsstatus har undersökts. Grupp 1 bestod av tävlande hästar som precis avslutat ett tävlingsdeltagande. Grupp 2 bestod av hästar som regelbundet reds minst tre dagar i veckan på olika nivåer och grupp 3 bestod av en grupp av hästar på Island som inte haft bett i munnen på mer än 6 månader. Skador i främre delen av munhålan dokumenterades efter storlek, placering och som akuta eller kroniska förändringar. Studien visade att skador i främre delen av munhålan är vanligt hos Islandshästar i träning och tävling. Hästarna som tävlades hade både fler och allvarligare skador än hästar som reds (grupp 2) och hästar som inte reds (grupp 3). Även hästar som reds hade fler skador i främre delen av munhålan än de som inte reds. Ridning på stångbett ger högre förekomst av skador på laner än ridning på tränsbett emedan det senare ger högre förekomst av skador i mungipor och kindslemhinnan i P2-regionen. Olika typer av bett kunde alltså kopplas till olika typer av skador vilket är viktigt att veta, både i samband med betseltillpassning och i samband med bedömning av aktuella tävlingsreglementens relevans. SUMMARY Oral soft tissue injuries due to training with a bit and bridle are common disorders among Swedish riding horses and Swedish standardbred horses in training. To investigate the prevalence of oral soft injuries due to riding with a bit and bridle in Icelandic horses and the impact of the competition-moment, three different groups of Icelandic horses were examined. Group 1 consisted of competition horses, which were examined directly after completed contest, group 2 consisted of horses that were ridden at least three days a week on different levels and group 3 consisted of a group of horses in Iceland that had not been ridden for at least 6 months. Soft tissue injuries were documented after size, location, and as acute or chronic. Soft tissue lesions were common in the rostral part of the oral cavity among ridden horses. The incidence was higher and the lesions more severe among competition horses compared to horses only ridden and horses currently not ridden. Horses ridden on a curb bit had higher prevalence of lesions on the bars of the mouth compared to those ridden with a snaffle bit, although the latter had a higher prevalence of lesions in the lip commisure and in the buccal mucosa lateral to the P2/06 teeth. Thus, different bits were associated with certain types of lesions. It is important to have this knowledge in mind when discussing bitting and the relevance of sport rules. 1

8 INLEDNING Sår i munslemhinnan är vanligt förekommande bland hästar över hela världen (Lundström & Pettersson, 1988, 1990; Allen, 2004; Stubbs, 2004) och denna typ av sår har föreslagits vara en av de vanligaste orsakerna till obehag/smärta bland våra tamhästar. Svenska studier har visat att cirka 80 % av svenska ridhästar (Tell et al. 2008) och travhästar (Hansen & Wattle 2011) har dylika sår och att många av såren är användar- och utrustningsrelaterade. Så här långt är det bara avelshästar och hästar i träning som evaluerats och eventuella effekter av tävlingsmoment är inte bedömda, även om det ibland har framstått så i svensk massmedia (Stenström 2008, 2009). Islandshästar har inte inkluderats i tidigare studier av munhälsa. Antalet islandshästar uppskattas i dag till cirka i Sverige, vilket gör islandshästen till landets tredje största hästras. Islandshästarna rids vanligen in vid en ålder av tre till fyra år och kan vara aktiva till 25-årsåldern. Islandshästar har vanligen fyra eller fem gångarter. Förutom grundgångarterna skritt, trav och galopp har en fyrgångshäst även gångarten tölt och en femgångshäst gångarterna tölt och flygande pass. Tölt är en fyrtaktig gångart medan flygande pass är en tvåtaktig gångart med ett svävmoment. Traditionellt tävlas islandshästarna i en gångartsbedömning och de får ställa upp i nationella tävlingar från fem års ålder. Det anordnas ungefär 90 tävlingar årligen i svenska islandshästförbundets regi och det finns cirka 1500 aktiva tävlingsryttare. Det tävlas i fyrgång, femgång och tölt, samt passgrenar. I gångartsgrenarna fyrgång, femgång och tölt visas hästen på en 250 meter lång svagt doserad ovalbana. I fyrgång visas hästen i grundgångarterna samt tölt. I femgång dessutom i flygande pass. Gångarterna bedöms av fem stycken domare som ger poäng i en skala 0 10, med halv poäng för varje moment. Bedömningen baseras på takt, tempo, aktion och form. Uttagningarna rids vanligen med ett ekipage på banan. I finalerna är det oftast 5 6 ekipage på banan samtidigt. I passgrenarna stilpass, speedpass och passlöp visas hästarna på en 150 eller 250 meter lång rakbana. Förutom indelning i gångartklasser så delar man in de tävlande i ålderskategorier, junior ( 15 år), young-rider (16-21 år) och senior. Det finns prispengar endast i enstaka tävlingar och då ges oftast under kronor till segraren. I stora internationella tävlingar förekommer inte prispengar utan det tävlas bara om medaljer och ära. Islandshästarna får tävlas med bett eller bettlöst alternativ där grundregeln är att alla typer av bett som är lämpliga för ridning är tillåtna. Förutsättningen är att de ska passa hästen och ej finnas upptagna under förbjuden utrustning i tävlingsreglementet FIPO. Stångbett, vanligen i form av islandsstång (figur 1) eller jaktstång (figur 2), är vanligt förekommande i högre klasser, men är inte tillåtna i lätta klasser utan där används framförallt tränsbett (figur 3). Remontnosgrimma (figur 4) och bygelnosgrimma (figur 5) är inte tillåtna i kombination med bett med hävstång (stångbett) eller kedja. Förbjuden utrustning är körbett, glidande gag-bett (bett som kan glida upp och ner längs huvudlagets sidor), Mylers kombinationsbett med lång eller kort skänkel, samt peruanska bett. Syftet med studien var att utvärdera tävlingsmomentets inverkan på munhälsan. Detta genom att undersöka hästar direkt efter avslutad tävling och jämföra dem med islandshästar i träning/vanlig ridverksamhet och islandshästar som inte ridits på minst 6 månader. Hypotesen 2

9 var att tävlingsmomentet inte skulle öka vare sig antalet sår, eller andelen hästar med sår, jämfört med hästarna i träning/vanlig ridverksamhet. Figur 1. Isländskt stångbett Figur 2. Jaktstång Figur 3. Tränsbett Figur 4. Remontnosgrimma Figur 5. Bygelnosgrimma MATERIAL OCH METODER Studiens upplägg har bedömts och godkänts av Uppsala djurförsöksetiska nämn, Dnr C225/11. Tre grupper, totalt 104 stycken, islandshästar har jämförts. Grupp ett bestod av 36 islandshästar, 13 hingstar, 8 ston och 15 vallackar i åldern 6-19 år, medel 10,5 och median 10 år, som undersöktes avskilt på tävlingsplatsen efter avslutat tävlingsdeltagande. Hästarna har lottats till studien av tävlingsledning eller om detta av praktiska skäl inte varit möjligt av författaren. En nationell- och en kvaltävling förlagda på vitt skilda orter har inkluderats för att få största möjliga geografiska spridning på ekipagen. Medverkandet i studien har varit frivilligt och hästägare eller ryttare har därmed haft rätten att avstå från deltagande. Av 40 utlottade hästar har 1 tackat nej för djurägaren visste att hästen hade problem med sår i munnen, 1 tackat nej på grund av tidsbrist och 2 har uteblivit med argumentet att de inte visste om att de var utlottade. De tävlande hästarna hade rest till 3

10 tävlingarna, en i norra Sverige och en i Mälardalsregionen, från många olika platser i Sverige och det var därför många olika personer som var inblandade i denna hästgrupps rutinmässiga mun-/tandvård. Grupp två bestod av 48 islandshästar fördelat på 18 vallackar, 29 ston och 1 hingst i åldern 4-22 år. Medelålder 8,9 år, median 7,5 år. De undersöktes i sin hemmamiljö i fyra olika stall runt Uppsala och Norrtälje. De reds minst tre dagar i veckan med bett i munnen och hade inte visat något beteende som kunde tyda på problem i munhålan. 17 av hästarna arbetade som ridskolehästar, tre andra reds av minst tre olika ryttare medan övriga reds framförallt av en ryttare och av dessa hade 4 stycken tävlat drygt 2 veckor innan undersökningen. Det var minst 5 olika veterinärer/djurhälsopersonal var inblandade i denna hästgrupps rutinmässiga mun- /tandvård varav 4 hade gått åtminstone något steg av SLUs fortbildning i hästtandvård. Grupp tre bestod av 20 lösdriftshästar, 10 vallackar och 10 ston, som vare sig haft bett i munnen eller grimma på huvudet på mer än 6 månader. De undersöktes i ett stall på norra Island. Hästarna som var mellan 5-22 år gamla, medelålder 14 år, median 15.5 år, hade aldrig tidigare undersökts eller åtgärdats i munnen. För grupperna 1 och 2 utfördes munhåleundersökningarna på osederad häst. Munnen öppnades med munstege och sköljdes ur med kranvatten och inspekterades därefter med fiberoptisk undersökningslampa. Munspegel användes inte. Hästarna som undersöktes på Island sederades med Detomidin 0,05-0,1 ml/100 kg kroppsvikt iv då de inte var så vana vid hantering av människor och för att möjliggöra åtgärd av eventuella tandproblem. Här användes även munspegel vid undersökning. Främre delen av munhålan, bettregionen bedömdes. Följande fynd registrerades: prenormal (underbett), normal eller postnormal (överbett) bettrelation, förekomst av hakar på P2 respektive M3, förekomst av vargtänder (P1) och betselöverslitning (betselorsakad nednötning av P2-tänders ocklusalyta). Slemhinneskador dokumenterades som ytliga förändringar/abrasioner och svullnader eller som sår om det förelåg ett tydligt brott genom hela slemhinnan. De registrerades utifrån lokalisation i munhålan, storlek i diameter och huruvida de hade akut eller kroniskt utseende. Vid akuta sår fanns ingen uttalad fibros runt sårkanterna. För att trycksår skall uppkomma krävs det upprepat tryck under flera timmar, även i akuta fall. Kortvariga akuta tryckskador brukar visa sig i form av svullen slemhinna med blåmärke eller abrasion på ytan. Sår mindre än 0.5 i diameter dokumenterades som små sår och sår större än 0.5 cm i diameter som stora sår. Även indikation på äldre skador som depigmentering och ärrbildning dokumenterades. Fynden hänfördes till följande anatomiska regioner: incisivområde, munvinkel (det hudbeklädda omslagsvecket mellan över och underläpp), mungipor (kindslemhinnebeklädda området direkt innanför munvinkeln), laner, tunga, kindslemhinna i P2-region och hårda gommen. Typ av och storlek på bett eller bettlöst alternativ som hästarna dels tävlades på och dels reds på under träning noterades liksom modell av nosgrimma. Bredden på betten, avståndet mellan bettets bettringar eller skänklar, mättes med linjal alternativt måttband. På hästarna i grupp 1 4

11 och 2 mättes nosryggens bredd med tumstock efter det att två andra tumstockar lagts an på respektive sida av överkäken, strax framför den första premolaren (betselområdet). Statistisk analys av data utfördes av Ulf Olsson, institutionen för Ekonomi, tillämpad statistik och matematik, SLU. Generaliserade linjära mixade modeller användes och den beroende variabeln beräknades med en logistisk modell med en multinomial distribution och en cumulative logit link function. P-värde < 0.05 ansågs signifikant. RESULTAT I grupp 1 hade 31 hästar normal och 7 stycken (19 %) prenormal bettrelation, i grupp 2 hade 14 (29 %) prenormal och 34 normal bettrelation och i grupp 3 hade 8 stycken (40 %) prenormal och 12 stycken normal bettrelation. Ingen av hästarna i grupp 1, men 6 st (12 %) i grupp 2 och fem stycken i grupp 3 (15 %) hade hakbildningar. Bettrelationen kunde inte relateras till någon specifik typ av skada bland hästarna i grupp 1 och 2 emedan prenormal bettrelation kunde relateras till skador palatinalt om P2 i grupp 3. Vargtänder sågs hos 6 hästar; 1 i grupp 1, 4 stycken i grupp 2 och en häst i grupp 3. I grupp 2 fanns det också tre hästar med misstänkta vargtandsrester. Av de 7 hästarna i grupp 2 som hade vargtänder eller vargtandsrester hade 5 stycken betselöverslitning på P2 samt skador i mungipor. Vargtänder/vargtandsrester kunde inte korreleras till skador i någon av övriga undersökta regioner. Betselöverslitning, sågs hos 8 (22 %) hästar i grupp 1, 20 hästar (42 %) i grupp 2 och hos 3 hästar (15 %) grupp 3. Betselöverslitning kunde korreleras till typ av betsling i det att 4 av 7 hästar i grupp 1 och alla i grupp 2 och 3 med betselöverslitning reds bara på tränsbett. Ingen av hästarna hade sår i incisivregionen. I båda populationerna ridna hästar var frekvensen mjukdelsskador i främre delen av munhålan signifikant högre än bland hästarna i grupp 3. Det var även signifikant mer skador bland hästarna i grupp1 än i grupp 2. Skador sågs hos 33 (92 %) av hästarna grupp 1 och 34 (71 %) av hästarna i grupp 2. I grupp 3 var det 9 (45 %) av hästarna som hade skador i främre delen av munhålan. Hur skadorna fördelade sig i främre delen av munhålan visas i tabell 1. Tryckskador i munvinkeln i form av ytliga förändringar, svullnader, sår eller ärr sågs hos 13 hästar (36 %) av hästarna i grupp 1. Om även depigmenteringar inkluderades så hade 19 hästar (53 %) tecken på användare-/utrustningsrelaterad tryckförändringar i munvinklarna. Av dessa hästar var det 6 (17 %) som hade akuta skador i form av abrasioner, svullnader eller sår. I grupp 2 hade 1 häst ett litet sår i ena munvinkeln emedan ytterligare 6 hästar hade ärr i munvinklarna. Om även depigmenteringar inkluderades så hade 15 hästar (31 %) i grupp 2 tecken på användare-/utrustningsrelaterad tryckförändringar i munvinklarna. Ingen av hästarna i grupp 3 hade något sår i munvinklarna men 11 stycken (55 %) hade förändringar i form av ärr eller depigmentering. Skador i mungiporna, i form av ytliga förändringar, svullnader, sår och/eller ärr, sågs hos totalt 20 stycken (55 %) av hästarna i grupp 1 och hos 30 stycken (62 %) i grupp 2 men inte 5

12 hos någon i grupp 3. Små akuta sår var vanligast och sågs hos 9 stycken (25 %) av hästarna i grupp 1 och 11 stycken (23 %) i grupp 2. Stora akuta sår sågs hos fyra hästar (11 %) i grupp 1 och hos tre stycken (6 %) i grupp 2. I grupp 2 utgjorde ärr i slemhinnan en stor del av de registrerade förändringarna. Ärr sågs hos 17 stycken (35 %) av hästarna. Lanskador sågs bara hos hästarna i grupp 1 och 2. I grupp 1 hade 14 stycken (39 %) av hästarna akuta tryckförändringar i form av svullen slemhinna på lanerna. Tolv av dessa 14 hade mer än lindriga skador och hos 6 av dem var skadorna bilaterala. Fyra av de 14 hade förutom inflammerad slemhinna sår på någon av lanerna emedan en hade en mer ytlig slemhinneskada/abrasion. Utöver dessa 14 hästar hade 2 individer förändringar på lanbenet utan slemhinnepåverkan, vilket tolkades som att de tidigare i livet haft omfattande lanskador. I grupp 2 hade 4 hästar (8 %) akuta tryckförändringar på lanerna men det var bara 2 av dem som hade mer än lindriga förändringar. Ingen hade djupa sår men en hade en abrasion cirka 5 cm framför ena sidans P2. Utöver dessa 4 hästar så hade en häst bilaterala ärr på lanerna. Ingen av hästarna i grupp 3 hade lanskador. Tungskador, i betselregionen, sågs hos två hästar i grupp 1. Den ena av hästarna hade en abrasion/akut blödning på tungan och den andra tre stora akuta sår på tungan. En häst i grupp 2 hade ett litet sår på tungan emedan hästarna i grupp 3 var utan tungskador. Skador i P2 regionen sågs hos nio hästar (22 %) i grupp 1, 18 hästar (38 %) i grupp 2 och hos fem hästar (25 %) i grupp 3. Hos hästarna i grupp 3 var det enstaka små akuta skador som sågs och dessa kunde i åtminstone tre av fallen direkt relateras till kampen med grimman i samband med infångandet av hästarna. För sammanställning över typ av skador i munvinkel och kindslemhinna se tabell 2. Avseende antal sår i P2-regionen per i häst så hade 6 av hästarna (17 %) i grupp 1 flera sår (2 5 sår) och i grupp 2 var det nio stycken (19 %) som hade flera sår (2 4 sår). Fyra (11 %) av hästarna i grupp 1 och 10 (21 %) av hästarna i grupp 2 hade små akuta sår. Skadorna var bilaterala hos 5 stycken (14 %) av hästarna i grupp 1 och hos 4 stycken (8 %) i grupp 2. En av hästarna i grupp 1 och 2 stycken av hästarna i grupp 2 hade gombitning i höjd med P2 till följd av betselöverslitning. Detta genom att betselslitage gjort att den palatinala delen av överkäkens P2:or blivit onormalt låg. I grupp 1 fanns det en häst där bettet vikt sig och givit upphov till gomskada och i grupp 2 hade en häst gomskada till följd av sitt underbett. I grupp 3 hade tre stycken hästar gomskador i höjd med P2 och då till följd av sin prenormala bettrelation och inte till följd av betselöverslitning. Tabell 1. Skadornas lokalisation i munhålan. Grupp Främre del Munvinkel Mungipa Lan Tunga P2-region Gombitning Andelen hästar med påverkan anges i procent av totalantalet hästar. Kolumnen främre del visar andelen hästar som hade en skada registrerad i någon av de andra kolumnerna. 6

13 Tabell 2. Olika skador/tryckförändringars lokalisation i munvinkel och kindslemhinna. Små sår Stora sår Ytliga Grupp Skador skador Akuta Kroniska Ärr Akuta kroniska Ärr Depigmentering Munvinkel Mungipa P2-region Ej reg Ej reg Ej reg Andelen hästar med påverkan anges i procent av totalantalet hästar i respektive grupp. Utrustning och utrustningsrelaterade skador Hästarna i grupp 1 och 2 tävlades och reds på allt från raka, tvådelade, och tredelade tränsbett, raka bett med tungfrihet utan kedja, olika typer av stänger, som islandsstång, kimblewick (engelsk jaktstång), kandarstång med bridong och portugisisk stång, till bettlöst alternativ som hackamoore. Nosgrimmor som användes var remontnosgrimma, engelsk nosgrimma, aachennosgrimma och bygelnosgrimma. Sammanställning över typ av bett som användes finns i tabell 3. En av hästarna i grupp 1 tävlades bettlöst på hackamoore. Detta var 1 av totalt 3 hästar i denna grupp som inte hade slemhinneskador i munhålans främre del och 1 av blott 2 hästar i gruppen som inte hade några patologiska fynd om även betselöverslitning inkluderas i bedömningen. De flesta hästarna (22 av 26 stycken) som tävlades på tränsbett reds med remontnosgrimma och de som tävlades på stångbett reds med engelsk nosgrimma. Samtliga hästar i grupp 2 reds på tränsbett och 35 av dem reds endast på ett bett. Fem stycken alternerade mellan 2 olika bett och 8 stycken hade tre olika alternativ att växla emellan. Av de som alternerade hade 5 någon typ av stångbett som alternativ. De tredelade tränsbetten var vanliga i grupp 2 och 39 av de 48 hästarna reds på detta som alternativ eller enda bett. De flesta hästarna i grupp 2 reds med remontnosgrimma (45 stycken) och 34 stycken hade denna som enda alternativ. På 8 av hästarna i denna grupp användes även engelsk nosgrimma, på fyra stycken aachen-nosgrimma och på fyra stycken bygelnosgrimma. Det gick inte att korrelera de olika nosgrimmorna till ökad förekomst av någon typ av skada i främre delen av munhålan. Av de 15 hästarna i grupp 1 som tävlades på stångbett hade tio stycken (67 %) akuta lanskador i form av lindrig till kraftigt svullen lanslemhinna ensamt eller i kombination med abrasioner eller sår. I ett av fallen i kombination med fistelöppning som troligen härstammade från en bensekvester. Att fem av dessa tio hästar med lanskador, och ytterligare två av de kvarvarande fem som tävlade på stångbett och inte hade skadade laner, även tävlades med tränsbett i vissa klasser bedömdes inte påverka incidensen lanskador. Av de 20 hästar som bara tävlades på tränsbett hade fyra stycken (20 %) lanskador och då i form av lindrigt svullen 7

14 lanslemhinna. Dessa 4 hästar reds alla på tränsbett som var 2 cm bredare än nosryggen. Frekvensen lanskador var högre (83 %) för hästar som tävlas på stångbett med tungfrihet (5 av 6 hästar) jämfört med dem som tävlar på stångbett utan tungfrihet, 56 % (5 av 9 hästar). I grupp 2 var det fem stycken hästar som hade någon typ av stångbett som betselalternativ och tre av dem hade skador på lanerna. En av dessa 3 hade en akut tryckskada med lindrigt till måttligt svullen slemhinna, den andra hade en akut-kronisk tryckförändring i slemhinnan och den tredje hade en enkelsidig äldre defekt i lanbenet samt en kronisk tryckförändring i slemhinnan. Av dem som reds på tränsbett hade endast en häst förändring på lanerna och då i form av lindrigt svullen lanslemhinna. Denna häst reds på ett tränsbett som var 2,5 cm bredare än nosryggen. Av de 20 hästar i grupp 1 som endast tävlades på tränsbett hade 14 stycken (70 %) skador i mungiporna och sex stycken (30 %) skador i P2 regionen. Det gick i detta material inte att korrelera skador i mungipor och P2-regionen med bettets längd, nosryggens bredd och relationen däremellan. Tabell 3 Typ av bett som användes i grupperna 1 och 2. Tränsbett Grupp Antal hästar Oledat Rakt m. Tvådelat Tredelat Fyra leder tungfrihet Stångbett Islandsstång Kimblewick Kandar Portugisisk stång Det fanns 6 hästar i grupp 1 som varierande reds på träns- eller stångbett under tävlingen beroende på vilken av de olika tävlingsgrenar de deltog i. I grupp 2 fanns det 5 hästar som varierande reds på träns- och stångbett De yngsta hästarna i grupp 1 var sex år gamla. Det var 36 % av hästarna i grupp 1 som hade sår i mungiporna. I grupp 2 fanns det flera unga hästar; 9 stycken fyraåringar, 5 stycken femåringar medan 34 av hästarna var sex år eller äldre. Fyraåringarna hade hög frekvens sår i mungiporna, 67 %, och för femåringarna var frekvensen 40 %. Det fanns bara sår och inga abrasioner bland 4 5 åringarna. Bland de hästar i grupp 2 som var 6 år och äldre var frekvensen sår i mungiporna 26 %. DISKUSSION Tävlingsmomentet ökade frekvensen skador i främre delen av munhålan och då på laner, tunga och i mungipor. Det fanns ett samband mellan skadornas placering i munhålan och olika typer av bett vilket inte var fallet i studien av travhästar i träning (Hansen och Wattle 2011). I grupp 1 hade 39 % av hästarna påverkan på lanerna jämfört med 8 % av hästarna i grupp 2 och inga hästar i grupp 3. Det var vanligare att hästarna i grupp 1 reds på stångbett 8

15 (42 %) jämfört med hästarna i grupp 2 (10 %). Då 67 % av hästarna som tävlade med stångbett hade akuta skador på lanerna visar detta att stångbett ökade risken för lanskador, speciellt som 3 av 5 hästar som reds på stångbett i grupp 2 också hade tryckorsakade förändringar på lanerna. Om man dessutom använde ett stångbett med tungfrihet (port) ökade risken för lanskador ytterligare. De 3 hästar som reds med engelsk jaktstång, vilka alla hade port, hade samtliga rejäla lanskador. Men, även 20 % av hästarna som tävlade på tränsbett uppvisade lanskador, jämfört med en av 48 (2 %) av hästarna i grupp 2, vilket indikerar att sättet som vissa hästar rids på i samband med tävlingar kan öka risken för denna typ av skador. De förekommande lanskadorna var också mer allvarliga hos de tävlande hästarna jämfört med drabbade hästar i grupp 2. Liksom i tidigare studier av munhälsa hos svenska hästar (Tell et al, 2008; Hansen & Wattle 2011) var frekvensen sår på tungan låg även bland islandshästarna. Endast två hästar av de tävlande hade skador på tungan men de var å andra sidan av en sådan omfattning att de bedömdes orsaka hästen ett lidande. Båda dessa hade också andra skador. En hade sår i mungipan och den som hade tre stora sår på tungan hade dessutom en akut skada på lanslemhinnan samt två stora kroniska sår bilateralt i mungiporna. Den senare hästen hade med andra ord utsatts för ett lidande som kunde bedömas som mer än lindrigt i samband med tävlingen. Tungan är vanligen det som hästen kan använda för att avlasta lanerna från direkt tryck av bettet (Engelke och Gasse 2003). Resultaten visar att hästarna inte klarade av att avlasta lanerna med hjälp av tungan vid ridning på stångbett, och i synnerhet inte när de reds på stångbett med port/tungfrihet. Scoggins (2001) ansåg att tungan var den känsligaste strukturen i hästens munhåla och den struktur som lättast skadades av bettet. Porten/tungfriheten tillverkas därför med argumentet att skydda tungan från direkt verkan av bettet. Det har framförts (Scoggins 2001) att en tungfrihet inte blir skarp förrän den är så hög att den kommer i kontakt med hårda gommen. Ingen av hästarna i grupp 1 eller 2 hade skador i hårda gommen orsakade av stångbett med port. Den låga incidensen av sår på tungan bland hästarna i grupperna 1 och 2 tyder på att i motsats till Scoggins (2001) hypotes så klarar tungan, i de allra flesta fall, av att motstå tryckbelastningen av ett bett utan att det uppstår några kliniskt påvisbara tecken på skada. Förutom risken för en akut skada med svullnad och erosioner, mer sällan djupa sår, så ger ett för högt tryck på lanen en störd cirkulation och syrebrist. På sikt ger en sådan syrebrist djupa tryckskador, initialt i mjukvävnaden och sedan även i benhinna och ben. En av hästarna med lanskador i grupp ett hade också en fistelbildning av den typ man ser i samband med djupa trycksår i lanslemhinna med benövergrepp och sekvesterbildning. Äldre förändringar på lanbenet, tydande på djupa men avläkta skador, kunde även palperas på två av de tävlande hästarna, varav en tävlade på stångbett och den andre var 14 år och kan ha tävlat på stångbett tidigare. Även en häst i grupp 2 som reds på stångbett hade defekt lanben under en idag normal slemhinna. Ridning på stångbett har även i tidigare studier förknippats med hög frekvens av lanskador inkluderande osteit och sekvesterbildning (Smith 1993). Läkningstiden för lanskador är lång, någon månad för en akut svullnad till minst ett halvår i de fall även 9

16 delar av benet skadats. Ett till följd av kraftigt betseltryck skadat lanben brukar erfarenhetsmässigt aldrig återfå sin normala struktur (Ove Wattle personligt meddelande 2012). Ur både djurskyddsperspektiv och ridbarhetssynpunkt är det viktigt att dessa skador uppmärksammas i tid och att betslingen anpassas så att dylika skador förebyggs alternativt tillåts läka av. Jämfört med hästarna i grupp 2 där 8 % hade lanskador så var frekvensen dylika skador högre bland travhästarna i träning, ungefär 19 %, i Hansen och Wattles studie Travhästarna tävlades eller tränandes inför tävling emedan de ridna islandshästarna i denna studie reds på olika nivåer, och endast ett fåtal var aktiva på tävlingsbanorna. Ingen av ridhästarna i Tell et al. studie (2008) hade lanskador men andelen hästar som tränades inför tävling var låg även i det materialet. Med tanke på att frekvensen lanskador var högre hos gruppen tävlande Islandshästar än hos grupp 2 och 3, travhästar (Hansen och Wattle 2011) och ridhästar (Tell et al. 2008) kan det verka troligt att frekvensen lanskador skulle kunna vara högre i en grupp Islandshästar som aktivt tränades inför tävling. Det var dock inte bara nackdelar med stångbetten. Islandshästar som tävlades på stångbett hade en lägre incidens sår och ytliga skador i mungipan och P2-regionen jämfört med de som tävlades på tränsbett. Hästar som tävlades på tränsbett hade också betydligt fler både ytliga och djupa akuta skador i mungiporna än hästarna i grupp 2, vilka alla reds mer eller mindre på bara på tränsbett. Dock, om man inkluderar de kroniska såren och ärr så hade hästarna i grupp 2 fler skador i mungiporna än de i grupp 1. Detta skulle kunna förklaras av att hästarna i grupp 2 var yngre än de i grupp 1. Av fyraåringarna i grupp 2 hade 67 % sår i mungiporna och av femåringarna 40 % sår i mungiporna. För hästarna i gruppen som var sex år eller äldre var motsvarande siffra 26 %. I grupp 1 var de yngsta hästarna 6 år. Bland aktivt ridna hästar i Tell et als studie (2008) hade 11 % sår i munvinkel/mungipa och bland de tränande travhästarna (Hansen & Wattle 2011) var motsvarande siffra 13 %. Ridna Islandshästar har sålunda en högre frekvens skador i mungiporna än de nämnda trav- och ridhästarna. Jämfört med hästarna i grupp 3 så hade de i grupp 1 och 2 generellt sett fler skador, framförallt i den främre delen av munhålan. Att arbete med bett och huvudlag ökar mängden skador i främre delen av munnen stämmer väl överens med vad som tidigare rapporterats (Tell et al, 2008; Hansen & Wattle 2011). Antalet skador i P2 regionen verkar dock inte öka i antal bland islandshästar som tävlar jämfört med dem som rids vare sig de är islandshästar eller halvblod. Grupp 3 är jämförbar med motsvarande population travhästston (Hansen & Wattle 2011) med avseende på skador i munvinkel, P2-region, laner, och tunga. Dock hade de varmblodiga avelsstona högre frekvens av gombitning och andra skador än hästarna i grupp 3. Intressant med tanke på att varmblodsstona, vilka alla hade startats, inte hade haft regelbunden kontroll av munhålestatus, följt av eventuella munhåleåtgärder, på många år emedan hästarna i grupp 3 aldrig tidigare undersökts i munhålan. Studiens arbetshypotes visade sig vara fel och resultaten visar dessutom på vikten av att anpassa utrustning, som bett och huvudlag, på ett korrekt sätt till respektive häst. Därutöver indikerar mängden skador bland tävlande hästar att det finns mycket ytterligare arbete att göra inom detta område för att förbättra hästarnas situation i samband med tävlingar. Skador i 10

17 munhålan påverkar hästarnas välfärd negativt. Anpassning av utrustning och ökad kunskap om hur olika bett verkar i munhålan är viktigt för att vi skall kunna förbättra munhälsan hos hästarna. Klart är att ridning på vissa typer av bett ökar risken för skador på vissa ställen i munhålan, jämfört med andra. Vilka övriga faktorer som påverkar utvecklandet av akuta skador i munnen på tävlande hästar får framtida studier visa. Sannolikt påverkar även ridtekniken och tillpassning av utrustning (figur 6). Tävlande islandshästar behöver också jämföras med andra populationer av tävlande hästar, som trav-, dressyr- och hopphästar, för att säkrare kunna se om det är något i de olika tävlingsuppläggen som bidrar till att munhåleskador som uppstår. Figur 6. Bilderna, från vänster, jaktstång, tränsbett och islandsstång illustrerar att både tillpassning av utrustning och ridteknik inverkar på belastningssituationen i munhålan. 11

18 REFERENSER Allen, T.E. (2004). Incidence and severity of abrasions on the buccal mucosa adjacent to the cheek teeth in 199 horses. Proceedings of the 50th Annual convention of the American Association of Equine Practitioners, Engelke, E. & Gasse, H. (2003). An anatomical study of the rostral part of the equine oral cavity with respect to position and size of a snaffle bit. Equine veterinary education, 15(3), Hansen, R. & Wattle O. (opublicerad) Oral status of the normal Swedish Standardbred racing horse Manuskript under slutlig bearbetning och R. Hansens Examensarbete godkänt SVS Examinationsoch styrkommitté för hästens sjukdomar (ESK-häst) i november Lundström, T. & Pettersson, H. (1988). Den svenska hästens munhålestatus. Svensk veterinärtidning, 40, Lundström, T. & Pettersson, H. (1990). Den svenska hästens munhålestatus. Svensk veterinärtidning, 42, Scoggins, R.D. (2001). Bits, bitting and dentistry. AAEP Proceedings, 47, Smith, J.C. (1993). Osteitis and sequestrum formation of the interdental region of the mandibule in 11 poloponnies. The veterinary record, 133, 40, Stenström, J. (2008). Den mörka sidan av travsporten. Norrköpingstidningar, 22 januari. Stenström, J. (2009). Här är bilden som får tränarna att se rött. Norrköpingstidningar, 7 februari. Stubbs, R.C. (2004) Dentistry of equine cheek teeth. Proceedings of the 50th Annual convention of the American Association of Equine Practitioners,1-6 Tell, A., Egenvall, A., Lundström, T. & Wattle, O. (2008). The prevalence of oral ulceration in Swedish horses when ridden with bridle and bit. The veterinary journal, 178, Wattle, O. Personligt meddelande. Dec